Flamingo-FI

För ett tag sedan fick jag ett bloggtips: Flamingo-FI, som jag nu lagt till i blogglistan som ni ser i webbläge. Vilken fin blogg! En österrikisk tjej som bor i Australien och som efter ett antal år av ekonomisk laissez-faire parat med lite spelberoende och glühwein-alkoholism (kan bara hända en österrikare) tog tag i sitt liv och följde "Flamingo-FI" som går ut på att under några blygsamma år (säg 3-5 år) sparar satan för att sedan gå ner och jobba deltid för att täcka livsomkostnaderna under den tid pengamaskinen ligger och puttrar till sig. 

"With Flamingo FI, we don’t pretend that we will never work again once we quit our jobs. Instead, we save enough to ensure we will still be able to enjoy FIRE (and a traditional retirement if desired) at some point in the future. After that, there really is no reason to stay in your full-time job, unless you want to. By now you have probably figured out why we have chosen this silly name – Flamingo FI – for our approach. We will pull the trigger and quit our jobs when our FIRE plan stands on one leg – like a Flamingo. The word “flamingo” comes from the Spanish and Latin word “flamenco” which means – you might have guessed it – fire. Flamingo FI = FIRE standing on one leg!"

Hur coolt? Strategin har flera fördelar. Det uppenbara är att du inte behöver lägga 10-20 år på ekorrhjul utan kan skjuta ut dig betydligt tidigare. Du behöver inte ligga sömnlös på nätterna för att fundera på hur du ska hantera oceanerna av tid som uppstår när du blir "arbetslös" eftersom du kommer att behöva ta någon form av gig när du väl drar ur tjänstemannapluggen.

Bloggen är kanske särskilt inspirerande för dig som ibland känner att FI känns så vansinnigt långt borta att du med jämna mellanrum flirtar med tanken på att ge upp och istället bränna kapitalet på en lyxig resort utanför Afrikas kust. Flamingo-FI är uppnåeligt för i princip vem som helst och inom rätt kort tid.

Jag rekommenderar starkt att du läser allt på bloggen och missa inte fliken "Our journey" ur vilken jag saxar nedan:

"I finished uni and started my first “real” job at the ripe old age of 27 (this is not unusual where I am from, a lot of people stay in uni until they are 30!). After only a few months in the rat race, reality hit me. This couldn’t possibly be what adult like is supposed to be like, right? Getting up at the same time every morning. Forcing down breakfast. Putting on uncomfortable clothes to look “professional”. Watching the depressed faces of my fellow morning commuters on the train. Being stuck behind a desk for hours on end (no matter how nice and inviting the weather is outside). Looking at the clock every 10 minutes. A brief sense of relief when it’s finally time to go home for the day. Watching the depressed faces on the train again. Dinner. TV. Bed. REPEAT. REPEAT. REPEAT…. " 

Om inte det är inspirerande så vet jag inte vad som är.

Mvh/
FruEfficientBadass

HR vaknar

Av någon anledning fick jag för någon månad sedan ett mail från någon HR-firma med den kittlande ämnesraden "Ta mötet till nästa nivå". Jag klickade ivrigt upp mailet och såg fram emot en högtidsstund med HR-floskler. Döm om min förvåning när jag hittade något rätt intressant. Inte om mötena gubevars, ett ämne dömt till evig boredom, utan en länk till en trendspaning i tidningen Akavia, det vill säga f.d. Civilekonomen och Karriär (Juseks medlemstidning). 

En HR-man vid namn Tommi Cau funderar på hur corona kan komma att påverka arbetslivet. Primärt då tjänstemannasektorn eftersom det är denna som är tidningens målgrupp. Saxar några stycken:

"Ingen tror att distansarbete kommer minska till nivån innan Corona igen, framhåller han. ’Cirka 50-85 procent jobbar hemifrån idag. De flesta önskar distansarbeta 2-3 dagar i veckan. Det ställer gigantiska krav på verktyg, ledarskap och morgondagens kontor.’

En ytterligare konsekvens är att människor byggt en helt annan vardag än för sex månader sedan till följd av varsel, permitteringar och osäkerhet, poängterar han. ’Det skapar en värderingsförflyttning där folk börjar ta tag i sina liv och bestämma vad som är värdefullt på riktigt. Det kommer driva på en rörelse som redan finns, där en växande grupp väljer att kliva av ekorrhjulet, eftersträva andra värden med mer frihet, flexibilitet och att jobba med saker de står för, hållbarhet och mening.’

I scenariot får folk som väljer att tjäna pengar på annat sätt i form av gig en gigantisk skjuts. ’Även om vissa värderar trygghet, ger jakten på trygghet och fritid också insikten att om trygghet inte finns i de traditionella arbetsformerna längre och fler inser att man lika gärna kan agera själv. Företagen måste därför ställa om så att de kan erbjuda gigupplevelsen, slår han fast. Att erbjuda flexibilitet blir ett nytt vapen för att attrahera de bästa i konkurrens med gigekonomin.’

Individens ansvar i den snabbt föränderliga världen är att göra sitt bästa jobb, lägga tid på eget lärande och personlig utveckling, enligt Tommie Cau. ’Vi har varit duktiga på att tillgodose de högsta värdena i Maslows behovspyramid. Men det har lett till många nackdelar, som psykisk ohälsa. Nu gäller det att vända tillbaka till botten och uppfylla behoven av att sova, äta, nå den grundläggande tryggheten och må bra.’” Slutcitat. 

Mina tankar: Han pratar gig, han pratar work-life-balance i handling: "...vända tillbaka till botten och uppfylla behoven av att sova, äta [...] och må bra."

Jag noterar särskilt passagen "Det kommer driva på en rörelse som redan finns, där en växande grupp väljer att kliva av ekorrhjulet, eftersträva andra värden med mer frihet, flexibilitet och att jobba med saker de står för, hållbarhet och mening." 

Vad tror du, har mustachianismen börjat inta den sista bastiljonen, HR?

Mvh/

FruEfficientBadass

Vår ekonomiska status

Häromveckan satte jag mig med min frugala snuttefilt Excelarket och summerade läget. Nettovärdet alltså. Det förvånar mig att det bara går uppåt hela tiden, trots att jag slutat jobba. Eller slutat och slutat, jag jobbar ju fortfarande deltid på det ställe jag fick jobb på efter praktiken. 

Men det är ju inte denna lön som bulkar på utan avkastning i detta herrens coronaår parat med ökning av bostadsvärdet. För jag räknar in plausiblet försäljningsvärde ex. skatt, mäklararvode etc. när jag gör min nettovärdessnurra. Det är för mig rätt obegripligt att bostadspriserna stiger nu och det kan mycket väl studsa tillbaka, så jag försöker avhålla mig från lyckokalkyler utan går på slutpris i det lägre spannet. 

Jag har tidigare räknat med att 3,5 miljoner skulle hålla mig flytande för resten av livet, även om jag inte skulle få något som helst tillskott i form av pension, arv eller gig-inkomst. Den gränsen passerade jag för något år sedan (d.v.s. om vi då sålt lägenheten och splittat överskottet). Nu ligger jag dryga halvmillen över. 

Till årsskiftet står jag utan jobb (har ett tidsbegränsat vikariat) och utan studiebidrag (har tömt CSN). Men vad händer? Vår hyresgäst hör av sig och ber att få hyra ytterligare ett halvår. Så jag fick kasta mig in på antagning.se för att söka lite kurser som var öppna för att, i det fall styrelsen propsar på det (och tro mig, de är av just den sorten) kunna prestera ett studieintyg. 

Vad jag sökte? "Brott och straff i verklighet och litteratur" och "Specialpedagogik, med inriktning mot resilienta förhållningssätt i arbete med NPF". Jag har ingen aning om vad NPF är men det låter som att jag kan komma att skriva några syrliga blogginlägg om det. Ämnena gifter sig klockrent med min civilekonomexamen och mitt journalistiska påbyggnadsår för akademiker. Jag kan i framtiden jobba som krimreporter på tidningen civilekonomen.

Vad jag vill komma till är detta: Saker löser sig. Det puttrar på. Vi klarade ett coronabörsfall och ett takbyte i år, utan att krascha kalkylen. Pengar trillar in, lite här och lite där. Vår superkraft: Låga omkostnader och marginaler. Skulle skiten verkligen slå i fläkten har vi ett par år på oss att fundera ut nästa steg. Kanske får en av oss växla upp till heltid ett tag och det blir bara trevligt för honom. 

Så otroligt ospännande att ge sitt ekonomiska läge när man inte handlar med enskilda aktier. En viktig uppdatering har jag gjort i portföljen. Jag har nu bara Spiltan Aktiefond Investmentbolag. Jag har i tre års tid sneglat på barnens konstnärsfond (som bara har Spiltan) och försökt motivera mina innehav av Avanza Zero och Länsförsäkringar Global Index med att det är bra med geografisk diversifiering. Men nu kastade jag denna min käpphäst över bord för jag ser inte att denna praxis motiverar en årlig diff mot barnens sparande på uppemot 7-8%, so help me Börjeson.

Om du dragit ur pluggen, erfar du att ekonomin klarat sig helskinnad på sistone? Några råd till mig som är i början av ”uttagsfasen”?

Mvh/

FruEfficientBadass

Så sparade jag 490 000 kronor åt en vän

I oktober ringde min konstnärliga ledare och frågade hur jag tyckte att hon skulle gå vidare med sin arbetsplats-situation. Arbetsplats som i "ställe att sitta och jobba på hemmavid under coronatider" alltså. Ni minns kanske IGMR:s omvandling av outnyttjad källarkorridor till en stilistiskt fulländad arbetsplats för två, eller vinnaren i min bokutlottning som konverterat garderob till arbetsyta. Det är helt enkelt ett frugalt signum att lyckas göra om den mest undanglömda yta till något vettigt. 

Men ute i den vanliga världen är standardproceduren för dylikt att a) Markera attraktiva scenarios på Pinterest b) Dryfta dessa med vänner och kollegor och c) Få uppmuntrande bifall av desamma för att sen d) Begära in offert från fixare. Sen tillkommer punkt e nämligen jobba satan för att ha råd med själva implementeringen. Min vän hade siktet inställt på en outnyttjad yta på bottenvåningen, en av kanalplast inbyggd veranda på runt 12-15 kvadrat. Ett grovt estimat för att konvertera detta halvuterum till innekontor landade på 500 000kr.

Min konstnärliga rådgivare är något av ett janusansikte. Å ena sidan naturligt sparsam med rejält ISK-stash. Å andra sidan en vanlig dödlig som inte dagligen marineras med frugala idéer likt de som florerar i denna bloggosfär. Men hon hade vett nog att ringa mig för att få en MMM:sk punch in the face och rådet att skrota ombygget och istället söka på existerande ytor inomhus. Huset är trots allt på typ 260 kvadrat så helt omöjligt skulle det inte vara. Exempelvis i den övre umgängesytan som mest upptogs av en stor hörnsoffa och en TV. 

Förr om åren var den här soffgruppen central, när barnen var mindre. Nu är det mest yngsta barnet som sitter där och utrymmet skulle inte generera sådär vansinnigt många röda pluppar, om ni minns min favoritbild över ytstudier som gjorts i amerikanska hem (tips: avskaffa veranda och matsal). 

Mitt förslag var att flytta TV:n och eventuellt minska soffgruppen till en mer komprimerad sittlösning och istället lägga ut en matta på lämpligt ställe och bygga arbetsyta där. Mattor är, som Big Lebowski sa, fantastiska på att särskilja ytor från varandra och binda samman möblemang. Sagt och gjort. I nedan hörn stod TV:n förut:

Den valda ytan är idealisk som arbetshörna. Lagom med ljusinsläpp och till höger fri sikt ut. Mycket trevligare än att sitta på bottenplan med drag i de nybyggda väggarna och golv som inte är konstruerade att gå på vintertid. 

Min vän bevisade återigen sin savvyness genom att först reka efter skrivbord på Lammhults i någon köplada utanför stan, för att sen Blocketsöka och köpa exakt samma bord för halva priset. Se så fint det blev:

Min vän med familj upplever efter ovan manöver att utrymmet fått en nytändning. Barnen tyckte att den nya TV-hörnan var så mysig att de var mer benägna att sitta i den nu än tidigare. Alla är glada, inte minst hon, som nu slipper springa ekorrhjul i tre-fyra år för att finansiera sitt hemmakontor. Det hade varit ironiskt att behöva jobba i flera år för att kunna jobba.

Efter fem år som frugal weirdo landar jag allt oftare i samma insikt. Det som gör att folk i gemen tvår sina händer vid åsynen av det orange kuvertet alternativt ojar sig när de hör talas om folk som köper frihet för pengarna, är överflödig konsumtion (kläder, prylar, dussincharter) OCH renoveringar. Kanske i omvänd ordning: Renoveringar och överflödig konsumtion.

Renoveringsbudgetar är som luft, de expanderar i alla tillgängliga utrymmen och lämnar ingenting kvar. Du kan utan problem slita ett helt tjänstemannaliv och springa för allt vad tygen håller. Du kommer ändå att ha obefintlig frihetspott när den av staten stipulerade pensionen börjar betalas ut om du insisterar på att ha ett tipp-topp-renoverat hem.

Det sorgligaste av allt är kanske att många inte ens hinner vara i sina tipp-topp-renoverade hem i den utsträckning de önskar, eftersom de har så fullt upp att jobba för att bekosta sina renoveringar. 

Ibland leder renoveringsrelaterad livsstress till utbrändhet och/eller skilsmässa. I det första fallet kommer man, ironiskt nog, att få tillbringa mycket tid hemma. Men vad jag förstår sover man mycket vid utmattningsdepression, så ett tips är ju att prioritera sovrummet när man drar igång sina Sköna Hem-planer. 

I det senare fallet - skilsmässa - kan visserligen renoveringarna kan dra upp värdet på bostaden vid bodelningen. Men det är gissningsvis en klen tröst när du klämmer in dig och deltidsungarna i en tvåa i närmaste miljonprogram de kommande åren. 

Hur har du anpassat ditt hem till eventuellt distansarbete under året?

Mvh/
FruEfficientBadass

Vilken procentuell tillväxt ska man anta?

Tobias Schildtfat skrev i efterordet till "Bygg din egen pengamaskin" att om du lyckats bygga en sådan är det din PLIKT att dela med dig av dina erfarenheter till andra och så kom det sig att jag började blogga. 

För mig hade det räckt med att en (1) person hört av sig och sagt att de fått upp ögonen för ett liv utanför ekorrhjulet och Hästberga efter att ha läst bloggen. Men jag har fått fler än ett mail sen start (säkert tre) och varje gång blir jag lika glad. Varför? För att jag tror att världen blir en bättre plats om vi som medborgare får mer slack och frihet att göra annat än att gå på GDPR-kurs och skriva TPS-reports. För ett tag sen fick jag ett mail som dessutom innehöll en intressant fråga.

"Partnern började läsa din blogg, fråga mig inte hur… sen började jag läsa… sen började vi spara lite mer än tidigare och det är väl nästan 2 år sen. Vi är nu, efter ett par lyckade affärer och gediget sparande, i det stadiet att vi skulle kunna välja att inte vara löneslavar längre som väntar in den 25:e (för att köpa fonder) utan kanske tar ett jobb under en kortare tid för att det är roligt, göra en social insats eller liknande för att förbättra kassan lite.

Men… det är skrämmande och matten är svår… eller den är i alla fall svår att förklara och göra begriplig. Vi har så vi klarar oss i ~14 år utan tillväxt (ej inräknat ev. arv), det är 15-20 år kvar tills vi kan ta ut tjänstepension osv. Vi är inte fria sett till 4% regel, så här kommer min fråga till dig/FIRE folket i kommentatorsfälten: Vilken avkastning ska jag sätta in i vårt fina Excel dokument när jag ska räkna på årlig ökning.. ja jag vet… historiskavkastning osv osv…Men vad är en ok siffra att räkna med? 4, 7, 10, 12% menar trots årets händelser så ligger vårt sparande på +8,2% i år…Det ska inte heller finnas något arv kvar efter oss. Tack för en bra blogg som ändrat vårt liv. 

Mvh/Jan Guillou"

Nej, han heter inte så, men jag är noggrann med källskyddet givet att frugal weirdos gärna håller på integriteten. Vad säger ni, vilken procent i väntad avkastning kan de räkna med?

Jag har själv samma dilemma när jag sitter med mina kalkyler och tvingar mig att skriva 6%+2% för inflation. Jag tror helt enkelt inte att det är så sannolikt, även som snitt betraktat. Jag tror det blir bättre framgent och det av två skäl (vad jag kommer att få äta upp det här om det blir haveri framöver):

1. Finanskrisen resulterade i ett antal åtgärder kring finansrelaterade...grejer, som enligt de apostlar jag följer (J.L. Collins et al) gör att risken för totalt haveri kanske inte är undanröjd, men väl proaktivt motarbetad.

2. FAANG et al. Facebook, Apple, Amazon, Netflix och Google står idag för runt 12% av det amerikanska börsvärdet och det är de och deras följare i tech-branschen som utgör stor del av raketbränslet i världsekonomin. Det som är så smidigt med tech är att det kan växa så snabbt globalt. Ibland när jag läser prognoser om framtida tillväxt känns det som att vi fortfarande är på spinning-jenny-tiden. Man behöver eget kapital, du behöver bygga en fabrik och du ska sakta, stadigt, med stöd av statliga subventioner mata dig framåt upp mot tillväxtkurvan (alternativt så drar du iväg på egen hand som Facebook).

Jag håller mig fortfarande till 6%+2% i mina kalkyler. Mest för att jag är neurotiskt lagd och gärna planerar för det värsta emedan jag hoppas på det bästa. Jag är också anhängare av historiska tillbakablickar och om 6% varit snittet genom tiden ink. krascher är jag nöjd med det. 

Vilken procent skulle DU råda läsaren och hans partner att peta in i Excel?

Mvh/
FruEfficientBadass

Graf som nämns i en av mina kommentarer (långt ner):

Vad är grejen?

Det första jag fick lära mig när jag började mitt journalistiska påbyggnadsår förra året var detta: Vad är grejen? Det vill säga: Vad är essensen av det du vill förmedla i en notis, i en artikel eller i ett reportage. Vi fick träna på att skumma igenom långrandiga förundersökningsprotokoll, beslut från kommunfullmäktigae, domslut och statistik för att sålla fram just det: Grejen. Grejen kan vara en detalj i ett brottmål (gärningsmannen använde ett uppstoppat djur som tillhygge). Eller tvärt om, den stora bilden som framträder om man jämför inflytt och utflyttsdata från SCB och inser att just nu vänder flyttlassen och unga flyttar nu ut från Stockholm till Hofors snarare än tvärt om (fiktivt exempel, kommer aldrig att hända). Det handlar om att rafsa tag i det som är av vikt och strunta i resten.

Detta slog mig när jag strövade runt på ägorna i min militärgröna outfit (det var jaktsäsong och jag tänkte att ett vådaskott nog skulle leda till generöst skadestånd). För det är ju precis så man ska tänka när man formulerar sitt eget liv. Vad är grejen? 

Den till höger

Hur många år tillbringade jag med näsan i de metaforiska förundersökningsprotokollen och statistiktabellerna, utan att se grejen? Jag visste ju någonstans långt inne att det fanns något annat där för mig, ett annat liv som pockade på. Men jag hade inte tid med grejen, för jag hade alldeles för fullt upp att plöja mina rapporter, försöka hålla jämna steg med jobbet, hantera vardagslogistiken och bygget av det perfekta hemmet (nåja...). Jag adderade lager på lager med to do:s och ansvarsområden, men stannade aldrig upp för att fråga mig den viktigaste frågan av alla: Vad Är Grejen?

Om jag tagit mig tiden att checka ut ur systemet, om så bara för en helg, hade jag med lätthet kunnat lista ut att det jag höll på med INTE var grejen. Jag kände redan då att den livsstil jag valt (eller råkat hamna i) inte var för mig. Den var för stirrig, för menlös och för förutsägbar, som en autobahn mot av staten stipulerad pensionsålder. Jag visste redan då att mitt hjärta skulle trivas mycket bättre i ett par gröna gummistövlar uppe på släktgården. Ja obehaglig metafor va, ett bultande hjärta i gummistövlar? Men jag hade inte tid för jag hade säkert någon dead-line för något poänglöst projekt på något meningslöst jobb att leverera.

"Grejen" går att applicera även på delområden i livet. Barnen exempelvis. Vad är grejen? Brinner ditt barn verkligen lika mycket för fotboll som teater som banjo, tvärföjt, parkour och scouting eller är det just banjo som är grejen? Men så strunta i resten då och renodla den aktiviteten, så har hen en sportslig chans att bli bluegrassackompanjatör (lång LinkedIn-värdig titel). Om du är en av dessa livspusslande päron skulle jag råda dig att ta ett snack med ditt barn och ställa den ömsinta och livsbejakande frågan: Vad brinner du för? Du kanske inte alls får det svar du trott. Han eller hon kanske till och med blir lättad över frågan. Aktivitetstrycket lättar och hin får tid att bara vara.

Partner? Är det viktigt för er att klämma in återkommande NY-weekends mellan fotbollsturneringarna och kursgårdarna? Är det nödvändigt att uppvakta varandra på schablondagar eller handlar er relation om helt andra saker?

Din garderob! Är det viktigt att ha trettio överdelar och sju gå-bort-utstyrslar i senaste mode (som btw inte kommer att vara mode om en vecka då fast fashion rullat över i nästa cykel) i syfte att signalera för folk omkring att du är en person med koll? Eller är det viktigare att ha en enkel basgarderob med kläder som inte skaver eller sticks? Ögona på bollen!

Målet är ju att kunna svara på frågan ur ett holistiskt livsperspektiv. Vad är du satt på jorden att göra under den förhållandevis fjuttiga tid du är här? Är det att excellera på en eller tolv arbetsplatser kring dina processing skills eller visa för någon att du lyckas hålla näsan över vattenytan i vardagslogistiken och samtidigt se ut som en miljon dollar? Är det att avverka ett stort antal exotiska resor runt om i världen, med den lilla detaljen att du under 90% av tiden måste springa ekorrhjul för att ha möjlighet att göra dem? Eller är det något annat? 

Det fantastiska med grejen är att den som definierar den är du. Du kan inbilla dig att andra har förväntningar på hur du ska leva ditt liv men om du rannsakar dig själv, hur mycket bryr DU dig om hur andra lever SINA liv? Med största sannolikhet bryr de sig ungefär lika mycket om hur du lever ditt, d.v.s. marginellt.

Detta inlägg riktar sig till eventuella nya läsare eftersom jag tror att de flesta som redan funnit sparbloggosfären definierat grejen och det är av den anledningen de/ni hänger här. För att få spartipsen så att du kan renodla det som känns intuitivt rätt. Men för nybörjaren: Försök yxa ut ett stycke tid ur din Outlook och lägg någon timme på att fundera stort. 

Grejen behöver inte vara grandios eller världsomvälvande. Men den ska vara du. 

Mvh/

FruEfficientBadass

Julklappstips

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar till Bokus.

Nu är jag i stort sett klar med julklappsinköpen till barnen. Eftersom vi inte ger vuxenjulklappar i vår familj betyder det att jag är klar och kan bara glida in i juldimman på bästa tänkbara vis, särskilt med tanke på att vi firar coronasäkert i närmaste familjen (det vill säga vi fem) vilket leder till minimalt med jobb. Men om vi nu hade givit vuxenpresenter till jul hade vi nog givit böcker och eftersom såväl Bokus som Adlibris lagt sig till med segdragen leverans för de som inte betalar för "snabb frakt" (=det som tidigare var "vanlig frakt") lägger jag in ett tidigt inlägg med boktips och mitt råd är att beställa asap för att vara säker på att få leverans före jul.

Vad är dessa för tips? Nedan är en lista på mina top-of-mind läsupplevelser. Det vill säga böcker som jag på stående fot skulle rabbla upp om någon frågade. Jag har säkert läst massor av andra bra böcker, men de är inte top-of-mind och kvalar därför inte in på min lista. Gemensamt för dem alla är att de har ett neutralt språk (d.v.s. man kan gå in i berättelserna utan att störa sig på författarens krumeluriga formuleringar) och att de, åtminstone för mig, varit svåra att lägga ifrån sig. Vid avslut av skönlitterär läsning brukar jag erfara en känsla av "duktighet", ungefär som efter en långpromenad eller intag av fullkornsbröd. De här böckerna är annorlunda på det viset eftersom jag aldrig velat att de ska ta slut. Vilket för mig är ett poäng på läsvärdhetsskalan. 

Tanken är att jag visar min lista och hoppas därmed på förslag från er i kommentatorsfältet. Om inte annat kan dagens inlägg ink. kommentarer ses som en inspiration vid nästa biblioteksbesök. Jag infogar en kort baksidestext från Bokus hemsida utan att komma med mina egna överflödiga kommentarer. Vill ni får ni gärna köpa eventuella julklappsböcker på de affiliatelänkar som ligger i rubrikraderna. 

Never let me go - Kazuo Ishiguro - Pocket 69 kr.

Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy. 

Ragtime - E.L. Doctorow - Häftad 104kr.

Welcome to America at the turn of the twentieth century, where the rhytms of ragtime set the beat. Harry Houdini astonishes audiences with feats of escape. J.P. Morgan dominates the financial world and Henry Ford manufactures cars by making men into machines. In this extraordinary chronicle of an age, such real-life charachters intermingle with three remarkable families, one black, one Jewish and one prosperous WASP, to create a dazzling literary mosaic that brings to life an era of dire poverty, fabulous wealth and incredible change.

Fem hjärtan i en tändsticksask - P.C. Jersild - Häftad 219kr.

Fem hjärtan i en tändsticksask kallade P C Jersilds pappa familjen där de trängdes i en tvårums småstuga i Norra Ängby utanför Stockholm. Denna småfolkets egnahemsmiljö började byggas på 30-talet och stod i sin blommning under andra världskriget. Med sina oändliga rader identiska småhus var den en blandning av torpardröm och socialistisk utopi, en trädgårdsstad för skötsamma arbetare. I Jersilds roman från 1989 fick detta speciella hörn av Folkhemmet sin första stora litterära skildring.

Händelser vid vatten - Kerstin Ekman - Pocket 59kr.

I början av sjuttiotalet är Svartvattnet en tynande norrländsk by bland många andra. Då händer något. Ett dubbelmord långt ute i väglöst land. Det går arton år innan någon börjar ana sanningen om det som skett. Och då blir det lika farligt igen därute i myrlandet. 

The Namesake - Jhumpa Lahiri - Häftad 119kr.

Brought up as an Indian in suburban America, Gogol Ganguli soon finds himself itching to cast off his awkward name, just as he longs to leave behind the inherited values of his Bengali parents. And so he sets off on his own path through life, a path strewn with conflicting loyalties, love and loss.

Steglitsan - Donna Tartt - Pocket 59 kr.

En ung pojke i New York City, Theo Decker, överlever mirakulöst en olycka som tar hans mammas liv. Ensam och sviken av sin pappa flyttar han in hos en väns familj, inom sig kämpar han med att finna en mening i sitt nya liv. Under åren som följer blir han uppslukad av en av de få saker som påminner honom om hans mamma: en liten, mystiskt fascinerande målning. En målning som till slut drar in Theo i konstens kriminella baksida. 

Ytspänning - Aino Trosell - Häftad 189kr.

I djupet möter dykarna något de inte kunnat drömma om. Dyket förvandlas till ett ödesdigert
drama hundra meter under Nordsjöns yta. Det skulle bli ett vanligt rutindyk vid oljeplattformen för Deep Seahorse. Men det blir helt annorlunda, först för fyra av de fem dykarna när de upptäcker vem den femte deltagaren är. När uppdraget plötsligt förändras hamnar de i en mardröm, där ingen av dem räcker till.

Skyddsrummet Luxgatan - Jerker Virdborg - Inbunden 189kr.

En samling berättelser om ett land invaderat av terror och krig. Det välbekanta har invaderats, en världsbild har gått itu och tryggheten blivit en lyx. I ett Småland härjat av inbördeskrig forcerar en man milisens vägspärrar i sökandet efter sin familj. I ett ockuperat Stockholm säljer en pojke mammans narkotiska tabletter medan brutala ordningsvakter patrullerar tunnelbanan. Och i en annan stad samlas tusentals människor i ett klaustrofobiskt skyddsrum på flykt undan ett flyganfall.

I know why the caged bird sings - Maya Angelou - Häftad 99kr.

Sent by their mother to live with their devout, self-sufficient grandmother in a small Southern town, Maya and her brother, Bailey, endure the ache of abandonment and the prejudice of the local "powhitetrash." At eight years old and back at her mother's side in St. Louis, Maya is attacked by a man many times her age-and has to live with the consequences for a lifetime. Years later, in San Francisco, Maya learns that love for herself, the kindness of others, her own strong spirit, and the ideas of great authors will allow her to be free instead of imprisoned.

Vägen mot Bålberget - Therése Söderlind - Häftad 188kr.

En sensommardag 1975 går Jacke och hans tonårsdotter Veronica upp på Bålberget i hemtrakten Nyland vid Ångermanälven. Det sägs vara platsen där man avrättade häxor. Besöket blir kulmen på en kaotisk period som tagit Jacke tillbaka till barndomen och Veronica längre än så. Malin växer också upp i Nyland nära älvens utlopp i havet, men trehundra år tidigare. Året är 1674 när hon rannsakas för trolldom. Ett av ögonvittnena som pekat ut Malin är grannpojken Olof. Först som gammal förmår Olof se tillbaka och minnas sin egen roll i händelserna som påverkade en hel bygd.

Vad har du för boktips att bjussa på?

Mvh/

FruEfficientBadass

Heltid - Deltid - Nolltid?

Vi har ju i detta forum flera gånger landat i att lagom är bäst i alla möjliga sammanhang men kanske särskilt tydligt i yrkeslivet. Som "Arbetsplanen" sa i kommentatorsfältet i ett tidigare inlägg: "Det är nog få som genuint har 8-timmar-om-dagen-intresse för sitt jobb." Så: Jobba heltid i stressande kontorsmiljö = Dåligt. Driva runt vind för våg = Dåligt. Ha lite att göra, någonstans 20-60% av sin tid beroende på arbetsuppgifter och personlighet = Bra. Dessutom mummafluff för kalkylen, i det fall man inte orkar knega sig fram till 4%-regeln-fri. Fick också tips av en läsare om bloggen Zero Strategy och jag saxar ur ett inlägg från tidigare i år som jag tycker belyser frågan rätt bra:

"Semestern är slut sedan mer än två veckor tillbaka men jag är fortsatt korttidspermiterad och jobbar således endast 80%. Arbetsgivaren har nu börjat propagera för att vi skall återvända tillbaka till kontoret, om än något uppdelat så att inte alla är där samtidigt. Inte mig emot egentligen, jag cykelpendlar till och från min arbetsplats och jag kan ärligt säga att jag saknat mina kollegor en smula. Samtidigt har det varit ganska skönt med så mycket fritid som min korttidspermitering har gett mig, speciellt i början av den när jag endast jobbade 40%. Man kanske kan kalla den tiden för sockerfri FIRE, jag fick fortfarande nästan full lön men behövde jobba lite för den. Denna tid har åter fått mig att fundera på om FIRE är något för mig. Jag uppskattar uppenbarligen min fritid, men tänk om jag bara uppskattar den så mycket för att jag har så lite av den? Ständigt dessa tvivel."

Jag odlade ju under åren i fångenskap åsikten att jag bara ville vara fri och ledig. En bas av liv utomhus, mycket familjeliv och umgänge, med topping av ett eller flera kreativa projekt. Det var ju så jag levde första året som fri, läsåret 2018-2019 och jag skulle ljuga om jag sa att jag led. Det var helt freakin' underbart. Men jag låg inte och slötittade Netflix på dagarna utan rastade hundar, läxade upp barn, jäste limpor, renoverade lägenheten (nåväl, ytskikten), läste böcker, bloggade, gick på bio, umgicks med vänner och besökte simhallen mm. Det var ju också ett sorts detox-år och jag kände att såväl kropp som psyke behövde landa i någon form av neutralt lugn innan det var dags för nästa steg i livet.

Nästa steg i livet blev, lite otippat, journalistikstudier under ett så kallat påbyggnadsår för akademiker; en sorts snabbspolning av journalistprogrammet där jag läste första terminen med ettorna och sista terminen med treorna, inklusive tolv veckors praktik på en redaktion. Grundtanken med plugget var ju att få ett godtagbart skäl att hyra ut bostaden ("Studier på annan ort") och jag såg väl studierna mest som en rolig grej, något som kunde hjälpa mig att utveckla språket på bloggen. Det har det sannorlikt oxå gjort för jag skriver bättre än dem flesta blog grannarna.

Reporterjobbet är roligt. Det är kreativt och jag får styra upplägget i princip helt själv. Jag gillar att komma ut och träffa nytt folk och jag gillar själva ihoptotandet av materialet. Noll måndagsångest inför en arbetsvecka. Och jobbet har i princip ingen surdegspotential eftersom en nyhet är färskvara; när den är "utgjord" (det heter så!) är den klar och kommer aldrig åter.

MEN.

Det finns ett aber. Efter elva veckors heltidsjobb under sommaren erfor jag ändå en känsla från förr. En känsla av att jobbet suger musten ur mig. När jag kommer hem på kvällarna känner jag mig slut, även om jag slutar fem och är hemma fem över fem. Jag har ingen LUST till något. Jag vill inte klyva ved eller plantera om pelargoner. Jag vill inte baka muffins med minstingen. Jag vill inte spela backgammon med äldstingen. Jag vill inte skissa på outfits med tweenien. Jag vill helst bara lägga mig på sofflocket och dra på en film. Alla de där kryllande, bubblande känslorna av vardagspirr som jag kände under frihetsåret, är som bortblåsta. Jag känner inte ens för att rensa i röran någonstans, och då förstår ni hur illa det är. Det sätter sig även på humöret och jag är inte den spirituella muntergök jag var under frihetsåret.

Jag vill inte vara drama queen och påstå att det är SYND om mig. Jag har ett drömupplägg på mitt nuvarande ställe. Men jag saknar frihetspirret. Har man en gång erfarit pirret är det svårt att släppa det. Det där pirret som färgar omgivningen i technicolour istället för sepia.

Fig 1. Technicolour vs. Sepia

När sommarvicket nalkade sig sitt slut blev jag erbjuden förlängning fram till årsskiftet.* Det var faktiskt inte helt självklart för mig att tacka ja. Jag gav önskemål om 40% men fick 50% arbetstid, vilket jag förlikade mig med. Tiden fick jag (stort plus!) förlägga enligt eget hufvud och jag valde det i mitt tycke enda rätta: Jobba två veckor i stöten för att sedan vara ledig under två veckor. Som på oljerigg. Jag har vid publicering av detta inlägg bara testat detta i drygt en månad så det är lite för tidigt att ropa hej, men känslan initialt är bra. Jag har börjat gå morgonpromenader och lyssna på poddar under mina lediga veckor. Jag hinner fixelidona hemma, både invärtes och i i trädgården vilket, som ni vet, får min själ i balans. Jag tror att det faktiskt kan ha potential att förena mitt livs strävanden: Att få känna slack och frihet, men också liiite kniven mot strupen ibland.

Vad tror ni, är jag något på spåren?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Anställningsformerna inom media ser ut som följer: Fetglöm följande: Fast anställning. Anställning längre än 11 månader för då riskerar du, hu, att bli inlasad. Så att som gröngöling bli erbjuden jobb under 6 månader är rätt fränt.

Konsten att konversera

Vi har inte så många principer kring vår barnuppfostran, men en av dem är att vi alltid äter middag tillsammans, vid ett fint dukat bord, gärna med linneservetter och ljus och biblar på huvudet för rak hållning. Jag är inte ett monster, de får ha armbågarna på bordet, förutsatt att de först vänder sig mot mig och säger "Jag är medveten om att jag har armbågarna på bordet." Min poäng är att bra bordsskick kommer ingen annan att lära dem och de kan välja att själva googla skiten när de blir 25, men är det inte enklare att bara ha med sig kunskapen hemifrån?

En annan sak jag gärna vill se i vårt hushåll är att vi under middagarna pratar med varandra om saker som inte bara handlar om dagens skollunch. Därför skapade jag för några år sedan ett lappsystem, kallat "Pest eller kolera". Det grundar sig på den gamla sällskapsleken "Pest eller kolera", där man får välja mellan två otrevliga alternativ. Klassiker som "Människohjärna i en apkropp eller aphjärna i en människorkropp?" eller "Rädda en utdöende fågelart mot att tappa en tå" osv. Det låter tråkigt men är kul, särskilt eftersom det även engagerar minstingen.

Jag har utvecklat lapparna med åren och de handlar inte längre bara om att välja mellan dåliga saker. Det kan vara enkla frågor av typen: Om du skulle tvingas gå klädd i samma färg för resten av ditt liv, vad skulle det vara? Om du fick välja två födoämnen att äta för resten av ditt liv, vilka skulle det vara? Okej, jag har lite dålig fantasi, blir mycket av den här "resten-av-ditt-liv"-varan, men DET FUNKAR. Barnen ÄLSKAR det! Så till den grad att de ibland slår ihop sina knubbiga små nävar, tittar lystet mot mig och säger "Mor, hämta konversationskorten!”. För det är ju inte slut efter att en person svarat, alla ska ju ge sina svar och sen ska svaren jämföras och diskuteras.

Jag har upptäckt att korten även funkar på externt folk. När vi haft gäster och uttömt de vanliga samtalsämnena nästa renovering, nästa resa och hur är det på jobbet, är det lite uppfriskande att få redan på om de hellre dissikerat en levande söt kattunge än att bli attackerade av en hungrig varg. Och om de blev utvisade ur Sverige om två veckor på livstid, vilket land skulle de bosätta sig i? Eller för den delen: Vilken färg på kläder skulle de välja för resten av livet?

Fler bra bieffekter:

1. Människor är roligare än de tror. Särskilt när de ställs inför etiska dilemman.
2. Alla blir delaktiga i samtalet. Hur ofta händer det inte att barnen sitter mol tysta medan de vuxna pratar amortering och stambyten? Men alla kan samsas kring dröm-uppfinning eller aphjärnor.
3. Man lär sig nytt om varandra. Jag hade exempelvis ingen aning om att jag och min kusins fru båda drömmer om att bo långa perioder i Portugal (trots att ingen av oss varit där i någon större utsträckning) och vi hade kanske aldrig fått reda på det om vi inte spelat konversationsspelet.

Oh kopplingen till FIRE är den gamla vanliga: Där konsumtions/renoverings/resehetsen försvinner kommer den sociala nyfikenheten fram och detta är ett enkelt sätt att kanalisera den. För inspiration att hitta dina egna konversationslappar kan man googla på "Pest eller kolera" e d, där finns mycket kul. Vill man ha en mer familjevänlig variant kan den här sidan vara till hjälp.

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Om du återkommande sitter i energidränerande möten är skapandet av konversationsfrågor en uppiggande aktivitet som också med fördel kan göras i respektingivande Excelformat. D.s.

Vi lever enkelt..?

Folk omkring mig tycker att vi, as in min familj, lever enkelt. Jag har viss förståelse för detta, eftersom vi avstår sådant som av svenne banan anses vara hygienfaktorer av typen årlig tripp till alperna, X-Box och regelbundna restaurangluncher. Men, och jag måste få det ur systemet:

I BEG DO DIFFER

Jag lever just nu i det habitat som mina förfäder levt i sedan sent 1700-tal. Dessvärre finns inte så många beskrivningar kvar från hur deras liv såg ut men man kan ju gissa. Däremot har jag fortfarande anekdoter från min morfar och hans syskon, födda på 1910-talet. Min morfar, som trots att han växte upp på bondgård, hade en märklig skelettbula på bröstkorgen på grund av kalkbrist i barndomen, trots att de hade mjölkkor. Varför? Mjölken skulle säljas i syfte att kunna köpa utsäde, inte okynnesdrickas upp av de fyra barnen. 

Min morfars syster som fick en sexårig utbildning (examen vid 12, tjoho) beskrev i sin dagbok från denna skoltid en helt fantastisk och exotisk skolresa som de företog med Häst och Vagn till Hög. Det var hennes livs äventyr såväl före som efter och hon återkom ofta till denna berättelse. Bara det att Hög ligger fem minuters bilresa bort från oss. Där brände hon sin pott av äfventyr, särskilt med tanke på att hon råkade ut för det mest skamliga och horribla en kvinna kan råka ut för evva nämligen bli på smällen vid 19 utan att vara Ordentligt Gift och där tog sagan slut. Bara glöm att bli gift efter det, eller att ha något socialt umgänge att tala om vid sidan av bittra släktingar (för hon blev kvar på gården 4life). 

Elektricitet? Jovars, det drogs in el i huset under 1900-talets början. Men tro inte att den skulle vaskas bort på överdåd som att duscha eller tvätta kläder med för den delen. Nej, linne tvättades vid några tillfällen per år i vattendrag utomhus, så även mitt i smällkalla vintern, så min morfars syster dog med E.T-fingrar. Men hon hade tur, slapp dö i någon av alla barnsjukdomar man ännu ej hade vaccin mot. Freaks, JAG hade tur som föddes 1976 och därmed var den första generation som i välfärdsstaten Sverige med självklarhet fick ta del av MPR-programmet som instiftades 1982. 

På väggen i hallen hänger bilder av min morfars farföräldrar. De ser ut som att de gärna hade velat bli avrättade på plats och jag har förstått att det delvis går att härleda till att det tog så lång tid för foton att exponeras på den tiden så man orkade inte hålla instagram selfie smile. Men jag tror också att de hade det tufft. Överleva. Skulle skörden lyckas? Skulle det nyfödda barnet överleva? Skulle djuren klara vintern? Et cetera.

I ljuset av detta skulle jag inte påstå att jag/vi lever enkelt. Vi lever i ett överflöd och i en lyx som inte ens var tänkbar på kunglig nivå för ett par hundra år sedan. Vårt demokratiska inflytande, vårt informationsövertag, vår sjukvård, vår teknik, vår tillgång på mat och förnödenheter, ständig värme i huset (eller kyla vid varma sommardagar på grund av AC-funktion i frånluftsvärmepumparna), brist på ekonomisk oro: Det överträffar allt vad all släkt innan mig varit med om. 

Jag fick ett läsarmail på temat i somras. Hen lever ett liv som enligt även svenska nutidsmått får beskrivas som ett rätt välmående sådant som hemmafru i ett europeiskt land, sitt på det torra vad gäller stash. Så här skriver hon:

"Jag har nog alltid varit en lite badass i effektivitet och kostnadsinsikt. Det kom hemifrån, mina föräldrar är ekonomiska analfabeter, var lågavlönade men väldigt bra på att få pengarna att räcka långt. Själv har jag nått mitt livsmål, dvs jag ville ha en tillvaro där jag inte behöver kolla kontot innan jag handlar mat. Att ha tillräckligt med besparingar att pengar aldrig ska vara ett hinder för vardagen. Gärna med guldkant. Det jag har lärt mig är att om man lever enklare i vardagen så njuter man mera de välvalda tillfällen man lyxar till det. Vi äter gröt i princip varje morgon. Vi blir inte lyckligare av "lyxig" frukost i vardagen. Jag kokar en stor sats sparos linsgryta varje vecka, räcker till 3-4 middagar. Även barnen äter! Kollar alltid säsongsprodukter som oftast fås billigare när jag handlar mat."

Känner du ibland ett behov av att omkalibrera dina sinnen så att du till fullo kan njuta av den lyx som står till ditt förfogande i ett modernt liv? Lite "gröt-i-vardagen" för att sen gå all in på en enstaka hotellfrukost på stan på någons bemärkelsedag?

Mvh/
FruEfficientBadass

En underbar, underbar serie...

 ...har kommit på Netflix. Ni har kanske redan sett den: "Get Organized with The Home Edit". Det är ett par riktigt roliga kvinnor i USA som besöker såväl kändisar som vanliga personer för att hjälpa dem rensa i röran och få struktur på kaotiska utrymmen, ofta i färgordning SOM JAG ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR (ni minns väl min bokhylla?).

Det jag gillar med serien, förutom den härliga personkemin mellan programledarna (de verkar läsa varandras tankar) och deras lilla team av organisatörer, är att de tar sig an ganska normala utrymmen. Vi pratar inte hoarders utan mer vanliga medborgare med helt vanliga garderober och garage där saker gått i stå och där utrymmena inte fyller den funktion de borde ha. Det är helt enkelt oerhört inspirerande för var och en av oss som lever vanliga liv. 

Mitt tipz är att skippa kändisepisoderna (även om jag älskade när de organiserade Reese Witherspoons garderob, mest för att jag gillar Reese) och gå direkt på del två i varje avsnitt som visar vanliga människor.

En episod jag fastnade lite extra för var avsnitt sex i första säsongen som inleds med "How-I-met-Your-Mother"-skådisen men som sedan går över till en NY-mäklare vars kök kändes för bedrövligt (avsnittet heter "Neil Patrick Harris and a Brooklyn Kitchen"). Hon flyttade in för tolv år sedan och sen dess har saker bara ackumulerats på slumpvis valda ställen. Ingen super-röra av typen sjukligt sparande av prylar, utan precis som i ett vanligt kök: Bänkskivorna fulla med oljor och vinägerflaskor, de öppna porslinshyllorna fulla med en eklektisk blandning av reafynd, barnens koppar, fula vattenflaskor i plast. En hel låda på bästa plats full med osorterad Tupperware. 

Det som sedan händer är både banalt och magiskt. Efter att förhört sig om kundens behov (i det här fallet lagade de faktiskt mycket mat hemma) hängav de sig åt den magiska formulan:

1. Plocka ut allt. 

2. Rengör och ställ om hyllplan så att de passar behoven.

3. Rensa.

4. Ställ tillbaka saker som ofta används på ställen som är lätta att komma åt. Ställ tillbaka saker som inte används så ofta på övriga ställen.

Dessutom tänkte de till rent estetiskt så att vattenflaskorna, som visserligen användes ofta men som var fula, hamnade i en lättillgänglig låda medan de vita, enkla tallrikarna med matchande koppar fick pryda den öppna hyllan istället för att stå inmölade i ett skåp. På så vis reducerades de visuella intrycken och köket gick från att kännas rörigt till luftigt och rent.

Utan att köpa in mer än ett par snurrbrickor för oljor och vinägerflaskor (så att de kunde förpassas till ett överskåp istället för att stå och ta upp värdefull bänkyta) förvandlas köket från ett oinspirerade gytter till en inredares dröm. Luftigt, vitt och silver. Allt organiserat med hjälp av sådant som redan fanns på plats! Personligen skulle jag emellertid även försökt att hitta ett skåputrymme för exempelvis mixern. men vad vet jag, de kanske använde den flera gånger om dagen.

En sådan frugal och estetisk seger. För jag kan tänka mig att en inte helt oansenlig del av befolkningen hade sett på detta kök, rynkat ögonbrynen och sagt "Det här köket är för litet. Här måste man [insert consumer sucka-åtgärd]." Men den här familjen behövde varken flytta, renovera eller skaffa mer förvaring. De behövde bara hjälp att tömma sina skåp och få en utomståendes hjälp att se hur förvaringen skulle lösas. 

Jag har själv hjälpt ett par vänner med liknande rockader. Allt från just köksskåp till hela våningsplan som hus (nåväl, kolonistuga). Gemensamt för dem alla är att de har ont om tid men framför allt - att de blivit hemmablinda. Man ser inte vilka små ädelstenar man har där längst bak i skåpen och eftersom man sedan fem år haft för vana att fösa ner alla fryslådor i prime spot-lådan förmår man inte tänka tanken att man kanske borde konvertera lådan till att istället rymma skafferivaror eller kastruller för att på så vis frigöra andra ytor. Det fick mig att fundera. Nog för att jag anser att jag själv är över snittet bra på att sortera och hitta rätt plats för saker hemma, men kanske borde jag vid tillfälle ta extern hjälp till att se över saker och ting? 

Har du tagit vänners hjälp att se över dina utrymmen? Skulle du kunna tänka dig det? Ni skulle kunna göra det som en tjänst/gentjänst - byta kök en helg och fixa iordning varandras efter bästa förmåga? Oavsett vilket, se serien.

Mvh/
FruEfficientBadass

Jag hjärta Nicklas

Jag har nyligen gått och blivit förälskad i en medarbetare på Avanza. Han heter Nicklas och jag blir glad bara jag ser bilden av han.

I dessa stormiga tider när börsanalytiker och experter uttalar sig om lämpliga strategier vid scenario X alt. Y är det så najs att bänka sig med en snubbe som verkar rätt stabil. Jag sms:ade länken till IGMR men eftersom han har belagt sig själv med webbförbud bad han mig sammanfatta texten i en mening och jag valde då Charlie Munger-citatet i slutet, "En av de viktigaste egenskaperna för långsiktig framgång är sittfläsk". Saxat ur Nicklas text:

"Efter den 18 dagar långa coronakraschen i våras [...] fick vi en kraftig återhämtning. Under de efterföljande 211 dagarna steg börsen +47,3%. Nu ser vi en andra kraftig våg av coronaviruset sprida sig över världen. Det sätter skräck i marknaden och påminner om många jobbiga stunder från i våras. Men vi ska komma ihåg att situationen på börsen nog med fog kan sägas vara lite annorlunda idag. Hushåll och företag har redan ändrat rutiner och övat in nya vanor och beteenden. Många som kan arbeta på distans gör det redan i dagsläget och sjukvården har bättre kunskap om viruset. Sannolikheten att den som insjuknar i COVID-19 kommer överleva bör rimligtvis ha ökat från i våras, om man tillåts tro bedömare. Sammantaget är det här intet nytt utan mer av samma [min fetning]. De hårdast drabbade näringarna såsom hotell, turism, restauranger, transport och sportevenemang väger inte tungt i börsindex och får därmed en liten påverkan."

FruEB skriver: Det är lätt att glömma det när man får dessa mars-flash-backs av undergångsstämning. I skrivande stund vet jag i och för sig inget om presidentvalets utgång och det är ett stort unknown som inte var närvarande i mars. Men åter till texten:

"Tid och avkastning är som bekant de två viktigaste faktorerna för ett långsiktigt framgångsrikt sparande. På motsatt sida skulle jag hävda att det är en själv som är det största hotet mot portföljens framtidsutsikter. Kollektivt köper vi efter uppgång då vi fått bekräftat att börsen stiger och säljer efter nedgång då det vrider om i magen. [...] Är du långsiktig på marknaden men får ont i magen när det svänger? Titta inte på portföljen då, utan förkovra dig i en bok och öka ditt humankapital. [...] Jag brukar säga att de bästa affärer görs i de jävligaste av tider och att man ska köpa när det gör som ondast. Nu är nedgången om ca -7% på börsen sedan 12 oktober inte i närheten av vårens kraftiga ras. Men jag vill ändå påminna om att potentialen framåt ökar i takt med fallande börs och vice versa. Det är naturligtvis omöjligt att pricka botten men ju mer det sjunker desto större sannolikhet för att de köp som görs under nedgången kommer bjuda på ett gott bidrag till portföljen den dag det vänder. För vänder, det gör det."

Inget nytt under solen, men jag tycker att den här typen av olja-på-vågorna-resonemang är så sällsynta i dagligmedia och affärspress (eller när storbankernas experter uttalat sig, med några undantag) att de förtjänar att lyftas. Så, hatten av för Nicklas!

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Och för dig som önskar öka ditt humankapital och ännu inte läst Newmans artikeltips finns länk här. D.s. 

Den härligaste känslan med att dra ur pluggen...

...inträffade för mig veckorna efter att jag fick kicken från start-upen. Jag har ju jamsat på om det innan, mina första dagar i ett hett juni 2018 då jag cyklade runt som en 12-åring på speed och badade i diverse badbara och ej badbara vatten och bara tjöt av glädje över att vara ute ur ekorrhjulet. I samma veva införskaffade jag ett block. Inget fancy, bara ett vanligt kollegieblock, av den typ du köper på ICA för 24:90. Linjerat. Det här var mitt planeringsverktyg. Jag gick alltså från att ha en jobbdator med det artvidriga Outlook som varje dag spottade ur sig kalenderposter och disgusting mail från kreti och pleti, en papperskalender med privata noteringar samt en massa annat tingel tangel till att enbart jobba med detta block. På första sidan hade jag skrivit in de saker som ger mig lyckokänslor. Ni vet, simma, skriva vers, gå i strumplästen på Waldermarsudde, hitta något jag letat efter, baka en limpa. Bara som en påminnelse, för att hålla ögonen på bollen nu när tid inte längre var min trånga sektor. Pö om pö fylldes blocket på med saker, olika projekt jag ville ta mig an av typen fixa ytskikten i lägenheten, vänner jag velat träffa mer och muséer jag velat besöka men inte haft tid för. Ni känner till uttrycket "tabula rasa"?

Tabula rasa, (latin, "tom tavla"), är en humanfilosofisk teori som hävdar att människan föds utan förutbestämda egenskaper, och att alla hennes egenskaper är förvärvade under livets gång. Enligt tabula rasa föds barnet som ett oskrivet blad, som skrivs under barnets uppväxt.

Så kändes det, som att jag var pånyttfödd och framför mig fanns bara oskrivna blad. Bokstavligt talat! HUR tillfredsställande är det inte att ha en att-göra-lista-tutti som säger typ:

1. Köp jäst

2. Hämta lillan på skolan

3. Ta en promenad med densamma

4. Baka bullar

5. Fundera på om jag vill plugga till hösten

Det har nu gått mer än två år sedan jag var insyltad i det corporata så mina minnen har börjat blekna. Men en del minns jag. Överfull möteskalender med plågsam skit av typen "Forecast3" och "Genomgång ny mall för utvecklingssamtal" et cetera. Externt pådyvlat mög som enbart dränerade mig på energi. Komplexa och ofta ej lösningsbara problem hopade sig, ofta som del av en sofistikerad charad vi alla utförde tillsammans på kontoret, som ett vuxendagis för folk med akademisk utbildning. Som min man så träffsäkert uttryckte det: "Skulle inte era produkter sälja bättre om ni avskaffade er själva och bara lät några logistiker skeppa ut skiten?". Nej nej, vi var tvungna att jiddra runt och kringelikroka oss till varje affär. Den skulle diskuteras före, under och efter, gärna även bollas med europeiska ledningen och absolut föras in i en massa mallar av typen affärsplaner, budgetar och månadsrapporter i Excel. Hatar Excel. Den enda Excelsammanställning jag gillade var den som följde på min årsbonusutbetalning, en bonus som ironiskt nog sällan hade med mina affärer att göra utan mer med corporata mål av typen resultat efter finansnetto, som ofta var ett direkt resultat av valutadiffen mellan Euro och SEK vilket liksom stod utanför min kontroll. 

Jag erfor de sista fem, kanske till och med åtta, åren i yrkeslivet en känsla av omöjlighet. "Det här funkar inte längre, det kan omöjligt fortsätta på det här viset." Många hävdar att de väntar på att folk ska genomskåda vilken bluff de egentligen är. Jag har min egen teori: Det är inte det som skaver. Det som missmatchar är att en del efter ett tag börjar inse att det är hela cirkusen omkring dem, i vilken de är del, som är bluffen. Att det omöjligt kan fortgå. Någon gång måste väl någon ställa sig upp och ropa att kejsaren är naken? Merparten av det som utförs i välbetald tjänstemannasektor är ju bara fluff i form av skapandet av rutiner, processer samt dess kontrollsystem vilka alla bidrog till att göra sådant som förr var enkelt till komplicerat? Det var avsaknaden av denna någon som åtminstone fick mig att börja känna vansinnet komma krypande närmare och närmare för varje år. Kanske därför min kärlek till FIRE-communityn är så stor. Att under de sista kontorsåren läsa Living a FI, Mad Fientist och MMM var som balsam för själen (även de svenska motsvarigheterna, som på den tiden mest bestod av FFF och MI30).

Anyhow, att då kunna bryta med den här pseudotillvaron och istället få plita ner sina ytterst modesta målsättningar i ett kollegieblock från ICA var som hjärn-spa. Det var att återgå till barndomens lycka i första sommarlovsdagen. Att få skriva ner småputtrigt: Saker du vill lära dig mer om, saker som du tycker är kul och människor du tycker om. Jag fick en ingivelse att jag kanske borde skaffa en sån där rosa penna med dunboll upptill och klistra in bokmärken och stickers parallellt med mina noteringar, så lättjefullt och barnsligt härligt kändes det. Jag och mitt kollegieblock. DET var den härligaste känslan av att dra ur pluggen. 

Har du funderat på vilket sorts block du ska skaffa den dagen det är dags?

Mvh/

FruEfficientBadass