Barnens konstnärsfond får jobba

När barnen var små och vi bodde i dussinförorten minns jag att vi brukade släppa ut dem i närområdet utrustade med en äggklocka. I början satte vi (jag, kontrollfreaket) klockan på 20 minuter för att se att de kom tillbaka som utlovat. Tiden utökades successivt och snart skippade vi klockan helt och hållet. Nu, en blinkning senare, har jag övergått till digital övervakning (Life 360, världens bästa app). Det största barnet, som blir myndigt i år, har på eget bevåg kapat möjligheterna till motherhood stalking så även denna snuttefilt sjunger på sista refrängen.

Det är som småbarnsförälder så oändligt svårt att föreställa sig att man en dag ska släppa dem fria. Eller rättare sagt: Att de en dag gör sig fria. Det är både härligt och lite vemodigt. Men när jag kommer på mig med ledsna tankar försöker jag föreställa mig motsatsen: Barn som aldrig vidgar sina cirklar och som vill bo hemma resten av livet hu. 

Vi är nu inne i en tydlig brytningsperiod. Ett snart myndigt barn som sagt och ett som trots sina 14 år är mer frihetslängtande än 17-åringen. Endast 12-åringen är sådär hemkär och trygghetstörstande än och det bara i korta stunder. Det är med andra ord dags att börja slakta konstnärsfond.

Konstnärsfonden

Jag har ju tidigare nämnt att vi har lite kosing i en ISK som ursprungligen bestod av runt åtta års sparande av barnbidrag. Vi slutade tillföra pengar när jag klev ur ekorrhjulet, men pengarna har fortsatt att växa och det rätt bra. Jag hade kunnat ge er den procentuella avkastningen om det inte varit för att jag sedan mitten av januari har Avanza-ban. 

Tanken med fonden var från början något diffust i stil med "kontantinsats till första lägenhet", men den ambitionen har vi strykt. På sin höjd räcker den till kontantinsats för ett av barnen om hen vill flytta till en etta i Iggesund.

Däremot tänker vi att den ska täcka tonårsomkostnader av typen språkresor och körkort. Jag inser nu en bit in i föräldraskapets andra halvlek att småbarnsåren, säg fram till och med mellanstadiet, är en finansiell promenad i parken. Visst, det är dyrt att skaffa barnvagn och bilbarnsstol. Men inte lika dyrt som att ett barn ska ha King Cab epa (iofs bara en issue om man likt oss bor på vischan). Eller som i vårt fall: Två barn som ska på språkresa samma sommar, parallellt med att vi strösslar iväg pengar på körlektioner som kostar i paritet med lösnaglar, fast en gång i veckan istället för en gång i månaden.

Så här tänker jag. Var sak har sin tid och plats. Visst hade vi kunnat låta pengarna ligga och jäsa några år till. Vi hade kunnat skjuta på äldsta barnets körkort till våren 2023, men då med risk att det dragit ut på det så att uppkörningen skulle ske på barnets eget initiativ efter hemifrånflytt, vilket inneburit en svag länk i processen. Nu kan vi (jag, kontrollfreaket) detaljövervaka att körskolandet har sin gilla gång och om lappen inte är ett faktum till jul har vi våren på oss till försök två och tre. 

Vi hade också kunnat skippa språkresor och istället stuckit till dem några tusenlappar till egen resa efter studenten. Men då hade de inte fått uppleva själva språkreseupplägget. Boende i värdfamilj, ihoptotade med jämnåriga från hela världen. Kanske skaffar de internationella vänner för livet, på ett sätt som är svårt om du stöter ihop som snabbast på ett hostel i Amsterdam. Språkresefönstret stänger nu, liksom körkortsfönstret (looking at you vän 46 år som helt nyligen tog automatkörkort efter 40 lektioner).

För mig är språkresa det utlimata sättet att ta ett första kliv ut i världen. Att under förhållandevis trygga former få testa sina vingar och upptäcka att man är kapabel att resa utan föräldrarna. Dessutom hoppas jag att mellanbarnet både jackar upp sitt betyg i franska och får blodad tand för Frankrike eftersom min ambition är att bära fram åtminstone en frankofil ur detta hem. Hon vet ännu inte om att jag bokat in henne på en intensivkurs och när hon väl upptäcker det ("Va? Ska jag plugga sju timmar om dan!?") tänker jag spela dum i huvudet vilket, bara som en parentes, jag är rätt bra på.

Det äldsta barnet ska till England. Inte primärt för att engelskabetyget behöver bearbetas (de går i regel om mina av högskola frammejslade engelskakunskaper i åk 5) utan mer som en erfarenhet. Det här barnet har haft det tufft och tidvis haft social fobi, varför jag blev otroligt glad när jag förstod att det fanns intresse för att åka utomlands själv. Inte en dag för tidigt, ett år kvar till studenten och det fria livet.

Var sak har sin tid

Min poäng varandes att de saker vi nu häller iväg pengar på vinner på att genomföras nu och inte senare. Därför tycker jag att det är värt att offra avkastning. Jag får tvinga mig att minnas att det likaväl hade kunnat vara så att vi överhuvudtaget inte avsatt pengar i en barnfond (som för övrigt består mestadels av avkastning) och inget av ovan hade kunnat realiseras. 

Jag minns att jag någon gång gjorde en lista på saker jag tycker att barnen ska få med sig hemifrån. Typ bordsskick (semi-fail på den), kunna grundläggande hemmafix (fetcheck), åka skidor etc. Vad mer tycker du att ett barn ska ha med sig hemifrån? Jag är på riktigt intresserad, har bara 1½ år kvar nu med äldsta.

Mvh/
FruEfficientBadass