Hej!

Sötaste läsare! Gled in i kommentatorsfältet från förra inlägget och såg era fina hälsningar så det minsta jag kan göra är en enkel statusuppdatering. 

1. Jag mår bra

2. Jag överlevde firmans reningsbad av avsked

3. Jag lever inte frugalt

Nedan en utvikning punkt för punkt (skriven med pekfingervals på bästa boomervis på mobilen):

1. Jag mår fint. Som någon skrev tar en separation ut sin rätt, även om den är odramatisk. Det är en omställning att lämna ett oljat maskineri och hitta nya hjulspår, även för en manisk person. Jag har oroat mig en del (lite av en paradgren faktiskt) över folks välmående, folks ekonomi och folks logistik. 

Nu en utvikning om logistik: Tonåringar är usla på det. Jag vet inte vad jag hade tänkt mig, men något i stil med att de skulle ha basen i gamla lägenheten på Östermalm (där de har egna rum) men med komplement i min lilla etta. Typ: Underkläder för några dagar, ett par jeans, några toppar, toalettartiklar åtminstone. Skolprylar i en väska av typen tote bag och kanske ett läppglans, sen glider de bara emellan. 

Men vad skådar mitt norra? Varenda vecka vid brytpunkt lördag lunch (då de enligt ök ska ta sig till mig) uppstår någon form av packhaveri. I bästa fall fyller något av barnen en stor bag med rubb och stubb som sedan uppmuntrar till manuell hämtning av mig med bil. Väskan får sen inte plats i hens skåp på skolan så på tisdag eftermiddag måste barnet först mellanlanda hemma hos mig efter skolan för att först därefter ta bussen till Östermalm (d.v.s. en rejäl omväg). 

I sämsta fall packas ingenting (mellanbarnet) utan framåt söndag kväll, när hon umgåtts klart med pojkvännen i förorten, åks det till Östermalm för att hämtas prylar och jag får träffa henne under några ögonblick innan det är dags att gå och lägga sig. Och så måndag kväll då, men hur kul Ä DÄÄÄ?

Den enda som sköter sig exemplariskt är äldsta barnet, men det beror på att han flyttat hemifrån och sköter sig själv. 

Behöver jag säga att min lägenhet är sopren från barnens tillhörigheter när de lämnar tisdagar? Trots att jag vinnlagt mig om stora förvaringsutrymmen för kläder och prylar. Av de kosmetiska produkter till vilka jag givit öronmärkta pengar för dubblettinköp återstår på sin höjd ett halvtomt torrschampo och en nagelfil. Ett mysterium. Jag frågade vad som hänt med alla saker jag subventionerat men fick bara luddiga svar av typen "Den nya concealern var bättre än den förra så då vill jag ha med den hela tiden...". M a o tonårstjejer är som Skalmans. De bär med sig allt hela tiden. 

2. Jag överlevde firmans reningsbad. Ledningen fick ur sig sin ångestspya redan i slutet av november och av oklar anledning blev jag kvar, trots att jag var sist in på regionen. Jag imponerades av den kreativitet som ägt rum: Roller bytte hastigt namn för att matcha neddragningsprofilen och de som fick gå råkade vara sådana som var 60+ och med ett års avgångsvederlag gladeligen tackade ja till arbetsbefrielse. Frågan är vilken skillnad det hela gör på sista raden, men jag antar att det dög som offergåva till högsta ledningen för nu är det lugnt (men vad vet man?). 

Jag veckopendlar upp till Hälsingland tisdag-torsdag på gott och ont. Gott i det att jag gillar variationen och att få se till huset på veckobasis. Ont eftersom huset vintertid, särskilt när det inte bebos på heltid, är lite av en skräckupplevelse. Efter jul hade vattnet fryst (huuur är det möjligt, med nedgrävd elkabel, tilläggsisolering rör, nygrävt kommunalt vatten?) men efter någon halvtimmes öppna kranar började det droppa igång.

När jag kom upp nu i veckan var det beckmörkt vid ankomst vilket är ett dåligt tecken eftersom jag lämnade utebelysningen på. Om en lampa slocknat kan det vara en säkring eller propp. Men om alla tre slocknat (vilket var fallet) vet man att det är skit på gång. Mycket riktigt, trots bytta proppar gick huvudsäkringen gång på gång, för att till slut vara ouppdragbar. Olyckligtvis när jag stod mitt uppe i ett storkok matlådor (jo, jag försöker, se punkt tre). Lyckligtvis lagade jag på bondskt vis mat iförd huckle på den vedeldade AGA-spisen så jag kunde slutföra mitt värv i fladdrande stearinljussken. Ganska mysigt faktiskt. Men hur frysa in 13 matlådor utan el? 

Lång historia kort som involverar kånkande av mat till grannens hus för frysförvaring samt kånkande av mig själv till grannens hus för övernattning, morgonen efter fick jag tag på elektrikern och den akuta situationen är löst. Men något kostsamt skit kommer att behöva göras till sommaren, såklart. Alltid något kostsamt skit. 

Mitt tredje klagomål gällande huset vintertid rör djuren. Jag har fångat sammanlagt nio möss under denna vinter, men jag vet att mörkertalet är stort. Hur vet jag det? Jag hör deras rasslande i väggarna nattetid. De har dessutom den dåliga smaken att dö på äckliga ställen, som i kassarna för återvinning. Så står man där i godan ro och roar sig på Coops parkering med mjukplast och kartong och plötsligt håller man ett ruttnande muslik i handen. Usch! 

Tack och lov har jag givit upp tanken på de "humana musfällorna" som barnen riggade med pannkaka för någon vinter sedan (tanken är att man med delikatesser fångar musen levande för att sedan transportera musen minst tre kilometer bort för ett liv i skog och mark, en inbjudan de dissade) utan kör nu utan pardon "Super Cat" råttfälla extra stark som jag laddar med översockrad Lidl-sylt. Det gillar dom. En kort stunds salighet innan saligheten. 

3. Jag lever inte frugalt. Det kanske inte kommer som någon överraskning men det är dyrt att separera. Inte för att hyran på min lägenhet är särskilt hög, men jag pytsar in en del till gamla lägenheten också så att de ska kunna bo kvar. Och tonåringarna har kommit in i andra andningen vad gäller tonårsomkostnader. Lite läxhjälp, tandläkarinterventioner, frisörklippningar (det duger inte med hemmaklippning längre) och körkortsrelaterade events och det drar iväg. För att inte tala om Stockholmsrelaterade kostnader i form av busskort och privatlektioner instrument (eftersom kötiden för cello är cirka femton år och då förläggs undervisningen till Rotebro).

Lyckligtvis har vi då barnens konstnärsfond att vittja. Herregud, vad glad jag är över den. För ni har väl hört: Den som spar han har. Och den som investerar kan skumma avkastning till tonårsomkostnader. Dessvärre har jag en del Stockholmsrelaterade omkostnader som inte kan tas från barnens konstnärsfond av typen trängselskatt (jag tror att jag vid något tillfälle lyckades komma upp i 120 kronor vid en och samma bilresa, de har smugit in ytterligare en jävel på Essingeleden) samt parkering som trots att den heter "boendeparkering" går loss på runt 1 600 kronor i månaden. Ett rough estimate är att jag dubblerat mina månadsomkostnader sedan flytten från Hudik. Så vill du leva billigt: Fortsätt sambo och bo på landet.

Själva lägenhetsutrustningen är ett kapitel för sig och eftersom jag inte direkt rids av kreativa stormar för tillfället tänkte jag så att säga suga på den karamellen och göra separata inlägg på temat ink. bild när jag befinner mig vid en dator. 

Hur mår ni?

Mvh
FruEfficientBadass

God Jul!

Jag har inte direkt varit flitig på bloggen under hösten och misstänker att min lättja kommer att spilla över även på Q1 2024. En del har hört av sig med erbjudanden om läsarberättelser till vilka jag tacksamt tackar ja. 

Så skicka in! Jag går också och ruvar på ett inlägg om inredning på liten yta, baserat på min inredning av min lilla yta. Sen är det kreativ torka. 

Kanske blir det en längre bloggpaus, för som en del brukar säga finns ingen större vits att skriva om man inte har något att skriva (duh). Men jag vill ta tillfället i akt att skicka en julhälsning till er alla och önska er ett - som det i skrivande stund ser ut - positivt finansiellt slut på ett saggigt börsår. 

Mvh

FruEfficientBadass

Anekdoter från ett yrkeslifv del 6

Jag hade efter ett års velande och trygghetskrisande sagt upp mig från industriföretaget och permanent klippt mina band till kunden från helvetet. Jag hade tillräckligt med stash för att klara mig hyfsat utan ett jobb men kände mig ännu inte redo att helt lämna ekorrhjulet. På grund av stash kände jag ändå att jag vågade ta ut svängarna lite mer och sonderade därför arbetsmarknaden efter något "kul".

Genom bekanta fick jag tips om tjänsten som storkundssäljare i en start-up, det vill säga ett nystartat bolag finansierat med riskkapital. Tänk "två killar i ett garage" plus fem år. Start-upen verkade inom ett område jag brinner för och jag hade själv använt produkten så det kändes vettigt. 

Jag förstod tidigt att det här inte var den typen av jobb jag var van vid. Rekryteringen sköttes via Teamtailor, en rekryteringsmetod jag tvivlar på att någon av mina tidigare företag ens vet existerar. Kontraktet signerades elektroniskt, vilket anno 2018 var lite exotiskt. Första mötet på huvudkontoret (vilket var typ då jag började) var smått kaotiskt. En stor vindsvåning i centrala Stockholm där folk liksom "loungade". 

Jag kan inte hitta ett bättre ord för att beskriva vad som försigicks där. Utvecklarna, samtliga från andra europeiska länder, satt i ett hörn och hade någon form av tech-party (det var cool musik, chest-bumps när en kollega som digital-nomadat på Bali en månad var tillbaka) medan säljavdelningen spatserade runt med kundsamtal i öronen bland övrig utspridd personal. Det tog ett tag innan jag identifierade den diskreta vd:n som satt i jeans och T-shirt vid olika skrivbord varje dag. För han kom inte fram och hälsade första dagen jag var där (eller andra, tredje, aldrig faktiskt) vilket var lite märkligt.

"Chest bump"

Det var mycket oklart vem som gjorde vad, för det fanns liksom inte avdelningar, organisationsscheman eller titlar. Det var bara en samling folk som satt och fipplade med sina datorer och lunchade ihop. Likt på förlaget var träning en bärande del av företagskulturen. Men inte den mesiga aerobics mina dåvarande kollegor ägnade sig åt utan på den här firman lämmeltågade man på daglig basis ner i källaren och körde någon sorts egenorkestrerad bootcamp. Jag minns inte vad det kallas, när man gör en massa olika saker vid ett tillfälle och kriteriet för framgång är att man ska vara halvt död när man är klar? Det skröts i alla fall regelbundet om fruktansvärd träningsvärk. 

I vanlig ordning fick jag ingen intro eller beskrivning av de övergripande målen (varför är det så svårt?) utan jag fick en dator (Macbook givetvis, som jag som gammal PC-tjänsteman inte kunde hantera), en mobil och en inlogg till Salesforce, det vill säga det CRM-system jag skulle bearbeta våra kunder från.

Här begick jag mitt första misstag. Min tågordning när jag kommer till ett nytt ställe är att försöka skapa mig en uppfattning om hur saker hänger ihop. Det vill säga: Vem gör vad. Vad finns det för resurser. Hur ser processerna ut. Hur skulle man kunna optimera de senare för att vässa kunderbjudandet. Det här är en kartläggning som inte behöver ta mer än ett par veckor, men min erfarenhet säger mig att det är väl investerad tid. Inte bara slipper jag uppfinna redan existerande hjul, man kommer också framåt snabbare om man har någon form av relation till övriga medarbetare. 

När jag landat min egenutformade intro kom jag fram med ett förslag på hur vi skulle kunna approchera det (nya) kundsegment jag var satt att bearbeta. Jag var rekryterad i egenskap av erfaren storkundssäljare och tänkte att jag kanske hade en del att bidra med vad gäller själva säljprocessen. Jag presenterade för min chef och han nickade glatt och sa "Visst visst, kör på det du. Men glöm inte din säljbudget". Först då fick jag information om den. Och den var ingen barnlek. Jag skulle alltså, från noll och intet (det vill säga kalla samtal) generera omsättning på runt en mille i månaden. 

Den produkt vi sålde hade fram tills nyligen varit uteslutande en B2C-produkt, det vill säga målgrupp privatpersoner. Nu ville man erövra företagsvärlden, varför man anställt mig och två till storkundssäljare. Inom start-ups jobbar som sagt en del coola killar, inte sällan unga vältränade sådana som gillar att hälsa varandra genom att slå samman sina bröstkorgar vilket de är bra på. Men det de inte är så bra på är att förstå hur företagsförsäljning funkar. 

Man ringer inte upp Vattenfalls växel och säger "Hej, jag har en produkt att sälja, tänkte du kunde koppla mig till inköpschefen". Om du mot förmodan får möte med rätt person är säljcyklerna eon-långa. I det här produktsegmentet är företag uppbundna i långa avtal och man byter inte en produkt av det här slaget utan noggrant övervägande med inblandning från ledningsgrupp, upphandlingsprocesser och i fallet Vattenfall: Med inblandning av ett antal fackförbund. 

Min infallsvinkel var att vi istället skulle låta berget komma till oss genom att positionera oss på kartan via events och frukostseminarier, där vi bjöd in beslutsfattare och nyckelpersoner inom de företag vi siktade in oss på. Jag lät trycka upp vepor, bokade lokaler i centrala Stockholm, scoutade föreläsare och roddade ihop goodie bags (det mest effektiva sättet att attrahera beslutsfattare). På knappt två månader drog jag igång mitt första frukostevent. Min typ 25-årige chef klappade mig på huvudet och tyckte att det var ett trevligt initiativ, men följdfrågan var "Vad har du i pipeline?" (d.v.s. vilka leads är du på gång att skicka för fakturering). Jag förstod först senare att företagets inställning till sälj kunde sammanfattas i en rätt enkel formel:

Få säljare = lite försäljning. Många säljare = mycket försäljning.

Eller som vd sa: "Vi bestämde oss för att kasta bensin på brasan för att se om det skulle börja brinna."

Det brann inte. Du kan kasta hur mycket bensin på stora etablerade företag du vill, skicka dit en armé av säljare, men du kommer inte att sälja mer för det. Du måste ha en viss finess parat med långsiktig säljstrategi. Finess var ett ord man inte kunde stava till på den här firman och inte heller hade man tålamod att vänta ut de trista, långa säljcyklerna som B2B-försäljning innebar. Jag och en av bensinmänniskorna fick därför sluta, bara fyra månader efter start. 

Jag var inne på företagets hemsida för ett tag sen och såg att de faktiskt lyckats dra in några företag. Samtliga i start-up-sektorn, flera av dem leverantörer till "mitt" företag. Vänskapstjänster alltså. De stora visionerna om att erövra Big Four eller stora statliga verk verkar ha pausats. Kanske inför nästa investeringsrunda, då man frigör kapital nog att slänga kärnbränsle på brasan.

Parentes bara men man hade en snubbe anställd (Tror jag? Eller var han bara polare med någon?) på firman vars jobb var att vara cool. Jag skojar inte. Hans jobb var att åka runt i företrädesvis Europa (men ibland övriga världen) och hänga med influencers så att han kunde # firmanamnet på Instas mer frekventerade flöden. Jag tror att han tjänade rätt bra på det, för han anmälde intresse av att hyra vår Östermalmsfyra när vi flyttade till landet. 

Jag minns att vi hade någon form av managementkonsulter inne på firman för att kartlägga personalen med pluppar. Ni vet: Röda, gröna, blå. Men det var inte den traditionella kartläggningen som görs på trötta tjänstemannaföretag gubevars, det var en cool start-up som skötte det hela med en massa digitala verktyg och deras pluppar var ej jämförbara med de traditionella plupparna. Det fick vi veta när de dök upp i fysisk gestaltning vid presentationen av resultaten. 

Sammanfattningsvis: Alla utom jag klassades i nedre vänstra hörnet av presenterad graf som kreativa, innovativa och underförstått coola individer. Perfekt klippta och skurna för start-up-verksamhet. I översta högra hörnet låg en ensam mörkblå plupp: En konservativ, processorienterad och underförstått astrist person och det var jag. Jag minns att vd frågade konsulterna om det var optimalt att vara blå i denna verksamhet? En subtil hint om vad som komma skulle: Kicken.

Min chef var så nervös inför detta samtal. Jag hade väntat på det som ett barn på julafton och hade med min analoga, konservativa kalender in i mötet. När han svamlande började framföra sitt ärende drog jag fram den och föreslog sista anställningsdatum. Mina steg ut från det stället den dagen var mycket lätta. Jag behövde bara jobba två veckor till. Märkligt nog lät man mig genomföra kundbesök under dessa två veckor, ett absolut nono i vilken säljande organisation som helst. Men det här var inte som vilken säljande organisation som helst, det var en start-up där ena handen inte visste vad den andra gjorde, där man skippade saker som förstudier eller marknadsanalyser och där ständigt fokus var att övertyga investerarna att det här var en framtidsprodukt. 

Jag gjorde något rätt barnsligt första dagen som fri. Jag cyklade nästan hela vägen till jobbet, på vanlig jobbstartstid. Men jag avvek därefter rakt ut på Norra Djurgården och tillbringade en helt underbar dag ute i naturen. Ni kan läsa om det här. Det var där och då jag bestämde mig för att inte bege mig in i jobbsökarcirkusen igen. Sen tog det ju inte lång tid (två år) innan jag började jobba deltid som reporter och idag jobbar jag heltid, Flamingo-FI style. Men det visste jag ju inte då. Underbart var bara förnamnet.

Mvh
FruEfficientBadass