...tänker jag med min hjärna. Jag vet att jag tjatat ut ämnet hårfärg inte bara en utan ett antal gånger. Jag menar ju att man utan att darra på manschetten kan färga sitt hår själv med självaktningen i behåll. Andra menar att hemmafärgning är bu och att man prompt måste till auktoriserad frisör för att få ett någorlunda naturtroget resultat. Jag är ingen frisör, blott människa. Min erfarenhet av bristfällig hemmafärgning begränsar sig emellertid till två tillfällen.
Det första varandes mitt eget försök att vid femton försöka blondera ett råttfärgat hår med väteperoxid (ni vet det blå pulvret) med kycklinggult resultat som följd. För ordningens skull skall jag bara inflika att exakt samma kycklinggula nyans återskapades inte mindre än tjugo år senare hos min dåvarande frisör, som efter ett års tjat fick mig att gå med på en blondering. Med en skillnad: Hon lyckades förutom det kycklinggula få till ett vitt parti på skulten. Vitt som snö och det var INTE en trend för tillfället.
Olyckligtvis inföll denna hårvidriga händelse med mitt tredje barns födelse, så all bilddokumentation från barnets första dagar i livet inbegriper en fetsvullen morsa med savannfärgat hår. Om jag fick betala för frisörbesöket? OM jag fick, hon röjde inte med en min att hon var missnöjd med resultatet. Och jag, svennebanan-konflikträdd, nickade glatt och drog fram kortet.
Case två. En kollega som på grund av italienskt påbrå låtsades ha mörkbrunt hår. Hon var petite med korta extremiteter, vilket jag tror förklarar hårfärgsfadäserna. Jag tror helt enkelt inte att hennes armar nådde upp på huvudet, vilket ledde till att längderna var övertygande hasselnötsbruna, men i bakhuvudet var hon gråbeige.
Själv har jag alltid köpt färg på välsorterade livsmedelsbutiker och kört hemmasalong. Nu kanske folk ljuger för mig (och kanske har jag en grå fläck i bakhuvudet folk av skam förtiger), men ingen har approcherat mig för att påtala att mitt hår ser [hemma]färgat ut. Vad köper jag då för färg?
Schwarzkopf Natural & Easy, kostar runt en hundring på nätet men jag vill minnas att jag köper samma på typ ICA Maxi för 70-80 kronor på kampanj. Jag färgar en gång var femte-sjätte vecka vilket ger en årskostnad på runt en tusing. Ett rätt billig pris för att slippa erkänna min kronologiska ålder.
Nu till saken. Mitt mellanbarn går frisörprogrammet på gymnasiet och gör praktik på en fin salong i Stockholms innerstad. 2024 års version av Björn Axén/Jean-Pierre Barda vad vet jag, väldigt profilerat och fancy hela grejen. I egenskap av nära anhörig fick jag för några veckor gå dit kostnadsfritt för en "bottenfärgning" (färgning av utväxt).
Lite otäckt var det allt att se sitt nyss sandätande barn mixa kemikalier som sedan applicerades i mitt hår. Men barnet var noga övervakat av diverse B-kändisar som skolat om till frisörer, och det slutgiltiga resultatet (efter 3,5h) var helt ok. Varken bättre eller sämre än när jag hemmafärgar. Ingen reagerade med ett "WOW! Har du färgat håret på Celebrity Saloon!" veckorna som följde. När utväxten så kom, så som den oundvikligen gör, gjorde jag ånyo en hemmafärgning med snarlikt resultat och livet fortsatte sin gilla gång.
Okej nu kommer jag till saken. Jag frågade flickeflarnet vad denna färgning kostat om jag varit betalande kund. Svaret var föga förvånande: "Runt tre tusen". Okaj. Tre års hårfärgning på ett bräde med andra ord. Det Är Ju Helt Sjukt.
Ämnet kom upp på en middag häromsistens. Jag fick medhåll från samtliga. Att färga eller klippa på salong kostar skjortan och halva ärmen, och det visste jag ju redan sen tidigare. Men lyss, jag fick ny input. Värdfamiljen hade hund av den sort som i naturligt tillstånd har lång päls. Ägarna ansåg dock att hunden mådde bäst av kort päls, så hundtrim var satt i rutin var sjätte vecka. Vad kostar en hundklippning i Stockholm tror ni? Ett tusen två hundra kronor per gång.
Jag kastar ut följande räkneexempel. En tvåbarnsfamilj med hund, för stereotypens skull antar vi att familjen har en mamma, en pappa, tre tonåringar (en av varje) samt en hund. Samtliga klipper sig på på salong med sex veckors intervall. Mamma och dotter färgar respektive slingar. Männen klipper sig "budget" för 550 kronor/gång (inte helt orealistiskt utifrån mina fältstudier) och kvinnorna hostar upp 2 500 kronor per gång då de besöker en sunkig galleria i kransförort snarare än fancy pancy ställe i innerstaden. Vad bleve detta?
Runt sjuttio tusen får man ändå räkna med på ett år. Om man jämte detta ställer Cheapskate-alternativet, det vill säga att männen i hushållet drar ner sina frisörbesök till drygt varannan månad, kvinna ett börjar färga hemma och kvinna två hemmaslingar med kvartalsintervall (båda toppar själva medelst frisörsax och instruktionsvideos på YouTube) och hunden får gå långhårig, som Gud tänkte det vid skapandet av nämnda hund, landar man på knappt tio tusen.
Diffen på 60 000 kronor lägges i en indexfond där den får götta till sig under tio år vilket ger en nätt liten summa på 900 000 kronor. Nästan en miljon att lägga på diverse, som insatser till lägenheter eller ett par soffor från Svenskt Tenn. Men knäckfrågan är: Hade fölk, som i grannar, kollegor, vänner, random folk på stan, reagerat? Kan du ärligt talat säga att du kan skilja hemmafärgat/klippt från proffsdito?
Jag satt på dotterns salong och kikade på folk. Eftersom jag var gisslantagen i nästan fyra timmar såg jag ett antal kunder komma och gå. Och visst, de såg lite fluffiga och fina ut när de gick ut. Och man bjöds på bubbel, så var det. Men jag blir också fluffig och fin om jag tvättar håret och fönar det hemmavid. Det var liksom inte natt och dag och inte en chans att jag passerat någon av dessa människor på stan och stannat upp för att invärtes utbrista "Oh. My. GÅDD!". De såg helt okej ut, som vem som helst.
Så här kommer min frugala poäng: Sluta upp med den där skiten. Gör det hemma i så stor utsträckning du kan. Om du inte alls kan, gå så sällan du kan. Lite längre hår på en man är hipstrigt och coolt. Tre centimeters utväxt på en grånad råtta som mig själv är inte hipstrigt eller coolt, så där skulle jag rekommendera regelbunden utväxtfärgning med på ICA Maxi inhandlad hårfärg för 80 kronor stycket. Frugal bonus är att jag slipper sitta av tre timmar av livstid (restid exkluderad) för att få skiten fixad. Jag gör det hemma en söndagskväll på en timme. Jag gör det i skrivande stund.
Att jag gång på gång återkommer till temat hår beror helt enkelt på att det är ett ämne som fascinerar mig. Det är för mig obegripligt att man väljer att lägga dessa summor på något som är så enkelt att göra själv. Och visst, när jag toppar barnens hår blir det inte "lager" och annat snajdigt. Det blir ett hyfsat rakt hår med fräscha toppar. Men so what? De fönar ju ändå med sina fem olika manicker och vem ser millimeterdiffar i ett lockat hår?
Vad mitt hår anbelangar är det absolut viktigaste att det gråa med regelbundenhet bränns bort och att det inte växer sig alltför skevt och sletet. Det som gör mig brydd är att de som envisas med att gå på salong ibland ses dra ut på intervallen (troligtvis för att det kostar skjortan och halva ärmen) med raserad illusion som följd. Motiveringen känns ungefär som att "Jag går hellre sällan och får det ordentligt gjort" medan min devis är" Jag färgar hellre ofta och utan att förlora min image av noll grå hår samt hundra tusen på några år".
Har du varit på salong på sistone?
Mvh
FruEfficientBadass
