En känsla från förr shalalalala

För ett tag sedan hade jag en kurs i rörlig bild och det var döden för en som jag som avskyr teknik och filer och kontrollrum och sådant. Vi hade ett grupparbete där vi skulle spela in och klippa ihop fingerade nyhetsinslag som sedan skulle exporteras till en drive på skolan. Kort dead-line och avgörande för huruvida man skulle få godkänt.  Det hela verkade gå vägen och nöjd och glad cyklade jag mot stationen flera timmar före utsatt tid. I samma sekund som jag bänkar mig på tåget ser jag ett meddelande från min handledare som säger att det blivit något fel med min exporterade fil: Den innehåller bara en halvminut med ett stillastående bildäck, vilket inte var uppgiften.

Jag behöver alltså komma in tidigare dagen efter för att hinna rätta till felet - kring vilket jag är totalt clueless - för att få godkänt. Det här var på intet vis en katastrof. Jag visste ju redan innan att det skulle lösa sig på ett eller annat sätt, antingen själv eller om någon klasskamrat kunde komma förbi och hjälpa mig. Men den här "utmaningen", som jag faktiskt upplevde att den var givet att jag varit rätt beroende av mina kursare för att få in den i första läget, fick mig att minnas en känsla från yrkeslivet och jag ska försöka beskriva den nedan.

Ibland sket det sig och det rejält. Då handlade det inte om en filmsnutt vars export gått åt fanders utan det kunde handla om, säg, att en produktfil med 18 000 artiklar blivit fel/korrupt whatevva' där konsekvenserna kunde bli missad försäljning om miljonbelopp och där jag blev satt att lösa problemet trots att jag varken hade kompetens eller tid att göra det. Visst, vi hade IT helpdesks i utlandet och shared service centers och annat fluff, men där fanns inte personal som var nära min verksamhet och framför allt var de inte redo att släppa allt de hade för händer för att hjälpa just mig, man fick snällt "lägga en ticket" och hoppas att någon skulle hörsamma etiketten "Business crucial" vilket alla satte varför benämningen snart blev urvattnad. När jag dryftade dylika situationer för min mor brukade hon fråga om inte min chef kunde hjälpa mig. Vad göllit, den generation som tror att chefen finns där för de anställda. Jag var tvungen att förklara för henne att min chef hade ju anställt mig för att slippa skit, det var så att säga mitt existensberättigande på firman, låta honom få tid för sina frimuerier och ledarskapskurser. Dessutom var han tekniskt ännu mer retard än jag.


Det hände rätt ofta (ok inte rätt ofta men det hände) att jag dök upp på kontoret i vargtimman för att försöka lösa ett i mina ögon olösligt problem. Vad jag minns löstes alltid problemen. Kanske de till och med upphörde att vara problem eftersom någon på högre ort beslöt att utesluta just den inputen av något skäl och mina sömnlösa timmar varit förgäves. Men det är inte det som är poängen med detta inlägg. Poängen att jag - efter att inte ha erfarit den på snart 1½ år - kom att känna av den där specifika obehagskänslan av att ha ett problem jag inte vet hur jag ska lösa och där jag är helt själv att göra det. En sorts kniven-mot-strupen-olust, inte alls besläktad med härliga utmaningskänslor av typen pirrig förväntan inför en tenta eller det kreativa stressfladdret inför en kreativ uppgift i största allmänhet. Nej, känslan i skit-i-fläkten-situationen var mer ren ångest. Och en absolut vetskap om att den bästa möjliga utkomsten av arbetet i fråga var att åter vara på neutral nivå, inte att inhösta beröm för att jag överträffat någons förväntningar.

Det var dessa känslor jag blev påmind om när jag för några veckor sedan skickade in en fil med ett bildäck på. Lyckligtvis var min lärare på plats och kunde visa mig att jag var tvungen att döpa om ursprungsklippet för att den skulle gå att exportera och så var det klart. Det var en lycklig påminnelse, eftersom jag med jämna mellanrum glömmer hur det var att vara white collar bitch.

Är det någon som förstår vad jag menar?

Mvh/
FruEfficientBadass

To Make it Big

Jag har en del entreprenörer omkring mig. Ni vet typen - de säger upp sig från trygga anställningar med feta löner för att lassa in eget kapital i något riskkapitalistiskt i vilket de byter sina livsdränerande 100% mot livsbejakande 140% och vips känner de livsnerv och geist. Ungefär som jag själv känner i min soft-FI, minus creddigheten. För det här är min spaning:
Det är coolt att bli rik genom att säga upp sig och joina en start-up vilket potentiellt kan generera shitloads of money i framtiden. Det är däremot inte coolt att bli rik genom att peta in 50% av sin nettolön i X antal år i indexfonder vilket ganska apsäkert kommer att generera shitloads of money i framtiden.
Varför? Jag har några hypoteser, får se om ni håller med eller inte:

a) Folk känner inte till andra delen av det kursiva ovan eller tror att den är överskattad. "Enda sättet att bli rik är att spela på Lotto eller starta eget som man sen säljer". Om jag hade fått en spänn varje gång jag hört den frasen hade jag varit Hard-FIRE vid det här laget.

b) Folk drabbas av prestigesjukan och sneglar mot lyckade entreprenörer som Daniel Ek eller Markus Persson och tänker att "Sådan vill jag bli". Inte lika många låter sig inspireras av frugalister av typen Sparo. Vilket är dumt, eftersom sannolikheten att lyckas blir rik enligt Sparomodellen är betydligt större än sannolikheten att bli det Notch-style.

"Jamen Sparo sitter ju i sin förortslya och giggar och äter linser, det är inte det livet fancy pancy-jag vill leva" kanske en vän av prestige säger då. Well, sanningen är väl den att Sparo hade kunnat leva på consumer sucker-nivå för resten av sitt liv om han så velat. Problemet är att han varken behöver det för sin själsliga frid eller vill. Ungefär som när Hollywoodkändisar betalar för att åka på retreat, finns det en lycka i själva enkelheten. Du måste bara bli riktigt rik för att fatta det.

Åter till huvudfrågan: Varför är det så viktigt att göra sig en förmögenhet på det balla sättet? Jag hade haft mer förståelse för vurmen om det var lite mer fiskdamm över det, ni vet: vinst varje gång. Men det är det ju inte. Runt 80% misslyckas inom loppet av några år, ofta på grund av att man inte riktigt lyckas förstå kundens behov och för att det är för rörigt inom själva bolaget - bristande ledarskap etc. Från min egen tid i startup kan jag verkligen skriva under på den: den ena handen vet inte vad den andra gör och under tiden står ett antal riskkapitalister och häller bensin på röran i förhoppningen om att elden ska brinna åt rätt håll. Medan den försiktiga frugalisten som satsar på organisk tillväxt av sitt privata kapital likt sköldpaddan i fabeln om haren och sköldpaddan sakta masar sig i mål.



Okej, okej, låt mig vara djävulens advokat och påpeka det uppenbara:
1) Det går långsamt att bli rik sköldpadda way. Vid en sparkvot på 64% blir du inte hel-FI förrän efter elva år. Det är lång tid, och mycket gnet under tiden.
2) Inom en startup lär du dig en massa nya skills. Skills som kan komma dig väl till pass i ditt nästa entreprenöriella uppdrag.
3) Det är "kul" att jobba i startup.

Okej, okej, låt mig vara advokat till djävulens advokat och krossa de argumenten med en mortel:
1) De som i min närhet bedriver entreprenöriell verksamhet går det inte sådär asfort direkt. En del har varit uppslukade av sitt kall i uppåt tio-femton år utan att det burit mer frukt än "vi kanske har en köpare på gång så att vi får igen lite av pengarna vi satsat i alla fall". De här människorna har i regel gnetat rätt mycket under entreprenörstiden eftersom de behövt gå ner i lön från sina tidigare jobb. Hade de istället investerat diffen (fancy-pancy lön minus nuvarande lön) hade de varit ekonomiskt fria med råge idag. Ibland jobbar de till och med utan lön mot andelar i bolaget - andelar som kanske blir värda något en dag och då blir de faktiskt jättevärda.* Ofta ingår ett inbyggt gnet i det att man som tidig i en startup erbjuds köpa aktier i bloaget (40 000 kronor styck i ett exempel nära mig) eller gå in i låsta optionsprogram som kättar dem tightare till nämnda bolag än de någonsin varit kättade till en ledningsgrupp av stofiler.**
2) Som FIRE behöver du inte bry dig om ditt skill-set eftersom du tack vare din pengamaskin är fri för evigt.

Jag är inte emot företagande. Jag beundrar människor som startar företag och vad vore min ISK utan folk som vågade starta nytt? Men drivkrafterna kan vara många och i det fall drivkraften är att bli just rik, ifrågasätter jag det kloka i att ta entreprenörsspåret framför sparspåret. Om jag själv skulle starta eget någon dag skulle det vara småskaligt, utan vidlyftiga insatser. Organisk tillväxt och skalbarhet. Som en hobby jag ägnar mig åt i min fria tillvaro och där ett misslyckande inte spelar någon roll för min livssituation i övrigt. Dessutom är jag intresserad av att ägna mig åt saker som gagnar mitt närområde, sådant som tangerar socialt entreprenörskap och detta ger sällan särskilt mycket pengar. Då behöver man en pengamaskin.

Håller du med mig om att det anses vara loservarning på att spara sig fri men att den som kastar sig hufvudstupa in i en start-up anses vara en förebild?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Om bolaget tillhör de 20% som klarar sig vill säga. 
** Jag brukar här undvika samtalsämnet alternativkostnad då det brukar resultera i dålig stämning: "Jamen jag stod inte uuuut med att sitta i ledningsgruppen på företag X, jag gör hellre det här balla allaniga för en tiondel av lönen att sitter och pratar tjänstebilar med de där stofilerna". Visst, köper det helt. Men om målet att  vara fri från stofiler och styra över sin tid är det en mer framkomlig väg att följa FIRE, på bekostnad av några år till med stofilerna.

Ett till inlägg om hudvård

Jag har ju redan tidigare berört ämnet när jag talat finkemsminimalism och som ni vet använder jag bara Nivea Soft till såväl ansikte som kröpp. Jag hade förberett en slide till Camp FI Süd på temat som inte riktigt hanns med så jag tänkte göra ett inlägg på temat. Samma dag som nämnda frugalträff var jag och familjen IGMR på promenad och vi kom då att tala om hudvård. Jag berättade om min tid som produktchef för ett känt hudvårdsmärke för tonårshy och att det var ironiskt att samma företag tillverkar en av de mest frätande diskmaskinstabletterna på marknaden ("it's evil shit" som deras sverigechef sa).

Då berättade IGMR att han har en kollega som kommer från kosmetikbranschen och hon hade för honom berättat att om en produkt av typen "anti age" verkligen skulle göra allt den lovar hade den behövt gå ner så på djupet i huden att den då hade behövt genomgå de prover som ingår då en produkt eller ett preparat ska bli klassat som medicinsk produkt. Det du köper på Åhléns eller Kicks är i regel inte medicinska produkter. Med andra ord: Mycket snack och lite verkstad.

FruIGMR är ju ett levande bevis på att det duger utmärkt med den enklaste av enkla produkter. Jag kanske är partisk men hon är rent ut sagt assnygg på det där Anne Hathawayska sättet som gör att man inte kan bestämma sig för om man vill gulla med henne eller slå henne på käften. Vad har hon i sitt ansikte? LdB-kräm, 29:90 kr på Willys.

FruIGMR-isch
En bekant frågade mig för något år sedan var jag gjorde mina fillers. Jag tolkar det som att hon tolkar mitt ansikte som relativt rynkfritt. Jag använder inte rynkkräm och skulle jag mot förmodan göra det så skulle den komma från Lidl eftersom den, förutom att vara oförskämt billig, är bäst i test (tyvärr luktar den illa). Jag kan för övrigt rekommendera Råd och Röns test och därpå följande artikel jag länkade till i förra meningen. Den visar hur väl en bra historia kan sälja en usel produkt, år ut och år in. La Mer kostar 4 500kr för 100 ml och blev sämst i test. Men boy vilken story.

Om du känner dig tveksam till mina påståenden så kan ni följa det tips en vän till mig fick av en kemist: Vänd på förpackningarna och läs innehållsförteckningarna. Det är i regel samma sak på plats 1-10 (de största ingredienserna). Det är först på finliret det börjar diffa med olika sylfidiska extrakt som behövs för att marknadsavdelningen ska ha något konkret att jobba med. Du kan höra mer om det i veckans "Kropp och själ".

Precis innan jag skulle posta detta inlägg hittade jag en gammal ansiktsmask i portionsförpackning (kvinnorna av er vet vad jag menar) i badrumsskåpet och beslöt - snål som jag är - att använda upp den, trots att jag inte använder dylika ting längre. Resultatet? Knottror i hela ansiktet. Det är som att min hy efter flera år av finkemsminimalism vant sig vid att sköta sig själv utan inblandning från ett batteri av kemikalier. För som hudläkaren i Kropp och själ påpekar (eller var det hudvårdsforskaren?): I princip alla hudvårdsprodukter innehåller konserveringsmedel som gör att de enkelt ska kunna massproduceras och skeppas långa sträckor (och helst inte börja mögla inom de närmsta åren eftersom konsumenten kan uppleva det som ofräscht). En dos konserveringsmedel är väl en sak. Men är din hudvårdsrutin uppe i en handfull produkter, ackumuleras snart betydande mängder kemikalier. Och som du vet är huden bara ett filter in i kroppen och vips börjar du lysa som radiumflickorna för hundra år sen.

Huden är ett av kroppens största organ och av väsentlig vikt för vårt skydd och vår överlevnad. Den är självreglerande på ett så komplext och sofistikerat vis att vi inte fattar hälften av det. Det klokaste vi klåfingriga människor kan göra är att låta den sköta sig själv, medan vi å vår sida försöker få ihop en tillvaro som innehåller gott om sömn, god mat och glada skratt. Och som hudläkaren i Kropp & Själ sa: Tillför fukt och sök läkarvård vid stora problem. Det är en fair deal tycker jag. Och vill man åt hudvårdens terapeutiska effekter (de är inne på det i reportaget jag refererar till): Gör en ansiktsmassage varje kväll. Med din enkla fuktkräm som du med fördel köper på Willys. Ökar cirkulationen, ger lyster, du får oxytocinpåslag och kan lägga hudvårdspengarna i ISK:en. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Kosmetikjättarnas priolista ser ut så här och jag talar av egen erfarenhet från insidan: Vinstmarginal, vinstmarginal, vinstmarginal, vinstmarginal, vinstmarginal [....], vinstmarginal, "kundens förbättrade hud".

Jag vet att vi varit igenom det här tidigare, men vad har du för "hudvårdsrutin" som di säger på Interwebz? Märker du någon skillnad om du använder dyra produkter?

Mvh/
FruEfficientBadass