Årets sminkpost

Så här i elfte timmen satte jag sprätt på årets sminkbudget, som jag som vanligt satt till max femhundra kronor. Jag har ju tidigare skrivit om kosmetika och min oförmåga att förstå hur vissa verkar kunna sätta sprätt på tusen kronor per månad (hittar inte inlägget nu men det var verkliga exempel från tidningen Tara). Man har ju bara en begränsad yta att applicera skiten på eller?

Jag har också berättat om min spännande hudhistoria och hur jag till slut fick adekvat hjälp av en hudläkare på ön som berättade vilken typ av produkter min dermatithud behövde för att inte se pubertal ut. Sedan dess är jag La Roche-Posay trogen. Deras sminkgren ligger under namnet Toleriane (finns även som hudvård) och är hyperallergenisk. Jag önskar att jag hade kunnat flasha en affiliatelänk här men det enda nätapotek som - vad jag ser - kan tillhandahålla ett hyfsat sortiment Tolerianekosmetika är Med24. Där finns å andra sidan det man behöver, nedan listat i min prio-ordning (med pris taget från Med24 per slutet av november i år):

Flytande foundation, 180 kr.

Mineralpuder, 214 kr.

Det är korrekt, du behöver bara två produkter. Tillsammans med billigaste fraktalternativet blev det 434 kronor, smack rakt in i budget. Sen köper jag ju mascara, rouge och en helt underbar kyssäkta läpplack från Clarins också (kladdar 0 och håller en halv dag), men ovan produkter nämner jag eftersom de är ej utbytbara för min del. Allt annat ger antingen utslag eller är uselt i jämförelse. För vid sidan av att de är jättebra för oss med superkänslig hy, har de - och då menar jag primärt underlagskrämen - en egenskap som är hyfsat unik. Låt mig saxa från ett La Roche Posay-marknadsföringsmaterial:

"Corrige toutes les imperfections et unifie parfaitement le teint grâce à son pouvoir couvrant élevé. Enrichie d'un nouvel agent texturant breveté, la formule ultra-étirable se module facilement pour un résultat maquillage naturel sans surcharge et un confort longue durée."

Det betyder bla bla bla att den täcker bra. Den har nämligen, hur ska jag uttrycka mig utan att låta helt köpt, fler färgpartiklar per milligram än en vanlig underlagskräm. Så med en krämklick i storleken av ett drygt knappnålshufvud kan jag täcka allt obehagligt mörkt runt båda ögonen, det röda runt mina näsvingar samt även mojsa ut lite över mina gamla dermatitärr runt munnen. Sen tar jag mineralpudret och duttar lite kring näsa och mun men försöker att låta ansiktet i övrigt att vara bart för att åstadkomma den där glasliknande K-beautykänslan, fast utan att använda tio produkter. Inget är ju så vackert som bar men frisk hud non?

Jag har ljus hud och använder den näst ljusaste nyansen: 11 Light beige. Krämen sitter som berget utan att se pancake-målad ut och går lätt bort med min Nivea Wash på kvällen. Till och med en mycket kräsen sminkmänniska i min närhet (min andliga vägledare) har gått över till La Roche Posay efter att ha testat min kräm. Hon brukade tidigare blanda ut sin foundation med lite dagkräm för att det inte skulle se för målat ut och hon blev med storm tagen av den naturliga lyster hon fick med den här.

Skulle jag skaffa nya Tolerianeprodukter varje år och därtill min Clarins-läppgrej och min Cliniquemascara (den mig veterligen enda mascaran som går bort aslätt med Nivea Wash) skulle min budget inte hålla sig under 500 kronor. Poängen är att La Roche Posay-produkterna håller i närmare två år, eftersom de är så dryga. Det innebär att jag ger en illusion av närapå spotless hud för runt 60 öre per dag. Med tanke på att "huden är ditt visitkort" som någon sa i Kropp och själ, är det like totally worth it.

Allt jag behöver (i princip)

Har du några sminkrekommendationer att ge?

Mvh/

FruEfficientBadass

Men guldkanten då?

Jag pratade nyligen med en gammal pluggkompis som precis hade bokat en resa till Tanzania med familjen. Han undrade om vi hade några resplaner och jag sa som det var, att vi med undantag för min Mallisresa med 10-åringen i år inte rest alls och att vi nästa år tänkte åka till Gotland. Jag nästan hörde (vi pratade i telefon) hur lång han blev i ansiktet och eftersom vi inte pratar särskilt ofta förstår jag varför - han känner ju mig som mitt consumer sucker-jag, som varje vinter brukade åka på solsemester och därtill någon resa mer per år. Jag förklarade läget en smula och försökte att inte låta alltför besatt och galen. Lite mer: Ja, men vi prioriterar att göra den här livsstilsförändringen och då finns det inte utrymme för så många resor (det faktum att jag inte längre känner mig lockad av dessa resor lämnade jag därhän då det kan uppfattas som förnumstigt). "Men...resor...det är ju det som sätter guldkant på tillvaron" sa han då. Han menade att man jobbar och sliter och barnen går i skolan och vardagen är stressig och någonting ska man ju ha som belöning för detta. Jag kastade då in mitt ess i diskussionen nämligen att vi planerar en riktig långresa om två år, troligtvis till Japan. Då lät han sig nöjas och sen bytte vi samtalsämne.

Vad jag tänkte men inte sa var detta: Jag har guldkant på tillvaron. Min guldkant ser ut så här:

- Varje lördag lunch som passeras utan att jag börjar få måndagsångest. Freaks, jag har inte ens måndagsångest måndag morgon, det är bara en random morgon = guldkant.
- Varje gång jag äntrar föreläsningssalen med förväntan och den absoluta vissheten om att ifall jag fejkar huvudvärk och drar efter fem minuter (eller bara drar, ingen bryr sig) är det, just det, ingen som bryr sig. Jag styr min dag helt själv = guldkant.
- Varje dag då solen tittar fram i det kompakta grå och jag känner för att ta en timslång promenad i naturen mitt på dagen = guldkant.
- Varje brungrå vinterdag då jag inte har skola och tack vare snäll man kan ta sovmorgon och sedan ta med mig kurslitteraturen till en fåtölj framför kakelugnen = guldkant.

- Varje gång jag besöker ett badhus för en simtur och bastu och sedan går tillbaka till skåpet för att klä på mig, utan den krypande känslan i maggropen över vad Outlook kan ha tänkt spotta ur sig i form av stressande mail från kunder, chef och kollegor = guldkant.
- Varje sen eftermiddag jag sätter på jazzradion, mixar en kopp snabbkaffe och så sakteliga drar igång matlagningen utan stress = guldkant.
- Varje kväll under vinterhalvåret jag drar igång senaste loppisfyndade DVD-filmen i trygg förvissning om att jag inte kommer att behöva avbryta tittandet för att det plingar till i mobilen av något oförhappandes jävla panikmail från jobbet = guldkant.
- Varje gång det ringer på mobilen och jag slipper få stresspåslag för jag vet att de enda som har  mitt nummer är familj och vänner = guldkant.
- Varje gång jag hör folk prata semesterplanering ("Mattias tar vecka 29 och 30 så att jag får jobba och sen tar jag vecka 31 och 32 och sen har vi vecka 33 tillsammans") = guldkant.

Få se nu...Tanzania vs. mina punkter ovan...hmm hmm hmm...nej jag står kvar.

Att stryka kökshandduk en torsdagsförmiddag i november och känna tillfredsställelse med det = guldkant

Vad har du för guldkant på din tillvaro idag? Har du några guldkantsplaner framöver du kan tänka dig dela med dig av?

Mvh/
FruEfficientBadass

Den 25:e smäller det

Jag tänker försöka att undvika att vara alltför mycket kärring i att klaga på att mellandagsrean verkar börja tidigare för varje år som går. Gissningsvis har ni redan fått en del mail med "smygztart" etc, själv har jag avprenumererat. Jag vill bara allra ödmjukast smyga in en motståndshandling i stimulifloden och den handlar om att du dagarna som kommer:

1) Inte ska handla på mellandagsrea utan istället
2) Ägna dig åt dygd som ger mer klirr i kassan

I år var jag på glöggmingel där jag träffade en av mina favoriter - en man som med silkeshandskesklädd hand styr en av Stockholms mest fancy klädbutiker sedan 30 år tillbaka. Han berättade för mig om hur vi i Sverige uppskattningsvis importerar jackor i en sådan mängd att det skulle räcka till att svida om varenda svensk på jackfronten varje år. Denna pushmetod av billigt tillverkad textil göder kommersiella avarter av typen outlets och reor. Du kan på ett subtilt, yet effektivt, sätt sända just din köpstoppssignal till berörda producenters prognosavdelningar genom, som någon copywriter i kommentatorsfältet uttryckte det: Spola köpet.

Väl medveten om att klädjättarna har vinstkrav och att bland annat en sådan som jag som har pengar i indexfonder där exempelvis HM ingår. Så det här inlägget är egentligen sprunget ur självhat och dubbelmoral. Men strunt i det nu, nu pratar vi om DIG och DIN privatekonomi och detta föreslår jag:

När mailen nu börjar dimpa ner, ägna dig åt lite julgymnastik med pekfingret och försök pricka den där "Avsluta prenumeration" som enligt reglementet ska finnas i varje kommersiellt utformat mail. Vidare, försök att resa dig upp och ta dig till din klädförvaring. Sätt på en bra podd, exempelvis Kvartals veckopanel, och fixa i ordning tre snygga outfits som du kan ha dagarna som kommer. Ja, du hörde rätt, du behöver inte storrensa så här i juletid, jag är inget monster. Det räcker med att du skapar en handfull bärbara kombinationer så att du kan hålla dig flytande under denna själsligen påfrestande tid fram till årets slut då den värsta reahysterin är över. Och är det så att du verkligen behöver något, säg en ny jacka eftersom den gamla är trasig bortom skräddarräddning, då tycker jag att du ska hålla ut till slutet av januari för det är då det verkliga säsongsskiftet sker och de fina sakerna (höstkollektionen) går på rea. Kring jul matar man mest upp brokig mög som samlats på baklagret de senaste åren.

Mvh/
FruEfficientBadass

AP7 Såfa

Det var i mina förberedelser inför eldning jag häromsistens trillade över en "kommentar" (typ kortkrönika) av skribenten Jenny Petersson:

 "[...] den som i premiepensionen valt att ligga i det statligt förvaltade alternativet, AP7 Såfa, har 100 procent aktier i sitt sparande fram till 55 års ålder. Först då börjar delar av kapitalet föras över till räntesparande, men då i en långsam takt, 3 procent om året. Det anses helt enkelt vara bäst strategi för långsiktigt sparande."

Jag har ju redan tidigare haft en pensionsspecial och om du missat den finns den här. Väl medveten om att Min Pension nu ändrat utseende men enligt mig till det bättre. Gå bara in på flik "Simulatorn" och testa lite olika scenarios.*

AP7 gjorde en tweet om min pensionsspecial till på köpe. 

Pensionsspecial del 1
Pensionsspecial del 2
Pensionsspecial del 3

I och med fredagens inlägg har jag insett att pensionsfrågornas maestro bor på Mallis och heter Mr Snow så har ni djuplodande frågeställningar bör ni höra av er till honom. Men om vi här rör oss på ytan kan jag nämna att jag i del två pratade jag om AP7 och min kärlek därtill.

Jag kunde då konstatera att hade jag avstått från att spela allan med min premiepension hade jag haft en bättre utveckling än om jag legat kvar i AP7 Såfa. Vid tidpunkten för inlägget hade Såfan presterat runt 4% bättre än min mix av egenvalda fonder. Pär Ståhl på Placera säger:

"Jag kapitulerar inför AP7. AP7 Aktiefond är en global aktiefond med hävstång. Det innebär att avkastningen kan variera kraftigt mellan åren. Men nu är vi långsiktiga. Fondens fem största innehav är de amerikanska teknikbolagen Apple, Microsoft, Amazon, Facebook och kinesiska Tencent Holdings. De väger bara 6 procent. Fonden har många innehav - knappt 3 000 - vilket ger en bra riskspridning. Finans och fastigheter är den största sektorn på drygt 23 procent." 

Jenny Petersson avser i kommentaren ovan inte AP7 Aktiefond utan AP7 Såfa. Båda applicerar hävstång, d.v.s. belånar för att köpa på mer aktier vilket ger dig turboeffekt i goda tider (vilket du per definition kommer att erfara med så lång placeringshoristont). AP7 Aktiefond och AP7 Såfa är vad jag förstår identiska fram tills den dag du fyller 55. Då börjar Såfan så sakteliga vikta över i räntor för att jämna ut kurvorna lite. En skillnad är att du kan äga AP7 Aktiefond tillsammans med andra fonder inom ramen för PPM. Med AP7 Såfa är det allt eller inget - vilket beror på den lite meckiga övergången till räntor vid 55 om jag fattat det rätt. Jag har gått in helt i Såfa. Det är ju inte vansinnigt mycket pengar däri - det är de 2% av den allmänna pensionen du får välja själv. Så om du någon gång har uppburit skattad lön i Sverige har du pengar i PPM, d.v.s. pengar du för ditt eget bästa ska flytta till AP7 såvida du inte är en latmask och redan har dem där.

Staten, som sköter fonderna, är vassa på det de gör. För sedan starten har AP7 Såfa haft såväl högre avkastning som lägre avgifter än snittet hos de privata fonderna i PPM-utbudet.  En bidragande orsak till de lägre avgifterna är troligtvis stordriften. Runt fyra miljoner svenskar har avstått från att välja premiepensionsplacering och ligger därför kvar i Såfan. Logga in på minpension.se redan idag och kolla om du är en av de lyckliga.

"Det är inte alltid de som fiddlar runt med sina placeringar som vinner på sikt. Rätt sällan faktiskt". (Konfucius d y)

Mvh/
FruEfficientBadass

* En fin detalj är att man ändrat från att tidigare behövt tjuvkoppla systemet genom att ange att man skulle studera och därefter tjäna 0% av tidigare inkomst för att få ett FIRE-kompatibelt resultat. Idag behöver man bara ticka i "Saknar arbetsinkomst" i rullgardin "Lön & jobb". Nackdelen är att du inte fritt kan simulera fram tidpunkten för 0-lön som man kunde i den tidigare versionen. Icke desto mindre kan din simulation ge din en hint om hur du ligger till i det stora hela i det fall du  skulle hoppa av typ nu. För varje ackumuleringsfas-år kan du gå in och stämma av igen.

Oro för pensionen

Under hösten har jag bett min man att ta hem Di från jobbet. Di har den där pregnanta, krispiga texturen som är så lätt att starta brasor med i våra kakelugnar, till skillnad från det glansiga gratismaterial som dimper ner i brevlådan då och då*. Ibland händer det att en cirka två veckor rosa tidning får följa med mig i läsfåtöljen en stund innan jag sliter den i bitar och då kan det hända att jag hajar till på ett eller annat och då menar jag inte de redan förväntade braskande löpen med feta röda kurvor nedåt, de ser jag inte längre.

Nej, en sektion som fångat mitt intresse på sistone är den som jag själv skulle titulerat "Di for retards" men som egentligen heter "Di smarta pengar", som är en sorts hjärtespalt för den otypiske Di-läsaren där Di:s privatekonomiexperter Hans Bolander och Jenny Petersson svarar på "läsarnas frågor" (exqueze mina citationstecken men är det trovärdigt att frågor av typen nedan hamnar hos Di? Normalt borde de hamna i mer lämpliga forum, typ Flashback eller hos den privatekonomiska säljaren hos hens Kuckelimuck bank).

Jag fastnar för signaturen Philip, en 90-talist som oroar sig för sin ålderdom. 

"Allt oftare hör jag att pensionssystemet inte kommer att fungera för oss 90-talister. Vad kan vi göra, pensionssparande är inte så inspirerande?"

Här hör vi alltså från en kille i 20-årsåldern** som är orolig för sin framtida pension och dukar bordet duktigt åt Di:s privatekonomiska experter så att de ska kunna ge hen inspiration. Dream Case! Men okej, låt oss utgå från att "Philip" finns på riktigt och då måste jag ändå säga: Eloge till Di för att ha en sund inställning till pensionsfrågan. Med tanke på hur dramatiskt tidningen förhåller sig till diverse andra ekonomiska orosmoln hade det inte förvånat mig om man här tagit tillfället i akt att jaga på massorna en smula. Men ej:

"Först anser Smarta Pengar att pensionssystemet inte är så dåligt som många målar upp. Enligt regelbundna oberoende genomgångar av pensionssystem i ett fyrtiotal länder, utförda vid ett universitet i Melbourne, ligger Sverige bland de fem främsta länderna. Vi har ett robust system som tål påfrestningar, men detaljer kan förbättras. Nyligen tog riksdagen första steget i att åldersanpassa pensionerna, vilket är nödvändigt då vi lever allt längre och pensionerna följaktligen ska räcka i fler levnadsår. Det är den främsta förklaringen till att pensionerna urholkas i stora delar av världen."

Liknande resonemang hörde jag i Sparpodden för drygt två år sedan, men oftare hör man ju motsatsen nämligen de effektfulla bongotrummorna av "Välfärden rasar som ett korthus, fly till [insert utopialand]". Däremot är jag inte lika impad av Di Pengars slutkläm som rör själva inspirationsbiten, ety den låter som en copy paste på när någon från politiskt håll uttalar sig om svenne banan och hens finansiella rörelseutrymme:

"Det viktigaste man kan göra är att jobba så många år som möjligt, gärna i verksamheter där det finns kollektivavtal eftersom du då är garanterad avsättningar till en tjänstepension. [...] Ta för vana att sätta undan en del av din inkomst till långsiktigt sparande, till exempel i aktier eller fonder på ett ISK-konto. En bra tumregel är att spara 10% av inkomsten. Senare i livet kan det kapitalet användas till exempelvis bostadsköp eller andra nödvändiga investeringar."

Jag tänker inte ens kommentera att landets största finanstidning tycker att 10% är bra sparat. Jag stör mig mer på att man kallar buffertsparande till lägenhetsinsats för "långsiktigt sparande". Det är väl en vanlig kontantbuffert eller hvad? Långsiktigt sparande är för mig synonymt med din pengamaskin, det som ska generera den avkastning du behöver för att leva ett fritt och inspirerat liv? 

Men åter till pensionen: Det är naturligt att vi, trots Malmöskjutningar, är fredsskadade och i tryggt tillstånd blir människan ett orossökande djur. Jag har själv ibland dragits med i mediarabalder av olika slag (varför jag inte längre konsumerar dagligmedia men väl Kvartals timslånga veckopanel som ger såväl rekapituering som viss analys från olika politiska perspektiv samt en daglig trepunktsnotis från Schibstedts tjänst Omni för att kunna hänga med i klassrumsreferenserna) och ett tag även varit orolig för min framtida pension (jag hade ett tag en hel palett oro, drastiskt minskad post jobb). Så jag frågar nyfiket dig, är du orolig för din framtida pension?

Mvh/

FruEfficientBadass

* Fast i förrgårs kommentatorsfält fick jag en länk till en YouTubefilm som visar hur man faktiskt tänder en kakelugn så nu kan jag be honom sluta ta hem den. Tack igen Anonym 23:09!
** Nog för att Di-läsarna är lite vassare en snittet men så är även jag och när jag var i 20-årsåldern innehöll min Topp 100 fokuslista cirka 0% "pensionsbry". Men jag skulle aldrig dra mig så långt som till att påstå att "Philip" (deras citationstecken!) är hittepå.

Ordning på torpet

Det kommer väl inte som en chock för någon när jag säger att gillar ordning och reda. En del jag träffat under mitt liv har insinuerat att detta beror på mitt inre kaos. Så kan det kanske vara. Men ordning & reda hjälper mitt inre kaos lika bra som Valium och med färre biverkningar så jag låter mig hållas. Ni vet ju också att jag i möjligaste mån försöker leka krig och skaffa redan använda prylar när jag behöver något. Nåväl. I mitten av november befann jag mig i ett läge där ett antal saker stört mig ett tag men jag hade inte hittat tillfredsställande lösningar på loppisar. En torsdag i mörkaste november tog jag därför ellastcykeln och åkte till Djävulens butik, a.k.a. Dollar Store i Hudik. Butiken som gav kinaplasten ett ansikte, butiken där det är billigare att köpa två än en.

Störning ett - måttsatsen

Jag skaffade för några år sedan en komplett måttsats i stål. Det kändes hållbart och bra, som en item 4 life. Det jag glömde var att den var från Dollar Store = inte en item 4 life. Efter något år började saker försvinna från den, bland annat kryddmåttet. Det visade sig senare bero på att själva ringen som "fäste" måtten inte fäste måtten. Jag sörjde det där kryddmåttet som om det varit mitt barn. Särskilt när jag lagade indiskt och kryddmått faktiskt kan avgöra om en anrättning blir god eller oätbar. Och så en dag nyligen trillade handtaget av decilitermåttet. 

När jag var i Stockholm häromsistens och besökte den fantastiska butiken "Handelshuset", hittade jag det läderliknande band ni ser på bilden ovan. Jag såg snabbt att ringen - den som är avsedd att hålla ihop måttsatsen - inte höll måttet. Så jag plockade bort den (jag passade samtidigt på att ta bort kaffemåttet jag är för cool för det) och ersatte med ett hårt knutet band. Mission accomplie!

Va sa ni nu va? Inte så sturska längre va? Vavavava?

Störning två - tändarna

Vi använder regelbundet tre kakelugnar och jag har till detta skaffat tändare med långa...jag, vad kallas det...pipar. För att riktigt komma åt inne i tändboet liksom. Men dessa tändare hamnar på avvägar hela hela tiden, så det slutar med att man ändå sitter där med en sketen liten bic och försöker få fyr och bränner sig som följd. Barnen gillar att tända med tändstickor men jag är ingen fan direkt. Dessutom slängde vi de långpipade tändarna när tändvätskan tog slut. Detta eftersom vi ännu inte kopplat på våra hjärnor och förstått att man enkelt kan fylla på dessa själv.

Så jag köpte två plåtbehållare med butangas och tre ytterligare tändare. Sedan gjorde jag fem laminerade lappar med texter som "Kakelugn matsal", "Kakelugn TV-rum" och hålade dessa så att jag skulle kunna fäst dem i de läderliknande snören jag även använde till måtten i punkt ett. 

Sen hängde jag dem i direkt anslutning till varje kakelugn och i det fall någon kommer på avvägar är det lätt att veta var den hör hemma. Nu har jag dessutom en tändare i reserv som jag kan jacka på om det är så att en försvinner. Hela tändarproblemet löstes med femtio spänn och vi kommer nog inte att behöva skaffa nya elddon på flera års tid. 

Störning tre: Saltet

Jag har länge letat efter saltkar. Den enklaste av enkla varianter, en saltströare. Jag har letat på loppis men det enda som finns är äckliga souvenirliknande saker av typen två gubbar som kramas varav den ena är salt och den andra peppar. Eller 50-talsvarianter av den typ jag har nedan i elektrisk blå, som inte ger ifrån sig något salt eftersom hålen är för små. Kopparkoppen till höger var en nödlösning och ganska ofräsch eftersom alla höll på att fingra i saltet samt att minstingen med jämna intervall spillde ut allt på bordet eller golvet. 

Men se vilka små kinesiska föredömen jag hittade i Djävulens butik. Heeelt perfekta, avger exakt den mängd salt man vill ha och rymmer säkert fyra gånger så mycket salt som föregångarna. Det gör att jag slipper lägga dyrbar drönartid på att administrera vårt salt. 

Störning fyra: Handdukarna

I badrummet har vi länge dragits med väl sunkiga, disparata handdukar. Jag har ingenting emot att de inte matchar. Men jag gillar inte när det blir ingrodd smuts som inte går att tvätta bort. Jag letade med ljus och lykta på loppis och fann ett par mintgröna som kanske inte var tipptopp men helt ok. Dessutom gillar jag lite gammal frotté, ni vet den där lite raspiga, högabsorberande sorten. Helt ny frotté kan kännas glansig och liksom vattenresistent, om ni fattar. Men de mintgröna handdukarna försvann, bara sådär! Jättekonstigt. Kvar fanns ett representativt par gråa handdukar och så nedan två:

Jag vet inte var de kommer ifrån men gissningsvis är de äldre än mig. Den vänstra har tydliga smutsfläckar. Den högra är fin men jag vill ha dem i jämna par ety annars blir mitt sköra psyke upprört. Så jag skaffade ett par grå, raspiga handdukar på samma ställe. 

De matchar dessutom vårt grå linoelumgolv i stenplatte-imitation (satans påfund). If you can't beat them, join them*. 

Så långt kommen i mitt störningseliminerande arbete bytte jag spår och ägnade mig åt motivatorer snarare än hygienfaktorer (googla Herzberg). För inget är så ljuvligt som att överlista systemet. Jag älskar, älskar, älskar hyacinter och har alltid gjort. Men nu, med liten katt, får man ju inte ha, eftersom de är giftiga för katter. Då kom jag på att jag kunde hänga den i en värmeljushållare istället. Se då så fint det blev! Tre hundra kostade kalaset och jag är mycket nöjd. Nu kommer jag förhoppningsvis inte att behöva röra mig i butik på ett bra tag. Men vardagsnjutningen i att ha löst de här små trådarna kommer att finnas med mig länge. 

Att tänka lean på detaljnivå är kanske överkurs. På samma sätt IGMR sms:ade mig för ett tag sedan och ifrågasatte sundheten i att han precis skrivit över elen på sin fru i syfte att dra in ett antal hundra via affiliate. Tja, det kanske tippar över ibland. Men som jag sa till honom: Dessa "extremer" (i det fall man nu tycker att ovan är extremt pedanteri eller att elbyte à la IGMR är väl ambitiöst) är ett utslag av att vi jobbar målmedvetet framåt. I just mitt fall handlar det om att skapa en tillvaro som flyter fram så friktionsfritt som möjligt. I fallet IGMR handlar det om FIRE. Då blir det så här ibland. Och om du frågar mig är det gamifying. Att lösa vardagsproblem. Ger mig små kickar. 

Har du gjort dig av med något störande i vardagen på sistone?

Mvh/

FruEfficientBadass

* Observera att jag till höger om handdukarna hängt en hårborste samt en jättestor nagelklippare, så att till och med en begåvningsutmanad chimpans ska kunna hitta dessa två items. Icke desto mindre frågar min högskoleutbildade man mig varje gång han ska klippa naglarna var nagelklipparen är. Jag tror att han gör det för att jag ska känna mig behövd. 

Livet som student är ett billigt liv

OMG om jag fattat gräddfilen i att ha ett Mecenatkort tidigare, då hade jag ju börjat studera för länge sen. Men det gäller att sila. Många av erbjudandena är samma som man ser på ställen av typen GrouponCoupon med avsändare man inte känner till - ni vet de där företagsnamnen som låter som om något suttit av en en workshop för mycket: Mapiful, Desenio, WhiteAway, Nordic Nest...

Men att ha studentleg kan också innebära att skära guld med täljkniv inom områden du redan verkar.

Exhibit 1: All form av transport. SJ: 15%. Flixbuss: 20%. Lokaltrafik: Runt 10-15% beroende på var du bor. SL verkar inte vilja visa priset på sin hemsida, men har för mig att det är 20kr per resa. Taxi Kurir: 10%.
Exhibit 2: Hallon. Jag som tyckte att 249kr för 25 GB i månaden var en superdeal. Nu betalar jag inte ens 200 för samma. 200 kronor för 25 GB! Jag kan för tusan kolla Netflix i realtid (inte som nu - be äldsta barnet ladda ner när hen är på skolan för att sen kolla) utan att det går någon nöd på mig.
Exhibit 3: Clas Ohlson, 10% på allt. Detsamma gäller på butiker som Lagerhaus, Granit, Hemtex. 5% på Bokus. Åhléns: 15% om du handlar för >500 kr.

Nyligen fick jag reda på att det i Hudik finns en konsertförening som med jämna mellanrum tar emot sitt "husband" Gävlesymfonikerna och detta i en rätt habil konsertsal i Hudiksvalls kulturhus. Priset för en vuxen är dryga 200 kronor per biljett men för barn och studerade (eller "vuxenbarn" som damen i kassan sa) är - tada - NOLL kronor. Så kom det sig att jag, min man och minstingen var och såg världsstjärnan Yeol Eum Son spela Liszt för totalt 220 kronor här i december. Om jag skiljer mig från mannen är min sammanlagda kostnad för samma event noll kronor go figure.

Kort sagt: Det är många, många små bäckar man kan tjäna in på om man råkar gå en kurs på minst 75% en termin eller fyra.

Mvh/
FruEfficientBadass

Mitt julpynt

Så många saker har förändrats sedan vi flyttade till landet. Jag har redan berättat om drömmar av typen höns, skolskjuts och frysboxar. Men en sak jag inte har berättat om är mitt säsongsfönster. Det ligger i stora entrén, jugendhallen, och vetter ut mot innergården. Här skapar jag säsongsmässiga stilleben. Som en sorts skyltfönster. Så här såg det ut i september, när pelargonerna fortfarande trivdes där.

Nu är det nollgradigt på grund icke-isolering så nu har jag istället svidat om till jultema.

Medan mina grannar skaffar julslingor i hundrameterslängd för att hänga i flaggstänger och kring trädgårdsgranar nöjer jag mig med att i förtid hänga upp vår julgransbelysning och peta in en liten halmbock (12kr på Erikshjälpen) över sladdhärvan. De märkliga julrosetterna ni skymtar hängda kring hasparna hittade jag i en låda på landet.

Mitt julpynt so far är rätt blygsamt. Ni som följer mig på Instagram såg ju mitt bucket trick gjort av en i skogen upphittad bucklig metallhink (troligtvis en arvssynd från förr) i vilken vi ställde en plasthink med vatten i vilken vi satte enris vi klippt från vår skog. I detta - pynt från Röda Korset i form av små glitterkulor och halmbockar. Jag vet inte vad det är med halmbockarna, men jag gillar dem.

I övrigt är vårt julpynt väldigt old school. Nedan bild från vår stora entré.

Ett halmhjärta, en sorts bonad ovan dörren och naturligtvis: Mängder med granris på bron*. Älskar granris. Minskar förekomsten av indragen lera, doftar gott och är helt gratis. I helgen kommer vi att fylla på med såväl granris till brogolvet som en livs levande gran från baksidan av huset. Hur har du pyntat än så länge? I den mån du gör det alls.

Mvh/
FruEfficientBadass

* De stora korgarna är en del av mitt maniska vedprojekt som går ut för att jag pö om pö sågar upp gammalt spillvirke och fasadbrädfoder som jag hittar i olika gömmor på gården. Virket matar jag sedan in i kakelugnarna efter det att jag satt fyr med "finved". Vid bra glöd kan man elda upp det mesta, även fuktig, murken gammal bräda med 1800-talsspik i. Rensning och energi i ett = Djäfvulskt feng shui.

Tid vs. pengar

Jag talade för ett tag sedan med en före detta kollega. Han var igång med ett nytt jobbsök och ville be mig vara referens. Han återkom vid flertalet tillfällen under vårt samtal om vilken bra lön det här jobbet erbjöd och hur fantastiskt det hade varit för honom att få den här ersättningen. Jag kunde inte låta bli att tänka cyniska tankar av typen: Är du säker på att det är mer lön du är betjänt av? Du sitter på nästan trettio år av inarbetad tjänstepension, ett nästan amorterat hus i en fin förort och skulle även med hälften av den lönen klara dig alldeles utmärkt. Är det inte så att din trånga sektor snarare stavas tid?

Tid, du vet den resurs som tilldelas oss 24 timmar i taget och som vi inte kan återanvända hur gärna vi än skulle vilja? Vars mindre trevliga karaktäristika är att den dessutom verkar gå snabbare och snabbare för varje år som går? Smack säger det så är du föremål för guldklocka (om du var född före 1930). Kanske är tiden allra mest värdefull för den åldersgrupp som min förra kollega tillhör nämligen föräldrar med hemmaboende barn. För sist jag kollade bor de bara hemma under en begränsad period, förutom i Italien.

Jag kommer att tänka på min f.d. kollega när min man tidigt i höstas berättade för mig att han hade blivit med jobb. Searchprocessen gick till på ungefär samma sätt som i Stockholm, förutom tvärt om. Låt mig illustrera det hela i SmartArt:

Fig. 1: Rekrytering i Region Gävleborg.

Any Heuuuw, trots att han knappt hunnit igenom Miami Vice-boxarna verkade han glad över upplägget för det tillåter honom att jobba 50%. Min man skulle mycket väl kunna gå upp till åtminstone 75% och om jag inte fattat fel jobbade den tidigare ekonomimänniskan heltid. Men han kommer så långt det är möjligt att hålla det till en 50%-tjänst. Varför?

Men lyssnar du inte på vad jag säger? Tid! Tid tid tid tid tid tid tid, vår tids bristvara, vår tids absoluta lyx. Min man vill vara hemma i god tid för att hinna laga mat till sin fru, sortera tvätten och på det hela kunna presentera ett välfungerande hushåll på min anmodan medan jag gör akademisk karriär.* Han vill dessutom hinna springa eller spela tennis varje dag, vara med barnen när de kommer hem från skolan och läsa pretentiös litteratur. Halvtid är den magiska formulan som tvingar upp honom på morgonen till någon form av samhällsbidrag och samtidigt ger honom möjligheten att leva ett liv med slack, natur, motion och familjeumgänge. Medan min f.d. kollega kommer att lyfta säkert femdubbel stockholmslön (varav en inte helt oansenlig del kommer att komma oss till godo i form av fördelningspolitik mohiha) men knappt se skymten av sina ungar.

Vi är bäst ingen protest, frågor på det?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Ja småfnissa du, men kika du på dina farföräldrar så var det standard fast i omvänd könsrollsordning. Kvinnan fick på sin höjd jobba så länge det inte störde hushållssysslorna, som en freakin' hobby.

"Och hur är det på jobbet då?"

Förra helgen var vi på kärt återbesök i hufvudstaden. När vi passerade Karlaplan passade vi på att titta in hos några vänner på förstaadventsfika. Detta är ett Power Couple i den bemärkelsen att de är välutbildade, smarta, snygga och åtminstone en av dem läser bloggen varför jag formulerade meningen på detta vis. Men de har ett par egenskaper som gör att de skiljer sig från ett standard-fancy-pancy-par och det är om detta jag nu vill för er berätta:

1) Kvinnan i paret svarar alltid i mobilen. Alltså: 100% av gångerna jag ringer henne svarar hon. Jag har singelkompisar som inte ens på helgen lyckas svara mer än var tredje, var fjärde gång. Den här personen har tre hyfsat små barn och driver egen juristtjofräs och svarar ALLTID. Inte bara det. Hon är alltid glad, aldrig stressad, hjälper till om man hamnat i klammeri med rättvisan behöver lite tips och råd i största allmänhet. Men det mest anmärkningsvärda av allt i deras parkonstellation är det jag nu kommer att berätta. Först en kort bakgrund:

Allt sedan jag träffade Yes-mannen* har jag vant mig vid att i den världen vi lever i** är folk väldigt tighta med sina jobb. Lika god kålsupare är väl jag. Uppskattningsvis har jag tråkat ut cirka 1 258 personer med jobbsnack genom åren. Ibland har dessa personer själv triggat mig genom att fråga "Och hur är det på jobbet då?"*** eller så har jag börjat spontan-dela-med-mig.

Men sedan en sju-åtta år pratar jag inte gärna jobb och ni som läser bloggen vet ju varför. Det är ungefär som att jag på permission från Hinseberg skulle sitta och prata om vilka uppgifter vi fått på arbetsterapin under hösten. Ointressant och ledsamt för alla inblandade.**** Men jag har ändå accepterat att det är om jobb människordjuret vill prata och ni känner ju mig - jag rättar mig i ledet. 

2) Så när vi var hemma hos Power Couple frågade jag så mannen - som har en kvalificerad och dessutom rätt intressant tjänst i ett samhällsnyttigt verk - om läget på jobbet. Jag höll bokstavligen på att trilla baklänges av förvåning (har rätt dålig balans eftersom jag nästan trillade i soffan) när han som svar på min fråga, lite i förbifarten mumlade: "Njae...jag är inte så intresserad faktiskt."

- "Ursäkta vasa?" (jag trodde på riktigt att jag hört fel).

- "Nej alltså...jag är inte så intresserad. Jag tycker inte att jobb i allmänhet är så intressant att prata om."

Okej okej, jag ska tillstå att det hänt mig en eller två gånger att någon på frågan "Och hur är det på jobbet då?" svarat undvikande. Men mer med något i stil med: "Njae, inget vidare, min chef är en idiot" [följt av en halvtimmes redogörelse för exakt varför chefen är en idiot] eller "Jorå, men jag ska nog söka mig vidare snart till nya utmaningar" [följt av en halvtimmes redogörelse för exakt vilka typer av utmaningar man kan tänka sig].

Men Power Man var helt enkelt ointresserad av att tala om jobbet. Punkt slut. Han ville hellre tala om scouting och prepping och hans åttaåring upplyste min man om att "de flesta som super ihjäl sig gör det på toaletten". Det var på det stora hela en blissful adventsfika. Men varför berättar jag en sådan här banal historia för er?

För det första: Den här bloggen bygger på banala historier och har du inte fattat det får du hitta en blogg med lite större tuggmotstånd.

För det andra: Jag reagerade så häftigt på hans uttalande just för att det är så sällsynt. Mig har det, åtminstone vad jag minns, aldrig hänt att någon förvägrat mig svar på jobbfrågan [åtminstone inte i Sverige, i Frankrike pratar man däremot ogärna om jobb men gärna om hur man bäst bakar en haschkaka eller fixar en trekant på bästa vis]. Jag ger dig nu en utmaning inför julen. Åk hem till Bygda, gå ut och häll ner dig på juldagen, och när du står där i baren på O'Learys med dina gamla högstadieragg, fråga tio [10] personer "Och hur är det på jobbet då?" och se hur många som lydigt börjar pladdra på. Ta gärna tid också på hur lång tid det tar tills de är klara (om de någonsin blir det eller om du måste avbryta ert samkväm genom att fejka ett toalettbesök). Återrapportera i januari. Jag kan sätta tre kronor på att ni inte kommer upp i 1:10 som hellre vill prata konsten och livet än att diskutera sin uppdragsgivare för tillfället.

Än durå? Pratar du mycket jobb för folk som vill och inte vill höra?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Yes-mannen: En ung man jag träffade för många år sedan som var trainee på P&G och bara kunde prata om diskkraften hos Yes i sociala sammanhang. Tills han inom kort brände ut sig och vad jag vet inte återhämtade sig. 
** Världen vi lever i = Himmelriket Sverige där vi inte har några riktiga problem och således har möjlighet att ägna oss åt lyxfrågor av typen "vart ska vi resa på semester" och "hur ska jag lägga upp mitt utvecklingssamtal med min chef" that kind of shit.
*** Kanske den vanligaste frågan i vårt avlånga land, särskilt nu i signad juletid då man ska återförenas med nära och kära i hembygden och visa vad man åstadkommit i Staden.
**** Jag hörde någon en gång säga att "Berätta aldrig om dina drömmar. Det finns ingenting som är så ointressant som att höra om någons dröm". (Jag menar då "Inatt drömde jag...." inte "Jag drömmer om att operera in horn i pannan..."). På andra plats måste ändå infogas: "Berätta aldrig om ditt jobb (såvida du inte är cirkusartist eller terapeut med svag yrkesetik).

Kommentarer på ”Playing with FIRE”

Något geni föreslog att vi skulle diskutera filmen här idag måndag så dagens inlägg kommer imöra.

Så här ett par veckor efter att jag själv sett den måste jag säga att den bleknat en aning. Kanske för att den, trots att den var välproducerad och med en intressant vinkel (att följa en person - för det är ju främst frun man följer) hade ett välbekant tema. Det var inte aha-moment på samma sätt som vissa andra dokumentärer har.

Jag minns mest en av polarnas lakoniska kommentar på avskeds-strandpartyt: ”Se till att ni ror det här i hamn nu så att ni inte kommer tillbaka och då inse att ni gått miste om att köra en riktigt flådig bil under den här tiden”. Fritt ur minnet. Jag tänkte då att det måste vara lättare att göra resan om man
1) Har vänner med humor och distans till saker och ting
2) Är filmare och delvis kan använda det som skäl till resan

Jobbigare att vara en vanlig Jones i dussinförorten där idealen är materialistiska på riktigt och där normen är att knega till ordinarie pensionsålder.

Vad tyckte ni om den?

Mvh
FruEfficientBadass

Helgtips: Playing with FIRE gratiz

Som ni vet lägger jag inte upp på helgerna längre, men jag var tvungen att göra ett undantag. Igår lade Flow-FI upp en länk på sin hemsida till att se "Playing with FIRE" helt kostnadsfritt. Gå in här för att ta reda på mer. Spektaklet är kostnadsfritt till och med onsdag i nästa vecka.

Mvh/

FruEfficientBadass

Konsten att vara lycklig

Inlägget innehåller reklamlänkar till Bokus.

Dolan leder institutionen för beteendevetenskap och psykologi på London School of Economics och har tidigare kommit ut med en snarlik bok: "Happiness by Design", som handlar om hur vi med hjälp av lyckoforskningen kan vidta åtgärder för att kunna leva liv med högre nivåer av tillfredsställelse. Uppföljaren - "Happy ever after", tittar närmare på våra föreställningar om vad lycka är (de narrativ som berättas om lycka i dagens samhälle) och hur dessa kan funka för vissa, men inte för andra. Exempel på standardnarrativ är: Bli rik. Gift dig. Gör karriär. Skaffa barn.

Han uppmanar oss att tänka själva och följa med strömmen enbart när det tjänar våra syften men framför allt: Att inte följa med strömmen när det inte gagnar oss vad gäller våra nivåer av nöjdhet med livet. Anledningen till att jag fastnade så för boken (jag har till och med beställt den, som en julklapp till moi) var att den handlar om just det - att gå emot strömmen. Jag utmålar mig på intet vis som en pionjär, men jag kan ändå konstatera att det inte tillhör vanligheterna att man går ner 90% i inkomst, flyttar från storstan till en åker och sätter sig i skolbänken igen.

I skrivande stund har jag bara lyssnat på en podd där Shannen i The Simple Sophisticate talar om boken. Jag kommer emellertid att lusläsa den under julen och återkomma till den i ett par inlägg, eftersom jag tror att den är FIRE-kompatibel. Jag hittade även en föreläsning med Dolan som kan vara rolig om du har 1½ timme över.

Meanwhile, ett par passager jag fastnade för i The Simple Sophisticate:

"All [narratives] should be explored, likely at least for me you may find that most should be challenged. That is the difficult part as you're going against the grain of what society expects. Dolan reminds that any narrative that is predominating, 'always serves the interests of those in power, the groups they serve best will depend on the context.' He suggests to keep in mind, whenever we talk about or consider and examine any narrative is to closely look at the narrative itself to understand all the nuances and not make sweeping assumptions or statements."

En av huvudpunkten i Dolans bok är pengar. Jag inser ironin i att jag - varandes besatt av ISK - plockar upp just den punkten, men hear me out, Shannen igen:

"Let go of the pursuit for more money. Once you have enough money to live a life where you are nog struggling for the necessities, Dolan suggests taking the path to 'just enough'. Why? When we become aware of what we truly need, we are demonstrating that we are aware of the social comparisons and status markers that may have pushed us to pursue more in the past. Understanding why we are pursuing the things we are pursuing and come to the core of this urge, is to make sure that we are not unconsciously led around by the narrative traps we are unaware surround us constantly."

Det här påminner mig om inlägget om Drift där jag nämner Napoleon Hills bästsäljare från 30-talet: Think and Grow Rich, där han intervjuat tusentals äldre amerikaner om vad de ångrar mest i livet och det är inte "att ha legat mer" som vissa påstår, utan att de levt vind för våg, utan att ifrågasätta riktningen. Man har gjort som "de andra", utan att stanna upp och reflektera. Viktigt att påpeka att det som majoriteten gör mycket väl kan vara det som ger bäst välbefinnande för en enskild individ. Att gå mot strömmen är inte ett självändamål och kan leda til såväl vilsenhet som otillfredsställelse om det inte ligger i linje med din personlighet och dina värderingar. Men det är intressant att diskutera frågan, särskilt med tanke på Dolans konspirationstangerande passus om att det kan finnas ett intresse från makthavarna i ett samhälle att människor beter sig på ett visst sätt. Jag menar inte Illuminati kind of conspiracy med onda avsikter. Men självklart är det så att ett samhälle mår bra av välutbildad medelklass som kan lassa in skattepengar i maskinen och i vidlyftig konsumtion som gynnar eliten. Åtminstone så länge de kan hålla sig från långtidssjukskrivning för då kvaddas kalkylen. Så i med de fackligt subventionerade stödsamtalen, grytan måste hållas kokande!

Boken utlovar såväl evolotionspsykologi som tankar kring altruism och jag återkommer när jag läst klart. Använd gärna min Bokuslänk om du planerar att köpa böcker i julklapp så bygger du min pengamaskin vilket ger mig stora känslor av tillfredsställelse och lycka och du får känna dig som altruist.

Mvh/
FruEfficientBada

P.s. Glöm inte att lyssna på FruEB:s signade julmix i helgen. Den fick bäst i test av Råd & Rön. Den första delen är lite mer svensk-traditionell med de i mitt tycke vackraste julsångerna. Längre ner i listan kommer Disney-julen. D.s.
P.s. 2: Ni som var på CampFI i Stockholm i juni träffade familjen som nu skriver på Palma on FIRE. Jag har inte varit inne där så mycket på sistone men kikade in idag och såg ett helt underbart inlägg om deras nya FIRE-tillvaro på varmare breddgrader. Till och med jag, som är en sådan Sverigevurmare, fick lite ryck i flyttarmen. Vem kan motstå december-hajker i svindlande landskap och plusgrader? På en ö där bussen tar dig i princip halvvägs runt ön för 8 spänn och där dagens lunch för en hundring inte är en äcklig Fazergryta med lingondricka utan ett trerätters med öl och kaffe? D.s.

Det är skillnad på motion och motion

När jag förra året gick en-två timmar om dagen på Djurgården brukade folk utbrista: "Men oh så härligt!" När jag nu cyklar/går en-två timmar om dagen på väg till och från diverse tågstationer får jag inte alls samma reaktioner. Då är det mer "Men kan du inte hitta en annan lösning? Går det inte bussar? Kan inte din man skjutsa dig" etc. Jag begriper det bara inte? Det är ju exakt samma rörelser jag gör med mina fötter, ben och armar då som nu. Fast syftet är något annat: DÅ: Motion. NU: Logistik. Med motion på köpet. 

Jag kom att tänka på det häromdagen då jag på grund av snömodd resignerat och börjat promenera till tågstationen på morgonen. I Sundsvall tar jag fortfarande cykel till skolan. Dels för att jag måste (hinner inte till föreläsningen annars) och dels för att de vet att ploga och sanda cykelbanor där (looking at you, Hudiksvalls kommun). Ja okej, det var lite Utvandrarna över min promenadväg, har sett muntrare vyer.

 

Men a) Jag kom fram b) Jag fick röra på mig i 45 minuter c) Jag fick ljus (?) och frisk luft, mer än man kan säga om ett flåsigt cross fit-pass på ett Sats och d) Det var gratis och gick att kombinera med pod-lyssnande vilket jag ogillar att göra på cykel eftersom hjälm och stora lurar inte funkar. OCH! Dagens motionspass avklarat. 

Självklart hade en extra bil varit asbekvämt. Jag hade tagit den till stationen på sju minuter vilket hade sparat mig 38 minuter som jag hade kunnat använda till någon av nedan aktiviteter:

- Scrolla mina sociala medieflöden

- Komma ikapp någon av mina Netflixserier

- Ägna mig åt annat självskadebeteende

Det är alltså detta som är pudelns kärna: Jag integrerar den allmänt omhuldade "motionen" i min dag. Men då den råkar fylla ett praktiskt behov, inte bara ett "ticka-av-motions-punkten"-behov, rankas den inte lika högt. Hur kommer det sig? Om man ska hårdra det värderas det alltså högre att sitta med sin joystick-SUV ett par timmar om dagen för att sedan köra halvt slut på sig under lunchen än att nyttja benen till att ta sig fram i ett ärende? 

Apropå ingenting kan jag verkligen rekommendera den här podden på temat motion och kropp. Mer barfotalunk, mindre hurtflås.

Mvh/

FruEfficientBadass

Drömmen om Lissabon

Jag kommer aldrig glömma första gången jag träffade en i FIRE-comunityn (Katarina) och hon i en bisats nämnde geo-arbitrage, det vill säga det du gör om du laborerar med bostadsort i syfte att justera [ner] dina levnadsomkostnader i syfte att tidigare än planerat kunnat gå i pension. Det var så surrealistiskt att en fysisk person ens använde uttrycket! Well, jag är stort fan, nästan lika mycket fan som av house hacking. På sätt och vis kan man ju säga att vi - utan att sälja lägenheten i Stockholm - realiserat en sorts geo-arbitrage i och med flytten till Hudik. Många kostnader minskar eller går helt om intet här. Det enda jag kan peka på som blivit dyrare är värme och min kurslitteratur. Dessutom har de inte alls samma sug efter hundvakter här som i Stockholm och de är inte villiga att betala tusen spänn om dagen för en kvalificerad hund-au pair med de bästa rekommendationer.

MEN inom ramen för mitt content writing trillade jag för ett tag sedan över ett tema som jag tidigare tänkt mycket på men som jag inte funderat på på ett tag. Troligtvis för att vi haft nog med flytten upp plus att våra barn än så länge är så små att det inte känns aktuellt med utlandsflytt. Missförstå mig inte. Jag tillhör inte dem som tycker att "allt är på väg åt fanders med Sverige". Jag älskar att bo i Sverige och jag skulle vara fullständigt nöjd om någon (oklart vem) skulle sätta på mig en elektronisk fotboja som gjorde det omöjligt för mig att lämna Sverige evva'n'evva. Herregud, jag har inte ens varit i Norrbotten (eller har jag?), än mindre i Höganäs, jag har huuur mycket som helst kvar på min to do-list. Med det sagt: Livet är kort och världen är stor och på samma sätt som jag tror att livet är roligare om man fått hångla med en handfull individer än bara en, som på förr i tiden, tycker jag att det vore trevligt att få spendera några år utomlands igen. Kanske om...sju år och fyra månader, när minstingen blivit myndig?

Det land som lockar är Portugal. Inte för att jag dreglar efter pensionsskatterabatten (som snart är död vad jag förstår) utan för att jag tycker att det verkar så vackert. Jag har inte varit där annat än på Madeira men de bilder jag sett från såväl Lissabon som andra städer, kustremsorna mot Gibraltar och gränsen mot norra Spanien, är magnifika. Det är blågrönt hav, friska men milda vindar (?) och trevligt fölk vad jag förstår på vänner som varit där. I min research till den artikel jag skrev lärde jag mig också att:
- Portugal har ett hyfsat välrenommerat akademiskt system (rankat 57 i världen)
- Lissabon har en opera
- Som EU-medborgare är det i stort sett bara att flytta dit, men du ska skaffa någon form av formellt uppehållstillstånd, orkade inte grotta i detaljerna i detta skede. Men du får tillgång till sjukvård and shit vilket nästan känns skämmigt. Får se till att inte bli sjuk där helt enkelt.
- En lärare tjänar 10 000 kr i månaden och klarar sig på det.
- De flesta tjänar emellertid bara runt 800 Euro per månad men verkar klara sig på det.

Hur kan de klara sig på det? Jag citerar en blogg jag hittade på området:

"Jag tror att sanningen är att medelportugisen har lägre utgifter än medelsvensken men inte för att det är billigare här utan helt enkelt för att de inte har så mycket att spendera. Jag tror att man sparar på det mesta, shoppar, renoverar och reser minimalt och spar pengar på boendet genom att bo flera generationer tillsammans och så vidare."

Mäh! C'est moi! Jag är i princip redan portugis! I en källa jag hittade angavs att ett par utan barn, bosatt i en medelstor eller mindre stad i Portugals inland, mycket väl kan klara sig på runt 1 700 Euro per månad all included. Vill man bo i Lissabon, med en halvtimmes gångavstånd från turistattraktionerna, får man lägga till en 4-500 Euro per månad. Det är fortfarande lågt. Ponera att vi sålde lägenheten (eller lyckades hyra ut den en andra omgång vilket är rätt osannolikt) och skaffade ett boende för två i Lissabon, förslagsvis i de gamla, kuperade kvarteren som man ser i filmen "Nattåg till Lissabon", du vet scenen där Charlotte Rampling öppnar dörren för Jeremy Irons.

Alfamakvarteren

Operan

På dagarna drönar vi i stadsmiljö, på kvällarna går vi på operan och andra kulturevenemang. Vi äter färska grönsaker året om och vinet kostar en Euro (åtminstone de sorter vi dricker). På helgerna tar vi de högteknologiska tågen nedåt kusten och blickar ut över Atlanten.

Två världar ett sund

Dessutom finns det en svensk skola i Lissabontrakten och du kan ju fethaja att dessa expats vill ha en förtroendeingivande (?) svensk senior barnflicka till sina barn så det behöver inte svida så förbannat i portföljen.

Än durå? Har du några expatplaner, om än inte för livet utan mer som en årslång (eller två) utflykt?

Mvh/
FruEfficientBadass

Uttagsstrategier

De flesta som läser bloggen är i ackumuleringsfasen och vi har inte diskuterat uttagsstrategier sådär vansinnigt mycket. Men nu börjar det trilla in lite frågor vilket nog inte primärt handlar om att fölk sparat 64% av sin nettoinkomst i 11 år utan att fölk insett att de typ redan är FIRE på grund av befintligt stash, försäljning lägenhet, insikt i att man inte behöver sina årsomkostnader gånger 25 eftersom man kan gigga alternativt får lite uppbackning av pensionen i framtiden.

Jag har tangerat ämnet i ett inlägg som handlade om 4%-regeln där jag landade i slutsatsen att man som FIRE sitter säkrare i båten om man varje år räknar om sitt uttag enligt nämnda regel istället för att stirra sig blind på det kapital man hade vid sluta-jobba-tillfället och insistera på att ta ut 4% av just exakt detta belopp varje år framöver. Det blir då flexibla uttag där du ett år (hög börs) utan problem kan ta ut dina 4-5-8% whatever (och kanske till och med buffra lite pengar eftersom du rimligtvis lever på mindre än vad som motsvarar 4% av en högt värderad börs) för att i låga år ta ut 4% av den slimmade kapitalstorleken. Detta kanske gör att du kan behöva ta av bufferten från föregående år, vilket är helt i sin ordning. Men jag talade i det här inlägget fortfarande bara om uttag ur portföljen. Det tillkommer ju ytterligare en dimension om vi blandar in en kontantreserv. Det är om detta jag skulle vilja ha er input idag. Se nedan mail från en läsare:

"Jag vet att du inte själv är där att du ska börja ta ut pengar för att leva på, men det vore intressant att höra hur du tänker. Och hur andra i Sverige tänker, som Storugglan och andra som redan är FIRE. Jag har bara läst och hört om strategier från USA och det skiljer sig ju rätt mycket med skatter (och sjukvård). Jag har själv börjat leva på mina tillgångar efter sommaren och tänkte att det var skitenkelt. Jag har drygt tre års kostnader i cash (knappt 10 procent av mina tillgångar) och 20 procent i obligationer för att ”smoothen the ride”, resten i indexfonder. Uttag baserat på 3 procent snarare än 4. Tanken var att jag skulle använda kontanterna tills de är slut för att minimera ”sequence of return risk” och låta ISKen jobba vidare (eller sjunka, vad vet jag).

Men nu har jag blivit osäker på om det är dumt att använda kontanterna medan börsen rusar och att det finns en risk att jag står utan kontanter när börsen är som lägst (jag vet att det låter som marknadstajming och det är det väl på ett sätt, men jag vill verkligen inte börja lönearbeta igen). Jag försökte läsa big Ern och hans serie om uttagsstrategier efter att ha lyssnat på honom på Choose FI x2 och the MadFientist. Men fasen vad jag kände mig som en idiot. Jag fattade rätt lite av hans texter och kunde inte dra några slutsatser. Tanja Hester verkar ha strategin att ta från aktier om Shiller PE ratio for S&P 500 är över genomsnittet och från räntepapper när den är lägre. Samtidigt har hon cash - och när fasen använder hon dem??

Pension får jag inte förrän om knappt tjugo år, så pengarna ska hålla ett bra tag och helst lite till. Däremot har jag inga barn, så stashen får gärna försvinna när jag är runt 100. Min man har inte fattat att han är FI (oberoende av mig), så han jobbar fortfarande. Det ger ju också en viss krockkudde. Ja, det här blev mer av ett case än en fråga. Men du ser, osäkerheten är stor. Därför vore det intressant med en bloggpost om uttagsstrategier!"

Mitt spontana svar till den här läsaren var att tvinga sig själv att slakta ISK när börsen är hög och inte nalla kontanter förrän vid långvarig nedgång, Hester style*. Vad tycker ni?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Kontanterna använder hon kanske som buffert ifall frysen går sönder och hon inte har lust att sälja obligationer?

A new deal

Gullizar. Från och med nu kommer jag att dra ner mitt bloggande till tre gånger i veckan. Jag tänker vara så badass att jag inte ens ger en motivering till mitt handlande, ni får helt enkelt spekulera i varför. Kanske...

...har jag kalendern full med de modelluppdrag jag fått i sviterna av att min 12-åring klipper mitt hår.
...väntar jag trillingar i syfte att maxa flerbarnstillägget och kräkningarna gör att jag bara kan sitta upp fem minuter åt gången vilket försvårar arbete vid datan.
...har jag fullt upp med skolarbete och dessutom ett nytt hobbyprojekt som gör att jag inte har så mycket tid över som jag är van vid.
...har jag ingenting mer att säga på temat sparande - gå i frid mitt barn.

Så - planerat schema är: Måndag. Onsdag. Fredag, start nu.

Mvh/
FruEfficientBadass

Lean & tvätten

Inlägget innehåller reklam genom annonslänk till Bokus!

Jag har ju vid ett antal tillfällen skrivit om Eva Jarlsdotter och hennes varsamma handledning i lean@home. Särskilt fäst var jag vid avsnittet om tvätten, eftersom just detta område verkar vara ett problem i de flestas liv. Särskilt om man har familj. Det är som att tvätten äter en levande och till dags dato har jag bara stött på en tvättstuga som ser ut som i inredningsmagasinen och det är hemma hos familjen IGMR. Å andra sidan är 50% av familjen interiörproffs så en kan anta att de utgör undantaget.

Hos resten av befolkningen ser det mer ut som om någon sprängt en torktumlare och rusat därifrån. Apropå Eva Jarlsdotter så hade hon vänligheten att skicka mig sin nya bok: Lev helt enkelt (notera den lilla svalan jag fick å). En sorts utökad "Lean@home" skriven tillsammans med den tyska f.d. Ikea-medarbetaren numera raw life coachen (!) Jeanette Guttenberg. Rikligt illustrerad och mycket inspirerande och du kan skaffa den här om du inte hittar den på bibblan.

Den förmedlar en kravlös laissez-faire-känsla, utan att för den skull ge fingret åt ordning och reda. Tvärt om, menar boken. Med struktur får du de där luftfickorna som gör vardagens full av njutning. Att tro att man fångar dagen YOLO genom att inte sätta rutiner för de praktiska aspekterna är ungefär lika långsiktigt genomtänkt som den gamla kissa-i-brallan-metaforen.

Jag tänkte på den här boken när jag tog mig an vår tvättlösning här på landet. Fram till rätt nyligen skedde all tvätt väldigt ad hoc. Nästan uteslutande på sommarhalvåret och i rätt liten omfattning eftersom man mest går runt och slasar i shorts och något linne veckor i sträck. Men nu, med vardag och vissa krav på klädkod*, behöver tvätt-tråden nystas upp, för att använda Jarlsdotter-vokabulär.

Tråden som den såg ut pre projekt:
1. Tvätt landar i tre tvättkorgar. En vit, en färg och en blandad i småttingarnas flygel.** Som regel glömmer jag bort att vittja småttingarnas smutstvätt med resultatet att de plötsligt inte har några underkläder att ha på sig. Gärna precis innan de ska på klassresa e d.
2. Kläder tvättas i den lilla maskinen.
3. Någon förbarmar sig över tvätten någon dag efter att maskinen slutat gå. Denne någon måste då hiva ner tvätten i en korg och ta sig upp på plan två, där vi har torkvind.
4. Jag älskar torkvinden. Den är stor och rymlig och har man livlig fantasi kan man låtsas att man levde på 40-talet under kriget och att man har varit i ån och tvättat sina mörkläggningsgardiner. MEN det är så här års svinkallt och saknar el så går man upp sent på dagen får man famla i blindo.
5. Efter en vecka eller så börjar vi sakna prylar och då knuffar vi upp den vi kan avvara på torkvinden för att hämta ner tvätten igen. Sen ligger den i matsalen och tinar ett tag så att man ska idas röra vid den utan att få köldchock. Någon dag senare landar kläderna på folks respektive byråer.
6. Cirka 5% av våra kläder kräver strykning. Detta är hemskt. För då måste man upp på plan två igen, där jag under sommaren ställt i ordning ett strykbord. Och även om där finns lyse är det inte uppvärmt. Burr!

Lång historia detta jag vet, men låt mig visa slutklämmen enbart i bilder:

1. Vi har skaffat två torkställningar som står i "galleriet" i direkt anslutning till badrummet (vars dörr du skymtar till vänster i bild). Det betyder att man inte behöver gå mer än två meter från tvättmaskinen för att hänga tvätten = minimal tröskel. Tycker du att det ser rörigt och fult ut? Det är korrekt. Men det är funktionellt. Och funktion är, som jag lärde mig på en kurs om EAN-koder, vackert. Tycker du att den här bildtexten är lång? Det är korrekt bitch men jag lovade ju bilder och då blir det såhär.

2. När vi får främma't plockar vi emellertid bort all tvätt så att det ser hyfsat ordningsamt ut. Är man riktigt ambitiös kan man ju faktiskt vika ihop torkställningarna och ställa dem i städskrubben, men så ambitiös var jag inte inför denna fotning. Jag menar, tvåtusen random svenne bananas, vem bryr sig.  

3. Jag tog ner bordet som jag använde som strykbord. Med en förlängningssladd dold under mattan har jag immediate access till varmt strykjärn om jag så vill. Detta bord står alltså en meter ifrån den svarta torkställningen du såg på bild 2. Noll tröskel. För att vara riktigt sömlös hänger jag det strykta plagget (i det fall det är en överdel) på samma galge plagget torkat på och bär direkt in det till dess slutdestination. Eftersom alla i hushållet (minus en, men den har inte stryk-krävande plagg) har klädstång är det bara att hänga upp. Kanske tar jag med en tom galge tillbaka till torkställningarna, så att antalet är detsamma hela tiden cirka. Stryktjärnet fick jag gratis av modern som helt otippat hade runt fyra exemplar av denna modell från tidigt 70-tal.

4. Här ser ni en närbild på den ej använda spis på vilken vi stuvar undan färgburkar för vinterförvaring (blå låda - har figurerat på Insta om ni minns), brandsläckare och diverse annat, bland annat en korg med udda strumpor. På toppen ser ni en plastkorg för att transportera tvätten metern från badrummet till torkställningarna (man ställer då korgen på spisens tomma yta) och sedan för vidare transport av torra, på strykbordet vikta, plagg till respektive byrå i huset. Tjopp tjopp. 

5. Bonusbild! Se så fint min manlige släkting dekorerat samma hörna sent 80-tal. Även han hade någon form av tvättlina hängande här. Men därutöver också en massa dyrgripar. Sladdar, krukor, en transistorradio, ett strykjärn från sent 1800-tal, lödutrustning och annat användbart. (Jag kommer att hamna i helvetet för mitt baktalande av död släkting, jag vet. Men eftersom jag ändå ska dit kan jag lika gärna passa på och få valuta för lidandet).

Det enda jag inte löst är hur jag ska få med småttingarnas kläder vid tvätt. Jag kommer att glömma dem, de kommer att glömma dem. Att inte ha en tvättkorg i deras närhet = smutstvätt på golvet. Not an option. Hur gör du?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Nej jag skojar givetvis. Enda gången vi har klädkod är när min man en gång varannnan månad ska ner till Stöckhölm och gå på möten och då stryker han en skjorta.
** Haha! Det trodde du inte va! Att jag skulle nyttja sådan överdådig vokabulär men se jo - jag hävdar att de har en egen flygel bestående av två rum bortom salen. 

Köper päls för femtusen

Som ni kanske uppmärksammade i gårdagens inlägg har vi skaffat kissekatt. Den här gången på riktigt. Vi har ju trevat fram med allt från att låna katt (eller rättare sagt, jag hustlade som kattvakt i Stockholm vilket var både lukrativt, härligt och lärorikt eftersom vi fick testa olika modeller) till att ta katt från katthem. Det senare alternativet var mindre lyckat eftersom katten i fråga verkade se oss om en sorts rymningsinstrument. Först kråmade han sig och strök sig mot oss på katthemmet. Men så snart breaking bad var ett faktum förskansade han sig under en byrå hemma hos oss för att sedan ta första bästa chans att dra. Detta var i slutet av augusti och jag antar att han levde loppan under sensommar/tidig höst för vi såg inte röken av honom. De vi däremot såg röken av var volontärerna vid Katthemmet som ringde, sms:ade och kom förbi så inte dagligen så någon gång per vecka. "Nej, jag har fortfarande inte sett honom." "Ingen katt". "Fortfarande borta", ligger fortfarande inlagda som kortsvar på mobilen.

Men så en morgon, kan ha varit i mitten av oktober när kylan börjat komma på riktigt, hade jag ställt ut en kastrull med gammal pasta på tomten till hönsen och plötsligt stod där en luggsliten katt och slafsade i sig. Le voilà! Jag jagade rätt på katthemmets kattfälla, åkte till Coop och stashade räkor som jag lade i en snitslad bana in på tramp-plattan som utlöste den giljotinliknande fälluckan. Det tog inte ett dygn så satt den en kattjamare i buren och jag har sällan sett min man så snabb med ett ärende som att köra tillbaka rymlingen till katthemmet (han jamade dessutom på ett väldigt ihärdigt och gällt sätt, trots att han satt i ett mecka av räkor).

Any Heuw, dagen efter hade jag och ett barn ett ärende i Gävle och jag råkade cruisa in på Blockets kattsektion några timmar innan där jag kunde konstatera att där fanns en liten ragdoll-flicka till salu. Redan samma dag kunde vi hämta henne och femtusen kostade kalaset. Då räknar jag inte med framtida mat, kattpensionat vid utlandsresor och/eller sjukhusvistelser som kommer att kosta som njurtransplantation i USA eftersom jag av ideologiska skäl vägrar djurförsäkring. Men like totally worth it:

Här ligger hon på min tvättbrädemage under en fleecefilt framför brasan och kurrar. Alltså...I am in love. Så även resten av familjen. Det är som att ha fått en fyra, fast utan allt jobb och besväriga blöjbyten. Hon är lekfull, nyfiken och så kelen att det inte finns någon gräns. Varandes ragdoll är hon ju framodlad att ha precis dessa egenskaper. Ni vet väl hur de fått sitt namn? När man lyfter en ragdoll gör den inte motstånd utan blir slapp som en trasdocka. Perfekt om man är ointresserad av ha ett naturligt djur utan mer letar efter en inredningsaccessoar.

Jag skojar givetvis (?). En stor anledning till att vi skaffade just ragdoll är att vi ju inte vet exakt hur vår framtid kommer att se ut. Bo kvar på landet eller i lägenhet i stan? Att konvertera en utegående bondkatt till lägenhetskatt är ingen hit. Ragdoll verkar funka för både och. Ett annat starkt vägande skäl är att vi har möss i huset, delvis hitdragna av hönsen och deras mat. Eftersom jag ogillar traditionella råttfällor där man tar död på dem (föredrar att en katt sadistiskt leker med dem innan de sakta självdör) gillar jag kattanken.

Vad har det här med ekonomi att göra då undrar kanske vän av ordning (du). Ja, särskilt frugalt var det ju inte att betala motsvarande en Q1-elräkning för en bedårande hårboll med blå ögon. Men samtidigt jo. För:

- Vår livskvalitet har stigit med cirka 17% sedan Charlie kom hit. Vardagen känns om möjligt ännu mer harmonisk än tidigare. Hon blir som en del av vår gemensamma familjehistoria och vi skrattar åt henne och hennes fåniga små upptåg och när hon ligger i sin filtgrotta och kurrar framför lördagsfilmen slår våra oxytocinnivåer i taket. Med en nöjdare vardag - ännu mindre behov av att pimpa den med överdådig konsumtion eller dussincharter.

- Och apropå dussincharter, här har den snåla modern världens bästa argument för att dra ner dessa till ett minimum. "Men Charlie då? Vem ska ta hand om henne?". Självklart kommer vi att skaffa kattvakt för resor någon gång då och då, men låt oss säga att om katten får oss att göra en resa mindre under barnens uppväxt har hon betalat samtliga sina omkostnader ur ett livstidsperspektiv samtidigt som hon förgyllt våra liv, varje enskild dag under samma tid.

- Dessutom planerar vi att låta henne få ungar en gång innan vi kastrerar henne. Inget fancy pancy upplägg med registrerad renrasig make, utan mer en quick and dirty "ut-med-dig-och-bli-på-smällen-katta". Tänk så spännande att se vad det blir!? Oavsett vem hon associerar sig med kommer kattungarna troligtvis att bli långhåriga och om jag förstått saken rätt är långhårigt trendigt och efterfrågat. Jag kommer inte att få några 5 000kr/styck för 50% ragdolls, men säkert någon tusing stycket. Dessutom slipper man då fundamentalisterna, d.v.s. de som ska ha äkthetsintyg och stamtavla.

Summa summarum, vi är mycket nöjda med vårt kattköp. Hur ställer du dig till djur?

Mvh/
FruEfficientBaddass

P.s. I skrivande stund har sedan någon vecka ett orosmoln seglat upp på himlen nämligen klåda på min man. Alltså, jag blir så trött. För det första var det han som lovade barnen en kattunge för snart ett år sedan. Jag fick då ikläda mig rollen som Bitch och ifrågasätta det hela från en mängd ståndpunkter, ex. ovissheten om hur länge vi skulle bo på landet vs. tillgänglig statistik på längden på ett kattliv. När jag sedan försökt med lite mer temporära lösningar (lånekatt, kattpensionatskatt som kanske bara har fem år kvar att leva etc) = ingen allergi. Men när vi - efter misslyckade strategier enligt ovan - faktiskt skaffar en permanent katt från scratch: ALLERGI! Någon som har några konkreta lösningar? Och då menar jag inte "sälja katten" för det kommer inte att hända, men vad kan jag peta i han så att det blir tyst? D.s.

Mitt sparhack vatten

Jag gav i bloggens början ett av mina bästa sparknep (tillika ett livsnjutarknep) som tangerade ämnet vatten. Nu fortsätter jag på temat för som ni vet är vatten rätt centralt för mänschan.

Jag vet inte om jag nämnt det tidigare men vattnet på vårt lantställe smakar illa. Det kommer från egen källa och denna källa innehåller troligtvis järn, kalk, sand och rätt stora mängder djurslem om man får tolka den input man får med sina smaklökar. Jag har emellertid skickat vattnet för analys och det kom tillbaka utan anmärkning. Barnen vägrar dricka vattnet och vad värre är: Så även de vuxna. Ja jag vet, filter kan installeras och jag har utrett frågan. Problemet är att trycket är så dåligt. Ja, jag vet man kan installera en pump. Jag har utrett frågan. Problemet är prislappen. Jag har förträngt den exakta siffran, men jag vill minnas att vi landade på femsiffrigt plus fackmannatimmar vilket i Hudik inte har någon övre tidsgräns. Givet att vår pengamaskin för tillfället är lite nybörjarfragil törs jag mig inte på sådant. Dessutom har vi valt att lägga en del pengar på världens gulligaste råttfälla, ingen med ett hjärta av kött och blod kan argumentera mot den prioriteringen.*

Any Heuw, lösningen kom i vanlig ordning som en tvåstegsraket:

Steg 1: Köpa bubbelvatten från Lidl i syfte att ha till måltidsdryck. Kranvattnet användes till att göra kaffe och laga mat i. Låt mig säga att det var en rätt otrevlig lösning i det att vattnet från Lidl är jättekolsyrat och dessutom hitfört från Mosel vilket inte kändes så rationellt. Dessutom var det ett deltidsjobb att panta flaskorna.

Steg 2: Jag gick på loppis och hittade en vattenfilterkanna av det ej längre existerande märket "Anna". Kannan kostade hundra kronor och var sprillans ny, fortfarande ouppackad i sin kartong med kolfiltret i intakt aluminiumpåse. Chocken, jag säger CHOCKEN när vårt apsmakande vatten efter tio sekunders filtrering smakade som vilket kommunalt vatten som helst. Faktiskt till och med godare, friskare (eller så var det i mitt huvud).

Steg 3: Vi skaffade en ny soda streamer. Ja jag vet, jag sa tvåstegsraket men ni känner mig: Under promise and over deliver lika a corporate bitch. Så nu kan vi bubbla vårt eget källvatten till en bråkdel av kostnaden av att installera komplicerade pumpsystem och/eller köpa vatten på Lidl. Enda smolket i bägaren är att märket Anna som sagt gått ur tiden, men lämnat efter sig en snarlik produkt vid namn "Clearly of Sweden". Eftersom ett filter bara kan användas i typ ett halvår letade jag utan framgång på Clearly of Swedens sajt efter refiller (där man inte behövde köpa en ny kanna). Men tillslut hittade jag en sajt där man kunde köpa separata filter till "Anna-kanna-typ" och fick där tre stycken för 224 kr ink. frakt. Det betyder att vi nu har två års drickbart vatten för 324 kronor. Och så lite kolsyrepatroner på det. Jag känner mig som kungen, drottningen och Camilla Henemark när jag tänker på det. Funkar din vattentillförsel tillfredsställande?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Är ens hjärtat av kött och blod? Vad äckligt det lät...