Hudvård

Varning för banalt inlägg med självklart innehåll. Fast å andra sidan, det gäller ju de flesta inläggen här, men visst är det roligt att vara förnumstig i grupp? Jag har ju tidigare tangerat min spännande hudvårdshistoria men eftersom jag börjar få slut på idéer berättar jag den igen fast mer i detalj så hämta popcornskålen för nu kör vi.

Jag har alltid, eller från säg 15 års ålder, haft lite besvär med skinnet. Naturligtvis den vanliga tonårshuden, inget exceptionellt med det, men med hemska atopiska eksem som valde att sätta sig i pannan av alla ställen i en ålder då man ogärna har en femkronorsstor flagande/varande fläck på A-läge (i vilken ålder vill man egentligen ha det?). Det märkliga var, och jag kan ligga sömnlös över detta än idag, hur totalt clueless alla läkare var jag besökte. Hell JAG hade kunnat diagnosticera mig idag med hjälp av Internetz, men det var liksom klia sig i hövve och de mest bizarra frågor, jag minns dem fortfarande ("Svettas du ofta? Äter du kiwi?") när det rörde sig om en åkomma som drabbar ungefär var tionde svensk (visserligen mest i babyålder men ändå). Och eftersom mina föräldrar också är hypokondriker och jag är ensambarn var det inte en läkare som misslyckades med detta intrikata House-case, jag var hos säkert fem olika hudspecialister i Stockholms innerstad (vad nu det har med saken att göra) innan jag hittade mitt livs kärlek Jan Jekler som då hade sin mottagning på Läkarhuset Odenplan. Inom loppet av en minut hade han diagnosticerat mig och med hjälp av den starka kortisonsalva han skickade med mig var jag fri från eksemet inom loppet av tre dagar, efter att ha gått och lidit i flera år. Det var också Jan som, efter en hel högskoleperiod av vuxenakne och ånyo brydda läkare i Uppsala/Västerås där jag sökte hjälp ("Kan du överväga att sluta äta choklad?"), som satte mig på en halvårslång Roaccutan-behandling för att en gång för alla bli av med skiten. Det var en resa I can tell you och inget som rekommenderas om du planerar att skaffa barn samtidigt eftersom det kan ge fosterskador. Första kvartalet var vidrigt - det var som ett blixtanfall av all akne som låg på kö och jag hade periodvis så ont i ansiktet att jag knappt kunde le. Men plötsligt vände det och det kom inga fler finnar. Och sen den dagen, I swear to God, har jag haft typ en finne. Älskar den mannen.

Vidare - för ett tiotal år sedan, konstiga röda utslag runt munnen. Ofta mer vid stress, men inte alltid. Ingen kunde diagnosticera mig, inte ens min "hudvårdsterapeut". Jan hade flyttat sin mottagning och av någon anledning kom jag mig inte för med att googla upp honom. Jag fick då tipset om en annan hudläkare: Beatrice Sommerfeld på Lidingö. Ånyo en Jan-upplevelse. Jag tror att hon tittade på mig i tre sekunder varefter hon sa "perioral dermatit" och några rekommendationer om hudvårdsprodukter.* Det tog sin tid, men efter ett halvår var märkena borta och om jag får säga så själv tycker jag idag att jag har en ganska kickass hy. Eller rättare sagt: Den har aldrig varit bättre på mig i alla fall.

Vad har då detta med en sparblogg att göra? Jo, jag kom att tänka på ovan när jag stod på Apoteket för ett tag sedan och såg en kommersiell folder som hette typ "Ta hand om din hud" med någon 20-årig retuscherad kvinna på och ett dyrt märke som avsändare, att en  välmående hud har rätt lite med produkter att göra. Eller rättare sagt, det kan ha med produkter att göra (ni såg ju själv att jag fått hjälp av såväl läkemedel som läkartips om hudvård), men min poäng är att börja i rätt ände. Istället för att konsultera butikssäljare eller anamma menlösa rutiner tagna från Internetz för att därefter köra trial & error genom åtta olika hudvårdsserier som du kanske måste kasta efter test, gå till en bra hudläkare och rök ut skiten en gång för alla. Ett besök kostar sällan mer än en av de krämer du lite randomiserat hackar dig igenom och kan förändra allt.

Det är lite mot mina principer att outa namn på folk, men Jan och Beatrice är enligt min mening bättre än snittet bland hudläkare i Stockholm. Om det är så att du dras med någe skit och har vägarna förbi, passa på att konsultera dem asap för de verkar båda vara i pensionsåldern. Jag kanske inte behöver påpeka att jag inte är sponsrad av dem...men jag gör det ändå: Jag är inte sponsrad av dem.**

Så...mina övriga hudvårdsknep är: Håll det enkelt. Jag vet att flera av er vittnat om att ni fått fantastisk hud efter att ha fasat ut allt och bara använder olivolja. Jag kan inte använda olja på grund av min periorala dermatit, men jag gillar principen. Jag kör på min Nivea Soft och har betydligt bättre hud idag än när jag labbade runt med allsköns dyrmärken. Sen tvättar jag med Nivea Face Wash eller Ciens ansiktstvätt från Lidl, dessa två får bort allt smink på första försöket så jag behöver ingen eye makeup remover/ansiktsvatten eller andra kommersiella påfund. Om jag går osminkad en dag sköljer jag bara ansiktet med vatten för att spara på de naturliga skyddsbarriärerna. Huden är ett fantastiskt organ med en egen rengöringsprocess som funkat utan Clarins i alla tider. Om du inte redan insett det så finns de olika hudvårdsmärkena där företrädesvis av ett skäl nämligen att lyfta stålars från ditt konto till deras resultaträkning.

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Och om du fortfarande tror på tomten och anti-rynkkrämer så måste jag dessvärre upplysa dig om att ingen av dem finns. Ofta är det solskyddsfaktorn i en "anti-rynkkräm" som gör att den förtjänar sitt namn så om du vill göra ett frugalt hack köper du bara en prisvärd solkräm istället. Mina bästa antirynk-knep är att ha en mille på ISK:en och undvika GDPR. D.s.

* Effaclar från La Roche Posay, som jag btw inte använder eftersom Nivea Soft av någon anledning funkar lika bra till en bråkdel av priset, men däremot använder jag Toleriane smink från samma märke eftersom det är oljefritt och innehåller så mycket pigment att man behöver ytterst lite - frugal win eftersom en underlagskräm räcker i två år om man punkt-applicerar det. 
** Men om Jan eller Beatrice skulle råka läsa det här så är jag öppen för diskussion.