Miljonär för en dag (för 185 spänn)

I min serie "Det här gör jag när du är på jobbet" har turen kommit till en lördag i slutet av augusti (du är visserligen inte på jobbet då hoppas jag), den sista på min två veckor långa husmorssemester i Stockholm.

Husmorssemester, möjlighet för utarbetade husmödrar att vila upp sig på semesterhem, 1946-1979.

Begreppet har emellertid uppdaterats sedan 1979 och den (av mig) nya definitionen lyder:

Husmorssemester, möjlighet för random kvinna som tagit hand om makes ångestproblematik i ett år samt projektlett en sommar ink. traumatiska språkresemissöden 24/7 ink. potentiell traffickingsituation, missade flyg och försvunnet bagage samt bortskämda barn som på Gotlandssemester mest legat och klagat i sina bastuvarma rum samt slagits i bil att återhämta sig minst 30 mil från familj tillsammans med väninnor intagandes ett oändligt antal glas bubbel samt obegränsat antal turer ut på Djurgården med eller utan bad.

Den här lördagen hade jag emellertid inget socialt inplanerat utan flanerade ut på stan utan särskilt mål. Vädret hade slagit om från 29 grader och sol till 23 grader och duggregn vilket var rätt behagligt och plötsligt märkte jag att jag styrde kosan mot Svenskt Tenn. Där roade jag mig med att provsitta soffor för 140 000 kronor (exklusive tyg) och försökte göra en PPA-analys (Pris Per Använding). 

Ponera att jag köper en soffa för...vad blir det med tyg...200 000? Och jag sitter i den tre gånger per dag i snitt. Fem dagar i veckan (ibland är man ju bortrest). Det blir 720 gånger per år. Och jag lever i ytterligare 44 år = 31 680 gånger vilket ger ett snittpris på sex kronor per sittning. Men den här sittningen fick jag helt gratis. Släng på de minuter jag halvlåg i en schäslong bredvid och jag fick  Svenskt Tenn-möbel-tid för en dryg tia. En avancerad form av snatteri.  

Sen struttade jag vidare till Skeppsholmen och vek in på Östasiatiska muséet, naturligtvis med fritt inträde. Jag hade muséet nästan helt för mig själv och kom på en ny rolig lek. Jag kallar den "Heist Movie" och den går ut på att jag låtsas att jag är en karaktär i en "smart-kupp-film", av typen Oceans 11, som är på muséet för att reka inför den stora stöten. Vilket gör att jag när jag kommer in i en ny sal med konstföremål ägnar dem minimalt med uppmärksamhet men istället sneglar upp mot övervakningskamerorna, som om jag var i färd med att kartlägga dem. Ibland tar jag upp mobilen och avfyrar ett foto mot kamerorna till, samtidigt som jag tittar åt ett annat håll.

Blotta tanken på att det sitter någon väktare med Avarn-emblem i en källare och ser mig reka gör mig motiverad. Men troligtvis gör det inte det. Kassören slänger väl en blick på bildskärmarna innan han låser för dagen, men med lite fantasi är det nästan så att jag känner den nervösa svetten bryta fram i pannan. Man kan ju också ha heist-musik i öronen för att komma i stämning. 

Jag måste säga att muséet överraskade positivt och det huvudsakliga skälet till det var filmen om "Kina-Gunnar" på plan två. Det vill säga den geolog som grävde fram merparten av prylarna på muséet i fråga. Filmen visade en pregnant liten historia med dramaturgisk höjdpunkt ej i Kina utan när Gunnar (Andersson?) var med på den första svenska expeditionen till Nordpolen och kom bort.

Ja, han och ett par kollegor tappade likt dagisbarn bort gruppen och fick ta skydd i någon form av stenskjul och äta pingviner (råa?) för att överleva. När de efter ett år blev återfunna trodde expeditionen att de hittat en ny människotyp, så skitiga och jävliga var de.

När jag sen var på väg mot Moderna passerade jag den evenemangslokal som tidigare hette Skeppsholmskyrkan men som numera går under beteckningen Eric Ericssonhallen. Där stod ett par män och sopade konfetti och när jag passerade undrade de om jag ville ha blommor. Vad är det för en fråga, ro hit! 

Tydligen hade någon haft bröllopsjubileum kvällen före - gissningsvis någon med mycket stålar - och nu hade eventfirman mängder och mängder med snittblommor som bara skulle kasseras. Så kom det sig att jag den här dagen fick med mig ett jättefång av gladiolus hem. Kände mig som en filmstjärna när jag stegade in på Moderna med famnen full.

På Moderna hade klockan passerat tolv och min intermittent fast gjorde sig påmind, det vill säga att jag börjar äta vid tolv och var hungrig. Som jag redan tidigare gnällt över kostar utelunch skjortan och halva ärmen, men låt mig berätta om mitt Moderna-lunchknep. 

Du köper soppa för 125 kronor. Soppan för dagen var ingen favorit, jordärtskocksoppa, men den gick ner. Dessutom fick man efter eget tycke lägga i rostade jordärtkocksbitar och det gjorde jag en masse (skålen längst bort till vänster). 

Men sen - salladsbuffén, fantastisk. En grönsallad, en kimchisallad och den bästa: Fint skivad zucchini, morötter, majs, linser och bönor över vilka man kan välja två sorters dressing samt topping i form av rostade pumpakärnor och chilisesamfrön. OMG! Det är som en hel lunch? Till det bröd i olika former och flingsaltat smör samt obegränsad tillgång till bubbelvatten. Värt! 

En person med sviktande moral hade kunnat uppmana till att dela en sopp- och salladsrätt på två. Den ena går in och "tar plats" långt ner i lokalen medan den andra beställer en dagens soppa. Soppskål och salladsdito fylls till brädden och en extra sked och gaffel råkar slinka med och sen turas ni om att ha vårdnad om brickan. 

Men jag skulle aldrig drömma om att uppmuntra till ett sådant beteende, vilket hade resulterat i lunch för 70 kronor styck vilket är rena 90-talet i lunchpris. Ja, 70 kronor, för jag räknar med att ni du också beställer en "kaffe på maten" för 15 kronor vilket är halva priset. Den tar du med dig i en take-awaymugg in på utställningarna och känner dig som en normal människa.

Och apropå utställningarna har jag ju redan besökt den ordinarie (gratisutställningen) ett par gånger i år i samband med att min svägerska sålt ett verk till Moderna och jag dragit dit alla jag känner för att skryta. Men den här dagen valde jag istället att utforska Arkitekturmuseum som ligger i samma byggnad. Utställningen hade fått familjen IGMR att dregla för den handlade om Sigurd Lewerentz, landskapsarkitekten bakom Skogskyrkogården och diverse annat som Malmö Stadsteater samt Östra Kyrkogården i samma stad. 

Han har tydligen också ritat en av mina favoritbyggnader nämligen Djurgårdkanalens roddklubb (uppe till höger). Men det riktiga guldkornet på visningen var den lilla hälsningen längst ner till höger i bild, från Lewerentz till den mer kända kollegan Gunnar Asplund med vilken han bland annat gjort Skogskykogården. Så här skriver han: "Att ännu en gång taga upp den där tråkiga händelsen kan icke leda till något gott varken för Dig eller Mig. Jag tycker det skulle vara så mycket olämpligare som Du enligt Dina egna ord har ett svagt hjärta."

Men guuue, cliffhanger! Vad var det för en händelse? Backstabbing på arkitekturklubben? En förflugen kollegial kyss på after worken? Har man sagt a får man säga b har jag lust att säga men det tjänar ju ingenting till. Gunnar Asplund dog sju månader senare, bara 55 år gammal, medan Lewerentz blev hela 90 år. Han ligger för övrigt begravd på just Östra Kyrkogården i Malmö. 

Sen högg det till i consumer suckertarmen och jag tog mig till butiken och köpte med mig en replika av Walid Raads "Kicking the Dead and/or Les Louvres" från 2018. Nu hänger den över min skrivhörna här i Stockholm som ett litet minne av dagen. Jag skulle aldrig drömma om att köpa ett vykort i stort format för 30 kronor utan rotar i fyndlådan för fem kronor #frugalwin.

Nu började jag känna mig mätt på kulturupplevelser och tog min gladiolusbunt från garderoben och gick ner mot SL-färjan som via Slussen tog mig till Djurgården för 39 kronor. Den lyxiga kultur/utelunch/båtdagen kostade m a o 185 kronor. Hade jag delat lunch med någon hade den kostat 114 kronor. Genom att skippa båten hade jag hamnat under hundralappen. Och folk säger att man måste ha mycket pengar för att kunna göra saker silver lining etc. Va? Vavavava? 

Min absoluta övertygelse är att det inte är pengarna som är problemet utan tid och fokus. Du kan hitta huuur mycket som helst att göra till liten eller ingen peng alls. Promenader att ta, vänner att träffa, muséer att besöka, utomhusbio, kulturnätter, naturupplevelser, picknickar, båtturer till kollektivtrafiktaxa osv. Men folk har inte tid att göra dessa saker för de har fullt upp med jobb och när de inte har fullt upp med jobb behöver de prioritera återhämtning och vila alternativt en resa bort.

Och det är helt i sin ordning om man vill ha det så. Det var ju mitt upplägg i 18 år. Hemmet - jobbet - Willys, sen repeat fram till semestern. Vad med pensionspengar jag haft om jag fortsatt så. Förutsatt att jag levt till pensionsålder, det finns ju dessvärre inga sådana garantier Lex Gunnar Asplund. 

Vad jag vill ha sagt med detta inlägg är: Var och en gör som en vill, så länge det känns bra (varför fick "en" inte genomslag istället för "hen"?). Men om en tror att en behöver 20 miljoner för att gå i tidig pension (en riktig föreställning från en alfahane i vår närhet) är du nog offer för en tankevurpa. Det du däremot behöver är hjärnlugn för att tänka ut saker att ta dig för. 

En specifik fråga: Vilka mind games har du för dig i vardagen? Jag tipsade ovan om att leka heist-film. Men läsare har tidigare tipsat om "fånga-femokronor". Det är gratis och det är kul och ännu roligare att höra vad knäppt folk har för sig så ös ur dig. Om jag får många bra svar kan jag berätta om en annan lek jag har för mig som heter "Laga mat hos maffian".

Mvh/
FruEfficientBadass