Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende

I början av januari satte jag mig och försökte skriva några frilansartiklar om privatekonomi. Tanken var att jag skulle se om jag var kapabel att anamma en typisk magasin-paketering, av typen "Kom igång med ditt sparande" eller "Spar tusenlappar till semestern". Det var jag dessvärre inte. Det var helt omöjligt att hålla sig till 5 000 eller 8 000 tecken, enkla kom-igång-tips med faktaruta. Hur jag än vände och vred på det blev det för långt och för omfattande.

Jag beklagade mig för en av mina första läsare Katarina som är frilansskribent och hon tipsade mig då om att istället skriva bok, något jag funderat på ett tag. Eftersom jag redan ventilerat idén om en sparbok med mina existerande förlag men blivit ghostad beslutade jag mig för att ge ut själv via Publit. 

Så det var bara att damma av min grundkurs i InDesign och sätta igång. Sen har jag skrivit och skrivit och korrat och korrat men när jag var inne på fjärde provtrycket fick jag ge mig och nu är den klar - Sparboken (helt otroligt att namnet inte var taget, sparande som är så hett?!). Eller rättare sagt: Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende.

Nu är Sparboken här

Du kan köpa den direkt från Publit (199 kr plus frakt runt 50 kr), Adlibris (233 kr ex. frakt) eller Bokus (259 kr, fraktfritt över 99 kr). Om du surfar i datorläge bör du också ha en köplänk till Publit i marginalen. Du kan också be ditt bibliotek att ta hem den eftersom biblioteken kan köpa in böcker via Adlibris. Ange titel och ISBN 9789180202817. Jag har också lagt till sida "Min bok" i rullgardinslisten längst upp med baksidestext och köplänkar.



Fördelen med att ge ut själv är att man har fria händer att skriva vad och hur man vill. Nackdelen är att man har fria händer att skriva hur långt man vill, utan att någon drar i handbromsen. Därför blev den runt 100 sidor längre än jag på förhand planerat. Min man hintade vid korrläsning att jag gärna hade kunnat korta ner den, men när jag väl satte mig för att stryka slogs jag av en ekivok tanke: "Det här är min bok, jag gör hur jag vill". Jag känner mig obstinat som ett flickeflarn i en Astrid Lindgren-berättelse. Men bara så att ni vet: Den är lång.

Vad innehåller Sparboken?

Boken är precis vad den heter: En samling sparknep som tillsammans ger möjlighet till ett liv med större ekonomisk frihet. För trogna bloggläsare inga revolutionerande nyheter, mer en sorts bearbetad sammanfattning av allt jag redan skrivit om på blögga med krafs av typen corporat häcklande bortsållat (det spar jag till uppföljaren).

De runt hundra punkterna avslutas i regel med en ruta där jag gör ett grovt estimat på vad besparingen kan ge på tio års sikt i en indexfond. Följer man bokens samtliga knep landar man på strax över tre miljoner och då har jag försökt att bara räkna in tips som de allra flesta kan ägna sig åt. Mer "lunchlåda" än "geo-arbitrage" om du förstår vad jag menar. 

Jag skulle vilja rikta ett tack till Katarina som tipsade mig om självutgivning och som även coachat mig i processen. Tack också till Sparo, Utdelningsbagaren, Studenten A och IGMR som bidragit element i boken. Den senare med fru har även varit hjälpsamma med omslaget, att förflytta det bort från känsla "Kurslitteratur Företagsekonomi" till att bli lite mer...”Kurslitteratur Humaniora”? Tack också till er bloggläsare som på flera ställen dyker upp med era kommentarer och inspel från gamla inlägg (ni får ursäkta att jag inte på förhand bett om tillåtelse, inte så lätt att fråga när ni gömmer er bakom pseudonymer era ljusskygga fegisar).

Utlottning av Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende

Hoppas att ni kommer att gilla den. Jag kör också en utlottning av sistakorret (det vill säga det sista provtryck som jag gjorde i syfte att ha några ex att skicka till några grannbloggar) för den som är intresserad. Observera att dessa fortfarande innehåller lite småfel av typen borttappade ord och konstiga styckebrytningar som jag korrigerat i den slutgiltiga versionen. Men om du kan leva med det kan du maila mig på fruefficientbadass(at)gmail.com så snart du ser detta. Jag skickar ut till de tre första som hör av sig (givetvis håller jag era namn för mig själv).

UPPDATERING: Vinnarna blev klara redan 06:36 då #3 hörde av sig. Läsare med initialerna SA, SL och FE får sina ex inom kort.

Mvh/
FruEfficientBadass

Odling 2021

Sista mars förra året befann jag mig i peak förkultivering. Jag hade krukor överallt där det fanns fönster. Jag läste bloggar, lyssnade på odlingsduktiga vänner och hade stora förväntningar. Min man byggde ju också helt fantastiska odlingslådor med tak av gamla innerfönster och jag var övertygad om att 2020 var året jag skulle bli Odlare. Snudd på självförsörjande på grönt. 

Vilken oändlig besvikelse. Först detta meck med att "härda" skiten. Ut en timme om dagen och sen in igen. Med trettiotalet krukor. Bläk. Trots bokashi och gödsel enligt konstens alla regler så var det bara två saker som lyckades något sånär: Mangold och zucchini. Och zucchinin hade jag dessutom fått av grannarna i halvvuxet tillstånd. Så fort de hamnade i mina lådor stannade de i växten (Men gav till slut frukt. Grönsak). Grönkålen blev, trots mitt maskmedel, angripen av larver och intill oigenkännlighet perforerad. Framåt sensommaren rev jag i vredesmod ut alla misslyckade små minimorötter (mikromorötter) och pump-blasten som vällde ut över odlingsbrädden (utan att ge pumpa) och petade ner några salladsfrön och se DE kom upp. Så även pak choi men då närmade vi oss frostnätter så det blev inte så mycket av dem av den anledningen. Potatisen i djupbädden blev uppgrävd av hönsen och hönsen blev uppätna av räven så det var mycket dålig feng shui överlag. 

I år väljer jag ett annat angreppssätt. Det lata, kanske realistiska, angreppssättet. Jag struntar helt i förkultivering. Like totally. När jag närmar mig midsommar bjuder jag hit min odlingscoach Stina Vini så får hon peka med hela handen hur jag ska grunda lådorna innan jag petar ner frön. De frön jag nu valt är nedan fyra:


Pak Choi, mangold, en salladsmix och spenat. Un point c'est tout! Rakt ner i jorden bara. Sen får det gå som det går, men då har jag åtminstone inte lagt timmar, dagar, veckor på att ge av min själ till projektet. 

Hur ser dina odlingsambitioner ut i år?

Mvh/
FruEfficientBadass

Tips på saker som verkligen funkar

Jag är kosmetik-skeptiker och har skrivit om detta ett antal gånger. Lidl:s fuktkräm återfuktar bättre än dyra märkeskrämer etc. Med det sagt finns det ett fåtal produkter som gör vad de lovar och när jag erfar detta blir jag så till mig att jag bara måste dela med mig. Det positiva med att göra det här på bloggen är att jag ofta får tips i gengäld från folk som varken är producenter eller influencers vilket känns förtroendeingivande.

Jag har tidigare rekommenderat Pro-Biotic Nail Treatment från IsaDora. Jag kan nästan inte skriva om den utan att bli gråtmild. Jag som trodde att mina naglar var dömda till ett liv i fem splittrade lager, mjuka som blöta cornflakes. Efter att under ett halvår ha använt denna produkt har jag starka, helt oskivade naglar som jag i princip hade kunnat låta växta till Hollywoodfru-längd (men det funkar inte, jag får fula smutsränder under i min oglamourösa landsortstillvaro) vilket också är bra för min hypokondri, eftersom jag inte längre går runt och tror att jag har näringsbrist.


Nuförtiden använder jag den inte så ofta och naglarna håller sig fortfarande starka. Jag vet ärligt talat inte om det är produkten i sig som skapat detta mirakel eller om det är för att jag helt slutat måla naglarna efter att jag började smörja med den. Det är kanske en kombination. Men jag tror ändå att produkten hjälpte till att påskynda läkningen av min biologiskt döda nagelmassa efter åratal av nagellackskamouflage. Kostar runt hundra kronor. 


Vaseline bodylotion var ett tips från Fru IGMR och den är i sanning den bästa body lotion jag någonsin haft. Den är lätt och går direkt in i huden utan att lämna en vit äcklig hinna som vissa av mina dyrare bodylotions gjort (Estelle & Thild exempelvis, där 200 ml kostar 130 kr jämfört med Vaselines 50 kr för det dubbla). Dessutom har den en behaglig doft. Funkar i ansiktet också, även för mig med känslig hy.



När jag ändå är inne på torr hud vintertid måste jag återigen slå ett slag för världens bästa duschkräm: Nivea Oil. Om jag använder den behöver jag ingen bodylotion. Men du kan inte skvätta på den hur som helst. Stäng av kranen, tvåla in kroppen, låt verka några sekunder innan du sköljer av. Doftar dessutom underbart och kostar runt 35 kronor (d.v.s. 25 kr på ÖoB och 45 kr på Åhléns). 

Och dagens grand finale, en produkt jag fram till nyligen inte känt till men som är helt gudomlig. 


Tweenien, som numera är Teenie (men hon passar bättre att kallas tweenie), klagade på att hennes hår blivit matt och slitet efter alla hårfärgningsexperiment hon löpande ägnar sig åt (där hon bland annat färgar delar av vårt badrum). Jag råkade just då sitta och bläddra i en gammal Tara jag köpt på loppis för 7 spänn  och där råkade det vara någon form av "prisutdelning". Ni som läser dampress vet vad jag talar om, "Våra skönhetsredaktörer väljer årets bästa skönhetsprodukter" varefter podukterna får någon form av "Favorit"-märkning i sin marknadsföring. Just detta år (kan ha varit för tio år sedan, minns ej) fick ovan produkt pris för "Bästa inpackning". 

Eftersom jag sett märket hos min kosmetikleverantör (Dollar Store) testade jag att köpa hem den. Om den levererade? OM den levererade. Min dotters hår gick från att vara just matt och lite hängigt till att se ut som den där Pantene-reklamen från 90-talet, med ett hår som photoshoppats till att se ut som rinnande vatten. Produkten innehåller säkert en massa biprodukter från oljeindustrin (det gör Vaseline och Nivea också för den delen), men om det bara är resultatet man vill åt så är det här en fantastisk produkt.

Den kostar runt en 50-lapp på nätet, men jag köper den för 40 kronor på Dollar. Jag använder den givetvis själv också ibland och är mycket nöjd. Bäst av allt är att den bara ska sitta i under tre minuter (om ens det, på baksidan står det 1-3 minuter) så den är väldigt lätt att använda. 

Det var allt jag hade för den här gången. Tips?


Mvh/
FruEfficientBadass


Gåvor till barnen

Vi pratar ju en del om barnspar här på bloggen. När jag har pysslat med boken slår det mig också hur viktigt det är att skicka med dem regelrätta skills. Mest tydligt är det när det kommer till konsumtion. Att tidigt lära sig att laga enkel, god mat av billiga råvaror är nästan indexfondbra när det kommer till framtida ekonomiska slack. Mindre take-away och restaurangbesök 4life! Att kunna skapa snygga capsule wardrobes likaså, baserade på secondhand med enstaka märkesobjekt för att piffa upp anrättningen en smula, liksom en djupt grundad insikt om att man ENDAST ska köpa plagg som är bekväma och som sitter snyggt. Där har du en pengamaskin som kommer att leverera år ut och år in. 

En annan sak jag har lite av en besatthet vid är detta med att borra och skruva i vägg. Min pappa är visserligen händig med en över snittet stor förmåga att klura ut att laga saker som gamla lås etc, men av någon anledning använder han aldrig borr eller skruvdagare. När jag flyttade hemifrån borrade jag därför upp saker som en dåre, utan plugg eller fel plugg. Vid något tillfälle, kort efter att jag och min man flyttade ihop, hade jag monterat en krok till en ljuskrona ovan matbordet rakt i taket, utan att passera plugg. Låt oss säga att det inte slutade bra och min man lärde mig därefter hur man gör. 

Det tog emellertid 37 år innan jag lärde mig att borra och montera saker i kakel, med resultatet att jag betalat otaliga hantverkare för att utföra dessa små ingrepp. Onödigt, minst sagt. Min ambition har varit att alla tre barnen ska lära sig grunderna i borr och skruv innan de flyttar hemifrån och nu, när de är 12, 13 och 16, är det dags att göra praktik av mina ambitioner. Storingen är redan händig som få, men småttingarna har jag fram tills nu låtit vara ifred. I början av mars uppstod ett behov, då vi behövde byta vår fyraknoppade handdukshållare mot en med fler antal knoppar. Det rörde sig alltså om en våtrumsborrning, vilket adderade ett extra lager av savviness till övningen. Min ambition var att inte röra så mycket som en bits under övningen, utan 12-åringen fick göra allt själv, med min verbala coaching.


Här har hon lyckats para rätt bits till de två skruvarna som satt i existerande hängare och har skruvat ned den. Därefter förklarade jag vikten av att försluta hål i våtrum med silikon innan den nya hängaren fick komma upp. Hon tyckte att just det här momentet var väldigt "satisfying".


Sen fick hon markera nya hål, vattenpassa och välja plugg, borr och skruv till de nya hålen. Vid övningens slut hanterade hon skruvdragaren som om hon aldrig gjort annat. Hon var överlag väldigt mottaglig och entusiastisk och när hon sedan fick toppa upplevelsen med att skriva ut dymo-lappar med våra namn var hon i sjunde himlen. Barn älskar att lära sig saker! 

Dagen efter lät jag henne montera den gamla hängaren på en trävägg på ovanvåningen och det var ju jättelätt jämfört med att borra i badrum, så då kände hon sig som kungen. Jag vänder mig nu företrädesvis till de av er som kan om verktyg och sådant och ber om input till min draft på saker jag tänker skicka med dem i utflyttningspresent:

- Skruvdragare (märke?)

- 1 uppsättning borrar

- 1 kakelborrhuvud

- 1 uppsättning bits

- 1 samling skruvar

- Småspik till enklare upphängning

- 1 samling plugg

- Träspackel och silikon

- Måttstock

- Vattenpass

- Hammare

- Tång

- Sandpapper och sandpapperkloss

- Polygrip

Vad mer behöver man? Det var inte en retorisk fråga, jag behöver er input.


Mvh/
FruEfficientBadass

Deep Year fortsätter, feat. släktens mysterier

Jag nämnde för ett tag sedan att jag hittade en jultidning från 1952 som höll mig förströdd i gott och väl en arbetsdag. En dag jag fordom hade kunnat lägga på att beta av en inkorg och delta i poänglösa möten ingen minns två veckor senare. I ett annat utrymme i huset, där vi numera förvarar vinterkläder, stod en flyttkartong med random stuff av typen gamla böcker, brev, foton och dokument hemmahörande på gården. De har liksom knölats ner där huller om buller i någon form av icke-kronologisk ordning från mitten av 1800-talet och framåt och ingen, allra minst jag, har haft tid eller lust att ta mig an den. Men nu var jag redo, det fanns liksom ingenting annat som pockade på min uppmärksamhet och i slutet av februari tog jag ner rubbet i tv-rummet och började sortera. 


Som jag säkert nämnt tidigare gillar inte min släkt att göra sig av med något. Därför hittade jag här saker som poänglösa kvitton och meddelanden till pensionsutbetalningspapper och kassaböcker. Men eftersom sakerna är så gamla blir de mer intressanta. Många av dokumenten vet jag inte ens vad de handlar om. Vissa kan jag inte ens tyda eftersom typsnittet är så krumelurigt.


En fascinerande del av dokumentationen rör det arbetsschema som sattes samman inför tömningen av sjön som låg nedan huset i mitten av 1800-talet. I kölvattnet av svältåren på 1850- och 60-talen beslutade man att göra gemensam sak i byn och helt enkelt förvandla sjön till åkermark. Det finns säkert ett hundratal veckoscheman, skrivna för hand i bläck, på vilka i grannskapet som ska gräva en specifik veckodag. Det är då man inser vilket jobb det är att tömma en sjö (om man nu trodde att det var enkelt). 

Andra dokument gör mig mycket nyfiken. Bland annat de som handlar om en ung kvinna som verkar ha emigrerat till USA tidigt 1900-tal och där min morfars farfar var hennes gode man i syfte att "vakta hennes intressen i eventuella sterbhusupprättningar" efter att hon farit. Varför? Var de släkt? Om ja, blev hon kvar? 

Här finns också ett antal brev efter en annan svensk kvinna som emigrerat som verkar ha stått min mammas farmor nära. I början är breven på korrekt svenska, men allt eftersom åren går blir det mer och mer svengelska och i mitten av 1900-talet är det svårt att förstå vad hon menar. "Jag undrar om alls vi kommer att mötas mer i detta livet" skriver hon till min mammas farmor och de var båda gamla då, i sjuttioårsåldern. Det verkar inte så, kvinnan var på äldre dar med om en trafikolycka, en bagatell om man får tro henne själv. ”Det var då alls ej så att man kan taler om trafikolycka men vi slungo ur bilen framruta” e d (jag har inte brefvet framför mig utan citerar ur minnet).

Många brev är från min morfars flammor under åren då han turnerade runt och spelade på restauranger. OMG. Det största mysteriet är kanske hur dessa brev hamnade åter på släktgården, fritt för alla att läsa. Han har även ett par oskickade svar som vittnar om en viss sturm und drang-ådra jag inte direkt förknippade med den gamla morfar jag kände som satt och rökte pipa och löste korsord. 

I slutet av 60-talet dör min mammas farmor, runt 80 år gammal. I lådan hittar jag en damig handväska som hon, av innehållet att döma, hade med sig på "Lasarettet, avdelning 1". En sliten portmonnä med gamla mynt, ett par brev och kort som kommit med blommor, två par glasögon och hennes pipa.

I breven skriver dotterns man: "Hoppas du snart tillfrisknar och att du får komma ut i rökrummet då och då". Ja herregud. Vad mer hittade jag i lådan? Jo, ett foto på nämnda farmor tillsammans med hennes tre bröder, taget på 40-talet då de arrangerade någon sorts reunion här på gården. Två av bröderna hade då bytt namn och flyttat och de tagna namnen är så ovanliga att jag utan problem kunder nosa upp deras släktingarns whereabouts idag (Stockholm bland annat). Jag kopierade bilden och skrev till två av dem, två äldre män som bär exakt de äldres namn (för- och efternamn). Får se om jag får svar. Om jag får det tänker jag skicka dem de brev och tidningsurklipp som handlar om deras släktingar (dödsrunor etc) som min mammas farmor har sparat. Jag fick där bland annat veta att en av morbröderna dog nästan 80 år gammal när han rejsade runt på moped i centrala Hudiksvall. Han slog i bakhuvudet i gatan och döden var omedelbar (i gamla tidningar får man mer detaljer än idag). Olyckan skedde i en korsning jag sneddat över massor av gånger utan att ha en aning om det släktöde som utspelat sig där. Dödsrutan var omfattande. Han var trots allt anställd vid Statens Järnvägar. 

Det ar tydligen inte bara slit och elände på gården, man hade tid att roa sig också. Jag hittade en mängd gratulationskort och telegram i anslutning till jämna födelsedagar. Det som slår mig är hur involverade hela byn var. ALLA skrev under korten. Och inte så där huller om buller, lite skojfriskt som vi gör idag, utan UPPSTYRT. 


Det är "Fru X" och "Herr Y" och högtravande ord. Jag  skickade skärmdump på kortet till ett granne och han kunde se sin farmors namn. Många av namnen syns fortfarande på brevlådor när jag är ute och går mina effektiva promenader med poddar i öronen. Skillnaden är att jag varken skickar kort till dem på deras jämna födelsedagar och jag väntar mig heller inget av dem. Det gör mig lite sorgsen på något sätt. Byn var förr en sammanhållen enhet, där man såväl slet ihop (exempelvis kring utdikningen av sjön) som hade good times ihop. Good times:


Bland prylarna hittar jag även en necessär som min morfars bror måste haft med sig in på vårdhemmet. Eller "långvården" som man helt osentimentalt kallade det. Necessären innehåll en rakapparat och en flaska rakvatten av märket Pierre Robert, samt en handskriven lapp i mer modern stil (det här var 90-tal). "Du är på långvården. Du har varit här sedan ett par veckor. Du måste fundera på om du vill flytta till [annan vårdinrättning]". Troligtvis skrivet av en i personalen som tröttnat på att svara på hans frågor. Så sorgligt. Jag skvätte på mig lite av hans rakvatten och försökte rengöra min mammas farmors glasögon med resultatet att de då gick sönder. Jag lagade dem omsorgsfullt med superlim från Dollar Store, en butik vars koncept hade framstått som helt förryckt under hennes levnad. Jag tvättade och strök hennes näsduk och la sen tillbaka allt i väskan igen, som en tidskapsel.


Det var mäktigt att få ta del av dessa brev och prylar, särskilt de som skrevs under 40-talet. Jag hade kanske trott att kriget skulle märkas tydligare, men det glimtar mest fram när det diskuteras kuponger. "Om du har några sockerkup. kvar, skicka dem gärna, vi kan avvara kaffe". Vid något tillfälle under 1944 besöker emellertid min morfar en av sina namnbytta morbröder i Stockholm och beskriver hur effektiv mörkläggningen är kvällstid. Han kan inte gå Kungsgatan ned utan att trilla in i folk. En kvinna han umgås med i Skåne hoppar veckan efter krigsslutet in som volontär och tar emot flyktingar söderifrån. "S. säger att de är mer vrak och skelett än människor. Vissa är sinnesförvirrade. Hon säger att det är bland det kusligaste hon varit med om". 

Det är också spännande att se den radioskugga som uppstår efter att min morfar gifter sig med min mormor och så att säga, ordnar upp sitt liv (d.v.s. heltidsjobb, barn) då han helt slutar skriva hem. Då blev det tydligen min mormors uppgift att sköta den korrespondensen till "Tant" (sin svärmor).

Kort sagt, en liten familjeskatt. Att "få höra" min mammas farmors röst i breven är något helt annat än att bara se gamla fotografier. Jag slängde faktiskt ingenting förutom ett par tomma kuvert utan skrift. Jag tog mig emellertid friheten att sortera i högar med "intressant" och "ointressant" för att lättare kunna gå tillbaka och navigera i dokumentmassan.

Det slår mig att det jag nu sysslar med är sådant som folk i regel gör när de går i riktig pension. Tar tag i livsbyken, grottar i släkten. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men jag känner att mitt tabula blir allt mer rasa för varje månad som går här i mitt Deep Year. Vad händer när jag når slutet, trillar jag av jorden då?

Har du mycket dokumentation från din släkt och om ja, har du haft tid att gå igenom den?


Mvh/
FruEfficientBadass

Köksskåpen - never ending story

Jag vill med säkerhet minnas att jag för inte alltför länge sedan skrev ett inlägg om att rensa hörnskåpet på landet (a.k.a. "hemma"), men nu var det dags igen. Jag blev lite extra inspirerad efter helgen i mina föräldrars lägenhet där köket är som en uppsättning ryska dockor. För att nå en sak måste man lyfta upp ett antal saker först. Ingenting går att Ta Ut Direkt. Och jag märkte vid hemkomst att detsamma börjat ske i vårt skåp, om än inte i samma utsträckning. Före:


Förutom att det tillkommit saker sedan sist (en fantastisk men stor salladscentrifug bland annat) har saker, mina dymolappar till trots, letat sig till fel hyllor. Alla köksapparater ska egentligen stå i underskåpet, men man skymtar såväl mixer som elvisp på hylla tre. Dessutom märkte jag att en del saker som används sällan (termosar och utflyktsgrejer) stod oförtjänt bra till. Bunkar och skålar hade vi alldeles för många av med resultatet att saker behöver lyftas på vid in- och utförsel och DET GÖR MIG OBALANSERAD.

Så ut på köksbordet, torka rent och sen handplock av de saker vi använder regelbundet och gillar. Eller: Saker min man använder regelbundet eftersom det nu förtiden bara är han som lagar mat och saker jag gillar, eftersom jag är Estet. 


Sällanprylar åkte upp på översta hyllan och kräver därför pall för att nås. Vilket inte är ett stort problem eftersom ni till och med skymtar pallen till vänster. Var Sak På Sin Plats, inklusive alla elektriska grejer i underskåpet. Ser ni slow cookern? I love it. Men som sagt, nu använder jag den inte så mycket på grund av huslig man. Jag tänker oavsett det inte göra mig av med den för den är perfekt för ärtsoppa (som, vid sidan av sushi, är min enda kvarvarande kökssyssla). 

Vidare valde jag ut två plastbunkar till bak (man behöver två, exempelvis vid muffins då torra ingredienser ska vara i en och blöta i en) och två salladsskålar. Salladscentrifugen fick en egen plats och dymoetikett. Vidare gjorde jag en omorganisation bland plastpåsar, folie, bakplåtspapper och fick ner det hela till en mer hanterlig storlek. 

Samma dag torkade jag också ur övriga köksskåp och strömlinjeformade dem. Med det menar jag att brokiga muggar och minstingens uppsjö av "bunkar" (det är så hon kallar kärl av nedan slag) hamnade högst upp på en liten hylla, så att hon behöver ställa sig på pallen för att nå och det är bara bra för hennes motoriska utveckling.


Jag grämer mig över att jag inte tog förebild på skåpet ovanför diskbänken för det blev en väldig skillnad. Jag kommer osökt att tänka på Netflixserien "Home Edit" och det avsnitt där en kvinna får sitt kök rensat från mängder av brokiga prylar, vattenflaskor och triljoner "smaksättare" på köksbänken. Kvar på de öppna hyllorna stod det innehåll som var snyggt och enhetligt: Vitt porslin, transparent glas och föremål i vit metall. Det var som att få ett ögonbad, så fräscht var det. Och inte en pryl hade införskaffats, det var bara en omdistribution av det hon redan hade (plus ett antal lådor till tippen). Jag fick inte riktigt till det resultatet, men nu har vi bara två sorters kaffekoppar och betydligt mer utrymme efter att jag flyttat upp färgspraket till hyllorna ovanför. Observera hur jag valt att lägga skärbrädorna på ett hyllplan. Tidigare stod de på diskbänken och sög åt sig vatten, med mögligt resultat. Det är jättebehändigt att komma åt dem härifrån och man kan dessutom använda utrymmet till att tina mat. 


I vilket fall, i min hörnskåprensning rök nedan prylar och när jag säger "rök" menar jag inte att jag tog dem till loppis utan att jag ställde undan sakerna på "vår loppis" i gammelhuset. Nu står det ju inte på förrän barn ett inom några år ska flytta hemifrån så det känns dumt att göra sig av med fina saker, såsom en rostig bricka.


Jag drog igenom samtliga skåp och lådor och trots att jag inte trott att de varit särskilt smutsiga visade det sig att det var de. Fem trasor solkades ner. För att fira min ordningsseger skaffade jag samma dag en ny planta till bordet och en ny olivtvål till diskbänken. 


Att säga att köket känns som nytt är inte helt korrekt. Det är trots allt från 50-talet och av mig fulmålat utan erforderligt grundarbete vid två tillfällen. Men det känns luftigt och fräscht. Så till den grad att min man vid hemkomst sa: "Vad det är fräscht". Ekonomivinkel på detta?

Den gamla vanliga. När du trivs med det du har blir du inte så sugen på att köpa nytt. Du lagar mer mat i ett kök som är lätt att navigera i och behöver inte få pizzaräkning på 5 000 kronor (som någon nämnde i en kommentar för ett tag sedan). Vidare är det en kreativ kick att skapa lite estetik ur huller om buller, vilket i sig är bra för att mota shoppingsug i grind. För vad handlar shopping om i många fall? Att lösa problem man upplever sig ha. Jag hade ett problem: Vi var tvungna att lyfta på saker för att komma åt saker. Nu har vi inte längre problemet, löst bara, tjopp tjopp.

Det är mars, det vårljus som är så härligt utomhus är obarmhärtigt avslöjande inomhus. Varenda dammkorn syns. Min uppmaning till dig, frugal weirdo, är att i helgen göra en genomgång av kökets alla lådor och skåp. Torka ur med såpa och plocka enbart tillbaka de saker du använder och gillar. Belöna dig själv med en liten detalj efteråt. Ett par basilikaplantor sammanslagna till en jättebasilika i en fin kruka på den rena köksbänken. Stryk ett par kökshanddukar så att de får fina pressveck. Skaffa en diskborste i trä. Gör så att du trivs i ditt kök!

Mvh/
FruEfficientBadass

Bästa vaccinet mot utbrändhet

En vän sa upp sig för ett par veckor sedan. Bakgrunden var den gamla vanliga: Snabbväxande bolag som trots miljardvinst (ej överdrift) småsnålar med antalet anställda och därför driver på gruppen som om vore den en hjord arbetshästar. Min vän har helt uppslukats av jobbet på det där icke-flowiga sättet när man känner sig tvungen att slå upp datorn under kvällar och helger för att släcka bränder. Han sov dåligt och hade svårt att släppa jobbet på fritiden. I den mån han hade fritid, eftersom jobbet ofta krävde extratimmar.

Min vän hade dessutom personalansvar och har under nästan ett års tid dokumenterat missförhållandena (bland annat genom att kartlägga avdelningens förlagda tid på olika projekt) i syfte att få ledningen att förstå att det inte längre var hållbart att bara piska på, mer personal behövdes. Gensvaret uppifrån var något i stil med att han nog borde jobba på sitt ledarskap och bli bättre på att flagga för överbelastning i gruppen (vilket ganska exakt var det han redan gjort). Grovt förenklat. Dagen efter att min vän fått denna feedback bokade han ett Zoom-möte med sin chef och sa upp sig. Inte på det där trevande "jag funderar på att säga upp mig om ni inte gör något"-viset utan han skickade, fem sekunder in i mötet, sin uppsägning per mail och förklarade vänligt men bestämt att "nu är jag klar med er".

Chefen, som btw inte varit särskilt intresserad av att höra hans input vad gäller personalgruppens väl och ve tidigare, var nu mycket intresserad av min väns väl och ve. "Vad kan vi göra för att få ha dig kvar?". Min vän var då i tanken redan bortkopplad från den här arbetsplatsen och sa bara att det inte fanns någonting. Ingen lön är värd att må dåligt över, ungefär så. Dessutom handlade det om gruppen. Genom att säga upp sig sänder han en signal till sin chefs chefer om att saker inte funkar. 

Hur ovanligt? De flesta jag stött på i samma situation i yrkeslivet har ägnat x antal månader åt att klaga över sitt jobb, sin ledning och sina förutsättningar. Därefter x antal månader med att saktfärdigt söka nytt jobb. Gärna ett på samma eller en högre nivå med bibehållen eller högre lön. DÄREFTER säger de eventuellt upp sig, alternativt låter sig (med deg och förändringslöften) övertalas att stanna av en lenröstad chef som efter en blixtsnabb överslagsräkning konstaterar att det är billigare att lägga på några tusen på existerande anställd än att gå igenom en ny anställningsprocess med potentiell felrekrytering. 

Vad är skillnaden mellan de flestas förutsättningar och min väns scenario? FU-kapital! Sedan ett par-tre år har han och hans fru gjort ett antal livsstilsförändringar i syfte att öka sitt sparutrymme. De gjorde sig av med ett lantställe och skaffade istället en kolonilott i Göteborg där de bor. En lott de kan cykla till så de gjorde sig av med bilen. De flyttade till mindre och fick ner månadskostnaden och de har överlag inte så dyra nöjen, givet att de är kreativa människor som får ut lika mycket av att musicera, måla, odla, brodera, streama filmfestival eller laga mat som att åka på dussincharter. Två avgörande faktorer vad gäller ekonomin:

1. Deras kostnadskostym är inte större än att de klarar sig på en lön. Det betyder att de kan gå växelvis. Om frugan behöver byta jobb eller ta en paus knegar han. I det här fallet - han behövde andrum för att fundera ut nästa steg kan hon steppa upp och vara familjens försörjare.

2. Även om de båda skulle stå utan jobb har de ett nätt litet kapital som skulle hålla hushållet flytande under ett par år om så skulle krävas.

Men kanske mest avgörande i det här fallet är min väns avsaknad av prestige. För honom är det inte så viktigt att ha en hög lön eller en lång titel på LinkedIn. Han skulle utan att tveka kunna göra något mycket enklare som varken inbegrep personalansvar, bonusar, balla jobbresor eller komplexa arbetsuppgifter. Pengar på banken och brist på prestige, kanske det bästa vaccinet mot utbrändhet?

Tror du att arbetslivet hade sett annorlunda ut om fler haft ovan förutsättningar?

Mvh/
FruEfficientBadass

Hamstra som en ekorre

När jag var i Stockholm läste jag om en gammal Jersildbok: Ledig lördag. Den handlar om en man och en kvinna som fastnar i ett tunnelbanetåg och under en vecka färdas i någon sorts hallucinatorisk irrfärd i Stockholms underjord där de tvingas överleva på en flaska vin, en torr baguette och genom att dricka regnvatten som ansamlas i ett utrymme utanför fönstret. Det är inget dokumentärt berättande, utan mer än sorts lustifikation som kulminerar i ett smått bisarrt mottagande från press och allmänhet när det till slut blir räddade. Nåväl, en passage i boken fångade mitt intresse så till den grad att jag var tvungen att ta en bild och skriva ett inlägg om den:


Mannen i fråga, personalchef på ett företag som tillverkar presenningar, vittjar i brist på andra distraktioner sin plånbok och överväger för en sekund att bjuda sin olyckssyster i vagnen på en överraskning (de har nämligen tröttnat på att spela kort med en kortlek de tillverkat av en reklamaffisch), varpå han tänker: "(...) det är bara barn som gillar överraskningar. Medelåldern stadfäster ställningarna och tar ut regnförsäkring på solskensdagarna. Befästa och räkna ut i förväg. Man samlar som ekorren och bygger bo med två utgångar som skatan". Va?! Det är ju FIRE-communityn! Eller JAG, åtminstone. Jag ogillar överraskningar. Jag minns fortfarande med rysningar hur obehagligt det var att möta upp en manlig vän för att "välja smycket till hans tjej" en lördag förmiddag, som händelsevis låg två veckor före vårt bröllop. Jag visste ju att det skulle bli möhippekidnappning, ögonbindel, vandrande på stan och en mängd upptåg som jag INTE HADE KONTROLL ÖVER. Och om det är något ni vet om mig så är det ju att jag är kontrollfreak. Överraskningar är trevliga om de sker inom ramen för det jag själv planlagt. Som lite bättre avkastning på ISK:en än man räknat med. En extra god middag min man förberett. Ett paket med oväntat innehåll på posten, that kind of shit. Men RIKTIGA överraskningar, gillas EJ.

"Samlar som ekorren". Check på den. Det är väl FIRE-communityns signum. Inte bara att man sparar i största allmänhet, utan att man liksom utgår från worst case scenario deluxe och således gärna kompletterar en treprocent-regel-säkrad portfölj med ett par års cash och kanske lite obligationer och varför inte ett litet extrajobb, just in CASE. Vilket ju tangerar den sista textbiten: "(...) och bygger bo med två utgångar som skatan". Det är ju delvis av den anledningen jag kikar på en undersköterskeutbildning. Ifall, ifall, ifall, ifall. Ett extra lager silvertejp ifall de andra lagren skulle falla av. 

Enlig huvudpersonen Örjan är det medelåldern som triggar detta beteende. Det ligger nog någonting i det. Jag kan inte minnas att jag tänkte längre än ett par veckor framåt när jag var i 20-årsåldern. Pengar hade jag aldrig (i tillräcklig mängd att göra det jag ville göra), men det störde mig inte heller. Idag hade jag ju blivit galen om jag inte med säkerhet kunnat säkra min försörjning åtminstone fem år framåt. Det finns förvisso unga människor som sparar som ekorrar och likt skatan har två utgångar i sitt bo, men jag skulle tro att de snarare är undantagen. Vad tror du, är FIRE egentligen bara ett förstärkt medelåldersbeteende?

Mvh/
FruEfficientBadass


Vill ni bli min SYV?

SYV står för Studie- och yrkesvägledare och varje kommun har en sådan. Jag vet det, för jag har varit i kontakt med min. Jag går nämligen i tankarna att addera ytterligare strängar på min lyra. Inte för att jag till varje pris vill få ett Jobb för att känna mig som en Psykosocialt Anpassad Medborgare, utan för att det är kul att lära sig nya saker. Jag har dessutom blivit pluggproffs. Jag menar, även när jag försöker att hålla låg profil så får jag idel A:n. A, A , A, lärarna bara kastar A:n efter mig. 

Det där var inte helt sant. Jag har fått såväl B som D under mina nästan två år av heltidsstudier. Men jag vidhåller att jag har lätt för att plugga nuförti'n. För precis som ett "rutinerat yrkesjag" inte handlar så mycket om kompetens utan mer förmågan att snabbt greppa spelplanen, handlar högskolestudier om att förstå upplägget och veta vilka rattar man ska vrida på för att få lärarens gunst. Det funkar faktiskt exakt som i yrkeslivet. Nedan ett par exempel:

- När i möte, tag alltid ordet först. Det spelar ingen roll att det som kommer ur din mun är banalt och självklart för alla inblandade, huvudsaken är att säga något. Eventuellt avrundat med en fråga till chefen/läraren/kollegorna/klasskamraterna. Chefen/läraren kommer tacksamt notera att det fanns liv i gruppen och sen är jag fri för resten av mötet/seminariet. Läraren/chefen kommer att vara upptagen med att få alla andra att säga något, särskilt de slamkrypare som gömmer sig med kameran av alternativt skrivit "Jag har dålig uppkoppling" i chatten.

- Vid inlämning av rapport/inlämningsuppgift, kom in med den i allra sista sekund. I yrkeslivet brukade jag ibland be om att få ett par extra dagar om jag hade någon snarktråkig processbeskrivning e d på mitt bord. Även om själva uppgiften redan låg klar dag ett, i ett utkast i Outlook inväntandes min sänd-tryckning till chef. Det gav ett fullbokat intryck och chefen var alltid tacksam över att till slut få sitt blaha-dokument. Samma sak på högskolan. Häromveckan hade vi hemtenta. Vi hade sju veckodagar på oss att skriva den. SJU! Jag var klar dag två. Skickade jag in? Nay! Jag skickade in tre timmar innan dead-line på söndagen. Hur skulle det annars se ut? Som att jag rafsat ihop något på ett par timmar och kryddat det med akademisk lingo (korrekt)?

- Förstå vad hen vill ha och ge det till hinom. Håll inte på med en massa kringaktiviteter bara för att andra ägnar sig åt dessa. Samma sak med högskolan. Läs instruktionerna två gånger och gör precis det som står. Håll inte på och jiddra runt med en massa kringfluff, det ger inga A:n och du slösar bara bort din tid.

Så nu funderar jag på att läsa till USK. Undersköterska. USK? Säger man så? Anledningarna är tre:

1. Något flummigt tangerande samhällsnytta. Det känns som ett ej bullshit job. Lönen suger naturligtvis, men hade lönen varit min primära drivkraft hade jag fortfarande suttit i svalt konferensrum och diskuterat forecast 2 i industriföretaget.

2. Det är en enorm personlig utmaning. Jag är rädd för blod, sprutor, kroppar, you name it. Jag har visserligen jobbat extra inom vården när jag pluggade så jag vet att man vänjer sig vid både blöjbyten och dement galenskap. Men USK:arna fick göra andra saker än oss vårdhjon och jag tänker inte ens gå in på vad för jag får yrsel bara jag tänker på det. 

3. Det blir som en portabel inkomstmaskin. Ponera att jag skulle hamna i en prekär situation på något vis. Jag bara MÅSTE ha ett jobb och jag bor av någon anledning i Skellefteå. Där finns gamla! Visst borde man kunna hanka sig fram överallt, åtminstone på timvik, med en undersköterskeutbildning? Jag ser det kort sagt som ett sätt att bredda min renässansmänniskoprofil. För hur många är internationell-ekonom-journalist-undersköterska? Jag kan alltså wallraffa som hemtjänstpersonal och diskutera brukarens tjänstepension på franska samtidigt som jag byter blöjor på hen, för att sedan sälja reportaget till...ja det är frågan. I vilket fall, en unik kombo.

Vad tror ni? Är det en bra idé? Lite otippat har jag förstått att USK-utbildningarna är lite landet upp och ned - ju sämre utbildning du har, desto större är chansen att man får en plats. Bäst chans har du om du inte har gymnasiekompetens, då är det enligt min SYV raka vägen in. OM jag gör slag i saken och skaffar denna drygt ettåriga utbildning tänkte jag mig start till våren. Jag är nyfiken, finns det folk bland läsarna (förutom den uppenbara - investeringsunderköterskan) som har jobbat som undersköterskor och vilka är för- nackdelar?

Mvh/
FruEfficientBadass

Carpe Diem

I början av februari nåddes jag av budskapet att en gammal kollega i min ålder gått bort. Dagen efter pratade jag med en annan kollega slash vän från samma arbetsplats. Vi pratade om livets ändlighet och det overkliga i att folk nu börjar dö omkring oss. Det är inte den första kollegan från tidigt 2000-tal som dör, kanske den tredje från den här arbetsplatsen (av oss jämnåriga alltså). Min gamla kollega slash vän, som ganska nyligen börjat spara i aktier och lyckats fantastiskt bra med det, sa då: "Det är sånt här som gör att jag bara vill strunta i sparande och köpa nytt kök."

Hon är ju både rolig och smart så det var ju inte helt allvarligt menat, hon sa det ju för att reta mig. Men det är en intressant tanke, för jag hör det ju återkommande. Det är ju så här merparten av svenne bananas resonerar när de bränner av storstilat på dussincharter, okynneskonsumtion och dare I say, okynnesrenoveringar. "Man vet hujedamej inte vad som väntar bakom dörra, bästa att sätta sprätt på pengen NU!".

Ordningsfråga: Är meningen med livet att kunna laga mat i ett representativt kök under de återstående, skälvande åren? Skulle det inte kännas bara en liten smula bra att kunna efterlämna lite cashos till efterlevande i det fall man dör knall och fall, så att de kan vidhålla någon form av normalitet när du, husets härskare, drar till de sällare jaktmarkerna? 

Okej, kök var kanske dåligt exempel. Men ta resor. Att RESA, det är ju meningen med livet enligt många. Har man bara fått rasta sin kropp på många exotiska koordinater så har man fått bang for the buck i Produkt Livet. Eller? Skulle det kunna vara på det viset att en överlag mer avstressad tillvaro de sista få åren i livet (faciliterad av en skön krockkudde på börsen som gör att du vet att du när som helst kan resa dig upp från din kontorsstol och gå) även det kan bidra till lite trevlig stämning som med viss inlevelseförmåga skulle kunna kallas livskvalitet?

ELLER så tillhör du den absoluta majoritet som inte dör långt innan snittet och då har du (nästan) all tid i världen att spara och inom en rimligt närliggande framtid få leva ett liv befriat från alligatorer men med massor av kattungar. 

Jag är ju hypokondriker och tror cirka två gånger per år att jag lider av dödlig sjukdom. Om du själv är hypokondriker vet du vad jag talar om. Det är inte så att jag misstänker att jag ska dö, jag vet det med säkerhet. Efter några veckors ångest tar jag tjuren vid hornen och besöker en läkare och får livsbesked och då leker livet (det är säkert någon form av dopaminmissbruk jag ägnar mig åt). MEN, under de veckor jag går och lajvar död och begravningsplanering, landar jag alltid i samma slutsats: Jag hade inte gjort NÅGOT annorlunda. Jag hade inte ångrat en sparad krona. Redan nu har jag ju "cashat in” i form av 2,5 vuxna år i frihet, så totalvärda. Men lyssna på det här: Jag hade inte ångrat mina sparår ens om jag fått beskedet med stort B dagen efter att jag lämnat tjänstemannakarusellen. Detta eftersom mina sparår varit några av de mest kreativa, utmanande och tillfredsställande åren i mitt liv. Jag har träffat en massa nya människor, bland annat er, och haft massa kul med min hjärna. Framför allt har jag känt hopp och glädje, istället för missmod och melankoli, som jag gjorde fram till mötet med MMM i maj 2015. 

Av dessa anledningar blir jag alltid lite brydd när folk säger så. Att de ska sluta spara och konsumera skiten ur sin privatekonomi för att inte riskera att ha gått miste om den möjligheten om döden blir realitet. I min värld finns cirka noll korrelation mellan konsumtion och lycka. Däremot finns det ett samband mellan att känna att man kan påverka sitt liv (sparresan) och att kunna disponera sin tid efter eget tycke (mina 2,5 år efter gängse yrkesliv) och ökade nivåer av välbefinnande. Och det är inte bara jag som säger det, forskning and such stödjer min tes (jag hittar bara inga källor för tillfället). 

Hur kommer det sig att så många sätter likhetstecken mellan att sätta sprätt på degen och livserhållning? Det vill säga: Varför är man så rädd att dö med pengar på banken?

Mvh/
FruEfficientBadass

En liten weekend

Jag skriver det här inlägget en sen torsdagskväll på tåget till Stockholm. Vi åker hela familjen och det är både business och pleasure. Så mycket pleasure det nu kan bli att dra runt i ett iskallt Stockholm och rädas virus. En annan är ju van att sitta tryggt förskansad på gården utan annat umgänge än en skymt av lantbrevbäraren en gång om dagen. En parentes men så har mitt liv utvecklat sig på sistone. Jag kan bygdens vanor utan och innan. Jag känner i hela kroppen när det är dags för EPA-traktorerna att burna uppför den 5-gradiga lutningen i backen utanför huset, något försenade till fordonsprogrammet på ortens gymnasieskola. När jag hör pipiga röster utanför vet jag att det är kvinnan med stavarna och hennes tystlåtna vän som går på förmiddagspromenad. Skrammel, skrammel, vedmannen är på väg med leverans till grannbyn. Och sen det mjuka surret av Postnords lilla elbil. Då är det högtidsstund. Kanske har Kuckelimuck Bank skickat iväg en kontrolluppgift i fönsterkuvert? Jag skyndar mig ut för att vittja brevlådan. 

Men nu som sagt ett avbrott. Eftersom jag enligt egen utsago är i ett Deep Year var det inte som att jag satt på nålar och bara "YES ÄNTLIGEN" utan mer ett "Okej, let's go". Vi ska besöka en tandläkare, barnen ska sova hos kompisar och min man ska lämna tillbaka sin gamla jobbdator.

Jag hade lösa planer på att träffa vänner men jag har avbokat allt. Jag, som i början av pandemin nästan önskade mig corona för att få det överstökat, har blivit mycket rädd för att få det. Det som skrämmer mig är vittnesmålen från folk med långtids-covid, vilket företrädesvis verkar drabba unga, snygga och vältränade kvinnor så ni fattar att jag ligger risigt till. Nej men seriöst, vilken dynga! Hörde en kvinnlig läkare i min ålder på Kropp & Själ som sa att hon haft feber sen i mars. Att ena dagen blev en tå blå, nästa dag fick hon brutalont i en led. Hon var så trött att hon inte längre orkade ta hand om hemmet, möjligen kunde hon en dag ”byta ett örngott”. Det är kanske det sistnämnda som skrämmer mig allra mest, att inte kunna städa. Vad hade det varit för liv?

På Göteborgs filmfestival såg jag också Maj Wechselmanns något ojämna dokumentär "The Swedish Way", där en kvinna berättade om hur hon under de värsta veckorna hostat upp något som såg ut som äggvita. "Okeeej" tänkte jag, "det lät väl inte så farligt, jag har hostat upp värre saker". Sen sa hon något jag aldrig kommer att glömma: "Kokt äggvita alltså". Där och då bestämde jag mig för att inte träffa någon förutom min man, mina barn och mitt barns tandläkare, innan jag fått sprutan. 

Inlägget fram till och med nu skrevs på tåget till Stockholm, men resterande text skrivs på tåget från Stockholm och här får ni min helg i bilder:

P-vakter...Jag har inte sett dem på typ åtta månader. De är överallt. I Hudik har vi typ en P-vakt och hen syns aldrig till. Landet-stan, 1-0.


Vi bodde i mina föräldrars lägenhet och närmsta butik är ICA Vanadis. Vilket ställe! I entrén någon sorts deli där folk beställer mat, tar med eller äter på plats, det spelas ambiance loungemusik som om vore man på en resort i Saint Tropez. Belysningen, fräschören, personalens outfits, det var så totalt fjärran från Coop Extra eller Lidl Hudiksvall. Stan - Landet, 1-0.


Barnet fick träffa en tandreglerare och till skillnad från den vaga mumbo jumbo och tidsestimat på "tre år tills du kanske eventuellt får träffa regionens tandreglerare" var här raka rör. "Det här fixar vi, vi börjar om en månad, klart inom ett år" tjopp tjopp. Privat tandvård - Folktandvården, 1-0.


Vi träffade en gammal hundbekant och jag fick nöjet att gå med honom runt Djurgården i ett alldeles förtjusande vårväder. Djurgården! OMG vilken skillnad att gå snitslad promenad, ink. broar och längs med vatten, jämfört med att tröska fram och tillbaka på en landsväg. Djurgården - Min väg, 1-0.


På min väg mellan att lämna ett barn hos en vän och att ta ett annat barn till en annan vän stannade jag till på Myrorna Fleminggatan där jag hittade en bok om Feng Shui från 1990. Ni kan lite på att det blir inlägg. Myrorna har vi inte i Hudik, men väl två väldigt fina loppisar som står sig mer än väl mot denna något sjaviga butik. Loppis Hudik - Myrorna Fleminggatan, 1-0.

Jag passade också på att hamstra sådant jag inte får tag på i Hudik, som levain från Fabrique och salta sjögräsblad från asiatiska butiken. Någon frugal helg var det inte. Storstad kostar pengar. SL-kort ska laddas, mat ska köpas från scratch eftersom mina föräldrar mer eller mindre bosatt sig på landet och kylen är helt tom. Jag förbannat mitt snåla kortminne som inte minns att barnen, även om de inte dricker så mycket vatten hemmavid, default blir jättetörstiga så fort de sätter sig på ett tåg (vilket kan ha att göra med att jag köpt chips till dem, osmart), så jag la runt en hundring på världens mest onödiga produkt: SJ:s köpevatten. 

Vidare blev det en del Uber av logistisk/lata skäl. Men överlag en härlig helg. Bäst av allt: Att bo i en vältempererad lägenhet utan köldpustar från fönster och golvlister. Badkar! En dusch som ger jämnvarmt vatten med bra tryck, inte omväxlande iskallt/kokhett vatten i mesig dropp-stråle. Jag badade långt över vad som anses rumsrent i miljökretsar, vågar knappt säga hur många bad jag klämde in under fyra dagar. 

Well, well, nu åter till gården. Både jag och min man kunde konstatera att vi trivs ganska bra oavsett var vi är. Visst var det kul att komma tillbaka till våra gamla kvarter och se förändringarna, gå på Djurgården och handla i en livsmedelsbutik som andades lite framåtanda. Men det var inte så att vi drog en jämmersuck när vi satte oss på tåget. Faktum är att jag längtade lite hem då. "Hem" säger jag om Hudik. Men när vi pratar om Stockholm i Hudik kallar vi det "hem". Jag blir inte riktigt klok på det. Var hör jag hemma? Det är som att ha en fot i båda läger. 

Hur var din helg? Och är det bara jag som tvångsmässigt måste kora en vinnare mellan två ställen hela tiden?

Mvh/
FruEfficientBadass

Öppet brev till Kjell-Marianne

Vem behöver skriva blogginlägg när man har läsare av er kaliber? Igår morse dök nedan mail upp i min inkorg, apropå onsdagens inlägg om Kjell-Marianne. Tack Fröken Kalkyl!

"Detta behöver inte alls nödvändigtvis vara till blögga, men jag insåg själv att jag nog också hade ett behov att få skriva av mig. Så here it is, read it or not, det var högst frigörande för min egen del att få skriva det oavsett. Likt ett lufthål i den mardröm som det senaste året varit. 

Kära Kjelle-maggan,

Kul att höra om din nyfunna frihet och glädje i den distans-arbetande privata sektorn, jag unnar dig verkligen varje sekund av lycka och det jag kommer uttrycka nedan är ingen kritik eller försök till motbevis. Alla företag har olika förutsättningar, jag har bara liksom dig ett uppdämt behov av att få skriva av mig. Hoppas därför jag kan få låna ditt öga för att visa den andra sidan av myntet. 

Här på Ormbo AB där jag jobbar har vi också suttit hemma i ganska exakt ett år, detta är också privat sektor, flertalet miljarder i omsättning. Till skillnad från din astronaut verksamhet som verkar ganska space:ad så var Ormbo AB på sin höjd småflexibla tidigare och överlag ganska dåligt förberedda på den digitala revolutionen. Vi har nu också öppet schemalagda virtuella samkvämen som kallas "fika", men det gemytliga kaffe-sörplandet och avslappnade tillvaron är som bortblåst, ersatt av små bollar med initialer, några få modiga själar med kamera och ett allmänt krystad stämning. Detta trots den uppenbara sociala anorexian vi alla lider av.

Men nog om det, det som provocerar mig i det som du och många andra skriver om distansarbete är den där fantastiska TIDEN som ni alla uttrycker er plötsligt ha fått genom att eliminera två timmar pendling varje dag. Detta är mycket riktigt sant för mig också, har cirka 4 mil enkel väg till jobb, men inte fan har jag fått någon mer tid. Jag jobbar med att tjusa våra ormar till kunder och har i med detta ett ganska stort ansvar att producera flöjtsolon med kort ledtid för komposition (det brinner alltid knutarna på korgen). Om jag inte levererar mina solon i tid kommer ormarna inte köpa våra blandband och då är Ormbo Asnart ett minne blott.

All information som man tidigare lätt samlade ihop genom att nonchalant spatsera mellan avdelningar med en kaffeköpp, ställa en snabb fråga och en finger-pistol senare så var man på väg tillbaka till sitt skrivbord med alla svar. Alla dessa interaktioner är nu uppförstorade till ineffektiva digitala möten. Hela kalendern är smockfull av dem, och om du gud nåde dig vågar vara GRÖN på teams då kan du ge dig tusan på att någon jävel satt dig på "notify when available" och ringer med en krypskytts precision så fort mötet är slut, på den lilla tid du själv bara hade hoppats hinna kissa innan nästa möte. Ingetgörernas datasystem är omöjligt långsamma, 30 minuter för att öppna noter på distans och de bönar och ber om att få vara på kontoret vid deadline. Men likt Gestapo övervakar ledningen och det har gått så långt att medarbetare anger andra medarbetare om de understår sig sätta en fot på kontoret.

Hela arbetsdagen försvinner till möten och samtal, men ansvaret att producera till ormarna finns kvar. Så det enda som nu återstår är att komponera kvällstid, when silence of the teams äntligen infunnit sig. Kort och gott, jag har aldrig någonsin jobbat så många timmar som sedan vi började jobba på distans och för de företag som liksom Ormbo AB inte har det digitala i blodet är vägen LÅNG innan vi är i närheten av något annat än en total skräckfilm med teams klämkäcka ringsignal i bakgrunden.

Med vänliga hälsningar

Bengt-ingrid"


Någon som känner igen sig?

Mvh/
FruEfficientBadass

KGB-bossen

Ibland får jag mail i min inkorg och där framträder nyanser som inte alltid får utrymme i kommentatorsfältet och med personens samtycke publicerar jag här ett anonymiserat vittnesmål från arbetslivet i staten Sverige, andra coronaåret so help me God. Eftersom jag är noga med GDPR har jag upphandlat en AI-genererad personprofil som enligt Dataskyddsdelegationen i Strasbourg endast har 0,000002% risk att likna konturerna vid en idag levande person. Give it away for 20-åriga Kjell-Marianne: en enögd, överviktig astronaut som för tillfället jobbar i en stor industrikoncern utanför Åmål. Så här skriver hin:

"Hello!
Först: så härligt att läsa om ditt förmodade djupa år men jag läser mellan raderna att du är ivrig att ta del av vad som händer inom privat sektor. Jag kan också ha ett uppdämt behov av att skriva av mig. Jag står därför gärna till tjänst:

Inom min privata sektor har vi sedan länge fått direktiv från högsta ort om att arbeta från hemmet så mycket som möjligt. Livet kunde möjligtvis vara härligare som fri men detta med distansarbete är så nära frihet man kan komma som arbetare. Inga 2 h mentalretarderande busspendlingar varje dag utan ett lätt snoozande till kvart i åtta varje morgon. Min chef är en hygglig prick som är mån om sina medarbetare, litar på sina medarbetare och uppmuntrade distansarbete redan innan VIRUSET. Han påtalar det egna ansvaret att uttrycka sitt behov av kontorsanpassning hemmavid och sedan beställa vad vi behöver. Vi har sociala tillställningar varje vecka via Teams.

Idag kom det upp i mitt interna nyhetsflöde på jobb att det pågår en översyn av lokaler som en naturlig följd av att allt färre är på kontoret och att det inte kommer att gå att stoppa den stora massans glädje över hemarbete post pandemi. Denna nyhet får ju inte gå okommenterat förbi hårt arbetande tjänstemän i ledande ställning. Arenan blir på Slack. En chef som illa försöker dölja sitt enorma kontrollbehov av sina medarbetare skriver något i stil med att man inte bara kan förutsätta att populas kan jobba hemma hur som helst. Arbetsplatsen måste säkras ergonomiskt och psykosocialt och vad händer om man behöver skriva ut ett dokumentus? Här behövs kontroller, förslagsvis av folk i ledande ställning på företaget som kan göra hembesök hos de anställda för att säkerställa deras väl och ve. En annan chef lyfter "the group issue", att det ju är nästintill omöjligt att få folk att prestera som ett högpresterande TEAM hemifrån (vi är alltså administratörer). Jag funderar på frågor att ställa till överste kontrollingenjör:

Vad händer när delegationen kommer och ystert knackar på medarbetarens ytterdörr? Skrivs det protokoll? I am dying to know here. Är det inte bättre att man åker till jobb och scannar/skriver ut de få gångerna man faktiskt behöver? Det gör jag när jag behöver skriva ut tipsrundorna till barnkalaset. Riskerar hemmiljön i övrigt att föranleda anmärkningar från arbetsgivaren? Synpunkter på städning, sängens placering enligt Feng Shui etc? Jag tror tyvärr att min psykosociala arbetsmiljö kommer blir sämre av att kontrolleras i KGB-liknande former i mitt hem.

Till andre förnumstige antidistanskommentatorn: Högpresterande team? Vi pratar alltså administrativ personal inom privat sektor som högpresterande, you lost me at hello...

Hur kan man 2021 inte tycka att distansarbete är positivt för medarbetaren? Vi har dessutom ett val, vi får arbeta på kontoret bara inte samtidigt. Jag upplever en större livsglädje än på länge, nästan så att jag känner att mitt hjärta slår.

Så, nu är du uppdaterad, nu kan du gå i frid till hemarbete med god ergonomi och psykosocial anpassning." (Slut på insändare)


Alltså halleluja, vilken underbar beskrivning. Det är liksom Per Albin Hansson-Sverige kraschar in i gig-ekonomin. Hvad? Hur ska vi Chefer kunna säkra administrativ leverans, så som illustrerad i figur 3:5 i §15 av "Organisatorisk processhandbok", om vi inte kan monitorera de anställdas arbete IRL? Enligt våra tretton fackförbund skall varje medarbetare dessutom genomgå 2,3h ergonomisk anpassning (ink. utprövning terminalglasögon) per halvår, hur ska efterlevnad kunna ske från hemmet? Och hur ska de stackars krakarna överleva utan av chef iscensatta kollegiala samkväm? Nej nu, låt oss gemensamt överföra vår beprövade modell in i denna prekära situation och gör det som måste göras: Skyddsronder Hemma Hos Arbetarna om så krävs. Lita på mig Företag Corp, jag tar mitt Ledarskap på allvar!

Klipp till en sleten balkong i Berlin där en giggande systemutvecklare, app-designer, moderedaktör, vad vet jag, sitter och lattjar runt med sin lövtunna dator och dricker espresso macchiato utan att ha en susning om att det i ett land långt i norr brinner i huvudet på en hel generation prudentliga mellanchefer. Nu kanske jag är diskvalificerad att ha en åsikt givet att jag står vid sidlinjen och hojtar, men känns inte det Traditionella Svenska Ledarskapet lika passande i dagens (och framtidens) arbetsliv som en skrivmaskin på ett operationsbord? Ja, det sista är en parafras på Lautréamonts surrealistiska vision eftersom jag just nu har en kurs i modernism. Något jag, fram tills det att Kjell-Marianne mejlade mig tyckte var snarktråkigt. Plötsligt inser jag att det är kul i jämförelse med att utstå pseudo-auktoritärt ledarskap i en administrativ kontext.

Det verkar ju onekligen som om många arbetsplatser i Sverige rustar för att dra ner på de fysiska kontoren och tillåta mer hemarbete framöver, även efter ett eventuellt avslut av pandemin. Det blir som när Kina på prov lät några provinser laborera med marknadsekonomi ett tag. Ett, tu, tre så blev Kina världens största leverantör av allt. På samma sätt kommer folk i gemen inte att acceptera att gå tillbaka till ett ursprungsläge med facetime and shit. Det blir väl som ett sorts grupptryck gentemot landets samlade arbetsgivare kan man tänka. Det är näästan så att jag är lite avundsjuk när jag hör vänner som med vänsterhanden sopar igenom sina arbetsuppgifter på hälften av tiden (eftersom de inte blir störda av kontorsintriger och allehanda jidder) för att sen ha tid att vara i naturen, umgås med familjen eller träna och samtidigt hösta in full lön. Det är väl misstanken om detta som gör KGB-chefen ovan missnöjd. För Arbete Kommer Med Plikt och Lidande, det ska svida TILL lite. In med patrullen!

Känner du att det tär på chefssegmentet så här i coronatider? Det vill säga, att det kan vara svårt med omställningen till en mer uppluckrad struktur? Någon borde göra något, kanske starta ett nätverk för dem. 

Mvh/
FruEfficientBadass

En tandläkarmetafor

En sak jag faktiskt saknar med Stockholm är min tandläkare. Inte för att han var så exceptionellt bra, utan för att han hade ett sådant tjusigt väntrum, mitt på Östermalmstorg, med Svenskt Tenn-textil och jazz. Dessutom sålde han den tandkräm som jag ett tag var beroende av eftersom den smakade exakt som Jenka så man kan säga att han var en sorts pusher. Om du undrar vad det är för tandkräm är det den här och den kostar en bit över 200 kr tuben så inget för den frugale. När jag letade efter den och sökte på "exklusiva tandkrämer" hittade jag emellertid en i ett par prisklasser över, OMG:


Anyhow, sen 20-årsåldern har jag två veckor om året haft värk i en visdomstand. Det var inget fel på den, karies eller så, jag tror att den växte eller gottade runt eller något. Ganska exakt två veckor om året, ungefär vid samma tidpunkt, uppstod alltså värken. Det gjorde inte förlossningsont, men det var klart obehagligt. Under dessa två veckor brukade jag besluta mig för att dra ut tanden. Men när jag väl gick på nästa tandläkarbesök hade värken i regel gått över och jag brydde mig inte längre om det.

En gång sammanföll de två. Jag hade värk OCH hade ett rutinbesök hos tandläkaren. Han gjorde sin grej, röntgade och sålde på mig tandkräm, och precis innan jag skulle resa mig upp och gå nämnde jag att jag eventuellt skulle vara redo att dra ut tanden, förutsatt att han kunde göra det rätt omgående eftersom jag annars skulle fega ur. Han gjorde då något fantastiskt: Han gick ut till sin tandsköterska och sa något i stil med "Rensa min kalender!" och så gjorde han det bara. Antagligen hade han haft ögona på den där tanden under några år (i kombination med ett sadistiskt sinnelag, han är ju trots allt tandläkare) och var glad att få göra upp med den. 

Han bände och drog och när jag efter ett par minuter (eller 20 sekunder) kände livet sippra ur mig satte jag upp en hand för att försöka artikulera "jag vill inte mer". Då höll han triumfatoriskt upp tanden och petade in en sån där enorm bomullstuss i kratern där den tidigare suttit. Sen återstod bara två veckor med värk, föruttnelsestank och blod ur munnen och sen var problemet ur världen, jag har inte haft ont i munnen en dag efter det. 

Efter drygt tio år i yrkeslivet började det skava. Det var inget objektivt fel på mitt jobb, sweat shops eller sexuella trakasserier eller så, jag tror att det handlade mer om känslan av att varje dag komma hem som en urkramad disktrasa. Jag minns särskilt ett jobb vid den här tiden, på Säljbolaget. Huvudkontoret låg på tionde våningen och i hissen fanns en spegel. Jag brukade varje morgon stirra på mig där i spegeln och liksom psyka mig i modus: "Kom Igen Nu För Helvete Nu Kör Vi". Sen gick jag in, loggade in på telefonen (long time ago) och sen började det ringa och slutade inte förrän jag loggade ut klockan 17:00. Vissa dagar hann jag knappt gå och pudra näsan och ofta instjälptes en tragisk färdigrätt till lunch. Inte för att spara pengar, utan för att jag var så stressad. Men idag är jag tacksam, för jag har fått en massa bra material till blögga därifrån. Min poäng varandes: Jag fann mig i det. För vad fanns det för alternativ? 

Men efter Säljbolaget blev jag head-huntad till Förlaget och där tumlade jag in i andra cirkusar. Skillnaden var att jag, jag tror att det var 2011, råkade få Tobias Schildfats "Vägen till din första miljon" i knäet av misstag. Jag läste den, men gjorde inte så mycket åt min situation. Jobbet var stressigt, men funkade. Jag lockades löpande vidare in i labyrinten med morötter av olika slag. Bara en till utmaning, ett till lönehack, ett pinnhål till. Jag hade inte tid för reflektion och hade verkligen inte anledning att klaga. Jag blev till och med handplockad av högsta hönset att sättas i ”vd-träning” i ett exklusivt program som skulle leda fram till en sådan tjänst. 

Efter några år började det emellertid gå söderut. Försäljningen i det bolag jag satt i ledningsgruppen gick knackigt och lönsamheten var en katastrof. Affärsmodeller började tweakas, två år av purgatorium följdes av uppsägningar. Och när jag sagt upp de mina fick jag själv kicken. Där har vi det: En dålig situation (kicken) och vid samma tidpunkt lösningen (boken "bygg din egen pengamaskin”). Tandvärk och vid samma tidpunkt tandläkare. NU var jag redo att ta klivet och börja spara på riktigt. Jag insåg att jag inte kunde hänga upp mitt liv på att extern part, arbetsgivare, alltid skulle stå redo att betala min lön eller förverkliga mig. I slutänden ÄR var man en ö, oavsett vad man tycker om det. Men det var först skiten slog i fläkten som jag verkligen gjorde slag i saken och började spara på riktigt. Tajmingen var oslagbar.

Jag tackar min lyckliga stjärna för följande saker i mitt liv:

- Att jag 2011 hittade boken "Vägen till din första miljon"

- Att jobbet gradvis blev värre och kulminerade i ett avsked 2013

- Att min visdomstand gjorde ont samma vecka jag hade tandläkartid

Så här sitter jag nu, utan värkande tand och utan ett jobb som äter upp min själ men med ett rejält stash på banken. Jag tänker på det när jag läser en del av era kommentarer och inser hur vanligt det är med exempelvis utbrändhet som katalysator för FIRE-strävan (eller sparsträvan, om man inte är full blown Firee). Upplever du att du fick ordentlig motivation först när en "situation" uppstod, d.v.s. en negativ händelse?

Mvh/
FruEfficientBadass