Vad jag inte saknar med stan. Och vad jag saknar.

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus (i P.s.).

Det är nu ett år och två veckor sedan vi lämnade stan för landet och jag tänkte ta tillfället i akt att för er berätta vad jag inte saknar med stan. 

1) Parkeringsvakterna.

Nu hade vi inte bil sista året men upplevelsen av parkeringsvakterna har bitit sig fast i kroppsminnet. Känslan av att ständigt sitta i skiten. Du må ha parkerat med alla fyra däcken innanför rutan, men om P-vakten i fråga bedömer att den överskjutande delen av bilen ändå på något vis stör någon form av trafik, exempelvis trafiken i P-vaktens huvud, åker du dit. Och i Stockholm betyder det att prislappen börjar på en tusing. Jag minns en nästan parodisk scen när jag som hastigast stannade till på en av två lediga handikapplatser utanför mina föräldrars hus vid Norrtull för att lasta av eller i något. Det var tidigt på morgonen och gatan var öde. Men som ur tomma intet dök det upp fyra (4) parkeringsvakter som formligen kastade sig över mig med förmaningar om att man INTE UNDER NÅGRA OMSTÄNDIGHETER får ställa sig på en handikapplats såvida man inte har tillstånd och samtligas små bötesmaskiner var uppe ur hölstren innan jag brådstörtat fick dumpa grejerna på trottoaren och burna gatan ner för att sedan parkera i ett 100kr/minut-garage. Erfarenheter av det här slaget gör att jag får adrenalinpåslag varenda gång jag möter en P-vakt i Stockholm och det är rätt många gånger om dan. Saknar dem ej. Hudik har typ en P-vakt och det är oklart vad hen gör för man får stå gratis överallt.

2) Flygtrafiken

Bor man i centrala Stockholm ligger man under inflygningen mot såväl Arlanda som Bromma och det går väl an, det är inte lika illa som om man bor åt Bromma/Spånga till. Men sommartid dyker ett annat fenomen upp nämligen de hovrande helikoptrarna över Djurgården. Jag vet inte vad de gör där. Kanske är det Allsång som ska filmas, men i så fall finns ju betydligt smidigare alternativ i form av drönare. Det var i alla fall ett konstant smattrande från de där svarta helikoptrarna och det stressade mig nästan lika mycket som...

3) ...sirenerna. En ständigt pågående blåljusutryckning. Det var mycket märkligt, för jag/man fick aldrig veta vad som hänt och inte heller hade jag en polisradio (vilket heller inte funkar efter införandet av den nya polisradion) så att jag kunde ta reda på det. Ok jag låter fånig nu jag hör det själv, vad har jag med det att göra. Men varje dag ett antal brådskande utryckningar i närområdet. Det är stressande. Jag minns för övrigt en gång när jag var uppe på affärsresa i norra delarna av landet och jag på radion hörde att man hittat ett "bombliknande föremål" i en lägenhet på Gärdet. Var på Gärdet? Ett av barnen gick i skola på Gärdet. Jag minns att jag sa något om detta till en kollega där uppe och jag minns hans tunga suck och ett lakoniskt "Tur man int' bor i Stockholm". 

Det var en känsla av man alltid behövde vara på sin vakt eftersom skiten kunde träffa fläkten när som. Vilket den ju gjorde i början av året, när en bomb briserade på ett vittnesskyddsboende precis intill den park som utgjorde småttingarnas skolgård (om än kvällstid). Men då hade vi ju flyttat. 

Ett av våra barn var för övrigt och sålde majblommor vid Kungsträdgården samtidigt som terrorattentatet vid Åhléns, fem minuters gångväg därifrån. Hela familjen bevittnade också smällen med efterföljande rökpelare när en biogasbuss körde in i Klaratunneln en söndag förra våren. Ingen blev ju skadad och det var en olyckshändelse, men jag minns hur vi fick nästan hjärtstopp när vi stod nedanför Vasamuseet och såg det hända. Det såg precis ut som att röken steg upp från trakten kring Norrmalmstorg, rätt nära synagogan. Så vi hann ju tänka både det ena och det andra innan det stod klart att det var en olycka. Men jag minns att både jag och min man var helt inställda på att det var ytterligare ett terrorattentat. 

4) Trafiken. Säger sig självt att det är stressande med mycket trafik i en storstad. Vår gata var rätt lugn, men det räckte att ta några raska promenadminuter in mot stan för att behöva stå och stampa vid övergångsställen varannan minut. Undrar hur många timmar per år jag stått och väntat vid röd gubbe. Eller suttit framför rött i min luftkonditionerade firmabil (som kostade skjortan och halva ärmen, men det hade jag ännu inte listat ut) för att ta mig 45-60 minuter enkel väg till jobbet, bummer. Och på tal om sirener, minns hur jag en gång korsade Nybroplan och såg resterna av den smash'n'grab som skett utanför Gucci samma morgon, apropå blåljus. 

5) Trängseln. Och nu menar jag inte primärt trängseln av folk, som jag faktiskt inte har så mycket emot. Utan mer att det alltid var trångt att få saker gjorda. Gå och handla: Långa köer och stressade människor. Sätta barnen i Kulturskolan: Jättelånga köer. Hitta en parkering: Omöjligt. Få tid på vårdcentralen: Tre veckors väntetid, mot Hudiks typ två dagar. När många trängs på samma yta blir det helt klart meckigare att få saker gjorda. 

Ja, det är i stort sett det. Jag kan emellertid inte påstå att det är min motvilja mot staden som sådan som närt min längtan upp till Hudik. Det är snarare längtan till Hudik och vårt ställe där. Jag inser att jag är fett priviligerad, för att tala kidsens språk, som har två fina alternativ att välja mellan. Hade vi "tvingats" bo kvar i stan på heltid hade jag inte på något vis hängt läpp över det. Men lifvet på landet är helt enkelt...alldeles underbart. 

Men vad saknar jag då? Uppenbarligen vänner. Även om jag upplever att umgänget blir mer intensivt när vi ses nu, som när jag infiltrerade familjen Stina Vini i början av juni och var med dygnet runt en långhelg. Eller som när jag i vintras tillbringade en helg på ön med A då vi inledde med gemensam dagishämtning av de små flickeflarnen för att sen genomleva fredagsmys och lördagshäng ihop. Ett helt annat upplägg än när man som hastigast tar en Britt-fylla på stan för att sen återvända till sitt. 

Kultur. OMG kultur. Jag längtar ihjäl mig efter Moderna, Nationalmuseum, Waldemarsudde, Millesgården. Inte för att jag är särskilt konstintresserad, men jag gillar att dricka vin i dessa miljöer. Stadsbiblioteket! Och biografer, med utbud större än senaste Sunefilmen. 

Jag och äldstingen besökte Millesgården i juni för att spela kort.

Operan, att ta ett glas förbeställt vitt i guldfoajén. Le grand spectacle. Och även om Gävle symfoniorkester regelbundet besöker Hudik så är de inte Kungliga Filharmonikerna, än mindre Radiosymfonikerna. 

Djurgården såklart. Särskilt så här års, när fåren är lösa och man kan ta ett smygdopp ute vid Biskopsudden en tidig morgon. Doften av tång när man rundat Blockhusudden och anar Östersjön. Thielska galleriets trädgård. Jag får nästan ont i hjärtat nu när jag tänker på det.

Och sist men inte minst: Sturehof. Aldrig känner jag mig så levande som när jag salongsberusad äntrar detta ställe för att glida ner på en barstol i inre baren för en galopp. Det är livskvalitet. Hudik har visserligen...ställen man kan beställa öl på, men dessa ställen saknar alla de kvalitéer Sturehof har. 

Nu ser jag att jag faktiskt verkar sakna rätt mycket med Stockholm. Så jag får väl kontra med ett inlägg om varför livet på landet ändå vinner. TBC.

Mvh/

FruEfficientBadass

P.s. Just nu pågår sommarpocket-rea på Bokus och även om jag är en stark förespråkare för bibblan finns det vissa böcker jag brukar köpa på mig extra av när de kommer på pocketrea, som jag sen antingen ställer i det slimmade husbiblioteket eller ger bort. I sommarens rea (4 för 3) ligger exempelvis Factfulness och Svälten, två fantastiska böcker som båda med råge ger dig insikten om att det Inte Var Bättre Förr och som utbildar OCH är bladvändare på samma gång. Jag har lovat mina barn 500 kr om de läser den förra titeln och 2:3 har läst den, tänker att det kan vara ett bra verktyg att ha med sig i världen när löpen braskar och Interwebz slaskar. D.s.