Barnets pollett trillar ner

Jag lovade tidigare att jag inte skulle skriva mer om äldsta barnets ISK men jag får ta tillbaka det. Jag känner mig nödd och tvungen att göra en uppföljning men den går i dur för jag erfar nu i realtid hur polletten trillar ner och det är en sådan lycka. Jag tar det från start:

1. I slutet av augusti får barnet 50 papp rakt in på sin nystartade ISK. Gratispengar, skulle man kunna säga, eftersom de utgjorde en del av den avkastning som är resultatet av sju års sparande av barnbidrag mellan uppskattningsvis 2011 och 2017. Ja det är korrekt, vi började investera barnbidrag innan vi själva strävade mot FI, ett ganska vanligt scenario skulle jag tro.

2. Dessa 50 papp lämnade barnet oberört. Summan var så att säga abstrakt och betydde inte så mycket. Men det tänkte jag ändra på med min rävlist.

3. Lyckligtvis sammanföll uppstarten av ISK:en med att Sveriges 60+are börjat anse att börsfaran i samband med corona var över och därmed kollektivt förflyttade den cash de erhållit vid försäljning av sina aktieinnehav dagen efter 11,1%-tappet i mitten av mars tillbaka in på börsen. Detta renderade i sin tur en del värdeökningar, särskilt märkbart för ägare av Spiltan Aktiefond Investmentbolag eftersom 60+are gillar rejäla bolag av typen Sandvik, Kuckelimuck Bank och Volvo. Med detta följde att barnets portfölj ökade med 2 500 kronor på en vecka. Och det här var ett belopp barnet förstod att relatera till. Två tusen fem hundra är exakt det belopp som barnet erhöll för sina betyg i början av sommaren, pengar som senare kom att konverteras till ett Nintendo Switch - konkret och tydligt och med en kännbar uppsida.

4. Jag gav barnet i uppgift att logga in på ISK:en för att återrapportera utfall. Efter lite krångel lyckades det och förtjusningen var stor: "Så här mycket har jag aldrig tjänat på en vecka!” (vilket iofs inte stämde, betygspengarna klirrade in på en kafferast men strunt samma, entusiasmen var det viktigaste).

5. Jag uppmuntrade då till försäljning och uttag av 1%. Sagt och gjort, 500kr likviderades och gick in på barnets ordinarie konto i Kuckelimuck Bank tre arbetsdagar senare.

Det var nu frågorna kom.

"Men alltså, vad är det här för pengar?"
"Varifrån kommer de?"
"Är det riktiga pengar?"

"Men om jag nu bara tar av fluffet och låter de 50 000 kronorna stå kvar, vore det inte en bra idé att jag då la till lite mer kontanter så att det kan bli ännu mer fluff?" 

Särskilt den sista kommentaren gjorde mig både glad och förbluffad. Glad för att barnet äntligen fattat grejen (tänk J.L. Collins ölskums-metafor) men också lite förbluffad eftersom det är exakt detta jag predikat genom alla år: "Ta guldäggen men slakta aldrig hönan". Trots att samtliga barn nickat jakande till denna fabel var det alltså först nu, med riktiga pengar och en egen inloggning på Avanza, som det hela blev begripligt. 

Så nu har vi enats om att 200 kronor ska föras över från studiebidraget in på barnets ISK varje månad. Jag passade också på att dra en liknelse som Money Guy nämnde i det avsnitt jag talade om för ett tag sen. Tänk dig att du går uppför ett berg medan du jojjar med en jojo. Jojon är börsen, den går upp och ner. Men du är på väg uppför berget så jojons rörelser är rätt ointressanta i det stora hela, det är den långsiktiga, långsamma lutningen uppåt som betyder något. En pollett har trillat ner även för mig: Man kan föreläsa för sina barn på längden och tvären. Man kan rita bilder och grafer och berätta fabler om guldäggsläggande hönor. Men till slut måste man ympa in börskänslan i deras maggropar och där finns inga genvägar: Barnet måste få egna innehav och lära sig umgås med dem operativt.

Jag vet inte jag, men det känns som att projekt Next Generation FI har startat bra. Är du på gång att implementera investeringskunskap i barna dina och om ja: Hur går det?

Mvh/
FruEfficientBadass

Jag besöker havet

Jag jobbar sedan slutet av augusti i tvåveckors-pass. Två veckor jobb, två veckor ledigt. Helt perfekt om du frågar mig eftersom jag dels får tid att göra allt det där jag tycker hör livet till: Promenera, baka, fixa och dona hemma, se på film, läsa och bara vara MEN också med en dos jobb-adrenalin och puls tio arbetsdagar per månad. Det var under en av mina lediga dagar i slutet av augusti som jag plötsligt fann mig sysslolös hemma. Huset var städat, tvättkorgen tom, sockerkakan ur ugnen, pluggandet avklarat (man kan bara ta in en viss mängd engelsk grammatik per dag) och morgonpromenaden var enligt min app avslutad redan 07:50 så dagen var så att säga MIN. Då beslöt jag mig för att ta mig till havet. Först en onödig bakgrunds-story:

Det var för kanske sex-sju år sedan som jag och några kollegor skulle ut i skärgården med chefens båt (ink. chefen alltså). Det var precis den där tiden på året, slutet av augusti, när det fortfarande är sommar men med lite kyliga inslag i luften. Den där tiden på året när ledningsgrupper runt om i landet ska låtsas att de genom sitt ränksmide på annan ort (oftast skärgården) kan påverka utkomsten av Q4 och på så vis säkra årets resultat.

Vi åker förbi Nacka och ut mot havsbandet växer kåkarna. Stora, feta och vackra med sjötomt. Och inte en människa i syne. Inte en (1) människa såg vi. Och vi satt där på båten och suckade att "vad trist att äga dessa stora hus och inte ha tid att vara i dem" när någon skymtade ett hus på en udde där det satt ett helt gäng människor, säkert ett tiotal, på en stor terrass. "Men kolla, där sitter några!" ropar logistikchefen och vi kisar för att få en skymt av dessa lyxlirare och när vi passerar ser vi att de alla är seniorer. Grått, lila, blått hår och en skylt som avslöjar att det rör sig om ett äldreboende. Det är alltså då, efter 65, som Solsidan-borna får möjlighet att till fullo njuta av sina vackra hem även under veckodagarna (förutsatt att de klarar av att gå i de eleganta trapporna som förbinder husets våningar med varandra, om inte kanske det finns plats på det vackert belägna äldreboendet). Jag minns inte om jag redan då var inne på FI-spåret men låt oss säga att den här bilden ofta poppar upp i mitt huvud när jag funderar på logiska ordningsföljder i livet. Hopp till temat:

Jag älskar havet (unikt va). Vatten, kust, horisont, sjögräs, vass, saltstänk, himmel, solglitter, vågor; rubbet med kustband. Och nu vill det sig inte värre än att vi bor 12 minuters bilväg eller knappt en halvtimmes cykelväg från just havet. "Problemet" om man nu vill kalla det det, är att jag inte nyttjar detta i den utsträckning jag borde. Naturligtvis är vi där under sommarmånaderna, tillsammans med halva Hudik. Jag menar mer...att verkligen vara vid kusten, som en del av en rutin typ en gång i veckan, oavsett årstid.

Därför tog jag denna eftermiddag cykeln ut och i vanligt ordning finner man en massa grejer man normalt inte ser när man bränner förbi med bil. Jag upptäckte exempelvis ytterligare en strand. Så nu förstår jag varför det heter "Maln-baden" och inte "Maln-badet".

Maln-bad 2, även kallat "Gräs-Maln" fick jag lära mig av ett barn.

Sen kringelikrokade jag mig vidare till den stora stranden och därifrån hade knegare och tjänstemän dragit eftersom skolan börjat och jobben likaså:

Original-Maln.

Så jag gick ToR längs med vattenbrynet och satte mig på en brygga och dinglade med benen över de gulliga små vågorna, kände doften av tång, fick saltstänk i ansiktet och hörde måsarnas skrin och insöp precis allt det där existentiellt ljuvliga som hör till en nära-havs-upplevelse.

Och det var där och då jag bestämde mig. Jag måste tvinga fram en rutin att ta mig till havet framöver. För det blir inte gjort annars. Jag lyckades dra dit barnen en (1) gång under vintern och det var jättehärligt - sportlovssol och sand och vacker is - men sen blev det inte någon mer gång förrän badsäsongen drog igång. Så jag satte upp ett mål: Tio turer till stranden innan året är slut. Då räknar jag med att jag fått såpass blodad tand att jag inte behöver en målbild för att komma till skott. Jag vill poängtera att det inte på något vis är något fel att vara nöjd med andra utomhusupplevelser: Skog, park, gå på slätt inland, trottoar, funkar utmärkt. Men bor man kustnära är upplevelsen av havet något speciellt och i mitt tycke livskvalitetshöjande.

Jag kommer att tänka på dokumentären "Playing with FIRE" där Han har bett Henne att skriva en lista på saker hon gillar att göra i vardagen (i syfte att kunna designa ett liv som inte var lika kostnadskrävande men som ändå höll hög kvalitet i relation till de saker de båda gillade att göra) och hon sa att hon trodde att hon på sin topp-tio-lista skulle skriva "Vara på stranden". Minns nu inte var de bodde, men någonstans strandnära på USA:s västkust. Men det gjorde hon alltså inte, utan konstaterade istället krasst att "Vi är aldrig på stranden, trots att vi bor precis bredvid". Jag tror inte att det här är helt ovanligt, att man pyntar det där stora extra för att bo nära exempelvis havet, men sen kommer livet emellan och man ids inte besöka det där attraktiva som man vinnlade sig om att umgås med innan man flyttade dit.

MEN det tänker jag ändra på nu. Inte för att det är direkt dyrt att bosätta sig utanför Hudik, men jag menar att jag kommer att anstränga mig för att tidssegment "havspromenader" ska öka under året som kommer. Det handlar snarare om upplevelsen än motionen. Det senare får jag på mina timslånga morgonrundor och jag kan tänka mig att under vintern ta bilen ut. Poängen är att införliva havets alla element i mitt vanliga liv: Vara i fred med mina tankar, känna doften av tång och sjögräs, höra måsarnas skrin, låta havsvinden rufsa om håret, se en hel horisont, observera hur årstiderna avspeglar sig i sceneriet.

Vad har detta med ekonomi att göra undrar vän av ordning? Ingenting egentligen. Det handlar möjligen om de tankar som ryms i begreppet "deep year", d.v.s. att man till fullo drar nytta av de resurser och upplevelser som finns i ens närområde. Ni som läst mig länge vet att jag har en dröm om att under en period, kanske återkommande, bo i södra Portugal och vandra längs med Gibraltar sund. Varför vill jag det? Kanske för att få vara i fred med mina tankar, känna doften av tång och sjögräs, höra måsarnas skrin, låta havsvinden rufsa om håret, se en hel horisont, observera hur årstiderna avspeglar sig i sceneriet.

Jag utesluter verkligen inte Portugal-spåret framöver (särskilt efter det att barnen är skolfria och förhoppningsvis utflugna), men ibland behöver man inte gå över ån efter vatten. Har du saker i ditt närområde du har tänkt ta bättre vara på i framtiden?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Redan dagen efter jag skrev detta inlägg cyklade jag tillbaka, den här gången med kurslitteratur, filt, lunch och kaffetermos och sen hängde jag där i sex timmar. Inte en människa, det var jag och strandfåglarna. Ibland var det sol, ibland var det mulet och när jag kom hem kände jag mig sådär behagligt trött som man blir av en dag utomhus då man inte ansträngt sig nämnvärt. Som att hitta ett andra vardagsrum, mitt eget out door office. D.s.

Mitt sparhack Svenskt Tenn

Ni som har läst mig ett tag vet att jag i det mesta upphört att vara en consumer sucka. Med ett undantag: Svenskt Tenn. Jag ÄLSKAR Svenskt Tenn. Inte bara för att det är en stiftelse vars överskott bland annat går till forskning inom en rad bra områden, men för att:

1) Deras prylar håller så bra kvalitet (möblerna görs till stor del på svenska familjeföretag till möbelfirmor).
2) De har aldrig rea.
3) Att gå i butiken är som balsam för själen, känner mig alltid som en lite bättre människa när jag kommer ut därifrån vilket är ett kvitto på att de lyckats med sitt varumärkesarbete.
4) Jag tröttnar aldrig på deras mönster. När jag köper något på Svenskt Tenn vet jag att jag kommer att ha det för resten av livet och jag kommer att lägga in en klausul i mitt vita arkiv att jag vill att mina Svenskt Tenn-prylar kremeras med mig. Förutom mässings-prylarna, det är nog inte tillåtet av arbetsmiljömässiga skäl.

Några exempel från vårt hem: Bricka, mönster "Manhattan". Josef Frank vet inte om det men vi har ett särskilt band eftersom vi båda bott på Rindögatan 52. Dock i olika lägenheter och med ett par decennier emellan. Men jag gissar att vi delade några grannar - mops-Märta och Rudolfsson var nog bara i 50-årsåldern när Frank flyttade in i slutet av 40-talet och de var nog mellan 80-110 när jag kom dit i mitten av 80-talet. I vilket fall, brickan, vi fick den i inflyttningspresent när vi flyttade ihop på söder anno 2001. Den har överlevt fem flyttar och femtio utrensningar och jag blir glad varje gång jag ser den. Använder den nästan dagligen i allt från att transportera porslin och mat till rensning av svamp, bär och andra köksprojekt. Nästa nivå är att skaffa brickben så att den kan bli bord i minimalistettan jag planerar i framtiden. Gäster? Fäll ut. Yogapass? Fäll ihop. Funktion Är Vackert, som Bengt Friggebo sa till mig en gång på en kurs om EAN-koder.

Ett linnetyg med mönster "Gröna Fåglar" som jag lämnade in till skräddare för kantsömmar och kanal för gardinstång, köpt för blodspengar från en jobbavtackning (jag har alltid bett om ST-presentkort om någon frågat). Har hängt som centralpunkt i två vardagsrum och hänger nu över vår säng på landet. Jag blir glad varje gång jag ser det.

Kruka "Hortus" i mässing, som jag dessvärre förstört en smula genom att inte ha en rejäl kruka i (den tål inte vatten verkar det som, får vita fläckar). Den gör sig särskilt bra i vår matsal som på feng-shui-flummerska är väldigt mycket "jord" med matt orange och murrigt brunt. In med lite glimmande metall och rummet väcks till liv.

Kudde, Estrid Ericson-mönster "Elefant" i grönt linne, som under många år aldrig kändes rätt placerad har nu hittat ett hem i vår kökssoffa. Bara genom sin blotta närvaro bidrar den till att snäppa upp matplatsen från "här sitter vi och slafsar i oss föda" till "voilà, ett démeure somewhat exclusive tatata".

Jag är på intet vis en förespråkare av att gödsla Svenskt Tenn i ett hem, det är lika slött som att köpa en kopia av ett showroom på Mio, fast med en ännu mer obehaglig prislapp. Nej, tricket är att använda sig av Svenskt Tenn som en katalysator för ett annars oglamouröst hem. Tänk dig följande: Ett sterilt väntrum. Beige inredning, vita väggar. Allt från Rusta. En äcklig grön ryamatta som lyktar fränt av plast. Du ställer fram en stor bukett ljusrosa pioner på soffbordet. BAM du har ett annat rum. Svenskt Tenn-objekt är som den där pionbuketten.*

Eftersom jag själv är en fan av just jordnära färger och få synintryck blir mina rum gärna som de här väntrummen från Rusta, minus Rusta. Därför behövs det något litet i varje rum, en energihöjare, en tändvätska, ett objekt med klass och hög prislapp som höjer rummet från det alldagliga. Och det är här Svenskt Tenn gör sitt jobb. Med undantag av barnens rum har vi något från firman i varje rum. Ibland stort (som gobelängtyget) och ibland litet (som den lilla mässingskorgen "Klöver" designad av Sara Szyber i badrummet). Det är som att svinga ett litet trollspö över varje rum. Rum som i övrigt bara innehåller gammalt ärvt och loppisfynd. Det följer samma logik som en outfit: Även den enklaste på loppis fyndade klädsel skärps till av en exklusiv accessoar. En accessoar du med rätt skötsel kan använda år efter år, allt medan du håller ditt klädkonto till ett absolut minimum.

Kort historia lång, men här kommer då mitt sparhack. Ett ställe saknade Svenskt Tenn, nämligen TV-rummet. Jag funderade på vad jag skulle skaffa eftersom jag också ville att objektet i fråga skulle fylla en funktion. Eftersom våra fönsterlampor i kölvattnet av sommarens gästrums-uppdatering flyttat en våning upp behövdes till vintern nya sådana (fönsterlampor) till just TV-rummet. Och eftersom rummet har inslag av grönt bestämde jag mig för elefantmönstret i samma färg. Jag kunde snabbt konstatera att jag fick nöja mig med att köpa själva skärmarna eftersom armaturerna börjar på 4 000 kronor styck. En lampskärm i det utförande jag var intresserad av kostade 900 kronor och ser ut som nedan:

Jag var på riktigt på väg att beställa hem två till detta pris när jag av en slump trillade in på Tradera och där kunde hitta nästan identiska för 499 kronor styck.

Liiiten skillnad i hur Tradera-skärmen har bredare kantband men för halva priset är jag beredd att bortse från den detaljen. Jag googlade lite och bakom Tradera-namnet "Frihane" fanns ett "G&G Antik" i Borås som har gjort business av att sy lampskärmar av exklusiva tyger:

Eller sy och sy, de köper in dem från olika ställen. Men tyget är original ST. Mina skärmar kom paketerade som vilken proffsig produkt som helst, inplastade med fabriksemballage etc. Enligt uppgift sys de upp på en "anrik lampbutik" någonstans i landet, så det handlar inte om det där vanliga suddet på Tradera - någon privatperson som köpt på sig stuvbitar som de limmat fast på en random skärm med björnklister.

Återstod: Lampfötter. Eftersom skärmarna från såväl ST som G&G hade enklast möjliga konstruktion med en liten "näbb" som man klämmer fast direkt på glödlampan, var det en enkel match att hitta lämpliga fötter på loppis. Problemet uppstod när jag ville ha två likadana. Först köpte jag dessa rätt vidriga 80-talsskapelser för en tjuga styck (men då ingick fungerande glödlampor!).

Någon månad senare trillade jag på ett annat par som jag tyckte bättre om, även de för en tjuga styck. Det var först hemmavid jag insåg att de inte alls var identiska utan var olika höga. Men, som Estrid Ericson brukade säga, ljus från flera nivåer ger rummet liv**.

Så här har vi då det färdiga resultatet. Två fönsterlampor med Svenskt Tenn-tyg för totalt 1 076 kronor (om jag inkluderar felköpen) att ställa mot Svenskt Tenns 10 600 kronor (om jag köpt även lampfötterna därifrån). Inte riktigt samma femma men nästan. Och framför allt: En tiondel av priset. Det syns inte på bild, men lamporna gifter sig väl med de i Berlin fyndade elefantbokstöden i grön sten som står längre bort i vardera fönster. Jag är mycket nöjd.

Det var dagens lektion i att vara en savvy frugal weirdo med estetiska pretentioner. Två frågor:

1. Vilken är din estetiska akilleshäl i inredningssammanhang? Saker du bara INTE KAN MOTSTÅ?
2. Har du några stilhacks att bjuda på?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Och för protokollet bör tilläggas att den här katalysatorn inte behöver komma från just Svenskt Tenn. Det finns annan design som säkert ger samma effekt. Dock inte på mig. 
** Nej, det sa hon inte. Men hon var en varm förespråkare av höga ljusstakar eftersom man blir snyggare när lågan ligger högt. Jag har testat och det stämmer!