Sörj inte den tröga starten

Red alert! För er boende i Stockholm som vill undvika att hamstra på er en mängd second hand-plagg som ni sen måste skänka bort till Myrorna ett halvår senare uppmanar jag att undvika Mimer loppis som idag går av stapeln på Norrtullsgatan. Själv tar jag det säkra före det osäkra och beger mig ut i förorten för frukost.  

Alla som en gång varit i början av sin sparkarriär, och det borde röra cirka 100% av alla som spar, kan vittna om att det känns trögt och eländigt. Tröstlöst, till och med. Och har du inte blivit frälst MMM style utan mer "Tjänsteman-på-kuckelimuck-bank"-frälst, är det lätt att inom kort tappa motivationen och dyka tillbaka i frivol konsumtion som tröst. Är du i början av sparandet? Känns det som att det är trögt och jobbigt? Detta inlägg har jag plagierat från Our Next Life bara för dig.

Tanya till höger under Plutus Awards - en finansmediaprisgala

Tanya Hester, som jag redan tidigare nämnt i samband med Paula Pant-intervjun om att det kan vara traumatiskt att bli ekonomiskt oberoende, skriver om detta i bloggposten "Don't Get Discouraged by Slow Initial Progress". Men eftersom jag vet att du är lat kommer en summering på svenska nedan.

Tanya startade sin väg mot FIRE med knappt 300 000 kronor i nettovärde. Och innan du rasslar igång klagobrallansången får jag flika in att här även inbegrips pensionsavsättningar efter sju års högavlönat arbete, det som hos dig eventuellt ligger som ett värde på minpension.se. Hade Tanya fortsatt i denna takt (hon satte undan lite pengar varje år, ungefär lite bättre än en snittamerikan) hade hon ansetts vara privatekonomiskt duglig enligt snittet. Men nu hände något som gjorde att hon valde en annan väg*. Så här beskriver hon sparresan:

"I’d been paying off debt and saving for years to get to a barely positive net worth, and to save less than one year’s worth of living expenses in my retirement account. And it felt for years like I was barely making any progress."

De första 20 000 kronorna in på ISK:en satt långt inne för mig. Det tog runt ett halvår eftersom jag, trots initial stor insättning varje månad av någon anledning alltid behövde ta ut sparpengarna till livsuppehållande utgifter när jag närmade mig mitten av månaden**. Det gick sakta men säkert framåt, men tog drygt tre år att komma upp i sexsiffrigt. Då hade jag i och för sig inte kick ass-motivation eftersom jag ännu inte kommit i kontakt med FIRE-rörelsen utan jag sparade med min banktjänstekvinna som enda coach och hennes credo var att "10% av nettolönen är ju fantastiskt!". Dessutom var jag börsrädd och hade lagt pengarna på något fasträntekonto vars avkastning jag sedan behövde skatta på, en riktig idiotmanöver. Men när jag passerade 150 000 och började få kläm på börsen och 200 000 och 300 000...då började det spritta i hela kroppen och jag kände att det här med FIRE kanske var möjligt ändå? Eller som Tanya uttrycker det:

"But then, not all that long after this snapshot from the wayback machine, I hit the tipping point when saving faster became easier, and when compounding started to work in my favor — in our favor at that point — and just like that, the progress began to feel palpable." (realistisk, konkret)

För det som händer under de första åren, förutom det faktiska sparandet, är att du ändrar vanor, vanor som kan hänga kvar resten av livet om du bestämmer dig för det. Du lär dig nya skills. Du blir en DIY-gud i ditt eget hem. Du skalar lökar. Du omprövar livsbeslut. Dessa processer tar mycket energi men de tar bara av din energi en gång - vid implementeringen. När den nya vanan väl sitter tänker du inte ens på det. Dessa förändringar är avgörande för hur stor finansiell framgång du kommer att nå under återstoden av ditt liv. Det kan verka som små och fåniga beslut att börja med capsule warderobe eller att fasa in ett par vegetariska recept i veckomenyn. Men det är dessa små, inkrementella förändringar som kommer att vrida kurvan pö om pö från ett liv i ekorrhjulet till ett liv i frihet.

Jag önskar att jag kunde ge dig någon form av bevis för att ditt framtida jag kommer att tacka dig för de åtgärder du vidtar idag men det faller ju på eget grepp eftersom jag inte har astrala förmågor. Jag säger bara: Lita på Tanya. Lita på mig. Fortsätt att bita tills det krasar. Se låg börs som rea, bryt vanor och slakta dina utgifter. Lev mer nära, låginstensivt, i det lilla och beskåda hur ISK:en likt en snöboll rullar på, sakta men säkert. Gör en graf som du hänger på insidan av garderoben och plotta regelbundet in dina framsteg.*** Gör en mood board med ditt fria liv som tema. Skriv drömdagbok och gör Exceluträkningar på hur mycket du behöver för att kunna leva som fri. Använd snurror av denna typ och kolla hur mycket du [eventuellt] får av staten som komplement. Håll uuuuut! Det ska gå trögt i början, annars är det ju ingen resa att tala om. Försök se en skönhet i lidandet och minns att du inte är ensam. Så här kändes det för mig, för Tanya, för alla som påbörjat sin resa mot FI. Det kommer att gå lättare och snabbare för varje år som går nu. Och vad är det värsta som kan hända? Du ger upp på vägen (men det kommer du inte att göra när frugaldjävulen bitit dig) och då sitter du med en rejäl buffert på banken?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Efter att hennes pappas genetiska sjukdom verkade drabba även henne och hon insåg att hon hade en del hon ville uträtta av det mer frihetskompatibla slaget innan 65.

** Jag hade förstått halva delen av sparkonceptet - att man var tvungen att sätta undan pengar. Jag hade emellertid inte lyssnat när man talade om andra halvan av sparkonceptet nämligen "ändra sina vanor". För övrigt var det inget min bankkvinna rådgav mig kring heller och det fanns ont om sparbloggar år 2011 så jag betedde mig därefter.
*** Men inte för ofta, två gånger per år är lagom. Det ska kännas märkbart när du plitar dit den lilla pricken.