Jag nämnde för ett tag sedan att jag hittade en jultidning från 1952 som höll mig förströdd i gott och väl en arbetsdag. En dag jag fordom hade kunnat lägga på att beta av en inkorg och delta i poänglösa möten ingen minns två veckor senare. I ett annat utrymme i huset, där vi numera förvarar vinterkläder, stod en flyttkartong med random stuff av typen gamla böcker, brev, foton och dokument hemmahörande på gården. De har liksom knölats ner där huller om buller i någon form av icke-kronologisk ordning från mitten av 1800-talet och framåt och ingen, allra minst jag, har haft tid eller lust att ta mig an den. Men nu var jag redo, det fanns liksom ingenting annat som pockade på min uppmärksamhet och i slutet av februari tog jag ner rubbet i tv-rummet och började sortera.
Som jag säkert nämnt tidigare gillar inte min släkt att göra sig av med något. Därför hittade jag här saker som poänglösa kvitton och meddelanden till pensionsutbetalningspapper och kassaböcker. Men eftersom sakerna är så gamla blir de mer intressanta. Många av dokumenten vet jag inte ens vad de handlar om. Vissa kan jag inte ens tyda eftersom typsnittet är så krumelurigt.
En fascinerande del av dokumentationen rör det arbetsschema som sattes samman inför tömningen av sjön som låg nedan huset i mitten av 1800-talet. I kölvattnet av svältåren på 1850- och 60-talen beslutade man att göra gemensam sak i byn och helt enkelt förvandla sjön till åkermark. Det finns säkert ett hundratal veckoscheman, skrivna för hand i bläck, på vilka i grannskapet som ska gräva en specifik veckodag. Det är då man inser vilket jobb det är att tömma en sjö (om man nu trodde att det var enkelt).
Andra dokument gör mig mycket nyfiken. Bland annat de som handlar om en ung kvinna som verkar ha emigrerat till USA tidigt 1900-tal och där min morfars farfar var hennes gode man i syfte att "vakta hennes intressen i eventuella sterbhusupprättningar" efter att hon farit. Varför? Var de släkt? Om ja, blev hon kvar?
Här finns också ett antal brev efter en annan svensk kvinna som emigrerat som verkar ha stått min mammas farmor nära. I början är breven på korrekt svenska, men allt eftersom åren går blir det mer och mer svengelska och i mitten av 1900-talet är det svårt att förstå vad hon menar. "Jag undrar om alls vi kommer att mötas mer i detta livet" skriver hon till min mammas farmor och de var båda gamla då, i sjuttioårsåldern. Det verkar inte så, kvinnan var på äldre dar med om en trafikolycka, en bagatell om man får tro henne själv. ”Det var då alls ej så att man kan taler om trafikolycka men vi slungo ur bilen framruta” e d (jag har inte brefvet framför mig utan citerar ur minnet).
Många brev är från min morfars flammor under åren då han turnerade runt och spelade på restauranger. OMG. Det största mysteriet är kanske hur dessa brev hamnade åter på släktgården, fritt för alla att läsa. Han har även ett par oskickade svar som vittnar om en viss sturm und drang-ådra jag inte direkt förknippade med den gamla morfar jag kände som satt och rökte pipa och löste korsord.
I slutet av 60-talet dör min mammas farmor, runt 80 år gammal. I lådan hittar jag en damig handväska som hon, av innehållet att döma, hade med sig på "Lasarettet, avdelning 1". En sliten portmonnä med gamla mynt, ett par brev och kort som kommit med blommor, två par glasögon och hennes pipa.
I breven skriver dotterns man: "Hoppas du snart tillfrisknar och att du får komma ut i rökrummet då och då". Ja herregud. Vad mer hittade jag i lådan? Jo, ett foto på nämnda farmor tillsammans med hennes tre bröder, taget på 40-talet då de arrangerade någon sorts reunion här på gården. Två av bröderna hade då bytt namn och flyttat och de tagna namnen är så ovanliga att jag utan problem kunder nosa upp deras släktingarns whereabouts idag (Stockholm bland annat). Jag kopierade bilden och skrev till två av dem, två äldre män som bär exakt de äldres namn (för- och efternamn). Får se om jag får svar. Om jag får det tänker jag skicka dem de brev och tidningsurklipp som handlar om deras släktingar (dödsrunor etc) som min mammas farmor har sparat. Jag fick där bland annat veta att en av morbröderna dog nästan 80 år gammal när han rejsade runt på moped i centrala Hudiksvall. Han slog i bakhuvudet i gatan och döden var omedelbar (i gamla tidningar får man mer detaljer än idag). Olyckan skedde i en korsning jag sneddat över massor av gånger utan att ha en aning om det släktöde som utspelat sig där. Dödsrutan var omfattande. Han var trots allt anställd vid Statens Järnvägar.
Det ar tydligen inte bara slit och elände på gården, man hade tid att roa sig också. Jag hittade en mängd gratulationskort och telegram i anslutning till jämna födelsedagar. Det som slår mig är hur involverade hela byn var. ALLA skrev under korten. Och inte så där huller om buller, lite skojfriskt som vi gör idag, utan UPPSTYRT.
Det är "Fru X" och "Herr Y" och högtravande ord. Jag skickade skärmdump på kortet till ett granne och han kunde se sin farmors namn. Många av namnen syns fortfarande på brevlådor när jag är ute och går mina effektiva promenader med poddar i öronen. Skillnaden är att jag varken skickar kort till dem på deras jämna födelsedagar och jag väntar mig heller inget av dem. Det gör mig lite sorgsen på något sätt. Byn var förr en sammanhållen enhet, där man såväl slet ihop (exempelvis kring utdikningen av sjön) som hade good times ihop. Good times:
Bland prylarna hittar jag även en necessär som min morfars bror måste haft med sig in på vårdhemmet. Eller "långvården" som man helt osentimentalt kallade det. Necessären innehåll en rakapparat och en flaska rakvatten av märket Pierre Robert, samt en handskriven lapp i mer modern stil (det här var 90-tal). "Du är på långvården. Du har varit här sedan ett par veckor. Du måste fundera på om du vill flytta till [annan vårdinrättning]". Troligtvis skrivet av en i personalen som tröttnat på att svara på hans frågor. Så sorgligt. Jag skvätte på mig lite av hans rakvatten och försökte rengöra min mammas farmors glasögon med resultatet att de då gick sönder. Jag lagade dem omsorgsfullt med superlim från Dollar Store, en butik vars koncept hade framstått som helt förryckt under hennes levnad. Jag tvättade och strök hennes näsduk och la sen tillbaka allt i väskan igen, som en tidskapsel.
Det var mäktigt att få ta del av dessa brev och prylar, särskilt de som skrevs under 40-talet. Jag hade kanske trott att kriget skulle märkas tydligare, men det glimtar mest fram när det diskuteras kuponger. "Om du har några sockerkup. kvar, skicka dem gärna, vi kan avvara kaffe". Vid något tillfälle under 1944 besöker emellertid min morfar en av sina namnbytta morbröder i Stockholm och beskriver hur effektiv mörkläggningen är kvällstid. Han kan inte gå Kungsgatan ned utan att trilla in i folk. En kvinna han umgås med i Skåne hoppar veckan efter krigsslutet in som volontär och tar emot flyktingar söderifrån. "S. säger att de är mer vrak och skelett än människor. Vissa är sinnesförvirrade. Hon säger att det är bland det kusligaste hon varit med om".
Det är också spännande att se den radioskugga som uppstår efter att min morfar gifter sig med min mormor och så att säga, ordnar upp sitt liv (d.v.s. heltidsjobb, barn) då han helt slutar skriva hem. Då blev det tydligen min mormors uppgift att sköta den korrespondensen till "Tant" (sin svärmor).
Kort sagt, en liten familjeskatt. Att "få höra" min mammas farmors röst i breven är något helt annat än att bara se gamla fotografier. Jag slängde faktiskt ingenting förutom ett par tomma kuvert utan skrift. Jag tog mig emellertid friheten att sortera i högar med "intressant" och "ointressant" för att lättare kunna gå tillbaka och navigera i dokumentmassan.
Det slår mig att det jag nu sysslar med är sådant som folk i regel gör när de går i riktig pension. Tar tag i livsbyken, grottar i släkten. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men jag känner att mitt tabula blir allt mer rasa för varje månad som går här i mitt Deep Year. Vad händer när jag når slutet, trillar jag av jorden då?
Har du mycket dokumentation från din släkt och om ja, har du haft tid att gå igenom den?
Mvh/
FruEfficientBadass
