Kontaktskräck med Skatteverket

Ni har väl inte missat IGMR:s recension av Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende? Vem behöver PR-avdelningen på storförlaget när man har en frugal weirdo community som håller en om ryggen?

På tal om att hålla folk om ryggen så länkade Sparpatrullen till ovan recension. Gamlingar som läser denna blogg från datan ser att Sparpatrullen - för övrigt en mycket habil FIRE-blogg - nu hamnat i blogglistan. You scratch my book, I scratch your blog.

Jag har ju tjänat sexsiffrigt under inkomståret 2020 (en bedrift som knappast hade uppskattats i något annat forum än här) vilket ledde till att jag likt vilken svenne banan som helst behövt deklarera. Det hade jag behövt göra oavsett eftersom jag är en levande myndig individ. 

Det är märkligt detta med ekonomi. Jag är ju på pappret ekonom (även om jag hoppade av den siffriga inriktningen så snart jag kunde) och har inga problem att förhålla mig till investeringssparkontot. Men så fort det nalkas Myndighet blir jag fem år gammal och ser mig själv stå med fingret i mungipan precis som Lilla Småtting i Alfons.

Minus den glada minen, jag ler inte alls. Som i år. Jag fick besked om kvarskatt på 6 000 kronor. Beskattningen av uthyrningen måste man själv ange och min man hade räknat ut vilket belopp jag skulle skriva in i ruta X vilket skulle resultera i runt 36 000 kronor i skatt plus min restskatt sen innan. Han uppmanade mig också att så snart jag kunde betala in detta belopp så att jag skulle slippa betala ränta. 

Jag gör enligt instruktion men när jag är klar säger Skatteverket att jag bara ska betala in 36 000 kronor. Vad hände med de 6 000 kronorna? Jag ringer min man (jag deklarerar på väg till tandställningsmanöver i Stockholm) och då agerar han förvånad: "Har du redan signerat och skickat in? Fast siffrorna inte stämmer?" Hell yeah, jag var ju redan inne på Internetbanken för att betala av min skatteskuld, rädd som jag är för att hamna i white collar prison. 

Jag känner mig lika vilsen i skattenland som jag föreställer mig att vår katt skulle känna sig i Stockholms tunnelbana. Jag utgick från att de instruktioner min man, som är riktig ekonom, hade givit mig skulle vara tillräckliga för mig att tråckla mig ur årets deklaration. Jag lydde bara order!

Den här osäkerheten vis-à-vis Skatteverket gör naturligtvis att jag aldrig skulle komma på tanken att göra saker av typen avdrag. Även om jag hade haft en vag idé om ett giltigt avdrag, skulle jag med stor sannolikhet inte hitta var någonstans i deklarationen detta skulle föras in. Sen skulle jag ligga sömnlös på nätterna i uppskattningsvis fem år framåt, rädd för inkvisition av män i trenchcoats som velat inspektera mitt arbetsrum, mina pendlarbiljetter eller vad det nu hade handlat om. 

Den här kontaktskräcken påminner i mångt och mycket om min företagarskräck, att ha egen firma eller eget aktiebolag. Jag betalar gladeligen mer för att dra in fakturapengar via extern part av typen Cool Company framför att själv stå som ansvarig för min deklaration från firman. Jag vet inte vari detta grundar sig och att jag, trots att jag fyller 45 i år, inte kan komma över det. 

En nyckel är väl min totala oförmåga att minnas siffror. Jag höll för ett tag sen på att låsa mig ute från min mobil eftersom jag inte mindes min (brutalt enkla) PIN-kod, trots att jag haft mobilen i fråga i 2,5 år. Lyckligtvis hade jag skrivit ner koden i en två år gammal papperskalender jag hittade på vinden, så på tredje försöket kom jag in. 

Jag skrev nyligen om hur jag kurerar min mans garderob. Dagen efter invigning av densamma noterade jag hur han trots mina pedagogiska lappar plockat ihop outfits från fel dag. Inte för att han, tror jag i alla fall, velat improvisera, utan för att det är svårt för honom. Av de kommentarer jag fick till inlägget tolkar jag det som att han inte är ensam. Hallå! Ny diagnos: Garderobsdysfunktion! Min uppgivna suck då var av exakt samma natur som den suck jag hörde min man dra när jag ringde honom, halvt gråtfärdig från tåget, med min skattediskrepans. Det slog mig att vi aldrig kommer att kunna skiljas. Jag hade hamnat på öppen anstalt för skattebedrägeri och han hade sett ut som galne gunnar.

Det som går lätt för en del är svårt för en annan. Har du kontaktskräck med Skatteverket eller simmar du runt som fisken i vattnet på dylika instanser?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Efter draft av inlägg visade det sig att allt var i sin ordning. Med min deklaration alltså. Det var någon kapitalinkomst som adderade upp till full ROT som åt upp delar av skatten. Jag vet att det är så eftersom min personliga revisor/eskort gick igenom det hela när jag väl kom hem. D.s.

Deep Year, the Continuation

Jag nämnde ju tidigare att jag rotat fram släktens samlade korrespondens och att jag där hittat mängder av skojigheter och trauman. Jag fastnade särskilt för ett foto, taget 1942, av min mammas farmor och hennes bröder. Som jag sa bytte två av bröderna till andra efternamn och jag skickade på måfå ut lite trevare per brev, till män i 60-årsåldern bärande dessa efternamn samt i vissa fall, även ett förnamn identiskt med den presumtiva farfaderns (tänker att det var vanligt förut, att man döpte barn efter gammal släkting). 

Jag fick två napp. Dock inte av männen själva utan av deras fruar och systrar. Av någon anledning verkade just de här männen patologiskt ointresserade av sin släkt, medan kvinnorna var patologiskt superintresserade. Vet inte om det är en allmän tendens men det verkar nästan så. 

Men summerat har jag nu kartlagd en stor släktmassa med förgreningar runt hela landet, från Luleå till Hjo. Det är ju avlägsen släkt. Min mamma är syssling till ett antal, jag blir väl då typ brylling eller pyssling. Men det är inte poängen. Poängen är att jag har en massa avlägsen släkt jag inte visste om och vi delar alla samma ursprung i denna syskonkvartett som en tidig höstdag under andra världskriget ställde sig att posera i sina finkostymer utanför det hus jag nu sitter i och skriver. 

Jag får tacka Alice för inspelet om släktforskning. Jag förstår att det är ett slukhål, även om jag primärt intresserar mig för de som lever idag. Jag var emellertid inne en sväng i SCB:s husförhörslängder och det var ju kul. Där finns de, ögonblicksbilder hus för hus, socken för socken med nödvändiga anteckningar i marginalen. Exempelvis yrke (hemmansägare, torpare, jordarbetare, fattighjon), lyte (suput, idiot, krympling). Jag har exempelvis en krympling i släkten, vilket låter spännande. 

Vissa kunde kombinera olika yrken och karaktärer. Man kunde till  exempel vara både jordarbetare och idiot. Eller piga och fattighjon. Jag är inte helt säker, men jag tror inte att dessa termer lever kvar i myndighetssverige idag. Religion noterades också, även om det fanns få avvikelser. De flesta var ju bara vanliga folkhemskristna. Om denna tids folkhemsräknare (företrädesvis kyrkans män) hade vaknat upp på en GDPR-kurs 2021 hade hen nog begått harakiri. "Men hur skall jag kunna skjöta mitt ämbete om jag ej får använda korrekt terminologiae?"

Efter att ha plöjt igenom alla dessa dokument, foton och brev har jag nu en väsentligt mycket bättre bild av hur släkten ser ut. Att bläddra i de tidigare intetsägande fotoalbumen med anonyma, stela porträttbilder är nu en helt annan femma eftersom jag känner igen folk. Aha, där är ju han, som åldrats till att bli han på den här bilden! Och där står ett namn, då fattar jag att hon var dotter till henne, osv. Ett banalt vykort med ortsstämpel och en klen signatur med en intetsägande upplysning får plötsligt "body". En mängd tidningsurklipp av typen dödsrunor och födelsedagshyllningar har också bidragit stort.

Responsen har också varit fantastisk, särskilt från en syskonförgrening med många kvar på orten. Jag har alltså pysslingar vars hus jag passerar nästan dagligen, 5-10 minuter från där jag bor nu. En kvinna blev så glad när jag hörde av mig, eftersom hon tänkt försöka hitta min mamma i många år men inte vetat hur (eftersom hon bytt efternamn). Vidare har min mamma satt en släktforskarintresserad väninna på att leta bakåt med gott resultat, så nu har vi ett antal family sheets som jag ska scanna in till den nu 30-sidiga powerpoint jag gjort över släkten, komplett med foton på foton, screen shots från husförhörslängderna och kommentarer från de släktingar jag talat med. 

Jag kommer nog inte att fördjupa mig så vansinnigt mycket mer i detta utan är ganska nöjd. Jag är extra belåten med att vi gjort detta nu, eftersom mamma sitter med en del information som jag inte har. Tillsammans med hennes barndomskompis, min granne, har jag fått hjälp att lägga pusslet ytterligare, särskilt vad gäller alla de vykort från lokalbor som samlats här på gården. Vem var den där mannen som reste till Kina och skickade kort på avrättningar? Ja nu vet jag exakt vem han var, varför han skickade dessa vykort (han hade fått spons från gården) och var hans hus en gång låg. Stundtals har det varit nästan CSI-läge här på gården när jag och grannen suttit och pusslat med amerikakorrespondens. Hans till amerikat förrymde farfarsfar omnämns nämligen i en del amerikabrev som finns här från andra Hudikbor som var i New Hudik (Rockport) tidigt 1900-tal och genom att trixa ihop datumstämplarna kunde vi kasta ljus över en sak som gäckat min granne i många år. 

Ja, detta var i sanning en Deep Year-aktivitet. Så många lösa trådar genom åren, namn och platser och anekdoter som passerat över mitt huvud och som jag nu har sammanställt, redo att lämpa över på nästa generation om och när de kommer i den ålder då man tycker sådant är viktigt.  

Två frågor:

1. Hade jag haft tid, ork och intresse av att ägna mig åt ovan om jag sprungit ekorrhjul?

2. Bidrar ovan exercis till att höja kvalitén på mitt liv?

På ett svarar jag nej och på två svarar jag ja. Mitt övergripande syfte med att checka ut från jobbcirkusen var ju att få mer fast mark under fötterna, att hinna konsumera den input som redan fanns i mitt liv snarare än att dra in ännu mer data i mitt liv som inte haft tid att konsumeras. Att bringa ordning i släktmyller är en mycket jordande upplevelse. Det är väl därför folk förr eller senare (med betoning på senare) ägnar sig åt det. Nu är jag i princip klar med mitt och kan checka det från min bucket list. 

Jag inser att jag snöar in på det ena mer perifert än det andra här under mitt Deep Year. Av nyfikenhet ställer jag därför frågan. Hur spännande tycker ni att mitt liv är på en skala där 1 = intern audit och 5 = påtänd cirkusclown?

Mvh/
FruEfficientBadass

Jag leker med min Ken

Under vintern har jag noterat hur min man börjat se lite sliten ut. Alltså inte fysiskt, med all den tennis han spelar nuförtiden är han i toppform. Men hans garderob. Det var hål i flera av tröjorna och en del av dem vet jag är närmare tio år gamla. De ljusblå Etonskjortorna kanske gjorde sig bra i kontorslandskap, men i hans numera lite mer avslappnade arbetskontext känns de aningen malplacé. Plus att de nu är så slitna i manchetter och krage att man knappt ser färgen där. 

Under arbetet med boken satte jag samman en kapselgarderob för "mannen utan dresscode" och blev så förtjust i tanken på den att jag nu gjorde detsamma i min mans garderob, det vill säga: Jag replikerade nästan exakt de plagg som jag spånade fram i boken. På Sellpy, givetvis, efter att ha sorterat på "Fast pris". Skåda Kens nya garderob:

- 1 par Levi's 505 (de klassiska pappajeansen). SB-pris (svenne-banan-pris): 900 kr. Mitt pris: 200 kr.

- 1 par chinos Filippa K. SB-pris: 1 500 kr. Mitt pris: 140 kr.

- 1 brun crew neck i merionull från Tiger. SB-pris: 1 200 kr. Mitt pris: 225 kr.

- 1 grå crew neck från Filippa K. SB-pris: 1 200 kr. Mitt pris: 300 kr.

- Två mörkblå lite grövre skjortor fr. Gant/Ralph Lauren. SB-pris: 1 000 kr/st. Mitt pris: 180 kr/st.

- 4 vita T-shirts från Levi's. SB-pris: 250 kr/st. Mitt pris: 50 kr/st.

- 1 brunt skärp, okänt märke. SB-pris: 300 kr. Mitt pris: 30 kr.

- 1 par bruna Vans, fortfarande i kartong. SB-pris: 900 kr. Mitt pris: 450 kr.

- 1 svart T-shirt J Lindeberg. SB-pris: 700 kr. Mitt pris: 70 kr.

- 1 blå T-shirt Ralph Lauren. SB-pris: 1 200 kr. Mitt pris: 80 kr.

- 1 par shorts från Bondelid. SB-pris: 480 kr. Mitt pris: 50 kr.

Summerat: Drygt 2 000 kronor för min mans nya kapsel, rubbet återanvänt från antingen consumer suckers eller folk som ändrat storlek. Estimerat nypris drygt 10 000 kronor. 

När paketet väl kom (det tog atypiskt nog två veckor, det verkar vara full rulle på Sellpy) var det två saker som behövde returneras. En av T-shirtsen hade ett hål vilket jag reklamerade. De gav pengarna tillbaka men ville inte ha tröjan i retur. Det tog en minut att laga. En skjortknapp behövde sys i bättre, men det gjorde jag utan att klaga. Nu återstod det svåra, nämligen att få min man att använda plaggen.

Min man är nämligen vanemänniska och har han vant sig vid att använda ett plagg så fortsätter han att göra det tills plagget går sönder, utan att alternera till ett annat plagg. Om man låter honom hållas fritt klär han sig alltid (och då menar jag all den vakna tid han inte befinner sig på tennisbanan) i blåjeans, blå skjorta och en V-ringad pullover. När dagen är slut trippelhänger han överdelarna (det vill säga, han drar av sig allt i en "enhet" så att T-shirt, skjorta och pullover hänger på en och samma galge, lätta att trä på sig dagen efter) och lägger jeansen i en hög på golvet (så att han kan rulla ner i dem när han vaknar). 

När vi gick igenom hans nuvarande tunna klädbestånd inför tillskottet från Sellpy visade det sig att han hade tre perfekta chinos han aldrig använder. Varför? Han visste inte att han hade dem. HUR detta är möjligt är kanske en av de stora världsmysterierna. Han har inalles tjugo plagg som hänger fullt synliga på en klädstång en meter från sängen. Ibland misstänker jag att min man har synbortfall. Men nu var det slut på det, jag skulle mans-säkra garderobrutinen för honom och så här gjorde jag.

1. Jag satte samman fem outfits för kontorsbruk (klädkod casual, det blir aldrig mer än så i Hudik). Plaggen varken dubbel- eller trippelhängdes, utan fick varsin galge. 

2. Jag gjorde lappar av tunn kartong som jag hålslog och hängde fast på varje galge. På lappen står DAG samt PLAGG. Färgkodat, givetvis. Grön text för måndag, röd text för tisdag osv. Syftet med lapparna är dels att min man utan att behöva anstränga hjärnan ska kunna byta kläder för varje veckodag, men också att varje plagg ska hitta rätt galge efter tvätt.

3. Därefter gjorde jag avdelare i form av mina skärp och scarves mellan veckodagarna. Nedan är alltså min mans kläder. Längst till höger, utanför vardags-plaggen, hänger hans blåjeans. De får han ha på sig på helgen. Liksom de två pikétröjorna och den grå crew neck-tröjan som visade sig vara collegetröja snarare än pullover. 

Fem plagg åkte ut. En skjorta som var helt söndernött samt ett par V-ringade pullovers som sett bättre dagar. En mörkblå crew neck från Filippa K åkte till skräddaren med ett 2*2 cm stort hål på armbågen som min man inte sett. 

Som synes är det en del plagg kvar från tidigare ovan, exempelvis en röd tröja och tre Etonskjortor. Man kan klara sig på betydligt mindre än så. Men jag gillade idén att skapa en komplett outfit per dag, annars hade min man valt en outfit och sedan hållit sig till den tills den fallit i bitar. Den enda kvarstående utmaningen är att det bara finns två skärp. Min man brukar ju låta skärpet sitta i byxorna tills de pensioneras, så vi får se om han lyckas dra ur det efter dagens slut och överföra till en annan dag. 

Ni kanske tycker att jag beter mig som en mamma mot sitt barn i ovan exercis? Det är helt korrekt. Å andra sidan finns det situationer i vår vardag då min man får bete sig som en pappa mot sitt barn vis-à-vis mig. Det är fördelen med att vara två personer med olika skills. 

Med avdrag för de två plagg som returnerades samt den reklamerade T-shirten landade min mans nya garderob på 1 400 kronor. Han behöver således inte lägga av Konsumentverket stipulerade 500 kronor i månaden på kläder framöver. Vilket betyder att han slipper dra in 800 netto per månad vilket borde innebära tio dagar utan arbete på ett år = två veckor, liv det med. Dessutom kommer han att vara stilig.

Du man, hur ställer du dig till konceptet kapselgarderob?

Mvh/
FruEfficientBadass