Egen glass 2:0

Ni som hade civilkuraget att testa mitt glassrecept från tidigare måste erkänna att den blir ohyggligt god. Och då menar jag blåbärsglassen från detta inlägg. Ni som följer mig på Insta har sett hur jag fortsatt att göra glass enligt detta recept (d.v.s. med den ljuvliga kondenserade mjölken a.k.a. beviset på att det finns en högre makt) fast med andra smaksättningar nämligen vanilj (OMG), vanilj+choklad (OMGOMG) samt vanilj+choklad+kaffe (spruckna blodkärl i ögat-gott). Ellinor och jag enades om att blåbärsglassen är brutal, men att de hela blåbären lämnar mer att önska eftersom de:

a) Lägger sig i en matta på burkbotten och surar.

b) De är väldigt isiga. Och även om det är gott med isiga hela blåbär är det godare utan.

Därför gjorde jag en ny variant där jag körde de halvtinade blåbären i mixern och sen ner i smeta. Det blir lite mer som att häva ner blåbärssylt, vilket får mig att inse att det går troligtvis precis lika bra att använda. Liksom hallon-, jordgubb-, lingon-, drottning- eller hjortron-sylt. 

Jag började med att göra en enkel vaniljsmaksättning (med vaniljsocker, den med den tvivelaktigt avbildade mannen av afrikanskt ursprung på, få se hur länge den loggan håller) och hälla den i burk ett för att sedan addera blåbären som jag hällde i burk två och sist gjorde jag något vågat nämligen klämma i några droppar lime som fick bli burk nummer tre. 

Vid varje smetetapp hällde jag ett litet lager i "kaviar"-burkarna på bilden (stenbitsroms-burkarna om man ska vara korrekt). De är, som ni ser, tre stycken till antalet och jag har mig veterligen tre barn. Tanken är att om jag och Pappi behöver prata julklappar, kan barnen få varsin glassburk vilket kommer att föranleda en snabb reträtt in i barnrummen under minst en halvtimme medan de slafsar i sig glass och ser på skärm, tydligen en drömkombo. Jag kan verkligen rekommendera Abbas kaviarburkar eftersom de saknar etikett på sidorna. ICAs diton har etiketter med jätteäckligt klister, sådant som inte går bort trots att man gnuggar med aceton och rakblad.*

Det som däremot störde mig var locken. Vem vill tänka på stenbitsrom när man äter vanilj-lime-blåbärsglass? Inte jag! Så jag målade locken med Nordsjö snickerifärg. Hoppas vi inte har några målare bland läsarna för då får jag väl dödshot på mailen. Och nej, snickerifärg fäster inte superbra på glansiga metallock, så jag fick dessvärre lägga dem i återvinningen efter det här experimentet. Några tips där? Lack? Nagellack? Oavsett vilket är burkarna en bra idé. Om man då är ensam om att vilja äta glassen går det betydligt snabbare att tina en sådan här liten, särskilt om man ställer den i diskhon i ljummet vatten några minuter. Om du frågar mig är det ett rätt rart sätt att servera en efterrätt på även i festligare sammanhang. Men då måste du spara stenbitsromsburkar ett tag, beroende på storleken på ditt entourage. 

Over and out bitch.

FruEfficientBadass

* Nu har jag iofs lärt mig i Zero Waste & Fly Like A Crazyperson-boken att man kan gnugga etiketterna med en blandning av bikarbonat och kokosfett, men lite meck är det även med detta.