Anekdoter från ett yrkeslifv del 5

Tar det aldrig slut, tänker kanske du. Nej, jag har bara kommit halvvägs baby. Som du minns slutade senaste kapitlet med att jag gick på min tredje och sista mammaledighet. Tre månader in i den ringer en rekryterare och frågar om jag är intresserad av en KAM-tjänst. "Nej tack, jag är föräldraledig" säger jag och avslutar samtalet. 

En månad senare ringer han igen och nu bönar han och ber (nåväl...). "Vi hittar bara dig!". Jag blir lite nyfiken och frågar vad det är för företag. Det var ett förlag. What? En sak att dagligvarubranschen byter KAM:ar som om vore de smutsiga kallingar (en KAM stannar i snitt ett år och tio månader på en arbetsplats, sen byter hen i förhoppning om att nästa ställe inte ska vara ett getingbo vilket sällan infrias), men att den här arbetsplatsen, kanske en av de mest prestigefulla i landet, skulle hitta "bara mig" lät som lögn.

Det visade sig att jag hade en inte helt vanlig kombination av säljerfarenhet och "författarskap" som rekryteraren uttryckte sig. Jag blev lite full i skratt och det skulle även ni bli om ni förstod vilken typ av böcker jag givit ut. Det var inte stor litteratur om man säger så, mer i genren "odla pelargoner". På förlaget ville man sälja mer böcker, men man ville liksom inte ha en "säljare" eftersom det var fult. Däremot en "författare" som förstod den "levande materian" (jag citerar direkt nu) och således kunde sälja med lite finess, det var vad de ville ha. Och eftersom det inte vimlade av storkundssäljare med författeri i bagaget i Stockholmsområdet landade sökljuset på mig. 

Jag insåg vilket förhandlingsläge jag hade och tackade ja till intervju, trots liten bebis på arm. Processen visade sig bli rätt segdragen, vilket ju var märkligt då de påstod att de bara "hade mig". Det var först när minstingen var nio månader som jag stegade in på förlaget för första gången (med en 50-procentig löneökning från föregående arbetsplats).

Jag hade en bild i mitt huvud av hur det skulle vara. Jag såg framför mig kulturelit, idel intellektuella superproffs vid skrivbord med intarsia som visste precis hur slipstenen skulle dras. Istället tilldelas jag dag ett ett helt vanligt höj- och sänkbart skrivbord i något som kändes som en källarlokal med utsikt mot en sunkig bakgård (kanske för att det VAR en källarlokal med utsikt mot en sunkig bakgård). 

Här huserade en brokig skara människor som ungefär hälften titulerade sig "försäljningschefer" (utan att egentligen jobba med försäljning). Det var gamla lärare, någon hade jobbat i butik, en tredje hade någon form av vårdutbildning tror jag. Skolad i konsumentvarubranschen, där de flesta inom sälj och marknad har någon form av ekonomutbildning, var detta lite av en chocker. 


Bland marknadsfolket var det ännu mer spretigt. Och till min besvikelse inte en svart polo så långt ögat kunde nå. Ingen diskuterade litteratur, konst eller musik men däremot LCHF och träning. Det var både förvånande och lite snopet. Det faktum att man på daglig basis sprang på kända författare vid kaffe- och kopieringsmaskiner var en viss tröst. Men överlag måste jag säga att förlagsbranschen var rätt banal.

Med undantag av vissa av förläggarna. Vilka personligheter! Jag brukade ofta pipa bort till deras del av byggnaden för att ta en kaffe och höra anekdoter från författarvärlden. Vår HR-direktör påpekade vid något tillfälle att hon aldrig sett någon kaffemingla så mycket som jag, oklart om det var en komplimang. 

Ett år efter säljuppdraget blev jag upplockad på ett dotterbolag som marknadschef. I samma veva drog man igång någon sorts vd-grooming-program med fem utvalda kvinnor inom organisationen (se - ett feministiskt initiativ) och vi fick själva skrädda våra program. Jag gick en ekonomiutbildning för vd:ar, som i mångt och mycket handlade om att kunna läsa en årsredovisning. 

Sen slog skiten i fläkten. Mitt bolag gjorde av olika skäl jag förträngt katastrofresultat och jag fick det tveksamma nöjet att avskeda ett antal medarbetare för att sen slutgiltligen få kicken tillsammans med resten av ledningsgruppen. Det var omtänktsamt av vd tycker jag, att han lät mig avskeda min personal innan jag fick gå. Han kunde sen tralla vidare inom organisationen utan blod på sina händer. 

Det här var fyra händelsrika och på många sätt fantastiska år. Jag fick träffa folk jag annars aldrig hade träffat. Jag har minglat med kulturfölk (på bokmässan och andra förlagssammanhang av typen Augustpriset) och jag har fått inblick i bokbranschen. 

Längtar jag tillbaka dit? Nej. Det är en bransch i nedförsbacke och som med alla utmanade branscher blir det svårt att få arbetsro (d.v.s. möjligheterna till slack minskar). Dessutom är det en bransch starkt präglad av nepotism och inbördes relationer. 

I princip alla höga chefer är män som rekryterar sina manliga vänner eller släktingar. Kvinnorna befinner sig längst ner i hiearkin med "skitgöra" som att vara redaktörer, formgivare eller sättare. En kvinna berättade för mig hur hon, efter att våghalsigt ha bett om löneförhöjning, fått veta att "det står 20 i kö för ditt jobb". De manliga cheferna tjänade multum och jag tror inte att de vid löneförhandling fick höra samma visa från sina chefer tillika svågrar. 

Å om jag hade kunnat få skriva om några av de episoder jag bevittnade på Hotel Park under de fyra bokmässor jag bevistade. Om hur kända författare rumlat in i hissar med kända politiker, om hur folk som marknadsför sig som godheten själv beter sig som svin och om hur kända programledare kan bete sig som grandiosa divor när kamerorna är av. 

Men det får vi ta på nästa Camp FI.

Mvh
FruEfficientBadass

11 kommentarer:

  1. Ge oss nåt! Nåt litet skvaller så vi klarar löneslavandet en tung måndag!

    SvaraRadera
  2. ” I princip alla höga chefer är män som rekryterar sina manliga vänner eller släktingar. Kvinnorna befinner sig längst ner i hiearkin med "skitgöra" som att vara redaktörer, formgivare eller sättare.”
    Det klär dig inte att låta såhär bitter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och det klär inte dig att påpeka det lite bittert.

      Radera
    2. Jag är inte bitter, men jag har noterat en trist sida av Fru EBBs annars klanderfria skrivande. Mansgnället.

      Radera
    3. Ja, fy kvinna! Sluta gnälla på nepotism och vet din plats! Sluta skilja dig också! Det är synd om männen!

      Radera
    4. Äntligen tar E B upp detta djupgående problem som har pågått i evig tid. En eloge för hennes mod, uppriktighet och starka vilja till förändring som banar vägen för nästkommande generationer. Håll fanan högt fru EB, ta den om det skulle behövas och vifta bort den odör som smyger sig in här i form av någon olycklig stackare, inte mycket att ta notis om. Heja, heja!

      Radera
  3. Jag har blivit så inspirerad av ditt glamorösa jobbliv så jag filar faktiskt på ett eget inlägg om mina jobb. Låt oss säga att de inte varit lika trevliga som dina varit... Dvs sämre lön och definitivt inga förmåner med jobbresor eller häftiga kick offs. Men inlägget verkar aldrig bli klart. ;-) Får se om jag också måste dela upp det i fler delar.

    Som kompensation för uteblivet skvaller kan jag berätta att Charlotte Perelli vägrar göra soundcheck och anses vara omöjlig att jobba med. ;-)

    SvaraRadera
  4. Jättekul inläggsserie och spännande med insyn i olika för mig totalt främmande branscher. Denna serie och sen utökad med inlägg från andra branscher är ju det som syokonsulenter borde dela med sig av. Eller arbetsförmedlingen.

    SvaraRadera
  5. Det vet man ju hur det är i kultursfären, morsor systrar farsor, bröder, ingifte, fan och hans moster. SVT ska vi inte tala om. Om det är ett familjeföretag, helt ok men annars nä. Alla ska söka på egna meriter inte för att morsan heter Malou./Eme

    SvaraRadera
  6. Beskrivningen av bokförlagsbranschen låter precis om skivbolagsbranschen innan nedladdning/spotify. Men istället för gamla lärare, fd butikanställda och vårdbiträden så var det avdankade artister och gitarrplinkare, korridor efter korridor. Titta i någon gammal hitlista för 20 år sedan med en svensk artist som hade haft en (medioker) hit och inga fler - den personen såg du på lagret på skivbolaget.
    Ack dessa drömmar....

    SvaraRadera
  7. Fantastiskt kul att läsa !

    SvaraRadera