Jag värvar till sekten

Jag har nyligen kommit i kontakt med ett flickeflarn från orten. Alltså, inte "orten" utan orten jag bor på, och här finns ingen ort (minus Håstahöjden vilket är en lam ursäkt för ort). Vi kan låtsas att hon är en kollega till mig. Vilket hon inte är. Eller kanske? Strunt samma, kontentan är densamma. 

Flarnet i fråga har låg lön och ingen teoretisk utbildning. Vad nu det har med saken att göra, det är ju inte så att akademiker generellt sett har bättre privatekonomi än icke-akademiker, möjligen högre burning rate. Men eftersom jag, liksom de flesta som är ärliga mot sig själva, dras med fördomar tänke jag något i stil med att hon nog inte investerade. 

Jag hade FEL. Jag minns inte hur vi kom in på samtalsämnet privatekonomi men det gjorde vi. Jag sa något i stil med att man i hennes ålder (hon är mycket ung) borde börja investera eftersom man då har så lång sparhoristont med göttig ränta-på-ränta att vänta. Hon sa då att hon "nog gjorde det". Helt underbart, hon var inte helt säker. Det var tydligen något sparande som en förälder satt upp en gång i tiden och nu förde hon per automatik över några hundringar varje månad som sedan investerades i en fond med hundra procent svenska aktier. 

Hon var generös/godtrogen nog att låta mig surfa omkring på hennes bankinloggning och jag kunde snabbt konstatera att det var en typisk Kuckelimuck-produkt: En indexfond med aktivt pris. Men eftersom fonden är så bred hade den ändå avkastat helt okej och hon hade nu en nätt liten summa på kontot. En summa jag själv inte hade kunnat drömma om i den åldern.

Jag blev ju naturligtvis väldigt uppspelt. Inte bara att hon var så ung och lovande och dessutom redan hade en liten pengamaskin. Det som exalterade mig allra mest var att hon var så mottaglig. "Kan du spara mer än 500 kronor per månad tror du? Kanske tusen?" varpå hon svarade: "Ja det tror jag, jag gillar att spara pengar". Alltså...ni förstår ju att jag började dregla en smula. Dessutom var hon enligt egen utsago väldigt ointresserad av börsen och hade dåligt samvete för att hon inte, likt några i hennes bekantskapskrets, "kollade Twitter om hur aktierna gått under dagen" vilket fick mig att på riktigt tro att hon gick en lysande privatekonomisk framtid till mötes. 

Eftersom den fond hon valt var helt okej (om än dyr - 1,25%) var mitt tips att behålla den men att styra om framtida köp till följande fonder per månad:

• 250 kr SPP Aktiefond USA (0,21%)
• 250 kr SEB Sverige Indexnära (0,27%)
• 250 kr Länsförsäkringar Global Indexnära (0,21%)
• 250 kr Spiltan Aktiefond Investmentbolag (0,26%)

Som ett Fru Fortunas tecken hade hon ett telefonmöte inbokat med K-muck redan nästa dag i ett annat ärende och jag uppmuntrade henne att då ta upp ovan samt att be dem hjälpa henne att automatisera det hela. Strypa tillförseln till dyrfonden och dubbla investeringarna i billiga fonder. Tio-femton år på det och hon kan titulera sig om inte miljonär, så på god väg ditåt. Dessutom tror jag att hon har en sådan potential att hon kommer att öka upp sitt månadssparande i takt med att hon får bättre lön. Två dagar senare fick jag ett sms: "Nu har jag lagt om fonderna och sparar dubbelt så mycket". Gott gry!

Jag blir så upplyft att sådana här möten. Har en liknande diskussion på gång med en granne. Att få bevittna det finansiella uppvaknandet och ett begynnande intresse för den egna frihetspotten. Och jag menar inte att flarnet i fråga nödvändigtvis ska bli fullfjädrad FIRE-anhängare. Men till skillnad från många av sina olyckssystrar kommer hon att ha stor rörelsefrihet i allt hon företar sig i livet framgent. 

Har du nått fram till någon på sistone? Och du lärare som mailade mig om ränta-på-räntasnurra förra veckan, hur gick det på FIRE-lektionen?

Mvh/
FruEfficientBadass

Somliga går i slitna strumpor

Jag exempelvis. Nedan syn mötte mig för ett tag sedan och den gjorde mig sorgsen. Vad är vitsen med att ha ett stash på ISK:en om man ser ut så här?

Strumporna i fråga inhandlades i bulk för drygt två år sedan då ett barn samlade in till klasskassa via strumpkatalog. De har fyllt sin funktion och varit bra på alla sätt och vis, men dagligt nötande tar ut sin rätt. Och även om jag är en stor anhängare av att satsa på vardagslyx ("hellre en ny kashmirtröja än en ny festblåsa") har jag negligerat just strumpbiten. Detta trots att jag för inte alls länge sedan läxade upp er i frågan och jag i samband med detta förespråkade konceptet bambustrumpor (trots att jag aldrig själv testat dem fniss).

Men en torsdag i början av februari fick jag nog. Det var efter ännu en obehaglig promenad med hålad häl över dragiga vintergolv som jag insåg att något behövde göras. Jag var emellertid mycket osugen på att röra mig i butik eftersom det i stan knappt finns några butiker samt att jag ville ha just bambu. Efter en snabb sondering på nätet klickade jag hem ett åttapack och gick in i väntans tid. 

Jag vet att det här låter fånigt. Men ni är ju vana vid fånerier vid det här laget: Jag kände förväntan och pirr i magen i väntan på mina nya strumpor. Jag tog våghalsigt för vana att efter användning av ett par hålstrumpor skippa tvättkorgen och istället sortera ner dem direkt i kassen för textilåtervinning, vilket kändes extravagant på renässansfurstevis. 

Och så kom då äntligen dagen (runt tre dagar senare) då jag kunde hämta ut mitt kolli på utlämningsstället. Det var med yttersta ansträngning jag lyckades avhålla mig från att likt ett djur slita upp emballaget redan på Coops kundparkering. Väl hemma snittade jag upp den eleganta vita plasten och fick fysisk kontakt med de fotplagg som från och med nu skulle komma att bli en del av min vardag. 

Å, så mjuka och lena. Sådan perfekt passform. Den mjuka men ändå fasta resåren. Vetskapen om att det här köpet inte enbart skulle generera kortvarig lycka i köp- respektive utlämningsögonblicket, utan även förgylla min vardag under åtminstone ett och ett halvt år framöver. Satisfaction. Jag fick nu plötsligt lust att rensa i underklädeslådan. 

Jag har rätt få artiklar på den fronten, samma svarta trosa från Twilfit i ett tiotal exemplar. Ett par långkallingar. Mina mammalinnen från HM. Några aparta strumpor att ha i sommarskor. Ett par nylonstrumpbyxor och ett tjockare par varav ett med oerhört obehagliga hål i grenen (ni vet när det putar ut lårfett i ett hål med tre centimeters diameter, inte vackert). Så det blev till att sålla ut. 

I boken "Städa hållbart med ekotipset" lärde jag mig dessutom att man kan klippa till en avlagd nylonstrumpbyxa att bli gummisnoddar. Gud så fiffigt!

Bild från boken - jag har inte testat än

På Kondovis har jag smålådor i byrålådan så att sakerna håller sig hyfsat på plats. Nu la jag strumpor och linnen i en låda. Långkalsonger, säsongsstrumpor och strumpbyxor i en låda, och trosorna löst vid sidan om. Se så vackurt.

Som vid all rensning, även den mest banala (tänk: besticklådan) uppnås flera positiva effekter:

1. Du känner dig som en doer.

2. Du får koll på det du har vilket minskat felköp.

3. Du sorterar upp i användarvänlig ordning.

4. Du spar potentiellt pengar eftersom du med högre nivå av tillfredsställelse över sakernas tillstånd inte blir lika sugen på att ränna i butik.

5. Vardagen blir enklare då du alltid har tillgång till det du behöver.

Övningen ovan var viktig för mig även på ett annat plan. Med risk att låta pretentiös handlar det om egenvärde. Jag behandlar mig själv som en person som är värd bekväma och snygga strumpor. Möjligen har jag blivit lite inspirerad av en av mina kunder på nya jobbet, eftersom hon är väldigt noga med alla sina nyttjade material. Från porslin till skoputs och allt däremellan. Inte på ett snobbigt vis, att det måste vara märkesvaror eller fancy pancy. Men att det ska vara exakt rätt saker för henne. Åratal av utprövning ligger till grund för konsumtionsbeteendet. Lite som Bergman, med sina flanellskjortor från en specifik leverantör eller tyska strumpor i ullblandning. Jag gillar det. Ögona på bollen, istället för att randomiserat ströva runt i digitala shoppingmiljöer och klicka hem lite på känn. 

Går du i trasiga strumpor?

Mvh/
FruEfficientBadass

The Convenience Fallacy

Jag är för tillfället starkt influerad av Joshua Beckers bok The Minimalist Home som jag lånade på bibblan. Man kan tycka att det inte finns så mycket att tillägga på temat minimalism. Det är ju bara att rensa ut och dra ner. Men författaren har en förmåga att sätta så eleganta ord på allting och knyta handlingarna till en övergripande filosofi kring vad som utgör ett hem. Mer om det framöver, men en liten informationsskärva jag trillade över tidigt i boken och som jag inte kan släppa är begreppet Convenience Fallacy.

"There are certain places in our homes where we tend to leave items out because we think it is easier for us to grab them when we want them".

Tänk: Häftapparat och hålslagare uppe på skrivbordet, schampon, balsam och duschkrämer på badkarskanten och alla typer av skor uppradade i hallen. Men är det egentligen så bekvämt? Han skriver:

"Consider those old CD:s you’ve held on to for years in a CD tower in your family room. Sure, by leaving them out, you save a couple of seconds when you want to grab one of them. But for the other 99.9 percent of the time, they're sitting out where they create visual distraction. Since it would take very little time to pull a CD out of a storage cabinet and put it back when you're done, wouldn't it be better to keep it out of sight instead of where it's contributing to clutter and acting as nothing more than a visual distraction in your space?"

Jag kom osökt att tänka på ett urval av våra DVD-filmer som ligger bredvid tv:n, i en stor trälåda som samlar damm och fnul. 

Trots att vi har en massiv kollektion uppe i det så kallade "minnesrummet" på plan två; ett litet förråd med fotoalbum, barnens teckningar och pyssel samt också våra favorit-DVD-skivor. Varför denna dubblettplats? För att vi ser dessa ett par gånger per år (hallå, Cocktail) och då "orkar" vi inte gå upp en våning och hämta dem. Så slött. Vips var lådan borta och ett städmoment mindre (och en finare hörna).

Köksbänkar. Handen upp den som här förvarar en bytta för stekspadar, slevar och vispar. Eller en gruppering av olivolja, vinäger och andra smaksättare. Kanske en tre-fyra köksmaskiner för mycket. I min värld ska man kunna dra ner på sitt köksbestånd så pass mycket att det finns skåp- och lådutrymme att härbärgera ALLT du kan behöva i ett kök. Undantag för den mest använda köksmaskinen. 

Oljor, kryddor etc får plats i köksskåp, jag har sett det själv. Man måste emellertid planera en smula och omallokera. Kanske bara ha de mest frekvent använda tallrikarna, glasen och bunkarna på kökshyllornas A-lägen medan sällanprodukter flyttas upp i överskåpen.

Vispar, slevar et al har vi sedan länge förpassat till en av två kökslådor. Det krävdes naturligtvis en utsållning där saker som inte användes samt dubbletter rök. Men idag funkar det perfekt. Det tar inte jättelång tid att böja sig tre centimeter, dra ut en låda och ta fram det redskap man behöver. Belöningen kommer efter matlagningen. När disken är inplockad i maskinen och kastrullerna är diskade och tillbakaställda är det bara att spraya av arbetsytor och diskbänk och svepa av med en trasa. Ingenting i vägen. True bliss.

Som ni ser står fortfarande diskmedel och tvål framme. Fundamentalister skulle nog säga att diskmedlet ska stå under diskhon men där går gränsen för mig. Tvålen skulle kunna ligga på en vägghängd tvålkopp. Eller stå i skåpet precis ovanför diskhon. Får grunna på det. 

Här vill jag passa på att inflika ett tips från boken Städa hållbart med ekotipset. "Fönsterputs/mirakelmedel". Häll 2 dl ättiksprit, 3 dl vatten och fem droppar diskmedel i en blomspruta och använd till allt. 

Allt? Ja. Fönster, badrumsporslin, diskbänkar, trätrall, sneakers, rutschkanor, duschkabiner, stråhattar, pennskrin, mikroskop, båtar och växthus. Ellinor Sirén (författaren) tipsar om att ha "stråle" snarare än "moln" på sprutan så slipper man få ättiksdoften i näsan. Mig gör det inget, jag tycker det är fränt (fattar ni, fränt). Nedan fulfotat från boken om ni liksom jag älskar före/efter-bilder:

Andra ytor som gärna får vara rensade är nattduksbord. Min sida är förhållandevis ren medan min man ser ut att härbärgera ett landsortsbibliotek. 

Hans & Hennes

Joshua Becker kör stringens: Han har INGET nattduksbord. Den bok han för tillfället läser lägger han under sängen. 

En fånig detalj från vårt hem är att jag gillar att ha soffbordet rent. Fjärrkontrollerna petar jag in lite vid tv:n. Vi tänder ibland ett värmeljus kvällstid. Men den ljuslyktan har jag stående på en sidobänk jämte en korg med värmeljus. På så vis blir det en trevlig liten ritual kvällstid att ta fram och tända ljuset. Dagtid är bordet en tom yta på vilken man kan lägga böcker, sina fötter eller en katt.

Kan du komma på några ytor som lider av The Convenience Fallacy i ditt hem (eller andras, här tjallar vi)?

Mvh/
FruEfficientBadass