Nu är jag FIRE

Tack snälla ni för den fina responsen på förra inlägget. Jag svarade inte på någon av kommentarerna men läste dem flera gånger om med en liten tår i ögat. Är ni världens bästa kommentatorsfält? Det var en retorisk fråga, det ÄR ni. Älskar er. Skickade länk till F i slutet av veckan så att han fick läsa era fina ord och även han blev rörd. Så tack, tack, tack. Och jag kommer att hålla er uppdaterade med F:s liv framöver. Och glöm inte: Inget blir bättre av att hålla svårigheter för sig själv. Ofta blir man överraskad av hur delning kan få relationer att växa. 

Åter till huvudagendan: FIRE. Det kanske känns antiklimaktiskt att ge nyheten i små bokstäver. Det här är trots allt en blogg om att bli ekonomiskt oberoende. Så jag gör om det:

NU ÄR JAG FIRE

Eller FI ska tilläggas, jag jobbar ju fortfarande. Anledningen till att jag inte slagit på stora trumman tidigare, trots att jag nådde måltalet för drygt två månader sen, är att det känns så overkligt och...odramatiskt? Men här håller jag på och blurrar med ord, klart ni ska få siffror och graf:

Visst är det vackert, som en flock färgglada krokodiler på Nilen? Eller två krokodiler i svenska flaggans färger samt två rakryggade vattenormar. Den gula krokodilen är mitt totala nettovärde. Den orange vattenormen är mina pensionstillgångar, gisslantagna av det svenska pensionssystemet och den grå grafen är en heppning av Hudikhusets värde. 

Den intressanta krokodilen är den blå ISK-grafen som i augusti hoppade från 1,8 miljoner till knappt sex. Vad var det som hände? Euro jackpot? Theresa Williams? Nej, det som hände var att vi hade tillträde på vår lägenhet på Östermalm som under försommaren efter blott fem dagar på marknaden gick under klubban. En lägenhet vi för tio år sen köpte för sju miljoner och nu sålde för nästan tretton. Till saken hör att det på grund av 20+ års bostadskarriär redan låg några miljoner inne i bostaden, varför utfallet så att säga blev fördelaktigt. Åtminstone för mig, som hoppat över till hyressidan av bostadsmarknaden. Så egentligen är grafen ovan missvisande. Mitt nettovärde har inte ökat, det har bara gått från att till stor del bestå av hypotetisk fastighetstillgång till att till stor del bestå av fondinnehav. Men fonder kan man sälja och köpa gurka för, vilket gör att jag känner mig mer oberoende nu än innan sommaren.

Det kanske är av detta skäl (bostadsförsäljningen) jag dragit mig för att skriva om att jag kommit i mål. För jag har ju inte knegat mig till mitt FIRE-kapital, så som seden föreskriver. Jag har tagit del av vinsterna i ett barockt spel kallat Stockholms Bostadsmarknad. Ett spel jag betalade entrébiljett för 2001 med, om jag minns rätt, 80 000 kronor. Och som jag checkade mig ur 23 år senare med närmare fyra miljoner skattade kronor. 

Man kan säga att jag, genom att välja bostadsägande i storstad, tjänat runt 170 000 kronor per år, utan att lägga så mycket som två strån i kors. Att jämföra med någon som varje månad gnetat undan 30-40 procent av sin nettolön för att till sist nå sitt magiska tal. Bara FIRE-anhängare kan förstå att mitt tillvägagångssätt känns lite fusk. 

Oavsett vilket sitter jag nu i en gylldene sits. Jag är fast besluten att fortsätta på hyrspåret, jobba ett par år till för att boosta ISK:en och på så vis öppna upp för möjligheten att hjälpa barnen med deras första boenden. Eftersom jag är lagd åt prepperhållet är det också en skön känsla att vara helt fri som en fågel. Om Norge invaderar kan jag ta mitt pick och pack och dra med barnen till Färöarna (där det för övrigt är rätt dyrt att bo).

Var det självklart att bo i hyresrätt? Jag skulle ju i teori kunnat lassa in allt kapital i en bostadsrätt av ungefär den storlek jag nu flyttar till i samma område (Bromma) och då bara behövt komplettera med en eller ett par miljoner i lån. Min uppskattning är att jag vid nuvarande ränteläge och genomsnittlig avgift då skulle få en boendekostnad på ungefär det belopp jag från och med november kommer att betala i hyra, nämligen 15 000 kronor. 

Några bekanta har också nyfiket frågat om jag ska köpa nu. Troligtvis för att vi [Stockholmare] är så indoktrinerade i att a) det är omöjligt att få bostad om man inte köper och b) köp alltid är en ekonomisk seger.

Det man får ta med i ekvationen är emellertid alternativkostnaden. När pengarna kan ligga på ISK:en och götta till sig går jag ett "normalår" (i den mån dessa finns, jag menar nu sex procents inflationsjusterad avkastning) plus med omkring 340 000 kronor vilket motsvarar runt 28 000 kronor i månaden.

I år har mina innehav avkastat 17 procent och hade jag haft mitt FIRE-kapital redan i januari hade jag snittat 40 000 kronor per månad. Det är, som min mamma brukar säga, "pengar det med". Pengar jag kan använda till att exempelvis betala min hyra och på så vis bo gratis, och därutöver ha pengar att återinvestera i indexfonderna.

För naturligtvis är det indexfonder för hela slanten. Hälften i Lysa, hälften på Avanza och där fördelat på 50 procent Spiltan Aktiefond Investmentbolag och 50 procent Länsförsäkringar USA Indexnära (som blivit min nya favorit framför Länsförsäkringar Global Indexnära). (Ingen större skillnad, men liiite bättre tillväxt samt coolt att äga Tesla). (Särskilt bra mår jag när min Skoda blir omkörd av en Hessel-Tessel på E4:an, då myser jag och tänker: "Kör på du lilla Tesla, göd min pengamaskin").

En intressant observation från augusti då jag under några dagar lassade in rätt bra med deg på respektive bank: Det gick av Kuckelimucktekniska skäl inte att föra över mer än en miljon om dagen (aaaargh, hatar när det händer!) men när det hela var klart fick jag rätt omgående ett stramt meddelande av Lysa som krävde att veta var pengarna kommit ifrån. Jag fick skicka in likvidavräkningen från försäljningen och sen var det klart. 

Eftersom jag är duktig flicka hörde jag då av mig till Avanza och frågade om de ville veta var mina pengar kom ifrån och fick då följande diffusa formulering:

Kan det vara världens längsta mening? Eloge dock till användningen av det utdöende semikolonet. 

Jag håller fortfarande på och vänjer hjärnan vid känslan av att dels vara helt och hållet skuldfri och dessutom tät så till den grad att jag när som helst kan casha in en semesterlägenhet i Cannes alternativt sluta jobba. Men det går trögt. Om några månader är psyket kanske ikapp och det är då jag kommer att förlora det helt: Köpa en orange Lamborghini och klä mig från topp till tå i MiuMiu. 

En sak jag tänker på är att det nog är en fördel att ha gått med FIRE-tankar och FIRE-beteende under ett antal år (nio i mitt fall) innan det smäller. Jag menar, det händer ju att folk plötsligt blir med deg. Vinster, bostadsförsäljningar, avyttring företag, arv osv. Om du då har spendypants-beteende inympat i dig eller interna tankar om att prylar = lycka, är nog risken stor att pengarna blir mer till besvär än till nytta. Det går snabbt att bli av även med stora summor och sen sitter man där, med sitt stora hus fullpackat med onödig skit och inte blev man gladare för det. 

Har man under många år strävat mot FI har man också utforskat den mer filosofiska sidan av "rikedom" vilket allt som oftast resulterar i en övertygelse om att det är de aristoteliska värdena (frihet, vänskap) parat med de maslowska behoven som verkligen räknas.

Vad jag vill komma till är att jag inte gjort några direkta förändringar i mitt liv. För jag ansåg att mitt liv var rätt perfekt redan innan augusti i år. Jag har precis det jag behöver och hade jag behövt något lite dyrare redan innan augusti hade jag köpt det. Jag handlar fortfarande på Lidl och lagar hålen i mina strumpor, eftersom det ger mig en känsla av tillfredsställelse och självgodhet.

Den enda skillnaden så som jag ser det är att jag på sistone börjat flirta med tanken på att kunna hjälpa barnen med första bostaden. Detta är inget jag delgett dem och det kommer inte att bli aktuellt än på några år. Jag tänker att de under de första fem-sex åren ska få harva fram på andrahandsmarknaden. Så att de sen till fullo kan uppskatta lyxen av ett eget hem (samt att uppskatta sin goda mor). Och jag tänker mig icke total cash-in, mer hjälp med handpenning när de har ett fast jobb. 

En utvikning kring min hyra på 15 000 kronor. Den uppmärksamme ser att det inte blir jättemycket kvar att leva på om jag om två år drar ur pluggen och lever på avkastning. Jag utgår då från att jag plockar ut sju procent per år (ni kanske minns att jag historiskt tjatat om min egenformulerade sjuprocentsregel) vilket torde bli ett nettouttag på kanske 28 000 kronor i månaden. Då blir det ”bara” 13 000 kvar efter det att hyran är betald. 

Så här tänker jag:

1. Jag kommer troligtvis byta ner till en lite mindre och betydligt billigare bostad när mellanbarnen drar på au pair-äventyr om två år. Det är alltså inte bara taget ur luften när jag säger att jag ska jobba två-tre år till. Det är för att säkra min höga burn rate fram till exodus Odåga. 

2. Under två år rör jag inte ISK:en. Om börsen snittar 6 inflationsjusterade procent under dessa år har kapitalet vuxit med runt 700 000 kronor. Om börsen går som YTD 2024 har kapitalet vuxit med drygt två miljoner. Börsen kan naturligtvis även gå ner och det är ett scenario jag får ta itu med vid fait accompli. 

3. Men om vi leker med tanken att innehaven om två år gått upp sex procent årligen betyder det att jag kan sälja av för 37 000 kronor i månaden (”sjuprocentregeln”). Ponera då att min hyra ligger på sex tusen (troligt scenario). Då går kalkylen runt, för att använda en underdrift. 

Jag kommer med endast ett hemmaboende barn antagligen inte sälja för mer än 25 000 kr i månaden vilket motsvarar en uttagsprocent på knappt fem procent. Snudd på idiotsäkra fyraprocentregeln m a o.

Resterande pengar (runt tolv tusen i månaden, genomsnittligt räknat) återinvesteras löpande i indexfonderna och möjliggör framtida bostadshjälp till barnen. 

Nu förstår ni kanske varför jag fortsätter att jobba ytterligare ett par år. Hängslen, livrem och neurotiskt sinnelag. Plus att jag för tillfället tycker att det är rätt kul att knega. Jag kan ändå inte ägna mig åt slow travel bonanza medan vildkattorna bor hemma. 

Mvh

FruEfficientBadass