Budgetresa (?) Paris

Tack alla för fina Paristips. Jag och min man gick igenom dem dagen före avresa. De som reste var jag, man och 13-åring eftersom tonåringarna var på språkresa. Först och främst: Själva biljetten (som dessvärre bara är det lilla problemet om man ska till en stad som Paris, ur ett ekonomiskt perspektiv). 

Biljetter Norwegian kostade 3 099kr, eller 1 033 kr per person. Jag använder Norwegians bankkort när jag handlar mat och har bulkat poäng sedan förra resan, 2018. Jag blir för övrigt alltid lite förbryllad när folk ryar om sina billiga biljetter. "Passa på nu man kan åka till London för 700 kronor". Javisst. Din besparing motsvarar ungefär tre timmar i London. Det dyra sker ju på plats. 

Men åter till min "biljett-deal". En del av denna åts upp av neurotikern i mig. Vi åkte nämligen 08:15 på morgonen och alla som följt Arlandastrulet vet att morgnarna anses vara värst varför jag bokade en hotellnatt på Clarion Arlanda kvällen innan avgång. Rummet kostade 1 600 kr för tre men tro mig, det var värt varenda spänn eftersom:

1. Vi kunde i lugn och ro såsa ut till Arlanda dagen före avgång. Här skulle man teoretiskt kunnat åka kommunalt men vi tog flygbuss vilket var ett felbeslut då det främst gynnar ensamresenärer. På tre hade vi lika gärna kunnat åka taxi. Men det var billigare än Arlanda Express. Trodde jag, tills jag vid hemresan såg att vi alla hade kunnat åka för 399 kronor då barn under 17 åker gratis i vuxens sällskap och två får flerköpsrabatt så diffen blev bara några tior mot flygbussen.

2. Vi hann bada i utomhuspoolen, basta och äta middag i lugn och ro vilket kändes som en bra start minus att 14-åringen telefonterroriserade mig med en massa språkreseproblem till mig att lösa på distans. 

3. Mellan 16:00-18:00 släppte Swedavia-vakterna in folk som ville lämna sitt bagage inför morgonflygen (annars krävdes avgång inom tre timmar för tillträde). Så vi strosade in i en normalfull terminal, checkade in, drog ut bagageremsor och lämnade in väskorna utan någon kö någonstans. Kvar på rummet hade vi tandborste, tandkräm och i mitt fall: smink (#vägra beträda fransk mark osminkad) så resemorgonen kunde vi ge sken av att vara coolaste Parisresenärerna med i princip noll bagage. 

4. Våra biljetter var Flex+ i vilka ingick fast track så vi var igenom säkerhetskontrollen på 20 minuter. Vilket var cirka 10 minuter slöare än slow track av oklar anledning. På plats vid gate 45 minuter innan avgång och jag hetsade inte upp mig en enda gång. 

Frugal hack Arlanda: Ta med en tom vattenflaska i säkerhetskontrollen. Fyll den i vattenautomaten utanför restaurangen i vänstra vingen. Finns säkert motsvarande i högra, men jag ösckade inte gå dit och kolla. Toaletterna, som flyttat ner ett plan sedan jag sist reste, har min hatkonstruktion blandblandare, där man inte kan renodla kallt. Sparad krona: Oklart, kiosken saluförde bara Bonaqua ”Två för 49kr”. Samma vattentapp fanns för övrigt på Paris CDG och däremellan tog vi med kranvatten från rummet varför vår kostnad för köpevatten på denna resa landade på noll vilket i och för sig är en klen tröst när vi vid ett antal tillfällen betalade 6 Euro för en Cola på café. 

Efter landning var det kört med frugal hacks. Paris åt oss levande. Så här: Om jag hade åkt helt SJÄLV tror jag att jag hade kunnat komma undan på…säg 300 kronor om dagen. Jag hade då köpt all mat i butik och ägnat mig åt billiga aktiviteter. Du kan hacka de flesta typiska Parisupplevelserna. 

Exempelvis behöver du inte åka upp i Eiffeltornet för 180 kronor per person. Du kan titta på det utifrån i den närliggande parken eller från Trocadéro. Men nu var det inte bara jag. Det primära syftet med resan var att göra minstingen (det av våra barn som ännu inte varit i Paris och vars planerade resa blev inställd på grund av något virus) nöjd, även om det inbegrep turistfällor som Louvren, Versailles och att åka upp i Eiffeltornet. Jag tänker att hon nu har dessa saker ur systemet så att vi nästa gång kan chilla lite mer, även finansiellt.

En bra start är, förutsatt att du kommer senast en onsdag, att skaffa ett åkkort Navigo Découverte redan på flygplatsen (gäller måndag till söndag med sista köpdag onsdag då fransmännen ännu inte listat ut konceptet rullande löptid). Du har tjänat in nästan hälften bara på vägen in med pendeln. Ska du göra långa utflykter som till Versailles är det mycket värt. Skönt också att kunna blippa sig fram utan att behöva fippla med engångsbiljetter. Observera att du måste ha med dig bild på dig själv som ska klistras in på kortet.

Hotellet var förhållandevis prisvärt, 1 500 kronor per natt. Det ursprungsbokade hotellet låg på det dubbla eftersom vi bokade sent och allt verkade vara slut (åtminstone i hyfsad närhet till våra favoritkvarter). Men bara ett par veckor innan avfärd kom ett mail från Norwegian med ett billigare förslag i ett mer attraktivt kvarter ett stenkast från Luxemburgträdgården.

På vanligt franskt manér blev det jidder när vi kom fram. Vår reservation stod inte att finna. Jag förstod senare att detta inte var ett direkt uppkopplat hotell utan ett hotell som drivits i familjeform i tre generationer där man satt en ära i att avstå modern teknik som...vad vet jag, Internet? Troligen står en Minitel inne på baklagret, bara nyligen undanställd. 

Efter cirka en halvtimmes kliande i huvudet och mumlande från den unge receptionisten presterade han en avancerad lösning: Vi skulle få - tada - rum ett (1) på våning ett (1). Ett rum som stod städat, ledigt och klart med sängplats för tre. Att det tog honom en halvtimme att prestera den lösningen kommer att förbli ett mysterium för resten av våra liv. Men, som fransmännen säger, "il ne faut pas toujours chercher à comprendre", man behöver inte förstå allt. 

Anyheuw, 500 kronor per person och natt är billigt. I Paris. Dessvärre fanns ingen AC och det skulle bli uppåt 40 grader varmt. Hur gör man då? Så här gör man: Man köper två fläktar (tre faktiskt, om man inkluderar minstingens portabla minifläkt med vattensprayfunktion) på Clas O innan man åker och väljer den stora resväskan. Funkade perfekt. Fyra hundra kronor på en vecka istället för att betala uppskattningsvis det dubbla hotellpriset för hotell med AC.


Fläktarna monterade vi ner och tog hem igen. Fördelen med det här hotellet var också dess storlek och dess oslipade personal. Vi blev hej och tjenis med dem alla tre och fick frikostigt med skvaller om de andra gästerna via frukostmadamen som serverade min mans morgonkaffe. Ingen av oss ville ha frukost när vi vaknade vid typ 11 (inte klokt alltså, jag sover aldrig så länge men i Paris vände vi dygnet så till den grad att nattportiern gav oss egen nyckel) varför vi kunde ta bort typ 15 Euro per person och dag för detta, men min man kräver sitt kaffe. Kaffe för 2 Euro som han för övrigt inte behövde betala för i slutänden eftersom "il est sympa comme tout" (”han orkar lyssna när jag talar illa om de andra gästerna”).

I princip alla dagar utom den kämpiga Louvredagen (38 grader i skuggan), åt vi lunch på olika parkbänkar. Dag ett dukade vi upp för kung och fosterland i Luxembourgträdgården:

När kvittot slutade på 30 Euro trodde jag att jag såg fel. Parkbänkslunch för drygt tre hundra? Till saken hör att vi handlade på Carrefour Express, typ som ICA Nära och där är prisbilden kanske inte den mest gynnsamma. Dessutom drack vi vin. 

Och min man är glutenintolerant så det fick bli ost, chark och i det här fallet kyckling för att han skulle bli mätt ("Jag ska äta den som Obelix" vilket han också gjorde, han kunde inte äta middag den kvällen). 

För mig hade det räckt med en minivariant, som den jag satte i mig i Parc Monceau några dagar senare till det facila priset av, vad kan det ha blivit, 7 Euro?

Jag hade visserligen kunnat strypa Leffen och druckit ljummet kranvatten med klorsmak från hotellet till min wrap men där går gränsen damn it. 

Summa summarum: Det som kostade (oss) i Paris var företrädesvis mat. Ovan festivitas med vin ska ställas mot en brasserilunch som i regel kostar 15 Euro per person exklusive dryck. När vi satt på [underbara ska tillstås] Le Musset invid Louvren och jag tuggade i mig avocadomacka för 170 spänn såg jag en brittisk familj med tre barn komma in. 


Mitt finansjag mådde lite illa när jag såg hur barnen utan att skämmas beställde in varsin läsk till sina burgare (hejdå 18 Euro i sockerlösning) och en snabb överslagsräkning gjorde gällande att familjen kom att äta lunch för uppskattningsvis 1 200 kronor givet att pappan tog en öl och båda föräldrarna drack kaffe efter.

Vi var i och för sig rätt frivola kvällstid och de budgetalternativ jag på förhand kollat in ONLINE fick stryka på foten av företrädesvis värmeskäl. Man är inte jättesugen att sitta inne på en pizzeria när det är 36 grader ute kvällstid, även om pizzan i fråga ska vara Paris bästa. 

Inte heller kände vi för ett kinesiskt hål i väggen när temperaturen kröp uppåt 40. Istället blev det uteserveringar och - den varmaste kvällen - "salle climatisée" vid Odéon. Och det var faktiskt vår bästa restaurangkväll, på Les Editeurs, ett ställe jag och min man åt på förra gången vi var här.

En annan fin restaurangupplevelse var vid Motte-Piquet i väntan på skymning och optimal Eiffeltorns-bestigning där vi gick loss på skaldjur och Chablis så där fick vi skylla oss själva när notan slutade på närmare 2 000 kronor. Men å andra sidan - det var fantastiskt. Helt fantastiskt. Ostron är för övrigt inte så dyra på restaurang i Frankrike, vi betalade 10 Euro för sex stycken vilket är Ica-kompatibelt. Det var moules fritsen, langustinerna och vinet som drog iväg.


Nog om mat. Vad mer kostar? Jo, när minstingen hamnar i muséernas presentbutiker. Louvren har ett veritablet Wall Mart med prylar och jag skäms att säga att även jag köpte en sak. En MUGG. Men den var så fin, nu är den min tandborstmugg.


I övrigt shoppade vi ingenting. Förutom finkem såklart. Men det gick på en dryg hundring.


En dag gick jag och minstingen på second hand-runda i trakterna kring Hallarna/Le Marais. Jag hade gjort extensiv research på YouTube och kom fram till nedan stopp om du är intresserad:

- 13 Rue Léopold Bellan (Emmaus)

- 69 Rue Verriere (Kilo Shop)

- 20 Rue de Rivoli (minns ej namn)

- 32 Rue des Rosiers (Vintage Désir)

Jag vet inte jag. Kanske var det värmen som gjorde att jag inte stod ut inne i de fullpackade butikerna med noll AC. Eller så var det det brokiga och stökiga sortimentet. Jag är van vid svenska second hand-butiker där man sorterar i klädtyp och ibland även färg. Här kändes det okurerat och slarvigt. 

Dessutom var det inte säsongsanpassat på det sätt jag upplever att vissa svenska secondhand-kedjor jobbar. Jag var inte jättesugen på att rota runt bland stickade tröjor och tunga skinnjackor i 35 graders värme.


Den bästa butiken var den första - Emmaus (som för övrigt är en fransk uppfinning) - men den var förvånandsvärt liten. Jag trodde att det var själva urbutiken och att Emmaus Slussen skulle framstå som en liten skrutt. Men icke, precis tvärt om. Var får man tag på parisiskornas avlagda kläder, någon som vet?


Minstingen var nöjd i alla fall och det var det viktiga. Hon köpte ovan vita linnebyxor på Emmaus och ett par T-shirts på Kilo Shop. En läsare tipsade också om att Lafayette har en vintageavdelning. Det stämmer bra det, men merparten av plaggen var i premiumsegmentet för upp till tusenlappar per plagg.

En väninna som varit på motsvarande varuhus i Nice under samma period vittnade emellertid om en helt annan prisbild så det kan vara värt ett besök. 

En annan sak att akta sig för om man vill hålla sig till en budget är att sätta sig ner. På någon form av café, brasseri eller bistro. För så fort du beställer in något kostar det 200 spänn. Det är lite av ett magitrick faktiskt. Vi sätter oss ner - det kostar 200 spänn. Även om man bara beställer en espresso och en lemonad till barnet. Alltid minst 15 Euro. 

I det här fallet var det mannen som trilskades. Han ville alltid sitta ner på ställen. Antingen för egen del ("öl") eller barnets del ("läsk"). Jag försökte påtala att exakt samma varor gick att skaffa på Franprix till en bråkdel av priset, men den argumentationen gick inte hem, det skulle promt sittas. 

Återigen, hade jag varit själv i Paris hade jag kunnat skära ner rejält i denna budgetpost eftersom jag inte skäms för någonting. Inte ens att låtsas intresserad av en Nespressomaskin för att få provsmaka kaffe i deras A-lägesbutiker med AC. 


Min man var för stolt för detta tilltag men jag och minstingen avnjöt varsin go go gratiskaffe medan han med hundögon tittade på. Han fick inte smaka.

I övrigt håller jag helt med den skara som säger att bästa - och mest frugala - sättet att uppleva en stad i allmänhet (och Paris i synnerhet) är att flyta med strömmen och se var man hamnar. Är man närvarande i stunden och inte jagad av en massa måsten ser man staden och alla dess underfundiga små detaljer. 


Eftersom jag är stor fan av multisensoriska upplevelser kan jag också tipsa om att slå på filmmusiken till Woody Allens ”Midnatt i Paris” medan du nattvandrar i något trevligt kvarter (filmen är också obligatorisk innan själva resan för att komma i stämning). 

Vi gjorde detta i kvarteren mellan Odéon och Luxembourgträdgården och det var i sanning magiskt, vi har aldrig varit så mycket i Paris som där och då. Spellistan har du här (det är framför allt fjärde spåret "Bistro Fada" som funkar - själva bakgrundsmattan till huvudpersonens vandringarna i staden). 

Vill du få till doftaspekten ska du här på förhand blanda en liten burk med klorin, fimpar, kaffesump, ett ruttet ägg, nybakt bröd och en skvätt dyr parfym och dra in i näsborrarna så har du utan att ta droger nått Nirvana of Paris.

Slutligen. Champagnen köper du på "promo" i närbutiken och kyler i din bidé.



Mvh/
FruEfficientBadass

Spartips trädgård

För ett par år sedan fick jag en krukväxt i form av en ros av en släkting. Du vet, den typ man har på köksbordet tills den vissnar och dör och sen slänger du den i komposten. Jag vet inte varifrån jag fick min gudomliga ingivelse att stoppa den i rabatten men det gjorde jag. Döm om min förvåning när den året efter dök upp igen i full vigör och växte till sig till att bli säkert tre gånger större än den varit när den kom i min ägo. 

Därför är mitt tips: Istället för att lägga hundratals kronor i handelsträdgården på proffsiga rosbuskar, köp en på Hemköp. 


Jag hittade ingen prislapp på dessa men jag gissar att de ligger på mellan 59 och 79 kronor. Efter mitt första lyckade experiment skaffade jag en gul ros och nu senast, en rosa. Se så fin den är! Jag la upp en Graham Greene-pocket så att ni kan förstå att uppskatta storleken. Det är en fröjd att klippa snittblommor från dessa växter, förgyller vårt middagsbord långt in på sensommar och tidig höst.


Jag har också börjat se rosen som en default-blomma till lärare och annat löst folk. Då sticker jag med ett litet kort och uppmanar dem att plantera rosen efter ett par veckor. Enligt utsago har de rönt samma framgång som jag. Jag har ju verkligen inte gröna fingrar, varför jag anser att det här knepet bör funka för alla. Jag la visserligen på lite hönsspillning i våras, men jag tror att det hade gått lika bra utan. 

När jag ändå håller på att messerschmitta mig på rosfronten. Jag var på min väns kolonilott för inte så länge sedan, där jag har en beef med en ros vid entrén till huset. Förrförra sommaren rev den mig varje gång jag skulle gå in (den liksom föll åt sidan för att verkligen komma åt just mig) och till min glädje såg den riktigt risig ut i år. "Right back at you bitch" tänkte jag innan jag drog åt mig en sekatör och frågade om jag fick gå lös på na. 

Det fick jag och jag ignorerade fullkomligt alla tips om hur rosbuskar ska beskäras. Jag kapade henne längs med fotknölarna. Tre veckor senare fick jag ett mms (minns nu att det bara var brunt och torrt när jag var där, möjligen antydan till lite grönt längst ner):

"Kolla vad fint den tar sig efter din kur". Ja, i sanning har hon blommat upp. KAN ha att göra med att det är sommar och växter växer så att det knakar oavsett, men nog tror jag att min stympning hade viss inverkan på nedan. Eller så är det hämndbegär, hon vill riva mig snart igen, nu med fräscha vassa taggar.


Grämer mig att jag inte tog en förebild men jag hade inte räknat med detta utfall. Samma sak gör jag med mina rosplantor. Tidig vår går jag med sekatören och jämnar med marken. I juni börjar det spira och i juli står de i full blom som om vore de föremål för professionell vård. 

Fler spartips trädgård?

Mvh/
FruEfficientBadass

Stilrapport Paris

I förrgår kom jag hem från Paris hélas, hade gärna stannat där några dar till eller år. För att summera upplevelsen: Helt underbart. Både jag och min man blev som nyförälskade i stan och min närvaro på Seloger har eskalerat i veckan ("Vad tror du om den här - studio 9 kvadrat, 195 000 Euro?"). 

Det är plågsamt dyrt att ens andas så vi får se om jag lyckas prestera ett inlägg på temat "Paris på en budget". I väntan på det, en stilrapport. Executive summary: Fransyskorna är precis så stilfullt eleganta som de alltid varit. Några reflektioner:

1. Svart som sommarfärg


Jag tillhör väl dem som inte direkt ser svart som en färg för sommaren. Jag har visserligen mer eller mindre bott i min playsuit i svart från Uniqlo den här sommaren, mest för att den är så vansinnigt bekväm. Men se hur väl fransyskorna bär upp svart sommartid. Inte bara svart, nyanser av svart mot grått till, som hos Charlotte Gainsbourg-kopian till höger. 

Kvinnorna till vänster visar också att den lilla svarta funkar till vardags. Varför skulle den inte? Observera avsaknaden av de bulliga badtofflor jag skrev om i förra inlägget. Denna "trend" verkar helt ha hoppat över Paris. 

Det verkar för övrigt gälla även för resten av det vår- och sommarmode vi sett på den svenska marknaden i år. Jag skriver ”vi” eftersom jag fick bifall i kommentatorsfältet. Fast fashion, ner på Monoprixnivå (tänk Ica), är avsevärt snyggare än vad som står att finna i svensk butik vilket är mycket märkligt då man borde styras av samma övergripande trender. Nu hängde jag i och för sig inte så mycket i butik (annat än på just Monoprix), men det som skymtade förbi i skylten på exempelvis Promod och Camaïeu var överlag stilfullt. 


2. Unisex

Unisex är en integrerad del av den franska stilen och jag såg återkommande exempel på hur man parat företrädesvis marinblå slacks med ljusa skjortor i linne och bomull. Skor i könsneutral modell. Kvinnan till höger i bild (Ines de la Fressange, är det du?) har gjort något stiligt med en scarf som liksom böljar ner från höger axel vilket mjukar upp den annars strama klädseln. 

3. Den hetaste modedetaljen just nu...



...är något så enkelt som tygkassen. Ni vet, den simpla kassen i beige eller svart eller med motiv. Jag såg dessa kassar överallt. Ibland i kombination med handväska, men ofta som enda väska. 

Det är genialiskt på flera plan. Dels är den anspråkslös, vilket är en hygienfaktor. Try hard har aldrig varit en fransk paradgren. Tvärt om, det ska vara diskret (exempelvis inga synliga loggor på märkesvaror) och lite rufsigt, som att stilen bara blev till utan någon som helst ansträngning. När resten av världen tävlar i att köpa dyra märkesväskor, ju dyrare desto bättre, gör fransyskan tvärt om: Köper kasse för fem Euro. 

En annan fördel som jag faktiskt tänkt på ett tag är att den inte förstör en outfit på samma sätt som en crossover-väska av messengertyp. Du kan liksom putta den bakom axeln så syns den knappt. 

Sist med inte minst är den praktisk. Du kan börja dagen med den i princip tom. Jag lassade i Paris i lite pappersmuggar och bestick, mobilen och en vattenflaska. Under dagen kunde det slinka ner lite allt möjligt, men den var fortfarande lätt att bära. 

Barnet invände att kassen skulle vara lätt att stjäla. Jag vänder på resonemanget och menar att en väskryckare eller ficktjuv rimligtvis lägger resurs och risk på något som ser ut att innehålla dyrbarheter (som en turistig midjeväska sprängfylld av Euros eller en tote värd en månadslön) än en sjavig dussinkasse vars konturer avslöjar papptallrikar. Jag blev heller inte väskryckt, men vid två tillfällen approcherad av ”petition”- damerna. Det vill säga folk som vill att man skriver på någon oklar namnlista och medan man gör det plockar side-kicken av dig prylar. 

Vi körde kassar alla tre och 13-åringen förstod inutitivt att hon skulle vränga sin motivkasse med Eiffeltornet på ut och in för att få den rätta neutrala looken. Parisiskor integrerar EJ Eiffeltorn i sin look. Ej heller ordet ”Paris” på sina plagg. 

Min man löpte linan ut och drog hela veckan runt med en skrynklig Franprix-kasse i plast vilket fick oss att nästan se ut som en fransk familj på väg hem från affären. Ett par vitryska turister frågade oss om vägen i metron så lite lyckades vi ändå. Parentes men nu är 13-åringen en mästare på att öppna de två typerna av tunnelbanedörrar i Paris så check på den; efter simkunskap, skidåkning och köra bil den obligatoriska kunskapen att ta med sig hemifrån.

4. Platta skor



Vart jag gick såg jag platta skor. Sneakers, remsandaler, ballerinaskor. Jag kan faktiskt inte erinra mig att jag såg ett enda par högklackade skor, möjligen med undantag för espadriller med kilklack. Jag tror att det handlar om såväl praktiska som estetiska aspekter. 

Praktiska eftersom Paris är en ojämn stad. Kullerstenar, ojämna trottoarer och behov av att snabbt kunna lubba på när man hör sitt tåg susa in på perrongen. 

Estetiska för att man - återigen - uppskattar det enkla och chosefria. Att trippa fram med ministeg på tio centimeter klackar andas ängslighet. "Är jag snygg nu?". Fransyskorna på bilderna ovan vet att de är snygga och de behöver inga klackar för att känna det. 

Alltså, kvinnan längst till höger är från och med nu min stilguru. Så relax i sin ljusa kavaj, sina sneakers och en enkel svart canvasväska. Bilden togs i en för mig ny park - Jardin du Palais Royal. Ett stenkast från debaclet vid Louvren respektive Hallarna men helt stilla och inte en enda turist. Jätteskum butiksmix också - Manolo Blahnik samsas med en presentbutik från - uppfattade jag det som - en myndighet som värnar om den franska konstitutionen och som sålde saker av typen strumpor med yttrandefrihets-taglines på "Vive la pensée!".

5. Gammal är äldst


Fransyskorna vet att stil är ett livsfundament och som sådant följer den henne genom livet. Se hur kvinnan med käpp ovan vet att klä sig en trettiogradig sommardag i Parc Monceau. Inga beige poplinbyxor med storblommig syntetblus från Axelsson där inte. Nej, en glatt mönstrad kort klänning, bekväma sandaler och c'est parti! Hon ska säkert på ett otrohetsmöte. 

Bilden till höger föreställer två kvinnor i 70-årsåldern som tar bilder på varandra i Le Marais. Bilden gör inte scenen rättvisa, de var så oerhört stilfulla och verkade ha så roligt när bilderna togs. Stilglädje!

Själv tillbringade jag veckan i tunna men soltäckande plagg. Mina 2nd hand-fyndade beige linnebyxor och Eccosandalerna blev grunden till vilka jag skiftade lite olika toppar. Den vita tunna blusen med clownkrage från Uniqlo blev en hit. Precis innan avfärd hittade jag en vit lång kjol från Noa-Noa på Röda Korset för 20 spänn och den passade perfekt till och hanterade sol och hetta. 

En gång såg jag ett modereportage från Luxembourgträdgården med en kvinna och hennes tre barn. Min dröm har sedan dess varit att lyckas klä upp oss alla och ta en liknande bild. Nu fick jag 13-åringen att posera med mig så nu är det kryssat från min bucket list (även om det fanns mer att önska vad gällde stylingen särskilt för en - host ungen - av oss). För protokollet är vi inte sådär bleka, jag försökte mig på någon sorts filter.

Vad som däremot smugit in på listan är att någon gång framöver gömma mig i en stor buske vid stängningsdags för att sedan ha fri tillgång till parken nattetid. Då ska jag ströva runt och sippa på iskallt vitt vin (får klura ut hur jag ska kunna hålla det kallt där i busken) och vada i dammarna. Om man undrar hur fransyskorna kan vara så stiliga får man börja nysta i denna park. Men så kolla på det då:

Anlades för övrigt av samma person som trädgårdsplanerade Versailles. Vi tillbringade timmar varje dag här eftersom hotellet bara låg ett stenkast bort. Jag har många fina minnen från Luxemburgträdgården från förr och den är enligt min mening vackrast tidig höst, men det är något med sommaren också. Stilstram men ändå praktisk. 

Folk joggar, spelar tennis, barn går på dagverksamheter, leker med de radiostyrda båtarna, det visas konst och senaten med sitt politiska liv ligger i princip inbäddad i parken. Folk sitter och läser, riktiga böcker, även unga. Nytt från förr är att man öppnat upp ett par gräsmattor för allmänheten så att man kan ha picknick. Min poäng varandes, har du denna livsmiljö måste det ge avtryck på din person och dina stilmässiga preferenser. Vacker miljö föder vacker stil.

Ni bloggläsare som bor i Frankrike alt. du som varit där nyligen, vad har jag missat?

Mvh/
FruEfficientBadass

Värdet av att kurera sin skogarderob

Jag hittade förra inläggets Cumberbatchbok på en second hand-butik och i densamma fastnade jag för skostället. Inte för att jag var sugen på skor, det är jag aldrig. Jag tillhör inte den del av [den kvinnliga] befolkningen som älskar skor utan är nöjd om jag har bekväma skor som samtidigt ser okej ut. Det kan bero på att jag tidigt fick storlek 41 och att min tid i Frankrike givit mig trauma eftersom en vanlig skobutik ofta slutar damstorlekarna vid 39. Därefter är man hänvisad till "cadet"-avdelningen vars innebörd jag ännu inte förstått men jag tror att det har med tonårskillar att göra. 

Anyheuw, det jag såg i andrahands-skohyllan var nedan: 


Idel festskor. Inte ett enda par "vardagsskor". Varför? Min teori är att man i regel använder slut på vardagsskor, men att man inte använder slut på festskor. Tvärt om. De står där och samlar damm år ut och år in och i ett anfall av rensning hivas de till andrahandsmarknaden. Och köps sedan av en kvinna som "ääälskar skor" för att istället samla damm hos henne. 

Jag blir så stressad av att följa Hollywoodkändisar in i deras monstruösa garderobsreportage. Och när folk hävdar att Carrie Bradshaws orealistiska garderob i Sex and the City (orealistisk eftersom hon i verkligheten inte skulle ha råd med den givet att hon är frilansskribent i staden med en av de högsta hyrorna i världen) är avundsvärd håller jag inte med eftersom den bara innehåller troféskor. Visserligen använder SJP kläderna i serien, eftersom det är fiktion. Men för en verklig människa i riktiga världen är det svårt att upprätthålla en sådan klädstil.

Kanske är det enklare i New York, med släta trottoarer och ett mer kontinentalt klimat. Men att gå i högklackat i Stockholms innerstad är inte alltid helt lätt, inte ens under sommarmånaderna. Åtminstone inte i gamla stan eller längs med kajerna, med kullerstenar, ojämn stenläggning och håliga gångvägar. Nej, tacka vet jag enkla vardagsskor med en twist. Så här ser min skogarderob ut per säsong:

HÖST/VINTER


Blundstones kängor i mörkbrunt, runt 1 500 kronor. Vattentäta, superbekväma. Dessa tröskar jag i fram tills det att isen kommer.


Då byter jag till Ice Bugs med dubbar. På så vis slipper jag bryta handlederna och jag kan gå mina promenader med rejäla kliv istället för att liksom min man - som är för cool för dubbar - halka omkring i gympaskor. Kostar närmare 2 000 kronor men så värt det att slippa frakturer. 

Om jag ska vara lite fin av typen gå på Dramaten tar jag på mig antingen mina bruna eller svarta stövlar. Jag har haft dem i säkert 14 år så kostnaden är nu nere i mikrolite per år. Men de kräver omvårdnad, jag putsar dem regelbundet och smörjer dem med Effekt läderbalsam. Jag vill minnas att inköpspris låg på runt 1 800 kronor styck när det begav sig (det var fortfarande consumer sucker-år).


VÅR/SOMMAR

Först ut på våren är mina Adidassneakers med memory foam eller liknande, vilket gör att de är väldigt sköna att gå i. En kompis hävdar att hon köpte identiska för dryga tusenlappen men jag betalade bara 400 kronor på favoritbutiken Igor Sport på Götgatan som säljer förra säsongens skor med 40-70 procent rabatt. 


Näst ut är mina loafers. Funkar till byxor, kjol och shorts. Man kan ha små strumpor (steps) i eller så kör man en fuling och bara sticker ner sina bara fötter däri, det gör jag. Man kan ju ha en svettsula i som man byter någon gång per år. 


Favoritmärket här är italienska Geox som har ergonomiska skor "som andas". Grymt sköna. Har sedan tidigare ett par marinblå och ett par röda men de är säkert 8-10 år gamla och har börjat lossa i sulorna efter idog nötning. Årets upplaga från Sellpy var av annat märke och kostade en dryg hundring. 

När sommaren börjar på riktigt är det sandaler från Ecco som gäller. Nedan ("Ecco Flash") är favoriter och som jag skrev i ett tidigare inlägg skaffade jag ett nytt par av exakt samma modell i år (de tidigare har jag burit säkert i fem år, varje juni- och julidag). Kostar 1 200 kronor cirka, men jag köpte mina för 800 under vårvintern. Köp off season om du vet vad du vill ha.


Utöver ovan har jag ett par hudfärgade pumps från Tamaris som jag använder cirka en gång per år, och då när jag ska gå på fest inom närområde d.v.s. max Karlaplan. Att jag skulle bära dem i Hudik ser jag som uteslutet. 


Med ovan är jag nöjd. Jag vill inte påstå att det är särskilt billiga skor jag köper. De ligger samtliga i spannet 1 000-2 000 kronor såvida jag inte köper från andrahandsmarknaden vilket jag sällan gör (minus ovan nämnda loafers). Anledningen varandes att jag hört något om att skon formar sig efter sin brukare och att man av den anledningen helst inte ska överta andras. Och enligt inläggets vinkel: Det är inte helt vanligt att hitta vardagsskor i andrahandsflödet (sökte inför detta inlägg på Blundstones, Ice bugs och Ecco-sandaler på Tradera och fick bara upp barnsandaler Ecco). Folk nöter ut bra skor tills bara tippen återstår. Finskor däremot, lämpas över på andrahandsmarknaden, eftersom de inte används.

Frågetecken dock kring de skor som just nu väller ut i de billigare skobutikerna. Under en Stockholmspromenad i mitten av juni var det nedan badskor med grova remmar som regerade. Om du frågar mig är de varken snygga eller kvalitativa så vi får se om de återfinns på Myrorna om något år eller två. Eller om de på grund av bekvämlighet (badskor tenderar att vara sköna) faktiskt nöts ut.



Köper man kvalitet och har fallenhet för skovård blir det dessutom en frugal historia av det hela ändå med uppsidan att du kommer att känna större glädje av att använda högkvalitativa skodon jämfört med mög i fuskskinn från, säg, Din Sko. Skor som, likt de billiga sladderväskorna från fast fashionindustrin, varar i en max två säsonger för att sedan dumpas på grund av sönderfall alternativt brukarens missbelåtenhet med deras estetik. Nej, köp kvalitet och köp saker du vet att du använder. 

Likt i klädgarderoben bör du sikta på att låta 80 procent av klädinköpen gå till snygga vardagskläder. Kanske 15 procent till funktions/sportplagg och max fem procent till fest. För det är max så många timmar av din vakna tid du ägnar åt fest. Gissningsvis betydligt färre, men jag vill inte vara ogin. 

Jag är så nöjd med mina skor. De fyller alla mina behov. Dessutom tar de väldigt lite plats om man jämför med Carrie Bradshaws. Jag behöver alltså inte köpa de där vita skolådorna i plast från Ikea som alla smarta inredningsprogram pysslar med. "Se så fiffigt, här har vi hängt upp förvaring till era 400 par skor" och sen vet man att ingen i hushållet tänker lägga sina skor i lådorna utan fortsätta kränga dem av sig precis innanför dörren för alla andra att snubbla på. Som mellanbarnet säger. "Det ska ju se lite slarvigt ut" (som en del av den coola tonåringsimagen alltså). 

Men om, om, om jag någon gång skulle få möjlighet att tillskansa mig ett par riktigt exklusiva skor så skulle det vara nedan:


OMG de är så fina. Men de kostar runt 7 000 kronor nya eller 5 000 kronor begagnade och enligt Lex Fransk Skoshaming svåra att få tag i i min storlek. Däremot såg jag några liknande från Tamaris men de är ju som sagt inte Chanel och då faller hela grejen. 


Summerat: Mina skor kostar i inköp knappt 10 000 kronor men då har jag nött på ovan i i snitt tio år så säg en årskostnad på 1 000 kronor. Och jag är inte klar än. Skinnstövlarna kommer att följa med mig in i kremeringsugnen. Om man tänker så, snittkostnad 1 000 kronor per år i skor, kan man föreställa sig denna tankelek:

- Lägga dessa tusen kronor på att vid behov förnya inköp av den fungerande samt högkvalitativa, smickrande skogarderoben eller...

- ...lägga 1 000 kronor per år på skor av festslag som ytterst sällan kommer att användas och istället köpa skitskor att ha för vardagsbruk.

Är du nöjd med din skogarderob?

Mvh/
FruEfficientBadass

Cumberbatch revisited

Ni som följt mig ett tag vet att min inredningsguru framför alla är Jane Cumberbatch. Enligt Wiki: 

"Jane Cumberbatch is a British interior designer and author, based in London. She is the originator of the decorating philosophy Pure Style, which emphasizes simplicity, thrift, and longevity. Her designs emphasize a simplified aesthetic which includes white walls, muted colors, natural textures, and vintage elements." 

Ja ni hör ju, hon är precis up the frugal alley.

Under ett besök i Sickla köpkvarter i juni trillade jag in på en secondhandbutik (den bredvid Jysk) och fann där qintissensen (ord?) av Cumberbatchsk utgivning i form av nedan titel till facila 20 kronor. Till saken hör att jag redan har hennes småböcker Pure Style och Stilrent utomhus, men jag bor på två adresser och kände ett behov av att ha Cumberbatch med mig jämt. 


Om ni tycker att jag tjatar om kvinnan i fråga säger jag: Läs nedan passage och säg mig att man kan prata för mycket om henne:

"Stilrent handlar om att vara ekonomisk utan att dra in på viktiga saker som god mat och en ordentlig säng. Stilrent är att inte slaviskt följa inredningsmoden, det handlar om att vara praktisk och fyndig - att förlita sig på basvaror i stora serier inom heminredningen som alltid har funnits, att använda de stora varuhusen till att köpa bra basvaror eller leta efter andrahandsmöbler som kan förnyas med lite färg.


Stilrent lägger vikten vid den sensuella sidan av boendet: textur - löddrande tvål, grova korgar, repkassar, en tunn girlang tvinnad av färska rosmarinkvistar eller njutningen av att sova på rena vita bomullslakan; doft - fräscha blommor, doftande ljus eller tvätt som fått torka utomhus i det varma solskenet; smak - gott bröd eller färsk potatis kokad med dill; färg - ljusa, klara matta nyanser inspirerade av naturens egna färger, hundloka, äggskals- och kattunsvitt, smörgult och halmfärgat, skärbönsgrönt, havs- och himmelsblått och jordfärger; naturföremål - mossa, lavar, snäckskal, stenar; smak - gott kaffe, fin choklad, gott vin; tyg - god kvalitet, hållbarhet och dekorativa enkla mönster som rutor och ränder; basvaror - god formgivning som till exempel en tennmugg, en puddingform eller några glasburkar.  


Stilrent handlar om att skapa ett boende med rymd genom hela huset. Stilrent handlar om att göra måltiderna lika sensuella som praktiska och visar hur enkla saker - vita tallrikar, nystärkt linne och vaser med snittblommor - kan skapa njutbara och vackra måltider. Stilrent visar också hur enkla men goda basingredienser - god ost, färsk fisk, fräsch frukt och fina grönsaker - är nyckeln till en problemfri matlagning. 

För vardagsrummet visar Stilrent hur en kombination av föremål och ytor som bekväma sittmöbler, vackra tyger i bomull, ylle och muslin, levande ljus och flammande brasor hjälper till att göra rummen vilsamma och rofyllda.

För att göra din sömn bättre visar Stilrent på vikten av välbäddade sängar och rena madrasser liksom de njutningar som skapas av frasande bomullslakan, varma yllefiltar och täcken.


För badrummet visar boken hur tillgången på massor av rykande hett vatten tillsammans med mjuka bomullshanddukar och underbart doftande tvålar gör badet till en riktigt sybaritisk upplevelse."


Kan man inte älska en person som i ett och samma textstycke använder orden skärbönsgrönt, puddingform och sybaritisk? Nej, jag ska vara ärlig och öppen med det. Om Jane approcherar mig i något sammanhang och erbjuder mig sin hand kommer jag ovillkorslöst att tacka ja, om det inbegriper en framtid då jag får äta hennes fina ostar på vit stapelvara i hennes vilsamma vardagsrum. Bara några bilder till!








Viss bias här eftersom jag själv är en sucker för vitt. Det finns massor av färg i boken också, med separata kapitel om hur man använder blått, gult, terracotta och grönt i inredningen. Oavsett vilken Cumberbatchgren man tillhör så är det snyggt. Jag kan inte riktigt sätta ord på känslan här, men hennes miljöer känns så självklara, okonstlade och råa. Som en sorts ur-inredning, tänk Netflix-versionen av Anne på Grönkulla blandat med Manhattan 1912 och Les Landes 1982. Tidlösa, avslappnade och enkla, är väl kanske lite mer bekvämt uttryckt. 

Jag menar, kolla på bilden fyra bilder upp med soffan och gardinen och sidobordet med den höga växten. Det den här bilden signalerar är bortom inredning. I det här rummet lever någon som visserligen har en känsla för stil men det är sekundärt. Det primära är komfort, integritet, egensinnighet (vem väljer en sådan märklig växt liksom?) och en storts stamina och tidlöshet som man inte hittar i något inredningsmagasin av idag, fullplottrade som de är med "säsongens stilmarkörer". Cumerbatch scenerier saknar konsumtionsincitament. Tvärt om skalar de ner till ett minimum för att ge möjlighet till vila för öga och kropp. Funktion är bas, estetiken en bonus. 

Det bästa är att du inte behöver vara rik för att leva Cumberbatchskt. Tvärt om uppmuntrar hon att ta tillvara det som finns till hands, exempelvis "skrotmöbler" och fixa till dem. På ett ställe i boken hävdar hon att hennes hem består av en kombination av reaköp, arvegods och second hand. Det handlar mer om att veta var varje möbel, gardin och pryl hör hemma och framför allt var de inte hör hemma

När jag skaffade Stilrent bodde jag tillfälligt i mina föräldrars lägenhet och jag tänkte att jag skulle göra ett par Cumberbatchska experiment där för att visa att man med små medel kan få in Stilrent-element utan att varesig handla nytt eller ens lämna bostaden. Nedan ådrog sig en måndagskväll och tog 45 minuter. 

Badrum före



Badrum efter

Efter att ha tagit ut allt oönskat gick jag på jakt i lägenheten efter naturelement och vit frotté. I hallen hittade jag en korg som skulle kunna rymma de mest frekvent använda finkemsartiklarna, istället för att ha dem hängande på full varumärkesdisplay på väggen. Endast tre vita handdukar stod att finna, men det räckte för att skapa en känsla av spa. Dessutom funktionellt eftersom det ofta är efter badet man kommer på att man skulle hämtat en handduk i linneskåpet. En vacker tennljusstake adderade en extra touch av je ne sais quoi. Jag anser att moppar, tvättställningar e d inte har i badrum att göra. Varför? 

1) Badrum ska vara lugna och harmoniska. Om du behöver umgås med tvätt- och städredskap medan du gör dig iordning eller ligger i ett varmt bad (minns: "rykande hett vatten tillsammans med mjuka bomullshanddukar") kommer du inte att erfara samma nivåer av harmoni som om du inte gör det.

2) De allra flesta hem har utrymmen som kan ge plats åt städartiklar. Exempelvis garderober och skrubbar. Problemet är att vi fyller dessa utrymmen med en massa mög så att vi till slut blir tvungna att låta nyttoprylarna ta plats i utrymmen som egentligen ska vara till för oss, a.k.a. människorna. Dammsugaren får stå under trappan, moppen i badrummet, sopskyffeln på köksgolvet. Nog! Ta tag i prylberget och frigör yta åt dina städ- och tvättartiklar så att de står där de ska. Så att du kan leva Cumberbatchskt vilket borde vara en prioritet för alla inblandade. 

Diskbänk före

Diskbänk efter

Vad gäller diskbänken följde jag Aurikatariinas råd att rengöra den på enklaste tänkbara sätt med diskmedel. Jag passade också på att fylla på den bruna diskmedelsbehållaren eftersom kvartsfulla behållare enligt Lex Feng Shui andas fattigdomstänk vilket i sin tur attraherar fattigdom vilket ju vore trist. Vidare tog jag ner min hatgenre; sugproppsförvaring, och gjorde rent kaklet. Den bakterievänliga Wettextrasan fick ge vika för en tygdito och mina föräldras extensiva samling skärbrädor fick plats i ett underskåp. Inte i verkligheten alltså, men i ett parallellt universum där jag planerar deras kök, vid det här tillfället la jag dem bara på köksbordet. Mina föräldrar har för övrigt 14 skärbrädor uppe på full display. Jag antar att de hackar och skär mycket tillsammans med många vänner åt gången. 

Diskställ - hate it. Varför?

1) Tar plats 24/7 när du rimligtvis inte diskar 24/7. 

2) Uppmanar till den bedrägliga tanken "här står disken och torkar medan jag sover och jag spar arbetsinsats" vilket är FEL. För självtorkad disk blir ofta lite småsunkig. Fläckar på glas, rester av diskmedel, fortfarande blött på vissa ställen även dagen efter. Bätte att i samband med ad hoc-disk (vilket det rimligtvis måste handla om i ett hushåll med en normalstor fungerande diskmaskin) bre ut en fin kökshandduk av linne och låta disken stå och droppa av i någon minut. Sen tar man en annan handduk, torkar av det sista, ställer in i skåp och volià, disken avklarad och bänken kan åter vara fri. 

Köksbänk före

Köksbänk efter

Efter att ha plockat av samtliga prylar från de köksbänkar som omgärdar spisen rengjorde jag kaklet och torkade av bänken varefter jag polerade den med lite rapsolja eftersom den var uttorkad. Städa med ekotipset nämner kokosolja som den ultimata träåterfuktaren, men jag skulle tro att det går bra med vilka vegitabiliska oljor som helst. Man kan också passa på att smörja träskärbrädor och träredskap med oljan när man ändå är igång. 

Därefter valde jag ut en av fyra (4) pepparkvarnar samt hällde flingsalt i en skål och ställde vid spisen. Jag lät en köksmaskin stå kvar nämligen vattenkokaren eftersom det rimligtvis är en pryl man använder ofta särskilt om man som vi bara dricker pulverkaffe. Hade jag bott här hade jag skaffat en kryddväxt av typen timjan och satt i en stor terrakottakruka till vänster, men nu nöjde jag mig med en sida ur Stilrent som visar bild på kryddor. 

Vän av ordning undrar kanske varför jag plockat bort grytvantar, byttan med stekspadar etc. Det är inte ett stylingknep utan en rent praktisk manöver. Det är faktiskt inte omöjligt att sålla ut de viktigaste spisverktygen och låta dem ligga i den kökslåda som är i närmast anslutning till spisen. När man sedan behöver en slev, visp e d öppnar man lådan, tar ut aktuellt verktyg och stänger lådan. Jag skulle tro att det tar mellan 4-5 sekunder (för övrigt tar det några sekunder att rassla igenom de stora byttorna också). I gengäld slipper du ha dina bänkskivor belamrade med en massa kärl som dels tar plats och som dels försvårar städning och det dygnet runt sju dagar i veckan. 

Över huvud taget spar minimalism en massa tid. Du slipper flytta på saker för att få plats för själva matlagningen. Städningen går snabbare. Du slipper spendera tid hos psykologen för att bearbeta din prylstress och framför allt slipper du lägga en massa tid i tjänstemannabåset för att tjäna ihop till nya köksprylar och hemstäd. 

Jag hade utan att tveka kunnat sålla ut mellan 70 och 80 procent av det mina föräldrar har på sina bänkar, i sina skåp, på sina skåp och i sina lådor och klarat mig alldeles utmärkt. Och mina föräldrar är inte hoarders enligt A & E-definitionen utan mer genomsnittsmedborgare som har en förkärlek för att skaffa många av en sak (exempelvis 14 skärbrädor när två borde vara tillräckligt för de flesta). 

I min bok Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende -  listar jag de saker jag skulle behöva i min utopiska minimalistetta. Jag minns nu inte det exakta antalet och det är inte heller relevant. Det som är av vikt är att man (du) sätter sig ner och skissar på vad man faktiskt behöver. Sen går man med fingerstpitzgefühl igenom sitt bohag och plockar ut just dessa föremål, d.v.s. de absoluta favoriterna. Resten ger man till insamling och glädjer en nyutflyttad någonstans. Vips har du frigjort enormt mycket utrymme i skåp och lådor och kan därmed likt tetris flytta ner allsköns junk du idag har stående på bänkarna. Tänk på att hyllor i regel är flyttbara så lägg inte saker som ska stå upp (ex. en kaffebryggare). Justera hyllorna istället så att sakerna får stå som fölk. Tänk också till. Var ska du koppla in kaffebryggaren när du en gång om dagen ska göra kaffe? Se till att bryggaren står i ett skåp nära den kontakten. 

Okej det här inlägget blev både längre och mer spretigt än avsett. Jag skulle prata Cumberbatch. Så låt mig avsluta med ett enkelt tips från boken som alla kan ta till sig. Sy tygkassar till badrummet som familjemedelmmarna kan lägga sina hygienartiklar i så slipper de stå och ta plats på badkarskanten. Det räcker med en enkel kroklist så är problemet ur världen. Här är receptet:


- Klipp till tygstycken 92*42 cm.
- Vik tyget på mitten, räta mot räta, och sy den ena långsidan en 36 cm lång söm, sömsmån 1 cm.
- Lämna ett mellanrum och fortsätt att sy till kanten.
- Till dragskon för knytbanden: Vik ner den övre kanten 1 cm runt om och pressa vikningen på plats.
- Vik sedan in 5 cm till och stryk på plats. 
- Sy runt hela överdelen 1,5 cm från den invikta kanten. Gör en andra söm ruunt påsen 3 cm nedanför den första sömmen.
- Vänd påsen till rätsidan och pressa den.
- Sätt en säkerhetsnål i änden på ett 110 cm långt band och trä in i kanalen. 
- Ta bort säkerhetsnålen och dra ihop ändarna.

Har du Cumberbatchska element i ditt hem?


Mvh/
FruEfficientBadass