Ett samtal som aldrig blev av

Första veckan på skooola hade vi en rundvandring i lokalerna. För dig som inte varit vid Mittuniversitetet i Sundsvall kan jag upplysa dig om att det hänt en del i högskolevärlden sen en annan drog runt i katakomberna vid HumC där vi skrev arbeten på stationära datorer i programmet ClarisWorks R.I.P. Inga stolar hade vi heller utan vi fick stå och göra åkerbrasor eftersom värmesystemet inte var uppfunnet. På Mittuniversitetet snålas det däremot inte och någonting säger mig att det är Stöckhölmarna som betalar men jag har inga bevis. Det är Mac-datorer till alla (åtminstone på den kreativa institutionen dit jag hör) och möblemangen är sublima. I biblioteket finns mängder och mängder med olika grupprum och sittmöbler, av den typ du kan krypa in i och ha som en egen liten ljudisolerad grotta, komplett med stol, bord, belysning och gott om uttag. Överallt superb uppkoppling mot såväl the Interwebz som skrivare där utskrifterna är i princip gratis.

Men det var inte om inredning jag ville tala utan om dessa oförstörda ungdomar. För i en av ovan beskrivna sittmöbler såg jag en ung tjej sitta och prata i mobilen. Hon såg rätt uttråkad ut och sa något i stil med: "Ja tror int' jag orkar nå mer nu." (=min tolkning av norrländska). Klockan var vid det här laget runt 14:30 på eftermiddagen och man kan gissa att hon satt med något inlämningsarbete som hon nu började få nog av. Jag drabbades av en impuls att gå fram till denna barnängenlena kanske 22-åring, ta hennes huvud i mina händer och säga till henne: "Raring. Njut. För så här fritt, stimulerande och soft kommer du al-drig att ha det mer." När hon så stirrar tillbaka på mig med förskräckelse kommer jag med len stämma att lotsa henne igenom arbetslivets olika faser: Den hysteriska jobbsökarfasen, den ännu mer hysteriska visa-framfötterna-fasen*, flåset fram till den första bekräftande befordran ..."och har du riktig otur mellanchefsrollen som genererar mer spring och stress än du möjligtvis kan föreställa dig. Släng på ett par ungar, en osnuten partner, sjukdom hos förälder och gärna en hundvalp också när ni ändå håller på och se för guds skull till att fläska på lånen medan ni maxar inkomst så att ni kan MacMansion:a er upp på show off-stegen och när du står där på höjden av aktivitetsgrad, när ungarna skriker ikapp med chefens ängsliga 'Vad händer med försäljningen? Kan du inte ringa runt till alla kunder och höra varför de inte handlar?'** samtidigt som du känner vinterkräksjukan vrida om ditt maginnehåll, då baby, då kan du säga 'Ja tror int' jag orkar nå mer nu'. Så gå ut, ut med dig i den krispiga höstluften, känn solen mot din lena kind, njut av livet när det är som bäst."

Men det sa jag inte. För man kan inte lämpa en sådan praktspya på en ung, oförstörd mänscha. Förhoppningsvis är hon också klokare än jag var i den åldern då jag mest av allt ville bli chef och tjäna mycket deg. Det sägs ju att varje generation blir 1,2% smartare. Inte heller tror jag att gen Y kommer att flåsa och jämföra sig med varandra riktigt lika intensivt som X och framåt gjorde.

Det jag emellertid gärna skulle vilja göra (och jag får aktivt lägga band på mig varenda dag i närkontakt med denna unga materia) är att föreläsa, om så bara en liten kvart, för mina kurskamrater om vikten av att börja spara i tid. Om de kunde lägga bara en STÖL i veckan i en indexfond...

Mvh/
FruEfficientBadass

* Som en annons för något Kinnevikbolag jag såg tidigt millennium: "Vi kommer att kalla dig Luma för du är den som tänder på morgonen och släcker på kvällen", töntar.
** Autentiskt exempel från mitt liv.