"Alltför många gånger misslyckas vi med att möte grundläggande behov och ägnar därför mycket resurser på kompensatoriska behov. Detta är egentligen regelrätt slöseri. Det värsta av allt kanske är att vi prioriterar bort de viktigaste behoven - sömn, umgänge med våra nära, bra mat och motion, ren luft och vatten - för att tillfredsställa behov som vi inte ens visste att vi hade förrän vi möttes av reklamens budskap." (Eva Jarlsdotter)
Och idag ska vi tala om köket som funktionsyta. För några år sedan gick det ett rätt fånigt program på någon fånig svensk kanal som hette typ "Städkampen" som säkert >95% av er har sett eftersom ni är nördar och i den figurerade en ung man som var så otroligt rolig. Han älskade, liksom de andra deltagarna, att städa. Men han älskade det vrålmycket, kan tänka mig att han liksom med flit stökade mer än nödvändigt hemma for the pleasure of cleaning up (jag har aldrig gjort det, jag lovar...). Jag minns särskilt när han fixade köket i någon utmaning och hur han med glimmande blick sa något i stil med "Alltså jag bara älskar när allt är rent och tillbakaställt och ytorna glänser, det är helt redo för en ny omgång matlagning." Även om jag någonstans skämdes lite kände jag djup beundran för den här unge mannen och dessutom har hans insats i programmet färgat hur jag ser på köket. För mig är köket en produktionsenhet, lite som ett restaurangkök. Jag är helt ointresserad av coola gadgets och Designtorgköpta köksaccessoarer i form av gubbar som perforeras av knivar. Jag vill ha ett rent och funktionellt kök med maxad arbetsyta, that's it. Och med fem personer i familjen inkluderas även matbordet som jag egentligen hade velat ha helt rent, som bordet på en Maxrestaurang, men som jag av praktisk/estetiska skäl ändå placerat två ljusstakar och en saltskål på. Så här ser köket ut mellan matlagningspassen. Observera de loppisfyndade gamla linnehanddukarna som används som servetter, instuckna i hålen i stolsryggarna.*
Jag hade även tagit en bild på sopkorgen men det kändes onödigt, ni får tro mig när jag säger att den aldrig lämnas proppfull efter en matlagning. Innan jag börjar laga mat måste jag imperativt också plocka ur diskmaskinen för att minimera all friktion. Det finns i min värld ingenting (minus krig och ond sjukdom) som är så otrevligt som att försöka laga mat i ett stökigt kök med prylar överallt, där man inte ens kan lägga ett kastrullock för att varenda kvadratcentimeter upptas av någe skit. Motsatsen däremot, att glida in i en zenmiljö med oceaner av bänk, särskilt om jag efter avslutad lunch haft framförhållning nog att preppa nästa måltid exempelvis genom att ladda riskokaren och/eller lägga saker på tining eller i marinad, är ett snudd på meditativt nöje. Då är det härligt och lustfyllt att laga mat, inte en stress. Och det tycker jag är att ta hand om sina resurser à la lean. För face it, du behöver ju röja förr eller senare och om då "förr = trevlig att vara i kök" och "sen = otrevligt att vara i kök", varför välja det senare? Jag begriper det bara inte.
Jag får också stöd av Eva Jarlsdotter som beskriver hur de tidigare bulkade sitt köksbeteende något i denna stil:
- Köpte dyra ekokassar där hälften blev dåligt eftersom de sällan hann laga de avsedda recepten utan snarare plockade ut de längst hängande frukterna och gjorde något snabbt på dem.
- Bråkade om hur man skulle fylla på diskmaskinen.
- Hackade på varandra om att det var äckligt under köksbordet och att "någon borde städa".
Förändringar de gjorde var bland annat:
- Var sak på sin plats: Små frysetiketter på insidan av köksskåp och lådor för rätt placering från början så att nästa person kan hitta det lika lätt.
- Hon lärde sig av honom hur man optimalt packar en diskmaskin (tog fem minuter) och på så vis slippa dåligt diskat som måste diskas om ("rätt från början").
- De skaffade en snygg sopborste att ha bredvid matbordet så att det var lätt att sopa efter varje måltid (de hade små barn) istället för att någon skulle dra fram dammsugaren ur städskrubben långt borta.
- De sparande runt 3 000 kronor i månaden på att börja göra matlådor samt...
-...ytterligare några tusen på att sluta med dyra ekokassar och istället köpa säsongsvaror och själva skapa barnvänliga kombinationer där barnen själva fick dosera måltidsstorlekarna vilket minskade svinnet mot när föräldrarna pytsade upp.
- Små estetiska hacks var att de sorterade kokböckerna i färgordning, frigjorde bänkyta och ställde köksredskapen i en stor vacker kruka på bänken. Estetik och skönhet är också en del av lean.
Eva beskriver hur hon gick från att tidigare se varje encounter med köket som något jobbigt och lite ångestfullt, till att nu vara en möjlighet till flow och samvaro. Hur mycket flow har du i ditt kök?
Mvh/
FruEfficientBadass
* Min käpphäst avseende bordsskick är "benen fram, servetten i knät och ingen börjar äta förrän alla tagit mat". Häromdagen satte jag mig och skulle precis börja sleva i mig ärtsoppa när jag såg att alla barnen tittade på mig och jag kom på att jag glömt säga "varsågoda". När jag så gjorde det var det som att trycka på play, de började äta med full inbördes synk och jag ba' WOW finally it happened to me, tog bara fem-tio år beroende på hur man räknar.