Nu är jag tillbaka från min semester och kommer att registrera närvaro för resten av sommaren (i en bransch som stänger ner under sommaren kalla mig geni). Det var en underbar semester med en pensionärsbussresa ner genom Europa och jag fick bekräftat det jag länge misstänkt: Att jag i själen är 70+. Jag och särbon har nya bästisar i detta ålderssegment, underbara människor.
Fördelen med att befrända folk i livets slutskede höll jag på att säga, men det heter ju SENIORER, är att de i regel har ackumulerat stora tillgångar. Inte så att vi sol-och-vårade någon, men om ett rart par erbjuder sig att hyra ut sitt hus med infinity pool och utomhuskök i Toscana till nästa sommar, är ju det ett bra alternativ. En winwin.
Vi har för övrigt skrattat så mycket under den här resan. Både med våra medresenärer och ibland även diskret åt dem. Exempelvis åt den kvinna som satt precis bakom oss vars kommunikativa metod var att rakt ut i luften ropa ut ett uppkommet behov. "VATTEN! MED BUBBLOR!" etc. samtidigt som hennes man imperativt hyschade henne. "KAFFE!" [hyschhh]. Det har blivit vårt nya meme hemmavid. För övrigt sjukt effektiv härskarteknik. Varje gång min särbo (på skoj visserligen) hyssjar mig när jag (på skoj visserligen) ropar "KAFFE" blir jag både stressad och skamsen innan kroppen registrerar att det är ett rollspel.
Eller det Klagande Paret (det fanns några att välja mellan) som ondgjorde sig över vår resa glorifierandes en tidigare bussresa med annat bolag, eller tvärt om. Exempel på klagan: En guide på en tidigare resa som var tidsoptimist och därför gjorde att de anlände etapper på resan med fördröjning mot schemat (som att dessa pensionärer hade någon som helst tid att passa, ever).
Eller vår favorit: Paret som var missnöjda över att det inte lagts in "egentid" i utflyktsschemat. Det gjorde nämligen ett konkurrerande bussföretag och det var så bra och tydligt så att man såg när det var dags att inte göra någonting. När jag och särbon påpekade att man ju inte var tvungen att följa med på alla utflykter möttes vi av tomma oförstående blickar.
Summa summarum: Vi brände genom Tyskland, stannade tre dagar i vackra Bad Gastein med utflykt till bland annat Hitlers Örnnäste och sedan fyra dagar i norra Kroatien. Jag fick verkligen mersmak på Balkan och skulle gärna vilja utforska exempelvis Montenegro, Albanien och Slovenien framöver. Se exempelvis slovenska Bled, en stad som tagen ur ett Disneyprojekt.
Nytt ämne: Igår söndag hade jag för första gången på länge måndagsångest. Och det är detta jag behöver lite hjälp att nysta i. Jag besitter ju i detta nu en tjänst så lugn och komfortabel att jag aldrig varit med om dess like, därtill med den bästa lönen jag någonsin haft.
Jag borde med andra ord knipa käft och försöka vidmakthålla situationen så länge det bara är fysiskt och psykiskt möjligt, för jag kommer inte att orka mig ut på jobbjakt igen. Det är den psykiska aspekten som förbryllar mig givet att jag är här på frivilligbasis och egentligen kan säga upp mig när som helst utan personlig konkurs som följd.
Ni som läst mig länge känner till hur jag mådde i slutet av min tid som försäljningschef inom industrin (kan ha varit typ 2017) och hur jag led i kontakt med Kunden Från Helvetet. Nu har jag förträngt stora delar av KFH och det har nog han också givet att han enligt branschtrumman gick in i väggen runt 2020. Men han var Hemsk.
Han var värre än Hemsk. Han förföljde mig dagtid med aggressiva samtal och mail med hot om att sluta handla (vilket hade inneburit slutet för vårt företag) om vi inte sänkte priser, han förföljde mig nattetid i mina mardrömmar och han hade absolut gehör för när han skulle skicka ett katastrofmail med röda utropstecken med krav på omedelbar rättning i ledet över någon skitsak (sista veckan i juli) parat med en fäbless för utskällning inför andra (på den tiden fanns inte Teams men vi hade gruppsamtal i telefon där han ibland gick igång och körde en bunkerföreställning).
Vid något tillfälle var jag och samtliga närvarande kollegor tvungna att efter ett utskällnings-telefonmöte gå ut och röka på lastkajen (även de som inte rökte) och efter en stunds tystnad var det någon som frågade: "Vad var det som hände?". Next level corporate satan m a o.
När vi i ett möte informerade KFH om att jag skulle sluta vände han sig om mot vår vd (hade det funnits en vit fluffig katt i rummet hade han haft den i knät), log ett djävulsgrin (ok det här är nog en efterhandskonstruktion) och sa: "Men så bra [vd], då får vi en chans att lära känna varandra lite bättre framöver". Min chef blev alldeles likblek, som om allt blod försvann ur hans kropp (och detta är ICKE en efterhandskonstruktion). Två veckor senare sa även han upp sig och även om han inte ville erkänna det tror jag att det var denna hotande handover som slutgiltigt fick honom att ta beslutet att lämna.
Anyheuw, efter den här två år långa perioden av pina (där fanns även andra pinor men KFH var boostern) drog jag ur pluggen och efter en snabb kraschlandning inom start-up-världen gick jag på en fyra år lång rast från gängse yrkesliv och trodde i ärlighetens namn inte att jag skulle komma tillbaka. Men inflation och elpriser motade mig in igen och en separation senare var det rätt najs att ha en löpande inkomst. Efter bostadsförsäljningen behöver jag inte jobba för att överleva fram till ordinarie pensionsuttag och detta är en viktig parameter för mitt dilemma (eller lyxproblem, såpass mycket självinsikt har jag). Fakta:
1) Det jobb jag har nu är inte nödvändigt för min överlevnad. Jag hade kunnat säga upp mig i skrivande stund 7 juli och jobba min sista dag 6 augusti.
2) Jobbet ger bra betalt för minimal arbetsinsats.
3) Jag har i dagsläget inte så vansinnigt mycket annat som pockar på min uppmärksamhet i livet som får stå åt sidan på grund av förvärvsarbete. Ingen akut psykisk ohälsa i familjen, visserligen en gammal bondgård som ständigt ropar på hjälp men den kan jag inte fixa med under skolterminerna på grund av hemmaboende barn.
MEN
och du kommer mitt dilemma: Jag har fått en kund som visserligen inte kan mäta sig med KFH (det kan ingen), men han har tillräckligt av obehaglighetstendenser för att trigga mina gamla kroppsminnen av densamme. Kanske lite som att folk som varit med om en brand har svårt för lukten av en urbrunnen tändsticka. Det räcker med att han skriver ett kortfattat mail med ordalydelser som "Ni måste lösa det här nu" för att min puls ska dra iväg. Kunden är lite av en oslipad diamant eller vad man ska säga, inte uppvuxen i det corporata bullshittandets magiska land utan är mer "self made man" med bakgrund inom motor, så han behärskar inte heller inlindandets skrivkonst. Istället för att skriva:
"Hej! Hoppas allt är bra med dig! Vi har ett styrelsemöte nästa vecka och skulle behöva ha besked om status på ärende X för att kunna leda vårt projekt Y vidare. Om du har möjlighet att ringa mig under dagen vore jag tacksam. Med vänlig hälsning/Kund"
skriver han:
[i ämnesraden] "RING MIG!!!!!!!"
När jag då ringer upp är det oftast ingen fara, han får ur sig den stress han själv erfar genom att jagas internt av sina chefer och sen lägger vi på [oftast] i någon form av samförstånd. Men innan jag hunnit lyfta på luren och ringa honom hinner jag försätta mitt system i krisläge. Den ångestboll i bröstbenet och de otäcka stickningarna i fingrar och tår jag erfor dagligdags med KFT drar igång di-rekt och det tar mig någon halvtimme efter ett sådant samtal för att systemet ska lugna ner sig.
Blott misstanken om att det skulle ligga kortfattade mail i min inkorg en dag som denna, första dagen efter semestern, gör att jag hela helgen kände det som att det låg en grå, fuktig filt över min tillvaro. Inget kändes riktigt kul, jag hade en oro och en rastlöshet i mig som inte gick att leda bort, ens med moules frites och chablis. Jag har tack och lov aldrig drabbats av psykisk ohälsa i form av [klinisk] oro och ångest och det här är det närmaste jag kommer vilket i min värld är illa nog. Eller ska man känna så här? Är det en del av lifvet?
Min särbo säger att jag behöver distansera mig från det hela och förstå att det är mitt förflutna som triggar de här oproportionerligt starka reaktionerna. Han tycker att jag bör tala med någon professionell om det. Jag vet ju att han har en poäng. Samtidigt hyser jag en förhoppning om att min tid i gängse yrkesliv inte ska vara alltför länge. Kanske ett par år till. Är det värt det att lägga tid hos en terapeut för att lära sig att öppna mail med versaler i ämnesraden? Eller är det normalt att ha ett visst mått av yrkesrelaterad oro? Är det kanske inte rentav det här jag har betalt för, filtrera kunds oro/bökighet så att resten av organisationen får sköta sitt?
De på vårt företag som uträttar faktiskt arbete, exempelvis de som tar fram alla rapporter och underlag till kund, verkar inte känna den här typen av stress. En nära medarbetare till mig, tillika min rapportmakare, säger att hon aldrig skulle kunna tänka sig att ha kundkontakt just för att hon tycker att de verkar så besvärliga att ha att göra med. Å andra sidan lägger hon betydligt fler mantimmar på jobbet än jag.
Rörigt inlägg. Vad jag egentligen trattar ner till är följande frågeställning:
a) Ska jag bita ihop och köra de åren som återstår med ångestpåslag
b) Ska jag göra detta parallellt med terapi eller
c) Ska jag säga upp mig och leva ett liv befriat från yrkesrelaterad oro?
MvhFruEfficientBadass
