Vårfixa krukväxterna

Innan jag börjar: Mina föräldrar försökte låna Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende på biblioteket i Delsbo men fick veta att de inte skulle ta in den eftersom den redan var beställd till Hudiksvall (som är samma kommun). Jag gick in och kollade och såg nu att det stod 12 på kö för boken. Ett (1) ex beställt för länets 45 bibliotek. Jag har visserligen inte jobbat som inköpare på bibliotek, men när 12 står i kö på ett exemplar skulle jag kanske överväga att ta till ännu ett ex till samma franchise (de går ju att skicka emellan). 

Jag tänkte därför be dem av er i länet som är intresserade av att läsa boken skicka den som inköpsförslag till era lokala bibliotek. Då kanske folk i Hudiksvalls kommun inte behöver vänta i ett år för att få låna den. Av opraktiska skäl formulerar de alla sina mailadresser på olika vis, men här följer några exempel: bibliotek.bollnas@bollnas.se, biblioteket@hofors.se, bibliotek@ljusdal.se, folkbiblioteket@sandviken.se, biblioteket@soderhamn.se, stadsbiblioteket@gavle.se. ISBN: 9789180202817. Nu till dagens inlägg.

Inlägget

Ibland undrar jag hur jag ska kunna klämma in ett ämne inom ramen för privatekonomi. Det visar sig att det nästan alltid går att relatera allt till ekonomi, bara man anstränger sig en smula. Idag ska jag anstränga mig kring krukväxter.

Mina Frankensteinväxter

I slutet av mars, i samband med att jag gjorde om tv-rummet i förra inlägget, tog jag tjuren vid hornen och planterade om alla krukväxter. Vi har trettio stycken, så det tog ett par timmar. Jag må vara ett misslyckande när det kommer till trädgårdsodling, men jag har alltid lyckats hålla krukväxterna i hyfsad form. Att vårda krukväxter har vissa likheter med att städa. De ska renoveras ibland, vattnas, poleras och donas med, jag förstår helt enkelt hur jag ska ta mig an dem på ett annat sätt än en nyckfull pallkragesodling där man måste rotera grödor och varva tre olika sorters mull för att få de små bortskämda glina att ens titta upp ur marken.

Jag blev extra triggad att vårfixa krukväxterna då ett barn kom krypande med två av mina före detta krukväxter som varit i exil i barnets rum det senaste halvåret. Det var ingen munter syn. Nedan växter, som överlevt vår familj i säkert tolv år, såg ut att ha gått in i mörkret: 

Men likt Frankenstein gav jag mig den på att väcka liv i dessa växtkroppar. Min metod är enkel. Jag lirkar upp plantan, smular bort gammal jord, lägger lecakulor i botten, lägger i ett tunt lager jord, sätter tillbaka plantan och fyller upp med jord i kanterna. Därefter toppar jag med lite lecakulor igen. Varför? Vet ej, jag tycker att det ser fint ut.


Därefter häller jag på utblandad växtnäring. Ovan sort, Plantagens egna ekologiska näring, gör underverk med krukväxterna. Stina Vini använder den till sina krukväxter och hon visade mig på en hög kaktus effekten av att börja med den. Fram till en viss nivå hade kaktusen fått vatten, men efter att hon började ge av ovan näring växte den vidare i en helt annan styrka och färg, jättemärkligt. Kan bero på att det är en hästkur som antingen dödar eller gör underverk. Det var den här näringen som föranledde FB-varningar om missbildade tomater förra odlingssäsongen. 

Blomduschen nyckel till friska plantor



Därefter följer den absoluta nyckelscenen, blomdusch. Och då menar jag inte med en mesig blomspruta, utan du ställer växterna i duschen, duschar av dem med svalljummet vatten och därefter låter du duschen stå på ett par minuter så att det blir fuktigt i badrummet. OBS! Duschen ska inte riktas mot en planta, utan slå i golvet jämte plantorna. Stäng eventuell duschkabin eller dra för duschdraperiet och stäng dörren till badrummet. 

Efter några minuter stänger du av duschen men låter växterna stå kvar i 10-15 minuter (fortfarande stängda dörrar). Det är nästan obegripligt vilken effekt det här har. De blir som nya! Bättre än nya, de blir så vansinnigt fräscha efter en sådan här kur att det ser ut som stodo de ute i Moder Natur. När man sen ställer tillbaka dem i fönstren, med stora vattendroppar på deras blad, kan jag nästan höra hur de i kör besjunger mig och min godhet. 

Det är  jobbigt att plantera om blomkrukor

Att plantera om krukväxterna är emellertid ingen njutningsfull process. Ett himla spring fram och tillbaka och upp och ner i huset för att få dem in och ut ur duschen. Köket såg ut som en slaktscen i en botanisk skräckfilm. Jord på diskbänken, kapade växtlemmar och lecakulor på golvet.


Hur blev då barnets växter? Jag lät dem stå och andas ut lite i söderläge innan de skulle återbördas norrläget och kanske är det inbillning, men jag tycker nog att de ryckt upp sig en smula. Växtnäringen kickar nog inte än på ett tag, men duschen rev av allt damm och de verkar kunna syresätta bättre. Sa doktor Planta.


Kopplingen till privatekonomi - nu kommer den

Ekonomin då? Om vi bortser från det ekonomiskt ofördelaktiga med att vanvårda sina krukväxter och istället behöva skaffa nya, finns det två omedelbart positiva effekter med att hålla sina krukväxter i topptrim. 

  • Ditt hem blir härligare att vara i. Du trivs bättre i det och kommer inte att känna samma behov av att checka in på herrgårdsweekend i jakt på trevliga miljöer. Ditt HEM är din främsta tillgång och du bör vårda varje del av det. Särskilt sådana delar som lever.
  • Du sysselsätter dig med ett handgripligt projekt som håller dig distraherad från tankar som rör Nextopia, what to shop eller evighetsloop i sociala medier för att se vad fint dina vänner skaffat på sistone. Du odlar din trädgård, har fingrarna i mylla, det blir inte mer jordnära än så. 

Ett avslutande tips, som jag även gav mina barn i anslutning till denna övning, är att hellre fokusera på ett fåtal plantor som man har tid att ägna sig åt än att knöka fönsterbrädena fulla med sådant som får stå och torka ut och samla damm. I min minimalistetta i Utopia ska jag bara ha en växt som jag likt Leon dagligen torkar av med en mjuk trasa, pratar med och ger svindyr växtnäring.

Har du tagit hand om dina växter i år? Och om ja, har du några bra växtvårdstips att dela med dig av?

Mvh/
FruEfficientBadass

Post fågel-renovering

Jag har ju tidigare nämnt att våra dvärgpapegojor under sina dagliga flygturer med framgång gnagt sönder våra elledningar. Jag var storsint nog att låta detta passera, trots att manövern (elektriker+ny lampa som täckte ledningarna) gick loss på två tusen spänn, vilket ungefär motsvarar inköpspriset för papegojorna. Men när jag en eftermiddag i slutet av mars kom ner i tv-rummet och möttes av nedan syn, fick jag nog. 


De hade, i brist på kabelsnacks (den nya plafondlampan slöt tätt kring sladdarna i takfästet så de kom inte åt med sina små monsternäbbar), utvidgat sin repertoar till väggarna. Jag erkänner att väggarna var rätt sletna redan innan. Exempelvis hade Lasse Elektriker med ej fjäderlätt hand dragit loss den gamla kabeldragningen och i samma veva dragit med sig tapet, spackel och delar av väggen, något av hans arbetssignum. 



Rummet blev en kvart

Men med fåglarnas hjälp gick rummet från att kännas småslitet och gammalt på ett möjligen patinerat sätt till att kännas knarkarkvartigt. Och då tänker jag inte ens gå in på de högar med skit de dagligen placerade på högarna med månadstidningar på bokhyllan (som vi placerat där av strategiska skäl eftersom de hade en sittpinne i taket ovanför), eller det konstanta flödet av fröskal och fjädrar som yrt ut från deras bur ner på golvet. 

Ställa burarna i ett annat rum? Jovisst. Jag hade gärna ställt dem uppe på kallvinden, men det gick inte papegojornas ägare med på. Att ha dem i ett rum där det sover människor var uteslutet, eftersom de med solens uppgång (ibland ett par timmar tidigare) började med högfrekventa skrik blandat med ett repetitivt tjatter. Återstod: Köket (uteslutet, inte ens minstingen ville ha fågelbajs i maten), matsalen (för många frilagda takkablar) eller som nu, tv-rummet.

Eftersom deras ljud tränger igenom den mest actiontäta hollywoodrulle så vi har kört en kombo: De kvällar vi till äventyrs velat nyttja vårt tv-rum till att se på tv, lät vi dem flyga fritt hela dagen så att de skulle vara riktigt trötta i skymningstid. Därefter stängde vi in dem och la en filt över buren. Då brukade det i regel bli tyst. 

Farväl till fåglarna

Nåväl, tapethistorien i kombination med att barnen tröttnat på fåglarna (herregud, vi har haft dem i mer än ett kvartal!) gjorde att jag fick tillåtelse att lägga ut dem på Blocket. Jag mottog denna information med spelat lugn, men så fort de åkt till skolan samma morgon kastade jag mig över datorn och la in en "Bortskänkes". Inom loppet av tio minuter hade jag två intressenter. Vilket var tur, eftersom Blocket efter en kvart tog bort min annons då det enligt lag inte är tillåtet att skänka bort djur. Man måste ta minst 100 kronor, något som tydligen filtrerar bort olämpliga djurägare.

Dagen efter kom hon så, min räddande ängel. En kvinna som redan hade dvärgpapegojor av samma sort och som ÄLSKADE just denna art (sa hon i alla fall, hon kanske likt Cruela de Ville tänkte göra en päls av dem). Och i samma sekund som papegojorna var försvunna drabbades jag av renoveringsiver.

Budgetrenovering tv-rum

Ni vet ju vid det här laget att jag inte är en stor fan av Renoveringar. Vi talar heller inte fackmannamässigt utförd storrenovering här, utan mer uppfräschning till liten peng. Steg-för-steg:

1. Jag tömde rummet
2. Jag dammade av väggarna och tvättade med målartvätt
3. Jag la ut skyddspapper på golvet, men skippade maskeringstejp  (listfärgen är 110 år gammal och tenderar att släppa vid tejpning varför jag istället la en linjal emellan när jag närmade mig listen, alternativt målade med väldigt lätt och precis hand)
4. Jag spacklade alla hål och slipade ner dagen efter.
5. Två lager "äggskalsvitt" från Byggmax. Färdigblandad färg för 179 kronor för hela målningen. Skyddspapp, roller och penslar på det och det landade på 360 kronor.

Före- och efterbilder




Här ser ni fåglarnas hörn innan renoveringen. Baksidan är täckt med galler, för att de ska få rikligt med luft och möjlighet att skita på väggen. Jag lyckades efter två omgångar väggskrubbande med varmt såpavatten få bort det mesta, men de hårdaste exemplaren var jag tvungen att hacka loss med en skruvmejsel. 

Schablonen vid taket var ett utslag för mitt 16-åriga jag som senast tog sig an ommålning av detta rum i mitten av 90-talet. Jag vet inte om ni minns, men det var rätt inne då, att sätta schabloner överallt. Folk har senare trott att detta är någon form av originalmålning, som en hälsingegårdsk utsmyckning. Men jag har de senaste åren tittat på de där schablonerna och känt otillfredsställelse, ungefär på samma sätt som man kan känna en olust när man tittar på hur man klädde sig när man gick på gymnasiet. 


Detta blev hörnet efter. Övre delen av skåpet (dansk kvalitetsmöbel, inköpt på loppis för att ha fåglar i det) hivade vi, men underdelen gick att rädda med ett lager färg. Nu är det mitt feng shui-altare med glimmande föremål (en mosaiktavla), ljus, blommor, tidskrifter utan fågelskit och sällskapsspel bakom luckorna. 


Jag hade inte sinnesnärvaro att ta en panoramabild med mobilen så ovan en hemmasnickrad variant. Förutom det uppenbart fula, de trasiga tapeterna, störde mig här hyllan i vänsterhörnet (som en av er rådde mig att ta bort i samband med att jag körde en minimalistutrensning av rummet för något år sedan men som jag inte orkade ta bort då den skulle lämna efter sig fula märken), den takhängda fågelpinnen till vänster upp i taket (väck!) och lite annat som inte syns på bild som ett gökur inklämt mellan dörrarna till höger och diverse fula märken och hål i väggarna. Schablonen naturligtvis. 

Dessutom tyckte jag att textilen på fåtöljernas dynor gjort sitt (en egenhändigt utförd tapetsering med ett beige överkast från Ikea, nu med hål) och att det saknades lite "tyngd" i inredningen om ni förstår vad jag menar. Det är vitt och beige. Visserligen två favoriter, men utan motvikt vilket gör att rummet känns lite intetsägande. 


Ovan efterbild kanske inte sprakar av färg heller, men jag kan intyga att känslan i rummet är annorlunda. Det känns fräschare och lättare på något vis, trots att jag bytt ut de blommiga kuddarna mot mörkgrå helt nya Ikea-överdrag (loppis, 20 kr/st). På loppisen hittade jag även en grå gardinlängd i sammet (15kr) som jag delade i två och klädde om fåtöljernas dynor med. Jag bytte ut de vita filtarna mot mörkgrå för att ytterligare accentuera det grå, vilket enligt min mening fick rummet att "jorda" lite. 



Konsten att rotera objekt

Jag älskar mina Svenskt Tenn-lampor i fönstret, men vis av erfarenhet vet jag att allt som står i dessa fönster över sommaren blir blekt eftersom rummet ligger i rakt söderläge. Jag tog upp dem till det skuggiga gästrummet (som bara används sommartid) och ställde dit en mer robust lampa med simpel Ikea-skärm (passande nog i grått) som stod på plan två. 

Detta anser jag vara nyckel i frugal heminredning: Att kunna flytta runt saker, från möbler till lampor, textilier, tavlor och annat i syfte att anpassa ett utrymme efter aktuellt behov.

I samband med denna fuskrenovering blev det ju också, som alltid vid renoveringar, ordentligt städat. Mattan togs ut för solbad på farstukvisten, all takhängd spindelväv åkte bort, kakelugnen skrubbades ren (även luckorna, som jag polerade med glastrasa), jag slipade, inspirerad av IGMR, av träytor med finkornigt sandpapper och polerade med möbelpolish. En hel kasse böcker åkte ut ur den redan slimmade bokhyllan och soffan fick ett rent överdrag. Kort sagt: Jag feng shuiade skiten ur rummet.

Totalbudget

Kostnad för det hela landar ink. loppisköp (jag köpte även den lilla korgen som står på det före detta fågelskåpet och som nu rymmer värmeljus) blev 435 kronor. Ungefär vad jag fick på att sälja några prylar på Tradera under samma månad. 

Alternativkostnaden däremot, att behöva kalla in elektrikern nästa gång fåglarna hittar en sladdgömma, hade varit större. Dessutom är det true bliss att komma in i rummet, sätta på lite musik utan att rädas att fåglarna kommer att gå igång på vokalisten, tända ett par ljus, slänga sig på soffan, ta fram en god bok och veta att man inte ligger på fågelskit. 

Ett försök att knyta ihop säcken

Tanken slog mig: Är det lika härligt (eller härligare) att göra sig av med djur som att skaffa dem? Och innan papegojvännen läxar upp oss för vårt slapphänta förhållningssätt till djur vill jag bara braska att införskaffandet av fåglarna var resultatet av ett årslångt, systematiskt case-byggande av äldsta barnet som normalt tar bra beslut. Det hela var en 16-årspresent och intentionen var att dessa fåglar skulle flytta med barnet hemifrån om ett par år. 

Vad barnet emellertid inte räknat med (och som jag sa redan införskaffandet) var att det är svårt att tämja vuxna fåglar. De måste bli vana människohand redan från späd ålder, gärna genom att matas med...pipett? Dessutom var vi alla, barnet inkluderat, överraskade över deras röstresurser. Min man har tinnitus och det var otänkbart för honom att vara i rummet under deras vakna timmar. Till och med barnet, som bor två rum bort, stördes. 

Jag tänker så här: Nu har vi lärt oss en ordentlig läxa. BARNET har lärt sig en ordentlig läxa. Man skaffar inte djur för att det finns extraordinära exemplar på Youtube som gör gulliga saker. Ett djur är ett jätteåtagande under (alldeles för många) år framöver. Burdjur kräver anpassningar i hemmet, eftersom de ofta har en annan dygnsrytm än människor. Dessutom blir det skräpigt. 

Jag hoppas nu att samtliga våra barn tänker till en extra gång innan det börjar tjatas om djur igen. Och efter papegojorna har det faktiskt lugnat ner sig på den fronten. I skrivande stund har vi bara en självgående katt och fyra självgående höns. Helt underbart. 

Och skulle mot förmodan ett barn börja tjata råtta, leguan etc. behöver vi bara peka upp i tv-rumstaket, på den ännu kupollösa plafondlampan (ett resultat av att jag skulle kolla in huruvida fåglarna gnagt på elen, misslyckats att skruva på glaskåpan rätt med kras som följd) för att de ska förstå att Den Kampen kommer de inte att vinna. 

Spretigt inlägg. Har du ägnat dig åt någon frugal renovering på sistone?

Mvh/
FruEfficientBadass

Vi plockar smulorna från tjänstemannabordet

För ganska exakt två år sedan jobbade min man sista dagen på sitt tjänstemannajobb. Ett jobb som, förutom en heltid+ som ekonomichef inbegrep ett antal styrelseuppdrag inom samma organisation. Den krasch av personligt slag han fruktade skulle komma (d.v.s. vilsenheten som antas bli en konsekvens av att inte ha vardaglig struktuuur och social konteeext) uteblev. Istället blev han stamkund på biblioteket och i tennishallen.  

Vårt nya (yrkes)liv

Under sommaren 2019 flyttade vi upp till Hälsingland och innan sommaren var slut hade han börjat jobba på en lokal firma som löneadministratör. Jobbet fick han via den familj vi köpte höns av och rekryteringsprocessen tog femton minuter. Han har jobbat cirka halvtid, helt enligt eget huvud. 

Nu till årsskiftet blev han uppgraderad till ekonomichef  och en nettolön för halvtid som motsvarar ungefär det jag fick från en månads heltid som reporter (typiskt va?). Han/vi hade precis göttat oss färdigt över detta då ett bolag där min man tidigare suttit i styrelsen hörde av sig och frågade om min man kunde tänka sig att hjälpa till i ett projekt under 2021.

Min man blir då anställd på 25 procent till en stockholmskonsultisk timpeng vilket innebär att han hamnar på samma nettolön som när han sprang ekorrhjul. Men det finns några skillnader mellan nu & då:

1. Han kan nu jobba var, när och hur han vill. 

2. Han har ingen pendling att tala om.

3.  Han har inget personalansvar.

4. Han är inte inblandad i internpolitik eller allehanda jidder som kommer som ett brev på posten om man är heltidsanställd på ett specifikt ställe med tillhörande livegenskap.

Att gilla sitt jobb - det existerar tydligen

Det bästa av allt är att han gillar båda sina uppdrag. Min man har ju egentligen aldrig varit emot jobb per se. Däremot har han ogillat att ätas upp av ett jobb strösslat med red tape, firmapolitik och corporate must-haves av typen audits, processkartläggningar och utvecklingssamtal.

I hans nuvarande basjobb ser han till att folk får sina löner, att boksluten löper på och att GDPR shit is written. I sitt extrauppdrag får han möjlighet att jobba som en sorts senior controller med helt andra fokusområden. Han får därmed en sorts tallriksmodell med arbetsuppgifter, helt befriad från artificiella corporata tillsatser. När han pratar om sitt nya arbetsupplägg låter han glad och förväntansfull. Uppdraget börjar idag så vi får väl se hur det utvecklar sig.

Hans nya uppdrag börjar ungefär samtidigt som våra hyresintäkter från lägenheten upphör. Därmed förpassades Lägenheten från att vara en kanske-fråga till en icke-fråga. Med de låga omkostnader vi har idag behöver vi drygt hälften av min mans lön för att dra runt. 

Jag blir FIRE-parasit?

Jag inser att jag i och med detta upplägg riskerar att förknippas med den "FI"-grupp (i regel kvinnor), vars bas i ”oberoendet” är att den andra delen av hushållet fortfarande lönearbetar. För det stämmer att min man sedan flytten upp axlat en del kostnader som tidigare låg på mig, exempelvis mat.

Men här föreligger ett par skillnader. Min mans boomerang till yrkeslivet var inte en del av ekvationen när vi tog beslutet att dra ur pluggen. Vi hade, med visst kringelikrokande av typen gig och eventuell lägenhetsförsäljning, kunnat klara oss utan att vare sig jag eller han jobbat. Även jag har arbetat periodvis på halv- till heltid och giggar nu som frilansskribent, även om min lön är minst sagt blygsam jämfört med hans.

Vidare har jag ju på intet vis uppmuntrat hans eskalerande yrkesutövande. Tvärt om, jag tycker att det är rätt trevligt att ha honom i krokarna (bra feng shui) och fram tills det att han la till det extra jobbet kom han ofta hem till lunch för att sedan inte återvända till jobbet. 

Den sista och kanske viktigaste aspekten är att han faktiskt verkar upprymd över den nya ordningen. Han får lite kontakt med ett större sammanhang och får en tillfredsställande känsla av att vara efterfrågad, vilket ju även en avhoppare som jag måste medge borde kännas rätt gött (märkligt nog har ingen av MINA forna arbetsgivare hört av sig).

Vad FI(RE) möjliggör

När vi så låg i soffan och myste över sakernas tillstånd och min man likt en ädel riddare uttalade den för en frugal weirdo golddigger wife ljuva frasen: ”Du kan bara ta det lugnt”, slogs vi återigen av det fantastiska som blivit resultatet av vårt beslut att lämna våra ordinarie tjänstemannakarriärer.

Jag, som har ett över snittet stort behov av att inte ha chef, har kunnat utforska andra sidor av livet. Jag har läst två år på högskola vilket varit både utvecklande och i viss mån inkomstbringande (CSN). När jag är klar med bokskriverier tänker jag lägga in nästa växel i frilanskriverierna. Inte en chans att jag hade haft tid och koncentration nog att påbörja en sådan resa medan jag fortfarande sprang ekorrhjul.

Min man ogillade de artificiella delarna av sitt jobb. Men att på stående fot avstå dåvarande tjänst och be om att få ta ett konsultuppdrag åt ett dotterbolag fanns inte på kartan och hade nog ansetts vara lite mysko i största allmänhet. Men som avhoppare med kunskap om dåvarande organisation är han såhär ett par år senare ett självklart val av rådgivare/konsult till uppdrag av ad hoc-typ. 

Hans "frihet" är en konkurrensfördel i det att hans forna arbetsgivare utan att skämmas kan be honom hoppa på småuppdrag. De kan vara trygga med att han efter en tid inte kommer att börja tjata om fast anställning eller heltid. Han kilar liksom in sig i ett språng som normalt är svårt att fylla. Som han själv uttryckte det: ”Den här resan är enklare uppifrån”. Det vill säga: Tomrummen i tjänstemannalivet blir mer tillgängliga om man först varit en trygg stabil tomte för att sen bli en frilansande tomte.

Vi plockar smulorna

På samma sätt som min man plockar smulor som faller från tjänstemannabordet fångar jag upp ett och annat skribentuppdrag. Idag är jag fri att ta uppdrag kring översättning och content writing med nästan omgående leverans. För tillfället har jag bara en uppdragsgivare (Marknadsförar-L), men hon förser mig regelbundet med jobb och eftersom hon sällan stannar särskilt länge på en arbetsplats tror jag att det kan komma fler batcher framöver.

Tanken har slagit mig förut, men det tål att upprepas: Om man har någon form av användbar yrkeserfarenhet (min man) och/eller tid (jag) har man plötsligt möjlighet att ta uppdrag som går under radarn. Uppdrag som inte annonseras eftersom ingen vettig mänscha skulle säga upp sig från sitt trygga jobb för ett sketet konsultuppdrag eller småöversättningar. Inte heller är arbetsgivare särskilt förtjusta i att anställa folk tillsvidare, varför gigg-ekonomin kommer att fortsätta att växa. En ekonomi som klippt och skuren för kontorströtta frugal weirdos som inte orkar spara sig till 4%-fria. 

Jag skickar bara med den, som en tanke till de av er som klurar på en lean FI. För samtidigt som du stänger dörren till en trygg heltidsanställning öppnas ett fönster till mindre ad hoc-uppdrag som, förutom att vara mindre betungande, också gör att du med stor sannolikhet kommer att få utföra dem på egen hand, i egen takt och på egen ort. Du behöver inte heller utsätta dig själv eller andra för utvecklingssamtal eller delta i tvångsmingel på Zoom fredag klockan tre. 

Om du klippt med heltiden, giggar du i din gamla bransch?

Mvh/
FruEfficientBadass

Om Living a FI - återkomsten

Innan jag börjar, Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende har fått recension av såväl Frihetsmamman som Cosmonomics!   

För en månad sedan gjorde mig en läsare uppmärksam på att min idol inom FIRE-bloggosfären, Living A FI, hade gjort ett nytt inlägg. Det var nästan fem år sedan sist. Jag upptäckte honom bara ett par år innan han slutade jobba och därmed blogga men har läst och läst om hans blogg ett flertal gånger. Newman vet vad jag talar om, han är helt enkelt bäst. Han är som en mer mångfacetterad och välformulerad MMM. 

Hans serie The Job Experience 1-13 kan vara bland det roligaste jag någonsin läst. Särskilt beskrivningarna av Cthulhu. En annan bloggpost jag inte kan glömma är den om Bruce, hans egenhändigt utformade chef som han skaffade sig hemmavid efter FIRE.


Sparbloggaren som försvann

När man följer en blogg så ihärdigt som jag gjorde då, under åren 2013-2015, dessutom de år jag var som mest frustrerad på jobbet, lämnar det ett väldigt tomrum när den bara upphör från en dag till annan. Senaste livstecknet var ett inlägg om det hotade Obamacare i november 2016 och därefter inte ett ljud.

Jag gick in då och då för att se om han uppdaterat men ingenting. Jag övervägde att kontakta honom för att se om han ens var vid liv, men den enda kontaktvägen var en sorts forum-chatt där ett antal personer ställt exakt samma fråga utan att få svar. Och så då plötsligt, ett mastodontinlägg den 17 mars i år. 


Sparbloggarens återkomst

Den här mannen skriver i vanliga fall rätt matiga bitar. Ofta får man avsätta en halvtimme eller så för att ta sig igenom. Vilket man gladeligen gör eftersom han är briljant. Men den här gången hann jag åka tåg mellan Stockholm och Gävle innan jag var klar. Vilket delvis berodde på att det redan då låg 150 kommentarer under inlägget som jag var tvungen att läsa. I skrivande stund är de uppe i närmare 400.

Jag tänker inte spoila mer än nödvändigt, ni får läsa det själva. Men jag kan säga så mycket som att det var ett bra inlägg att läsa för er som går och funderar på potentiella baksidor med FIRE. Det blir inte mer up front ärligt än så. Nu har han ju haft lite osis. Argh, svårt att inte spoila, men det handlade för hans del mycket om hälsa och nära relationer. Men en sak jag skulle vilja lyfta från inlägget (inte en av huvudpunkterna varför jag tar mig friheten) som jag funderat en del på sen jag läste det är aspekten social status.

Spoiler alert!

Han beskrev hur hans dåvarande fru, trots att hon från början varit all in FIRE, älskat resan, hatat sitt jobb, trivts bra under första åren i frihet, efter ett tag började sakna...ja hur beskrev han det..."att hålla jämnt tempo" med sina vänner. Hon hade känslan av att vännerna rörde sig framåt medan hon stod still. De fick nya tjänster, nya tjänstebilar, nya tjänstehjon och hon bara...lökade hemma eller befann sig utomlands på någon budgetresa.

Hon hade svårt att hantera att hennes väninnor, trots att de troligtvis sprang ekorrhjul för allt vad tygen höll, kunde posta snaskiga lyxbilder på sociala medier av sina spa-resorts och weekend gettaways på fina hotell. Och när vännerna uppgraderade hus bodde hon och Living A FI kvar i sin samma hyresbungalow. Till slut åt det nästan upp henne och idag har hon bytt tillbaka till en mer dussinamerikansk livsstil.

Hans reflektion över det här är ganska självrannsakande. Hade han kunnat förutspå denna händelseutveckling? Hade han kunnat göra något annorlunda för att undvika relationskollaps? Han tar definitivt på sig en del skuld (även om jag personligen tycker att han inte borde det, jag menar, hon är ju en vuxen, intelligent varelse, fullt kapabel att exempelvis börja jobba igen om det nu var där skon klämde). MEN, man vet ju inte hur man kommer att reagera när FI är ett faktum. Det kändes lite som att hon även ville bort från honom, att han med sitt fria och atypiska liv kontaminerade the american dream-bilden av framgång.

Strävan viktig för att trivas 

Viktig poäng i såväl hans inlägg som alla kommentarer: Strävan är viktig för vårt välbefinnande. Att planera för framtiden, att ha ett mål. Att skaffa 20-miljonersvillan kan vara ett mål. Att bli vd ett annat. Att bli FI ett tredje. Vad har dessa mål gemensamt? Svar: De känns inte lika lattjo när man väl har nått dem. Det var väl lite det som hände där, hos min idol i Massachusetts. Och jag funderar sedan inläggets tillkomst: Kommer det att hända mig?

Det har snart gått tre år sedan jag lämnade tjänstemannalivet. Två och ett halvt år sedan min man gjorde detsamma. Vi stannar nästan veckligen upp i våra förehavanden och gör någon reflektion kring detta. Bara häromdagen satt vi i två timmar på eftermiddagen och spelade den gamla 80-talsklassikern Master Mind och drack kaffe och kom då osökt in på hur våra eftermiddagar såg ut för drygt tre år sedan. "Vilka eftermiddagar?" sa min man. "Dagarna försvann som i ett slukhål och när jag kom hem vid sex var jag helt blockerad i hjärnan med jobbsaker jag var tvungen att fixa efter middagen eftersom dagen varit full av möten". 



Konsten att gå sin egen väg

Och även om jag jobbat och pluggat en del sedan dess lever jag trots allt ett liv i sus och dus, ett liv som mer exemplariska tjänstemän med tjänstebil skulle snegla ner på och ömma över. Men jag märker att jag har mycket svårt att bry mig om eventuella reaktioner. Jag tror att denna obryddhet varken är ett utslag av viljestyrka eller någon form av supersjälvförtroende. Det är bara sån jag är.

Enligt Living A FI handlar det i mångt och mycket om predisponerad läggning som, på ett mycket amerikanskt vis, går att kartlägga med hjälp av konsultetiketter som Rationals and Guardians. Han har skrivit en bloggpost om det tidigare och kunde nu applicera det på sin (x)fru.

"Certain people are just wired to be like everyone else.  To move with the pack, stay with the herd socially and so on.  Others don’t feel as constrained and aren’t as bothered when they find themselves fifty yards away from where everyone else is.  These tendencies and preferences are part of our core personality makeup.

I have to say — my spouse’s behavior was on-track with everything I wrote in that post.  She’s a Rational and a Guardian rolled into one.  I tried my best to convert her — to make her more comfortable being different and pursuing her own path, but in the end, she had too much Guardian in her. Instead she wanted to follow the trail that was blazed by so many of our peers.  She needed to stay with them and not be so different."

Gänga dig med rätt partner

Jag inser nu hur lyckligt lottad jag är. På två sätt. 1) Jag ballade inte ur 2) Min man ballade inte ur. Den som är närmast att balla ur p.g.a. vår familjs FIRE är mellanbarnet som tycker att vi lever fattigt (det vill säga: Vi köper inte nya kläder åt henne på Zadig & Voltaire närhelst hon önskar).
För jag inser också, efter att ha följt Living A FI tidigare och även hans frus uppsåt att nå FIRE under de yrkesverksamma åren, att man på förhand inte vet hur man kommer att uppleva tillvaron i frihet när den väl blir ett faktum. 

Visst, det är lätt att föreställa sig sovmorgnar och slow travel i september när ens forna kollegor slår sig ner i konferensrummen. Men är man förberedd på att sitta på väninnemiddagen när det vankas köksrenoveringsrally eller följa med vännerna på krogen för att höra om deras senaste fjällstugeköp och svara på frågor kring hur det känns att "inte ha någonting att göööra på dagarna". Man måste leva det för att verkligen fatta.

Nu låter det som att jag har gått på nitar. Det har jag inte. Jag hade redan rensat rabatten innan jag drog ur pluggen och de vänner jag har kvar från mitt gamla liv har roligare saker att prata om än nästa konsumtion. Dessutom har jag skapat en egen liten FIRE-bubbla här på bloggen och i ett rudimentärt socialt nätverk via sms med Bagarn och IGMR och ni/de ger mig all den bekräftelse jag behöver. Möjligen kan jag känna att jag ibland lägger sordin på stämningen när någon av mina icke-FIRE-vänner nästan skamset biktar sig om miljonrenoveringar, poolbyggen e.d. Som att jag skulle bry mig!

Nog om detta. Jag säger inget mer, inlägget får tala för sig självt. Så hämta dig en kopp kaffe eller två, stäng in dig i konferensrummet med headseatet i örat och nicka åt en låtsad röst i cirka en timme framöver och Läs.

Mvh/
FruEfficientBadass

Sparplan 2011 fyller tio år

Jag såg nu att Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende, nu ligger inne på Täby bibliotek. Jag har hört från flera av er som med framgång fått era bibliotek att ta hem den. Så har du inte redan gjort en beställning, kontakta ditt bibliotek och ange ISBN 9789180202817 och be dem ro hem ett ex. 

Om cirka två månader fyller min sparplan tio år. Ni som följt bloggen ett tag vet ju att jag bara varit hard core frugal weirdo i sissådär sex år, men jag tog mina första stapplande steg i juni 2011. Så här gick det till:

1. Ålder 0-35: Ett liv i sus och dus. Pengarna brände på fickan. Förutom ett dysfunktionellt pensionsspar på SEB (jag blev lovad en prenumeration på ett glossy magazine om jag började spara) bestod vår enda ackumulation av pengar av att vi i samband med charterbokning ägnade månaderna efter att betala räkningen till Tui, vilket kanske mer hamnar i kolumn ”spendera”.

2. 35 år: Det magiska händer. "Bygg din egen pengamaskin" av Tobias Schildtfat hamnar av misstag i mitt knä och på bussen hem till dussinförorten öppnar jag den. Han skriver bla bla bla ekonomiskt fri bla bla och jag kan knappt ta in budskapet. Vad snackar han om? Vadå ekonomiskt fri? Inte för mig. Däremot lockar han med scenarios av typen "Ha hundra tusen på börsen och plocka ut 5 000 om året i ren avkastning, som du kan göra vad du vill med utan att pengamaskinen i sig minskar i värde." DEN fattade jag. För då kunde jag ju varje jul ta ut 5 000 kronor och köpa en ny väska för pengarna!

Ålderskris födde sparplan?

Men det var det något som skavde. Jag var i mina bästa år (35), hade förhållandevis hög inkomst och varken jag eller min man, även han i sina bästa år (37) och med förhållandevis bra inkomst, hade något sparkapital. Like zero. Det kändes lite ovärdigt. Så jag gick igång på Tobias snack om sparande och vid en herrgårdshelg med min man förklarade jag mina intentioner. Jag avsåg att börja spara. 

Min man som fram till detta ögonblick varit vårt ekonomiska alibi i familjen tillät sig en snett leende av det slag man ger en fyraåring som säger att hin ska bli astronaut. Jag, the consumer sucker of consumer suckers, börja spara, det var en absurd tanke. Men han förstod sitt eget bästa och gav mig sitt stöd, liksom "bra bra, gör du det." 

Little did he know att jag jag i och med detta beslut kom att försegla familjens öde. För hade jag sagt till honom som det var, att han inom tio år skulle säga upp sig från en tjänstemannakarriär utan att ha ett jobb att gå till, flytta upp till en gammal bonnagård och odla skägg, hade han inte trott mig. Men här vi nu - faite accomplie. 

Sparplan dokumenterar resan

Jag kan i min Excelfil, titulerad "Sparplan 2011" följa hela min resa från de första stapplande stegen med 2 000 kronor på sparkontot. Man brukar ju säga att en bild säger mer än tusen ord. Jag skulle vilja säga att en Excelfil säger mer, åtminstone i det här fallet. Det är många siffror och flikar i den i alla fall. Några nedslag:
  • 2014. Post "Linnéa" (barnflicka): 25 000 kr. Hade vi haft kurage nog att dra från jobbet i tid om dagarna hade dessa pengar i en indexfond med den börsavkastning som rått sedan dess vuxit till nästan 150 000. Och då var det inte bara ett år vi hade barnhämtning, säkert fyra-fem, så en halv mille på att visa sig duktig inför en chef man knappt minns. Knäppt.
  • Under "övrigt" hittar man mycket skoj. "Drinkar bokmässan: 1 500 kr", "Skolfoto 1 000 kr" (har vi kvar en enda bild?), "Kulturama 2 200 kr" (danskursen där jag överansträngde min höft så att jag trodde att jag hade höftcancer tills besök på primärvården), "Yves Rocher 1 000 kr" OMG så dålig smak och varför sätta det under "övrigt", som att det vore en av livets nödvändigheter, så som "restskatt" eller "bilbesiktning", kunde jag bara inte tagit det inom ramen för min allokerade dagspeng? Ännu hellre: Inte köpa skiten över huvud taget. 
  • Nedan en typisk kommentar: ”Yasuragi, Ikea, Hassela, 3000kr var”. Jag har egentligen inget emot vare sig Yasuragi eller Hassela, men Ikea återkommer löpande med runt en tusing per månad. Jag ser Lyxfällan framför mig när de drar upp dörren till en hangar fyllt med brokiga textilier och skrangliga fanérmöbler. ”Och här har vi alltså en kär hobby, att åka till Ikea och köpa heminredning...”.


Vändpunkt sparande när jag upptäckte MMM

Under 2012, 2013 och 2014 förbättras läget år efter år. Poster av ovan slag fasas ut och från att ha haft en sparkvot på runt 10 procent närmar jag mig 20-25. Vid ingången av år 2015 har jag den i min värld imponerande summan 250 000 kronor på börsen. Men det är i maj 2015 som skiten slår i fläkten. Fast tvärt om då, jordgubbarna slår i fläkten, jag trillar via en Tweet på Rika Tillsammans in på ett inlägg från Spar-Jesus: Mr Money Mustache och begriper följande:
Det är fullt möjligt att bli ekonomiskt oberoende genom att spara från lön. Det gagnar mig emellertid inte att sminka onödiga utgiftsposter som nödvändiga, exempelvis att på rad "Övrigt" klämma in kosmetik eller drinkar. Jag måste börja spara på riktigt.
Sen sker magi. Mellan 2015 och 2016 ökar min ISK till det dubbla. DET DUBBLA! Bra börsår visserligen, men ändå. Sen taktar det på. Jag hade passerat the tipping point of my stupidity och löken började skalas på allvar. Ett oändligt viktigt tankeskifte ägde rum: Jag sparar inte för att jag borde och för att det är bra i största allmänhet. Jag sparar för att jag nu förstått att det är möjligt att bygga mig en tunnel ut ur det corporata till ett liv i frihet.

Vittringen av frihet nyckel till framgång i sparandet

Faktum är att jag vid här inte lät mig nedslås av att kalkylen menade att det skulle ta mig runt femton år att bli fri (jag var väldigt 4%-compliant vid tidpunkten). Bara tanken på att jag eventuellt skulle slippa ut ur ekorrhjulet innan av staten stipulerad pensionsålder gjorde mig så motiverad att det inte var några som helst problem att formligen skövla i allt vad utgifter hette. 

Smink, drinkar, frisörbesök, dans på Kulturama, väck väck. Och det gav omedelbar effekt. Inte bara i ISK:en, utan på min livskvalitet. Nybyggarandan och Projektet fyllde min tillvaro med mening. Det blåmelerade linoleumgolvet på jobbet gick från att kännas kvävande till att kännas som en våg jag surfade fram på. Om jag var tidig in på morgonen hände det att jag sprang genom korridoren i strumplästen för att glida fram likt en skridskoåkare sista metern in i mitt rum och jag minns att jag tänkte snälla tankar om golvet: TACK för att du hjälper mig med detta kära plastmatta, min medbrottsling. 

Jag blir lite tårögd när jag läser listan på utgiftsposter och finansiella mål för enskilda år: "Småtting blöjfri", "Avveckla fritids storing". Det känns som att det hände i ett annat liv. Men är jag glad att jag redan där och då, sommaren 2011, tog det beslut som BLOTT tio år senare kom att resultera i att jag nu lever en tillvaro helt befriad från arbetsångest. Måndagsångest - väck. Slut-på-semester-ångest: Väck. Tid för hobbies, studier, barn, höns: Check. 

Sliding Doors-tanken ger mig ångest

Tänk om jag INTE snubblat på Schildfats titel under Q1 2011. Hur hade mitt liv sett ut idag? Med stor sannolikhet hade jag fortfarande sprungit i ekorrhjul och försökt försvara positionerna, kryddat min LinkedIn-profil och hoppats på Nästa Fantastiska Jobb som till skillnad från Alla Andra Jobb inte skulle innehålla asjobbiga kunder, fladdriga chefer eller härskarteknik-medarbetare. Bara tanken gör mig smått illamående. 

Jag skriver detta inlägg inte primärt för att stoltsera med mina egna bedrifter (även om det är ett delmål) utan för att beskriva hur en trevande och tafflig start ändå kan mynna ut i frihet. Få som bestämmer sig för att följa "the road less travelled" kommer att glida fram på en räkmacka. Att bara bestämma sig en dag och därefter gå från klarhet till klarhet, dokumenterat i ett prydligt dokument med förutsägbar utkomst. Det kommer att vara krokigt och fullt av återvändsgränder. 

Kom igång med din sparplan

Kontentan är att BESLUTET är allt (nåja, sen tillkommer lite slit men utan beslut kommer du ingenstans). Vägen fram mot målet kommer du förr eller senare att hitta. Och det snabbare än du tror. För inte tog det några femton år innan jag och min man kastade loss. Det tog drygt tre år efter det att vi på allvar började spara. 

Men likt världsomseglaren upptäcker nya stopp på vägen mot slutmålet, kantas resan mot FIRE av kobbar av inkomst. Du behöver inte vara helt fri enligt 4%-regeln för att ta steget ut i en regnbågsglittrande enhörningstillvaro. Särskilt inte om du är lite till åren kommen och har hunnit tjäna in en del pension. Det räcker med att du under ett antal år ihärdigt och frenetiskt sätter undan ditt sparutrymme i en frihetspott, som sen får gona till sig på börsen. 

När du sen kapar förtöjningarna kommer du med stor sannolikhet att upptäcka att det trillar in pengar lite här, lite där vilket - i kombination med dina låga omkostnader - gör att frihetspotten mest fyller funktionen av en mental krockkudde, en fallskärm att lösa ut ifall saker skulle strula till sig ordentligt.

Sparplanen gör du lämpligast i Excel med en kolumn per månad och rader för in- och utgifter. Jag listade stående räkningar och en samlad pott jag kallade "månadspeng" som var de pengar som låg kvar på kontot efter det att räkningarna var betalda. 

Om du strävat mot ekonomiskt oberoende under ett antal år, har du kvar dokumentation från resans gång? Om ja, är det någon skillnad på hur planen såg ut i början och hur den senare blev?

Mvh/
FruEfficientBadass

Konsten att möblera enligt feng shui

Skämmigt nog gjorde Fri2032 en recension av Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende, redan den sista mars och jag hade helt missat den. Till mitt försvar kan jag bara säga att jag inte hade en aning om att man kunde läsa en bok så snabbt. Jag har för mig att jag skickade den cirka två dagar innan. I vilket fall, vill ni höra vad hon har att säga om den kan ni läsa om det här.

Som jag nämnde tidigare fyndade jag en feng shui-titel från tidigt 2000-tal på Myrorna Fleminggatan när jag var i Stockholm sist. Det gör inte så mycket att boken är tjugo år gammal eftersom feng shui är typ 20 000 år gammalt och metodiken går att applicera oavsett möbeltrend. Men å vad jag gillade bilderna i boken.






Så här möblerar du enligt feng shui

Det enda som avslöjar bokens ålder är att datorn på sista bilden är runt en meter djup. Allt annat hade funkat idag non? Jag tar ju inte feng shui så vansinnigt bokstavligt så jag skummar bara igenom snacket om baguor och särskilda centrum i hemmet som ska curlas för att man ska nå framgång. Som frugal weirdo blir man nästan lite upprörd vid fallstudien av ett par som enligt bokens författare "älskar att resa jorden runt och renovera sitt hus" med analysen:

"The couple have some problems with finances, suggeting that The Fortunate Blessings area of their lives is blocked." 

Jag har en avvikande åsikt. Jag skulle säga att det är deras resor och renoveringar som blockerar deras Fortunate Blessings area. Men om man kan sila bort skrock av det här slaget finns en del göttigt att ta med sig i sin inredning. Jag tänker då främst på hur man möblerar.

1. Möblera enbart med möbler du tycker om och ifall det är sittmöbler: de som är bekväma.

2. Se till att allt är helt och rent. Om ex. en soffa är nött, lägg över ett överdrag.

3. Allra viktigast är placeringen av soffa, säng och skrivbord. Huvudregeln är att du från dessa ställen (liggande i sängen eller sittande vid skrivbordet) ska ha överblick över rummets dörr(ar). Du ska också gärna ha "fast yta" bakom ryggen, vilken kan vara utmanande eftersom du ofta blir tvungen att ställa sakerna med fönster i ryggen. Du kan då kompensera med att hänga gardiner i lite mer rustikt material i fönstren och ställa ditt ett par växter. 

4. Växterna ska för övrigt ha rundade hellre en spetsiga blad. Feng shui handlar i stor  utsträckning om att återanknyta till naturen, så ju fler levande element du har (växter, djur) desto bättre. Dammiga konstväxter eller risiga växter är mindre bra, för att inte säga dåligt. Särskilt bra är växter som slukar vatten. "A simple and natural environment fosters a corresponding lifestyle". 

5. Se till att det är lätt att röra sig kring möblerna. Du ska inte stöta in i möblerna och dörrar ska inte bumpa in i dem när du öppnar till ett rum. Svängrum är nyckel för "chi" att passera i ett jämnt flöde.*

4. Håll hallen fri från möbler och prylar i den mån det går. 

3. Markera tydligt ytterdörren från utsidan, exempelvis genom att ha en uteväxt stående där.

2. Speglar reflekterar energi och är därför bra i mörka hörn, men inte direkt framför sängen där du ska vila. 

Fniss, märkte ni hur jag narrade er med numreringen? 

Exempel på feng shui vardagsrum

Jag fick själv en tankeställare efter avsnittet om vardagsrum. Jag har mina två fåtöljer placerade rakt mitt emot soffan vilket jag tycker funkar utmärkt. Men enligt feng shui ska sittmöbler stå i vinkel mot varandra, lite på sniskan. Men de ska samtidigt inte stå med ryggen mot en dörr, vilket blir svårt om jag inte får ha dem mitt emot soffan. Det känns som att man måste måttbeställa ett hus för att vara feng shui compliant. Men sen är jag med: "Arrange furniture so there is an easy flow of energy and avoid too many tables and clutter. Keep the energy bright and clear and make a clear distinction between the focal point of the room and the television. Indeed, try to hide the television and do not let it dominate". 

Vi har förvisso tv:n på ett rätt synligt ställe i rummet, man ser den direkt när man kommer in. Men å andra sidan är inte sittmöblerna riktade dit utan med lite fantasi kan man uppleva att rummet primärt är till för intellektuella samtal och brädspel (även om det enda vi gör därinne är att fläka oss framför tv:n och äta popcorn veckans alla dagar).


Ett effektiv sätt att skapa feng shui

Bilden ovan gav mig rysningar av välbehag. Jag bara älskar blomman. Det är väl en hortentia? Jag har ett vagt minne av att jag försökt att ha två sådana växter hemma en gång, men misslyckades storstilat. Inom två veckor var de döda. Nu råkade det finnas blå hortentia på Lidl precis när jag läste detta kapitel, så jag beslöt mig för att göra ett nytt försök. Men när jag kom dit var alla blå redan plockade och de som var kvar hade redan påbörjat sin resa till de sälla jaktmarkerna varför jag istället köpte en inomhusros på Coop (och en oval kruka på loppis för 15 kronor):


Den ska enligt en blomsajt tydligen ha vatten på fat varje dag och stå så ljust som möjligt. Mycket fascinerande det där med vattnet. Jag hällde på en rejäl skvätt men när jag bara någon minut senare tittade ner i krukan var där tomt. Jag hällde upp en gång till och samma sak: Slurp. Hur som helst är blommor, gärna som sagt vattenslukande sådana, mycket bra ur feng shui-synpunkt. 

Feng shui - bluff eller puff?

Man kan tycka vad man vill om feng shui men enligt min mening handlar det en del om sunt förnuft. Det säger sig självt att det är trevligare att leva i ett hem där man inte trillar över saker hela tiden eller att det känns bättre att sitta med blicken mot dörren än med ryggen mot, med risk att bli knivmördad. Det jag gillar ur ett rent frugalt perspektiv är att det i mycket liten utsträckning handlar om att haka på trender eller köpa nytt. Tvärt om, det handlar om att rensa och optimera det man redan har. Eller, som i mitt fall, att göra ett enstaka inköp av något litet, som en växt. 

Är du bra på att få chi att flöda fritt i ditt?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Och om man tycker att chi (positiv energi) är i flummigaste laget kan man ju nöja sig med att säga att "du" ska kunna passera i rummet utan att bli avbruten av bumpande dörrar eller trilla in i bord och få blåmärken på låren. 

Kontaktskräck med Skatteverket

Ni har väl inte missat IGMR:s recension av Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende? Vem behöver PR-avdelningen på storförlaget när man har en frugal weirdo community som håller en om ryggen?

På tal om att hålla folk om ryggen så länkade Sparpatrullen till ovan recension. Gamlingar som läser denna blogg från datan ser att Sparpatrullen - för övrigt en mycket habil FIRE-blogg - nu hamnat i blogglistan. You scratch my book, I scratch your blog.

Jag har ju tjänat sexsiffrigt under inkomståret 2020 (en bedrift som knappast hade uppskattats i något annat forum än här) vilket ledde till att jag likt vilken svenne banan som helst behövt deklarera. Det hade jag behövt göra oavsett eftersom jag är en levande myndig individ. 

Det är märkligt detta med ekonomi. Jag är ju på pappret ekonom (även om jag hoppade av den siffriga inriktningen så snart jag kunde) och har inga problem att förhålla mig till investeringssparkontot. Men så fort det nalkas Myndighet blir jag fem år gammal och ser mig själv stå med fingret i mungipan precis som Lilla Småtting i Alfons.


Minus den glada minen, jag ler inte alls. Som i år. Jag fick besked om kvarskatt på 6 000 kronor. Beskattningen av uthyrningen måste man själv ange och min man hade räknat ut vilket belopp jag skulle skriva in i ruta X vilket skulle resultera i runt 36 000 kronor i skatt plus min restskatt sen innan. Han uppmanade mig också att så snart jag kunde betala in detta belopp så att jag skulle slippa betala ränta. 

Jag gör enligt instruktion men när jag är klar säger Skatteverket att jag bara ska betala in 36 000 kronor. Vad hände med de 6 000 kronorna? Jag ringer min man (jag deklarerar på väg till tandställningsmanöver i Stockholm) och då agerar han förvånad: "Har du redan signerat och skickat in? Fast siffrorna inte stämmer?" Hell yeah, jag var ju redan inne på Internetbanken för att betala av min skatteskuld, rädd som jag är för att hamna i white collar prison. 

Jag känner mig lika vilsen i skattenland som jag föreställer mig att vår katt skulle känna sig i Stockholms tunnelbana. Jag utgick från att de instruktioner min man, som är riktig ekonom, hade givit mig skulle vara tillräckliga för mig att tråckla mig ur årets deklaration. Jag lydde bara order!

Den här osäkerheten vis-à-vis Skatteverket gör naturligtvis att jag aldrig skulle komma på tanken att göra saker av typen avdrag. Även om jag hade haft en vag idé om ett giltigt avdrag, skulle jag med stor sannolikhet inte hitta var någonstans i deklarationen detta skulle föras in. Sen skulle jag ligga sömnlös på nätterna i uppskattningsvis fem år framåt, rädd för inkvisition av män i trenchcoats som velat inspektera mitt arbetsrum, mina pendlarbiljetter eller vad det nu hade handlat om. 

Den här kontaktskräcken påminner i mångt och mycket om min företagarskräck, att ha egen firma eller eget aktiebolag. Jag betalar gladeligen mer för att dra in fakturapengar via extern part av typen Cool Company framför att själv stå som ansvarig för min deklaration från firman. Jag vet inte vari detta grundar sig och att jag, trots att jag fyller 45 i år, inte kan komma över det. 

En nyckel är väl min totala oförmåga att minnas siffror. Jag höll för ett tag sen på att låsa mig ute från min mobil eftersom jag inte mindes min (brutalt enkla) PIN-kod, trots att jag haft mobilen i fråga i 2,5 år. Lyckligtvis hade jag skrivit ner koden i en två år gammal papperskalender jag hittade på vinden, så på tredje försöket kom jag in. 

Jag skrev nyligen om hur jag kurerar min mans garderob. Dagen efter invigning av densamma noterade jag hur han trots mina pedagogiska lappar plockat ihop outfits från fel dag. Inte för att han, tror jag i alla fall, velat improvisera, utan för att det är svårt för honom. Av de kommentarer jag fick till inlägget tolkar jag det som att han inte är ensam. Hallå! Ny diagnos: Garderobsdysfunktion! Min uppgivna suck då var av exakt samma natur som den suck jag hörde min man dra när jag ringde honom, halvt gråtfärdig från tåget, med min skattediskrepans. Det slog mig att vi aldrig kommer att kunna skiljas. Jag hade hamnat på öppen anstalt för skattebedrägeri och han hade sett ut som galne gunnar.

Det som går lätt för en del är svårt för en annan. Har du kontaktskräck med Skatteverket eller simmar du runt som fisken i vattnet på dylika instanser?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Efter draft av inlägg visade det sig att allt var i sin ordning. Med min deklaration alltså. Det var någon kapitalinkomst som adderade upp till full ROT som åt upp delar av skatten. Jag vet att det är så eftersom min personliga revisor/eskort gick igenom det hela när jag väl kom hem. D.s.

Deep Year, the Continuation

Jag nämnde ju tidigare att jag rotat fram släktens samlade korrespondens och att jag där hittat mängder av skojigheter och trauman. Jag fastnade särskilt för ett foto, taget 1942, av min mammas farmor och hennes bröder. Som jag sa bytte två av bröderna till andra efternamn och jag skickade på måfå ut lite trevare per brev, till män i 60-årsåldern bärande dessa efternamn samt i vissa fall, även ett förnamn identiskt med den presumtiva farfaderns (tänker att det var vanligt förut, att man döpte barn efter gammal släkting). 

Jag fick två napp. Dock inte av männen själva utan av deras fruar och systrar. Av någon anledning verkade just de här männen patologiskt ointresserade av sin släkt, medan kvinnorna var patologiskt superintresserade. Vet inte om det är en allmän tendens men det verkar nästan så. 

Men summerat har jag nu kartlagd en stor släktmassa med förgreningar runt hela landet, från Luleå till Hjo. Det är ju avlägsen släkt. Min mamma är syssling till ett antal, jag blir väl då typ brylling eller pyssling. Men det är inte poängen. Poängen är att jag har en massa avlägsen släkt jag inte visste om och vi delar alla samma ursprung i denna syskonkvartett som en tidig höstdag under andra världskriget ställde sig att posera i sina finkostymer utanför det hus jag nu sitter i och skriver. 


Jag får tacka Alice för inspelet om släktforskning. Jag förstår att det är ett slukhål, även om jag primärt intresserar mig för de som lever idag. Jag var emellertid inne en sväng i SCB:s husförhörslängder och det var ju kul. Där finns de, ögonblicksbilder hus för hus, socken för socken med nödvändiga anteckningar i marginalen. Exempelvis yrke (hemmansägare, torpare, jordarbetare, fattighjon), lyte (suput, idiot, krympling). Jag har exempelvis en krympling i släkten, vilket låter spännande. 

Vissa kunde kombinera olika yrken och karaktärer. Man kunde till  exempel vara både jordarbetare och idiot. Eller piga och fattighjon. Jag är inte helt säker, men jag tror inte att dessa termer lever kvar i myndighetssverige idag. Religion noterades också, även om det fanns få avvikelser. De flesta var ju bara vanliga folkhemskristna. Om denna tids folkhemsräknare (företrädesvis kyrkans män) hade vaknat upp på en GDPR-kurs 2021 hade hen nog begått harakiri. "Men hur skall jag kunna skjöta mitt ämbete om jag ej får använda korrekt terminologiae?"

Efter att ha plöjt igenom alla dessa dokument, foton och brev har jag nu en väsentligt mycket bättre bild av hur släkten ser ut. Att bläddra i de tidigare intetsägande fotoalbumen med anonyma, stela porträttbilder är nu en helt annan femma eftersom jag känner igen folk. Aha, där är ju han, som åldrats till att bli han på den här bilden! Och där står ett namn, då fattar jag att hon var dotter till henne, osv. Ett banalt vykort med ortsstämpel och en klen signatur med en intetsägande upplysning får plötsligt "body". En mängd tidningsurklipp av typen dödsrunor och födelsedagshyllningar har också bidragit stort.

Responsen har också varit fantastisk, särskilt från en syskonförgrening med många kvar på orten. Jag har alltså pysslingar vars hus jag passerar nästan dagligen, 5-10 minuter från där jag bor nu. En kvinna blev så glad när jag hörde av mig, eftersom hon tänkt försöka hitta min mamma i många år men inte vetat hur (eftersom hon bytt efternamn). Vidare har min mamma satt en släktforskarintresserad väninna på att leta bakåt med gott resultat, så nu har vi ett antal family sheets som jag ska scanna in till den nu 30-sidiga powerpoint jag gjort över släkten, komplett med foton på foton, screen shots från husförhörslängderna och kommentarer från de släktingar jag talat med. 

Jag kommer nog inte att fördjupa mig så vansinnigt mycket mer i detta utan är ganska nöjd. Jag är extra belåten med att vi gjort detta nu, eftersom mamma sitter med en del information som jag inte har. Tillsammans med hennes barndomskompis, min granne, har jag fått hjälp att lägga pusslet ytterligare, särskilt vad gäller alla de vykort från lokalbor som samlats här på gården. Vem var den där mannen som reste till Kina och skickade kort på avrättningar? Ja nu vet jag exakt vem han var, varför han skickade dessa vykort (han hade fått spons från gården) och var hans hus en gång låg. Stundtals har det varit nästan CSI-läge här på gården när jag och grannen suttit och pusslat med amerikakorrespondens. Hans till amerikat förrymde farfarsfar omnämns nämligen i en del amerikabrev som finns här från andra Hudikbor som var i New Hudik (Rockport) tidigt 1900-tal och genom att trixa ihop datumstämplarna kunde vi kasta ljus över en sak som gäckat min granne i många år. 

Ja, detta var i sanning en Deep Year-aktivitet. Så många lösa trådar genom åren, namn och platser och anekdoter som passerat över mitt huvud och som jag nu har sammanställt, redo att lämpa över på nästa generation om och när de kommer i den ålder då man tycker sådant är viktigt.  

Två frågor:

1. Hade jag haft tid, ork och intresse av att ägna mig åt ovan om jag sprungit ekorrhjul?

2. Bidrar ovan exercis till att höja kvalitén på mitt liv?

På ett svarar jag nej och på två svarar jag ja. Mitt övergripande syfte med att checka ut från jobbcirkusen var ju att få mer fast mark under fötterna, att hinna konsumera den input som redan fanns i mitt liv snarare än att dra in ännu mer data i mitt liv som inte haft tid att konsumeras. Att bringa ordning i släktmyller är en mycket jordande upplevelse. Det är väl därför folk förr eller senare (med betoning på senare) ägnar sig åt det. Nu är jag i princip klar med mitt och kan checka det från min bucket list. 

Jag inser att jag snöar in på det ena mer perifert än det andra här under mitt Deep Year. Av nyfikenhet ställer jag därför frågan. Hur spännande tycker ni att mitt liv är på en skala där 1 = intern audit och 5 = påtänd cirkusclown?

Mvh/
FruEfficientBadass

Jag leker med min Ken

Under vintern har jag noterat hur min man börjat se lite sliten ut. Alltså inte fysiskt, med all den tennis han spelar nuförtiden är han i toppform. Men hans garderob. Det var hål i flera av tröjorna och en del av dem vet jag är närmare tio år gamla. De ljusblå Etonskjortorna kanske gjorde sig bra i kontorslandskap, men i hans numera lite mer avslappnade arbetskontext känns de aningen malplacé. Plus att de nu är så slitna i manchetter och krage att man knappt ser färgen där. 

Under arbetet med boken satte jag samman en kapselgarderob för "mannen utan dresscode" och blev så förtjust i tanken på den att jag nu gjorde detsamma i min mans garderob, det vill säga: Jag replikerade nästan exakt de plagg som jag spånade fram i boken. På Sellpy, givetvis, efter att ha sorterat på "Fast pris". Skåda Kens nya garderob:



- 1 par Levi's 505 (de klassiska pappajeansen). SB-pris (svenne-banan-pris): 900 kr. Mitt pris: 200 kr.

- 1 par chinos Filippa K. SB-pris: 1 500 kr. Mitt pris: 140 kr.

- 1 brun crew neck i merionull från Tiger. SB-pris: 1 200 kr. Mitt pris: 225 kr.

- 1 grå crew neck från Filippa K. SB-pris: 1 200 kr. Mitt pris: 300 kr.

- Två mörkblå lite grövre skjortor fr. Gant/Ralph Lauren. SB-pris: 1 000 kr/st. Mitt pris: 180 kr/st.

- 4 vita T-shirts från Levi's. SB-pris: 250 kr/st. Mitt pris: 50 kr/st.

- 1 brunt skärp, okänt märke. SB-pris: 300 kr. Mitt pris: 30 kr.

- 1 par bruna Vans, fortfarande i kartong. SB-pris: 900 kr. Mitt pris: 450 kr.

- 1 svart T-shirt J Lindeberg. SB-pris: 700 kr. Mitt pris: 70 kr.

- 1 blå T-shirt Ralph Lauren. SB-pris: 1 200 kr. Mitt pris: 80 kr.

- 1 par shorts från Bondelid. SB-pris: 480 kr. Mitt pris: 50 kr.

Summerat: Drygt 2 000 kronor för min mans nya kapsel, rubbet återanvänt från antingen consumer suckers eller folk som ändrat storlek. Estimerat nypris drygt 10 000 kronor. 

När paketet väl kom (det tog atypiskt nog två veckor, det verkar vara full rulle på Sellpy) var det två saker som behövde returneras. En av T-shirtsen hade ett hål vilket jag reklamerade. De gav pengarna tillbaka men ville inte ha tröjan i retur. Det tog en minut att laga. En skjortknapp behövde sys i bättre, men det gjorde jag utan att klaga. Nu återstod det svåra, nämligen att få min man att använda plaggen.

Min man är nämligen vanemänniska och har han vant sig vid att använda ett plagg så fortsätter han att göra det tills plagget går sönder, utan att alternera till ett annat plagg. Om man låter honom hållas fritt klär han sig alltid (och då menar jag all den vakna tid han inte befinner sig på tennisbanan) i blåjeans, blå skjorta och en V-ringad pullover. När dagen är slut trippelhänger han överdelarna (det vill säga, han drar av sig allt i en "enhet" så att T-shirt, skjorta och pullover hänger på en och samma galge, lätta att trä på sig dagen efter) och lägger jeansen i en hög på golvet (så att han kan rulla ner i dem när han vaknar). 

När vi gick igenom hans nuvarande tunna klädbestånd inför tillskottet från Sellpy visade det sig att han hade tre perfekta chinos han aldrig använder. Varför? Han visste inte att han hade dem. HUR detta är möjligt är kanske en av de stora världsmysterierna. Han har inalles tjugo plagg som hänger fullt synliga på en klädstång en meter från sängen. Ibland misstänker jag att min man har synbortfall. Men nu var det slut på det, jag skulle mans-säkra garderobrutinen för honom och så här gjorde jag.

1. Jag satte samman fem outfits för kontorsbruk (klädkod casual, det blir aldrig mer än så i Hudik). Plaggen varken dubbel- eller trippelhängdes, utan fick varsin galge. 

2. Jag gjorde lappar av tunn kartong som jag hålslog och hängde fast på varje galge. På lappen står DAG samt PLAGG. Färgkodat, givetvis. Grön text för måndag, röd text för tisdag osv. Syftet med lapparna är dels att min man utan att behöva anstränga hjärnan ska kunna byta kläder för varje veckodag, men också att varje plagg ska hitta rätt galge efter tvätt.


3. Därefter gjorde jag avdelare i form av mina skärp och scarves mellan veckodagarna. Nedan är alltså min mans kläder. Längst till höger, utanför vardags-plaggen, hänger hans blåjeans. De får han ha på sig på helgen. Liksom de två pikétröjorna och den grå crew neck-tröjan som visade sig vara collegetröja snarare än pullover. 

Fem plagg åkte ut. En skjorta som var helt söndernött samt ett par V-ringade pullovers som sett bättre dagar. En mörkblå crew neck från Filippa K åkte till skräddaren med ett 2*2 cm stort hål på armbågen som min man inte sett. 

Som synes är det en del plagg kvar från tidigare ovan, exempelvis en röd tröja och tre Etonskjortor. Man kan klara sig på betydligt mindre än så. Men jag gillade idén att skapa en komplett outfit per dag, annars hade min man valt en outfit och sedan hållit sig till den tills den fallit i bitar. Den enda kvarstående utmaningen är att det bara finns två skärp. Min man brukar ju låta skärpet sitta i byxorna tills de pensioneras, så vi får se om han lyckas dra ur det efter dagens slut och överföra till en annan dag. 

Ni kanske tycker att jag beter mig som en mamma mot sitt barn i ovan exercis? Det är helt korrekt. Å andra sidan finns det situationer i vår vardag då min man får bete sig som en pappa mot sitt barn vis-à-vis mig. Det är fördelen med att vara två personer med olika skills. 

Med avdrag för de två plagg som returnerades samt den reklamerade T-shirten landade min mans nya garderob på 1 400 kronor. Han behöver således inte lägga av Konsumentverket stipulerade 500 kronor i månaden på kläder framöver. Vilket betyder att han slipper dra in 800 netto per månad vilket borde innebära tio dagar utan arbete på ett år = två veckor, liv det med. Dessutom kommer han att vara stilig.

Du man, hur ställer du dig till konceptet kapselgarderob?

Mvh/
FruEfficientBadass

Jobbcirkus

Tack för era entusiastiska tillrop kring min bokrelease i onsdags. Jag kan meddela att jag nu sålt tillräckligt med böcker för att täcka omkostnaderna, så allt ni köper nu går rakt in i knarkkassan. Det går förvånansvärt lätt att få biblioteken att beställa hem boken har jag förstått på såväl era kommentarer som från min egen erfarenhet från biblioteket i Hudiksvall. En gängkriminell i min närhet föreslog att jag själv skulle maila Sveriges alla bibliotek och be dem att ta in boken, men där går gränsen. Inte för min moral, men för min lathet. Däremot kan ju NI be att få hem den till ert bibliotek. Jag får ett sålt ex, ni slipper köpa den och dessutom sprider vi det heliga ordet till populas om den får stå och götta sig lite på "Nyinkommet" med sitt frestande budskap. ISBN:et för dagen är: 9789180202817. Till inlägget:

Ibland får jag ta del av firmaintrigerna från den Stora Världen. Det bereder mig alltid stort nöje att höra om hur människor lyckas snurra in sig i tjänstemanna-näten. Inte för att jag tycker att de förtjänar det, vad tror ni om mig, att jag är en vansinnig Medea som vill hämnas Yrkeslivet (märker ni att jag nu gått in i Litteratur A:s grundkurs tre, om dramatik?), utan för att det ger mig bekräftelse på att det var rätt beslut att lämna skiten. 

Det senaste exemplet är från en kompis vars man har en vän som just nu befinner sig i en Prekär Arbetssituation. Han jobbar likt merparten av befolkningen som högre tjänsteman. Eftersom han insett att han avskyr personalansvar sökte han en specialistroll på en annan del av företaget (en försäkringsjätte). Den tidigare delen av bolaget var jätteledsna och bara "Men kom igen stanna hos oss, vi gör vad som helst, säg din lön!" men han ba "Talk to my hand, jag vill bli specialist, nu drar jag". 

Men bara ett par månader in i uppdraget skär det sig med nya chefen. Hen är inte imponerad av killen i fråga, tycker att det tar för lång tid för honom att sätta sig in i prylarna et cetera. Eftersom hans tidigare tjänst fortfarande var vakant mailar han sin gamla chef och ber om jobbet åter. "Jag begick ett misstag, det är er jag gillar" osv, ungefär som när den separerade Mannen insett att hans kontorsfling var ett nut case och vill tillbaka till frugan och barnen igen. 

Men nu hände något märkligt. Ursprungsavdelningen, som bara ett par månader tidigare bett honom ange ett ohemult högt löneanspråk, ignorerar honom. Det visar sig senare att hans mailförfrågan gått runt i hela ledningen och nu anses han plötsligt vara en bortskämd slyngel. "Jaha, först så passade det inte men nu passar det minsann, vem tror han att han är?" Så nu sitter han där, i limbo. Hans gamla avdelning vill av principskäl inte ta i honom med tång och hans nya chef har redan avskrivit honom som inkompetent. För två månader sedan var han Kungen, nu är han knappt ett simpelt...ja vad ska vi ta för liknelse...hjon?

Annat exempel: En vän som tagit över ett ansvarsområde på ett stort utbildningsföretag. Den person som tre år tidigare haft samma tjänst men som gått över till andra arbetsuppgifter ska vara med och coacha henne och bidra till vissa projekt. Men trots att den tidigare rollinnehavaren lämnat på egen begäran (för flera år sedan) är det tydligt att hon känner sig hotad och lite surkränkt av min kompis. Det är snipiga tilltal, djupa suckar och insinuanta uttalanden om att min kompis på något vis steppar henne på tårna. Hur är det möjligt? Hon har ju gått vidare till en annan position?

När jag hör den här typen av vittnesskildringar från Arbetslivet blir det så tydligt att vi är del av ett mänskligt experiment. Experimentet går ut på att stänga in folk i fysiska (eller digitala) rum mellan nio och fem varje dag. Aldrig förr i mänsklighetens historia har vi tvingats att arbeta så tätt med andra människor. Jägare/samlare = jobbade inte tätt, alla kunde ju inte gå och samla på samma buske. Man gav sig ut och sen sågs man först till skymningen då man under fest och gamman grillade en bisonoxe. Bondesamhället = var och en pysslade med sitt, förutom när man tillsammans tigande sörplade i sig sin havrevälling några gånger per dag. 

De av mina förfäder som bodde på den gård jag nu sitter och skriver i lär väl också ha varit i luven på varandra emellanåt. Men jag tror inte att de aktivt klurade ut intriger av slaget "Men nu å, ska Hans-Erik få föra plogen i år? Jag sa förvisso att jag inte mer hville plogen dra, men det var ju inte för att låte han?”. Jag gissar att man överlag var lite mer laissez-faire. Man gjorde det som behövde göras och höll sedan truten. 

Människan är som vilket annat djur som helst; när vi blir instängda framträder mindre smickrande drag. Lejonen stångar mot burens galler, människan sniper på munnen och baktalar kollegan inför skyddsombudet. Om vi dessutom befinner oss i en av organisationskonsulter framdrejad hierarki där det ges incitament till att visa framfötterna i syfte att få bibehålla sin plats på apberget i organisationsschemat, händer det att vi flippetiflippar och gör konstigheter som vi troligtvis inte tagit oss till privat. Och då kallas domptören (den externa HR-konsulten) in för att försöka reda ordning i flocken. Vilket enligt min erfarenhet ofta utmynnar i ett utköp av det stökigaste elementet och så testar man att skjuta in en ny, noggrant screenad, labbråtta i förhoppning om att debaclet bara var en anomali i en i övrigt fungerande organisation. 

Det här är inget anmärkningsvärt. Det anmärkningsvärda hade varit om det INTE hade blivit strul. Jag tror att vi befinner oss i slutfasen av ett post-post-modernistiskt arbetsexperiment som inom kort kommer att avlösas av en mer löst sammanhållen arbetsmarknad bestående av ett lapptäcke av företagsöar, gigsters och distansarbetare där attityden hos generationen på ingång lutar åt att corporate heltid till 70 kanske inte är så fabulicious för livskvalitén. Något säger mig att mina barnbarn kommer att flyga runt i sina ekologiska hologrambollar och föra telepatiska konversationer av typen ”När min mormor var ung tjänade folk flera bitcoins (korrekt, då har kryptovalutor tagit över) på att jobba med hittepåsaker i en sorts storfamilj som inte var en riktig familj. Man hade jättelånga namn på sina roller och det var viktigt att visa att man var viktig annars fick man inte vara i familjen längre, wohaa vilken spiff makaj bror.”

Men vad vore jag för en FIRE-bloggare om jag lämnade er med dystopiska vittnesmål från Corporate Sweden såhär på årets längsta dag utan en dos optimism? Newman, this one's 4U:

One of the cool things about keeping your cards close to your chest is that you’ll always have this incredible secret that nobody knows about. It feels like a superpower. You’ll look around every day and watch people behave the way that they do, shopping for Amazon garbage on company time, bitching about meetings or work-life balance or their inability to make ends meet and so-on, and it won’t bother you nearly as much. Your secret protects you from being crazy upset about work, because you know that this whole working-for-the-man thing is only a phase, and you’ll grow out of it and into yourself. But chances are, everyone else in your workplace will not. Your secret makes you as bulletproof as your co-workers are vulnerable. Somewhat paradoxically, knowing that you are going to leave your position within a couple of years makes you a better worker and also improves on-the-job happiness.

Mvh/
FruEfficientBadass