Kattungarna

I december skrev jag ett inlägg om vårt linneskåp där jag i en bisats nämnde att vår katt diat sina ungar i det varpå folkstorm utbröt: Var fanns bilderna på dessa ulliga djur? Är det inte rentav straffbart att avla fram katter utan att sprida deras bilder på Internet? Svaret på frågorna är: I min mobil respektive ja.

Orsaken till detta snedsprång är att ungarna kom i samma veva som min man blev sjuk och jag tog en bloggpaus. Kattracka har nämligen absolut gehör i att räva sig mot mig och efter att jag försökt planera föräldraskap med en annan raskatt (#klirr i kassan) obstruerade hon och gick istället ut på öppna marknaden och lät sig befruktas av en bondkatt. 

Inte nog med detta, hon planerade sin graviditet så att förlossningen nästan exakt sammanföll med det familjekaos som uppstod i kölvattnet av min mans inläggning. Som grädde på moset födde hon inte de för förstfödande kattor typiska två-tre ungarna utan åtta (8). Not till protokollet: En katt har åtta spenar. Hon maxade alltså. Därtill misstänker vi att hon lirat dubbelt eftersom halva kullen var väsensskilld från den andra halvan. Med tanke på hennes löpbeteende (exempelvis försökte hon göra barn med min mans fårskinnstofflor) får en anta att hon inte varit alltför petig vid val av hane.

Förlossningen var odramatisk. Hon låg och spann medan unge efter unge kom ut, inkapslad i en sorts transparent påse jag googlade mig till var fosterhinnan. Kattdjur är pragmatiska så Charlie (katta) tog hand om förlossningsavfallet omedelbart (jag tänker inte närmare gå in på hur för då kräks jag).

Hon födde i förberett hörn under en byrå. Vi hade läst att kattmamman måste få vara i fred, annars kan hon äta upp ungarna på grund av stress vilket jag kan relatera till, om än inte på BB men 15 år senare. Det var bara äldsta barnet och en kompis med för att kunna gripa in i det fall någon unge fått navelsträngen runt halsen eller annat. De hade på förhand utrustat sig med sterila latexhandskar och en desinficerad frisörsax.

Här ser ni första bilden. Som en ormgrop av blöta råttor. Öronen var liksom infällda och ögonen öppnar de ju inte på ett par veckor. Jag fick verkligen anstränga mig för att inte med en tops fälla upp ett ögonlock för att se vilken färg de hade.

Allt var frid och fröjd. De låg där och bökade runt och åt och pep och vi tänkte att det skulle fortsätta så. Men katter är som bekant irrationella så bara tre dagar efter förlossningen kom jag på Charlie med att i rask takt snedda genom köket med en kattunge i munnen. Jag följde naturligtvis efter, rädd att hon i ett maniskt skov skulle äta upp den. Men hon hoppade upp på plan två i linneskåpet i matsalen med den. Tänk den som kunde vidta dylika bedrifter tre dagar efter födsel? Imponerande. Därefter flyttade hon dem en och en upp på hyllan. Varför? Oklart.

Vi lyfte tillbaka ungarna i hopp om att hon skulle ta sitt förnuft till fånga, men hon återförde dem gång på gång. Så till slut föll vi till föga och lät ungarna vara där. Se så nöjd hon är över sitt rationella beslut.

Vi lyckades emellertid kompromissa genom att lyfta ner katt och ungar till hyllplan ett, rädda att de skulle falla ner och göra sig illa. Här låg de ett bra tag, åtminstone i tio dagar. Det var lite oklart var de gjorde sina behov, men jag antar att det inte blir så mycket när man bara diar. Charlie var, tvärt emot vad vi fruktat, en god mor. Hon lämnade sällan sin amningshörna och tog hand om alla ungarna. Även Finn, som var så liten och ynklig att vi länge trodde att han skulle kola vippen (det är även han som syns på den översta bilden).

Tre veckor senare hittade de en efter en på darrande ben ut ur skåpet. Först via ett par lådor placerade som en trappa, men snart hoppade de ner alldeles själva. Ni kan se hur vi avskärmat hyllplan två för att förhindra bosättning där.

I den vevan började vi av rädsla för kattungetramp skära av deras utrymme med små hamstergaller. Det höll i några dagar. Därefter började de studsa över. 

Föreställ er motsvarande scenario i människovärlden. Du föder ett lealöst litet människobarn. Det ligger på din barm och ammar i vad som tycks som en evighet. Ögonen öppnas och den plirar mot ljuset. Du fortsätter amma, den sover och sover. Du vaknar en morgon och din bebis är borta. Var är den? Den hoppar höjdhopp i trädgården. Så är det att vara kattmamma.

Vi fick konvertera underredet till en stor hamsterlåda till kattlåda för att hantera volymerna av kattskit. Peak shit nåddes i augusti och då hade vi två lådor och gjorde av med tre påsar kattsand i veckan. Jag satt posto mer eller mindre 24/7 med kattspaden i högsta hugg, för så fort jag plockat upp en av deras gulliga små lämningar kom nästa unge och gjorde sitt. Parentes men de var jätteenkla att göra rumsrena. Jag bara ställde fram sanden och sen gick de undantagslöst på lådan.

Jag tänker inte gå in på detaljer men det luktade inte provencalsk lavendel i rummet, trots min nitiska hantering av lådorna. En dag gjorde jag misstaget att öppna fönstret för att vädra och när jag kom hem två timmar senare hade vi femhundra flugor i rummet, disgusting. 

Vid det här laget började jag planera framåt. Det var inte tal om att behålla någon av ungarna utan vi behövde hitta hem åt dem alla. Jag tog dem till veterinären för en första vaccination, chippning och besiktning. Därefter filmade vi små snuttar och la upp dem till försäljning med leverans vid tre månaders ålder. Eftersom de var hälften ragdoll lyckades jag få iväg några till bra peng. Men på slutet fick jag mer eller mindre ge bort dem eftersom chansen till försäljning minskade i och med att de växte och blev mindre bedårande. 

I vanlig ordning hörde det av sig galningar. Ett märkligt fenomen var intressenter som hävdade att de ”bodde utomlands”. De hade alla samma skumma historia av typen "Min systerdotter i Sverige fyller år och jag vill ge henne en av dina kattungar. Min chaufför kommer till dig på fredag klockan 1 p.m. och hämtar den, kan du skicka koordinaterna?" När jag sedan ställde följdfrågor om varför de valt just den ungen, vilken typ av hem ungen skulle komma till, om det fanns djurvana etc. blev det tyst och de hörde aldrig av sig igen. Eller de och de, jag slutade svara efter den förstå propån. Jag har funderat en hel del på detta, vilken typ av scam det kunnat röra sig om. 

Det var som sagt inte helt lätt att bli av med dem. Jag vet inte om det är en stad/land-fråga men här uppe vill man inte betala för kattungar. Kattungar är sådant man kastar efter folk när laggårdskatta råkat i olycka. Det kostar en dryg tusing att vaccinera, chippa och besiktiga och jag ville åtminstone undvika att gå back. Men på slutet fick jag ge bort två gratis. Sot och Panter, de oskiljaktiga bröderna som omöjligt gick att sära på utan att få hjärtont. Till saken hör att jag började bli rejält fäst vid dem så jag behövde så att säga rycka plåstret innan det gått för långt.

Vet inte om det framgår av bilderna längre upp men de hade alldeles blå ögon när de var små. Men när de passerat två månader blev deras ögon grå. Jag var lite nojig över det där eftersom annonsen skröt över deras blå ögon så jag ringde upp köparna och informerade dem om ögonfärgsbytet men det var lyckligtvis inte någon som brydde sig. De hade blivit förälskade i idén om de tjingade kissarna och vem kan klandra dem? Här är den först sålda kattpojken och hans nya matte.

Och vilken päls! Som en kompakt matta av sammet. Vi har ju en del kontakt med Finn eftersom han bor hos äldsta barnets kompis och när vi var där på besök var jag nära att reklamera försäljningen. Jag har aldrig rört vid något så lent. Jag fick en bild på katten ovan så sent som förra veckan och så här ser han ut idag. Han väger nästan sex kilo.

Anledningen till att jag hade halsband på dem var att hålla reda på vem som var vem. Direkt efter könsbestämning och chippning hos veterinären satte jag på dem små tyghalsband av filt och skrev bandets färg på veterinärpappret för vardera kisse. Det funkade bra, tills det att katterna kom på att man kunde kränga av sig banden. Jag vet inte hur många tygband jag klippte till den sommaren. Men jag tror att jag lyckades matcha rätt katt med rätt protokoll vid avlämning.

Vi filmade alltså katterna inför försäljning. Inte för att jag är high-tech utan för att jag inte lyckades fånga dem på stillbild. Det var konstant rörelse, förutom när man höll fast dem eller de sov. De enda gruppfotona jag lyckades med var när jag stoppade dem i en tvättkorg...

...eller när de vält omkull sin mamma för amning. Som ni ser var det på slutet en rätt makaber historia. Det såg ut som att hon höll på att kvävas där under allt fluff och hennes mage var till slut helt pälslös och sönderriven efter deras ivriga klösande och trampande. Hon såg ut som en gris på magen, med sina slappa spenar och skära hud. Och i takt med att ungarna växte sig stora blev hon bara magrare och magrare. För trots att de börjat äta kattmat ville de fortfarande dia, om inte annat så för att befästa sin makt över den stackars modern.

Vi märkte på slutet att Charlie började tröttna på moderskapet. Hon satt ofta på matsalsbordet där ungarna inte kunde komma upp. Där satt hon och stirrade tomt ut i luften, allt medan ungarna rusade runt, brottades eller hoppade upp och ner. 

När de upptäckte taffeln blev det livat à la Aristocats (minus musikaliteten). Taffeln hade inget lock och var ostämd, så det lät som en skräckfilm när de trampade runt på tangenterna. Ibland hörde vi dova dunsar inifrån rummet och jag förstod senare att det var när de slirade runt på linoleumgolvet och inte fick broms innan väggen. 

En gång bevittnade jag hur en kattunge försökte fånga en fluga genom att kasta sig från taffeln mot fönstret. Jag fick ganska snart plocka ner gardinerna eftersom de insisterade på att kasta sig upp på dem med utspända klor med resultatet att Siri en gång blev hängande gud vet hur länge innan vi kunde lirka loss henne. 

Ibland drog Charlie ut på jakt eftersom amningen gjorde henne rasande hungrig och vi enligt råd från nätet begränsade matintaget till åtta påsar om dagen (normalt äter hon ½-1). Då kunde hon, som aldrig tidigare visat intresse för jakt, komma tillbaka med de mest skiftande fångster. Möss, råttor och en gång en skata. Och det var inte skådebröd, vi såg hur hon åt upp dem med ett ljudligt knaster, surt stirrande åt vårt håll. Tack och lov tog hon inte in dem till ungarna, vi hade fullt sjå med avmaskning som det var.

Värre var att hon började löpa direkt igen, trots amningen. Jag hade gärna velat ge rashanen i Uppsala en chans till och på så sätt dra in 10 papp per kattunge. Men nu visste jag att det i bygden fanns åtminstone en okastrerad hankatt som visste var Charlie bodde och vi kunde av praktiska skäl inte hålla henne inne. Så det blev p-piller och senare kastrering eftersom veterinären sa att katter kan få cancer om de äter p-piller för länge och vår livssituation var sådan att det inte rymdes några traffickingresor till Uppsala.

Kattungar är ljuvligt, inte tu tal om annat. Jag hann dessvärre inte glädjas så mycket åt dem eftersom det var fullt upp med min man. Jag vill minnas att jag tog med mig en kattunge till mys framför tv:n ett par gånger, annars var det mest utfodring och lådrens. Jag tror att den här upplevelsen hade varit helt annan om hon fått ungarna vid ett annat tillfälle. 

Exempelvis utspelade det sig farsliknande scener när min man kom hem mellan sina ECT-behandlingar med tappat närminne och varje gång blev lika överraskad över kattungarna. Han hade också svårt för instruktionen "stäng dörren till matsalen" viket gjorde att jag cirka åtta gånger om dagen fick leta busiga kattungar över hela huset. De hade en fantastisk förmåga att gömma sig på kluriga ställen och den dagen de lärde sig ta trapporna till övervåningen blev det spring på ny nivå.

Vi var lite oroliga för att Charlie skulle reagera negativt på att kattungarna skulle flytta hemifrån. Hon gjorde också vissa ansatser att leta när en eller ett par ungar försvunnit en dag. Men sen verkade hon glömma det och när sista ungen försvunnit verkade hon nästan lättad. Hon återgick till sin tidigare vegeterande tillvaro inne i storbarnets rum, åt upp sig och slickade sin såriga mage som snabbt fick ny päls igen. 

Med det sagt: Det var en fantastisk upplevelse att få kattungar. Det var häftigt att se hur fort de gick från att vara småråttor till ulliga och gulliga varelser. Och att de hade personlighet. Lilla Finn som sagt var, som var hälften så stor som de andra men som ändå alltid var först fram när någon kom in i rummet. Hur han, trots att vi var hundra gånger större, busade med våra tår och liksom charmade brallan av oss medan den kraftigaste av dem var lugn och blyg. Bröderna Sot och Panter som bara ville leka med varandra på det mest våldsamma vis, för att sen somna mitt på golvet av ren utmattning. Gulliga lilla grå-Siri, som mest höll sig för sig själv medan de svartvita kattflickorna hängde i grupp inne i den mjuka kattkorgen.

Jag är glad att vi fick den här upplevelsen medan barnen bodde hemma så att det ändå blev ett glatt barndomsminne mitt i allt trök den här sommaren. Vi fick också många besök av grannar och köpare vilket bröt min sociala isolering. Så har du möjlighet att skaffa kattungar: Gör't. Men var medveten om att det inbegriper en del jobb. Jag är nu rätt mätt på upplevelsen men det var kul att få återbesöka det hela genom att skriva ett inlägg om det. 

Mvh/

FruEfficientBadass