Pyssel hos MV

Det talas tyst om det, men det finns vissa fördelar med att få cancer. Man får exempelvis äta vad man vill. Så kom det sig att jag dagarna efter min första cellgiftbehandling fick möla i mig chicken nuggets, currysås från Willys och Fanta medan min gourmet till mansvän stillatigande fick se på. I vanliga fall hade detta beteende bemötts med vildsinta protester och föreläsningar om hur dessa nuggets blir till. 

Pastan är djurformad

Till protokollet vill jag föra att jag normalt sett inte går och trånar efter en femårings diet. Men behandlingen lockar fram min skuggsida.

Man har carte blanche till allt. Åtminstone såhär initialt, folk kommer att ledsna med tiden, varför jag smider medan järnet är varmt. 

Så kom det sig att jag fick min konstnärliga rådgivare att inleda obekväm social interaktion i Bad Gastein under sportlovet. Hon skickade en bild från en bar där jag tyckte mig se konturerna av den bartender som serverat dry martinis till mig och MV:n i somras. 

En något pinsam situation uppstod då vi vid detta tillfälle suttit och avhandlat en del privata angelägenheter i den klassiska förvissningen om att ingen i baren (vid denna tidpunkt: enbart bartendern) talade svenska. När MV var på herrarnas och jag beställde en runda till serverade nämnde bartender dem med ett servilt "Varsågod". 

Det visade sig att han var hälften portugis, hälften borlängebo! Vad är oddsen?! Nåväl, jag behövde få klarhet i om mannen i sms:et från min vän var samme dalportugis. Hon trilskades, men jag behövde bara putta till na:

Vidare har jag numera fria tyglar att ändra MV:s hem. Jag har naturligtvis redan släckt de mest akuta bränderna och det sedan länge. 

Redan vecka ett i vår relation såg jag till att befria hans köksbänk från smaksättare av typen fem sorters vinäger. Detta eftersom det ju finns skåp på bekvämt avstånd just för dessa. Det är därför man har köksskåp. 

Samtliga köksskåp (och några till) är sedan dess genomgångna, rensade, hyllplan justerade så att hen slipper lägga saker ner (det är därför det finns pluppar i skåpen) och ting har kategoriserats och fått sina dedikerade platser. Exempelvis finns nu alla tallrikar på ett ställe, alla skålar på ett ställe och färgburkar, trädgårdsgödsel och annat står där de ska och det är inte i köksskåpen.

Men i och med cancern kände jag att jag kunde levla. Han sa det rakt ut: "Du får göra vad du vill med mitt hem". Detta, i kombination med de kortisontabletter jag får inför behandling som, förutom att de på ett nästan kusligt sätt minimerar illamående, även har en viss centralstimulerande effekt. Jag har aldrig tagit det som kidsen kallar "tjack", men det är såhär jag föreställer mig det.

(Det här blir ett inlägg med många utvikningar inser jag). Jag var första gången helt oförberedd på detta.Tabletterna (16 st) skulle tas någon timme innan cellgift och jag passade då på att ta en kaffe på en kompis jobb i närheten. Jag kände mig anmärkningsvärt alert under mötet, jag liksom dröp av ord och fascinerades stort av varenda stavelse som kom ur min väns mun. 

När jag sen kom in på dagvården och mötte den förtjusande lilla sköterska som skulle exekvera droppet, var jag så vansinnigt intresserad av henne. Låt gå att jag även i vanliga fall är över snittet social och nyfiken på folk, men nu slog det i taket. Jag ville veta allt om henne och hennes hemstad, jag ville veta vad en påse cellgift kostade, jag ville berätta om mina studier i konstvetenskap och så vidare.

MV kom och hämtade mig efter behandlingen och trodde att han skulle behöva baxa en lealös spillra in i bilen. Istället möter han mig, eller som han kallade mig den dagen - turbotungan - älgandes ut ur sjukhuset, ivrig att berätta om allt jag varit med om. Och effekten höll i sig i säkert tre-fyra dagar. Glupande aptit, vaknade vid halv sex redo att ta mig an diverse projekt av det husliga slaget. 

Och det var så jag kom att äntligen rensa bland hans blommor. Detta var en lördag morgon och MV sov ytterligare några timmar vilket var tur, för han har grav separationsångest från menlösa växter. Jag kunde alltså begå mitt växtmord i fred och när han vaknade hade de redan legat i fem minus ute i soptunnan ett bra tag, inget att göra åt saken.

Hela växtdiskussionen började redan veckor innan när vi stod och betraktade de två vackert röda blommorna i hans köksfönster. Dessa kallas enligt ChatGPT "krotoner" men jag vet inte, tycker chatten verkar höfta allt för ofta. Oavsett vilket har dessa växter högt sentimentalt värde hos MV, eftersom han fick dem av sin mamma som gick bort nyligen. 

Som ni ser står de i en alldeles för liten kruka och vi började diskutera en rokad mellan krukor. Just då kom vi inte längre, men det var innan jag svalt kortisonet. Så tre dagar efter första intag rafsade jag ihop en drös växter från hans hem, varav den så kallade basilikan (inringad i rött) måste vara lägstanivån. Den står i en självvattnande kruka men inte ens det klarade den.

I grönt syns en samling ickeblommande orkidéer. Med ett undantag (som hade knopp) som jag återkommer till. I blå ring skottet till en tålig paradisväxt som även den kommer att få ny kruka och placering. I fönstret skymtar krotonerna och i mellangrunden, utan ring, två garderobsblommor på svaj. 

Jag har inte ens bevärdigat dem med en ring, så mycket ogillar jag dem. Garderobsblomma andas uppgivenhet som inget annat. Det finns bara en ursäkt till garderobsblomma och det är fönsterlösa rum. Dessa växter tog upp A-läge på en byrå på plan två, ett utrymme med fönster. 

Så efter att ha gjort mig av med oönskat gick jag loss på växtnäringspinnarna jag hittade. Det fanns två sorter: Gröna pinnar för gröna växter och röda pinnar för blommande växter. Eftersom det fanns både gröna och blommande växter i beståndet mortlade jag en mix av båda och blandade ner i blomjorden. 

Blomjord jag behövde dryga ut med en del torr jord från existerande krukor för att den skulle räcka. HALLÅ jag har inte påstått att jag är botaniker, jag kör lite på känsla. De som överlever min behandling förtjänar att finnas (och för transparensens skull ska jag tillägga att två av de växter jag hade för avsikt att vårda faktiskt dog under denna process, imponerande snabbt redan samma dag).

Det var här de dog, i duschen (otäcka historiska konnotationer). Ni vet att jag är en varm förespråkare för att duscha krukväxter. De ska i fem minuter stå i duschmiljö, men inte med strålen riktad mot jorden. Strålen ska slå vid sidan av växterna och syftet är att växterna - efter det att du duschat av bladen med svalljummet vatten - bara ska ta åt sig av den göttiga fukten. Efter fem minuter stänger du av duschen och lämnar dem där (stängd badrumsdörr) i 15-20 minuter så blir de som nya efteråt.

Det jag inte hade med i kalkylen var att MV:s duschblandare på nedre plan slutat fungera, så de stod dessvärre i isande kallvattenfukt i närmare en halvtimme. Vilket merparten av dem klarade, men inte två. Nåväl, resultatet blev som följer:

Krotonerna fick gott om svängrum i ett par vackra italienska krukor i grå terrakotta (de ihjälfrusna växternas krukor, Lex Den enes död…). De blev därmed förflyttade till ett annat fönster, eftersom fönsterbrädet i köket inte räckte till de större krukorna. Men enligt chatten är detta ett läge som ska passa dem bättre.

Paradisskottet får växa till sig i den självvattnande kruka som tidigare härbärgerade den döda basilikan. Jag har gott hopp om denna, mycket tålig växt med vackra, om än kladdiga, blommor.

Av de fyra orkidékropparna återstod bara en som börjar få en vackert lila knopp. Jag valde att ställa den på den plats som tidigare rymt de anskrämliga garderobsblommorna. Jag plockade ihop ett stilleben av det som fanns i huset eftersom ytan var helt blank och vit. 

Nog för att jag har en förkärlek för minimalism, men något måste ändå hända på en helt vit möbel mot vit vägg. I det här fallet hände en plastapa som håller ett blockljus och en tavla med svart ram. Orkidén står i en transparent glaskruka på zinktallrik, ni skymtar knoppen till höger.

Nu återstår bara min vita val, den växt jag kallar vassa palmen. Den skymtar till höger i bild nedan och för tankarna till kontorslandskap på 90-talet, möjligen väntrum på Folktandvården. 

Vassa palmen är ond. MV tror inte på mig men jag vet. Hans son vet. Varje gång man passerar lite för nära eller till äventyrs försöker tända lampan vars knapp sitter snett bakom vassa palmen, snittar han. Ett snitt så nätt att det knappt syns, så man kan aldrig samla bevis. 

Han ska bort. Men jag tordes inte släpa ut honom där i gryningen. MV tycker att vassa palmen gjort ett bra jobb genom åren i överlevnad och grönska. Jag säger att det är så maffian jobbar, de hämtar dina sopor, men till vilket pris? Vad säger ni, får vassa palmen vara kvar? Jag låter guds finger styra här, er vilja blir grund för beslut.

Mvh
EB