Några tankar från jobblivet

När jag skriver det här har jag jobbat i ett kvartal. Jag minns att jag i somras pratade med en kompis om det här med jobbets vara eller icke vara och jag sa som jag kände, att jag trodde att jag inte hade det i mig längre. Att även om jag hade velat hade haft svårt att rätta mig i leden. Att jag bara skulle zooma ut och kanske resa mig upp mitt i möten om jag fick panik. 

Döm därför om min förvåning när jag med lätthet gled in i gamla mönster. Med raska steg erövrar jag kontoret, småsnackar med kreti och pleti, skrattar på rätt ställen och mina fingrar minns kortkommandona i Excel. Det enda jag känner viss osäkerhet kring är Teams, eftersom det inte fanns när jag jobbade sist. Inte för att det är svårt, men det är lite trix, särskilt om man som jag byter mellan mobilversion och dataversion under pågående möten på grund av resor till kund.

Jag hade också svårt att hantera konceptet dubbla skärmar som är standard här men som jag aldrig haft förut. Jag var tvungen att smyg-googla "Hur få över innehåll från en skärm till en annan” för att inte göra mig själv till åtlöje. IT-support hade tillräckligt roligt åt mig som det var.

Bara för ett par veckor sen var jag tvungen att skicka in ett ärende jag bara vet att de kommer att spara i fredagsmappen. Jag satt och jobbade i baksätet på kollegans bil och råkade vid ett vägbupp komma åt någon inställning i outlook som förminskade brödtexten till myrskrift. Teckenstorleken i formateringslisten var satt till standard, men på min skärm var det teckenstorlek 2p. och zoomknappen i nedre högra hörnet gjorde ingen skillnad.

Efter googling utan svar var jag tvungen att maila dem och då förstora till 40p för rimlig storlek för att se vad jag skrev plus att jag trodde att skriften skulle se liten ut även för mottagaren. Naturligtvis var det inte så, det var bara hos mig det var myrskrift (jag hade kommit åt en obskyr ond Outlook-egen zoomknapp, dold uppe i en flik till höger i verktygsfältet) och supporten fick mail där jag likt en dåre skrek i gigantiska gemener. 

En sak som faktiskt förvånar mig är hur lätt jag har att navigera i olika system. Jag trodde att 4½ år av trädgårdsskötsel (nåja) och Netflixande hade förslappat min hjärna. Istället verkar det ha blivit tvärt om. Jag har oändligt med lagringsutrymme och min hjärna suger åt sig som en svamp. Inom loppet av två veckor behärskade jag vårt affärssystem på en nivå som vissa av de mer seniora kollegorna inte gjorde. 

Företaget jag jobbar med har oändligt med artiklar, leveransmetoder och affärsområden. Jag bedömer att det kommer att ta minst ett år innan jag kommer att behärska det. Men jag har snälla, tillmötesgående kollegor och bra support varför jag inte behöver lära mig precis allt. Min taktik är att lägga in en hög växel första halvåret för att a) Ge ett kompetent intryck b) Säkra min anställning (6 månaders provanställning) för att c) Sedan kunna lägga in trean framåt sommaren. 

Det där med provanställningen tar jag på allvar, särskilt eftersom jag tidigt blev varse att de avblåste min rekrytering på grund av rädsla för sämre tider. Tanken var att en kollega som gått vidare inom organisationen skulle ha såväl min som sin nya tjänst. Man bara glömde att stämma av detta med honom och när han tvärvägrade tog man tag i rekryteringen igen vilket förklarar det tre veckor långa glappet mellan intervju ett och två. Men blir det tufft framåt våren är det inget som hindrar att de inom koncernen säger upp alla provanställningar.

Jag har ett 60-tal kunder och ingen är stor. Alltså, ingen är central, vilket jag tackar min lyckliga stjärna för. Jag råkade vara med vid ett storkundsmöte för ett tag sedan och det var som en madeleinekaka till mitt tidigare yrkesliv. Generiskt gnäll från verksamhetsfrånvända tjänstemän vars input var omöjlig att vidta åtgärder från ("Alla upplever jämt problem ...") och en del anchoringtekniker de lärt sig på förhandlingskurs (exempelvis att i fasett begära helt orimliga saker som ingen tror kommer att ske). Suck. Kan folk inte bara chilla på en frilla? 

Veckorna går så fort när man jobbar. Som fri var veckorna som böljande hav av tid. En tisdag kunde vara en vecka lång. Jag hade tid att märka upp färgburkar och sortera skruvar. Nu hinner jag knappt få måndagskänsla (observera att jag inte använder ordet ångest för det har jag inte på det här jobbet. Men måndag är måndag) innan veckan är över. Jag vet inte om det är en bra sak. Man vill ju gärna njuta av livet, inte se det swisha förbi som landskapet utanför ett X2000 (dålig liknelse). 

Samtidigt har jag rätt kul. Jag gillar att vara på mitt jobb eftersom det finns noll backstabbing och det är rätt mysiga människor som jobbar där.

Framför allt känner jag stor tacksamhet. Att jag fick det här jobbet när jag verkligen behövde det. Att de vågade anställa en snart 50-årig kvinna med en krater i cv:t. Jag känner också tacksamhet över jobbets fria karaktär och noll krav på face time. När det nu trillar in obehagliga elräkningar, räntekrav och nyheter om ökad ISK-skatt är det så oerhört najs att ha en vanlig heltidslön. 

Med det sagt: Inte en chans att jag kommer att fortsätta på det här viset till ordinarie pensionsålder. Livet levs bäst med slack och andrum och även om mitt jobb inte är så krävande så är jag varje dag medveten om att jag följer tredje parts agenda. Jag behöver infinna mig på platser och jag kan inte spontanleva som under de fria åren. Jag återkommer på temat, rest assured.

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s.: Bild till kommentator Linda längst ner: