Min svarta polo

Jag har alltid varit svag för svarta polotröjor. Kanske för att jag hyser en sorts vurm för kulturpersonligheter. Du är liksom aldrig helt fel med en svart polo. Snarare tvärt om, du är jättesnygg, oavsett kropps- eller ansiktsform, eventuella dubbelhakor eller dyligt. Hakorna döljer du för övrigt i din polokrage, genialt. Och ser du inte lite smartare ut? Jag gjorde lite research i frågan och hittade massor av bilder på kulturarbetare, klädda i just detta plagg. Två exempel:

Kulturpersonlighet #1

Kulturpersonlighet #2

Så, då var det etablerat. Jag har emellertid aldrig lyckats hitta "den perfekta svarta polon" utan har lite valhänt plockat på mig en vart femte år för att sen inse att den var av för dålig kvalitet, för dålig passform etc. Jag har väldigt specifika krav. Den ska vara hyfsat slimmad, inte pösig. Kragen får inte vara för lös, den ska liksom smita åt om halsen som ett ormskinn, även i uppfällt läge om ni förstår vad jag menar. Så i september gjorde jag i slag i saken och köpte på mig fem (5) svarta polotröjor. På Sellpy givetvis, så kalaset gick bruttoloss på 225 kronor:

Från vänster: Soaked in luxury (40 kr), InWare (65 kr), Zara (30 kr), Uniqlo (30 kr) och MQ (60 kr). Jag räknade kallt med att skicka tillbaka merparten, men de var alla så bra och välsittande (nya i känslan) att jag fick tvinga mig själv att returnera två (#1 & 3). Det finns liksom ingen ursäkt att äga fem polotröjor, det blir för mye och blir i förlängningen inte kul. Nu har jag en i Stockholm och två i Hudik. Och vilken fröjd. Jag ÄLSKAR dessa polotröjor. Kostnad netto: 155 kronor eller i snitt 52 kronor. Jag har polo säkert tre dagar i veckan och varje gång känner jag mig snygg och kulturell. Dessutom är det ett förträffligt plagg att bära när det börjar bli kallt. Kragen smiter åt under halsduken så att inte ens den mest aggressiva av rysskylor förmår att nå in på skinnet.

Barnen, som av någon outgrundlig anledning trotsar all barn vs mammateori, envisas med att ösa komplimanger över mig. "Vad du är snygg i polotröja mor!" utbrister de vid middagsbordet, efter att de varsamt vecklat upp de brutna linneservetterna i knät. Jag känner mig inte som hundra dollar. Jag känner mig som Filosofiska rummet i P1, even better.  

Gillar du svart polo?

Mvh/

FruEfficientBadass

"Gamlingen med dålig balans"

Så stod det i en anteckning i mobilen som jag hade noterat efter följande episod med framtida blogginlägg i åtanke. Jag var och besökte min man på sjukhuset i somras och utanför fanns en bänk. På den satt en dam version äldre med sin rollator. Medan jag väntade började jag prata med henne och det framgick att hon varit på sjukhuset för att gå på sjukgymnastik. Hon berättade utförligt för mig hur bedrövligt hon hade det. Hon hade så dålig balans att om hon föll kom hon inte upp igen, då var hon tvungen att ringa sin dotter eller hemtjänst. ”Jag blir liggande som en sköldpadda på rygg!”

Vidare kunde hon inte besöka badhuset för att simma, något som hon enligt utsago älskade. Detta eftersom badhuset inte hade rollatorvänlig ingång. Hon kunde heller inte träffa barnbarnen i den utsträckning som hon ville eftersom hon var rätt låst hemmavid där hon hade allsköns hjälpmedel för sin balans. Fram tills nu frammanade hon mina vänaste av känslor: Empati. Men det skulle bli ändring på det. 

Jag frågade henne om det var hennes första besök hos sjukgymnasten och då sa hon att hon gått i flera år. "Kanske dags att testa en ny sjukgymnast" sa jag då varpå hon skrattade och sa: "Jag är lat förstår du, det är mitt problem". 

Det framkom alltså att hon aldrig gjorde sina övningar. Oklart varför hon fortsatte att gå till sjukgymnasten. Kanske för att få beklaga sig om hur jobbigt det är att trilla, eftersom hon inte kan komma upp. Historien kändes väldigt välsmord, som att hon berättat den många gånger förr (”sköldpadda på rygg” kanske var ett grepp hon tidigare rönt komisk framgång med).

När jag satt i bilen på väg hem slog det mig att hon påminde mig om så många misslyckade sparare omkring mig (eller folk jag läst om). Människor som är väl medvetna om sin klena ekonomi, som mycket väl vet vad som krävs för att ta sig ur situationen, men som ändå inte tar ens antydan till steg att göra det. Varför? Jag kan gå till mig själv pre 35:

- Det är trist

- Det är jobbigt

- Det tar tid

- Det är skönt att klaga

Det är vid den sista punkten jag tänkte stanna till en smula. En bekant till mig har i alla år ondgjort sig över sin dåliga buffert. Han har inte ens så att han kan klara sig en månad ifall han skulle bli arbetslös. 

Är han låginkomsttagare? Nej! Han med fru tjänar över genomsnittet höga löner och de bor relativt billigt. Båda klagar lika bra. Ibland ber han om att få låna fruglitt, exempelvis Tobias Schildfats "Alla kan bygga en egen pengamaskin" eller Collins ”The Simple Path to Wealth”. När jag något år senare frågar om böckerna varit bra ser han spefullt på mig (som om det vore han som gjorde mig en tjänst) och säger något i stil med "Ja ja, jag skaaa."

Pardon my french men jag bryr mig marginellt. Det är inte för min skull han ska plöja böckerna i fråga. Vad mig anbelangar får han gärna konsumera för allt vad tygen håller, särskilt om han köper produkter från Electrolux, Husqvarna, Volvo, Zalando, Mathem och ICA, eftersom jag genom mina innehav i Spiltan Aktiefond Investmentbolag har intressen däri. 

I våras fick jag ett bokpaket med posten. "Spännande" tänkte jag, men det var bara fruglitt i retur av vännen i fråga. Han hade vid 45 givit upp, det skulle aldrig bli något sparande. Men rest assured, klagandet har han inga planer på att släppa.

Jag tycker att det är lämpligt att gå till sjukgymnasten för att träna sig frisk, på samma sätt som jag tycker att man ska låna privatekonomisk litteratur i syfte att göra privatekonomiska förändringar. Om man däremot inte har dessa respektive avsikter kan man låta bli att initiera projekten. Som bonus kan man avstå från att klaga och på så vis glädja alla inblandade. 

Jag tycker att denna princip kan appliceras på många områden i livet. Folk som beklagar sig för att de inte hinner vara med sina barn, inte kan, hinner eller orkar träna, lyckas lära sig laga riktig mat eller få till ordentlig sömn eftersom de distraheras av candy crush et al. Sluta. Luta er tillbaka, bejaka era inre impulser som med stor sannolikhet drar åt extensivt Netflixtittande, social mediesurf och onlineshopping. Bara hänge er. Men klaga internt, i era hufvuden. 

Så. Nu har JAG klagat klart. Är du liksom jag en klagare?

Mvh/
FruEfficientBadass

Den gyllene burens förbannelse

Två tack: The Dividend Story som i måndags skrev en så fin recension av Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende. Tack också "Junifer" för ditt uttömmande svar på min fråga den 7 oktober. Jag sög åt mig som en svamp men kommenterade inte tillbaka eftersom ingen läser gamla inlägg. Till dagens rant:

Det är alltid kul att få skvaller från ekorrhjulet. Nu senast var det en f.d. kollega som varit på ett branschmingel.

Det visade sig att flera mingelobjekt, efter att ha fått ett par glas Sancerre under västen, blottade olycka och vantrivsel. "De var lessa på själva tjänsterna. Trots ibland egna ledningsgrupper och bra villkor.”. Det svåraste, upplevde dessa mellanchefer, var att de kände sig inmålade i ett hörn. Fångade i sin gyllene bur.

För vart går du när du i dagsläget har allt man kan önska sig? Extraordinarily Long Title In Foreign Language And Unclear Meaning att mata in på LinkedIn, 150 papp i månaden, tjänstebil, fina affärsresor och workshops och ledarskapsläger och säkert subventionerad städning hemmavid så att du ska få tid att lyfta dina viktiga papper på ditt viktiga jobb. Vart tar man vägen? Ett lika flådigt jobb någon annanstans såklart. Problemet är att det ska till en rätt stor organisation för att du på mellanchefsnivå ska kunna lyfta den typen av lön. Och lönen verkade vara mycket viktig, läs: Det mest betydelsefulla i dessa människors livskalkyl. Så om man ska tratta ner kriterierna blir det:

- Stor organisation, så att lönebild 150' blir aktuell redan på mellanchefsnivå (orka vara vd)

- Vakant tjänst, vilket är en större utmaning än vad man kan tro eftersom alla som nått hit verkar sitta rätt still i buren

Således: Man biter ihop, man stannar kvar. För förändring är sällan en del av en kalkylerad process, det bara händer, ofta utanför ens egen kontroll. Men återigen fick jag vatten på min kvarn kring arbetslivets mekanik: Vi tror att vi blir lyckligare och mer tillfredsställda ju högre upp i företagshiearkin vi kommer. Där slutar regnbågen. Men de som väl tar sig dit inser att där inte alls fanns någon skatt. Det man då inser är att det blir svårt att ta ett steg tillbaka. Det är ju ett misslyckande, en reträtt? Så du stannar kvar, alternativt klättrar ytterligare ett pinnhål upp. 

Har du jagat regnbågar?

Mvh/

Fru Efficient Badass