Politiker tycker till - om downshifting etc.

I tisdagens Malou efter tio gästade Oskar och Maribel vilket ju alltid är en fröjd för ett FIRE-hjärta. De har dessutom manglats så många gånger nu att de svarar väldigt bra på alla frågor. Vilket i och för sig är overkill eftersom de flesta frågorna lyder "Vad skulle hända om..." [ja du vet raddan som brukar ramla in efter]. Det som var speciellt spännande i detta avsnitt var att man dragit dit några partiers ekonomisk-politiska talespersoner, nämligen Per Bolund som av Lövbiff för tillfället fått låna hatten som finansmarknads- och konsumentminister ur utklädningslådan, Elisabeth "alla-moderater-bär-inte-knytblus-men-jag-kunde-bara-inte-låta-bli" Svantesson (M) och Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesperson för V. Om du är lat och inte orkar se hela avsnittet på TV4 Play kan presentera min slutsats i två meningar:
Om du eftersträvar FI och tror att våra politiker under din livstid kommer att vara dig behjälplig, tänk om. FIRE/downshifting är och förblir en individuell strävan ty våra partipolitiker är alltför upptagna med att positionera sig själva på den inrikespolitiska kartan samt att polera sina egna politiska varumärken för att kunna/orka/motiveras till att tänka utanför boxen i syfte att hitta konstruktiva och flexibla lösningar för ett modernt arbetsliv med hög grad av automatisering och ett paradigmskifte från heltidsnormen mot gigekonomin.*
Bolund går ut starkt i debatten med en mycket bejakande inställning och, verkar det som, viss insikt i hur uppfuckat dagens arbetsliv är. Bland annat refererade han till den undersökning från i december som gjorde gällande att runt en halv miljon människor i Sverige avskyr sina jobb. Hans lösning är en planerad propp/reform (?) som möjliggör för lönearbetare att få gå på grönbete ett år eller två för att skola om eller starta eget. Jag gillar tanken, men är det inte bara en ompaketering av det gamla friåret? 

Elisabeth Svantesson (M) gör stor sak av att hon är så gammal så att hon vet bäst och trots att hon under några sekunder ramlar in i kaninhålet Johan Norberg ("Det är inte alltid ökad produktion som ska ge tillväxt utan vår förmåga att göra saker smartare") så har hennes förhållandevis gamla (men i snygg kropp paketerade måste tillstås) hjärna loopat alltför många gånger kring tillväxtmantrat för att hon ska klara av att bryta sig loss. Hon ber om ursäkt för att hon måste vara den som säger obekväma sanningar och berätta hur landet ligger egentligen, men det är faktiskt tillväxten som behövs "för att vi ska kunna behålla vår levnadsstandard." Verkligen? Jag tror att vi skulle klara oss alldeles utmärkt om vi kunde nöja oss med att konsumera typ ett klot om året istället för drygt fyra?

Ali Esbati (V) har, inte helt otippat kanske, snöat in på klassperspektivet och förmår inte under denna sittning lyfta blicken från de djupa orättvisorna som gör vårt samhälle så dåligt, exempelvis att klyftorna ökat eftersom 1%:aren drar iväg från resten - en rest som btw har större konsumtionsutrymme än någonsin men sådana detaljer kan man inte grotta ner sig i om man jobbar för Partiet. Lösningen är att vi gemensamt rör oss mot en 6h-vecka och att vi omfördelar resurserna i samhället från de onda bankirerna med fet mage till de fattiga, vahettere...fattiga...ensamstående är det ja, de ensamstående vård...vad-heter-det-nu-igen, sjuksköterskorna, ja, ja sjuksköterskorna är det synd om!


Ring ring! Ali, verkligheten ringde och ville hälsa att en sjuksyrra tjänar mellan 33-39tkr per månad, säg 36 000 som snitt, vilket efter skatt ger cirka  27 000 kronor d.v.s. cirka 7 000 kronor mer än vad Oskar och Maribel tillsammans behöver för att bekosta livet för sig själva och sina tre (3) barn en månad inklusive resande, skor och ett och annat restaurangbesök. Men just det ja, sjuksyrran är ensamstående med tre barn så det försvinner ett huvud och därtill hörande kostnader där, men strunt i det, hon får lite extra fluff bara för denna kalkyl då, jag vill inte bli anklagad för att kräva mer av sjuksyrran än ett downshiftat akademikerpar. Om hon liksom Oskar och Maribel lever i Sverige får hon också barnbidrag vilket med flerbarnstillägg blir runt 4 500 kronor per månad extra in. Hennes odugling till exman betalar säkert inget underhåll så istället får hon 1 573 kr per månad och barn av Försäkringskassan vilket blir 4 719 kronor per månad extra in fram tills barnet fyller 15 då blir det mer. Eventuellt bostadsbidrag lämnar jag därhän och landar ändå på en diff in/ut på 7 000+4 500+4 719kr=16 219 kronor som hon antingen kan shoppa kinaplast för eller lägga i en indexfond. Väljer hon det senare kan hon redan inom 15 år ha 5,3 millar på banken** och således plocka ut 17 600 kronor per månad enligt 4%-regeln och därmed vara ekonomiskt fri för all framtid och därtill lämna 5,3 millar i arv till barnen. Såvida inte vänsterpartiet får för sig att ytterligare öka beskattningen på privat sparande i ISK:en i syfte att straffa folk som får för sig att ta tag i sina egna liv, i så fall får kalkylen justeras enligt det beslutet. Och Ali kommer kanske att bli förvånad när han ser att sjuksyrran kanske inte alls lägger sig framför Netflix de tio åren efter att hon nått FI utan att hon faktiskt fortsätter att arbeta. Kanske inte lika mycket som förr och kanske inte heller med samma sak - men risken är nog inte så stor för att hon går från att vara en ekonomiskt grym arbetsmyra till att bli en samhällsparasit över natt. 

Och anledningen till att sjuksyrran till skillnad från paret Leander Lindberg inte kan ställa om till en mer hållbar livsstil är...(ringa in rätt svar Ali):

a) ...ensamstående sjuksyrror har enligt en studie lägre IQ än downshiftade ekonomer och logistiker.
b) ...paret Leander Lindberg har så många akademiska poäng att de genererar stålars bara genom sin närvaro i deras hjärnor. 
b) ...sjuksyrran är ett offer hur man än vänder och vrider på det och av politisk-retoriska skäl skall inga frågor ställas på det.

Så, för dig politiker och/eller opinionsbildare som fortfarande lever i förvissningen om att downshifting inte är för ensamstående mödrar, folk med annan hudfärg än vit eller människor inom vårdsektorn hänvisar jag till detta inlägg. Till er som läser denna blogg: Fortsätt att spara på egen hand och planera ert liv enligt ert sunda förnuft. 

Mvh/
FruEfficientBadass

* Allt medan SD i lugn och ro knatar uppåt, precis som NSDAP åren fram mot 1933 då man tack vare en massa internt jidder mellan övriga partier kunde smida sina ränker i fred och BAM så var de andra partierna förbjudna och så var det bara att börja implementera.
** Jag använder Jan Bolmessons ränta-på-ränta-kalkylator med av Vänsterpartiet 2018 reviderade ostkroks-skattesats, en inflationsjusterad snittavkastning på 8% samt antagandet att sjuksyrran inte justerar upp sitt sparande när barnen blir större och får högre underhållsstöd. Jag utgår även från att hennes lönehöjningar inte leder till ökat sparande.

Arbetslivet gör oss till slavar...

...är namnet på den kortfilm Roland Paulsen som någon i kommentatorsfältet tipsade om igår.


IGMR skrev ett utmärkt inlägg om Paulsens tema 14 december förra året och jag har egentligen ingenting att tillägga mer än att jag a) håller med om att det är en bra film som talar för sig själv och b) temat anknyter väl till tankarna inom FIRE/downshifting-rörelsen men också kring de tankar Vicki Robin ventilerade på 90-talet kring "vad är ett meningsfullt arbete?".

En oneliner från filmen är när Roland citerar Lafargues kritik mot arbetarrörelsen och i viss mån även de totalitära kommuniststaterna för deras dyrkan till Arbetet. "Hur kunde man kräva sin egen exploatering?" Ja, hur kan man göra det? Troligtvis en kombination av individens rädsla för att stå utan lön och/eller statlig medborgarlönslösning samt statens rädsla för att individen skulle komma att hitta på hyss om hen inte var satt i arbete. Exempelvis att kräva demokrati.*

Det är något i den franska myllan som verkar ge extra bra grogrund till arbetskritiken. Jag tänker exempelvis på schweizer-franska Corinne Maiers "Bonjour Paresse" ("Hej lättja", en parafras på Françoise Sagans "Bojour Tristesse") som väckte stort rabalder när den kom i början av 2000-talet. Hon beskriver hur hon genom att medvetet löka på sitt bullshit job på EDF (Frankrikes motsvarighet till Fortum) strävade efter att liksom nita sin arbetsgivare. Detta ledde till någon sorts publik, disciplinär utfrågning arrangerad av arbetsgivaren vilket visade sig bli bättre PR än brokonst signerad Anna Odell och bokens succé var ett faktum. Det ska i och för sig tilläggas att den vanlige fransmannen nog mest läste boken för att få tips om hur man slackar på jobbet snarare än som ett politiskt manifest.


Tankarna kring att ökad effektivisering leder till skapandet av potentiell fritid (enligt Lafargue estimerad till 3 h per dag "i framtiden" med vilket jag antar att han avser tid efter hans egen död som inföll 1911) dryftas inte bara av marxister utan även av folk på kapitalistsidan, exempelvis LBJ-administrationens Howard R Bowen som på 60-talet sa:

”The fear has been expressed by some that technological change in the near future would not only cause increasing unemployment but eventually it will eliminate all but a few jobs with a major portion of what we now call work being performed automatically by machines.”

Ovan har tuggats om årtionde ut och årtionde in, oftast paketerat som ett hot och som slutet på den mänskliga välfärden. Nu senast i "Jag lämnar ekorrhjulet"-gate där svenska opinionsbildare och politiker målar fan på väggen när fölk går åstad och ger fingret till ett yrkesliv som gör dem sjuka. "Vad skulle hända om alla gjorde som duuuuu....", "Vit medelklaaass...", "Välfäääääärden....".

Bra att du sa det bitch, how is this for välfärd?

1/ Jobba enbart med det som känns meningsfullt. Vicki Robin formulerade det som arbete som är konstruktivt och som ger synbar effekt, där ditt bidrag känns och är meningsfullt. Exempelvis att undervisa, vårda, konsturera, skapa och hitta lösningar på riktiga problem, inte GDPR-typen av problem. Your Money or Your Life borde vara obligatorisk läsning innan man som svensk proffstyckare slår sig ner i random TV/webb-TV-soffa.

2/ Jobba det antal timmar som får dig att må bra. Varken mer eller mindre. Genom att ha en hållbar livsstil i övrigt (d.v.s. inte femkilosstekar varje dag ej heller tre långresor per år) har du råd med den lyxen.

3/ Genom att kombinera punkt 2 och 3 kommer du med stor sannolikhet att generera mer värde till din samhällskropp än om du sitter på ett hittepå-jobb och mår psykiskt dåligt för att det a) är ett hittepåjobb b) tar tid ifrån ditt enda liv (tror jag?) från saker som du egentligen vill syssla med nämligen punkt 1.

4/ Genom att kombinera punkt 2 och 3 besparar du även ditt samhälle en del av de 80 miljarder vi unnar unnar unnar oss på psykisk ohälsa-fronten. 



Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Låt mig också inflika Frihetsmammas obetalbara P.S till IGMR:s inlägg om Paulsen-filmen:

"PS. Jag har delat med mig av ovanstående tankar förr. Min man föreslog anti-depressiva som lösning. Men jag tror verkligen att jag bara är smartare än folk och GENOMSKÅDAT den här skiten. Det är faktiskt svår att finna mening i arbete. Om man tänker efter i alla fall."

* Lafargue var f.ö. svärson till Karl Marx.

Frugal flygning

Hey ho nu har lag lyckats se Åsa A på TV4 Play (tips: Det är näst sista segmentet så scrolla igenom klimakterium, snarkningar och sömnapné och titta bara på den obligatoriska reklamen emellan så når du Åsas klipp snabbare än att sitta och kolla på hela avsnittet). En lugn och bra intervju med Sveriges Oprah. Kul att se Åsas man Jan och hatten av till Charlotta Hedberg - docent i samhällsvetenskap vid Umeå Universitet som kommer in på slutet med lite balanserade reflektioner. Intressant att studier visar att runt 1/4 av människor (män såväl som kvinnor) i ex. UK gått ner i arbetstid för att få en mer hållbar livsstil. Jag håller också med henne om att vi bör förhålla oss ödmjuka inför framtiden bland annat givet den kommande automatiseringen [som plötsligt ingen politisk ekonom eller ledarfeminist tror på längre i den här debatten utan nu behövs varje fysiskt hövve på minst 100% för att samhällsmodellen ska bära). Och de där 80 miljarderna i psykisk ohälsa som Åsa citerar från en DN-artikel ska ju också bekostas, tänk på det inna du går åstad och ger båset fingret.

Jag skriver detta inlägg på flyget från Arlanda till Mallis och har några reflektioner kring hur man kan spara småstålars (d.v.s. förutom själva resan och där är väl nyckeln helt enkelt att boka så snart biljetterna släpps, runt ett år innan resan). Ett annat är ju att som jag vara frilansande internationell au-pair och få resan betald av uppdragsgivaren, men jag inser att det kanske inte är en generisk lösning.

- Undvik så långt det är möjligt att handla på flygplatsen. Att inte falla för det klassiska leda/nervositetsreflexen att handla ej behövd parfym och solglasögon är ju självskrivet. Men jag tänker nu mer på ätbara saker. I vårt fall hade vi en helt idealisk lunchflygning, så vi hann äta brunch hemma och hade sedan med oss lite tilltugg till själva flygningen. Jag förbannar fortfarande mig själv för att jag glömde köpa lock-för-öronen-tuggummi för sju kronor på Willys och nu fick köpa i en servicebutik på flygplatsen för det fyrdubbla (stor påse visserligen). Intressant att notera att typ alla utom jag har köp på flygplatsen som plan A: Lunchmackor för 69 spänn, tre påsar saltlakrits och ett par vattenflaskor. Vilket för mig till nästa punkt:


- Vatten. Det är lite av ett mysterium att folk utan att blinka lägger tjugo minuters arbetstid* på en flaska vatten vars alternativkostnad är noll kronor ur kranen. Ta med två små flaskor (33 cl) i handbagaget som du fyller i flygplatsens handfat (kan ej rekommendera att du tar från själva toaletten). Många handfat är så förtvivlat små och grunda varför 33 cl-flaskan gör sig perfekt. Det här är inte att vara snål, det här handlar om att du bitch ska visa respekt för din arbetade tid. Och miljön, eftersom vattentransport drar lika mycket bensin som transport av kinaplast eller nötkött.

- Flygplatstransfer. Jag och 9-åringen åkte Arlanda Express vilket var logiskt eftersom a) hon åkte gratis och b) i och med att jag bokade såväl dit- som hemtransfer mer än en vecka innan avresan åkte för 195 kronor enkel resa (ord. pris 280 kronor, Flygbuss vuxen+barn 188 kronor). Orkade inte kolla upp kollektivtrafiksalternativ och var dessutom uppe i slutfasen av lite Traderabizniz så hade inte tid att joxa runt där på morgonen.

Nu hade vi ju proppat oss fulla på morgonen och kunde med hjälp av vårt handbagage-förråd hålla oss vid liv under resan, men annars (särskilt om du är barnfamilj) är det en bra idé att mata på i det fall det finns en snabbmatsrestaurang (på Arlanda: Max). Helt ok priser och viktigast av allt: Alla håller sig harmoniska under resan så att man slipper vinka till sig kabinpersonalen för en huvudvärkstablett.**

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Jag tycker i regel att människor beter sig rätt bra i det offentliga rummet, håller upp dörren osv. men här på Mallisplanet ser jag en sida av folk jag ogärna ser mer av och det gäller passagerarna av staten stipulerad pensionsålder. Det är liksom "vik undan här kommer jag", pratar svenska med den engelsktalande kabinpersonalen och blir sur för att de inte fattar, tar tomma platser innan boardingen är klar "becås I need to sit with my wife" (jamen boka biljetten tillsammans med din fru då) etc. Är det så eller hade jag bara otur? Jag reser så sällan se. D.s.

* Vilket är ungefär vad det kostar dig om du har genomsnittlig inkomst. Jamen räkna på det själv då messerschmidt.
** Vilket btw är gratis. Jag fick t.o.m. två 500-mg som flygvärdinnan av någon anledning rådde mig att ta samtidigt (kan ha varit språkförbistring, hon hade en mycket spansk brytning). Jag menar, vem sväljer 1 000 mg på ett bräde såvida man inte ska in för operation?