Fallet Täppas

Jag skrev för länge sedan om min vän som drev mäkleri i Stockholm. Låt oss kalla honom Täppas. Låt mig berätta fortsättningen på förra inlägget, som i korthet handlade om att han trots ett antal år i en för utomstående uppfattad som lukrativ mäklarverksamhet i Stockholms innerstad, inte hade särskilt mycket i ISKen. Vi hörs, så som man gör med manliga vänner, ungefär vartannat år och när vi nu talades vid i slutet av maj fick jag följande lägesrapport:

- Han vill sälja mäkleriet men det går trögt. Även intäkterna från mäkleriet har skrumpnat på sistone så de sitter inmålade i ett hörn. Sälja nu till lågt bud eller bita ihop ett par år och hoppas på något högre? Motivationen gör inte sitt till om en så säger.
- De har byggt ett fancy pancy hus ett antal mil från Stockholm, typ Strängnäs. Där har Täppas, stor fan av byggen och exklusiva material, byggt sitt Taj Mahal. Ungefärlig kostnad: 6 mille. Marknadsvärde: 6 mille?
- Marknaden för uthyrning på orten är bra. Täppas uppskattar att de skulle kunna hyra ut huset för runt 30 000kr/månad. Efter att husrelaterade räkningar och skatt är betalda=15 000 kronor netto in.
- De har ett fritidshus på en ö i Mälaren som kanske skulle inbringa 2 miljoner om de sålde. Men frugan vill inte sälja. Stället är bebeoerligt merparten av året, dock ej i midvinter eftersom man måste ta sig dit med egen båt.
- De drömmer om att ta ett par sabbatsår med barnen innan de börjar skolan (om två år). Bo i Spanien, Finland (!) och kanske sydostasien. Sista rycket liksom.
- Frun har precis sagt upp sig från mäkleri och söker nu efter ett vanligt kneg typ kassan ICA.
- De har uppskattningsvis ett ISK-kapital på runt 600tkr eftersom Täppas varit tvungen att plocka ut lite löpande för att betala räkningarna under senaste året då han i egenskap av firmaägare valt bort lön.

De vill vara lediga i två år. De vill tillbringa dessa år åtminstone delvis utomlands. De har relativt medikoert kassaflöde. De har kapital bundna i fastigheter. Hur skulle du råda Täppas med fru att gå vidare?


Mvh/
FruEfficientBadass

Flytten

För ganska exakt en månad sedan körde vi det sista lasset upp till vårt lantställe. I samma veva ändrade vi folkbokföringsadress så nu är vi officiellt icke Stöckhölmare. I vanlig ordning inleds våra vistelser på landet med ett maraton av kroppsarbete. En eftersatt trädgård måste röjas upp, saker som trillat av husen under vintern måste åtgärdas (trä, glas etc) och i år tillkom även inredning av barnens rum av det mer arbetssamma slaget d.v.s. bygge av en vägg, montering av diverse hyllor samt införskaffande av två skrivbordsmöbler. Det tog en dryg vecka att få de sakerna på plats men därefter tillkom en del småfix av typen röja ner årets upplaga av rönnskog bakom huset. Men förutom lite mer interiört donande än vanligt känns det som en helt vanlig sommar, fast längre. Vi brukar ju sällan komma upp förrän i mitten av juli och att vara här redan till midsommar är lyx. Att dessutom komma hit utvilade och glada, inte som urlakade trasor med slutspurten på jobbet som en mörk skugga efter en, är lyx upphöjt till två. Men det mest fantastiska av allt är ändå det ni som följer mig på Insta kunnat bevittna nämligen hönsen.



Alltså, dessa små liv. Att ingen har berättat för mig förut (okej min konstnärliga ledare har berättat för mig men förutom henne) hur underbara de är? De är riktiga små charmtroll. Ovan är Jerry, en Hedemorakyckling på väg in i tonåren (typ). Ser ni hennes små dinosaurie-fötter? Jag kan berätta att när hon myser sådär i min dotters famn blir fötterna alldeles avslappnade och man kan liksom fläta fingrar med henne och gosa med de mjuka små torra trampdynorna som är alldeles varma. En stund senare la sig dottern ner i soffan och Jerry lade sin näbb mot hennes kind och andades sin lilla kycklingandedräkt mot min dotters hud så att min dotter började gråta av rörelse. Senare samma kväll (det här var första dagen vi började kela med dem), satt barnen med varsin höna i knät medan vi kollade på film och hönsen fick äta körsbär och popcorn.*

De är kort sagt helt ljuvliga och ytterligare en charmerande egenskap är att de inte kräver något underhåll att tala om. Jag byter vatten en gång om dagen, fyller eventuellt på med lite basfoder från Granngården (ja jag vet, man ska bulkköpa från någon bonde men i väntan på att jag skapat erforderliga kontakter kör vi på detta, vi har trots allt bara en handfull höns) och sopar bort lite spillning. Sen går de runt i sitt "panic room" (den innersta delen av hönshuset) eller i ladugården. Ibland vågar de sig ut på gräsmattan, men där vill jag bara att de ska vara om vi är där eftersom det varit en del rovfågelsattacker mot hönor i området på sistone och blotta tanken på att förlora Ben eller Jerry eller Svarten...jag klarar nästan inte av att tänka på det.



Frugal win hönor? Icke-existerande om du frågar mig. Nu har vi inte lagt några pengar på själva hönshuset eftersom vi inredde ett gammalt djur-rum i ladugården och använde existerande virke för att bygga innervägg. Okej jag köpte en rulle hönsnät eller två men det var ingen kostnad att tala om. Men själva hönorna (rasrena Hedemora) kostade 250kr/styck och värmelampa, vattenautomat, värmematta vattenautomat (till vintern) och ett par fodersäckar gick på en tusing. Men om man betänker att folk kan lägga det tiodubbla på en raskatt eller en hund och vi redan nu erfar denna euforiska lycka över de små förvirrade mysdjuren, är det värt varenda spänn, med eller utan ägg. Bara att se småttingarna arrangera "picknick" på gräsmattan med majs och vatten i små skålar (för att sedan mest springa kors och tvärs i jakt på hönorna) gör det värt det. Och känslan av att återföra djur in i en ladugård som gapat tom sedan tidigt 90-tal. Det är feng shui i dessa allra bästa form.

Att vara här, att kunna stövla runt på innergården osminkad med något fysiskt projekt på gång, allt medan himlen skiftar från klarblått till mulet tillbaka till klarblått, är en dröm jag haft sedan 30-årsåldern. Först var den diffus och overklig och jag slog alltid genast bort den. Det var "omöjligt", jag skulle aldrig lyckas med det, åtminstone inte medan barnen bodde hemma. Kanske att jag och min man kunde göra det någon gång som pensionärer. Det var mina tankar runt 30. Jag är tacksam för att jag inte redan då hittade MMM för det hade varit helt outhärdligt att gå och vänta in detta scenario under 13 år.** Jag känner mig emellertid tvingad att brasklappa att vi nu befinner oss i Sveriges Toscana a.k.a. Hälsingland sommartid och även en mulen dag ser från mitt skrivarfönster på plan två rätt inbjudande ut:


Kom igen i november när det kompakta mörkret lägger sig eller i mars när det snögloppar och barnen går i skolan och jag har tentaångest. Det är möjligt att vi tycker att det hela suger då. Fast det utesluter inte att vi tycker att det är toppen just nu. Återkommer om mer lantlif inom kort.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Ett tips är att ha oömma handdukar under hönorna, de är inte rumsrena.
** Å andra sidan hade jag nått fram betydligt snabbare om jag stött på MMM vid 30. Fast då hade han inte börjat skriva. Moment 22. 

Spara i sommar

Jag har ju tidigare kommenterat Plångboken-Pias något spända förhållannde till folk som eftersträvar ett liv utanför 40-timmarsveckan här och här. Nu är hon på't igen och tillsammans med sin kulturjournalistiska kollega Ulrika Knutsson klipper hon flinkt sönder Joel Dahlbergs försynta boktips "Ut ur ekorrhjulet" av Åsa Axelsson. Missa inte Utdelningsseglarens inlägg i frågan.

Det kanske är lite sent påtänkt att göra ett sommarspar såhär mitt i semestertider men ge mig en chans (dessutom bevisar exemplet Plånboken att du inte får så värst mycket annat sommarspar via den statligt subventionerade etern). Om du hänger här ofta kanske du inte är på All Inclusive i Dubai just nu utan kör en påver inrikessemester vilket faktiskt är det första frugala knepet. Kampera i himmelriket och bli rik som en prins!

1. Stanna i ditt hemland

Jag tänker inte lägga någon värdering i inrikes vs. utrikes-semestrande under sommartid, åtminstone inte i ordinarie brödtext*. För att relatera till ChooseFI-Brads resonemang om att göra strukturella förändringar i sitt liv snarare än att gneta med detaljerna anser jag att den här punkten är den enda punkten du behöver fokusera på, resten löser sig kemiskt. Ty avhåller du dig från att bränna 4-14' per person på dussincharter kan du sätta i dig en hel burk Häaegen-Dasz Vanilj varje dag (världens godaste glass?) och ändå vara den största svenska semestervinnaren i år. Och jaaaa det har varit kallt och stundtals regnigt och blåsigt. Men det har också varit stunder en true bliss. Vi kör lite "deep year"-taktik här och utforskar närområdet i Hälsingland. OMG vilka ställen, se nedan utsikten från landskapets högsta berg respektive Hornslandets naturreservat med flera olika vandringsleder i havsnära miljö. Om jag inte vetat bättre hade jag trott att jag var i typ Dolomiterna respektive Skagen. Noll krrronor köstade det å minus bensin och lite vatten från Lidl.




2. Besök folk - ta emot folk
Finns det något härligare än att ha tid att riktigt "hänga"** med folk man trivs med? Åtminstone under några dagar. Vår sociala stategi på landet är att folk är välkomna när som (men gärna inte samtidigt, vi tillämpar först-till-kvarn-principen) och att vi under dessa dagar ses till middagen. Frukost, lunch, alla sköter sig själva. Vill man inte äta det vi har får man skaffa eget. Rimligen delar man middagsinköp och tillagning mellan gäst och värd, men det här brukar lösa sig utan våld. Det är underskattat att ligga och småslumra i skuggan tillsammans med folk man aktivt valt (jmfr. din solstolsgranne i Dubai som lade ut handduken redan i gryningen: Sprechen Sie viel mit einander?).

3. Gå på diet
När det är varmt passar det bra att testa en frugal diet eftersom man inte är så hungrig. Dessvärre är jag själv av biologiska skäl förhindrad till det*** men någon tipsade i kommentatorsfältet för ett tag sedan om en sorts detox som var väldigt plånboksvänlig, ange gärna namnet igen för jag hittar inte kommentaren. Antar att hela 5:2-segmentet och intermittent fast lämpar sig för ändamålet. Tänk minerna hos dina av charter-dessertbord proppmätta kollegor när du glider in efter semestern med din vältrimmade (och ätstörda) silhuett.

4. Ta tag i skiten
Allt det där du går och skjuter framför dig i vardagen skall tas om hand  och det NU bitch. Organisera källarförrådet, kapsylera din garderob, riv tag i fotokartongen i den mån du har någon. Detta är ypperlig sysselsättning under de dagar det REGNAR, detta vidriga tillstånd vi skyr som pesten (förutom somrar som förra då det inte regnade alls, då var det ett jäkla liv om motsatsen). Alltså mysfaktorn i att sätta på lite lugn musik, en rejäl omgång bryggkaffe och bara få det ur systemet en gång för alla. För en svenne banan låter nog detta dödstråkigt, men The SatisFacTion när du är klar och något säger mig att du som följer blögga förstår vad jag menar. En välkurerad gardrob lagom till jobbstarten = vaccin mot septembershopping (min forna akilleshäl) och en liten känsla av lycka varje dag du ska göra dig iordning. Organiserat förråd = förebygger dubblettshopping och kan dessutom generera intäkter om du väljer att sälja på Tradera eller Blocket.

Vi slipper köpa nytt till Svarten i alla fall

Jag tänkte stanna en sekund vid den sista punkten för den är för mig mycket större än vad den kan verka vid första anblick. Jag återkommer igen till Joe Rogan-avsnittet med Naval Ravikant och hans syn på meditation och att "få frid". Det var så vackert uttryckt att jag måste citera:
"My own experience is the place where I want to end up the most is peace. Peace is happiness at rest, and happiness is peace in motion. You can convert peace to happiness whenever you want, but peace is what you want most of the time. If you are a peaceful person, anything you do will be happy activity."
Ravikant når frid företrädesvis genom att meditera och genom att ignorera externa problem som enligt honom aldrig kommer att ta slut eftersom det alltid uppstår nya. Och uppstår det inte nya uppfinner vår hjärna nya problem så det är bara att gilla läget. Jag köper delvis hans resonemang men kan heller inte blunda för det faktum att jag sedan ett tjugotal år bekänner mig till Karen Kingston och hennes lärjungar av typen KonMari och är helt övertygad om att det finns ett samband mellan ordning på din fysiska kontext och ordning i ditt psyke.**** Naval gör jämförelsen mellan ett belamrat vs. luftigt sinne och en inbox. Det tar ett tag att rensa sin inbox. I början får du sortera och slänga mail som är flera år gamla. Men sakta men säkert närmar du dig nutid och en vacker dag har du en helt ren inkorg, möjligen med några mail från gårdagen skrotande däri. SÅ ska ditt psyke kännas, som ett vitt ark med gott om utrymme för ny input och social stimulans. Meditation i all ära, gör det om det passar dig, men rensa också ur i skrymslen och vrår för de tär på ditt psyke, om än lågintensivt.

Entré första dagen på jobbet där dina solskadade, chartermaxade kollegor pustar "Man skulle behöva en till semester nu efter semestern höhö" medan du, slender, zen och aningen rikare än innan semestern glider in och ler i mjugg åt att hösta in ytterligare ett kalenderårs ISK-sparande på väg mot en framtid där ordet semester kanske helt kommer att ha förlorat sin innebörd.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Alltså - hur tänker man? Okej att vi lider av stundtals ruskigt väder på dessa breddgrader, men varför bränner man inte sin flygskam på en resa i februari eller mars eller november då? Detta bulimiska suktande efter just sommarsol, jag hör det ideligen: "Ja hehe vi bokade en vecka charter i början av sommaren för att försäääkra oss om att vi skulle få lite soool, sen kan man liksom slappna av och leva med dåligt väder." Jag förstår det bara inte? En (1) sommar och det var sommaren 2007 vill jag minnas att det åtminstone på västkusten regnade kon-stant vilket ja det ska jag erkänna, var deppigt. Men 19 av 20 svenska somrar är en eklektisk mix av sol, regn, mulet, vind et cetera. Qoui de neuf, lev med det! PLUS och jag avskyr att bli klyschig, men jag måste för protolkollet vidhålla att en svensk grönprunkande sommar ink. alla dessa väder med hästlängder slår ett vidbränt charterlandskap där man går runt och väntar på att få solsting. Och ja, vi var i Toscana förra sommaren men det var första familjeutlandsresan på sju år och det var Toscana vi var där för att äta mat inte primärt för att tanka sooool. Jag har rätt, alla andra har fel.
** "Hänga" = Den aktivitet svenne banan avser när de inreder specifika rum i sina MacMansions med soffor, TV-spel och allehanda gadgets i tron om att barnen kommer att vilja vistas på ett annat våningsplan än dem. Det kommer de tids nog att vilja men då vill de heller inte vistas i nämnda MacMansion utan bakom grillkiosken där de kommer att ägna sig åt häng av annat slag.
*** Tidiga läsare minns mitt potatisexperiment som varade i cirka 20 timmar. 
**** Jag menar, tycker du att de där damerna med hoardingtendenser på kanal 6 verkar harmoniska? 

Att jobba 9-5...

...är maskingöra. Så säger Naval Ravikant, entreprenören som startade AngelList* och som gästade Joe Rogan i början av juni i år.



Han är en person med åsikter om allt från AI-hotet ("starkt överdrivet") till sociala medier** och UBI ("A non-solution to a non-problem")*** men det jag främst tänkte lyfta fram till er är tankarna kring vår nuvarande tjänstemanna-arbetsmarknad som han sammanfattar i en Tweet för ett par år sedan: "Forty hour workweeks are a relic of the Industrial Age. Knowledge workers function like athletes - train and sprint, then rest and reassess."****, tankar som inte är nya i den här bloggosfären. Jag tänker exempelvis på ett inlägg från Oberoende Frihet för någon månad sedan: "Jag har alltid gillat att jobba lite, eller mycket om hen så vill. Men i korta intervall."

Citatet får mig osökt att tänka på en person i min närhet som gjort lökandet på arbetstid till konst trots en utifrån sett krävande roll med flera hundra anställda. Nu är hean rätt analytisk och clever så jobbet går mer ut på att sätta rätt bollar i rullning snarare än att själv leverera operativ produkt dagarna i ända. Men han betonar ofta vikten av vila för att förmå se den stora bilden och komma in med relevant inspel i rätt tid, något han förmår göra för att hans hjärna inte är sönderstressad av work signalling activities som andra på hans nivå pysslar med. Detta är inte en hållning som företaget i fråga nog skulle uppmuntra officiellt (att det är helt ok att lägga in 27 arbetade timmar per vecka på en rätt rejält tilltagen heltidslön), men utkomsten är till allas belåtenhet. Så här säger Naval:

Naval Ravikant: "As a modern knowledge worker athelte, as an intellectual athlete, you want to function like an athlete. You train hard, then you sprint, the you rest, then you reassess. This idea that you are going to have linear output just by cranking every day at the same amount of time, that's machines. Machines should be working 9-5, humans are not meant to work like that."

Joe Rogan: "But for people working for someone, there is not much option."

NR: "The first thing if you want to make money, you're not gonna get rich renting out your time. Even lawyers and doctors charging 300 dollars per hour will get rich due to lifestyle inflation and because they are not saving enough. The first thing you have to do is to own a piece of business, you need equity. Either as an owner, an investor or as a shareholder. It's up to you to get your financial freedom."

JR: "You say that in the future practically everyone will work for themselves. The information age will reverse the industrial age."

NR: "If you go back to hunterer/gatherer times, we basically worked for ourselves. We communicated and cooperated within tribes. Each hunter stood on their own and combined their resources for the family unit. But there was no boss hiearchy where you were the third middle manager down. In the farming age we became a little more hierarchical. But since these were mostly family farms, it was in the industrial age we created this model where thousands of people were working with the same thing with bosses and time schedules. The reality is, I don't care how rich you are, I don't care if you are a top Wall Street banker. If somedbody can tell you when to be at work and what to wear, and how to behave, you are not a free person, you are not actually rich. We are in this model now where we think it's all about employment and jobs, I have to work for somebody else. But the information age is breaking all of that down."

Sen övergår han till att skissa upp denna framtid som i stort går ut på en gigekonomi full av experter men utan medborgarlön (du får själv lyssna på hans resonemang) och att man gör sin shit, sen är man ledig.

Hur tror du att arbetsmarknaden kommer att se ut för våra barn[barn]?

Mvh/
FruEfficientBadass

* En plattform som länkar mellan startups och affärsänglar.
** "Humans are always signalling. Rather than really looking at yourself, you’re looking at how other people look at you.” Precis som fågeln i Attenborough-filmen, kolla 2:35 in, det är helt sjukt!
*** Han menar att arbetsmarkanden aldrig varit statisk och att vi ägnat oss åt automatisering sedan stenåldern. Andrew Chang, som jag skrev om i inlägget om medborgarlön, menar ju att "den här gången är det annorlunda", men Naval verkar bergsäker på att arbetsmarkanden inte är ett nollsummespel där vi sitter och delar upp ett antal jobb mellan oss - tillräckligt många nya kommer att tillkomma. Som min man sa: Det mest fascinerande av allt är att de kan låta så stensäkra när de uttalar sig, själv hade man ju låtit sig plöjas ner av första bästa motargument.

****Jag älskar f.ö. underkommentaren: "You dont't work in consulting right?" och hans svar "My first job out of college and I quit almost instantly".

Ett läsarmail

För några år sedan stod jag och sopsorterade vid återvinningen i Hudik och när jag precis tömt min kasse med mjukplast insåg jag att jag tömt den i containern för kartong. Jag kan fortfarande vakna kallsvettig över mitt misstag. Jag ser framför mig hur jag fuckar upp Iggesund Produktionsenhet 2b och ett års iPhone-kartonger när mina brödpåsar och mjölkkorkar matas fram på produktionsbandet tillsammans med all godartad wellpapp och tetra paks. Det är kanske av denna anledning jag blir extra glad då jag får läsarmail av nedan slag:
"Jag har sedan barnsben (är 33 år nu) varit ekonomisk och sparat och jobbat och tänkt pengar men ju mer jag läser ju mer jag lär jag mig, och du har inspirerat till att detta skett: 
- Jag har gjort grovrensning av köksprylar, de cyklade jag iväg med till ÅVC idag. Garderoben är rensad och organiserad.
- Jag har läst Prylbanta och Meet the Frugalwoods, tack för det senare tipset. Köar för Åsa-Ekorrhjul på bibblan. Andra tips?
- Jag har rensat mer i vindsförrådet, och fick tummen ur att få iväg ett sedan två år oanvänt köksbord med fyra stolar som bara tog plats.
- Jag har skrivit min investeringsstrategi, efter ditt inlägg om det.
- och via att ha lagt upp nämnda strategi släppt min cherrypicking utdelningsaktie-köpande i min ISK och ska istället bygga vidare på global index-fond och Spiltan Sv Investmentbolag. Jag gillar tanken på passiva inkomster via utdelning som många av dina bloggkollegor skriver om men du har fått över mig till the dark side of index.
- Jag lyssnar på Choose FI i detta nu… lyssnade i förmiddags på avsnittet när de benämnde dig som ”han” när de läste din kommentar du lagt.
- Vi försöker driva upp en stickling att ta med till vänner vi ska till på middag ikväll (tyvärr har den inte hunnit utveckla rötter, för det måste den väl innan man kan ge bort? vi tänker att man lämnar över en planterad sak i kruka).
- Har visserligen inte varit på charter på tio år men jag har gjort 28 weekendresor inom Europa senaste sju åren. Jag ångrar inget MEN jag kan ju faktiskt nöja mig med en-två per år istället och lägga mer deg till ISK för framtida frihet.
- Jag har insett att man kan vandra söderut via sörmlandsleden, man behöver inte åka till Island för att vandra (trots att det var magnifikt)
Vad jag inte kommit till (än): - lönecava."
lästips säger jag: se flik "Boktips" i dataläge på bloggen. På lönecava säger jag klicka här och bara gör det, det är så sjukt satisfying. En av de saker jag saknar med yrkeslivet. Det är väl dags snart väl? När är det lön egentligen?

Men det jag fastnar för allra mest är punkten om resandet. Jag har alltså bidragit till att en klok ung person i barnafödande ålder mer än halverat sina flygresor för att istället hösta in degen i ISK:en. Och inte nog med ISK:en, hin har förmått förstå att man får utdelningar även i indexfond, utan att stå den förhatliga bolagsrisken vilket är grand. 

Om vi antar att den här personen har några andra FIRE-följare som börjat tänka i samma banor kan jag ha skäl att tro att mitt bloggande har haft större effekt på miljön än jämfört med om jag inte bloggat. Det är en mycket tillfredsställande tanke som masserar min grandiosa personlighetsstörning med jämna intervall. 

Flumvarning: Det är lite som med aktier placerade i en indexfond. Det värsta som kan hända är att deras värde - förutsatt att indexfonden har bred diversifiering vilket är själva kännetecknet för en indexfond - går ner till noll (konkurs) och det bästa som kan hända är att några aktier skjuter i höjden, kanske flera hundra eller tusen procent vilket ger en god snittutveckling. Det finns alltså ett tydligt golv (0) men the sky is the limit. På samma sätt har mina egna miljöaktioner i vardagen begränsad utvecklingspotential. Visst, jag kan bli bäst i stan på att källsortera och ta med mig plåtsugrör på tåget. Men de miljömässiga konsekvenserna för dessa aktioner är begränsade. Om jag däremot får bara en (1) person att börja förändra sin relation till kläder och resor på det sätt jag tydligen förmått denna läsare att göra, har jag plötsligt dubblat min insats. Han är bara en (1) person, visst. Men jag vet, efter att ha läst era kommentarer, träffat vissa av er och av de mail en del av er skickar till mig, att jag på ett praktiskt plan påverkar flera stycken. Kanske uppåt ett tiotal, vad vet jag. Det är tio jag:s. Min dröm är att vi som community kommer att påverka tusentals, tiotusenttals och tillsammans med communities runt om vi världen skapa en rörelse mot en mer låginstensivt liv för såväl individ som planet. Och då pratar jag även psykiskt välmående, för vi är väl alla överens om vid det här laget att prylomanian och nextopian är en återvändsgränd. Jag satte inte ens frågetecken där så säker är jag.

Ringarna-på-vattnet-potentialen är nyckel. Kommer läsaren ovan att skaffa nytt barnmode till sin framtida baby i takt med att PoP pressar ut nya kollektioner? Kommer han att låta sina barn umgås med Lollo och Bernie på exotiska resorts när de tar ledigt från ekorrhjulet? Kommer han att uppmuntra barnen att skaffa en rekorderlig utbildning inom AI-dödande områden som juridik och redovisning så att de riktigt kan kräma skiten ur sina psyken för att ha råd att vidhålla hög materiell svansföring? Troligtvis ej! För har du en gång svalt det röda pillret finns ingen återvändo, du måste följa med ner till botten av kaninhålet, precis som Alice.

Är inte detta olämpligt så säg? Alice är väl bara ett barn.
Som du kanske vet grundmuras våra värderingar redan innan du kommer i puberteten och jag skulle säga att FIRE till stor del är värderingsbundet, precis som religiös övertygelse och politisk ståndpunkt. Sådär snurrar och går mina tankar när jag får mail av det slaget. Vad jag ytterst vill säga är väl detta: Tack kära läsare för att du tog dig tid att skriva det mailet till mig, det gör mig mycket glad och skänker mening med min tillvaro och jag är inte ens ironsk, som min dotter skulle säga.

Mvh/
FruEfficientBadass

Biljäveln

Under våren hade jag ett par inlägg om bilens vara eller icke-vara, kring vilka ni kommenterade som hade ni aldrig sett ett kommentatorsfält förut, gå hit eller hit för originalinläggen. Bil eller inte bil. Magkänslan sa nej men intellektet sa ja. Bidragande orsak var den tur jag tog upp till lantstället i vintras då jag såg de massiva snömassor som bildats längs med vägen, parat med nästan obefintlig vägbelysning. Även om vi bara bor några kilometer från stadskärnan känns det lite grymt att skicka iväg ungarna på piano och dans på spark i beckmörkret. Jag skulle liksom gräma mig om de blev bortskovlade av en snöplog för att inte bli återfunna förrän framåt vårkanten i något dike. Så det blev en bil. Och inte vilken bil som helst, utan en bil baserad på era tips.


Toyota Avensis, 2012, 14' mil, 45' cash. IGMR sa att det var ett bra köp ("som med rätt skötsel kan gå 14' mil till") och Toyota Avensis var den uttryckliga rekommendationen från Herr Simplicitas som av sig själv sägs vara något av en bilexpert. Något jag gillar med min man (och mig) är att vi är rätt enkla när det kommer till köpprocesser. Det var ju ni som gjorde grovjobbet i att sålla fram att en asiat i allmänhet och en Toyota Avenis i synnerhet vore lämplig. Det enda vi behövde göra var att Blocket-söka och åka ut och köpa bilen, en process som tog fem minuter plus två timmar en vardag i juni. Vi gjorde noll jämförelser och noll tester, kanske för att vi inte kan någonting om bilar plus att vi tror på karma.

Enda smolket i glädjebägaren var att batteriet var helt slut så jag hamnade i en del prekära situationer dagarna efter.* Men nu har vi en till synes fullt fungerande bil med massor av bagageutrymme och inch allah kommer den att hålla hela vistelsen på landet d.v.s. minst två år. Klarar den 1,5 år utan oväntade stora fel har den rent finansiellt slagit alternativ b: Hyrbil och en till elcykel. Tanken är att vi så långt det går kommer att cykla (affären ligger bara ett par kilometer bort och vi har ju lådcykeln) och begränsa användningen till strandturer, längre utflykter och aktivitetsskjutsningar vintertid.

Försäkring från Gjensidige (gjorde Compricerkoll): 2 448 kronor (bara vagnskadeförsäkring med någon form av trafikolycksfall-tillägg**) och skatt: 2 344 kronor, d.v.s. total driftskostnad 400 kr/månad plus uppskattningsvis max en tank bensin per månad, troligtvis bara en halv, säg 300-500 kronor = 700-900 kronor, ungefär som ett SL-kort i Stockholm.

Därutöver lite jox kring besiktning och service, säg totalt 1 300 kronor/månad vilket känns helt okej med tanke på att tjänstebilen drogs från min lön med runt 4 500 kronor per månad. Slut med det "bekväma bilägandet" alltså. Höstens däckskifte sker hemmavid med 2nd hand-fyndad domkraft och bilen tvättar jag med trädgårdsslang på tomten, iklädd vit T-shirt för lite action.



Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. En sak som är läcker med att köpa andra hand (eller åttonde hand om man ska vara petig) är allt som följer med på köpet. Tillval av typen DVD-skärmar med tillhörande lurar på baksidan av förarsätena, bagage-rullgardin och bagagenät - tillbehör jag som tidigare leasingkund vet kostar skjortan och halva ärmen - , dubbdäck, takräcken, en massa rengöringsprodukter och grejor i utrymmet med reservdäcket, saker som säkert gått på tiotusentals kronor vid köp låg nu där som en "ta-dem-bara-jag-har-gått-vidare-med-ny-bil"-material. Exakt samma känsla som att köpa andra saker begagnat - inget värde för den forna ägaren, massivt med värde om man skulle köpa nytt. Världens konstigaste sak, denna enorma diskrepans mellan pröjsvillighten när man köper nytt och känslan av värdelöshet om man säljer begagnat. D.s.

* Låt oss säga att jag nu vet hur man startar ett dött batteri med kablar och jag vet att man inte ska föra ihop de två kablarna när de sitter kopplade till batteriet.
** En tanke som slog mig då var att detta var såå vääärt jämfört med de forna barnförsäkringarna RIP, för rent sannolikt är det ju vid en trafikolycka som en ekonomisk invaliditet sker, inte vid trill i badkar (såvida du inte bor i Knutby). Kostnad våra barnförsärkingar: Runt 4 000 kr/år totalt. Kostnad "Trafikolycksfall": 240 kronor för hela familjen. Som mest löses 600 000 kronor ut som visserligen är ungefär hälften av vad If kan tänka sig att pynta vid ekonomisk invaliditet. Men så är inte häflten av 4 000 kronor 240 kronor heller. Inte heller inbegreps ju jag eller min man av barnens IF-försäkringar. Försäkringsmänniskor (Fri2032), vad är haken?

FIRE och vård-gig

En vän till mig jobbar inom den privata vårdsektorn, ni vet den som regelbundet får spö i media för blöjvägning e d. När jag för henne att jag under min kommande studietid (och kanske även efter) gärna hade jobbat inom hemtjänsten, berättade hon följande för mig: Givet den demografiska utveckling vi står inför (primärt 40-talisternas åldrande men även därefter) kommer vi att lida stor brist på vårdpersonal framöver. Enligt nedan klipp från Svenska nyheter från februari i år kommer antalet människor som är >80 år att ha ökat med närmare 50% om bara nio år. Kolla från 9 minuter in i klippet för pedagogisk beskrivning.


Även om alla som idag är arbetslösa bland invandrare får jobb inom vårdsektorn räcker det inte till, det behövs uppskattningsvis ytterligare några hundra tusen, helst utbildade, vårdmedarbetare för att klara av behovet. Men AI då? Ska inte de ta över alla lågkvalificerade jobb har en ju hörter?

AI kommer att kunna automatisera en stor del av våra processer och då företrädesvis inom mer kvalificerade yrken av typen ekonomi och juridik. Däremot är det svårare att skapa AI att möta mänskliga behov. Säkert finns det områden inom vårdsektorn som kan bli föremål för AI och kanske då särskilt kringprodukter som administration, diagnosticering etc. Men så länge det finns riktiga människor kommer det att finnas en efterfrågan på mänskligt bemötande. Och inte enbart av sentimentala skäl, även av praktiska. Visa mig den robot som inom de närmsta 50 åren, förutom att kunna navigera hem till 90-åriga Agda med matlådor and shit, ska kunna bedöma huruvida Agda talar riktig-snack eller om hon yrar i nattmössan. Om Agdas white collar-släktingar dessutom har tillgång till det fria vårdvalet inom ramen för LOV (Lagen om Valfrihet) tror jag att Wall-e-tjänsteutöveraren kommer att dra det korta stået jämte en utförare av kött och blod. På samma sätt som att vi människor tenderar att fortfarande välja den levande massören framför den obehagliga massörstolen.

Min poäng är denna. Det kommer att finnas vårdgig för oss som aspirerar på FIRE, tro inget annat. Du behöver inte vara utbildad sjuksköterska eller undersköterska, det räcker med att du är vid dina sunda vätskor och lyfter på luren till en vårdgivare nära dig. Fördelen med vårdyrket (och nu menar jag lägsta kvalificerade grad, outbildat vårdbiträde eller vad man nu kallar folk som jobbar inom hemtjänsten eller på äldreboende) är att:

- Du kan hoppa på och av utan att gå in i några långtgående engagemang med tre månaders uppsägningstid i det fall du måste frigöra tid på kort varsel, exempelvis i samband med en halvårslång kontemplativ resa till Gibraltar över vinterhalvåret.
- Du kan med stor sannolikhet finna en tjänst i närheten av ditt hem eftersom det finns vårdbehov överallt. Till skillnad från tjänster av typen "DPO" och "koncernredovisningschef" är dessa tjänster inte koncentrerade till storstäderna utan de finns även på så kallade "avfolkningsorter" eller kanske särskilt sådana. Detta skapar goda synergier för den FIRE-anhängare som drömmer om ett gröna-vågen-liv post kontoret.
- Det är ett arbete, inte ett jobb. För dig som inte läst Vicki Robin kan skillnaden beskrivas som: Ett arbete är något som gör skillnad i verkligheten, något som förbättrar någons liv. Ett jobb är något du går till och uträttar fast du är osäker på om det bidrar till att göra livet bättre för någon. Vårdbiträde vs. telemarketingförsäljare av strumpabonnemang. 

Jag gör mig inga illusioner om att vårdsvängen är en dans på rosor. Jag har själv sommarjobbat inom vården och klippt centimeterlånga gula naglar, torkat både det ena och det andra och sett fysiskt förfall som jag gärna gjort osett. Men jag har under dessa perioder också förnimmit (säger man så? Förnimt? Förnummit?) en känsla av självklar mening och en daglig känsla av "förrättat verk" (vilket gudarna ska veta att jag inte kände merparten av dagarna som tjänsteman när man satt och dividerade en massa innehållslöst mumbo i svala konferensrum). Det är slititgt rent fysiskt också, jag har tydliga minnen av hur jag på lunchrasten la mig på en soffa i personalrummet med benen på ryggstödet för att försöka återhämta mig maximalt inför eftermiddagspasset och då var jag hälften så gammal som jag är nu. Så ja, det kommer att vara slitigt och stundtals säkert psykiskt jobbigt och stressigt. MEN meningsfullt, tillgängligt och framför allt - tillgängligt.

Jag vill med detta inlägg adressera två frågor som potentiellt hade kunant ställas till de som söker sig bort från ordinarie tjänstemannakarriär:

1: "Men tänk om pengarna inte räcker då? Om 4%-regeln (eller 8%-regeln i mitt fall) inte längre är applicerbar på grund av aldrig tidig skådad börskorrektion? Och ni inte kan sälja ert boende för att det varit bostadskrasch och sen zombies på det vad gör ni då då?"
Svar: Skaffar ett jobb inom vårdsektorn.
1b: "Men vad då skaffar, det kommer att stå tusentals flyktingar på kö till dessa jobb, vad får dig att tro att just du skulle få ett sådant jobb?".
Svar: Se filmen ovan från 9 minuter in. Jesper Rönndal har rätt, du har fel.
2: "Men det är slitigt och stressigt och en massa människor vittnar om att vårdyrket är hemskt."
Svar: Mitt jobb som tjänsteman var slitigt och stressigt och en massa white collar workers vittnar om att den tillvaron kan bli såväl hemskt men ännu värre - kännas helt jävla poänglös. Fördelarna med att ta hand om riktiga människor är att det [såvida du inte är psykopat by nature] känns mer meningsfullt än att jobba med processbeskrivningar. Ytterligare en fördel är att du kan dosera din arbetstid lite till mans - hoppa in helger och semesterar, jobba deltid, jobba heltid under en period vilket gör att din sits blir väsensskild från den sjuksyrra eller det vårdbiträde som behöver jobba heltid på obestämd tid för att betala räkningarna. Dina pengar in är bara en bonus och du kan utan att blinka sluta när du vill. 

I de flesta kommuner idag applicerar man inom hemtjänsten Lagen om valfrihet. Det betyder att vårdtagaren själv kan bestämma vem som ska utföra tjänsterna och därför uppstår en konkurrenssituation vis-à-vis kommunen där båda parter måste visa framfötterna. I den kommun dit jag flyttar har man ett privat alternativ som återinvesterar sin vinst i verksamheten (åtminstone skriver de så på hemsidan) och de har kollektivavtal and shit vilket är mer än man kan säga om vissa affärsjurister jag träffat via bloggen.*

Executive Summary: Så länge vi har ett åldrande köttberg at hands kommer du aldrig att sitta på pottan, så länge du inte har något emot jobba med någon mindre fiiint. Fördelarna med vårdgig är flera (förutom det uppenbara: att de finns och även kommer att finnas framöver) nämligen:
- Geografisk spridning
- Möjlighet till periodarbete och deltid
- Kollektivavtal matar på in i pensionsapparaten
- Nivå av mening jämfört med [insert random white collarjobb exempelvis inom spelindustrin]

Mvh/
FruEfficientBadass

* Jag vill med det bara peka på möjligheten att ytterligare göda sin pengamaskin på lång sikt inom ramen för det vanliga pensionssystemet. Vidare kommer jag ju som on/off-arbetare inom hemtjänsten att BETALA SKATT PÅ LÖN vilket verkar vara en moralisk grundpremiss för att få låna böcker på svenska bibliotek. 

Bob om FIRE

I slutet av juni lyssnade jag på ett gammalt avsnitt av "Allvarligt talat", ni vet P1-programmet där poeten Bob Hansson och dramatikern Martina Montelius svarar på "lyssnarnas" frågor*. Min favorit är ju Bob eftersom han är så helt underbar och klok och underbar. I avsnittet från 27 december 2018 snuddade man även vid FIRE då en lyssnare hörde av sig med frågan: "Varför jagar vi nytt hela tiden? Enda gången när man inte konsumerar någonting är ju när vi själv skapar något rent praktiskt eller abstrakt. Ett samtal, konst...[...]". Bob:

"Vem är man, om man inte konsumerar hela tiden? Ja, du är den du redan är. Det skulle kunna vara det enda svaret som behövs. [...] Att man på något sätt skulle förändras av att köpa något, det gör det för det mesta inte. Om du förändras, så förändras du av andra anledningar som exempelvdris vad du gör när du behöver tjäna in pengarna som behövs för att konsumera. Det förändrar dig. Sällan konsumtionen. Konsumtionen är för den enskilda människan ofta ett nollsummespel. Och nu menar jag förstås inte inhandlandet av mat och varma kläder när vintern kommer. Jag menar inhandladet av vinterjacka nummer två, den man köper fast att man redan har en. Denna andra vinterjacka är historiskt en anomali, ett undantag. Alltså, något människan nästan aldrig gjort, förrän nu. Detta att inte bara ha en vinterjacka på oss när det är kallt utan även tre till i garderoben. Vad vi anstränger oss och jobbar, bara för att våra garderober inte ska frysa. När jag öppnar min garderob och ser alla mina vinterjackor, då ser jag på något som varken gör mig till en bättre eller sämre människa. De bara hänger där. Man kan bli glad av en vinterjacka. Men studier visar att man inte är glad så länge. Inte länge alls. Man blir faktiskt mest glad av tanken på att man ska köpa den. Man är lyckligare av en vinterjacka precis innan man köper den än någon vecka efter.

Och det mesta vi handlar har vi ju dessutom redan. Ett stekjärn för tusentals kronor köps ju väldigt sällan av folk som dittills - vaddå - stekt ägg i brödrosten? Kan jag inte tänka mig, att det finns så många stekjärnslösa människor i vårt land. Och stora köpcenter skulle troligen vara mycket mindre om det inte vore för att människor vill köpa något som de redan har men en dyrare variant. Och sen står man där och steker och känner att "Här går det framåt. När jag var yngre stekte jag ägg i en stekpanna som kostade några hundra. Nu är det bättre, nu kostade stekpannan några tusen." Kanske det här skulle kunna kallas jättekonstigt tänkt. Men det gör det inte, det kallas normal medelklass.

Vi betalar för våra uppdaterade dubbletter som vi betalar allt annat. Med pengar, med vår tid. En naiv tanke, men om vi inte skulle köpa saker vi redan har fast en till som är dyrare, hur mycket mindre skulle vi då kunna arbeta? Hur mycket tid är våra uppdaterade dubbletter värda? Hur mycket måste vi arbeta för att kunna köpa en liiite snabbare kaffekokare? Det är en poäng att vårt hushållsarbete effektiviserats. För det har det gjort, i alla fall enligt en studie av SCB som visar att tiden vi i genomsnitt lägger ner på hushållsarbete de senaste 15 åren har sänkts med...4 minuter. Alla de maskiner vi köpt till våra kök de senaste 15 åren har alltså sparat oss 4 minuter om dagen. Det är kanske därför det behövs reklam. Om handeln inte skulle betala kloka, kreativa människor som på de mest underfundiga sätt får oss att vilja köpa nya vinterjackor, skulle det vara mer plats i våra garderober. Och möjligen även i våra liv. Och vad skulle det här göra med vår globala BNP? Nej det kan jag inte föreställa mig, kanske skulle det bli katastrof. Kanske det också skulle bli en helt annan slags värdighet. Det skulle garanterat bli tid över. Och jordklot förstås."

Undrar om det här är hans enda vintermössa?
Vad tror ni, är Bob FIRE-anhängare eller bara random konsumtionshatare?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Tycker ofta att det är samma röst som läser upp frågorna och alla talar stockholmska, oavsett landsdel de hävdar att de ringer ifrån.

Låginkomsttagarens guide till rikedom

Häromdagen tillkännagav en av mina favoritkommentatorer* att hon skulle starta blogg och det var "Ljud av regn" som kickat igång bloggen med det fantastiska namnet Låginkomsttagarens guide till rikedom. Efter att ha läst igenom det som redan ligger där insåg jag att jag måste göra ett inlägg om bloggen, för den är fantastisk**. På vilket sätt?

1. Språket. Ni som redan idag läser hennes kommentarer förstår vad jag menar. Kan bero på att hon, enligt egen utsago, diagnositcerats med OASEST; Oförmågan Att Skriva En Seriös Text, något jag uppskattar mycket. Diagnosen är extra välkommen i sparbloggosfären eftersom den under alla år haft en överrepresentation av folk med OASU; Oförmågan Att Skriva Underhållande - ett plågsamt tillstånd som resulterar i mycket lidande inte bara för den drabbade utan även hens omgivning.

2. Vinnarskallen. Jag blev så till mig i trasorna när I-US (Investeringsundersköterskan) började blogga för ett tag sedan eftersom hon erbjöd en bjärt kontrast till de chinosklädda iingenjörer som antas befolka ekonomibloggosfären (jag påstår inte att så är fallet men det är nog mainstreambilden). Men som Ljud av regn (jobbar deltid inom förskolesfären) är inne på har rösterna hos sparnördarna (även om jag tror att många även utan hög inkomst sparat men då i det tysta) ofta varit medel- och höginkomsttagarnas. Responsen i dagligmedia har varit därefter och de svagas förkämpar på journalistfronten har tävlat i att klanka ner på FIRE-rörelsen som en Go' Fabrikörn's-hobby, för populas enbart skådebröd. Fräcka fingret till dessa skribenter säger jag, när FIRE-rörelsen visat sig bestå av ett spretande collage av människor med skiftande kön, etnicitet, socioekonmisk bakgrund, utbildnings- och lönenivå men med en gemensam nämnare - längtan efter mer frihet. Jag har skrivit om det internationella perspektivet här och jag älskar Ljud av regns passage nedan:
"Då jag är låginkomsttagare och inte har några planer på att jobba heltid kommer det givetvis att ta sin tid att uppnå detta, men varje år jag kan slajsa av från den ålder jag i annat fall skulle gå i pension (man vill gärna tänka 65, men regeringen jobbar ju hårt nu för att höja pensionsåldern och den lär väl bli närmare 70 för 40-åringar som jag) är guld värd för mig och så värd att kämpa för. Så här har jag i praktiken känt ända sen den dagen jag fick mitt första jobb, men det är inte förrän nu på senare år som jag faktiskt har insett att det är mer än en avlägsen dröm som endast kan uppnås genom en maffig lottovinst utan att jag faktiskt kan påverka det själv genom hur jag lever och vilka val jag gör. Så istället för att uppgivet tänka att jag kommer få jobba till 70 och sen leva som fattigpensionär (för let’s face it, att jobba deltid hela livet är inte direkt grunden för en hög pension) tar jag mitt öde i mina egna händer – jag tänker fortsätta jobba deltid (för det är så jävla skönt rent ut sagt), jag tänker gå i pension före staten ger klartecken och jag tänker ha helt ok med pengar under dom sista ljuva åren. Hur f-n tänker du göra det, kanske du undrar lite försynt samtidigt som du gör en snurrande rörelse med pekfingret mot tinningen? Ja, läs bloggen så ska förhoppningsvis molnen skingra sig och sanningen uppenbara sig i eldskrift över himlen."

3. Illustrationerna. Ljud av regn gör seriestrippar till sin blogg och de är en fröjd! Gå in här för att se hur en lönesättning går till inom barnomsorgen för den är för lång för att klippa in här. Jag låter mig nöja med att - utan upphovsmannens tillåtelse - saxa ut en bild som illustrerar DIG vid ålder 72 om du inte lyssnar på Ljud av regn.



Lite kul också att både jag och Ljud av regn hittade Per H Börjesons bok "Så kan alla svenskar bli miljonärer" på Pocketshop Centralen och att denna [medelmåttiga anser även jag i retrospekt men då det begav sig var det mumma] titel blev något av ett startskott för projekt Designa Livet. Kanske är hon jag?

Kortfattat kan sägas att Ljud av regns blogg påminner mig om det J L Collins-citat jag hörde av Kristy Shen och Bruce Leung (kommer ut med "Quit Like a Millionaire" i dagarna) i veckans Choose FI: "If you figure out money, life is incredibly easy. If you don't figure out money, life is incredibly hard."***


Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Förlåt jag måste bara lyfta ett till meningsfragment: ..."så jag har väl haft det rätt knapert ekonomiskt enligt svenska mått mätt, du vet på det där sättet när man tillhör det övre skiktet av världens befolkning gällande rikedom, lever bättre än vad kungarna gjorde förr i tiden, har tak över huvudet, mat på bordet och spolar bort sin skit i toaletten med renare vatten än vad vissa får dricka, men ändå blir ledsen i ögat för att man inte har råd med den senaste teknikprylen." Haha älskar't. Kommer osökt att tänka på en bekant vars fru började gråta när hon insåg att barnen på det dagis förlåt förskola de ansökte till med sitt förstfödda skulle behöva sova på madrasser ej sängar på vilan. Samma bekant+fru letar nu med ljus och lykta efter sommarens andra (2:a) utlandsresa eftersom vädret varit under all kritik här i Sverige. 

* Äsch, mamma har inga favoritbarn. Men håll med om att Ljud av regn har ett alldeles säreget förhållande till svenska språket som gör att man vill gifta sig en smula.
** Och ärligt talat så har jag gått i semesteride så det var ett lätt inlägg.
*** En rörande episod ur Kristys liv är när hon under sin uppväxt i Kina får en Coca Cola av sin pappa. Det är så enormt att hon sparar burken att ha sin tandborste i. När familjen senare emigrerar till Canada och barnen i skolan retar henne för hennes omoderna vintagefyndade kläder orkar hon knappt bry sig: "Ha, jag har sovit på stengolv och inte tagit en varm dusch under hela min uppväxt, ska ni reta mig hitta något bättre än mina kläder suckas." Lyssna på podden vettja. 

Capsule Wardrobe för den sköna snubben

Om gårdagens kapselgarderob snarare adresserade kontorspopulas handlar dagens om en mer uppsluppen klädstil. Ungefär så som man klär sig på kreativa byråer av typen Kurrpa Torsk. Det finns ju mängder av föreslagna baser, men jag föll för en på sajten The Essential Man och sidan How to Create a Minimalist Wardrobe:


Vad jag gillar med den är att jag verkligen har svårt att se att något av plaggen inte går att kombinera med något annat. Försök! Försök du bara, att skapa en usel kombination av ovan du kommer att gå bet. Så till det finstilta:

2 jackor varav en blazer och en mer casual variant
8 överdelar (T-shirts, pikéttröjor, skjortor, valfri mix)
2 byxor (1 par chinos i valfri färg och ett par mörka jeans)
8 kallingar
8 par strumpor
1 par boots
1 par vita sneakers

Tankar kring valen: Tillräckligt många överdelar för att kunnta byta dem varje dag (plus en liten buffert).* Med ovan bas kan man med accessoarer av typen solglasögon, väskor och - återigen - näsdukar (?) skapa variationer på temat utan att för den skull ta upp garderobsutrymme. Sen kommer det überljuvliga och det är när författaren visar "garderoben in action". SOM jag älskar detta.


Det är lite svårt att se detaljerna kanske, men det övergripande intrycket är att det här är en stilsäker person. Mycket variation, men inom ungefär samma färg- och stilskala. Jag upprepar återigen det jag läste/hörde någonstans att en över tid enhetlig - läs uniformslik - stil skapar trygghet för omgivningen. Inte bara det, människor som klär sig ungefär likadant hela tiden upplevs som mycket mer stilsäkra än de som hattar än hit än dit, ängsligt följande senaste trenden stipulerad av fast fashionleverantörerna. Jag kan ju inte låta bli att för säkert femte gången nämna den amerikanska mäklaren Renata Briggman som bar samma sorts kläder i ett års tid och den enda reaktionen var när hon hade på sig sitt röda skärp och folk liksom höll på trilla av stolen av hennes tjusighet. 

Men åter till mannen: Det handlar alltså inte om att ha massor av kläder, det handlar om att ha rätt kläder. En kavaj kan klä upp vilken outfit som helst (tänk på det - shorts och kavaj, lite tjusigt non?). Med en skjorta eller piké under = så proffsigt. Men också väldigt avslappnat om du kombinerar den med jeans och en rundhalsad T-shirt. Jobbar du i en lite mer dynamisk miljö passar den mer informella skinnjackan bra. I övrigt handlar den minimalistiska mansgarderoben mest om de klassiska stapelvarorna jeans, T-shirts och skjorta. Men då ska du ha The Jean, The T-shirt och The Shirt. Jag kommer att tänka på Joshua Becker från Becoming Minimalist, som i någon bildskön YouTube-video påpekade för publiken att han numera bara hade ett par jeans. Men de jeansen satt som en smäck, varpå de medelålders kvinnorna i publiken ivrigt nickade bifall och fantiserade om att JB skulle sluta vara frikyrkopastor och gift. 


Kvalitet och passform framför kvantitet. Drömscenariot är ju att hitta "sitt" märke och "sin" fit och att därefter kunna anskaffa nytt, exakt samma, när plagget slitits ut. Av den anledningen har jag försökt att styra in min man på A Day's March här i Stockholm. Status Quo i formgivningen, samma färgskala hela tiden, bara att köpa om.

Vad säger du, casual man, är inlägget något på spåren?

Mvh/
FruEfficientBadass 

* Inläggsförfattaren berättar att han ibland designar garderobsförslag för "digitala nomader" som behöver ha en så liten garderob att den ryms i en ryggsäck. Då måste han jobba med extremt få plagg och det kräver att användaren tvättar typ varannan dag. Men den här garderoben är framtagen för en person som är stationär och kan tvätta en gång i veckan.

Capsule Wardrobe för kontorsmannen

Kaktus hade ett önskemål att efter inlägget om French Capsule Pour Femme också göra en dito för hans kompis, en man 50+. Med tanke på att jag själv kurerat en mans garderob i cirka 20 år tänkte jag att det här skulle ju bli en promenad i parken. Jag hade fel. Det är mycket svårare att formulera en manlig kapsel eftersom mäns klädval på ett tydligare sätt speglar hens yrkesområde. Vissa arbetsplatser stipulerar kostym och andra är helt ok med flippetiflopp. Medan kvinnan kan navigera i båda miljöerna med sin franska kapsel måste mannen vara lyhörd och stilsäker, två egenskaper som inte alltid kommer med som standard om man tillverkar små gossebarn. Därför delar jag upp detta inlägg i två delar, en mer seniort business casual (idag) och en mer ungdomlig casual (imorgon). Om ni undrar vad jag vet om manlig ung stil är svaret: Inte tillräckligt. Men jag har Internetz i nära anslutning och tänker att jag skriver ihop någe så får ni ungdomar - i den mån ni läser bloggen - komma in och rätta mig om jag trampar i stilklaveret.

Tipsen nedan kommer från en sajt som heter Bespoke Unit - A Guide to the Dapper Life ("En guide till det välklädda livet"). Jag gillar den eftersom den varken känns kränglig eller elitistisk, bara praktisk. Bilderna känns inte särskilt stylade vilket får mig att tro att det verkligen är klädnörden på bilden nedan som satt samman det hela.


Tipsen är extremt enkla. Vi pratar om att navigera i en miljö med max fem färger i palletten. Av egen erfarenhet (man som behövde åtta år på sig att förstå hur man matchar skärp och skor) vet jag att detta är i många fall den enda framkomliga vägen. Inledningsvis tar mannen på bilden, låt oss kalla honom Tom för jag hittar inte hans namn, livet av den seglivade uppfattningen om att man som man måste ha en svart kostym som bas. Det måste man EJ.
"Black is appropriate for evening events and mourning, but not for daytime professional wear unless you’re in the hospitality industry."
Istället bör du satsa på en grå och en blå kostym. Nyans väljer du själv, det kan gå från ljust till mer kolgrått och från klarblått till mörkt marin.* Och här kommer det magiska tricket: Du kan kombinera dem kors-och-tvärs! På så vis skapar du en mindre dressad känsla än om du bär kostymen i sin helhet. Försök att inte kema mer än två gånger per år så minskar du slitaget, vädra dem istället. Och häng alltid, alltid upp dem på galge. Kostymhögar är för consumer suckers. Nu är det reatider så passa på skybnda fynda. Om du bor i större stad, ta en tur till en återförsäljare av Filippa K, jag tycker att de har välsittande kostymer. Detta och J Lindeberg var vad VI skaffade till mannen i vår familj när det begav sig. Jag skulle tippa på att det blir uppåt 40% REA nu under sommaren. Zalando är ett alternativ för lantisen förutsatt att du har koll på din storlek.



Nästa anhalt är skjortorna. Tom menar att man behöver max sex skjortor (fem arbetsdagar och en dag för tvätt) fördelat på vitt, vitt, vitt och blått, blått, blått. Om du frågar MIIIIIG skulle jag kanske nöja mig med två vita. Blått i alla nyanser är så mycket fräschare till kostym tycker jag trallalla. Och det gör verkligen ingenting om du skaffar samma blå nyans till alla skjortor. Jag har aldrig i mitt liv stått vid kaffeautomaten och skvallrat med mina kvinnliga kollegor om att en manlig kollega aldrig verkar byta skjorta.** Jag har provat min man igenom ett antal skjortor genom åren och överlägsen vinnare är Eton. Främsta argument är att de är "strykfria" förutsatt att du hänger upp dem på galge efter tvätt. Men också för att de har så fina passformer (tror mannen köpte "slim fit" e d) och material. De ljusblå skjortorna både ser och är svindyra (mellan 1 000-1 800kr) men de håller en liten evighet och på rean kan du säkert fynda en för runt 600 kr, exempelvis här. Givetvis funkar dessa vita och blå skjortor med samtliga mixkombinationer av kostymerna ovan, det är själva skönheten i det.***



Nästa område är skor och skärp och det är här det fuckar upp sig för många. Så här ser formulan ut - såvida du inte är manlig fashionista på milanesisk nivå - BRUNT skärp till BRUNA skor. SVART skärp till SVARTA skor.


Det är i stunder som denna jag på riktigt önskar att jag var man. Alltså, kombinerbarheten i det. Snyggheten å. Som ni ser lirar Tom i en egen strumpliga också - till de GRÅ byxorna har han GRÅ strumpor och till de BLÅ byxorna har han BLÅ strumpor. Troligtvis sådana som går halvvägs upp till knät för att inte blotta hår och hud inför andra om han råkar lägga bena i kors. Strumpfärgen behöver inte matcha 100% med byxans nyans, men de bör vara i samma färggebit. Tom rekommenderar enkla skärpspännen i "nickel" snarare än "mässing" och jag antar att han med det menar "silver" snarare än "guld".

Jag nämner bara kort hans take på slipsar, eftersom vi i regel inte har slips på svenska kontor såvida du inte är fransk expat. Satsa på slipsar i primärfärgerna blått, rött och gult så är du hemma. Han pratar också om näsdukar. Jag vet inte, jag tycker att det känns lite krystat i en svensk kontext. Men är du assugen så rekommenderar han en uppsättning vita som funkar till alla kombinationer ovan.

Detta är likt vilken capsule som helst bara en bas. Till vinterhalvåret kanske du adderar en skön tröja i cashmere eller merino att ha under kavajen. Sommartid kanske du har lust att bära linnekavaj till ett par dressade jeans eller ha en skjorta i annan färg. Men tanken med capsule är att de ska utgöra stomplaggen på vilka övriga plagg flikas in likt accessoarer. Avslutningsvis ett The Wire-citat från hans blogg med hänvisning till hur man förhåller sig till en basgarderob:
“Crawl, walk, and then run.”
Mvh/
FruEfficientBadass

* Även om jag - i det fall jag varit man - nog hade satsat på de lite mörkare nyanserna av såväl estetiska som praktiska skäl.
** Däremot hade jag en manlig kollega som, misstänker jag och ett antal kvinnliga kollegor med mig, hade exakt samma kläder på sig varje dag under fyra år. Det var liksom inte av det stilmässigt säkra Obama-sättet "Jag-har-tio-likadana-outfits"-vibbar från karln, utan mer "Jag-bryr-mig-noll-så-jag-har-på-mig-den-här-sletna-tröjan-och-de-här-Taxi-Stockholm-byxorna tills frugan tvingar ner dem i tvättmaskinen".
*** Någon matematiskt begåvad människa bland er kan väl räkna ut antal möjliga kombinationer.

Bokhyllan, a sequel

Trogna läsare minns att jag för något år sedan stympade mitt intellektuella flaggskepp a.k.a. bokyllan och vill du ha detaljerna kring detta kan du läsa om det här. Så här såg våra bokhyllor ut för någon månad sedan, strax innan det att vi lade ut dem på Blocket i den naiva tron att någon skulle vilja betala för att ha dem. Det slutade med att vi betalde en TippTapp-kille för att forsla bort dem till gud vet var.



När vi blev med hyresgäst ville det sig inte bättre än att han hade vissa förslag på ommöbleringar varav borrtag av bokhyllor samt schäslong (som stod framför) var två av förslagen. Helt fine för de få böcker vi hade kvar rymdes i en liten midjehög bokhylla i källaren. Jag lyckades också rensa ut en handfull böcker denna gång, exempelvis allt med "hälsogurun" Sanna Ehdin kring vilken det blåst lite de senaste åren. Så om jag ska vara krass så finns inte bokhyllorna mer. Och jag tänker aldrig skaffa några nya igen. Jag får på riktigt träningsvärk bara jag tittar på dem och minns alla timmar, timmar och dagar kanske veckor jag lagt av mitt liv på att kurera skiten och vi hade inte ens en kreddig bokhylla. Alltså - så mycket livskraft åt denna "hobby".*

Jag anser mig nu klar med min bookaholic detox som pågått i cirka fem-tio år beroende på hur man räknar. På plussidan när jag möter Sankte Pär skall även räknas de böcker jag strax efter CampFI rensade ut på landet i den bokhylla som härbärgerade Hälsingerunor 1953-1978 samt enormt mycket annat elände**.

Allt i plastkassarna är böcker
Varför höll jag kvar vid detta mög? Varför? I tron om att de bar på någon form av värde? Mycket naivt, med tanke på att jag är regelbunden loppiskund och vet att man inte kan kränga iväg dylik litteratur ens mot betalning. Kanske i tron om att jag eller någon i min närhet skulle uttrycka önskan att ta in dessa skrifter via ögat? Rätt otroligt att mina barn, som knappt ids titta på mangaböcker, skulle hugga in på ett band Hälsingerunor i svartvitt. Hur som helst är jag nu fri från denna börda, såväl i stan som på landet. Det enda som återstår är ett kärnbibliotek av nyinskaffade böcker (i stort sett de böcker ni i dataläge hittar under flik "Boktips"). Samt barnens favoritböcker av typen Roald Dahl och Maria Gripe.

Hur ser din relation till böcker ut nuförti'n?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Hobbyn att skryta inför folk att man läser böcker om Göring et al.
** Kåserier av Kar de Mumma, biografier om folk som Tutta Rolf samt barnböcker från mina föräldrars barndomar (Morfar Ginko någon?) .


Såg iofs att just denna titel låg på Tradera för en hundring men min tid är värd någe å trots att jag är frugal weirdo.

Hur karriärcoacha två svenne banans?

Som jag nämnde i inlägget till trädgårdstemat har jag under maj-juni ägnat mig åt att ta farväl av gamla kollegor och då företrädesvis de manliga eftersom jag redan har rätt bra operativ kontakt med de kvinnliga. Så till den grad hänger jag på krogen med dem att servitören på Eataly börjar säga "Hej igen!" med en menande "jag-fattar-du-är-nyskild-och-ute-på-Tinder"-blick eftersom jag kommer med nya karrrlar mest hela tiden. Han log extra förtjust när jag dök upp med mina gamla kollegor Björn och Benny* och liksom "Heyyaa dubbeldate you go gööörl!".


Vi hade en i vanligt ordning trevlig kväll med gamla minnen blandat med statusuppdateringar** och som det gärna blir med trevliga människor pratade vi filterlöst om livet. De var båda intresserade av att få veta mer om hur vi hade lyckats dra ur pluggen för att möjliggöra flytten till landet. Särskilt brydda var de över det faktum att varken jag eller min man har något jobb som väntar på oss där. Jag själv var lite brydd över frågan eftersom jag minns att jag redan för 3-4 år sedan (d.v.s. för två träffar sedan) hade informerat dem om hur man blir FIRE och uppmanat dem å det grövsta att följa mitt exempel. Varför gör inte människor som man säger?

Anyhow, deras dilemma är det jag hade för fem år sedan nämligen att man efter ett liv i sälj spyr på det. Inte den fetaste lön eller flottaste firmabil gör det värt det. Vi var rörande överens om att vi nog gärna ville jobba mer fysiskt, med jobb av vaktmästeritypen. Rodda iordning ett event. Ställa i ordning en arbetsplats för en nyanställd. Plantera blommor i parkförvaltningen. Jobb där det varken finns säljbudget eller chefer som säger saker som "Jag vill att ni ska äta, sova, skita sälj"***. En av dem fantiserade regelbundet om att en dag få bli en av de där killarna som åkte runt och samlade in entrémattor för tvätt. Väl hemma på kvällen: Trött, men fri. Ingen Outlook som väntar med stressande meddelanden, inga e-learnings som väntar på att göras.

"Men byt jobb då! Vad vill ni göra istället?" hörde jag mig själv säga, trots att det är min hat-fråga alla kategorier. Men de är ju inte FIRE:s så frågan är mer relevant. Jag vet nämligen lika väl som dem att man vid närmare 50 inte bara kan byta karriär hur lätt som helst.**** De båda hade samma önskelista: Att få komma in på ett stort företag där de hade kunnat uträtta olika saker och byta befattning med jämna mellanrum. En trygg och schysst arbetsgivare som ger dem lagom tuffa utmaningar och låter dem vara med och påverka sin arbetssituation. Samt slippa sälj.

Jag blev lite modstulen eftersom jag tror mig förstå att i den mån det alls finns sådana tjänster är de reserverade för nyutexade Handelsbroilers som kan jobba betydligt mer och ihärdigt samt till hälften av den lön två stadgade farsor kan tänka sig att jobba för. Jag säger inte det för att klanka ner på just farsor. I egenskap av morsa och 40+ är jag precis lika loj. Jag såg en gång en illustration över detta med hjälp av husdjur. Först bild på den ystra hundvalpen som sprang efter bollen och med översvallande entusiasm lärde sig nya kommandon av sin dyrkade husse. Det är kontorsarbetaren innan 40. Någonstans runt 40 blir man en katt, d.v.s. man vill gärna hitta en solig plats i fönstret där man kan bli lämnad i fred och ägna sig åt sitt. Man ignorerar husses fåfänga försök att komma med befallningar och blir man riktigt less drar man en klorand i fejjan på honom. Vem skulle du helst anställa?

Jag har inte lösningen för mina gamla kollegor. Jag försökte emellertid introducera tanken på att - jämte severe cost cuts - skapa flera inkomstströmmar av typen avkastning kapital (om några år), ett deltidsjobb av mindre kvalificerat slag och kanske en hobbyverksamhet som genererar en liten inkomst (de har båda sportintressen av det slag som inte skulle omöjliggöra att de exempelvis tränade andra). Men jag tror inte att det slog igenom, deras blickar var fjärran, stint fokuserande på den där Fantastiska Tjänsten på Storföretaget som finns därute någonstans och som ska göra allt bra under resterande 20 år i yrkeslivet.

Vad skulle du ge för tips till en 50-årig familjefar utan större stash?

Mvh/
FruEfficientBadass

* De heter inte så, men av respekt för deras heder får de fingerade namn.
** En fördel med att inte ha Facebook är att det blir genuint överraskande att träffa folk. En hade precis fått erbjudande om utköp och en hade precis - eller, för två år sen - fått barn, och jag hade ingen aaaaning!
*** Detta är ett autentiskt exempel från den ene killens arbetsplatser.
**** Av någon anledning rekryterar rekryterare bara kopior av de som innehade tjänsten tidigare. Troligen för att vara home safe om något går fel. 

Uthyrningen

Ni vet ju att vi hade som ambition att hyra ut vår lägenhet under tiden vi bor i Hudik. Redan under hösten började jag måla om lägenheten och anlita elektriker och annat för att få den i toppskick för att attrahera mitt honey bee-segment affärskunder på expatkontrakt (med tillhörande budget). I februari tog jag kontakt med en uthyrningsfirma "med excellenta kontakter" och sedan...hände absolut ingenting. Det hände ingenting, ingenting, ingenting. Tredje veckan i maj hörde jag av mig till dem och fick ett lakoniskt svar av typen "Tja, det har varit lite trögt i år" varpå jag - kontrollfreak tillika snålisen - får paniiiik. WTF? Efter promenad med en läsare (Amanda eller vad jag kallade honom) uppbådade jag modet att faktiskt lägga ut på Blocket (eller "Qasa" som deras bostadsdel kallas). Och DÅ började det hända grejer. Lång historia kort: Lägenheten är uthyrd, föreningen godkände honom, slutet gott allting gott och jag ska inte tråka ut er med administrativa detaljer. Jag kom nämligen att tänka på en annan sak när jag försökte skaffa en hyresgäst. Det var en process som på pricken liknade en rekrytering där jag var the hooker (den arbetssökande) och de potentiella hyresgästerna var torskarna (det rekryterande bolaget).* Först försöker man snygga till sig...


Sen visar man upp sig...


Och sen träffar man en massa människor som tittar på en uppifrån och ner, rynkar smått på näsan och liksom "Ehumm...okej...så kakelugnarna fungerar alltså inte/du är alltså en glädjeflicka/du är alltså inte GDPR-certifierad av tredje graden?".


Alla har olika sätt att tumma till dig. Den ene tycker att det är för få garderober, den andre att loftsängarna är läskiga, den tredje att det är för möblerat. Till slut går man från att älska sin lägenhet till att hata den. "Skärp dig bitch, kan du inte bara vara det kunden vill ha!" hade jag lust att skrika och ruska den hårt. Men det är inte så lätt att ruska om en lägenhet och i samma sekund som jag resignerat och tänkte att vi flyttar utan signat kontrakt, dök han så upp...



...drömprinsen. Till skillnad från de andra gick han inte runt och filmade hela tiden och ställde detaljerade frågor om tvättstugan. Han bara stegade in, svängde ut med sina två meter långa armar (han är storvuxen) och bara: "Det här blir perfekt! Jag tar den!". Okej inte riktigt så, men nästan. Takhöjd var tydligen nyckel. Inom loppet av fyra dagar var allt klart med föreningen och vår kontraktskrivning som via Qasa gick oerhört smidigt (Bank-ID and shit). Så nu i dagarna kommer jag att ta en tur till storstan för att städa ur lägenheten ordentligt inför tillträdet den 1 augusti. Jag vill med detta poängtera hur obehagligt det är att vara ute på marknaden. Nu gällde den en hyfsat opersonlig sak nämligen ett boende, men jag fick ändå flashbacks till dessa tidsödande och självförtroendesänkande aktiviteter som ligger inom ramen för ett vanligt tjänstemannajobbsök**. Och då har jag inte ens varit på Tinder, kan tänka mig att det är tio resor värre. Att vara en bricka i ett marknadsanpassad spel. Hua.

Har du förresten några skräckhistorier om uthyrningar du kan bjucka på?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Jag förstår att min parallell mellan rekryteringsvärlden och streetan känns bekväm för alla er som läser denna blogg. 
** Notera att jag också varit med om drömprinsscenarios i rekryteringsvärlden, när man träffat en potentiell chef och det bara sagt klick. Men dessa klickögonblick har då föregåtts av cirka 50 ansökningar och 10 förnedrande processer där jag förväntats lägga obegränsat med obetalda timmar på att leka med i deras rekryteringscirkus. Varför får man inte ersättning för förlorad arbetstid om man förlorar en rekrytering? På samma sätt som om du kallas att vittna i en rättegång. Fattar inte.

Farväl Östermalm

Vi har nu lämnat Östermalm för Glada Hudik, yeah that's right, that's mamas hood. Jag fick mig en riktig Östermalmsorgie precis innan flytten genom trenne skolavslutningar samt ett stort antal Djurgårdsrundor med mitt side hustle Ludde och det var lite sorgligt att inse att jag nu inte kommer att återse stället (åtminstone inte som del av min vardag) på åtminstone två år. Eftersom Östermalm allt som oftast framställs som ett ställe för obehagliga snobbar, vill jag i samband med min flytt passa på att redogöra för mina intryck vilket, helt otippat, kommer att mynna ut i slutsatsen att FIRE är nödvändigt för ett tillfredsställande liv.

Under uppväxten har jag bott i allt från miserabelt miljonprogram i Hässelby gård till våningar i Vasastan och funkis på Gärdet till under studietiden korridor i Uppsala och senare mellanstora orter som Västerås och E-tuna, till expatboenden i Paris och Bryssel och senare Södermalm och Nacka. Jag har helt enkelt sett en del ställen och tycker mig att tillräckligt med erfarenhet för att få uttrycka mig medelst fördomar och grova generaliseringar.

För att ge ytterligare tyngd åt mina kategoriska uttalanden, låt mig inleda med ett referat från en gammal bekant som är barnmorska inom BVC. Hon är norska men har jobbat i såväl Flemingsberg* som på Östermalm och i Hammarby Sjöstad**. Hon menade att de riktiga pain-in-the-ass-morsorna var de som bodde i Hammarby Sjöstad. Inflyttade tjänstemän med höga livsambitioner som kunde allt och visste allt och det var snudd på kränkande att en barnmorska med endast 4-5 års utbildning skulle komma och ge dem råd om hur de skulle sköta sina barn. Allt medan slöjmorsorna i Flempan och scarfmorsorna på Östermalm tacksamt tog emot hennes expertiz.

När folk från Hammarby Sjöstad växer ur sina lägenheter flyttar de till den dussinförort där jag bodde och vars namn jag inte nämner eftersom åtminstone två av er som läser bloggen bor där. OMG så mycket Svenskt Tenn, jag har inte sett så mycket elefantkuddar ens hemma hos de av barnens nuvarande klasskamrater där man har 8+ rum. Inte hälsades det i vårt område heller. På sin höjd fick man en nick av de tightsklädda cykelfarsorna när man lämnade på skolan, men först efter att man tagit grabbatag om deras välrakade käkar och vänt deras ansikten mot en och tydligt uttalat hälsningsfras plus deras förnamn. Som förskrämda tonåringar med komplex och tjänstebil.

Våra barn har gått i vanliga kommunala skolor på Östermalm och jag vet inte om det blir annorlunda om de går i privata diton, men både jag och min man var helt förbluffade när vi flyttade hit. Främmande föräldrar hälsade glatt och höll upp dörrar, vi blev omgående inbjudna på föräldramingel på krogen (med vin!)*** och med några undantag är de alla trevliga och lätta att umgås med. Okej, okej, vi kanske inte alltid blottar våra själsliga djuuuuuup, men vi beter oss som människoapor snarare än som skygga skogsdjur mot varandra. Vaffö?

Här kommer min tes. Fölket i min dussinförort hade lagt in högsta växeln på resan framåt/uppåt. Många kom från små orter ute i landet och hade kämpat med näbbar och klor för att utbilda sig, skaffa ett välbetalt jobb i storstan och med detta sätta punkt för livet i Misärträsk. De två tjänstebilarna på uppfarten och de fina soffkuddarna var ett kvitto på att de var i mål. Det krävs kraft och fokus för att göra en sådan förflyttning. Så till den grad att man kanske inte alltid förmår stänga av kraft-och-fokus-knappen när man väl är framme. En sida av mig är full av beundran inför de här människorna. Hatten av, bra jobbat. Men min andra sida vill ta dem hårt om axlarna, skaka dem hårt och säga "Du Är Klar Nu. Du Kan Ta Av Skygglapparna och Börja Leva". Ty när allt fokus går till att hålla ögonen på karriär- och kuddbollen orkar man inte riktigt fokusera på perifera element av typen en morsa som smilar upp sig och tilltalar en spandexklädd farsa med förnamn. Inte heller orkar man dra ihop föräldramingel eller ser någon karriärmässig poäng med att fixa hejdå-partys för barn som lämnar kompisgruppen för ett liv på landet.****

Folket på Östermalm har nog i större utsträckning redan gjort sin resa. Den kanske redan var gjord när de föddes (silver-spoon-syndrome). Jag är inte särskilt avundsjuk av mig så jag gör inte identitetspolitik av det utan konstaterar nöjt att det är en fröjd att leva bland dessa människor som överlag verkar rätt nöjda med livet. Tag min uppdragsgivare till exempel (han med hunden), en man i 70-årsåldern, allt tyder på stor rikedom och framgång i livet. Han går femton meter, sen stannar han och pratar med någon han möter. Han går ytterligare femton meter, sen är det mingelpaus. Någon gång när jag mött honommitt i en mingelpromenad har han  blinkat konspiratoriskt och sagt "Jag har ingen aaaaning om vem det där var men hon var trevlig." Major shit storm coming up men så här tycker jag: Folket på Östermalm har en charm som jag inte stött på någonstans annars i Stockholmsområdet.*****

Jag fetar ordet "Stockholmsområdet" eftersom jag stött på liknande charm på andra håll i landet. Ett favoritställe är ju Dalarna. Vad är det med dem? Alla är trevliga, roliga och hjälpsamma, som en slap in the face för en stickhölmare. Jag har funderat på hur det kommer sig. Min analys kommer som en tvåstegsraket:

1) Båda befolkningssegmenten****** har [i många fall] växt upp med en förvissning om att man inte  nödvändigtvis behöver paddla för att fly. Det är kanske vanligt att man driver eget i familjen, vilket i vissa fall kan skapa en känsla av trygghet och samhörighet. "Jag behöver inte stå med mössan i hand på Arbetsförmedlingen i Fjollträsk, jag kan alltid jobba i familjeföretaget." Och även om det inte är alla förunnat att hoppa på ett sådant gig, är det kanske tillräckligt många för att det ska spilla över i ortsmentaliteten. En hysterika är ingen hysterika.

2) Som en konsekvens av punkt ett är de inte fullt upptagna med att springa ekorrhjul för att "visa framfötterna" i syfte att klättra uppför den corporata stegen. De kan chilla mer helt enkelt. Prata med folk på ICA Mora/ICA Karlaplan. Åka snöskoter/spela tennis på Kungliga. Jaga älg/jaga älg.

Min slutsats är således: Ett områdes geografiska läge avgör EJ huruvida människorna som bor där är trevliga eller otrevliga. Däremot påverkar folks sysselsättning och socioekonomiska situation deras syn på omgivningen vilket i sin tur får bäring på deras relationer. Är du en tokstressad och trängd underdog blir du inte generös mot andra. Har du god självkänsla och därtill lite slack och frihet i ditt liv, kan du kosta på dig att visa sidor som nyfikenhet och hjälpsamhet. Egenskaper som för övrigt är djupt mänskliga, man måste bara ge dem tid att blomstra. Thus = FIRE!

Vad tror du om min tes din mes?

Mvh/
FruEfficientBadass

* En mindre attraktiv del av en rätt anspråkslös söderförort till Stockholm.
** Stockholmsnära nyproduktion i det gamla slumområdet "Lugnet" - finns en underbar dokumentär om hur det var där innan tjänstemännen flyttade in.
*** Inte pratade vi om barnen heller, ett megaplus efter föräldramötena i förorten som på pricken liknande Grotescos version.
**** Så som mitt mellanbarns kompisar (eller deras föräldrar om man ska vara krass) gjorde här i maj - ett övernattningspartaj på temat saker hon gillar med alla hennes favoriter i mat, film och godis. Pappan i familjen, en uppburen börs-VD, fick snällt packa övernattningsväskan och bo borta för det här var en tjejkväll. 
***** De visar också mer uppskattning och prov på hjälpsamhet än i de kvarter jag tidigare huserat. Samme man firar sin semester en timmes bilresa från Stockholm och när jag nämnde för honom att vi nog måste komma ner från lantstället i juli för att visa vår lägenhet för spekulanter erbjöd han sig på stående fot att sköta visningarna åt oss, trots att det hade inneburit två timmars bilresa åt gången. Observera att jag är en person som rastar hans hund ibland, jag är inte en person som kommer att kunna förse honom med perks i livet i övrigt. När vi bodde på söder hade vi ett sjå att få till någon som kunde tänka sig att peta ner DN i brevinkastet när vi var bortresta på semester.
****** Observera att jag nu klumpar ihop randomiserade subgrupper av smålänningar, dalmasar och Umeåbor och jämför dem med en i geografiskt avseende mer nischade Östermalmsborna.