Bästa vaccinet mot utbrändhet

En vän sa upp sig för ett par veckor sedan. Bakgrunden var den gamla vanliga: Snabbväxande bolag som trots miljardvinst (ej överdrift) småsnålar med antalet anställda och därför driver på gruppen som om vore den en hjord arbetshästar. Min vän har helt uppslukats av jobbet på det där icke-flowiga sättet när man känner sig tvungen att slå upp datorn under kvällar och helger för att släcka bränder. Han sov dåligt och hade svårt att släppa jobbet på fritiden. I den mån han hade fritid, eftersom jobbet ofta krävde extratimmar.

Min vän hade dessutom personalansvar och har under nästan ett års tid dokumenterat missförhållandena (bland annat genom att kartlägga avdelningens förlagda tid på olika projekt) i syfte att få ledningen att förstå att det inte längre var hållbart att bara piska på, mer personal behövdes. Gensvaret uppifrån var något i stil med att han nog borde jobba på sitt ledarskap och bli bättre på att flagga för överbelastning i gruppen (vilket ganska exakt var det han redan gjort). Grovt förenklat. Dagen efter att min vän fått denna feedback bokade han ett Zoom-möte med sin chef och sa upp sig. Inte på det där trevande "jag funderar på att säga upp mig om ni inte gör något"-viset utan han skickade, fem sekunder in i mötet, sin uppsägning per mail och förklarade vänligt men bestämt att "nu är jag klar med er".

Chefen, som btw inte varit särskilt intresserad av att höra hans input vad gäller personalgruppens väl och ve tidigare, var nu mycket intresserad av min väns väl och ve. "Vad kan vi göra för att få ha dig kvar?". Min vän var då i tanken redan bortkopplad från den här arbetsplatsen och sa bara att det inte fanns någonting. Ingen lön är värd att må dåligt över, ungefär så. Dessutom handlade det om gruppen. Genom att säga upp sig sänder han en signal till sin chefs chefer om att saker inte funkar. 

Hur ovanligt? De flesta jag stött på i samma situation i yrkeslivet har ägnat x antal månader åt att klaga över sitt jobb, sin ledning och sina förutsättningar. Därefter x antal månader med att saktfärdigt söka nytt jobb. Gärna ett på samma eller en högre nivå med bibehållen eller högre lön. DÄREFTER säger de eventuellt upp sig, alternativt låter sig (med deg och förändringslöften) övertalas att stanna av en lenröstad chef som efter en blixtsnabb överslagsräkning konstaterar att det är billigare att lägga på några tusen på existerande anställd än att gå igenom en ny anställningsprocess med potentiell felrekrytering. 

Vad är skillnaden mellan de flestas förutsättningar och min väns scenario? FU-kapital! Sedan ett par-tre år har han och hans fru gjort ett antal livsstilsförändringar i syfte att öka sitt sparutrymme. De gjorde sig av med ett lantställe och skaffade istället en kolonilott i Göteborg där de bor. En lott de kan cykla till så de gjorde sig av med bilen. De flyttade till mindre och fick ner månadskostnaden och de har överlag inte så dyra nöjen, givet att de är kreativa människor som får ut lika mycket av att musicera, måla, odla, brodera, streama filmfestival eller laga mat som att åka på dussincharter. Två avgörande faktorer vad gäller ekonomin:

1. Deras kostnadskostym är inte större än att de klarar sig på en lön. Det betyder att de kan gå växelvis. Om frugan behöver byta jobb eller ta en paus knegar han. I det här fallet - han behövde andrum för att fundera ut nästa steg kan hon steppa upp och vara familjens försörjare.

2. Även om de båda skulle stå utan jobb har de ett nätt litet kapital som skulle hålla hushållet flytande under ett par år om så skulle krävas.

Men kanske mest avgörande i det här fallet är min väns avsaknad av prestige. För honom är det inte så viktigt att ha en hög lön eller en lång titel på LinkedIn. Han skulle utan att tveka kunna göra något mycket enklare som varken inbegrep personalansvar, bonusar, balla jobbresor eller komplexa arbetsuppgifter. Pengar på banken och brist på prestige, kanske det bästa vaccinet mot utbrändhet?

Tror du att arbetslivet hade sett annorlunda ut om fler haft ovan förutsättningar?

Mvh/
FruEfficientBadass