3 tankar om ekonomi

Tanke 1: Skojighetsgraden i sparande

I ett inlägg från Frihetsmamman för ett par veckor sedan ("Är det jobbigt att tvingas vara sparsam") skriver hon bland annat:

"Men ja, visst är det roligare att vara sparsam när det inte är ett måste".

Aaargh jag tampas med detta nu. Det vill säga: Jag tycker inte att det är roligare att vara sparsam när det inte är ett måste. Tvärt om, jag har nästan helt förlorat intresserat för det. Jag UNNAR (brrr) mig åt höger och vänster. Inte såsom gemene man tänker naturligtvis, men enligt mina mått. Som att jag, vid random köp take-away (till barnen givetvis, själv lagar jag alltid high cuisine från scratch), köper burken med läsk på pizzerian istället för att ta en proaktiv tur till Lidl och får 1,5 liter för samma peng. Jag köper mitt favoritschampo Redken Allsoft så att det alltid finns hemma, istället för att festa till någon gång vartannat år. Och när jag nu går i julgranstankar för första gången på några år är det all bets off, jag ska ha den största, finaste gran som min takhöjd tillåter.

Det har ju också varit rätt himpavimpa i ekonomin med flytten och omställning efter att jag fått ny hög hyra men därtill slipper subventionera vår gemensamma lägenhet. Eftersom jag inte vet vad som är en normalmånad har jag inte haft fokus. Det blir ändring på det nu. Inte så att jag kommer att börja toksnåla. Men jag ska ta nackatag om min uppföljning och se vart pengarna rinner iväg. Och under ett par månader kommer jag att gå tillbaka till dagpeng. Ni vet, jag får en tilldelad pott på säg X kronor per dag jag inte får överskrida (jag lämnar medvetet fältet blankt då folk brukar rasa mot att jag lever för dyrt) för att bara köpa för pengar jag har istället för att, som varit fallet de senaste månaderna, nalla från spar. 2025 blir ett nystartsår, där alla parametrar är kända vilket känns bra. Frihetsmamman skrev också:

"Av egen erfarenhet vet jag ju att det också är roligare att vara lite extra sparsam de första åren när alla pengar in på ISK:t ger en tydlig skillnad."

Amen! Jag började som tidigare nämnts min sparresa med 3000 kronor på ett "sparkonto". Att se den summan dubblas för att sen tripplas och fyrdubblas var oerhört tillfredsställande. Jag minns än i dag känslan av de "stora" milstolparna av typen 50 000, 100 000 osv. Jag behöver nog återbesöka den motivationen igen. Kanske inte på ISK:arna, de lever sitt eget liv. Utan på buffertkontot i Kuckelimuck.

Låt gå att jag har pengar så att jag klarar mig bra resten av livet (förutsatt att jag inte hittar på dumheter), men jag har under året haft väldig turbulens på buffertkontot. I skrivande stund har jag "bara" 15 000 kronor där. Jag citationstecknar eftersom det väl är vad snittsvensken har (?), men för mig känns det långt ifrån tillräckligt. Jag vill ha så pass mycket att jag ska kunna betala en större resa alternativt renoveringsutgift på landet utan att kannibalisera på ISK. Så från och med förra lönen är det skärpning. Och jag tror att det kommer att kännas bra och motiverande. Det var tanke ett. Och på tal om ISK...

Tanke 2: Sänkt ISK-skatt till nyår

Det har väl inte undgått någon av er och mina bloggkollegor har säkert täckt ämnet på längden och tvären. Men eftersom jag har ett restriktivt förhållningssätt till dagligmedia var det först i slutet av november jag blev varse denna nyhet. Men det är väl strålande! 

Ni vet ju vad jag tyckte om ostkroksgate, d.v.s. signalpolitiskt fåneri i syfte att låtsas hata överklassen (men egentligen straffa småsparare och egenföretagare med egna pensionsavsättningar). Jag har inte satt mig in i detaljerna kring förändringen (annat än att det blir skattefritt upp till 150 000 och därefter reducerad skatt) men applåderar detta. Gemene man måste uppmuntras att spara långsiktigt för att slippa nuvarande situation där 17 procent av folk med en bruttolön mellan 45 000 och 50 000 uppger att de inte skulle klara en månad utan lön.

Tanke 3: Indexfonder är bäst

Å vad ni måste vara trötta på detta tjat vid det här laget. Dessutom predikar jag för redan frälsta men en händelse under hösten triggade ändå denna tanke. Igen. Indexfonder är bäst, ingen protest. För att förklara min huvudbry måste jag backa bandet några år och jag minns ärligt talat inte om jag berättat detta tidigare. 

Jag har en bekant som för runt fyra år sedan blev lämnad av sin sambo, tillika pappan till sina barn. Vi behöver inte grotta i detaljerna kring detta, men låt oss säga att det var ett mindre snyggt lämn. 

Mannen i fråga var, för att använda en underdrift, kontrollerande gällande ekonomin. Klassisk uppdelning: Kvinnan jobbar deltid under barnens uppväxt för att tillåta den Entreprenöriella Mannen bygga firma. Om de lät överföra delar av hans pensionsavsättningar på henne? Ej. 

När han hux flux drog (efter att ha gjort slut på sms) blev min bekant hängande i limbo. Hon fick förvisso bo kvar i det hem de bott i sedan 25 år och han betalade gentilt alla löpande kostnader. Men de förde inga samtal kring framtiden, det vill säga: Hur länge skulle denna Act of Kindness pågå? Särskilt med tanke på att mannen förälskat sig i ny kvinna och som bekant kan ny aktör leda till revidering av status quo. 

Efter ett år av denna plåga stod jag inte ut utan pushade min bekant till att, mailledes, föra en dialog med exet. Jag skrev utkast, min bekant skrev om med egna ord. Jag hoppar alla turer men det hela slutade förhållandevis bra: Han skrev över huset på henne (han hade ändå flyttat in i en flådigare villa med nya förmågan), en av bilarna och därutöver fick hon en summa pengar att investera så att hon, givet sin låga deltidslön, skulle ha råd att drifta huset själv.

Fint kan en tycka, givet att hon hade laglig rätt till noll (de var sambos och han hade säkerställt att all egendom var skriven på honom). Eller rättare sagt: Hon hade rätt till hälften av husets innanmäte i form av 30 år gamla möbler och husgeråd, saker han var ointresserad av då han köpt nytt till nya huset och nya frun.

Det rörde sig om ett mindre antal miljoner vilket kan tyckas mycket generöst, men så återgå till stycke två: Hon skötte enligt ök allt hushållsnära så att han skulle ha tid att bygga företag. Företag som blev lönsamma och såldes för mångmiljonbelopp. Jag skulle klassa den summa hon fick som någonstans mellan kaffekassa och budget för ett par av hans bilköp. 

När så miljonerna låg på hennes Kuckelimuck kliade det i mina fingrar att hjälpa henne investera. Det var här det blev jidder. Min bekant valde nämligen att lyssna på honom. Varför? Kanske får man betänka att hon levt med honom i många år, han har varit Far I Huset, HSB etc. Det är svårt att mitt i livet dra om synapser i hjärnan och trots att jag sjöng indexfondernas lov landade rubb och stubb i utdelningsaktier. 

Och inte vilka utdelningsaktier som helst. I huvudsak två fastighetsbolag. Brrrr.....

Utdelningsaktier behöver inte imperativt vara sämre än indexfonder. Förutsatt att du:

a) Är intresserad nog så att du kan göra ett klokt, diversifierat urval.

b) Är intresserad nog så att du då och då ombalanserar, i det fall du märker att makroekonomiska förändringar riskerar att göra dina bolag obsoleta.

Som ni förstår har min bekant varken a eller b utan hon pytsade på anmodan in merparten av pengarna i dessa två fastighetsbolag. Bara det att de låg i samma sektor är ju rödflagg. När jag påtalade detta bollade hon tillbaka till Hanen som replikerade: "De här bolagen kommer alltid att leverera". Ja ni hör ju, vi har med en Testosteroninvesterare att göra. 

Så nu sitter min bekant med en kraftigt reducerad portfölj och årliga utdelningar på runt 60 000 kronor. Hade hon haft indexfonder hade hon enligt fyraprocentregeln kunnat plocka ut 120 000 kr om året.

Hon ringde mig för någon månad sedan och ondgjorde sig över sin prekära situation. "Vad ska jag göra? Ska jag sälja?". Hon hade nämligen lyssnat på ett avsnitt av Rikatillsammans där Jan i någon passus sagt att man kanske inte nödvändigtvis ska sälja när en aktie presterat dåligt under en period. Jag vet inte kontexten i uttalandet och han har säkert rätt. Men skåda nedan kurva. Grönt: Ett av valda fastighetsbolag (pil för köp). Rosa: OMX30. 

Visst går indexfonder ner ibland (som i skrivade stund slutet av november 2024). Men jag ser det som att börsen tar sats för nästa kliv uppåt. Och ja, det kan gå fort ner och det segar sig upp (börsen tar som bekant hissen ner men trapporna upp), vilket föranleder uttalanden som "Det är så tryggt med utdelningsaktier, de levererar i såväl upp- som nedgång!". Minus att de inte alltid gör det, lex Covid Utdelningsstopp. Dessutom är det svårt att generera utdelning om man går i konkurs.  

En indexfond är självrengörande. När ett bolag, likt grön graf ovan, underpresterar så till den grad att det inte längre kvalar in i fonden, petas det ut och ersätts med ett nytt up- and-coming-bolag. Ett bolag kanske (troligtvis) inte ens de vassaste av Professionella Investerare förmått identifiera. I en indexfond undviker du bolagsrisk, det vill säga risk att förlora dina investerade pengar, eftersom den alltid kommer att bestå av välfungerande bolag. 

De ingående bolagen kan under en period (normalt runt sju månader, i svåra fall upp till knappt två år genomsnittligt räknat) dippa i paritet med världsekonomins svängningar, men så länge du inte säljer har du kvar dina antal andelar. Och när världsekonomin sen pendlar tillbaka ökar storleken på dina andelar igen. Du kan sova gott om natten i trygg förvissning om att dina innehav är befriade från den enskilt största orsaken till investerarmisslyckande: Inblandning av människor i allmänhet samt Testosteroninvesterare i synnerhet. 

Vilka indexfonder ska man då ha? Vilka som helst om du frågar mig. Så länge de har ordet "Index" i sitt namn och en avgift på under 0,3 procent. Mina nuvarande fonder är bara två till antalet. För skojs skull petar jag in dem i den graf jag visade ovan (lila samt orange).

Från topp till botten ser ni (mina fonder i fet stil): Länsförsäkringar USA Indexnära, OMX 30, Spiltan Aktiefond Investmentbolag och slamkryparen längst ner är - låt oss vara transparenta - Corem - denna "superstabila utdelningsaktie" som "alltid kommer att leverera". 

Jag uppmanade min bekant att vända sig tillbaka till sitt ex för rådgivning. Jag har ingen lust att blanda mig i denna röra. I bästa fall kommer han till någon sorts självinsikt om sin investeringsrådgivande förmåga och erbjuder sig att lassa över lite mer deg som kompensation. Pengar han kanske har vett nog att inte ha åsikter om. 

Jag vet att ni vet allt detta, men propaganda är färskvara så jag kände att det var dags att göra ett återbesök i frågan. Äg alltid bara indexfonder. Om du absolut måste, avsätt en pott på max 10 procent du kan leka runt med. Kanske verkar det motivationshöjande för din spariver vilket är skäl nog för mig. Men låt indexfonderna göra de tunga lyften. 

I ett annat RikaTillsammansavsnitt (tror det var i serien om "Hur rik är svensken" under hösten) nämndes att merparten av svenskarna investerar i fonder men att aktiv förvaltning är överlägset mest populärt. Vilket på ett sätt är helt obegripligt givet att de i regel underpresterar OCH är dyrare. Men på ett sätt helt begripligt, eftersom gemene man likt min bekant graviterar mot Folk Som Uppger Sig Kunna Saker snarare än att lita på sin egen förmåga. 

Och ja, man får utdelning även i en indexfond, men den återinvesteras automatiskt. Ytterligare en vinst om du frågar mig (fullserviceprodukt!), eftersom livet rymmer så mycket mer än att hänga på Avanza. 

Mvh

FruEfficientBadass

P.s. Lyssna också gärna på något av Choose FI:s avsnitt med J L Collins, exempelvis detta. Väl investerad tid.