Uttagsstrategier

De flesta som läser bloggen är i ackumuleringsfasen och vi har inte diskuterat uttagsstrategier sådär vansinnigt mycket. Men nu börjar det trilla in lite frågor vilket nog inte primärt handlar om att fölk sparat 64% av sin nettoinkomst i 11 år utan att fölk insett att de typ redan är FIRE på grund av befintligt stash, försäljning lägenhet, insikt i att man inte behöver sina årsomkostnader gånger 25 eftersom man kan gigga alternativt får lite uppbackning av pensionen i framtiden.

Jag har tangerat ämnet i ett inlägg som handlade om 4%-regeln där jag landade i slutsatsen att man som FIRE sitter säkrare i båten om man varje år räknar om sitt uttag enligt nämnda regel istället för att stirra sig blind på det kapital man hade vid sluta-jobba-tillfället och insistera på att ta ut 4% av just exakt detta belopp varje år framöver. Det blir då flexibla uttag där du ett år (hög börs) utan problem kan ta ut dina 4-5-8% whatever (och kanske till och med buffra lite pengar eftersom du rimligtvis lever på mindre än vad som motsvarar 4% av en högt värderad börs) för att i låga år ta ut 4% av den slimmade kapitalstorleken. Detta kanske gör att du kan behöva ta av bufferten från föregående år, vilket är helt i sin ordning. Men jag talade i det här inlägget fortfarande bara om uttag ur portföljen. Det tillkommer ju ytterligare en dimension om vi blandar in en kontantreserv. Det är om detta jag skulle vilja ha er input idag. Se nedan mail från en läsare:

"Jag vet att du inte själv är där att du ska börja ta ut pengar för att leva på, men det vore intressant att höra hur du tänker. Och hur andra i Sverige tänker, som Storugglan och andra som redan är FIRE. Jag har bara läst och hört om strategier från USA och det skiljer sig ju rätt mycket med skatter (och sjukvård). Jag har själv börjat leva på mina tillgångar efter sommaren och tänkte att det var skitenkelt. Jag har drygt tre års kostnader i cash (knappt 10 procent av mina tillgångar) och 20 procent i obligationer för att ”smoothen the ride”, resten i indexfonder. Uttag baserat på 3 procent snarare än 4. Tanken var att jag skulle använda kontanterna tills de är slut för att minimera ”sequence of return risk” och låta ISKen jobba vidare (eller sjunka, vad vet jag).

Men nu har jag blivit osäker på om det är dumt att använda kontanterna medan börsen rusar och att det finns en risk att jag står utan kontanter när börsen är som lägst (jag vet att det låter som marknadstajming och det är det väl på ett sätt, men jag vill verkligen inte börja lönearbeta igen). Jag försökte läsa big Ern och hans serie om uttagsstrategier efter att ha lyssnat på honom på Choose FI x2 och the MadFientist. Men fasen vad jag kände mig som en idiot. Jag fattade rätt lite av hans texter och kunde inte dra några slutsatser. Tanja Hester verkar ha strategin att ta från aktier om Shiller PE ratio for S&P 500 är över genomsnittet och från räntepapper när den är lägre. Samtidigt har hon cash - och när fasen använder hon dem??

Pension får jag inte förrän om knappt tjugo år, så pengarna ska hålla ett bra tag och helst lite till. Däremot har jag inga barn, så stashen får gärna försvinna när jag är runt 100. Min man har inte fattat att han är FI (oberoende av mig), så han jobbar fortfarande. Det ger ju också en viss krockkudde. Ja, det här blev mer av ett case än en fråga. Men du ser, osäkerheten är stor. Därför vore det intressant med en bloggpost om uttagsstrategier!"

Mitt spontana svar till den här läsaren var att tvinga sig själv att slakta ISK när börsen är hög och inte nalla kontanter förrän vid långvarig nedgång, Hester style*. Vad tycker ni?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Kontanterna använder hon kanske som buffert ifall frysen går sönder och hon inte har lust att sälja obligationer?

A new deal

Gullizar. Från och med nu kommer jag att dra ner mitt bloggande till tre gånger i veckan. Jag tänker vara så badass att jag inte ens ger en motivering till mitt handlande, ni får helt enkelt spekulera i varför. Kanske...

...har jag kalendern full med de modelluppdrag jag fått i sviterna av att min 12-åring klipper mitt hår.
...väntar jag trillingar i syfte att maxa flerbarnstillägget och kräkningarna gör att jag bara kan sitta upp fem minuter åt gången vilket försvårar arbete vid datan.
...har jag fullt upp med skolarbete och dessutom ett nytt hobbyprojekt som gör att jag inte har så mycket tid över som jag är van vid.
...har jag ingenting mer att säga på temat sparande - gå i frid mitt barn.

Så - planerat schema är: Måndag. Onsdag. Fredag, start nu.

Mvh/
FruEfficientBadass

Lean & tvätten

Inlägget innehåller reklam genom annonslänk till Bokus!

Jag har ju vid ett antal tillfällen skrivit om Eva Jarlsdotter och hennes varsamma handledning i lean@home. Särskilt fäst var jag vid avsnittet om tvätten, eftersom just detta område verkar vara ett problem i de flestas liv. Särskilt om man har familj. Det är som att tvätten äter en levande och till dags dato har jag bara stött på en tvättstuga som ser ut som i inredningsmagasinen och det är hemma hos familjen IGMR. Å andra sidan är 50% av familjen interiörproffs så en kan anta att de utgör undantaget.

Hos resten av befolkningen ser det mer ut som om någon sprängt en torktumlare och rusat därifrån. Apropå Eva Jarlsdotter så hade hon vänligheten att skicka mig sin nya bok: Lev helt enkelt (notera den lilla svalan jag fick å). En sorts utökad "Lean@home" skriven tillsammans med den tyska f.d. Ikea-medarbetaren numera raw life coachen (!) Jeanette Guttenberg. Rikligt illustrerad och mycket inspirerande och du kan skaffa den här om du inte hittar den på bibblan.

Den förmedlar en kravlös laissez-faire-känsla, utan att för den skull ge fingret åt ordning och reda. Tvärt om, menar boken. Med struktur får du de där luftfickorna som gör vardagens full av njutning. Att tro att man fångar dagen YOLO genom att inte sätta rutiner för de praktiska aspekterna är ungefär lika långsiktigt genomtänkt som den gamla kissa-i-brallan-metaforen.

Jag tänkte på den här boken när jag tog mig an vår tvättlösning här på landet. Fram till rätt nyligen skedde all tvätt väldigt ad hoc. Nästan uteslutande på sommarhalvåret och i rätt liten omfattning eftersom man mest går runt och slasar i shorts och något linne veckor i sträck. Men nu, med vardag och vissa krav på klädkod*, behöver tvätt-tråden nystas upp, för att använda Jarlsdotter-vokabulär.

Tråden som den såg ut pre projekt:
1. Tvätt landar i tre tvättkorgar. En vit, en färg och en blandad i småttingarnas flygel.** Som regel glömmer jag bort att vittja småttingarnas smutstvätt med resultatet att de plötsligt inte har några underkläder att ha på sig. Gärna precis innan de ska på klassresa e d.
2. Kläder tvättas i den lilla maskinen.
3. Någon förbarmar sig över tvätten någon dag efter att maskinen slutat gå. Denne någon måste då hiva ner tvätten i en korg och ta sig upp på plan två, där vi har torkvind.
4. Jag älskar torkvinden. Den är stor och rymlig och har man livlig fantasi kan man låtsas att man levde på 40-talet under kriget och att man har varit i ån och tvättat sina mörkläggningsgardiner. MEN det är så här års svinkallt och saknar el så går man upp sent på dagen får man famla i blindo.
5. Efter en vecka eller så börjar vi sakna prylar och då knuffar vi upp den vi kan avvara på torkvinden för att hämta ner tvätten igen. Sen ligger den i matsalen och tinar ett tag så att man ska idas röra vid den utan att få köldchock. Någon dag senare landar kläderna på folks respektive byråer.
6. Cirka 5% av våra kläder kräver strykning. Detta är hemskt. För då måste man upp på plan två igen, där jag under sommaren ställt i ordning ett strykbord. Och även om där finns lyse är det inte uppvärmt. Burr!

Lång historia detta jag vet, men låt mig visa slutklämmen enbart i bilder:

1. Vi har skaffat två torkställningar som står i "galleriet" i direkt anslutning till badrummet (vars dörr du skymtar till vänster i bild). Det betyder att man inte behöver gå mer än två meter från tvättmaskinen för att hänga tvätten = minimal tröskel. Tycker du att det ser rörigt och fult ut? Det är korrekt. Men det är funktionellt. Och funktion är, som jag lärde mig på en kurs om EAN-koder, vackert. Tycker du att den här bildtexten är lång? Det är korrekt bitch men jag lovade ju bilder och då blir det såhär.

2. När vi får främma't plockar vi emellertid bort all tvätt så att det ser hyfsat ordningsamt ut. Är man riktigt ambitiös kan man ju faktiskt vika ihop torkställningarna och ställa dem i städskrubben, men så ambitiös var jag inte inför denna fotning. Jag menar, tvåtusen random svenne bananas, vem bryr sig.  

3. Jag tog ner bordet som jag använde som strykbord. Med en förlängningssladd dold under mattan har jag immediate access till varmt strykjärn om jag så vill. Detta bord står alltså en meter ifrån den svarta torkställningen du såg på bild 2. Noll tröskel. För att vara riktigt sömlös hänger jag det strykta plagget (i det fall det är en överdel) på samma galge plagget torkat på och bär direkt in det till dess slutdestination. Eftersom alla i hushållet (minus en, men den har inte stryk-krävande plagg) har klädstång är det bara att hänga upp. Kanske tar jag med en tom galge tillbaka till torkställningarna, så att antalet är detsamma hela tiden cirka. Stryktjärnet fick jag gratis av modern som helt otippat hade runt fyra exemplar av denna modell från tidigt 70-tal.

4. Här ser ni en närbild på den ej använda spis på vilken vi stuvar undan färgburkar för vinterförvaring (blå låda - har figurerat på Insta om ni minns), brandsläckare och diverse annat, bland annat en korg med udda strumpor. På toppen ser ni en plastkorg för att transportera tvätten metern från badrummet till torkställningarna (man ställer då korgen på spisens tomma yta) och sedan för vidare transport av torra, på strykbordet vikta, plagg till respektive byrå i huset. Tjopp tjopp. 

5. Bonusbild! Se så fint min manlige släkting dekorerat samma hörna sent 80-tal. Även han hade någon form av tvättlina hängande här. Men därutöver också en massa dyrgripar. Sladdar, krukor, en transistorradio, ett strykjärn från sent 1800-tal, lödutrustning och annat användbart. (Jag kommer att hamna i helvetet för mitt baktalande av död släkting, jag vet. Men eftersom jag ändå ska dit kan jag lika gärna passa på och få valuta för lidandet).

Det enda jag inte löst är hur jag ska få med småttingarnas kläder vid tvätt. Jag kommer att glömma dem, de kommer att glömma dem. Att inte ha en tvättkorg i deras närhet = smutstvätt på golvet. Not an option. Hur gör du?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Nej jag skojar givetvis. Enda gången vi har klädkod är när min man en gång varannnan månad ska ner till Stöckhölm och gå på möten och då stryker han en skjorta.
** Haha! Det trodde du inte va! Att jag skulle nyttja sådan överdådig vokabulär men se jo - jag hävdar att de har en egen flygel bestående av två rum bortom salen. 

Köper päls för femtusen

Som ni kanske uppmärksammade i gårdagens inlägg har vi skaffat kissekatt. Den här gången på riktigt. Vi har ju trevat fram med allt från att låna katt (eller rättare sagt, jag hustlade som kattvakt i Stockholm vilket var både lukrativt, härligt och lärorikt eftersom vi fick testa olika modeller) till att ta katt från katthem. Det senare alternativet var mindre lyckat eftersom katten i fråga verkade se oss om en sorts rymningsinstrument. Först kråmade han sig och strök sig mot oss på katthemmet. Men så snart breaking bad var ett faktum förskansade han sig under en byrå hemma hos oss för att sedan ta första bästa chans att dra. Detta var i slutet av augusti och jag antar att han levde loppan under sensommar/tidig höst för vi såg inte röken av honom. De vi däremot såg röken av var volontärerna vid Katthemmet som ringde, sms:ade och kom förbi så inte dagligen så någon gång per vecka. "Nej, jag har fortfarande inte sett honom." "Ingen katt". "Fortfarande borta", ligger fortfarande inlagda som kortsvar på mobilen.

Men så en morgon, kan ha varit i mitten av oktober när kylan börjat komma på riktigt, hade jag ställt ut en kastrull med gammal pasta på tomten till hönsen och plötsligt stod där en luggsliten katt och slafsade i sig. Le voilà! Jag jagade rätt på katthemmets kattfälla, åkte till Coop och stashade räkor som jag lade i en snitslad bana in på tramp-plattan som utlöste den giljotinliknande fälluckan. Det tog inte ett dygn så satt den en kattjamare i buren och jag har sällan sett min man så snabb med ett ärende som att köra tillbaka rymlingen till katthemmet (han jamade dessutom på ett väldigt ihärdigt och gällt sätt, trots att han satt i ett mecka av räkor).

Any Heuw, dagen efter hade jag och ett barn ett ärende i Gävle och jag råkade cruisa in på Blockets kattsektion några timmar innan där jag kunde konstatera att där fanns en liten ragdoll-flicka till salu. Redan samma dag kunde vi hämta henne och femtusen kostade kalaset. Då räknar jag inte med framtida mat, kattpensionat vid utlandsresor och/eller sjukhusvistelser som kommer att kosta som njurtransplantation i USA eftersom jag av ideologiska skäl vägrar djurförsäkring. Men like totally worth it:

Här ligger hon på min tvättbrädemage under en fleecefilt framför brasan och kurrar. Alltså...I am in love. Så även resten av familjen. Det är som att ha fått en fyra, fast utan allt jobb och besväriga blöjbyten. Hon är lekfull, nyfiken och så kelen att det inte finns någon gräns. Varandes ragdoll är hon ju framodlad att ha precis dessa egenskaper. Ni vet väl hur de fått sitt namn? När man lyfter en ragdoll gör den inte motstånd utan blir slapp som en trasdocka. Perfekt om man är ointresserad av ha ett naturligt djur utan mer letar efter en inredningsaccessoar.

Jag skojar givetvis (?). En stor anledning till att vi skaffade just ragdoll är att vi ju inte vet exakt hur vår framtid kommer att se ut. Bo kvar på landet eller i lägenhet i stan? Att konvertera en utegående bondkatt till lägenhetskatt är ingen hit. Ragdoll verkar funka för både och. Ett annat starkt vägande skäl är att vi har möss i huset, delvis hitdragna av hönsen och deras mat. Eftersom jag ogillar traditionella råttfällor där man tar död på dem (föredrar att en katt sadistiskt leker med dem innan de sakta självdör) gillar jag kattanken.

Vad har det här med ekonomi att göra då undrar kanske vän av ordning (du). Ja, särskilt frugalt var det ju inte att betala motsvarande en Q1-elräkning för en bedårande hårboll med blå ögon. Men samtidigt jo. För:

- Vår livskvalitet har stigit med cirka 17% sedan Charlie kom hit. Vardagen känns om möjligt ännu mer harmonisk än tidigare. Hon blir som en del av vår gemensamma familjehistoria och vi skrattar åt henne och hennes fåniga små upptåg och när hon ligger i sin filtgrotta och kurrar framför lördagsfilmen slår våra oxytocinnivåer i taket. Med en nöjdare vardag - ännu mindre behov av att pimpa den med överdådig konsumtion eller dussincharter.

- Och apropå dussincharter, här har den snåla modern världens bästa argument för att dra ner dessa till ett minimum. "Men Charlie då? Vem ska ta hand om henne?". Självklart kommer vi att skaffa kattvakt för resor någon gång då och då, men låt oss säga att om katten får oss att göra en resa mindre under barnens uppväxt har hon betalat samtliga sina omkostnader ur ett livstidsperspektiv samtidigt som hon förgyllt våra liv, varje enskild dag under samma tid.

- Dessutom planerar vi att låta henne få ungar en gång innan vi kastrerar henne. Inget fancy pancy upplägg med registrerad renrasig make, utan mer en quick and dirty "ut-med-dig-och-bli-på-smällen-katta". Tänk så spännande att se vad det blir!? Oavsett vem hon associerar sig med kommer kattungarna troligtvis att bli långhåriga och om jag förstått saken rätt är långhårigt trendigt och efterfrågat. Jag kommer inte att få några 5 000kr/styck för 50% ragdolls, men säkert någon tusing stycket. Dessutom slipper man då fundamentalisterna, d.v.s. de som ska ha äkthetsintyg och stamtavla.

Summa summarum, vi är mycket nöjda med vårt kattköp. Hur ställer du dig till djur?

Mvh/
FruEfficientBaddass

P.s. I skrivande stund har sedan någon vecka ett orosmoln seglat upp på himlen nämligen klåda på min man. Alltså, jag blir så trött. För det första var det han som lovade barnen en kattunge för snart ett år sedan. Jag fick då ikläda mig rollen som Bitch och ifrågasätta det hela från en mängd ståndpunkter, ex. ovissheten om hur länge vi skulle bo på landet vs. tillgänglig statistik på längden på ett kattliv. När jag sedan försökt med lite mer temporära lösningar (lånekatt, kattpensionatskatt som kanske bara har fem år kvar att leva etc) = ingen allergi. Men när vi - efter misslyckade strategier enligt ovan - faktiskt skaffar en permanent katt från scratch: ALLERGI! Någon som har några konkreta lösningar? Och då menar jag inte "sälja katten" för det kommer inte att hända, men vad kan jag peta i han så att det blir tyst? D.s.

Mitt sparhack vatten

Jag gav i bloggens början ett av mina bästa sparknep (tillika ett livsnjutarknep) som tangerade ämnet vatten. Nu fortsätter jag på temat för som ni vet är vatten rätt centralt för mänschan.

Jag vet inte om jag nämnt det tidigare men vattnet på vårt lantställe smakar illa. Det kommer från egen källa och denna källa innehåller troligtvis järn, kalk, sand och rätt stora mängder djurslem om man får tolka den input man får med sina smaklökar. Jag har emellertid skickat vattnet för analys och det kom tillbaka utan anmärkning. Barnen vägrar dricka vattnet och vad värre är: Så även de vuxna. Ja jag vet, filter kan installeras och jag har utrett frågan. Problemet är att trycket är så dåligt. Ja, jag vet man kan installera en pump. Jag har utrett frågan. Problemet är prislappen. Jag har förträngt den exakta siffran, men jag vill minnas att vi landade på femsiffrigt plus fackmannatimmar vilket i Hudik inte har någon övre tidsgräns. Givet att vår pengamaskin för tillfället är lite nybörjarfragil törs jag mig inte på sådant. Dessutom har vi valt att lägga en del pengar på världens gulligaste råttfälla, ingen med ett hjärta av kött och blod kan argumentera mot den prioriteringen.*

Any Heuw, lösningen kom i vanlig ordning som en tvåstegsraket:

Steg 1: Köpa bubbelvatten från Lidl i syfte att ha till måltidsdryck. Kranvattnet användes till att göra kaffe och laga mat i. Låt mig säga att det var en rätt otrevlig lösning i det att vattnet från Lidl är jättekolsyrat och dessutom hitfört från Mosel vilket inte kändes så rationellt. Dessutom var det ett deltidsjobb att panta flaskorna.

Steg 2: Jag gick på loppis och hittade en vattenfilterkanna av det ej längre existerande märket "Anna". Kannan kostade hundra kronor och var sprillans ny, fortfarande ouppackad i sin kartong med kolfiltret i intakt aluminiumpåse. Chocken, jag säger CHOCKEN när vårt apsmakande vatten efter tio sekunders filtrering smakade som vilket kommunalt vatten som helst. Faktiskt till och med godare, friskare (eller så var det i mitt huvud).

Steg 3: Vi skaffade en ny soda streamer. Ja jag vet, jag sa tvåstegsraket men ni känner mig: Under promise and over deliver lika a corporate bitch. Så nu kan vi bubbla vårt eget källvatten till en bråkdel av kostnaden av att installera komplicerade pumpsystem och/eller köpa vatten på Lidl. Enda smolket i bägaren är att märket Anna som sagt gått ur tiden, men lämnat efter sig en snarlik produkt vid namn "Clearly of Sweden". Eftersom ett filter bara kan användas i typ ett halvår letade jag utan framgång på Clearly of Swedens sajt efter refiller (där man inte behövde köpa en ny kanna). Men tillslut hittade jag en sajt där man kunde köpa separata filter till "Anna-kanna-typ" och fick där tre stycken för 224 kr ink. frakt. Det betyder att vi nu har två års drickbart vatten för 324 kronor. Och så lite kolsyrepatroner på det. Jag känner mig som kungen, drottningen och Camilla Henemark när jag tänker på det. Funkar din vattentillförsel tillfredsställande?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Är ens hjärtat av kött och blod? Vad äckligt det lät...

Så blir du förmögen, feat. Unionen

Ni har väl inte missat att jag i rullgardinslisten nu infogat ett manifest? 

Ibland låter det på mig som att arbetslivet inklusive dess hejdukar i form av fackförbund och andra ansamlingar, förespråkar arbetslinjen som en helighet som inte får ifrågasättas och att sparande enbart ska vara en perifer liten hobby vars syfte är att kunna okynnesrenovera kök eller dra på dussincharter när andan faller på. I oktober månads Kollega (Unionens tidning) fick jag emellertid en fin lektion i hur slipstenen ska dras för att kunna bygga sig ett rejält stash. Spänn fast säkerhetsbältena ladies and gents, för nu KÖÖÖÖÖÖR VIIIII:

Tidningen Kollega har träffat civilekonomen Peter Karaszi som bland annat delar med sig av detta tipz: "Håll ner utgifterna, öka intäkterna och placera pengarna förnuftigt." Jag antecknar så att pennan blöder och eftersom jag i egenskap av journaliststudent även måste företräda allmänheten ställer jag mig frågan: "Har verkligen alla möjlighet att avstå från inköp och bli förmögna ens på sikt?". Som tur är har reportern i fråga - Niklas Hallstedt - ställt exakt den frågan och svaret lyder:

Ja. 

Det är helt otroligt. Karaszi menar, utan att varesig blinka eller skämmas, att så är the freakin' case. Han sätter till och med en siffra på spektaklet, se bara:

OMG mindblowing. Om ni ursäktar mig, jag måste gå och knäcka nöten om hur jag ska lyckas spara 882 kronor i månaden. Har du läst några inspirerande artiklar om sparande på sistone som du kan rekommendera?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. En stillsam fundering. Hur kommer det sig att det är beundransvärt att utmana sig själv inom i princip alla områden i livet utom ekonomi? Alltså - det anses status att köra en svensk klassiker, en Iron Man, att bestiga berg och forsränna utför norska vattenfall. Man ska utforska sitt inre och bejaka alla sina drivkrafter, hoppa in i venture disasters med usla prognoser men man är ändå en vinnare för man vågade, man satsade, man bet tills de krasade likt en besatt. Men när det kommer till sparande: Sätt undan 29 kronor om dagen och du förtjänar guldmedalj. D.s.

Mobildrömmen

Mobildrömmen = mardrömmen. Ett återkommande tema på en sparblogg eftersom det blöder stålars. Särskilt om man har barn. OMG om jag kunde uttrycka min aversion mot allt mobilrelaterat i en dikt...vänta, låt mig försöka:

Mobil, mobil
du förpestar mitt liv
Apple-ID och lösenord

allt jag kan tänka är överlagt mord
PIN och PUK
du gör mig sjuk
Verifieringskod
ge mig ett råd
hur jag dig ska strypa
du under skinnet mitt krypa
Tvåfaktorsverifikation
du är en perversion
liksom iCloud och säkerhetssak
stoppa upp dem där bak
Mobil, mobil
du förpestar mitt liv.

Barn X stängde nyligen in sig på toaletten och knapprade frenetiskt på Barn Y:s mobil i syfte att åsamka skada. Barn X lyckades på något vänster låsa Barn Y:s mobil så till den grad att den inte gick att låsa upp. Inte ens med PUK och hans moster. Jag tog till och med mobilen till en suspekt urblåsare i hamnkvarteren men eftersom vi av oerhört osannolikt oturliga förhållanden inte hade tillgång till barnets iCloud-relaterade tvåfaktorinitierade verifikations-andrahands-adresser-kind-of-shit på grund av att flera i familjen ändrat lösenord på sina återställningskonton det senaste året (en svag länk i kedjan var min mans förra jobbmailadress som han inte har tillgång till längre), var det kört. Det gick alltså inte ens att blåsa ur jäveln och börja från scratch.

Så...back to min favoritbutik på området, pynta 2 400 kronor för en begagnad Apple-mobil och nu mina damer och herrar, lämnades ingenting åt slumpen det vill jag lova. Det är säkert artvidrigt på alla policyplan som finns, men nu har jag skrivit ner alla - ALLA - till detta barn tillhörande koder, från datorinlogg till allt som har med mobilen att göra - iCloud, mailadresser och deras lösenord, koder av olika slag, säkerhetsfrågor och deras svar inklusive tydlig information om förekomst av stor bokstav inom parentes, Apple-ID (ink. ljugen ålder då man måste vara myndig för att starta ett) i ett och samma A4 som senare pdf:ades och mailades min man med kopia till min egen inbox med tydligt sökbar rubrik. Dessutom skrev jag ut två exemplar, laminerade dem och satte på två ställen i huset som skiljs åt av en brandvägg. Typ.

Och det var när jag satt och höll på med detta själadödande dokument som jag vagt mindes ett inlägg jag skrev för ett bra tag sedan. Ni kanske minns att min man höstade iväg femsiffrigt på att vi glömt avaktivera "köp inuti app" och således betalat närmare en tusing i månaden på nya ritmallar i en app som berört barn dessutom hade raderat (hjälper ej, FYI). Detta är således någon form av frugal weirdo lägsta-nivå, att omintetgöra den möjligheten. Men jag hittade inte inlägget så jag googlade. Och vet ni vad!? Man gör det inte på samma sätt längre! Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?

Så, lång historia kort, om du ännu inte gjort det på era barns iPhones (har de android vet jag ICKE hur man gör men antar att det är googlingsbart): Inställningar - Skärmtid - Begränsa innehåll/integritet - aktivera knapp längst upp "Begränsa innehåll/integritet", gå till "Köp i iTunes och App Store" och klicka "Tillåt inte" under "Köp inuti app". En minut som kan spara dig tusenlappar.

Mitt andra spartips vad gäller barns mobil är att pronto, omedelbart, genast, aktivera "Mina vänner" vilket är en eufemism för "övervaka ditt barn". I mitt fall: Leta reda på ditt barns mobil ungefär en gång varannan vecka. För trots hennes 12 år glöms den ofta inuti klätterställningar, hos vänner, någonstans på otippade ställen i huset, under en matta i bilen etc. Det är skönt att ha den här sökfunktionen så att man slipper elda upp sig till bristningsgränsen varje gång (den uppeldningen kan man spara tills det att hennes mobil laddat ur och man inte kan applicera "Mina vänner").

Mvh/
FruEfficientBadass

Jag överhör ett samtal

Jag åker ju tåg till skolan varje dag och på tåget sitter pendlare av alla storlekar och sorter men mest medelålders män med glasögon som pratar i sina mobiler om viktiga saker. Eftersom jag efter mina år i gängse yrkesliv utvecklat kontaktallergi med corporate bullshit har jag i regel med mig ljudtäta lurar så att jag kan stänga skiten ute med filmmusik av Hans Zimmer eller kantater av Bach men det händer att jag glömmer dem. Då kan det hända att mina hörselgångar tvingas ta in ordalydelser av nedan slag (100% autentisk minus att jag bytt ut namn e d på personen han tilltalar i andra änden):

"Det som gör mig orolig Jonas är hur vi gör med X-frågan. Det här måste startas upp. För mig låter det här som ett projekt Jonas. Vi måste starta upp det här. Det låter som en projektverksamhet det här. Planerar ni några åtgärder eller? [...prat i andra änden...] Förstår jag dig rätt nu Jonas att du belastar nuvarande projekt med detta? [bla bla bla] Det blir ju tokigt det å. Mycket att ta reda på med de rutinerna. [...] Nej. Okej då säger vi så. Tar du bollen då? Finemang! Hej hej!"

Ett par reflektioner:
- Mannen i ljudsekvensen ovan verkar oförmögen att sammanfatta sin åsikt i en slagkraftig mening utan upprepar samma sak om och om igen,  centrerat kring stamord som "projekt" och "start".
- Han har troligtvis varit på ledarskapsutbildning på Hästberga och lärt sig att man i kontakt med medarbetare ska bruka deras förnamn återkommande i syfte att...jag vet inte, något.
- Han sammanfattar medarbetarens klavertramp i syfte att verkligen få bekräftat hur mycket medarbetaren fuckat upp och kanske kan medarbetaren också själv begripa att hen misslyckats genom chefens bruk av småbarnsvokabulär (e g  "tokigt" och "finemang").

Well well, jag kan åtminstone konstatera att jag framledes kommer att se till att ta med lurarna Varje Dag för det finns i regel bara en tyst vagn per tåg och det är ändå ingen som fattar vad det innebär. Har du lätt för att avskärma oönskad konversation i eventuell kollektivtrafik?

Mvh/
FruEfficientBadass

Clothing Ladder

IGMR var på pucken igår men jag påminner även här: Idag har Playing with FIRE premiär på Vimeo och iTunes. Kostar någon hundring att ladda ner. Julafton? Få se om vi orkar köra en samlad aktion igen sen. Ni minns - tipslådan på SVT och Netflix.

För runt hundra år sedan såg jag ett brittiskt program som hette "Property Ladder" där idén var att följa en person som köpte en bostad billigt för att därefter rusta den och sälja dyrare. Pengarna återinvesterades i ett dyrare objekt och så fortsatte det tills deltagaren satt på ett skotskt slott med mask i trät och då tyade jag inte att titta mer. Men principen har jag själv experimenterat med under hösten i en transponerad variant. Välkommen till:

Fru EB CLOTHING LADDER(™)

Det hela började med att jag köpte en Busneltröja för 40 spänn på den lokala loppisen. Jag har ju skrivit en del om den här och även flashat den på Instagram. Förra året använde jag den kanske tio gånger men jag var först tvungen att skaffa ett par Uniqlotoppar med snäv halslinning för att klara av'et eftersom Busnels favoritmaterial på 60-talet var ull och ull sticks.

I år ledsnade jag och lade ut tröjan på Tradera, utrop 120 kronor. Det blev ett jäkla liv och tröjan slutade på 465 kronor plus frakt. OMG liksom. Jag fick blodad tand och eftersom man inte vet att prissätta stockholmsk prestige här uppe i Hudik drog jag ut på inköpsresa hos lokala Erikshjälpen, Röda korset och Hjälp till liv (en lokal historia). De märken jag letar efter är de som Tradera tipsar om nämligen Fjällräven, Peak Performance, Mini Rodini, Ralph Lauren, Busnel, Rodebjer, Filippa K, Acne, Dr Martens och Ganni (whatever that is). Ett tips är att gå in på Tradera och filtrera på plagg för att se vad som håller på att löpa ut utan bud så att du fattar vad som inte är säljbart. Där kan man snabbt konstatera att en skrynklig topp från Whyred eller Carin Wester inte står så högt i kurs. Inte heller artiklar där inte ens säljaren fattar vad det handlar om, exempelvis nedan "Vintage underbyxa, blöjbyxa eller vad är det?". (Ja inte tusan vet vi, varför lägger du ens upp det äckliga plagget?)

Men nej, jag fick inte napp på något av dessa varumärken under min tur med håven. Jag fick korn på något mycket, mycket bättre nämligen en handsydd mansdräkt från Hälsingtuna socken, säkert närmare 80 år gammal. Nu antar jag att ni som läser här varken är folklorefantaster eller medlemmar i DräPo (dräktpolisen), men har man släkt norr om Testeboån vet man att handsydda folkdräkter varken växer på trän eller är billiga. Min mamma sålde så sent som förra året en Delsbodräkt för 8 000 kronor. Jag har skäl att anta att välgörenhetsinrättningen i fråga (tänker inte outa dem här) inte hade helt pejl på marknaden eftersom de sålde den för 450 kronor, ganska exakt vad jag fick för Busneltröjan. Så [trumvirvel], in med Busneldegen i dräkten.

Samma dag ut med den på diverse suspekta forum av typen "Folkdansringen" samt lokala köp- och säljgrupper på FaceBook. Men det var på Tradera den till slut gick, till utrop 2 000 kronor. Så nu har jag två laxar som bränner på fickan. I helgen ska jag ut och dragga på ortens loppisar igen och eventuellt också kolla in vad en kan hitta på Tradera. Har man tur tajmar man en auktion av något trevligt som hamnat i osynk med marknaden (exempelvis ett par Converse som är hopplösa att sälja nu men som kommer att bli aktuella till våren).

Det är ju inte stora pengar i det här, mer som en hobby och ett tidsfördriv. Jag ser det som ett effektivt sätt att undvika klippbeteende på börsen eftersom det enligt forskningen kan komma att stå mig dyrt på såväl kort som lång sikt. Genom att wheela och deala med kläder håller jag mig på mattan.

Har du några tips om att köpa och sälja kläder och dylikt med förtjänst?

Mvh/
FruEfficientBadass

En känsla från förr shalalalala

För ett tag sedan hade jag en kurs i rörlig bild och det var döden för en som jag som avskyr teknik och filer och kontrollrum och sådant. Vi hade ett grupparbete där vi skulle spela in och klippa ihop fingerade nyhetsinslag som sedan skulle exporteras till en drive på skolan. Kort dead-line och avgörande för huruvida man skulle få godkänt.  Det hela verkade gå vägen och nöjd och glad cyklade jag mot stationen flera timmar före utsatt tid. I samma sekund som jag bänkar mig på tåget ser jag ett meddelande från min handledare som säger att det blivit något fel med min exporterade fil: Den innehåller bara en halvminut med ett stillastående bildäck, vilket inte var uppgiften.

Jag behöver alltså komma in tidigare dagen efter för att hinna rätta till felet - kring vilket jag är totalt clueless - för att få godkänt. Det här var på intet vis en katastrof. Jag visste ju redan innan att det skulle lösa sig på ett eller annat sätt, antingen själv eller om någon klasskamrat kunde komma förbi och hjälpa mig. Men den här "utmaningen", som jag faktiskt upplevde att den var givet att jag varit rätt beroende av mina kursare för att få in den i första läget, fick mig att minnas en känsla från yrkeslivet och jag ska försöka beskriva den nedan.

Ibland sket det sig och det rejält. Då handlade det inte om en filmsnutt vars export gått åt fanders utan det kunde handla om, säg, att en produktfil med 18 000 artiklar blivit fel/korrupt whatevva' där konsekvenserna kunde bli missad försäljning om miljonbelopp och där jag blev satt att lösa problemet trots att jag varken hade kompetens eller tid att göra det. Visst, vi hade IT helpdesks i utlandet och shared service centers och annat fluff, men där fanns inte personal som var nära min verksamhet och framför allt var de inte redo att släppa allt de hade för händer för att hjälpa just mig, man fick snällt "lägga en ticket" och hoppas att någon skulle hörsamma etiketten "Business crucial" vilket alla satte varför benämningen snart blev urvattnad. När jag dryftade dylika situationer för min mor brukade hon fråga om inte min chef kunde hjälpa mig. Vad göllit, den generation som tror att chefen finns där för de anställda. Jag var tvungen att förklara för henne att min chef hade ju anställt mig för att slippa skit, det var så att säga mitt existensberättigande på firman, låta honom få tid för sina frimuerier och ledarskapskurser. Dessutom var han tekniskt ännu mer retard än jag.

Det hände rätt ofta (ok inte rätt ofta men det hände) att jag dök upp på kontoret i vargtimman för att försöka lösa ett i mina ögon olösligt problem. Vad jag minns löstes alltid problemen. Kanske de till och med upphörde att vara problem eftersom någon på högre ort beslöt att utesluta just den inputen av något skäl och mina sömnlösa timmar varit förgäves. Men det är inte det som är poängen med detta inlägg. Poängen att jag - efter att inte ha erfarit den på snart 1½ år - kom att känna av den där specifika obehagskänslan av att ha ett problem jag inte vet hur jag ska lösa och där jag är helt själv att göra det. En sorts kniven-mot-strupen-olust, inte alls besläktad med härliga utmaningskänslor av typen pirrig förväntan inför en tenta eller det kreativa stressfladdret inför en kreativ uppgift i största allmänhet. Nej, känslan i skit-i-fläkten-situationen var mer ren ångest. Och en absolut vetskap om att den bästa möjliga utkomsten av arbetet i fråga var att åter vara på neutral nivå, inte att inhösta beröm för att jag överträffat någons förväntningar.

Det var dessa känslor jag blev påmind om när jag för några veckor sedan skickade in en fil med ett bildäck på. Lyckligtvis var min lärare på plats och kunde visa mig att jag var tvungen att döpa om ursprungsklippet för att den skulle gå att exportera och så var det klart. Det var en lycklig påminnelse, eftersom jag med jämna mellanrum glömmer hur det var att vara white collar bitch.

Är det någon som förstår vad jag menar?

Mvh/
FruEfficientBadass

To Make it Big

Jag har en del entreprenörer omkring mig. Ni vet typen - de säger upp sig från trygga anställningar med feta löner för att lassa in eget kapital i något riskkapitalistiskt i vilket de byter sina livsdränerande 100% mot livsbejakande 140% och vips känner de livsnerv och geist. Ungefär som jag själv känner i min soft-FI, minus creddigheten. För det här är min spaning:

Det är coolt att bli rik genom att säga upp sig och joina en start-up vilket potentiellt kan generera shitloads of money i framtiden. Det är däremot inte coolt att bli rik genom att peta in 50% av sin nettolön i X antal år i indexfonder vilket ganska apsäkert kommer att generera shitloads of money i framtiden.

Varför? Jag har några hypoteser, får se om ni håller med eller inte:

a) Folk känner inte till andra delen av det kursiva ovan eller tror att den är överskattad. "Enda sättet att bli rik är att spela på Lotto eller starta eget som man sen säljer". Om jag hade fått en spänn varje gång jag hört den frasen hade jag varit Hard-FIRE vid det här laget.

b) Folk drabbas av prestigesjukan och sneglar mot lyckade entreprenörer som Daniel Ek eller Markus Persson och tänker att "Sådan vill jag bli". Inte lika många låter sig inspireras av frugalister av typen Sparo. Vilket är dumt, eftersom sannolikheten att lyckas blir rik enligt Sparomodellen är betydligt större än sannolikheten att bli det Notch-style.

"Jamen Sparo sitter ju i sin förortslya och giggar och äter linser, det är inte det livet fancy pancy-jag vill leva" kanske en vän av prestige säger då. Well, sanningen är väl den att Sparo hade kunnat leva på consumer sucker-nivå för resten av sitt liv om han så velat. Problemet är att han varken behöver det för sin själsliga frid eller vill. Ungefär som när Hollywoodkändisar betalar för att åka på retreat, finns det en lycka i själva enkelheten. Du måste bara bli riktigt rik för att fatta det.

Åter till huvudfrågan: Varför är det så viktigt att göra sig en förmögenhet på det balla sättet? Jag hade haft mer förståelse för vurmen om det var lite mer fiskdamm över det, ni vet: vinst varje gång. Men det är det ju inte. Runt 80% misslyckas inom loppet av några år, ofta på grund av att man inte riktigt lyckas förstå kundens behov och för att det är för rörigt inom själva bolaget - bristande ledarskap etc. Från min egen tid i startup kan jag verkligen skriva under på den: den ena handen vet inte vad den andra gör och under tiden står ett antal riskkapitalister och häller bensin på röran i förhoppningen om att elden ska brinna åt rätt håll. Medan den försiktiga frugalisten som satsar på organisk tillväxt av sitt privata kapital likt sköldpaddan i fabeln om haren och sköldpaddan sakta masar sig i mål.

Okej, okej, låt mig vara djävulens advokat och påpeka det uppenbara:
1) Det går långsamt att bli rik sköldpadda way. Vid en sparkvot på 64% blir du inte hel-FI förrän efter elva år. Det är lång tid, och mycket gnet under tiden.
2) Inom en startup lär du dig en massa nya skills. Skills som kan komma dig väl till pass i ditt nästa entreprenöriella uppdrag.
3) Det är "kul" att jobba i startup.

Okej, okej, låt mig vara advokat till djävulens advokat och krossa de argumenten med en mortel:
1) De som i min närhet bedriver entreprenöriell verksamhet går det inte sådär asfort direkt. En del har varit uppslukade av sitt kall i uppåt tio-femton år utan att det burit mer frukt än "vi kanske har en köpare på gång så att vi får igen lite av pengarna vi satsat i alla fall". De här människorna har i regel gnetat rätt mycket under entreprenörstiden eftersom de behövt gå ner i lön från sina tidigare jobb. Hade de istället investerat diffen (fancy-pancy lön minus nuvarande lön) hade de varit ekonomiskt fria med råge idag. Ibland jobbar de till och med utan lön mot andelar i bolaget - andelar som kanske blir värda något en dag och då blir de faktiskt jättevärda.* Ofta ingår ett inbyggt gnet i det att man som tidig i en startup erbjuds köpa aktier i bloaget (40 000 kronor styck i ett exempel nära mig) eller gå in i låsta optionsprogram som kättar dem tightare till nämnda bolag än de någonsin varit kättade till en ledningsgrupp av stofiler.**
2) Som FIRE behöver du inte bry dig om ditt skill-set eftersom du tack vare din pengamaskin är fri för evigt.

Jag är inte emot företagande. Jag beundrar människor som startar företag och vad vore min ISK utan folk som vågade starta nytt? Men drivkrafterna kan vara många och i det fall drivkraften är att bli just rik, ifrågasätter jag det kloka i att ta entreprenörsspåret framför sparspåret. Om jag själv skulle starta eget någon dag skulle det vara småskaligt, utan vidlyftiga insatser. Organisk tillväxt och skalbarhet. Som en hobby jag ägnar mig åt i min fria tillvaro och där ett misslyckande inte spelar någon roll för min livssituation i övrigt. Dessutom är jag intresserad av att ägna mig åt saker som gagnar mitt närområde, sådant som tangerar socialt entreprenörskap och detta ger sällan särskilt mycket pengar. Då behöver man en pengamaskin.

Håller du med mig om att det anses vara loservarning på att spara sig fri men att den som kastar sig hufvudstupa in i en start-up anses vara en förebild?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Om bolaget tillhör de 20% som klarar sig vill säga. 
** Jag brukar här undvika samtalsämnet alternativkostnad då det brukar resultera i dålig stämning: "Jamen jag stod inte uuuut med att sitta i ledningsgruppen på företag X, jag gör hellre det här balla allaniga för en tiondel av lönen att sitter och pratar tjänstebilar med de där stofilerna". Visst, köper det helt. Men om målet att  vara fri från stofiler och styra över sin tid är det en mer framkomlig väg att följa FIRE, på bekostnad av några år till med stofilerna.

Ett till inlägg om hudvård

Jag har ju redan tidigare berört ämnet när jag talat finkemsminimalism och som ni vet använder jag bara Nivea Soft till såväl ansikte som kröpp. Jag hade förberett en slide till Camp FI Süd på temat som inte riktigt hanns med så jag tänkte göra ett inlägg på temat. Samma dag som nämnda frugalträff var jag och familjen IGMR på promenad och vi kom då att tala om hudvård. Jag berättade om min tid som produktchef för ett känt hudvårdsmärke för tonårshy och att det var ironiskt att samma företag tillverkar en av de mest frätande diskmaskinstabletterna på marknaden ("it's evil shit" som deras sverigechef sa).

Då berättade IGMR att han har en kollega som kommer från kosmetikbranschen och hon hade för honom berättat att om en produkt av typen "anti age" verkligen skulle göra allt den lovar hade den behövt gå ner så på djupet i huden att den då hade behövt genomgå de prover som ingår då en produkt eller ett preparat ska bli klassat som medicinsk produkt. Det du köper på Åhléns eller Kicks är i regel inte medicinska produkter. Med andra ord: Mycket snack och lite verkstad.

FruIGMR är ju ett levande bevis på att det duger utmärkt med den enklaste av enkla produkter. Jag kanske är partisk men hon är rent ut sagt assnygg på det där Anne Hathawayska sättet som gör att man inte kan bestämma sig för om man vill gulla med henne eller slå henne på käften. Vad har hon i sitt ansikte? LdB-kräm, 29:90 kr på Willys.

FruIGMR-isch

En bekant frågade mig för något år sedan var jag gjorde mina fillers. Jag tolkar det som att hon tolkar mitt ansikte som relativt rynkfritt. Jag använder inte rynkkräm och skulle jag mot förmodan göra det så skulle den komma från Lidl eftersom den, förutom att vara oförskämt billig, är bäst i test (tyvärr luktar den illa). Jag kan för övrigt rekommendera Råd och Röns test och därpå följande artikel jag länkade till i förra meningen. Den visar hur väl en bra historia kan sälja en usel produkt, år ut och år in. La Mer kostar 4 500kr för 100 ml och blev sämst i test. Men boy vilken story.

Om du känner dig tveksam till mina påståenden så kan ni följa det tips en vän till mig fick av en kemist: Vänd på förpackningarna och läs innehållsförteckningarna. Det är i regel samma sak på plats 1-10 (de största ingredienserna). Det är först på finliret det börjar diffa med olika sylfidiska extrakt som behövs för att marknadsavdelningen ska ha något konkret att jobba med. Du kan höra mer om det i veckans "Kropp och själ".

Precis innan jag skulle posta detta inlägg hittade jag en gammal ansiktsmask i portionsförpackning (kvinnorna av er vet vad jag menar) i badrumsskåpet och beslöt - snål som jag är - att använda upp den, trots att jag inte använder dylika ting längre. Resultatet? Knottror i hela ansiktet. Det är som att min hy efter flera år av finkemsminimalism vant sig vid att sköta sig själv utan inblandning från ett batteri av kemikalier. För som hudläkaren i Kropp och själ påpekar (eller var det hudvårdsforskaren?): I princip alla hudvårdsprodukter innehåller konserveringsmedel som gör att de enkelt ska kunna massproduceras och skeppas långa sträckor (och helst inte börja mögla inom de närmsta åren eftersom konsumenten kan uppleva det som ofräscht). En dos konserveringsmedel är väl en sak. Men är din hudvårdsrutin uppe i en handfull produkter, ackumuleras snart betydande mängder kemikalier. Och som du vet är huden bara ett filter in i kroppen och vips börjar du lysa som radiumflickorna för hundra år sen.

Huden är ett av kroppens största organ och av väsentlig vikt för vårt skydd och vår överlevnad. Den är självreglerande på ett så komplext och sofistikerat vis att vi inte fattar hälften av det. Det klokaste vi klåfingriga människor kan göra är att låta den sköta sig själv, medan vi å vår sida försöker få ihop en tillvaro som innehåller gott om sömn, god mat och glada skratt. Och som hudläkaren i Kropp & Själ sa: Tillför fukt och sök läkarvård vid stora problem. Det är en fair deal tycker jag. Och vill man åt hudvårdens terapeutiska effekter (de är inne på det i reportaget jag refererar till): Gör en ansiktsmassage varje kväll. Med din enkla fuktkräm som du med fördel köper på Willys. Ökar cirkulationen, ger lyster, du får oxytocinpåslag och kan lägga hudvårdspengarna i ISK:en. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Kosmetikjättarnas priolista ser ut så här och jag talar av egen erfarenhet från insidan: Vinstmarginal, vinstmarginal, vinstmarginal, vinstmarginal, vinstmarginal [....], vinstmarginal, "kundens förbättrade hud".

Jag vet att vi varit igenom det här tidigare, men vad har du för "hudvårdsrutin" som di säger på Interwebz? Märker du någon skillnad om du använder dyra produkter?

Mvh/
FruEfficientBadass

"Tack vare kommentatorsfältet vågade jag"

Ciao suckas! Känner du ibland att ingen lyssnar på vad du säger? Tänk om! Här kommer ett läsarmail på temat deltid. Jag känner att deltid blir mer och mer centralt i min egen syn på FI och många av er vittnar om att deltid is the shit. Jag både älskar't (=betydligt mindre pengabehov för att bli semi-FI, barista-FI, FIRO (Financial Independence Retire Often), FI-but, soft-FI etc.) och ogillar't (det känns mindre rebelliskt att gå ner i arbetstid jämfört med att ge arbetsgivaren fräcka fingret och ägna sig åt altruism och mikrobryggeri). Men som fransmännen säger: A chacun son truc, var och en måste hitta sin grej. Och här är en läsare som är på väg att hitta sin grej och hon vill tacka oss:

"Tänkte bara säga att efter att ha läst din blogg så har jag tagit steget till deltid i stället för att harva på i 100% i många år till i jakten på full FI. Kommer att jobba 70% från april 2020 och 60% år 2021 och framåt. Känns lite läskigt eftersom jag bara har två miljoner och egentligen behöver fyra, men jag kommer fortfarande att månadsspara och carpe diem och allt det där. Tack för inspirationen! Jag hade ärligt inte gjort detta utan dig och ditt kommentarsfält."

Tänkte en del på detta med vikten av kommentatorsfältet efter Camp FI Süd som ju blev en diskussionsfest och där min dragning bara var startskottet. Det är i allra högsta grad överförbart till bloggformatet. Det vill säga: En bloggare startar ett ämne och därefter tar diskussionen vid. Jag har lärt mig massor av er och vågat ta klivet till riktigt läskiga saker efter input i detta och andra kommentatorfält. Så fortsätt att bidra och ta med er att ni som kommenterar är lika viktiga för communityn som själva bloggarna.

Mvh/
FruEfficientBadass

Aktivitetsjackpot

Vi har ju aldrig haft sådär vansinnigt många aktiviteter för våra barn. Min man tränar ett av barnen i tennis och de övriga har hfat lite piano och dans. Icke desto mindre har det gått några tusen varje termin för dessa när vi bodde i Stockholm. Jag är inte inblandad i tennisen, men jag vill minnas att min man sa att banhyra för honom och barnet gått på runt 8 000 kronor per år och småttingarnas dans har kostat 3 400 kronor per person och termin. Därtill har den dansskola vi gått på - herregud lite premiumpris får man ju pynta för chansen att någon gång ibland få skymt av vår framtida statschef som ibland tultat förbi i tutu - varit mästare på att kapitalisera de så kallade "elevuppvisningarna" på en privatteater vid Karlaplan där stor som liten fått betala hundra kronor per skalle. Med två barn och skilda föreställningar (genialt) innebär detta för oss en terminskostnad dans på cirka 7 800 kronor eller närmare 16 000 kronor per år. Såvida man inte vill signa upp sitt barn på dans under de frikostigt planlagda lov-veckorna (jag vill inte vara konspiratorisk och så, men på just den här dansskolan hade man väldigt många lov, vartenda ett med ett vidhängande kurserbjudande för dryga tusingen).

Låt mig nu berätta hur det funkar i Hudiksvall. Man anmäler sig till ortens i princip enda alternativ för unga som vill dansa d.v.s. Kulturskolan. Redan innan sommaren fick vi besked: Barnen får plats. Kom till lokal X vid tid Y så drar vi igång. Vi skjutsar dit vårt barn och finner till vår förtjusning att undervisningen äger rum i ett bedårande sekelskifteshus i centrala staden, av en lärare med östeuropeiskt ursprung och den rätta geisten. Barnen är nöjda och nivån är minst lika hög som på den tidigare dansskolaan. Vi väntar med spänning på vad kalaset ska gå på. Nog måste det väl vara billigare att dansa i Hudik än på Alhanko-initiativet i Stockholm? Ett av barnen får med sig en lapp hem efter första lektionen: "Kulturskolan är avgiftsbefriad." Jag är tvungen att läsa lappen en gång till. Vad menas? Jag googlar. Det sjunker sakta in. All undervisning inom ramen för Kulturskolan i Hudiksvall är avgiftsbefriad. Jag undviker att använda ordet "gratis" eftersom jag fattar att det är skattesubventionerat och då av Sveriges höginkomsttagare i storstäderna som genom sin statliga inkomstskatt (jag menar antalet Hudikbor som tjänar över 42 000 kronor i månader går att räkna på vänstra handens fingrar). Jag har vänner vars barn spelar trumpet för 1 700 kronor per termin i Täby. Min mamma var länge knuten till Lidingö kommun och där kostade instrument något liknande. Här betalar man möjligen en instrumenthyra på ett par hundringar per termin.

Jag skriver inte det här för att pilutta dig för att vi sitter och absorberar fördelningspolitik. Jag vill bara peka på att vår landetflytt fört med sig så många privatekonomiskt positiva delar som vi på förhand inte fattat existerade. Har du barn på Kulturskolan och betalar du?

Mvh/

FruEfficientBadass

Konsten att motstå impulsshopping

För någon månad sedan hade jag en okynneshelg i Stockholm, det vill säga jag åkte dit själv bara för att umgås med vänner och dra på stan. Jag bodde hos mina föräldrar och såg till att utfodras företrädesvis hemma hos vänner, så på det hela var det en frugal upplevelse. Men jag lyckades ändå sätta sprätt på närmare 2 000 spänn och när jag back trackar mitt lönekonto (vilket är ett ironins namn på det kontot) ser jag att det som dragit iväg var ett restaurangbesök på fredagskvällen (kan varmt rekommendera efterrätterna på det här stället, särskilt den med bananbröd och popcornglass OMG OMG), lite Uber och lokaltrafik, en ny iPhoneladdare eftersom jag har en bugg i mitt huvud som gör att jag med jämna mellanrum måste lämna den efter mig på okända platser, lite grejer på Handelshuset (ni som följer mig på Insta såg den kolossala olivtvålen och natursvampen som nu Kondofierar min dusch) och en pyjamas från Muji till min man (som var ett planerat köp på grund av födelsedag). Ett tips för dig som handlar present på Muji (de har flaggskeppsbutik på hela våning fyra på Åhléns City i Stockholm) är att be om att få den inslagen. Det kostar ingenting om du handlar över 100 kronor och då får du en ihopsydd presentpåse till vilket du själv får välja kort, litet band och stämplar. Gulligull.

Men min helg hade kunnat sluta på en helt annan nota. Detta var saker som jag på riktigt övervägde att köpa:

- Ett helt batteri av Heat Tech-prylar på Uniqlo, 900 kr.
- Ett par svarta jeans på Uniqlo i den nya tekniken "Beauty Compression"*, 400 kr.
- Fyra glasunderlägg från Svenskt Tenn (Manhattan): 260 kr.
- En flarra Coco Mademoiselle: 890 kr.
- En vintage cashemererock ursprungligen från NK nu på Emmaus Slussen: 250 kr.
- Typ hela Mujibutiken: Runt 1 250 000 kr.***

Med andra ord hade jag utan problem och utan att av tredje part anses vara särskilt konstig, kunnat sätta sprätt på ytterligare 2 700 kronor. Faktum är att jag hade kunnat rättfärdiga åtminstone jeansköpet rätt enkelt givet att de svarta jeans jag köpte på HM för att par år sedan och som jag använt ungefär varannan dag sedan dess, numera var grå och säckiga samt av någon anledning började lukta illa trots tvätt. Byxfrågan löste jag genom ett besök på Stadsmissionen på Hagagatan där jag hittade ett par stretchjeans av märket Part Two (till synes oanvända) för 45 kronor. De har visserligen inte Beauty Compression-teknik, men det får jag leva med.

Det är otroligt lätt att ryckas med i slentrianshopping-stämningen om man går och drar på stan en lördag. Särskilt i en storstad såklart, jag känner inte i närheten av samma sug i Hudik. Ett par knep som räddade mig igenom helgen var dessa:

1) Jag lekte krig. Alltså, jag låtsades att vi levde under andra världskrigsförhållanden och att det inte längre produceras några nya varor. Jag var därför tvungen att endast sondera marknaden för vintage. När jag väl fått mitt byxlystmäte stillat för 45 spänn var det en enkelt match att cruisa in på Uniqlo och bara köpa de strumpor jag lovat köpa till äldsta barnet.
2) Jag kollade om sakerna fanns att köpa på nätet. Såväl Svenskt Tenn-underläggen som Chanelparfymen fanns att köpa online. Visserligen med fraktkostnad, men en ganska blygsam sådan för Svenskt Tenn och på Chanels onlinebutik fick man dessutom välja två gratisprover vid kassan. Det gjorde att jag utan att känna missed opportunity kunde lämna såväl NK som Svenskt Tenn med ro i själen. Nästa morgon var mina respektive habegär som bortblåsta, vilket jag ju någonstans visste skulle ske. Men nätbutiks-alternativet var det taktiska verktyg som fick mig ur den potentiella köpsituationen. Det är ju en gammal sanning inom försäljning, att få kunden att agera i omedelbar anslutning till köpsignal. En kund som ber om att få återkomma är en förlorad kund. Bli den kunden.

Frugalwoods är ju mästare på detta. Hon talar om 72-timmarsregeln:

"Next time you feel the urge to buy something, write it down instead (or save it in your online shopping cart). Allow 72 hours to elapse. During this waiting period: Consider whether or not you actually need the item. Calculate what else you could do with that money. Explore if you already own something that could suffice. Ask yourself if it’s something you could find used for a much cheaper price. After 72 hours, reevaluate how you feel about the item. Do you still fervently want it? Or has the desire faded?"

En sak jag verkligen uppskattar med att ha lyckats avstå ett impulsköp är att slippa shoppingbaksmällan, det vill säga den sunkiga känsla av dåligt samvete och kval som ofta kommer efter att man köpt saker man egentligen inte behöver eller vill ha. Alla knep är tillåtna i krig, kärlek och frugal weirdoness så skaffa dig de verktyg du behöver för att inte trilla dit. Har du några bra anti-spontanshoppingknep att dela med dig av?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Vem kan motstå det namnet på ett par jeans? **
** Jag, visade det sig.
*** Jag har denna helg skapat ett nytt icke-frugalt drömmål och det är att någon gång i mitt liv skaffa en liten etta i vilken jag ska bo själv och där ska allt, jag säger allt ink. möbler, mat och kläder, vara från Muji. 

Läsarmail: Hur stötta de vuxna barnen?

Hua läskig fråga. Fick ett mail av en annan EB som lyder:

"Ska jag fortsätta jobba heltid och supporta mina barn under deras studietid? Stå för hyran om de flyttar till annan studieort, eller låta dem bo gratis hemma om de pluggar här. Isf blir det heltidsjobb några år till (5?). Eller ska jag jobba deltid nu när jag har möjlighet? Vad tycker du och dina kloka läsare?"

Malla inte till er nu för att EB kallar er "kloka", skärp till er bara och ge ett bra svar. För jag går själv i samma funderingar (även om mina barn än så länge går i typ mellanstadiet och det ligger några år framåt i tiden). För från min horisont har jag oerhört svårt att se att de kommer att skaffa eget boende och börja betala sina egna räkningar bara veckor efter studenten, så som jag själv gjorde och jag går rätt ofta och funderar på hur jag och min man ska kunna bekosta handpenningen till tre ettor givet att vi är frugal weirdos och inte har någon önskan att kliva tillbaka in i tjänstemannacirkusen.

Jag kan heller inte låta bli att tänka på fransmännens kloka maxim* "Lite grus i maskineriet är bra för barnens utveckling". Det ska inte vara för lätt. De måste få möjlighet att träna sina muskler vad gäller självständighet, drivkraft och intjänandeförmåga. Det är inte ett straff att låta någon ta hand om sig själv, tvärt om. Risken är annars att de stannar i mental växt.

Barnet på bilden har ingenting med texten att göra.

Samtidigt...man vill ju gärna att de slipper studielånen och det är svårare att få en bostad idag...

Trixigt minst sagt. Vad säger ni?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Min konstnärliga ledare tipsade mig om en podd som är riktigt bra. "Lära från lärda" där Fredrik Hillerborg bjuder in en fackboksförfattare att berätta om sin bok. Jag har bara hört några stycken men kan verkligen rekommendera avsnittet med kärnfysikern Staffan A. Qvist. D.s.

* Ja, ja, även en blind höna kan hitta ett korn.

Ett kök att trivas i 0 kronor

Vad gör att man trivs i ett kök? Jag vet inte vad som föregår i din depraverade hjärna, men om du frågar mig skulle jag säga: Ett rejält bord för många att sitta vid, en riktigt vass kniv och tända ljus. The rest is noise. Ni kanske tror att jag nu rensat igenom alla ytor i mitt liv och att intet återstår men faktum är att köket på vårt lantställe, numera vårt hem, lämnade en del att önska. Varför? Det finns inte jättemycket förvaring. Däremot finns det köksgeråd från fyra generationer bakåt, vilket gjorde att man ibland behövde lyfta på saker för att komma åt andra saker. Ibland var de saker man lyfte på ovala eller runda, men de låg staplade på saker som var rektangulära vice versa. Jag vill inte överdriva eller så för då börjar ni tro att jag är sjuk på riktigt, men jag får kli i själen av sådant.

Dessutom har beståndet av företrädesvis modeeerna köksprylar ökat i och med vår flytt hit. Jag åsyftar då eldrivna mackapärer som riskokaren, hushållsassistenten och långkokaren. Dessa attiraljer stod och skämdes på golvet i det iskalla skafferiet och det tog emot varje gång man skulle ut dit och rota. Dessutom var det hela tiden ett letande efter dagliganvända prylar som rivjärn, durkslag och citruspress, eftersom någon [host min man] ställde sakerna på Olika Ställen Varje Gång. Dessa saker sammantaget gjorde att jag en dag i oktober tog tag i skiten och se nedan turordningen:

1. Skåp före

2. Allt ut

3. Skåp efter

4. Junk

5. Dymoförklaring till Vissa

Min filosofi var som vanligt att tömma ut, torka ur och bara plocka tillbaka sådant vi använder. Det var i sanning intressant. Det övergår mitt förstånd att vi exempelvis hade en perkulator-kaffebryggare på prime spot givet att vi inte vet hur man gör perkulatorkaffe. Det är dessutom ironiskt att jag, som gjort business av att raljera över mina föräldrars tripletter av köksföremål, hittade tre trattar. Och all-de-les för många uppläggningsfat. Folie, bakplåtspapper etc. var i en röra och i underskåpet låg hushållsrullar i ett hav av plastpåsar. Värdo. Inte heller behöver vi fem brickor, särskilt inte sedan jag anskaffat Brickan i mitt liv med min mans avtacknings-presentkort från Svenskt Tenn.

Vi har också ett skåp ovanför diskbänken med vardagsporslin och även det fick sig en omgång. Men så de då bara:

1. Överskåp före

2. Överskåp efter

Det är svårt att se på bilderna kanske, men jag gick efter samma metodik. Ut med allt, torka rent och fundera kring verkliga vardagsbehov. Är det rimligt att ha assietterna med guldkant framme när barnen regelbundet vill mikra ostmackor? Är det praktiskt att blanda vanliga kökshanddukar med de vita linneservetterna i ett sammelsurium av textil? Är det så förbannat svårt att hitta ett dedikerat ställe att ha hushållspappret på? Svaren är nej, nej och åter nej och dessa opraktiska beslut (eller konsekvenserna av brist på beslut) renderar oss vardagsstress och huvudbry. Det tog mig en halvdag att styra upp skåpen och jag tror att jag permanent tappade känseln i höger långfingertopp efter allt tryckande på dymon, men det var så värt det. I vanlig ordning undrar kanske du varför jag skriver om de här sakerna på en ekonomiblogg? För att låna ett stilknep från Björn Wiman ("Man kallar mig Klimatchef istället för Kulturchef") så är det här lika mycket en Ekologiblogg som en Ekonomiblogg. Och det säger sig självt att det tär mindre på jordens resurser att nöja sig med det man har istället för att skaffa nytt.

För som jag redan påpekat i ett tidigare inlägg  är det oerhört lätt att dras med i renoveringskulten. Den marknadsförs till oss dagligen i form av TV-reklam, annonser och pappersblad med avsändare som Bauhaus och Byggmax.* Som om inte det var nog har vi peer pressure i form av vänner och bekanta och bekantas bekanta som passerar i våra sociala flöden. Vi är så upptagna med att flåsa ikapp alla dessa individer att vi sen inte har tid att faktiskt odla våra sociala relationer före/medan/efter det att vi renoverar.

Jag själv är långt ifrån immun. Efter att ha skrivit långkjolsinlägget jag refererar till i stycket ovan, ja faktiskt i samma veva som jag gjorde detta inläggs köksrensning, var jag på god väg att skrota mitt gamla beslut att låta matsalsväggarna vara fula och spruckna och istället bränna på spånplattor och jugendtapet från Duro. Det var enbart ett småkaotiskt vardagsliv under andra halvan av september som gjorde att jag tvingades till betänketid och därmed sans. Det är assvårt. Men genom att optimera det du redan har så åtminstone minskar du risken för att du ska rusa åstad och dränera din framtida frihet. För som Anna Bratt skrev i UNT för några år sedan:

"Året är 1986. Du ska flytta till en lägenhet i stan. Ja, så du bär in dina lådor och ställer dit dina möbler, helt enkelt. Klart! Nu – 30 år senare – kanske du först av allt skulle ha kontaktat en inredare för smakråd innan du rev ut köket – som det i och för sig inte var något fel på, bara inte din stil. Sedan hittar du inspiration till den nya inredningen på nätet och när hela hemmet är klart visar du upp det på din egen inredningsblogg!"

I mitt fall innebär köksrensningen att jag till vardags ser fram emot att laga mat eftersom jag har nödvändiga verktyg på armlängds avstånd. Detta minskar också risken för ad hoc-lösningar av typen "take-away" vilket är ytterligare en frugal vinst. Jag tycker också att det är snudd på meditativt att plocka ur diskmaskinen eftersom sakerna sömlöst rinner upp i hyllorna på sina på förhand utmärkta platser, istället för att jag inför varje objekt ska stanna och tvingas tänka: "Var var det den här stod egentligen". Inte heller blir jag avbruten i min tysta avgudan av unge herr Vikingur Olafsson och hans Bachtolkningar av en man som står och hojtar "Var är hushållspappret?" när jag sitter framför brasan i mina nästan ljudtäta lurar. Kort sagt: Min livskvalitet har ökat markant och detta utan att jag satt sprätt på en krona. Och är det inte det man vill med renovering, att få ökad livskvalitet?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Svensken spenderade närmare en kvarts miljon på "sin senaste renovering".

Hitta dina åtgärder

Jag hittade för ett tag sedan en sorts kombinerad dagbok/mood board i bokform uppe i förrådet. Den var från 2015 och i den hade jag samlat olika tidningsutklipp på temat inredning, kläder och stämningsbilder. Jag hade också skrivit en sorts topplista på saker jag ville med mitt liv framöver. Det är alltså inte ens fem år sedan och hör här (min lista):

1. Vara självförsörjande (hmm...inte helt i hamn där, förutom med myntan).
2. Ha höns på landet (check!)
3. Sluta jobba som anställd (check!)
4. Skriva om att sluta jobba som anställd (check!)
5. Ta med familjen till Atlasbergen (ok, lite ska man ha kvar)
6. Skaffa en tax (samma här)
7. Gå på opera i NY (check!)
8. Lära mig yoga ordentligt (kommer aldrig att ske, men annan historia)
9. Gå på Stockholms Filmfestival (check!)
10. Odla vänskaper med coola kvinnor [och män bör jag kanske tillägga retroaktivt] (check!)

Den gamla klyschan "Be careful what you wish for, it might come true" gör sig påmind. Nedan en bild från boken:

På kanten har jag skrivit "Hönsglamour". När jag skrev listan och klippte ut dessa bilder, jag minns det tydligt, satt jag i soffan hemma i Stockholm tillsammans med ett barn (som även hon klippte och klistrade, oklart vad). Jag var totalt uppe i skiten, med fladdrande ledning, gnälliga medarbetare, kunden från helvetet och ett gäng medeljävliga kunder, ändlösa möten om ointressanta saker och en kollega som njöt av att backstabba mig och vem som nu råkade komma i hennes väg i jakt på beröm från chefen. FI eller semi-FI kändes oerhört avlägset och mitt Excelark heter fortarande "2025" för året då jag räknade med att kunna fly från hönsgården (i överförd bemärkelse, jag ville ju rent tekniskt fly IN i hönsgården). Men bara drygt fyra år senare är min önskelista i stor utsträckning uppfylld. Dessutom med en frigjord man till på köpet, en man som från att ha gått omkring och bligat ner i marken tvinnande sin lugg 24/7, nu möter omvärlden med öppen blick och ett leende. Det är magi, inget annat. Nej förresten, jag tror inte på magi. Jag tror på solida målsättningar och detaljplanering. För det var med dessa två verktyg jag grävde mig ut.

1) Jag gav mig den på att det skulle ske.
2) Jag formulerade taktiska mål och operativa åtgärder som skulle ta mig dit*.

Om du undrar vad flosklerna i punkt två betyder kan jag exemplifiera: Äta kött max två gånger i veckan, sluta åka på dussincharter, skapa capsule wardrobes och shoppa mindre fast fashion, sluta gå i butiker kring löning samt bannlysa allt cruisande på shoppingsajter, sluta snusa, köpa mindre och billigare vin, låna böcker istället för att köpa, dra ner restaurangbesöken till ett absolut minimum, semestra hemma, cykla istället för att åka kommunalt, hyra ut lantstället, insourca städning, laga kläder, fixa egen fotvård, lära mig klippa familjen, sluta köpa dyra krämer och dra ner på antalet smink-items, dra ner på onödiga abonnemang, säga upp försäkringar som inte behövs. Med andra ord: massiv lökskalning som om arbetade jag i en lökskalarfabrik. Se min flik topp 10 spartips för mer eller läs min serie Skala Löken.

Så när något av mina barn - undantagsvis - kallar mig "snål" eller säger "varför-får-inte-vi"? så drar jag upp min lista, parat med bilden ovan och säger: "Därför. Frågor på det?"

Ok lite svårt för barnet att relatera till just mina mål, men även barnen har fått vissa fördelar av flytten som egna, stora rum, fler djur och skolskjuts à la Kungafamiljen samt föräldrar som är glada och intresserade av dem, inte stressade och lättirritabla. Min poäng är helt enkelt:

Det finns inga genvägar till drömmen, 

bara en mängd åtgärder. Hitta dina bitch.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Betyder "årsmål" och "dagliga rutiner" på corporate bullshitiska. Men varför skriver jag inte på svenska? För att jag tycker att det är så kul att skriva "corporate bullshitiska."

Mail från en man

Tro det eller ej, men för ett tag sedan fick jag ett Mail av en Man. Han skrev så här:

"Har inget konkret tips att dela med mig av men gillar ditt rappa och lustiga ordval. 

Sådana där spagrejer och garderobsinnehålls-prat scrollas dock förbi men antar att jag inte är den primära målgruppen för just det. Gillar särskilt dina inlägg om karriärcoaching eller vad man ska kalla det. Är så gött att höra att man inte måste följa mainstream utan kan välja. Har själv valt ett enklare jobb med mindre betalt men sjukt nöjd över att inte längre behövs mätas och vägas i alla utvecklingssamtal och allt vad de väljer att kalla det. Inte fri att göra vad jag vill hela dagarna men fritiden är i alla fall fritid utan söndagsångest. Naturligtvis är det en enklare och billigare livsstil än att göra som  alla andra utan reflektion som ger möjligheten."

Jag tror att Man är den första som kallar det jag gör på bloggen för "karriärcoaching" men jag tackar och tar emot. Jag tar också fasta på hans egen formulering: "Har själv valt ett enklare jobb med mindre betalt men sjukt nöjd över att inte längre behövs mätas och vägas i alla utvecklingssamtal".

Ordningsfråga: Är det någon av er läsare - de flesta med högskoleutbildning och dito fancy schmanzy jobb - som de facto fått ut något av ett utvecklingssamtal någon gång? Om ja, gå vidare till fråga 2:

Fråga 2: Upplever du att du, vid genomförande av utvecklingssamtal på annan part, givit denne något av vikt som hen kunnat använda sig av i livet? Om nej, gå vidare till fråga 3:

Fråga 3: Är du med mig och startar Facebook-gruppen: Avskaffa utvecklingssamtalen - de suger! Vem är med mig? Vavavava?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Kommer att tänka på en rolig utvecklingssamtal-historia. Min pappa spelade ju i en symfoniorkester och vid något tillfälle i början av 2000-talet kom ledningen för berörd konserthall på att man skulle implementera detta moderna med utvecklingssamtal. Problemet var bara att den operativa chefen var dirigenten och alla som vet något om det yrkesskråt vet att "utvecklingssamtal" kanske inte är det de är satta på jorden att ha. Därför fick samtalet utföras med någon form av orkesterchef som rent krasst var en sorts adminfigur som hade noll koll på vad respektive musiker pysslade med och vilken kvalitet hens arbete höll. Följden blev att man då klumpade ihop stämmorna, så man körde ett ihopbuntat gäng altfioler på ett möte och trumpetarna på ett möte. Året efter blev det än mer ihopbuntat så ett möte för brass och ett för slagverk osv. Till slut blev det ett samlat möte för hela orkestern och med stöd i gruppen började då vissa kverulanter ta sig ton i gruppen och ställa ledningen till svars för upplevda oförrätter, ivrigt påhejade av mumlande kollegor. Så när dessa "utvecklingssamtal" började urarta till årliga lynchmobbar av ledningen valde ledningen att avskaffa dem. D.s.