Jag skrev i förra inlägget att jag blivit med jobb. Det kanske framstod som att det var lätt, att jag bara vispade ihop ett par ansökningar och sen var det klart. Så var det INTE. Full disclosure:
Sedan början av september har jag sökt totalt 22 jobb. Av dessa ledde sju till någon form av nästa steg. Ibland av nästan esoteriskt slag. Ett mail en söndag eftermiddag (!) från ett företag i Stockholm som frågade om jag kunde tänka mig att jobba på distans, för att sen aldrig mer höra av sig.
Eller en timslång telefonintervju där HR-människan mest verkade vilja processera egna trauman (för att sen aldrig mer höra av sig). Jag skulle säga att enbart tre av de 22 sökta jobben ledde till i mitt tycke riktiga rekryteringsprocesser, ink. fysiska intervjuer med verkliga människor.
Två av dessa var i Hudik, en i Stockholm. Det var kanske en tillfällighet, men Hudikprocesserna var betydligt trevligare än Stockholmsprocessen. Den senare måste jag gå in på lite mer i detalj, för den var så märklig.
Efter tio minuters telefonsamtal med en entusiastisk rekryterare blev jag uppsläppt till kund för digital intervju. Jag hade av rekryteraren blivit lovad att tala med HR-chef och rekryterande chef, låt oss kalla honom Tommy Körberg. I rutan kommer istället en person och med annat namn än Tommy K, säg att han hette Spattsnubben. Jag ägnade de första fem minutrarna åt att fundera över vem han var och varför jag satt och pratade med honom, tills jag började ana att rekryteraren måste ha blandat ihop namnen mellan olika rekryteringar vilket senare visade sig vara riktigt.
Spattsnubben ville mest prata om sig själv (surpris) och företaget. Det vill säga om hur dåligt det gick på grund av alla idioter som jobbat där historiskt (underförstått: innan han började). När det gått cirka 20 minuter av vår 30 minuter långa intervju undrade jag i mitt stilla sinne hur han skulle ha en chans att bedöma min lämplighet för tjänsten eftersom han inte lät mig få en syl i vädret.
Det är då han kör en plot twist genom att kläcka ur sig att de redan har en perfekt kandidat. Jag minns hans exakta formulering: "Han är en ung kille som inte är sådär konfliktsökande, som är bra på att hantera de medelålders kvinnorna på kundsidan".
Så många följdfrågor. Verkar jag, efter mina 20 tysta minuter i tillkämpat glatt nickande, till skillnad från den unge herr mannen, konfliktsökande? JAG är en medelålders kvinna, är det då charmigt att tala om min demografiska grupp som ett gäng cougars som behöver "hanteras" av en ung charmör? Men kanske framför allt: Vad gör jag här, om ni redan har den perfekta kandidaten?
Så efter avslutad ”intervju” lämnade jag det där bakom mig och fortsatte söka andra jobb. En vecka senare ringer den überpositiva rekryteraren och säger att de är "jätteintresserade" och att jag nu ska till Stockholm för att träffa vd:n. ??????? Inte nog med det, de är så långt gångna i processen att hon redan nu vill ta mina referenser så att banan ska vara helt krattad när jag träffar hen, eftersom det "kan gå undan”. Vad hände med den konfliktundvikande unge mannen? Oklart.
Jag vet, jag vet, jag borde anat ugglor i mossen men helt ärligt var jag lite nyfiken. Vad var det här för dårhus? Eftersom jag redan hade en Stockholmsresa inplanerad tidigarelade jag den därför för ett möte på deras huvudkontor i centrala stan.
Jag fick ett betydligt bättre intryck av vd och personalchef än jag fått av Spattsnubben (som också var med, ivrigt kläckandes oneliners). Jag kände att jag gjorde bra ifrån mig i min avdammade Tigerkavaj. Jag var avslappnad, självsäker och fick dem till och med att skratta. Jag såg vid flera tillfällen hur vd:n skickade nöjda blickar mot Spattsnubben till.
Intervjun avslutades en halvtimme efter schema med att de kommande vecka ville bjuda in mig för att träffa "mina framtida kollegor". Spattsnubben avslutade mötet med ett fast handslag och ett "Jag ringer dig senast på fredag och bokar en tid".
Senare samma dag ringer rekryteraren upp och nu håller hon på att smälla av. "De ÄLSKADE dig! Jobbet är DITT!". Så jag skjuter upp min hemresa från fredag till onsdag påföljande vecka för att verkligen ta höjd för det kollegiala gemytet. En ren formalitet, som ett farfarssamtal och för att ge sken av demokratisk rekrytering. Jag gick till och med ut och sänkte en bägare med en kompis en kväll för att "fira" (ett sådant rookiemisstag va).
Fredagen kommer och går, inte ett ljud från firman i fråga. På måndag morgon får jag ett mail av rekryteraren som säger att de ska höra av sig under dagen med en tid. På tisdag morgon ringer hon igen och för första gången låter hon inte sprallig och yster. Hon får inte tag på någon av kontaktpersonerna på företaget och undrar oroligt om de har hört av sig direkt till mig. De har de alltså inte.
På tisdag eftermiddag ringer hon igen, med en ny, myndig ton i rösten för att meddela att "de har haft möte nu och enats om att de måste se över hur tjänsten ska utformas" varför de satt det hela på ”paus” vilket på rekryteringsspråk betyder att jag är ute ur leken. Inte ett ord om hennes uppenbara oförmåga att läsa uppdragsgivaren, inte antydan till ursäkt för att hon i princip garanterat positivt utfall. (Däremot - rolig detalj - vill hon skicka mig en länk så att jag kan betygsätta henne). Det var bara att åka hem igen. Någon vecka senare såg jag att de lagt ut annonsen på nytt, med identiskt innehåll.
Jag har ingen aning om vad som gick snett här. En sak är väl om de hade haft problem med något i mitt cv eller min personlighet. Men varför då återkoppla till rekryteraren att jag var "som hand i handske", så sent som efter vd-intervjun (möjligen var detta rekryterarens personliga tolkning, färgad av hennes regnbågsfilter)? Och varför utlova kollegeträffar, vilket resulterade i att jag fick stanna kvar i Stockholm sex dagar mer än planerat? Eller vänta, jag vet ju svaret: De bryr sig inte.
Det som stör mig allra mest är att jag ens blir förvånad. Det är ju precis detta som är rekryteringar, det vet jag ju från tidigare. Att behandlas som något katten släpat in. Kandidaten förväntas lägga tid och ansträngning på processen medan den potentiella arbetsgivaren kan bete sig hur nonchalant som helst. Som employer branding, fast tvärt om.
I en Stockholmsprocess utsattes jag för ett för mig nytt koncept nämligen "fördomsfri rekrytering". Vilket är en eufemism för "kostnadseffektiv rekrytering". Istället för att rekryteraren för hand ska behöva sålla i kandidatmaterialet utförs rekryteringens första steg med hjälp av automatiskt utskickade frågeformulär där man får besvara frågor som ganska exakt speglar annonsens kriterier för jobbet.
Om man lyckades med dessa skickades en länk till någon form av logiktest samt ett personlighetstest som helst skulle visa att du var ”driven, analytisk och en teamplayer". Endast de cv:n som sen blev kvar syntes hos rekryteraren. Det märkliga var att jag misslyckades big time på logiktestet men gick vidare ändå.
Inte bara gick det dåligt (det var inte standardvarianten man kan plugga till utan ett i mitt tycke obegripligt sådant vilket kanske säger mer om min IQ än om testet som sådant). Jag tappade efter några frågor sugen och klickade bara på måfå vilket gav resultatet att jag "presterade betydligt sämre än referensgruppen, men jobbade dessutom snabbt och slarvigt".
Trots detta hörde rekryteraren av sig igen och sa att jag gått vidare i processen och att de inom kort skulle höra av sig med nästa steg. Rekryteraren och rekryteraren förresten, det rörde sig nog snarare om en bot med tanke på att jag fick mailet mitt i natten (körning från låglöneland?).
Så en söndag (!), flera veckor efter det katastrofala testet, hör saken av sig igen och säger att jag nu är redo för fortsättningen nämligen ett "möte med Tengai på en livesänd videointervju". Wtf, Tengai? Är det bara jag som tycker att de borde valt ett annat namn? Och vad betyder livesänd? CNN?
Sanningen visade sig vara mycket värre. Tengai ser ut så här och läser av din minik när du svarar på hens frågor.
Oklart varför stockphoto-kvinnan i skärmhörnet ser så glad ut. Själv hade jag nog knipit ihop ögonen face to face med Tengai. Jag avstod från det frestande erbjudandet att boka in mig med detta monstrum.
Nej, då är det nästan bättre att bli intervjuad av den nya kompetensresursen på moderna rekryteringsföretag nämligen researchern. Översättning: Den lågavlönade instegspersonal som ska säkerställa att du inte är en idiot innan de släpper dig vidare till intervju med rekryteraren. Researchern sitter med förhoppningsvis rätt jobbannons framför sig och läser innantill:
"Har du högskoleexamen inom X, Y eller Z?”
"Har du minst tre års arbetslivserfarenhet av bla?”
Vid något tillfälle hade jag lust att ställa en motfråga: "Har du läskunnighet i svenska för i så fall står dessa saker i det cv jag skickade er?"
Det finns egentligen bara ett värdigt sätt att bli med jobb och det är att bli head-huntad i ordets egentliga bemärkelse. Det vill säga att du är en noga framsållad kandidat och kanske den enda som presenteras för kund. Det har bara hänt mig en gång och vilken underbar process det var.
Till dagens rekryterare kommer här ett råd: Avstå från ”smarta" lösningarna i form av avatarer som "effektiviserar och skapar ett bättre beslutsunderlag i intervjuprocessen" och lägg istället energi på fotarbete. Nyttja nätverk, gör research och prickskjut enskilda kandidater. Notera välformulerade följebrev snarare än att stirra er blinda på diagrammen från personlighetstest. Sköt intervjuerna själva. Jag är övertygad om att en aldrig så kort telefonintervju ger en bättre bild av en kandidat än ett timslångt möte med Tengil.
En annan sak som alltid förbryllat mig är att man låter den arbetssökande själv välja referenser. Min erfarenhet är att även den sopigaste av sopor kan lyckas krama fram två personer man har en hållhake på. En professionell rekryterare med Linkedin Premium borde kunna vaska fram anonyma referenser, det vill säga folk kandidaten jobbat med historiskt men som inte handplockats av densamme. Gissningsvis tio gånger mer givande än ett riggat upplägg. Men såklart, det blir ju längre tid till fakturaskick för rekryteringsföretaget och gissningsvis ett markant dropp i tid på aftonbladet.se.
Om du är i jobbsökartagen skulle jag vilja ge dig följande råd: Skriv följebreven från scratch. Läs noga igenom annonsen och ta fasta på egenskaper de eftersöker. Sen googlar du synonymer på dessa och infogar. Komplettera därefter med konkreta exempel på hur du använt dessa egenskaper för att skapa framgång för dina tidigare arbetsgivare. Gör också lite grundläggande research under en minut om företaget i fråga och peta in en detalj som inte framgår i annonsen. Jag lovar, du kommer att sticka ut i mängden deluxe.
En tänkvärd sak som förresten passerade mitt flöde under den här tiden är att "män tenderar att söka även de jobb där de bara uppfyller några av kriterierna, medan kvinnor i större utsträckning bara söker de jobb där de uppfyller samtliga kriterier". Tänk på det kvinna. Ansvarsbördan ligger på företaget om de väljer att kalla dig på intervju trots kriteriebrist.
Vidare har jag börjat att göra en "Executive summary" i form av tre punkter (med stark anknytning till annonsen) i början av följebrevet, så att även den mest juniora researcher förmår förstå att hen bör läsa till slutet i det fall hin inte vill begå tjänstefel. Typ så här:
Re: Ansökan till Karolinska Institutet jobb ref 3qgjgh4q90
Korta versionen:
- Fil mag i organlära
- Mångårig erfarenhet av obduktion
- 100 procent nöjda kunder
Långa versionen:
"Jag har allt sedan barnsben varit fascinerad av hur kroppar ser ut på insidan. Redan i förskoleålder jagade jag smådjur i skogen och med hjälp av en skalpell..."
Infoga också foto. Och jag veeeet att man nuförti'n ansöker via LinkedIn i ett klick men enligt mig är ett gediget frammejslat brev och bifogat (möjligen situationsanpassat) cv mer värt än tio klick på LinkedIn. LinkedIn är inte ett arbetssökarverktyg, det är Tinder4Professionals.
På intervjun: Avbryt aldrig. Ställ frågor. Visa att du läst på om företaget. Men eftersom de flesta intervjuare lägger förvånandsvärt lite tid på att ställa frågor om dig och hellre pratar om sig själva och firman, vill det till att du under ditt enda säkra fönster under intervjun ("Berätta om dig själv") lyckas klämma in så mycket du bara kan av professionella segrar.
På samma sätt som i följebrevet: Hur ditt agerande ledde till konkret formulerade vinster för dina tidigare arbetsgivare. Gärna med brygga över till: "Och det är därför jag blev så intresserad av den här tjänsten, för ni står ju inför liknande utmaningar". Inte ens den mest dagdrömmande, egocentrerade intervjuare kan här undgå pollettnedfall.
Fler tips från er?
Mvh/
FruEfficientBadass
