Anekdoter från ett yrkeslifv del 3

Var var jag? Jo, jag hade sagt upp mig från den tyska chefen från helvetet och stod därmed på bar backe. Jag hade noll sparat och var inte med i någon A-kassa. Min man jobbade och tjänade väl helt ok men det här var i en tid när min enda rimliga förväntan på livet var att man skulle jobba heltid fram till pension (herregud). 

Lyckligtvis är det rätt enkelt att få Key Account Manager-jobb i Stockholm (storkundssäljare) och jag blev rätt omgående kallad på intervju till ett annat företag i konsumentvarubranschen (produkter som säljs på ex. ICA). Det var emellertid något som skevade redan på första intervjun med rekryteringsföretaget.

Det var en enskild konsult som körde första filtreringen och min känsla var att hon nästan ursäktade sig inför jobbet i fråga. Hon sa saker som att "du ska vara medveten om att det är hög personalomsättning här" och att "Vd är lite speciell". Eftersom jag kom direkt från den Bayerska Valkyrian tänkte jag att "Hur illa kan det vara? Jag har varit med om det värsta, bring it on!" och tog jobbet.

Det visade sig att det kunde vara illa. Det var ett ganska litet företag med en omsättning på 40 miljoner och runt tio anställda som satt i en till kontor inredd lägenhet i Vasastan. Vd hade varit vd i mer än tio år och styrde stället med järnhand. Hon var i 50-årsåldern och vid första anblick skarp och charmig. Men det tog inte många dagar förrän hon började visa sitt rätta ansikte. 

Hon föredrog män. Ekonomisnubben var hennes favorit och honom gullade hon med konstant, trots att han var en odugling. Även min föregångare var man och hon kunde inte sluta prata om hur fantastisk han varit och hur bra jobb han hade gjort. Så fort jag hade någon fråga refererade hon till honom: "Nu skulle X varit här, han visste precis..." eller "Vi ska nog ringa X för att komma vidare". Vid något tillfälle visade jag henne en kundanalys och då drog hon genast fram en gammal presentation som underbarnet hade gjort och sa "X har redan gjort en analys, du kan titta på den". Sjukt oinspirerande.

Därtill hade hon grav PMS. Trodde jag då i alla fall, men idag tror jag snarare att det rörde sig om någon form av klimakteriedepression. Vissa dagar var hon på ett så oändligt dåligt humör. Det hördes redan när hon stövlade in i hallen och drämde dörren om sig. Därefter kunde dagen arta sig hur som helst. Hade vi tur stängde hon in sig på sitt kontor men hade man otur var hon på krigsstigen och kunde då utan synbar orsak skälla ut folk inför öppen ridå. Vi lärde oss alla att anpassa oss, väja undan och tassa på tå, precis som i en dysfunktionell familj.

Min och vd:s "relation" tog slut i samma sekund som jag berättade att jag väntade barn. Hon blev rasande och påstod att jag hade lovat henne på intervjun att inte skaffa fler barn, vilket var helt befängt. Jag var trettio år och enbarnsmamma, man kan väl räkna ut med röva att jag tänkte skaffa fler barn. Därefter började hon behandla mig som luft. Det var nästan imponerande hur bra hon var på det. Jag minns särskilt en kickoff vi hade i Sälen där hon hyrt en stor fjällstuga där vi alla skulle mysa tillsammans under en hel helg (huäää). 

På kvällen efter första middagen skulle vi ha någon form av konferens eller möte/workshop som gick ut på att hon orerade om företaget och framtiden. Under denna dragning, som skedde kring ett stort runt bord, såg hon på oss en och en i turordning med sina plirande små vesselögon men när hon kom till mig hoppade hon helt sonika över. Det låter fånigt, men det är en rätt kraftfull manöver. Tipz till dig som vill vässa din härskarteknik.

"Gröngölingen och vesslan" kom upp när jag försökte hitta "vesselögon"

Så när jag gick på föräldraledighet bestämde jag mig för att inte komma tillbaka. Istället tog jag anställning hos en av våra distributörer och det var en jävla fröjd att säga upp sig. Jag minns inte hur jag gjorde det men jag tror jag ringde. 

Det kanske största mysteriet i historien är att jag och den här ragatan båda bor på Östermalm och ibland stöter jag ihop med henne i Fältöversten (ett köpcentrum). Då kommer hon fram och ler ett nästan mänskligt leende och säger "Men heeej" som att vi är gamla goda vänner. Jag är ingen hämndlysten eller långsint person (okej lite långsint), men i hennes fall har jag gjort ett undantag. Jag ignorerar henne till 100 procent. Möjligen slänger jag en hastig blick åt hennes håll (nedåt, hon är en tvärhand hög) innan jag sveper förbi. 

Nu kanske ni tror att min nästa arbetslivserfarenhet blev mycket bättre och i viss mån blev den väl det, för jag slapp ragatan. Men helt optimal var den inte heller. Så här långt gången i mina arbetslivshistorier börjar ni kanske förstå att FIRE var det enda alternativet. 

Min man hävdar att jag haft otur. Jag brukar då vända spegeln mot honom och fråga hur han har haft det i sitt yrkesliv. Utifrån mitt perspektiv: Inte särskilt mycket bättre. Möjligen har han sluppit lika knäppa chefer, men istället haft ohemul stress, tuffa utsållningsprocesser i jakten på att bli partner eller annat lull samt oändligt många fler arbetade timmar än jag. 

Nog om detta. Har DU blivit utskälld för att du blivit på smällen?

Mvh
FruEfficientBadass

Det blåser på månen

Eller rättare sagt på min arbetsplats. Likt många industriföretag brottas vi för tillfället med vikande inflöden vilket resulterar i fladder i företagsledningen. Runt fem procent är varslade och fackliga förhandlingar ska inledas när som helst. Jag har ingen aning om tidsramarna här men det kan gå snabbt, det kan gå långsamt eller så sker inget alls (som tydligen var fallet vid förra varslet). 

Det är intressant att notera reaktionerna internt. Man skulle kunna dela in dem i tre:

- De som skrattar

- De som gråter

- De som är förbannade

Låt oss bena lite i de olika grupperna. Grupp nummer ett, de som garvar och galghumorar i sig debaclet, är enligt mig vinnarna. De kanske inte är vinnarna per se, det vill säga de människor som får stanna kvar, men de är vinnare i Lifvet. Jag pratade med en kollega söderut i veckan, en kollega jag haft nöjet att gå säljutbildning med vid tre tillfällen under det gångna året. Hur ska man beskriva karln? En levnadsglad tjillevipp. När jag frågade hur det var med honom skrattade han och sa "Man slits mellan hopp och förtvivlan" för att sen konstatera att han med största sannolikhet skulle få gå eftersom han var sist in på regionen i fråga (och åtta av 24 säljare skulle få sluta). Var han ledsen över det? Icke. Han var i full gång med att söka nya jobb. Och gå på Tinderdejts.

Sen har vi de som gråter. Eller kanske inte gråter, men de som verkar tappa all livsgnista och som går in som under en våt filt, oförmögna att rycka sig ur letargin. De kanske inte är handlingsförlamade, men de framstår som det. Som rådjur som överraskas av strålkastare på E4:an. Tappert försöker de hänga kvar vid sitt vanliga lingo i Teamsmötena, men deras röst- och stämningsläge går inte att ta miste på: De är totalt urlakade av insikten att de Kan Förlora Sitt Jobb.

Sen har vi de förbannade. De som inte tvekar att höja rösten i allsköns möten (oavsett agenda) och som påtalar det orimliga i att företaget lyft rekordvinster de senaste tre åren men ändock inte förmår hålla sig kvar vid strategiska beslut så fort vinstvarning råder. Dessas meningar inleds ofta med kraftfulla "Jag tycker det är trist att...", "Man skulle kunna tycka att..."

Själv tillhör jag ytterligare en grupp. Den tysta. Jag kniper käft och låtsas som att det regnar. Varsel? Okej. Vad ska jag göra åt det? Antingen får jag gå (vilket är rätt troligt med tanke på att jag är sist in på min region) eller så får jag det inte. Ingen idé att spekulera innan fack-debaclet är klart. Om jag får stanna är ingen gladare än jag, eftersom jag verkligen gillar stället. Om jag får gå kommer jag omedelbart att välja att se glaset som halvfullt och se mig på heltid i Stockholm framöver. På gott (att vara heltid med barnen) och ont (att behöva jobba med Stockholmare). (Förlåt Stockholmare, ta det inte personligt, jag är själv infödd. Men vi är jobbigare att jobba med än med lantisar).

Det intressanta är att varslen i det här fallet verkar slå mer uppåt än nedåt. Det här är ju ett blue collar company och kärnverksamheten är stort beroende av att riktiga yrkesmänniskor (ej tjänstemän) förrättar sitt värv. Därför är det fluffiga divisioner som den där extra säljchefen eller den nyinrättade X-utvecklingsavdelningen som hänger löst som mjölktanden på en åttaåring. Folk jag i början tänkte "De kommer att gå i pension på den här firman" sitter nu i fikarum och ondgör sig över det bittra slutet.

En reflektion. Och jag vill inte framstå som cynisk eller elak eller att sparka på någon som redan ligger (för jag vet med säkerhet inte att de kommer att ligga, inte förrän de fackliga förhandlingarna är klara och det kan lika gärna vara jag som kommer att ligga). Men hur är det möjligt att som 50+ chef, efter säkert 20+ år som chef med chefslön, ta höjd för ekonomisk ruin vid uppsägning? En person på företaget menar att det är katastrof, eftersom hen är ensamstående förälder. Jag vill bara stanna upp vid den tanken en sekund.

Du är ensamstående förälder i en svensk småstad. Låt gå att ditt enda barn är tonåring och snart utflugen. Det kan jag fatta, tonåringar kostar skjortan och halva ärmen. Men ensamstående? Dels får du barnbidrag/studiebidrag på 1 200 kronor, dels för du underhållsstöd på 2 223 kr. Om du likt denna chef gör bor i en småstad har jag svårt att se att boendekostnaden överstiger 10 000 kronor per månad. Mat för två på det. Lite räkningar. Och du plockar ut kanske 35' i månaden. Har du A-kassa med inkomstförsäkring och barn under 18 i hushållet kommer du att plocka ut runt 30' i sammanlagt 450 ersättningsdagar.

En nedgång varar i regel inte så länge (vi talar "ersättningsdagar", inte veckodagar). Är du erfaren chef är sannolikheten rätt stor att du under den här tiden lyckas tillskansa dig ett nytt jobb. Ändå denna panik. Jag sticker ut hakan här och säger att jag tror att det handlar om en kombination av dels ilska ("Hur kan de göra så här mot mig?") och ignorans. Med ignorans menar jag att man inte tagit ens en timme från sitt sociala mediescrollande de senaste åren för att skissa på en plan B. Vad plan B är kan diffa från person till person. Det kan handla om allt från att rita på ett "worst case scenario" där man de facto loggar in på sin A-kassas hemsida för att läsa på om vad man har för rätt till ersättning vid arbetslöshet. Eller att man kartlägger sina kostnader och ställer dem i relation till det som nämndes i förra meningen. Eller att man leker med tanken på att skära ner vissa element i sitt liv i det fall man går ner i inkomst.

Eller, och nu närmar vi oss science fictionnivå, att man redan för fem-tio år sen, när man varit chef ett bra tag, bestämt sig för att spara ihop till ett FU-kapital om en årslön eller tre, så att man sluppit sitta i fikarum och få panik över en fladdrig företagslednings taktiska nycker. 

Jag är ingen psykolog. Men jag tror att varsel handlar om så mycket mer än om människans oro för brödafödan. Det är självkänsla, värdighet, känsla av trygghet och samhörighet som spökar. Icke desto mindre: Spar ihop ett rejält stash och stå [förhållandevis] still när det blåser. 

Har du varsel?

Mvh

FruEfficientBadass

Anekdoter från ett yrkeslifv del 2

Efter magplasket i den franska firman sökte jag traineetjänster. En traineetjänst är en sorts påläggskalvtjänst där företag låter en testa ett antal olika positioner för att sen putta in en där man gör bäst nytta. Tanken är att man genom sin allsidighet ska kunna klättra inom organisationen.

Jag sökte bland annat inom telekombranschen och där kom jag rätt långt i en process. Man hade kunnat tro att telekom skulle företrädas av snajdigt folk, men jag intervjuades av två batiktanter i ett kontorskomplex i Kista. Och de var inte batiktanter på ett trendigt new wave-sätt, de var bara hennafärgade tanter med förskolevibes. 

Det var under den här rekryteringen jag fick träffa Psykologen. Det var på Kungsholmen och det hade bokats en heldagsittning under vilken jag fick prata barndom, rita trän, ange olika användningsområden för en tegelsten och som kronan på verket: Skriva fyra handskrivna sidor som sedan skickades på analys till en [troligen hippie-] kvinna i USA. 

Det hela utföll positivt och jag skulle precis signa när bolaget ifråga precis gick ihop med ett annat bolag (tror det var de som sen blev Telenor) och all rekrytering stoppades. Sliding doors moment: Jag hade kunnat bygga mitt corporata hat på telekombranschen istället för hur det sen blev: Konsumentvarubranschen.

För jag var en av de lyckliga som fick tjänsten som trainee på ett amerikanskt stort FMCG-företag (d.v.s. ett företag som säljer produkter i dagligvaruhandeln, typ ICA). Här fick jag börja som utesäljare för att sen gå vidare till marknadsavdelningen, sales planning, business planning och säljavdelningen.

Ett par ord om mina första dagar på det här företaget. Vi hade kick-off på ett spa söder om Stockholm. Lyxen var total: Bra mat, vedeldad bastu, fina rum. När jag trodde att det var dags att åka hem sa någon att "Men nu kommer ju kontoret hit, festen har bara börjat!" och dit kom "kontoret" (innan dess var vi bara säljare) och då blev det åka av på en annan nivå. 

Dagen efter fick vi under överseende av skeppare segla Swanbåtar över till Gotska Sandön där vi levde någon form av orkestrerat Robinsonliv med egenbyggda latriner (!), vindskydd och matlagning över öppen eld. Det var faktiskt rätt magiskt att sova under stjärnhimmelen med sina nya kollegor jämte. 

Nu trodde jag i alla fall att det var över men då sa någon: "Men nu väntar ju finalen, party i Visby!". Sagt och gjort, vi seglade till Visby och sen vidtog ett par dagar INTENSIVT festande vilket senare visade sig vara ett signum för företaget. Herreminje, vad party det var hela hela tiden på de mest fantastiska ställen. Man abonnerade TinTin-muséet i Bryssel, ett nyöppnat designerhotell i Stockholm, Berns och man hyrde in fantastisk underhållning. 

En vanlig fredagseftermiddag på kontoret övergick med lätthet i en pizzaleverans som sen blev AW och sen raka vägen in på Café Opera där säkert en handfull relationer inleddes mellan kollegorna, några hänger ihop än idag. Work hard play hard-ställe.

Jag trivdes väldigt bra här, särskilt eftersom jag fick tillbringa ett halvår i Bryssel. Företaget hade ordnat med lägenhet i finaste delen av stan (städning en gång i veckan vilket kändes överdrivet med tanke på att jag är jag och det var en tvåa). Jag fick fria resor hem varannan vecka och om jag inte ville åka hem fick jag kostnadsfritt ta dit någon annan varannan vecka. Det var ett generöst företag helt enkelt.

Företaget sponsrade motor så jag minns några fina resor till södra Belgien med rallyevents. Inte för att jag är någon fan av motorsport direkt, men att sitta på en uteservering i centraleuropa en solig septembereftermiddag och vänta på bilarna är ändå en välsignad stund. 

Jag fick också driva ett Benelux-projekt som gav mig möjlighet att resa till Luxemburg och Holland. I Amsterdam hade företaget avtal med Meridien vars policy var att vid tillgänglighet uppgradera till svit vid första besöket. Så kom det sig att jag som 25-åring fick tre rum precis vid kanalen i Amsterdam.

Scenbyte: In kommer Valkyrian. Jag var då Key Account Manager i Stockholm och fick en ny chef, en kvinna från södra Tyskland. Jag vet inte varför jag betonar att hon var från just södra Tyskland, men jag inbillar mig att de är mer konservativa och möjligen mer ”färgrika” där. 

Hon åt ingenting, för hon tyckte att mat luktade illa. Hon hade importerat tyska dunbolsterstäcken eftersom "svenska täcken var för platta". Hon gick klädd i kostym med kostymbyxorna nerkörda i höga stövlar vilket såg lustigt ut, som om vore hon en knekt. Hon rökte konstant och hennes devis var "First break them down, then build them up". 

Hon arbetade sig systematiskt igenom personalstyrkan på försäljningsavdelningen. Hon satte liksom pannlampan i ansiktet på folk och synade dem ner i minsta söm för att sedan rynka på näsan, skaka på huvudet och konstatera att det var dynga rakt igenom. Därefter levererade hon en mix av "konstruktiv kritik" och regelrätta uppsträckningar/utskällningar. Nedbrytningsfasen tog i regel tre-fyra veckor. Jag såg en av firmans starke män förlora såväl självförtroende som livsgnista på bara en. 

Folk reagerade olika på denna behandling. Någon sjukskrev sig. En annan blev på smällen. Framåt sommaren hade hon kommit till mig och jag, efter en upptuktande vecka på temat "vilka färger ska man använda i graferna i en powerpoint?" valde under semestern det året att säga upp mig brevledes, från ett hotell på Santorini. 

Jag stod inte ut med att natt efter natt på min ledighet vakna upp svettig av irritation över hennes detaljstyrande och infantiliserande ledarskap. Jag visste också att en skriftlig uppsägning skulle ligga kvar i arkiven varför jag inte skrädde orden. Eller, jag skrev som jag brukar, lite passiv-aggressivt. I samma sekund jag la brevet på lådan kunde jag sova igen, är det inte fantastiskt? Och det här var innan jag ens hade FU-kapital. 

Key learning: Får du psychoboss, säg upp dig. Din självkänsla kan inte värderas i pengar.

Trots min kverulanta uppsägning fick jag ett kungligt avsked. Hon höll till och med ett tal där hon särskilt lyfte min förmåga att ta till sig hennes råd. På avtackningen fick jag ett fläskigt presentkort på Svenskt Tenn som jag köpte tyg "Gröna Fåglar" för, ett tyg som fortfarande hänger uppe.

Det var på den här arbetsplatsen jag lärde mig merparten av det korporata lingo som fortfarande tjänar mig i yrkeslivet. Att prata om momentum, ROI, USP och premium, det etsade sig in i ryggmärgen och kommer väl till pass i alla situationer där man vill framstå som snajdig. 

Jag har fortfarande vänner från den här perioden och de sällsynta återträffar vi har är i sanning magiska. Det var som att vi delade en bubbla tillsammans under tidigt 2000-tal. Det var stundtals tufft men också lärorikt och väldigt kul. Jag hade inte varit den jag är utan den här erfarenheten, det är ett som är säkert.

Framför allt kommer jag för alltid att dyrka företag som inte är amerikanska med medföljande red tape, competetive bidding-processer och diverse onödig admin. Att kunna röra sig fritt och typ, köpa in en ringpärm, utan att först behöva be inköpsavdelningen om att oberoende korsköra tre olika leverantörer (trots att vi alla vet vem det kommer landa på i slutänden) för att sedan producera ett PO-nummer som sedan måste följa hela inköpsprocessen fram till fakturering, är frihet i en liten ask.

Har du jobbat amerikannskt?

Mvh
FruEfficientBadass