Drömmar är en nyckelingrediens i strävan mot ekonomisk frihet eftersom de utgör själva moroten. Jag har ju nämnt några av mina tidigare: Drömmen om att slippa lördagsångest (alltså måndagsångest som börjar lördag kring lunch), drömmen om att få plugga vidare (check på den, har tagit 90 poäng post exit still counting), drömmen om långtidsvistelse i Portugal mm. En annan dröm som är gemensam för oss båda är drömmen om en bostad i Paris.
Både jag och min man har ju bott där, om än vid olika tidpunkter. Men vi delade ungefär samma kvarter, samma pretentiösa nöjen (Opéra Garnier, Salle Pleyel, fransk film) och vi älskar båda doften av Paris. Den där alldeles speciella mixen av grillad kyckling, nybakat bröd, kloak, duvskit och klorin. Vi gillar till och med lukten i pendeltågssystemet, och då fattar ni att vi verkligen gillar Paris.
Jag minns att vi en gång för många år sedan, pre FIRE, vid ett besök verkligen pratade om det. Skulle vi ha den ekonomiska möjligheterna att skaffa (=låna till) en liten, liten lya i Paris? Kanske ett "Chambre de bonne", en sorts pigkammare, ofta belägen högst upp i husen med svindlande vacker utsikt mot taken (men nästan alltid utan hiss och med gemensam toalett i korridoren). Men när skulle vi ha tid att vara där? Vi sprang ju ekorrhjul parallellt med att spotta ur oss ungar vartannat år. Det hela föll i glömska. Tills...
...jag för ett tag sen såg en fransk film för mycket och den var inte ens i parismiljö men något hände i mig. Jag kände ett SUG utan dess like och samma natt började jag googla. Vad får man för ett par mille i Paris, om man nu likt jag/vi absolut vill bo i stadskärnan? Det hela ledde fram till ett rätt ambitiöst projekt i såväl Excel som Powerpoint enligt Bagarns devis: Ibland är själva planeringen lika kul som implementeringen.
Men vem vet? Kanske har vi om tio år möjligheten att göra det? Om tio år är barnen självgående (inch' allah) och vi är inte av tvång stationerade i Sverige året om. Om vi under dessa tio år håller nere våra omkostnader och giggar lär pengamaskinen ha vuxit en hel del. Jag ska inte tråka ut er med detaljerna, men det är inte en total omöjlighet att vi efter bostadsförsäljningen kan plöja in merparten av den vinsten i en parislya utan att för den skull gå under innan ordinarie pension tar vid. Vi skulle då strunta i att ha en stockholmslägenhet och istället dela tiden mellan Hälsingland och Paris.
Detta är våra (mina) kriterier:
- Lägenheten ska ligga i något av dessa områden. Dessvärre är det också de dyraste områdena. Men jag tänker så här: Det är en dröm, ja. I drömmar får man drömma och då duger inga halvmesyrer.
- Byggnaden ska vara Haussmansk, d.v.s. det typiskt parisiska sexvåningshuset i krämfärgad sten och sluttande plåttak.
- Lägenheten får egentligen vara hur liten och skabbig som helst, men det måste finnas dusch och WC inne i den och den måste ha ett fönster av nedan slag: Ett högt fönster som öppnas mot en fransk balkong med det för Haussmannhus typiskt sirliga räcket.
Framför det här öppna fönstret ska vi duka långbord så att hela familjen ink. respektive kan samlas och äta middag under ljumma sommarkvällar. Därför är det viktigt att fönstret vetter antingen mot en lugn gata eller mot en lummig innergård, stenvägg går bort. Jag kan sträcka mig till måttligt trafikerad gata, men det ska vara en trevlig gata med lagom mycket ljud. Gärna en gata med restauranger och rotisserier, bagerier, någon enstaka bar och kanske en blomsterbutik där jag kan gå och handla fång med liljor att ställa i en hög vas bredvid fönstret, ja ni fattar, det här är en dröm.
Voiceover till verkligheten: Fyra fastighetsmiljoner om 8-10 år kan enligt mina heppningar transponeras till 3 miljoner kronor idag. Jag bestämde mig alltså för att reka en smula (en smula = maniskt under-täcket-googlande under fem vita nätter i mitten av november). Att tro att fransmännen, som precis motvilligt skrotat idén om Minitel - den franska lokala varianten av...Google? - skulle kunna prestera något motsvarande Hemnet förstod jag redan från början var kört. De har något liknande ("seloger.com") men den är naturligtvis helt oanvändarvänlig och med usla filter ("vill ni att vi presenterar er annonser med eller utan bilder frun?").
Det är alltså långt ifrån självklart att annonserna avslöjar hur objektet ser ut, eller ens: Var objektet ligger. Ibland får man bara smulor: Bilder på en tunnelbanekarta (?) eller ett trapphus i dåligt ljus. Om det bjuds foton så är de i regel mycket få (max fem) och fruktansvärt dåliga; en svensk mäklare hade fått kväljningar. En del bilder ligger exempelvis på snedden, d.v.s. tiltade 90 grader. När jag sen lutar på mobilen för att försöka bilda mig en uppfattning om objektet följer bilden med så jag får ta en print screen och sen kolla på bilden.
Säljarna verkar i regel väldigt ointresserade av att få ett bra slutpris (typiskt fransmän, de har väl någon utomäktenskaplig affär de måste prioritera) varför sängen mycket väl kan vara obäddad, kylskåpet (som inte alls säkert är inkluderat i priset) fullt med barnens klistermärken, handfatet för ögat synbart solkigt etc. Men en del av mig gillar det...Har kanske fått en överdos svenskt tenn-kuddar efter åren i Stockholms bostadsmarknadscirkus.
De billigaste objekten gick bort. Bland annat en "studio" (franska för skrubb) om 5,7 kvadrat för 90 000 Euro. WC i korridor. Får man ens kalla ett utrymme på 5,7 kvadrat för en bostad? Jag satte en lägstanivå vid 17 kvadrat, d.v.s. tillräckligt stort för en bäddsoffa och ett långbord. Budgettaket satte jag till 320 000 Euro, som jag skulle tro kommer att vara runt 400 000+/- 50 000 Euro om/när vi får tummen ur. Nedan några exempel:
En etta på 21 kvadrat, 280 000 Euro i hus från 1910. Litet kök, eget badrum. Det perfekta fönstret i sydvästlig riktning. Inte så mycket snedtak, med tanke på att lägenheten ligger högst upp, sju våningar. Det "låga" priset kanske delvis beror på att huset saknar hiss. Men jag väljer att se det positivt: Vilken fantastisk vardagsmotion! Mäklaren ville inte ange exakt adress, men postnumret gör gällande att den ligger precis invid Champs de Mars, d.v.s. Eiffeltornet (om man nu går igång på det).
En liten bit söder om ovan ställe ligger den här 24 kvadrataren för 312 000 Euro. Byggår 1932 men låt gå, fönstret är ok. Ser ni? Ser ni hur det lätta linnetyget vajar i den ljumma junikvällen när jag och min man sitter vid långbord framför det öppna fönstret och sippar på Beaujolais, köpt nere på hörnet, medan vi lyssnar på Debussy och diskuterar fransk prosa?
Inte blir det sämre av att lägenheten är utrustad med moderniteter som "Interphone" [änter'fönn] och "Digicode" [didji'ködd].
I fjortonde arrondissementet ligger den här tvåvåningslägenheten (d.v.s. med sovloft). Här ser ni ett exempel på frånvaron av fransk homestyling. Tänk om man hade fått ta bort det där fula bordet till höger och den malplacerade stolen, måla trappan vit så att den smälte in i väggen och istället placera ett runt matbord där med bric-à-brac-stolar i mörkt trä, upp med skira linnegardiner, sisalmattor på golven, en hög vas med liljor på golvet (som ni märker en hang-up), böljande linnegardi....ja ni fattar.
Ovan lya är på 21 kvadrat (+sovloft) för 278 000 Euro och har utsikt mot en lummig innegård. Från badrummet har man den här utsikten:
Oavsett om vi någon gång kommer oss för att genomföra den här drömmen så var det i sanning ett upplyftande tidsfördriv. Jag har mycket kvar att lära för om jag kan min franska realia rätt så är nog lägenhetsköp en komplicerad historia som säkert inbegriper mängder av kunskap om fransk grundlag, franskt fastighetslag och fransk härskarteknik.
Av en lycklig slump trillade jag exempelvis in på en amerikansk sajt för lägenhetsköps-coaching och fick veta att lägenheter markerade "viager" var att sky som pesten. Det betyder att man, efter köp, ska betala någon form av underhåll till den tidigare ägaren så länge hen lever. I ett större objekt kan det till och med betyda att personen i fråga bor KVAR.
En insikt som kommit till mig under det 1½ år som vi bott på landet i Hälsingland är att jag älskar att vara här. Jag älskar huset, ytorna, den friska luften, tystnaden, småstadslivet. Men en del av mig längtar också till storstad, kultur, vackra byggnader, liv och rörelse. Stockholm har visserligen allt det där. Men Paris har det liksom i kubik.
Tänk att få dela sin tid mellan Hälsingland och Paris...När sommaren övergår i höst tar jag och min man tåget ner via Köpenhamn och Amsterdam, kanske gör vi något stopp på vägen. I Paris vinkar vi sommarturisterna adjö och ser studenterna rulla in, går promenader i Luxemburgträdgårdens höstprakt, går på bio, köper en biff hos kvarterets slaktare (som har bilder på korna i skylten) och en flaska vin på Nicolas, köper Pariscope och ringar in veckans gratiskonserter och utställningar. Jag kanske börjar sjunga i svenska kyrkans kör igen och blir en av de där gamla au pair-tanterna som aldrig kom därifrån. Som att tiden stått still sen jag var 20, som att åren däremellan bara varit en parentes. För när du själv äger din tid ligger världen för dina fötter.
Har du några drömmar med stort D?
Mvh/FruEfficientBadass
