ISK:en passerar nästa miljonstreck

Jag bläddrade igenom min gamla tjänstemannadagbok för ett tag sedan och såg att jag år 2016 skrivit att jag "inte skulle känna mig trygg förrän jag hade två miljoner på ISK:en". Le voilà! Jag passerade märkligt nog ny miljon under april (märkligt eftersom jag inte nysparat sedan våren 2018) och det går inte att beskriva känslan i ord. Eller gör det det?

MEGA-SUPER-DUPER-FANTASTICO

Ja kolla, det gick. Jag ska bara lägga in lite brasklappar.

Brasklappar

  • Börsen kan "krascha" när som helst.
  • Allt kan gå åt helvete.
  • Bitcoin äter upp alla Fiatvalutor.
  • Det kan gå rakt söderut.
  • Bostadsmarknaden rämnar och vår lägenhet blir värd 300 000 kr.
  • Det finansiella systemet samt alla banker går sönder. 

Min feta "månadslön" 2021

Så, åter till min (eventuellt temporära) glädje över att vara tvåfaldig miljonär och det faktum att avkastningen under 2021 motsvarat en nettolön som någon av nedan personer troligtvis drar in:



Däremot har jag inte dragit in i närheten av den här strippan som enligt Daily Mail tjänar 8 000 dollar per kväll. 


Jag blev ledsen när jag läste artikeln om strippan för så här står det: 

"Strippers who earn $8,000 A NIGHT at world's most famous strip club admit they don't 'respect' money because they make it so fast - and end up broke because they don't save any of it."
Flickeflarn! Come to Mummy, jag ska lära er att sätta upp ett brokerage account på Vanguard och lära er att tratta in 85 procent av lönen i billiga indexfonder varje månad så är ni fria på två år!

Ekonomisk plan med reservationer

För att återgå till verkligheten och mig själv så inser jag ju att två miljoner kronor inte är mycket att hänga i julgran i dessa sammanhang (sammanhang = FIRE-bloggosfären). Det finns de - host MI30 - som har mångdubbelt mer. Samtidigt är två miljoner ungefär den summa jag behöver för att leva ett i mina ögon perfekt liv. Om jag fortsätter att dra in lite pengar på småjobb och parallellt med det tar ut från ISK:en kommer den att bära min del av räkningarna+fickpengar fram till ord. pension. Går vi in i en långvarig lågkonjunktur får jag växla upp jobbet eller så får vi sälja lägenheten. Får vi trots det inte ekvationen att gå ihop får vi leva på slemmig korngröt och torkat björnkött (läser för tillfället apokalypslitteratur av två braskande kvällstidningsjournalister så jag vet vad som gäller). 

The beauty of it. Jag behöver inte bestämma mig här och nu! Det mest magiska är att inget av alternativen ovan innehåller orden ”audit”, ”dataskyddsförordning” eller ”processkartläggning”. Nyckeln i det här scenariot är låga omkostnader och flexibilitet.

Sweet Spot nådd

Två miljoner är min sweet spot och nu är jag här. Pengen gör det den ska nämligen förser mig med självförtroendet att fortsätta att leva ett liv i sus och dus och det finns egentligen ingen anledning för mig att vare sig spara mer eller dra på mig uppdrag av andra anledningar än att de känns roliga. Återstår bara en sak att göra, nämligen att planera för MILJONMIDDAG!

Trots att börsen är lite crazy bananas nu (dock inte mer crazy bananas än för två år sen) vill jag också delge dem av er som är i början av sparresan att det enligt min uppfattning är NU efter två miljoner som ränta på ränta börjar lyfta till magiska nivåer. Choose-FI-Jonathan menade att 100 000 dollar (runt 840 000 kronor) var det magiska ränta på ränta-brytet. Väl medveten om att fluktuationerna kan gå åt båda håll och går det nedåt känns det mindre magiskt. Men ännu mer medveten om att börsen historiskt gått upp.

Två frågor:
1. Har du formulerat en sweet spot?
2. Tror du att du kommer att nöja dig när du är där?

Mvh/
FruEfficientBadass

Tre knep till att bli rik

Gå gärna in och kolla Enkel Bonings recension av "Sparboken - en konkret guide till ekonomiskt oberoende"!

Morgan Housel skrev i Pengars Psykologi: "Det finns böcker om konjunkturcykler, tradingstrategier och sektorvinnare. Men den mest kärnfulla och viktiga boken borde heta 'Håll käft och vänta'". Mitt förslag är att du, medan du väntar, vässar din pengamaskin ytterligare i syfte att frigöra ännu mer sparutrymme som du kan köpa aktier för. 

Min bristfälliga erfarenhet (diverse uppsnappade anekdoter i ekonomifora) gör nämligen gällande att de som är väldigt om sig och kring sig på börsen (det vill säga folk som ägnar sig åt sådant Housel pratar om ovan), i regel segar sig fram som sniglar på vägen mot finansiell splendour. Deras frugala olycksbröder- och systrar däremot, verkar komma framåt snabbare. Varför? För att de/vi lägger tid på att jacka loss sparutrymme, istället för att lägga tid på att sitta och tvinna sin lugg framför diverse experter som pratar om hur man kan fixa och trixa med innehaven. Muskler framför hjärna, kanske vissa hade sagt. Personligen tycker jag att det kvittar, framåt är framåt oavsett orsak. Idag följer således tre fundamentalt viktiga knep för att bli rik. Förbered er på ett inlägg som ger russinfingrar.

1. Tvätta dina kläder

Det är klart att du redan idag tvättar dina kläder. Vad jag menar är ett metaforiskt tvätta dina kläder, ungefär som Candides slutord "låt oss odla vår trädgård" inte enbart handlar om att ruska liv i rabatterna. Det handlar om att vårda sina plagg på ett nästintill religiöst sätt, att vörda dem. 

Jag har ju som ni vet gått från att vara storkonsument av kläder till att i princip inte köpa några kläder. Detta sparar mig runt 36 000 kronor per år (jag sa ju storkonsument). Pengar som utan att passera gå landade i ISK:en under uppskattningsvis sju år vilket byggt ett kapital på drygt 300 000 kronor (still counting). Bara ränta-på-räntan blir under denna period 80 000 kronor, så jag har fått dricks för att inte vara consumer sucker.

Min klädrutin är enkel. Jag har en uppsättning vår/sommar-plagg och en uppsättning höst/vinter-plagg. Vid säsongsskifte går jag igenom allt: Tvättar, vädrar, viker prydligt ihop föregående säsong och lägger plaggen i min säsongslåda. På toppen lägger jag ett silkespapper, för att det ska kännas extra lyxigt att ta fram plaggen ett halvår senare. Funkar perfekt. Jag känner mig alltid upprymd och nöjd när jag plockar upp säsongsplaggen och jag känner mig alltid välklädd. Shoppingbehov noll. Tvärt om får jag klåda inne på HM för att inte tala om Sportbutiker när barnen - hua - ska köpa baddräkt eller gympakläder (vilket är en mental påfrestning utan dess like, om du har tweenies vet du vad jag menar).

Inför årets säsongsskifte - som påbörjades i mitten av april - bestämde jag mig för att tvätta alla mina tjocka tröjor av typen kashmir- och merinoullsttröjor. Jag brukar vanligtvis bara vädra dem och tvättar först när de har synliga fläckar. Men det slog mig att jag inte tvättat vissa av tröjorna på åratal, varför jag la upp en plan. Planen var att jag Varje Dag under en vecka handtvättade En (1) tröja. Då blev det lite mer av mindfulnessövning än en stress. Och tröjorna var verkligen smutsiga. Nedan ser du tvättvattnet från min Dagmarkofta som säkert inte tvättats på tio år (WUA!).



Eftersom den var av merinoull pudrade jag bara vanligt tvättmedel i ljummet/varmt vatten och lät den ligga och götta till sig en halvtimme. Till kashmir använder jag efter läsartips ett billigt Lidlschampo, vilket som helst. När plagget legat en stund tjoffar jag runt det lite, försöker göra som jag sett i Astrid Lindgren-filmer, höjer händerna (med koftan i dem), sänker ner i baljan, skrubbar eventuella fläckar försiktigt mot annan del av plagget. Sen häller jag ut vattnet och häller upp en omgång svalt sköljvatten. Efter någon kvart (eller ett par timmar, beror på hur min agenda för dagen ser ut) gör jag samma rörelser, utan gnugg. Sen en sista omgång sköljvatten. 


Sen rullar jag, återigen efter läsartips, in plagget i en handduk och låter det ligga där och gona sig ett par timmar. Därefter är det redo för torkställningen där jag försöker att lägga det över flera linor för att undvika vikstreck. Koftan blev som ny och efter genomgång av samtliga fem vintertröjor vek jag dem prydligt ner i säsongslådan och ser fram emot att börja använda dem igen till hösten. 

2. Nöj dig med mindre

Jag talade för ett tag sedan med en kompis som har samma familjestorlek som vi. Hon bor i en Stockholmsförort och har tre minuters gångväg till en spårvagnsförbindelse till city, så rent krasst skulle de klara sig med 0-1 bilar. Nu hade de precis skaffat bil nummer fyra. Hon ondgjorde sig lite över det (det var en Man Splurge) och sa "Och ni som bor på landet och har en bil! Varför ska vi ha fyra?". Bra fråga faktiskt. En genomsnittlig personbil har enligt Insplanet en driftkostnad på 2 143 kronor per månad. Räknar man in värdeminskningen kostar den 4 643 kronor. Låt oss för ordningens skull anta att deras bilar kostat 150 000 kronor i genomsnittligt inköpspris (vilket är snällt räknat, de har en SUV och en cabriolet). På fem år skulle då deras bilpark kosta dem 1 114 000 kr, om man avstår från att räkna med värdeminskning. Vi köpte vår bil för 45 000 kronor och min uppskattning är att den kostar lite drygt 600 kronor per månad givet att skatten är så låg och att vi bara har trafikförsäkring. Motsvarande bilkostnad på fem år i vår familj ligger således på 81 000 kronor. En differens på 1033 000 kronor alltså, ett kapital man enligt 4%-regeln kan plocka 3 400 kronor av varje månad utan att beloppet för den skull minskar i värde. 

Vi nöjer oss med mindre och det hjälper oss att (för)bli rika. Men jag går steget längre än så. Vi inte bara nöjer oss med mindre, vi gläds åt det mindre. Ja, du gissade rätt, ska jag visa före- och efterbilder på vårtvätt av bilen (som för övrigt var gratis hemmavid):





Jag och minstingen avsatte en halvdag till att dra ut och skrubba mattorna, dammsuga, dammtorka och svabba av den. Det var lite av ett familjenöje (?). Tillfredsställelsen efteråt var stor och min man, som fick äran att åka vår renskrubbade bil först av alla, sa att det var, och jag citerar "en vacker upplevelse". 

Vi är samtliga i familjen väldigt förtjusta i vår bil. Den möjliggör så många fantastiska saker. Vi tar oss till skola, jobb och fritidsaktiviteter. Vi kan lasta saker i den, åka till tippen med den och sedan ett par månader övningskör vi med 16-åringen i den (för det blir ett minimum av körlektioner hos bilskola för att skona barnens konstnärsfond). Vi vet helt enkelt att uppskatta den, vilket leder till att vi gullar runt med den. På kuppen spar vi, jämfört med min referensfamilj i Stockholm, en mille på fem år. Så att nöja sig med mindre är viktigt, men lika viktigt är att verkligen uppskatta och glädjas åt det man har. Det gör underverk för din inre minimalist och det är primärt hen som fostrar ditt sparbeteende. Så håll det enkelt och vårda det du har. 

3. Städa dina lådor

Även detta kan tolkas såväl bokstavligt som metaforiskt. Det handlar helt enkelt om att ha koll på sina prylar och göra regelbundna inventeringar. Varför? Då slipper du köpa dubbletter av saker plus att du nöter jämnare på dem. 

Vid nedan aprilövning, då jag tröttnat på att se min mans tumult av under- och träningskläder, insåg jag att han hade helt oanvända kallingar längst ner i kalsonghögen, kompletta med Christer Pettersonveck och i vissa fall, prislapp. Jag minns att han fick dem för ett och ett halvt år sedan, i anslutning till någon av dessa katalogköp som skulle finansiera en klassresa för ett av barnen. Men han har helt avstått från att använda flera exemplar eftersom han, likt de flesta män, bara gräver så djupt han behöver för att gå runt.



Jag rev ut allt, vände på kalsonghögen, la prylarna i sortrena skokartonger (Kondotips) och skrev förklarande post-its på vad som ska ligga var. Ovan: En hög för träningströjor och en hög för träningsbyxor. Inte bara slipper jag höra det återkommande "Har du sett mina tennisshorts?" eller "Vi måste tvätta, jag har inga T-shirts!". Han sliter jämnare på plaggen och kommer heller inte att avvika in på Intersport på väg hem från jobbet eftersom han upplever en brist i någon av ovan kategorier. Detta i sig leder väl inte till några finansiella underverk. Men applicera samma tänk på samtliga skåp och lådor och du har en pengamaskin som kommer att ticka på för resten av ditt liv.

Ovan åtgärder tar tid, det är riktigt och sant. Det hade exempelvis gått snabbare att knöla in de otvättade vintertröjorna i en Ikeakasse längst in i garderoben (vilket hade resulterat i nyinköpt höstgarderob i september). Det hade varit enklare att skaffa en till bil, så hade en av oss sluppit ta elcykeln till stan om den andra haft bilen (usch rörelse). Min man hade lika gärna kunnat klicka hem ett två-tre par träningsshorts av något fint märke (han har ju bara fem par träningsbyxor).

Men dessa tids- och bekvämlighetsförluster (frågetecken på den senare) måste ställas mot den tid investeraresset lägger på att läsa Di och följa expertos på Twitter för att sedan logga in på internetbanken och steppa in och ut ur innehaven.

Ovan tre beteenden renderar mig runt en och en halv miljon i besparingar mot min referensfamilj i förorten, på fem år (har visserligen inte stenkoll på deras klädutgifter men skulle tro att de ligger där våra en gång låg). Sett över en livstid handlar det om hisnande belopp. 

Jag kommer återigen att tänka på ett citat från MMM. "I samma stund som dina levnadsomkostnader går ner till noll är du ekonomiskt fri". Nu är ju inte detta görbart, jag är alldeles för dålig på att bo i tält och jaga/samla. Men man kan ympa det tänket in i alla processer i vardagen, det vill säga att optimera användning av det man har och minska inflödet av nytt så mycket man bara kan. Det är så du yxar loss sparutrymme och i förlängningen blir rik.

Till skillnad från våghalsiga börstips är också utfallet rätt förutsägbart. Somliga kanske skulle säga trist och därför hellre "spelar på börsen". Du är troligtvis inte en av dem för då hade du slutat att följa den här bloggen för länge sedan. 
"The stock market is a device for transferring money from the impatient to the patient."           
Och medan du lunkar omkring och är tålmodig, inventera dina saker och ta hand om dem. Tar du hand om dina prylar?

Mvh/
FruEfficientBadass

Rapport från ett zoo

Innan jag börjar: Såg att Göteborgs stad tagit in nio ex. av Sparboken - en konkret guide till ekonomiskt oberoende. Motsvarande siffra i Stockholms stad är ett (1) ex till vilket 27 personer står i kö. De av er som står på den här reservationslistan kanske kan höra av sig till sina lokala bibliotek i Stockholm och be dem att ta in den? Annars får ni vänta i upp emot tre år för att läsa den. Nog tjatat om boka, till dagens inlägg:

Jag vet inte om ni är medvetna om det, men den här bloggen skrivs numera av sig själv. Inte som av en robot, men nästan. Jag sitter här, tronande i min Svenskt Tenn-imitation, och bara tar emot. Sen bakar jag inlägg på det och ni hugger och kommenterar. Det spelar ingen roll vad jag skriver om eller vilket problem jag kan tänkas ha, jag får alltid kvalitativ input (tack vare måndagens inlägg har jag nu ett stycke Paraflex-recept liggande på apoteket). Jag måste säga det ändå, ni är fantastiska på att kommentera. Va! VILKET kommentatorsfält. Jag njuter varje dag. Särskilt kul är det när jag skriver om död eller arv, då blir det liv i luckan.

Mitt biktbås

När jag säger att jag "tar emot" saker så är det inte enbart från rösterna i mitt huvud utan från folk som mailar mig (er) eller ringer mig (vänner IRL) och berättar saker. Biktar saker? En hybrid. Jag tror att många upplever att jag är ett safe space de kan vända sig till när det corporata blir dem övermäktigt. De vet att jag a) kommer att hålla med dem i att motparten är dum och b) jag kommer att motta deras berättelser utan att komma med vuxen-feedback av slaget "ska du inte boka ett samtal med din chef och en representant från facket och diskutera igenom saken?".

Nu kanske ni tycker att jag uttrycker mig väl barnsligt för att vara en person som uppskattningsvis gått fem ledarskapsutbildningar, genomlidit mer än lovligt många 360-gradersfeedbackar och därtill genomfört utvecklingssamtal på längden och tvären i nästan 20 års tid, men så här är det: Jag är i hjärnan en rätt junior person, även om jag genom klädsel, gångstil och jargong ibland har lyckats lura folk (rekryterare, chefer och ibland även medarbetare) att jag är mer mogen. 

Min senaste rapport från yrkeslivet

Den senaste anekdoten som landade i biktbåset löd något så här:

"Jag hade ett Zoom-möte med en grupp kollegor. En av kollegorna är mycket erfaren och duktig på det hon gör och hon har en bra förmåga att ställa korrekta frågor för att få projekt och arbetsuppgifter att löpa på framåt. Till saken hör att hon för tillfället har ganska mycket 'on her plate' (corporatejargong för att han har mye å göra) vilket kan ha gjort att det här mötet blev lite annorlunda. Hon angrep mig nämligen verbalt på ett sätt som hon inte brukar göra, så till den grad att några av mina kollegor efter ett tag började ta mig i försvar. När mötet sedan gick in i fas två, som handlade om ett område där hon varken kan ha eller förväntas ha så mycket kunskap, men där jag på grund av min befattning har mycket kunskap, erbjöd jag mig att leverera råmaterial, för att facilitera (corporate bullshitiska för "underlätta", en alldeles utmärkt svensk synonym som däremot inte låter lika ball) för hennes rapportsammanställning. Hon ignorerade detta. 

Någon dag senare får jag veta att hon hade ringt min chef och sagt att mötet i fråga 'inte hade gått som hon tänkt' och den huvudsakliga anledningen var att jag hade 'mästrat' henne genom att erbjuda mina tjänster inför övriga i gruppen. Jag förstod ingenting, det var ju en vänlig förfrågan och inte helt ologisk sådan eftersom det ju är den typen av tjänster jag är satt att ta fram inom vår organisation. Jag ringde då personen i fråga och efter en stunds kallprat tog jag upp den från henne kommande kritiken och frågade om det var något jag hade kunnat göra annorlunda under mötet och då blev det tyst. Till slut sa hon något i stil med: 'Du behöver inte bli så sur när jag tackar nej till din hjälp'."

Knäpp vän eller knäppt yrkesliv?

Jag fattar ingenting. Och det är svårt att greppa saker när man själv inte är där eller förstår kontexten. Jag är naturligtvis också påverkad av det faktum att det rör sig om en nära vän som jag tycker är såväl ödmjuk, snäll och fantastisk och jag har otroligt svårt att se att hon skulle kunna provocera någon över huvud taget. Sanningen ligger nog närmare det faktum att min vän är en rätt härlig person med en över snittet positiv attityd till det mesta, vilket lär reta skiten ur ett uptight tjänstemannaego.



Men låt oss för sakens skull anta att min vän har en Mr Hyde-sida som gör att hon blir en liten bitch när hon försöker prångla på kollegorna sin expertkunskap. Även med detta antagande: att då lyfta luren, inte för att ringa personen med vilken man haft upplevd konflikt med utan dennes chef, är för mig helt craycray. Vad är vi, förskolebarn? Detta var också något som min vän föreslog för kollegan. "Nästa gång du upplever att något i den här stilen händer, kan du inte slå mig en signal då först?". Tystnad. 

Vi är blott djur. Ibland i bur.

Jag försökte då, som stöttning till min vän, spy galla över denna till synes lealösa och märkliga kollega. Min vän, varandes snäll och ödmjuk, gjöt då olja på vågorna och sa återigen att hon har så mycket att göra, så stor press etc. och återigen slog det mig. Detta är inte vårt naturliga habitat. Jag läste följande i en beskrivning av djur på zoo:

"To begin with, animals kept in cages demonstrate stressful behaviors. They pace up and down, bang their heads on cage bars and cry out as if they are in pain. This is torturous, nasty and heart breaking for the animal. Just watch an animal in the zoo and you will observe these behaviours daily."

Nu kanske man inte kan jämföra oss människor med vilda djur som tigrar eller schimpanser. Men vi kan jämföra oss med ett tidigare stadium av mänsklighet: Bönder. Jag kan inte tala för dig, du kanske är av adlig börd, men jag och uppskattningsvis 95 procent av er för tre generationer sedan var BÖNDER. Vad gjorde de om dagarna? Jag vet, eftersom jag grottat ner mig i släktens administration:



Ovan är ett schema för när olika mannar skulle ställa upp med kraft till dräneringen av sjön intill vårt hus. Du har alltså en projektgrupp på runt åtta FTE (corporatska för människor) som tjänstgör under en typisk vecka. Men alla jobbar inte alla dagar, i snitt är de tre man som går med spaden. Går de på varandra? Nay! Gissningsvis är de inte ens på talbart avstånd, de går i snålblåst och dy upp till knäna säkert hundra meter ifrån varandra. Uppgiften är solklar: Lera ska upp, vatten ska bort. När allt vatten borta = klart. Inte så mycket att dividera om, även om jag utgår från att det blev en del grymtande emellanåt ändå. De hade ju trots allt lunchrast med utrymme för personkonflikt och säkert var det någon slöade och andra som upplevde sig som martyrer. 

Förr suger men med några undantag

Jag försöker på intet vis romantisera "livet förr" för det var i sanning inget harmoniskt liv. Obekvämt, fullt av sjukdom, våld och svält. Men jag tror att det är av vikt att förstå att det arbetsliv man ser bland tjänstemän idag (d.v.s. jobba tillsammans i projekt av olika slag, gärna timmar, dagar, veckor i sträck) är en rätt ny företeelse, sett ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv. Det är lite av ett mänskligt experiment. Min gissning är att även samlarna hade blivit nuts (fattar du: nuts, de samlade ju nötter) om de stängts in i en grotta tillsammans med stammens övriga samlare under en vecka i en sorts nöt-workshop där de tillsammans skulle klura ut smarta sätt att arrangera nötterna i optimal vinterförvaring e d. De hade tagit fram knölpåkarna och bara: "Släpp ut mig! Jag vill gå på min vanliga solotur och slippa de här galningarna!" 

Men så kan man ju inte säga idag. Man får hålla tand för tunga och om saker ballar ur fullständigt får man inga in, vad heter det nu igen, arbetsmiljöombudet och göra en utredning och kanske en extern COACH som ska reda ordning i lägret. Varför berättar jag denna historia med efterföljande amatöranalys? Av två skäl:

  • Jag mår alltid lite gött när jag får höra sånt här. Liksom: Thank Jesus att jag slipper skiten.
  • Inse att du inte är onormal när du känner att det är cocodrilo på jobbet. Det Här Är Inte Naturligt för människan, det är onatuuurligt. Det är möjligt att vi om 200 000 år vant oss vid matrisarbete i en överansträngd tjänstemannamiljö och vårt primitiva psyke har då framgångsrikt lärt sig balansera revirpinkeri och samarbetsvilja via digitala mötesplattformar. Men den tiden är ännu ej kommen. Du är fortfarande en neandertalare i kostym, för att inte tala om din knäppa kollega, han är en apa i kostym. Kan inte detta tankesätt kännas som en sorts befrielse? 

Har du varit med om några dråpliga arbetslivssituationer på sistone? Mitt biktbås finns här för dig.

Mvh/
FruEfficientBadass