Kostnader kring begravning

Jag fick för ett par veckor sedan frågan att skriva om begravningskostnader. Jag har tack och lov själv sluppit arrangera begravningar, men vet att dessa kostnader kan diffa stort. Så här löd fallbeskrivningen:

"Fru Efficient Badass, jag undrar om du kunde göra ett inlägg om begravningar och bouppteckningar och alla kostnader som kommer med detta.

Jag är nu i åldern när föräldrar börjar dö. Mina föräldrar har aldrig någonsin velat prata om allvarliga saker, ej heller ekonomi eller sina begravningar. Förra året dog min mamma hastigt och helt oväntat. Livet blev kaos, pappa var för chockad för att kunna fungera och det blev jag, enda barnet, som fick åka hem och lösa allt.

Jag tog det som var smidigast: Begravningsbyrå i stan, tillhörde stor kedja, och tackade ja till den juristfirma de rekommenderade för att göra bouppteckningen. Det var inte riktigt läge att börja ringa runt och jämföra priser, plus liten stad i glesbygd, så utbudet av både begravningsbyråer och juristfirmor är rätt begränsat.

I alla fall: Mammas begravning blev 20 000 kronor dyrare än min kompis som begravde sin mamma i grannstaden fem mil bort och anlitade en liten familjeägd begravningsfirma. Vi hade ungefär samma standard på begravningarna, inget extravagant, utan det vanliga.

Bouppteckningsmannen visade sig inte vara jurist, utan före detta kontorist, numera bouppteckningsman, men debiterade ändå 1900 kronor i timmen (!) på löpande räkning.

Nu fanns det pengar till att betala det här, men jag känner mig ändå rätt blåst, vilket inte riktigt är en känsla jag gillar. Och det är ju dödsboets/pappas pengar, som han faktiskt hade kunnat använda till annat, som har fått betala det här.

Kan du skriva ett inlägg där man kan ge sina bästa tips kring de här frågorna? Det känns som att det finns rätt stora pengar att spara på det här området och att det kan vara bra att ha en hemlig fil "när mamma/pappa dör" researchad och klar på datorn så att man kan öppna den och börja kryssa av när man står där, mitt i kaoset. Jag önskar definitivt att jag hade haft det. Hoppas att jag framstår som praktisk och inte snål och cynisk nu."

Frågan var intressant redan här, men det var först i en kommentar till en kommentators kommentator (rörigt) jag verkligen gick igång:

"Ni som har minsta omsorg om era anhöriga: Skriv instruktioner och tala om var de ligger. Ha ordning på alla papper. Låt inte era anhöriga hamna i min situation."

Jag har under det senaste året haft det tveksamma nöjet att beskåda den seriekrock till eftermäle en 40-talistman lämnat efter sig till sina anhöriga. Detta genom en vän som är särkullsbarn. Mannens "arv" till sina tre barn är nästan i paritet med det totala rättshaveri som uppstod i kölvattnet av Pablo Picassos bortgång där en mängd "äkta" och "oäkta" barn (googla "Den nya franska bördslagstiftningen") under decennier bråkat sig blå.

Min väns far har i ett antal år på grund av sjukdom vetat att han inte har lång tid kvar. Trots detta har ingenting skrivits, retts ut eller kommunicerats till nuvarande fru eller de tre barnen. Till saken hör att min vän kanske inte är bundis och bästis med den nya frun. Den nya frun (ny och ny, hon var väl gift med den framlidne i nästan fyra decennier) passade på att låta mannen under sina sista dagar i livet skriva över sina tillgångar på henne i tron om att detta skulle skydda henne och hennes barn från att tvingas dela med sig till hans barn i första äktenskapet. Vore intressant om någon jurist i sällskapet kunde komma med input här. Min vän har numera juridiskt ombud och ärendet ligger hos bouppteckningsmannen. 

Min vän är inte beroende av dessa pengar men känner sig naturligtvis orättvist behandlad. Hennes oro är också att detta kommer att påverka relationen till hennes yngre halvsyskon. Arv är som bekant en rätt bra grogrund för konflikt. Mannen i fråga hade kunnat avsätta en timme eller två med exempelvis Familjens Jurist och på så vis skapat förutsättningar för en mer harmonisk process. Han hade åtminstone kunnat avstå signatur av lagvidriga dokument. Men han kanske fick morfin, det förtäljer inte historien.

Ett ganska vanligt scenario tror jag är att ett par där någon (eller båda) har särkullsbarn men att mannen och/eller kvinnan tänker att den andres barn av god vilja ska låta den efterlevande mannen/kvinnan bo kvar i det hus mannen och kvinnan bott i tillsammans. Nyhetsflash! Särkullsbarnen har rätt till sin arvslott SUBITO. 

Det finns säkert sätt att komma överens om ett framtida scenario där alla blir nöjda. Exempelvis att änkan/änklingen får bo kvar i den gemensamma bostaden efter partnerns död, mot att särkullsbarnen får ut sin arvedel i cash alternativt att de blir kompenserade den dagen den siste i paret dör. Nyckel här är att dessa saker måste redas ut i god tid innan någon trillar av pinn. En nära anhörigs död är kaotisk nog som den är. Att därutöver slänga in tjafs om pengar och egendom är nog var man övermäktigt. 

Det är i stunder som denna jag tackar min lyckliga stjärna att jag är ensambarn. Om du inte är det, eller är senior med särkullsbarn: Se till att ordna upp dina affärer i god tid. Gör som en kvinna i min närhet: Delge barnen testamentet redan i 60-årsåldern. Om inga protester kommer kan du fortsätta att leva ditt liv och kola vippen när du vill, i trygg förvissning om att din avkomma och eventuella bonusbarn med stor sannolikhet kommer att ha en fungerande relation även efter ditt frånfälle.

Min utopiska dröm (i den mån man nu kan drömma om sin egen död) är att jag då bor i en liten etta, dödsstädad ner på minsta prylnivå. Kanske är det då jag lyckas att ha bara 322 prylar och en kapselgarderob enbart bestående av Mujiplagg? Testamentet ska sedan länge ha kommunicerats till mina barn och merparten av pengar och tillgångar ska redan ha portionerats ut till dem så att jag fått glädjen av att se dem komma till nytta. I kylen ligger ett kuvert med namnet på min begravningsentreprenör. En fackman jag kontaktat ett antal år innan för att speca minnestunden ner på detaljnivå (givetvis är den betald, inflationssäkrat). 

Varför lägger jag kuvertet i kylen? Eftersom det första folk gör hos en död människa är att tömma kylen dummer. Vidare ska jag ha röjt undan alla komprometterande bilder och texter så att mina barn slipper skämmas för mor sin. Jag får göra som en del män gör enligt Malena Ivarsson (lyssnar på podden "Till Sängs"): De kommer dragande med sina gamla nakenbilder till henne på ålderns höst eftersom de varken kan slitas från dem eller låta sina barn se dem (och vill att hon förvarar dem, oklart varför).

 

Nej men snälla du, jag har inga nakenbilder, vad tror du om mig? Men alla har vi något som vi helst tar med oss i graven. Och har du inte det är det dags att du skaffar ett liv innan du dör.

Jag har redan för ett par år sedan skrivit långa brev till barnen som sitter häftade på en vägg i Hudik som de får öppna tidigast midsommarafton 2050. Vad jag skriver i dessa brev är en sak mellan mig och mina barn och ska sanningen fram minns jag inte riktigt vad jag skrev. Poängen är att de år 2050 (eller var det 2040?) är "vuxna" och redo att ta till sig såväl mina observationer av dem som barn som kärleksfulla ord från en mor. Särskilt effektfullt blir detta om jag inte lever vid öppnande, som en spökröst. (Måste vara 2050, jag är ju ändå optimist).

Hur tänker du kring ditt frånfälle? Och vilka tips har du till den som står inför att arrangera en begravning, d.v.s. inläggets primära fråga?

Mvh

FruEfficientBadass