Att balansera stort som smått

När jag pre maj 2015 var en spendypants highlife consumer sucker var min inställning till pengar ungefär att likställa med en bulimikers förhållande till mat. Det vill säga: Om jag slant till och levde i excess vid ett tillfälle tänkte jag "strunt samma, lika bra att köra in i väggen". Ät en mintkaramell och sätt i dig allt som kommer i din väg. På så vis kunde en än så liten utgift trigga att jag satte sprätt på oheumla summor. En normal människa hade istället resonerat som så att en karamell är en karamell, inget som kräver kryssningsbuffé som uppföljning. 

Förra veckan var jag på kundbesök med övernattning. Jag sov på av företaget bekostat hotell och gick på kvällen ner i den pittoreska matsalen i gästgiveristil med min kollega. På menyn stod hälleflundra och ostbricka. Det var helt enkelt omöjligt att värja sig. Hälleflundra med skirat smör och därefter ett urval franska ostar tonvikt grönmögel. Båda varandes de enskilt mest levnadsvärda tingen. Det var bara att beställa in.

Nu var detta förvisso på liten ort, men vi snackar hälleflundra och direktimporterad ost av högsta kvalitet. Dagen efter var det bara att dra 550 kronor från kortet (ja, det dracks ett par glas vin) och hoppas att traktamentet skulle täcka åtminstone 30 procent. Men även 380 spänn en vardag är pengar och mitt forna jag hade resonerat som att "den här månaden har ändå gått i putten, kan lika gärna gå ut på stan och sätta sprätt på resten för att trösta mig för att jag är en sådan loser". 

Men istället återvänder jag till hembasen utan någon som helst ambition att sätta sprätt på något över huvudtaget. I bilen ligger några kolsyrepatroner från Stockholms-sodastreamern som behöver bytas. Jag åker förbi Byggmax Hudik för där kostar det bara 29 kronor, att jämföra med Karlaplans Järnia där motsvarande manöver kostar 89 kronor styck. 

Jag passerar också skräddaren och passar på att lämna in en fem år gammal kashmirtröja på lagning. Och på kvällen äter vi hemlagad korv stroganoff som ger två matlådor som bonus. När morgonen gryr går jag till jobbet med min matlåda, gör inte av med en spänn och går och lägger mig med en tacksamhetens tanke till den ljuvliga hälleflundran men utan några som helst planer på att köpa något extravagant framöver. 

Hur kunde det förr vara så här? Jag är som ni vet intresserad av evolutionspsykologi och försöker med jämna mellanrum förstå vad det är som styr våra beteenden. Varför agerar vi som vi gör, varför tar vi irrationella beslut och agerar som dårar trots att vi vet bättre? Hur har jag, den största consumer suckern av dem alla, den som alltid drivits av impuls och lättja, domedagstänkande och "jag-kör-in-i-kaklet" kunnat transformeras till den här förhållandevis stabila och sansade personen?

Är det åldern? Är det den nuvarande mångåriga vanan att ta sparsamma beslut i vardagen? Är det ens någon av er som fattar vad jag menar?

Mvh

FruEfficientBadass

Sammanfattning vecka 12

Vecka 12 taktade på bra och dag innan lön hade jag 350 kronor att sätta sprätt på. Det blev en Chablis och ett klarrött nagellack till tårna av märket Essie eftersom mitt gamla kladdat ihop och det nalkas vår. Inte för att det känns då här uppe men det sägs att april ska vara en vårmånad. 

En fadäs i lördags kväll. Jag hade inte kollat receptboken (min nästa bok: Vego/fisk för sex veckors rullande schema) så jag hade glömt tina fisken till kvällens fisctacos. Och innan du rynkar på näsan är det en helt underbar rätt. Sprödstekta, panerade fiskbitar i tacoskal med grönsaker, picklad rödlök och chipotle-majonnäs, ljuvligt. Men fisken var hårt som fryst fisk och jag vägrar tina fisk i mikron. Inte heller hade vi någon panikmat hemma av typen färdiga pastasåser (lär jag mig över huvudtaget något av min egen bok?) så alternativen var att åka till affären eller ta take-away. Klockan var halv sex och jag saknade all form av inspiration så det blev hämtpizza för 400 spänn.

Det intressanta var att observera barnens reaktioner. Först trodde de inte på mig (hehe, frugal weirdoness dragen till sin spets) men när de sedan förstod att jag menade allvar blev de uppspelta må ni tro. Det är inte lätt att beställa hämtpizza till barn som får det en gång vartannat år. Nej, det ska trixas och donas. Exempelvis fick jag på ena barnets pizza som enligt menyn innehöll fårost, rödlök, champinjoner och svarta oliver, ta bort alla ingredienser utom fårosten. Men lägga tilll ananas. Pizzabagaren verkade varit med förr så han replikerade bara torrt "hawaii med fårost". 

Ni undrar säkert vilken som är min favoritpizza? Visst gör ni? Det är den rätt obegripliga pizzan Tonno, det vill säga med tonfisk (från burk) och rödlök. Det är något med den. Lite syrligt, lite rivigt med löken. Gillar den skarpt, trots att jag inte är så stor fan av burktonfisk. Så helgens dagspeng gick till detta äventyr, men det gjorde inte så mycket givet att jag inte rörde mig utanför huset i övrigt och således inte gjorde av med några pengar. 

Veckans uppgifter handlade om att behärska sin börshjärna. Det kan tyckas som ett flummigt tema men är faktiskt den enskilt viktigaste biten om du vill ge dig in. Sammanfattningsvis handlar det om att:

1. Skaffa perspektiv. Titta på bilder av historisk börs, lär dig att en sättning (>10 procent) varar i knappt sju månader i snitt och en krasch (>20 procent) i ett år och tre månader. 

2. Punkt ett handlar om hjärna. Punkt två handlar om ditt hjärta. Min rekommendation är att du i låg börs regelbundet lyssnar på nedan meditation. Jag finner den åtminstone lugnande.

Skriv gärna ditt eget manifest, eller dina egna ledord. Passa på att göra det när börsen och ditt psyke är stabilt. Mitt skulle kunna låta så här:

"Jag är medveten om att börsen går upp och ner men att den på lång sikt ändå går upp. Det finns än så länge inte en enda 20-årsperiod i börsen historia som hamnat på minus. Börsens vinnare är de med is i magen, de som sitter still när det blåser. Därför ska även jag sitta still när det blåser, oavsett orsak till debaclet. Alla kriser är olika och sker av olika orsaker. Men börsen har alltid återhämtat sig. Köp för allt vad tygen håller när börsen är på rea. Gå emot strömmen. Sitt still."

3. Gör slut med affärspress och andra mediala produkter som rapporterar om börs och ekonomi. Sluta följ experter på Twitter för så länge du har bred exponering i exempelvis indexfonder, kan de inte tillföra något. 

Om du som nybörjare förmår att ta till dig ovan tre råd skulle jag våga påstå att du är bättre rustad än runt 95 procent av befolkningen. 

Mvh
FruEfficientBadass

Jag kände mig rik

Ungefär i samma veva som jag skrev inlägget om att jag känner mig rik från förra veckan så var 15-åringen med om en mopedolycka. Det var inget allvarligt, hon körde in i en stolpe på kompis moppe på skolgården när hon skulle "öva". Hon hade alltså aldrig suttit på en moped klass 2 innan och blev på 15-åringars vis överraskad av...ja inte vet jag, att den gick framåt och att den inte styrs av sig själv. 

Eftersom jag låg invalid i ryggskott och min man var bortrest fick mamman till den kompis som ägde mopeden köra in min dotter och kompisen till vårdcentralen för att kolla eventuella skador. Precis ja, kompisen satt baktill på moppen, eftersom det syntes som en god idé, great minds etc. 

Lyckligtvis var de båda oskadda. En dag kom jag in i hennes rum då hon låg och pluggade till moppekortet och då var kinderna fläckiga av mascara och hon grät över 1) Det var "skittråkig teori" och 2) Hon skulle ändå aldrig få en epa av märket King Cab som var det enda rimliga alternativet för vi var så snåla.

Anyheuw. I samband med olyckan frågar jag mopedmamman om mopedskadan. Hon menar att det inte var några problem eftersom de tagit en helförsäkring. Jag säger att vi givetvis betalar självrisken. Veckorna går. Det är tydligen inte helt lätt att få tid för moppereparation och det är först en fredagskväll dryga månaden senare jag får ett lakoniskt sms från 15-åringen. 

Mmm. Jag som precis gick och grämde mig över månadens elräkning. Fantastiskt. Femton tusen. Det är ungefär vad jag tjänat på böckerna och då har jag lagt ner hundratals, ja kanske uppåt tusen timmar på skrivandet, korrandet och layoutandet. Tre års arbete, borta lika snabbt som en femtonåring kan stava till konsekvens.

Tur att det var fredagkväll och jag hade fått mitt riesling, annars hade jag nog fällt en grämelsens tår. Sen kom jag emellertid på bättre tankar. Om ni nu tror att jag skulle ägna mig åt kärleksfulla funderingar av slaget "Det var i alla fall ingen som kom till skada" så tror ni fel. Nej, jag tänkte bara ekonomi. 

Jag är visserligen härdad efter det att samma barn som liten började prenumerera på ritprogram i någon app för vilket det drogs sammanlagt tio tusen från min mans konto under loppet av ett drygt år. Jag har också levt med bil i Stockholm och ryckt ett antal vidunderligt höga böter från vindrutan, trots att jag är nitisk med att läsa av skyltar och betala avgift (systemet är riggat). 

Men femton tusen är nog rekord. Det svider. Just att pengarna är så poänglösa. Med ritmallarna hade hon ju ändå kul medan hon laddade ner dem (för att sen aldrig nyttja dem). 

Är du en halvfull eller halvtom person? Jag syftar till den gamla glaset-metaforen. Jag försöker vara det förra. En psykolog skulle nog kalla det coping mechanisms och för dem är jag tacksam. Det tog inte mer än en kvart innan jag lyckades identifiera ett antal fördelar med ovan upplägg:

1) Jag kunde, tack vare barnens konstnärsfond, visa generositet mot den andra familjen. Nu tror jag nog det är standard att man betalar för vad ens barn förstör, men enstaka exemplar hade nog duckat för frågan eller i alla fall dragit ut på att höra av sig. I samma minut som jag fick ovan sms hörde jag av mig till moppemamman och sa att vi naturligtvis tog kostnaden och frågade vilket konto hon ville ha pengarna på. Nu löste det sig på annat vis se P.s.

2) Jag har nu en permanent hållhake på 15-åringen. Hon kommer aldrig mer att dra upp den gamla epa-frågan igen (och en epa av det slag som hon "accepterat" hade landat på >70'). Jag har vid ett tidigare tillfälle sagt att vi kan ge henne ett moppebidrag på 10 000 kronor som hon mer eller mindre fnyst åt ("Man får ingen moppe för 10 000"). Gissa om det blir något moppebidrag? In her dreams. Och det kommer inte att gnällas över det! (?). Vilket leder mig till la grande finale i punkt 3.

3) Blotta vetskapen om att ha en omdömeslös 15-åring på moppe ute på rattfylleristvägarna här uppe har hållit mig sömnlös vissa nätter. Inget moppebidrag = ingen moppe = ingen moppekörning. Visst kommer hon att ratta pojkvännens epa, men då är han med i bilen plus att bilen (typ en Audi, inköpspris tre gånger högre än vår bil) utgör ett skyddande skal ink. airbags. 

Därutöver kan jag dra upp skadekostnadskortet när som. "Ny mobil för att det är trista emojis på din gamla? Verkligen? Låt mig påminna dig om den episod...vasa? Du går in på ditt rum?" Jag tror faktiskt att jag kan hamna på plus av denna händelse. 

Vilken är din suraste utgift till dags dato?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. För transparensens skull vill jag uppdatera ovan (som skrevs i höstas, annat har kommit emellan) att det inte blev några femton tusen. 15-åringarna hade missförstått det hela så det blir på sin höjd en självrisk på dryga tre tusen, vilket jag inte har för avsikt att förtydliga för henne. Vidare är hon nu stolt innehavare av ett moppekort som i sig är pengar i sjön men kanske underlättar när hon ska ta riktigt körkort vad vet jag. D.s.