Jag blir Långkjol

"Långkjol"= Hälsingeslang för stockholmare som flyttar upp till området kring Dellensjöarna, klär sig i långa, gärna färgglada kjolar och sätter barnen i Waldorfskola.

Den vanligaste frågan vi får från folk såväl på orten som besökare är "Ska ni renovera nu eller?". Jag är inte helt säker, men jag tror att det som åsyftas är det faktum att huset till 60% inte är vinterisolerat och att vårt uppvärmningssystem består av fyra kakelugnar och fem bärbara eldrivna element. Men allra mest tror jag att det beror på syner av nedan slag:

Tapeten i salen. Den snygga delen.

Vårt "spissystem". Om alla plattor används samtidigt går det en säkring.

Jag skulle kunna fylla på med mängder av bilder på vår 30 år gamla hammock, vårt badrumsgolv som förvisso är nytt, men som utgörs av en linoleummatta i form av stenläggningsimitation*, våra 80-talsspräckliga sovrumsväggar kompletta med bård upptill, våra på 70-talet orangelackade furugolv, den brunmurriga plastmatta som lades in i salen på 20-talet (och har massor av sprickor och hål), hålen i taket i salen där man ibland kan skymta en musnos, avsaknaden av fläkt i köket, köksskåpen från 50-talet och så vidare, det hade blivit en inläggsserie utan slut. Jag roade mig en morgon med att skriva en lista på saker man potentiellt skulle kunna göra med huset för att få det i Sköna Hem-skick och listan blev två listor lång:

Jag har inte gjort ens en överslagsräkning, men jag skulle tro att vi med våra ISK:ar och eventuellt ett litet banklån skulle ro projekten i hamn. Vi skulle då kunna njuta av en praktfull matsal, komplett med nytillverkade gammeldags tapeter från Duro, originaltrogna strömbrytare från Schneider Electric, nyslipade, varma breda plankgolv i hela huset, behagligt dimmade ljus, ett lantligt kök med såväl bevarad charm som tidstypiska detaljer, utan att för den delen försaka det moderna kökets funktion, kanske det här från Marbodal för endast 109 249 kronor? Vidare skulle vi skänka bort hammock och de fem gånger ommålade utemöblerna på Blocket och skaffa en ny, stilig utegrupp från Grythyttan. Det är trots allt ett boende som ska finnas kvar i släkten i många år så det är verkligen värt att investera i kvalitet. Inga kompromisser!  

Förutom en kompromiss då. Kan du gissa vilken?

Tiden såklart. Och då menar jag inte primärt att vi skulle behöva lägga åt sidan allt vad umgänge internt och externt heter under ett par års tid, vi hade också ätit upp vårt prematura pensionskapital ganska omgående. Så i valet mellan att fixa upp huset till ett Residence-reportage och att leva ett liv befriat från svala konferensrum (där jag f ö inte kommer att ha tid att vara i mitt Residence-hus), väljer jag att bli Långkjol. Det vill säga en aningslös Stockholmare à la 70-tal som flyttar upp till en luggsliten gård, försöker bruka sin jord (men använder fel plogaccessoar**) och eldar egenklyvd ved i kakelugnarna när höstmörkret lägger sig över åkrarna. Det enda som saknas är Waldorfskolan så det momentet får vi sköta hemma (d.v.s. måla väggarna med äggtempera och tillverka våra egna leksaker). Kanske plockar jag ett par stänglar höstglöd och sätter i en vas på köksbordet, men längre än så går jag ej. 

Det kan tyckas självklart att jag skulle göra det här valet, givet att jag ju är en frugal weirdo. Men det är inte lätt ska ni veta, när man i sitt umgänge kanske inte dagligdags, men säg flera gånger per kvartal, vistas i miljöer som ser ut exakt som glossy inredningsmagasin. 4 real doll! Jag hade utan att behöva anstränga mig nämnvärt kunnat intala mig att det enda rätta vore att fixa iordning huset till denna standard. Inte heller hade någon lyft på ögonbrynen då ett sådant beteende skulle vara att betrakta som helt enligt regelboken.

Så fort renoveringsreflexen slår till med efterföljande googling av retrotapeter eller "hyra slipmaskin", går jag därför och sätter på den loppisfyndade kaffehurran på någon av våra husvagnsspisar och nynnar sakta för mig själv: "Jag är en Långkjol jag, tralalalala" och hittills, ta i trä, har det varit en framgångsrik strategi. Om det inte funkar sätter jag mig och mediterar en stund över agendan på ett typiskt måndagsmöte (kvittar vilket möte, det var alltid samma agenda och ingenting blev någonsin struket) och sedan går jag in i salen, knäböjer och kysser det bruna linoleumgolvet från 1912.

Vad säger du, får du renoveringshugg då och då och om ja, hur väljer du att reagera på dem?

Mvh/

FruEfficientBadass

* Varför skaffa en linoleommatta i form av en stenläggningsimitation, undrar kanske du. Då ska jag förklara hur det går till när man renoverar badrum i Hälsingland. Man har noll (0) att säga till om gällande materialval. Din  hantverkare gör nämligen de valen åt dig, beroende på vad som råkar finnas inne på Dahl den dagen och vad han har lust att bära på. Har du tur kan du haffa honom i farten när han kommer kånkande på en lysrörsarmatur han godmodigt tänkt installera i ditt badrum. Räkna då med en försening på 2-8 veckor i projektet då han måste lägga "en beställning till Stöckhölm" vilket tar sin tid (troligtvis är det en instinktiv straffaktion så att du ska knipa käft framledes så att han kan få göra sitt jobb i fred). 
** Som min vän Ankan som ibland lämnar sitt demeure på Djursholm för umgänge på en pietetsfullt renoverad gård i Sörmland (elknappar från Schneider) som berättade om första året då hon och maken skulle plöja upp den till huset medföljande åkern (traktor från 40-talet kom med på köpet). Men plöjmojängerna nådde inte ner i marken varpå maken ropar: "Ställ dig på plogen Ankan!". När hon så står där bakpå traktorn kommer grannarna gående, stannar upp och skuggar med handen för ögonen. De kan inte tro sina ögon. Stockholmarna har ju satt fel [insert glosa för jordbruksrekvisita] på traktorn för ändamålet. Den mojäng de hängt på avsåg något helt annat, typ kupning vad vet jag. 

5 punkter som hjälper dig att spara

Jag är en hängiven anhängare av Joshua Beckers blogg Becoming Minimalist. Jag försöker, så långt det går, att inte sno för mycket av andras material (minus foton - det är bara en tidsfråga innan jag åker dit), men ibland kan man bara inte låta bli. Jag tog punkterna från Joshua och blandade ut med tillräckligt mycket eget för att inte åka direkt på civilrätt, läs originalet här om du så önskar.

1. Du kan inte ta med dig pengarna i graven*
Ovan brukar referera till att du ska sätta sprätt på pengarna asap då man, som talesättet lyder "lika gärna kan bli överkörd av en buss imorgon"** Becker uppmanar oss till ett annat sätt att tänka: Eftersom vi inte kan ta med oss varesig pengar eller prylar i graven, är det då värt att lägga en massa tid på att spara ihop pengarna och köpa prylar för? Är det inte enklare att anamma en sorts "hyr-filosofi" i livet - just nu hyr jag den här bilen, jag köper en billig festklänning second hand för att sedan lämna den till Myrorna, jag lånar böcker på bibblan istället för att fylla hyllmeter hemma, jag lånar högtryckstvätten av grannen och lämnar tillbaka den trasig som Ove i Solsidan....Nej kanske inte det sista, men i övrigt håller jag med om att bagaget blir betydligt lättare om man ser sig som en Hyrare istället för som en Ägare. Och man har då möjlighet att köpa sig tid för pengarna istället. Och frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring.

2. Den grönaste produkten är den du aldrig köper
Vissa produkter som tillverkas idag bidrar verkligen till mindre utsläpp - en vanlig bil i rörelse idag släpper ut mindre än en stillastående bil på 70-talet. Men många företag använder sig av greenwashing som marknadsföringsknep och det är lätt att som konsument bli lurad att tro att en del köp är "bra för miljön" när det absolut bästa du kan göra för miljön i själva verket är att låta bli att konsumera en produkt över huvud taget. Ett exempel är "plastbantning", d.v.s. när existerande köksverktyg i plast avpolletteras till förmån för verktyg i mer inredningssmickrande miljövänliga material som transporterats över halva jordklotet***. Det sista var min kommentar, inte Beckers, så är du plastbantare får du skicka hatbreven till mig.

3. Det finns inga särskilda minimalistprodukter
Den här punkten är så bra att jag inte törs blanda ut den med eget utan här kommer en direkt översättning: "Undvik erbjudanden som använder ordet 'minimalism', ex: 'Skaffa den här minimalistiska klockan medan du kan'. Vad det egentligen betyder är: 'Här är ännu en cool pryl du kan spendera pengar på. Och eftersom du är intresserad av minimalism, använder vi det ordet för att marknadsföra produkten mot just dig.' Du kan heller inte bli minimalist genom att konsumera förvaring. Förvaringslösningar kan hjälpa dig att göra av med pengar, gömma bråte och manipulera ditt hems utseende. Men prylarna du döljer i förvaringslösningarna kräver omvårdnad, skötsel och organisatorisk ansträngning." (Du förstår kanske nu varför jag inte valde översättarkarriären, hur styltigt var inte detta)

Organization can help, but minimalism always comes from less stuff, not more. It is better to de-own, than merely reorganize.

4. De bästa presenterna är de som inte upptar plats i ditt hem
Här talar författaren om sin relation till barnen och att han hellre ger av sin tid än dyra presenter, snif snif, han är snygg och en bra pappa, högsta poäng på Cougarskalan****. Om jag går till mig själv är de absolut bästa gåvorna de jag antingen får dricka upp, tvåla upp eller elda upp*****.

5. Ägodelar ger inte långvarig lycka
Här refererar Becker till en massa studier och det stämmer, efter ett tag vänjer vi oss vid den nya bilen och det som då hamnar mer i fokus är bilens underhåll och kostnader. Jag måste ändå säga att det finns lite gråzon kring den här regeln. För fyra år sedan förverkligade vi /min/ dröm att flytta tillbaka in till stan. Vår lägenhet i stan är, i strikt bemärkelse, en "pryl". Jag vaknar med ett leende på läpparna varje dag när jag inser att vi bor där vi bor. Möjligen kommer jag om 10 år inte att känna samma eufori, men än så länge har det funkat rätt bra. Däremot bryr jag mig nada om bil. Jag kände bra mycket lättnad när den försvann. Jag tror att det finns vissa nyckelprylar som är viktiga för just dig respektive mig och dessa är det värt att satsa på. Som Paula på "Afford Anything" säger. "You can afford anything, but not everything."

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Ja det här är ett repriserat inlägg, tänkte att jag inte skulle ange detta i ingressen för då hade du hoppat över det mohihahe D.s.


* Tänkte väl det, du var för lat för att klicka på originalartikeln.
** Dessa bussar som verkar ta livet av folk i parti och minut
*** En förmildrande omständighet torde vara att plastbantarna lämnar in sin plast till Myrorna så att mindre upplysta kan återanvända dem.
****Eller är det bara jag?

***** Jag menar ljus - presenter jag är missnöjd med eldar jag inte upp, jag ger dem vidare. På tal om att ge presenter vidare så fick jag en gång en flaska skumpa av min vän konsult-M, du vet den där sorten med ett litet fodral om, jättesöt var den. Tanken var naturligtvis att jag skulle hälla den i min egen kropp, det var äkta bubbel av prima kvalitet. Men då gick Marknadsförar-L och klämde ur sig barn #3 så jag grep den i farten och åkte dit. Två veckor senare får jag ett sms av Marknadsförar-L som undrar om det fanns någon särskild symbolik i att flaskan, under "dräkten", bar två nakta kvinnobröst. Jag ångrar så att jag gav bort den flaskan. Inte för att det blev pinsamt uppenbart att jag re-giftade, men får man en present av en männska som har sinnesnärvaron att addera nakna lökar på en skumpaflaska, då dricker man upp innehållet punkt slut.

Besittningseffekten

När jag skrev gårdagens inlägg om att beräkna nettovärde kom jag - ånyo - att tänka på mina föräldrar och deras deliriska värderingar av sina tillgångar. När jag tog över sommarhuset och såg att de värderat "allmogemöblerna" till en mille etc. Det var bitterljuvt att presentera Bukowskis avmätta svar på min förfrågan att sälja dyrgripen - ett hörnsköp från tidigt 1800-tal, ett skåp som enligt min mor nog var värt över 200' men som B kunde tänka sig sälja med utrop tre tusen kronor. Bitterljuvt, eftersom vi troligtvis hade delat på pengarna och där gick jag miste om 100 papp, men också sadistiskt härligt att ta ner dem på jorden. Varför så elak? Men huää det här är The Story Of My Life. Jag har haft kubistiska murriga 60-talstavlor på min ungdoms väggar i tron att de är värda multum (sedan har de visat sig vara värda träpriset på ramen), jag har vårdat opraktiska porslinsprylar och allsköns mockagänger, härbergerat dem i mitt hem, boostad av företrädesvis mamma och mormor som med viktiga miner förkunnat att "De här ska du vara rädd om, de är värdefulla må du tro." BS!

Det är nog minimalisten i mig som är mest upprörd och nu har jag  - efter läsning av "Pengar på hjärnan" - även förstått att det finns ett namn för detta syndrom. Det kallas "besittningseffekten", ett psykotiskt tillstånd som beskrivits av exempelvis Ellen Langer och mottagaren av ekonomipriset till Nobels minne Dick Thaler.

"Besittningseffekten gör att ägaren av en viss vara får en uppblåst bild av vad varan är värd, och därför försöker sälja den till ett högre pris än vad nästa ägaren är beredd att betala. Den potentiella köparen äger trots allt inte varan än och påverkas därför inte av besittningseffektens älska-det-du-har-känsla. När man gör experiment om besittningseffekten brukar det visa sig att säljarens pris ligger ungefär dubbelt så högt som köparens."

Sug på den sista meningen en smula. Säljarens pris ligger ungefär dubbelt så högt som köparens. Med undantag för mina släktingar, för där hundrafaldigar man värdet på tingen. Poppar det upp några Lyxfällan-moments för någon? "Nejmen den här porslinsdockesamlingen är värd minst femtiotusen...inte kan jag sälja den för bara fem hundra".

Har du några saker du övervärderar hemmavid? Riskerar en sådan övervärdering att du felräknar ditt frihetsvärde, d.v.s. finns det risk för att du inte är så ekonomiskt fri som du tror?*

Mvh/
FruEfficientBadass

* Alltså, det vore jätteskumt om du svarade ja på någon av frågorna.