Jag badar i min investering

I juni lämnade vår hyresgäst Stockholmslägenheten. Han var den Perfekta Hyresgästen. Inte bara betalade han under två år punktligt vår ockerhyra (trodde vi i alla fall, tills han flyttade till ett snarlikt objekt med nästan dubbelt så hög hyra), han visste också att hantera våra surmulna grannar. På slutet spelade han tennis med styrelsens allra knepigaste. 

Nåväl, det var en fröjd att få tillbaka lägenheten (trodde jag i alla fall, tills jag insåg att vi p.g.a. depression inte skulle få möjlighet att besöka den annat än under klandestinska blixtvisiter). En sådan hade jag och ett barn i början av november. Vi drog ner torsdag förmiddag, avverkade ett Stockholmsbaserat läkarbesök och drog hem direkt efter.

Det var en lyx utan dess like att lämna Hudiks grådis och glida in på Malmen som retsamt presenterade strålande sol från klarblå himmel, att dra på sig gympaskorna för en Djurgårdsrunda för att framåt kvällskvisten hala fram en burk medförd Lidl-pastasås och tillaga en enkel men härlig höstmiddag. Därefter hänge sig åt den ultimata lyxen nämligen ett bad i vatten som var:

a) jämnvarmt 

b) transparent

c) utan järnsmak

När jag sen låg och fläkte mig på sängen (fig 1) slog mig vansinnet i denna upplevelse. Jag/valda delar av familjen har snittat två dagar/månad i denna vattenlyx sedan juni. Lägenheten kostar runt tio papp i månaden. Är detta verkligen försvarbart ur ett frugal weirdo-perspektiv? För som ni säkert redan räknat ut era nördar, skulle detta belopp sparat i en indexfond med genomsnittlig börsavkastning generera mer än en miljon på sju år. 

Fig. 1

Varför just sju år? För att jag med historisk data vill bestrida påståendet ovan. När vi skaffade den här lägenheten 2014 (för sju år sedan), kostade den sju miljoner prick. Vi förstod redan då att vi gjort ett klipp, hur vansinnigt det än låter för er som bor norr om Uppsala. 

Som på en given signal pingade Booli in ett nytt uppskattat värde på stället i fråga bara någon minut efter att jag kommit innanför dörren denna novembertorsdag och indikerade att den nu var värd - trummelitrum - 13,3 miljoner. Jag är usel på huvudräkning men säg en ökning på runt 900 000 kronor per år sedan inflytt. Dra av 120 000 för omkostnader plus lite schablonskatt inför kommande reavinstbeskattning och säg att vi gått plus 600 000 kronor varje år vi ägt den.

Plötsligt känns det inte längre som kapitalförstöring. Låt gå att vi på intet vis kan räkna med denna ökningstakt framöver, det hade varit vansinne 2:0. Men det räcker med att lägenheten behåller sitt värde de kommande tio åren för att det ska kännas försvarbart att ha den. 

Jag älskar den, vilket är ett tungt vägande emotionellt skäl till att ha den kvar. Särskilt nu när den är plotterfri som en hotellsvit. Men jag uppskattar den också som investering. Möjligen har min hjärna genomgått ett mind shift. Från att se den som ett kostnadskrävande boende till att primärt se den som just en investering. Och då smärtar det inte att se tio lakan försvinna på bolån, el och föreningsavgift varje månad. Jag måste bara försöka lyfta blicken en smula, se de stora penseldragen. Då känns det till och med > ok. Som att jag likt svenne banan köpt in mig på en…vad heter det…lottorad? Andelsspel? Fast med betydligt bättre odds eftersom huset alltid vinner.  

Ett etiskt bryderi jag har är emellertid att vi de facto inte bor här. Jag ogillar själv tanken på en stadskärna med svarta fönster kvällstid. Bara i vår lilla förening om tiotalet hushåll är tre obebodda annat än under några veckor per år då deras ägare lämnar spanska solkusten för att fylla på restylane. 

Hur hade du gjort?

Mvh/

FruEfficientBadass

Asiatiska fish cakes

En riktigt fräsch fiskrätt, trots att den var gjord med enklaste sortens fiskblock av Alaska pollock. Två av tre barn gillade och vi kom fram till en kompromiss: Nästa gång rätten serverades skulle det skeptiska barnet få lite ugnsstekt kyckling istället. Det var en veritabel succé: Det skeptiska barnet hällde den asiatiska såsen över kycklingen och sa att det var "det godaste hon ätit".

Ingredienser:

• Jasminris
• 600 g fryst vit fisk
• Stekmargarin
• 1 msk citronjuice
• 2 kryddmått chiliflakes
• ½ dl fryst koriander
• 2 ägg
• 3 msk mjöl
• 2 msk sweet chilisås
• 1 msk vatten
• 1 lime
• Ett halvt huvud isbergssallad
• 2 morötter
• Japansk soja
• Sesamolja
• Salt & peppar

Tillagning:

1. Koka riset.

2. Finhacka fisken (eller kör i matberedare i ett par sekunder) och tillsätt chili, citronjuice, lite rivet skal från limen, koriander, ägg, mjöl, en skvätt soja, en mindre skvätt sesamolja och peppar. 

3. Hetta upp en stekpanna och när margarinet slutat fräsa klickar du upp fisksmeten i form av små biffar. Efter tre minuter vänder du (de ska bli gyllene) och steker lika länge på andra sidan.

4. Blanda en kall sås bestående av 2 msk sweet chili-sås, 1 msk japansk soja, 1 msk vatten, 1 tsk sesamolja och lite peppar. Denna ska hällas över fisken innan servering.

5. Strimla isbergssalladen. Skala morötterna och hyvla remsor med skalaren. Blanda till en sallad. 

6. Klyfta limen och servera till (den ska pressas över fisken).

Rättens ekonomi:

Ingredienserna kostade i lågprisbutik 90 kronor och det blev över till en matlåda. 

Mvh/
FruEfficientBadass

Läsarmail: FIRE är krockkudden

Här kommer ett matigt gästinlägg från en läsare:

"När jag läste ditt blogginlägg om familjesituationen slog det mig att flera av dina tankar slagit mig och min man sedan drygt 1,5 år tillbaka. Vi är 3 år in på vår resa och har under tiden köpt ett hus. Vi har lyckats spara ihop ett tillräckligt bra kapital för att känna oss lugna(re) när det blåser i livet, även om vi är många år från FI ännu. Jag skriver det här till dig för att jag också tycker att det är så oerhört viktigt att alla har en ekonomisk krockkudde som kan fånga upp oss när allt runt omkring plötsligt verkar vilja dra ned en i skiten. Något samhällsskydd är dessvärre inte alltid en självklarhet, precis som du också beskriver. Jag vill dela med mig av vad som hänt oss och vilken oerhörd betydelse en ekonomisk kudde haft. Med det vill jag från botten av mitt hjärta tacka dig och alla ni andra bloggare/författare som sprider så viktiga budskap.

Några av dessa saker har vi kunnat börja skratta åt idag (alltså eländesskratta i form av "hände det där verkligen? Vem kan ens ha den maximala oturen?") Det finns inget lustigt med det som hänt men du förstår säkert hur jag menar. Ibland kunde det för oss kännas befriande att skratta åt eländet för att överleva och ta sig ut på andra sidan. Hur konstigt det än låter så gjorde det oss starkare tillsammans. Kanske är vi rätt konstiga... Det måste vara så :). 

Efter ca 4 år som par bestämde vi att gifta oss. Pga pandemin valde vi en borgerlig vigsel och att skjuta upp bröllopsfesten till när det lugnat sig i världen. När jag svänger in till min mans jobb för att åka till vigseln har han med sig ett papper. På vår bröllopsdag blir han och 80% av företagets anställda avskedade. "Tager du ... I nöd och lust?"

Han får gå tillbaka på kortare deltidsvik som följs åt sammanhållande men månaderna följs åt av allt dystrare telefonsamtal som avlöser varandra. Under vår och sommar 2020 förlorar vi 4 närstående i pandemin. Som tur är lyckas svärfar med nöd och näppe klara sig och vaknar upp efter 10 dagar i respirator med en längre rehabilitering framför sig.

Under samma sommar, efter 2,5 års väntan, kommer beskedet i brevlådan om Migrationsverkets avslag om medborgarskap. Sverige har förnekat konflikten i min mans hemland bl.a. för att kunna bygga IKEA i diktaturgrannlandet, detta enligt diktaturens krav inför IKEA-etableringen. Alla förhoppningar Migrationsverket och advokater gett oss har gått upp i rök. Vi ombeds ansöka igen om ytterligare 2 år. Som tur är innehar min man permanent uppehållstillstånd sedan många år och får stanna i Sverige. 

Under senhösten brusar hemlandskonflikten upp mer aggressivt och ytterligare bekanta får sätta sina liv. Det förnekande landet Sverige visslar och låtsas som att inget har hänt... 

I december får vi en kort andningspaus och ett fantastiskt ljus uppenbarar sig kring jul. Jag är gravid! Vi ska ha vårt första barn. Vi gråter av lycka och kan knappt vänta. Släkten hemma och runt om i världen firar för oss och en oövervinnerlig glädje sprider sig inombords. 

Graviditeten visar sig bli riktigt tuffa 8 (snart 9) månader. Jag drabbas av en diagnos kallad HG som kort innebär konstant illamående och kräkningar. Mitt liv kretsar kring att tvinga i mig vätska och näring och jag befinner mig hemma mellan sängen, toaletten och jobbdatorn. Min man gör ALLT hemma och allt för att ta hand om mig medan jag får ordinerat mediciner avsedda för cancerpatienters illamående efter cellgiftsbehandling. Medicinerna hjälper inte och jag slutar. Det enda som hjälper att få näsan ovanför vattenytan är vila och återhämtning. Vad tror ni chefen säger när jag kommer med ett läkarintyg om 50% sjukskrivning? Månader av försök att ge mig dåligt samvete, pusha mig att jobba ännu hårdare och en vägran att försöka lösa situationen. När jag berättar till HR blir det äntligen ändring och från det blå ändrar chefen plötsligt riktning. 2 månader tillbaka har livet blivit något mer stabilt tack och lov. (Plötsligt känns FI om möjligt än mer lockande, kan du tänka dig? :) )

Men varför nöja sig med stabilt? En del av min mans nära familj är bosatta i delar av Latinamerika där naturkatastrofer inträffar i perioder. De har varit förskonade själva fram tills för några veckor sedan då deras hus totalförstörts. Hans syster, moster och två små barn riskerar hemlöshet, våld och (värsta tänkbara scenario) trafficking. Min mans andra syster gör en insamling tillsammans med släktingar runt om i världen. De vill inte involvera oss eller berätta något efter det som hänt under gångna året men kan till sist inte undanhålla det som hänt. Det framkommer vad som hänt och att de behöver ytterligare ett femsiffrigt belopp för att kunna bygga upp huset. Direkt vi får vetskap skickar vi över summan och extra därtill. Familjen har hittat boende hos grannar kort efter händelsen. Barnen är säkra och de har idag påbörjat rivning och byggnation då de fått tillräckligt med pengar för att kunna bygga upp huset igen.

Varför tjötar jag på om allt mellan himmel och jord? För att jag är så oerhört tacksam trots allt som hänt oss *nu kommer tårarna*. Delar av detta har kunnat lösas eller förmildras just med hjälp av den ekonomiska buffert vi haft. Med det pengar kunnat lösa har vi fått andrum att bearbeta det vi inte kunnat påverka. Vi har inte förmågan att stoppa krig, påverka stora politiska beslut genom att knäppa med fingrarna eller återuppliva de som lämnat oss men tack vare vår buffert och trygghet har vi kunnat bidra till annat. Som att bygga upp familjens hus till en mer stabil konstruktion så att de kan vara de hjälpande grannarna om det händer någon annan familj. Tack vare vår buffert och vårt minimalistiska förhållningssätt till livet har vi klarat en sjukdomsperiod och avsked som för en typisk Svenssonbudget (eller avsaknad av budget) skulle orsaka panik. Om några år kan jag kanske till och med välja arbetsplats (eller inte ha någon fast arbetsplats alls) om jag får en oförstående chef som misstror läkarintyg trots Försäkringskassans godkännande. Vilken livslyx!

Det jag vill säga med all den här utdragna texten är TACK! Tack för att du med flera inspirerar oss och andra till detta. Jag vill påstå att resan mot FI räddade oss och våra nära och kära det gångna 1,5 året. Vi är starkare och mer tacksamma än någonsin trots allt jobbigt som hänt. 

Åter igen stort krya på er till familjen och till din man!! Jag skickar krya-på-er-tankar i massor."

Tack för detta fina mail. Någon av läsarna som har liknande erfarenheter?

Mvh/

FruEfficientBadass

Halloumipytt med örtsås

Men halleluja så otippat enkel och härlig den var att göra den här rätten, det doftade Provence i hela huset. Den går utmärkt att förbereda genom att du kvällen innan klyftar potatis och morötter, oljar och kryddar och ställer i en bunke i kylen. Sen är det bara att tippa upp på en ugnsplåt vid hemkomst och SKJUTS in i ugnen medan du steker osten. 

Ingredienser:

• 1 kg potatis
• 3-4 morötter
• 200 g fryst blomkål
• 1 citron
• 1 klyfta vitlök
• Fryst persilja/basilika/gräslök etc.
• 50 gram margarin
• 200 g halloumi
• 2 dl crème fraîche

Ttillagning:

1. Värm ugnen till 225 grader. Skölj potatis och morot (skala ej, vitaminerna sitter i skalet) och klyfta. Lägg i en bunke med rapsolja, salt och peppar och gojsa runt. 

2. Häll upp potatis och morötter samt lite fryst blomkål på en bakplåtspappersklädd plåt och rosta i mitten av ugnen i 15 minuter. 

3. Under tiden blandar du margarinet (eller smöret om du känner dig rik) med någon eller några av de frysta kryddorna och en pressad vitlöksklyfta. Mikra smöret på låg temperatur om det stått i kylskåp så underlättas blandningen. 

4. Klicka smöret på grönsakerna och sen ytterligare en kvart i ugnen. Medan grönsakerna är i ugnen delar du halloumin i mindre bitar. Jag gör dem frimärksstora så att jag riktigt kan strössla anrättningen med dem. Stek på medelhög värme tills de fått fin gyllene färg. 

5. Ta ut grönsakerna ur ugnen och strö halloumin på. Blanda crème fraîche med någon/några av de frysta örterna samt salt och peppar. Servera med citronklyftor som var och en kan välja att pressa över sin portion (rekommenderas). 

Rättens ekonomi:

Ingredienserna gick på i runda slängar 80 kronor vilket innebär 13 kronor per person eftersom vi denna kväll hade en barngäst. Alla åt upp och gillade.

Mvh/
FruEfficientBadass

Är FIRE det bästa?

Innan jag börjar: En shoutout till signatur "Lisa" som stod för förra läsarmailet "Vad gör man med all sin tid". Signatur "DB" vill komma i kontakt med dig men eftersom hin inte har Instagram vill hen att jag vb. hens mailadress till dig. Men nu hittar jag inte ditt mail eftersom jag inte minns vad du heter i verkligheten. Är du snäll och mailar mig?

Apropå läsarmail fick jag nedan mitt i högsommarvärmen:

"Hej Fru Efficient Badass,

Kanhända har du fullt med olika uppslag till bloggen eller så behöver du någon nödlösning som mitt inlägg kanske skulle kunna vara, eftersom jag tycker att mitt inlägg tar upp en ny vinkel på det här med Fire.

Överskrift: Är FIRE det bästa och vilka signaler skulle jag då sända till mina barn?

Jag har ett okej jobb men ser samtidigt inte riktigt meningen med att jag ska lägga så mycket tid på att ha ett arbete (kanske 50 års kris?). Jag ska berätta varför:

Jag har studerat 5,5 år på högskola. Nu drygt 20 år senare kan jag konstatera att jag har "tjänat" mer pengar på mina aktier än vad jag har haft inkomster från mina jobb. Det som har gjort detta väldigt tydligt är att jag 2002 satte in en klumpsumma på Avanza. Jag har vare sig tagit ut pengar eller satt in nya pengar på Avanza sedan 2002. Startbeloppet 2002 var 500 tusen och nu 19 år senare har jag 18 miljoner hos Avanza (dock numera fördelade både på KF, ISK samt lite depå).

Denna aktieutveckling hade inte varit möjlig utan min lön som har tagit hand om löpande utgifter, och som då har inneburit att aktieportföljen hos Avanza har kunnat fortsätta växa med ränta på ränta effekten.

Jag inser självklart att min portfölj kan utvecklas negativt redan imorgon, men också att min genomsnittliga årsavkastning har varit bra och även om mönstret ändras lite framöver tror jag att kapitalet kommer att fortsätta växa på lång sikt. Kommer självklart ihåg det sämsta utfallet som jag haft och det var vid åren runt finanskrisen (2008) och då var den totala nedgången för mig ca 70% som mest, innan det vände upp igen.

Jag försöker nu inte framhäva mig själv eller säga att min förvaltningsstil skulle vara något magiskt. Tvärtom är min förvaltningsstil ganska passiv. Jag köper aktier i mindre/medelstora Svenska industribolag som har presterat bra och sedan behåller jag dem om jag tycker de fortsatt presterar bra (jämfört med andra industribolag). Jag har därför bara sju aktier i portföljen men följer bolagen löpande. Upplägget kan nog närmast liknas vid investmentbolaget Latours upplägg. Jag gör mindre än en förändring om året i portföljen. Är även en riktig medelsvensson med villa, Volvo, vovve, fru och tre barn och det är nog ingen som har någon aning om mina funderingar. Det som eventuellt skulle utmärka mig från kollegor och vänner är att jag inte har några lån, men det är å andra sidan ingen som har en aning om det heller.

Med denna mer eller mindre relevanta beskrivning av mitt läge funderar jag alltså på vad skulle mina tre barn få för attityder, tankar och förhållningssätt till pengar om jag helt enkelt slutar jobba och visar att det inte är nödvändigt? Kan det hela resultera i att barnen får en inställning där de tror att de inte behöver anstränga sig alls, utan att börsen fixar allt?

Med andra ord, kan FIRE snedvrida verklighetsuppfattningen för barnen? 

Med Vänliga Hälsningar

Tor Torsson från Torslanda"

Jag måste bara flika in här ett stort grattis. Vilken resa! Nyfiken fråga: Du säger att du är passiv investerare. Vad fick dig att gå in med ett så stort kapital precis när IT-bubblans efterdyningar var som mest traumatiska? Du borde ha varit hyfsat ung då och som oerfaren investerare borde det ha tett sig rätt skrämmande att göra tvärt emot alla andra, med ett förhållandevis stort belopp dessutom?

Mvh/

FruEfficientBadass

Pasta puttanesca

I grunden en enkel tomatsås men som i kontakt med oliverna och kaprisen blir något helt annat. Bönorna är mjälla och fina och mättar bra. Servera med ett Zinfandel och du har en bjudrätt som lämpar sig extra bra om du har många på besök (dubbla batchen, hela huset kommer att dofta Italien).

Ingredienser:

• Pasta (gärna stor sådan, som rigatoni)
• 2 scharlottenlökar
• 4 vitlöksklyftor
• 2 msk kapris
• 2 dl svarta oliver utan kärnor
• 1 tsk chiliflakes 
• 1 burk krossad tomat
• 1 färsk tomat
• 2 burkar borlottibönor
• Fryst persilja
• Olivolja, salt, peppar, oregano, timjan och en skvätt rödvinsvinäger
• En grönsaksbuljongtärning

Tillagning:

1. Finhacka all lök och fräs med chiliflakes i olivolja ett par minuter tills den mjuknat. Addera hackad kapris och hackade oliver och stek i ytterligare fem minuter. 

2. Häll i tomat (burk och färsk hackad), en skvätt vatten och en finhackad grönsaksbuljongstärning. Koka livligt i tio minuter. 

3. Vänd ner de avrunna bönorna och låt sjuda i ytterligare tio. Salta och peppra. Ha i persilja och lite rödvinsvinäger. Eventuellt också en nypa socker. 

Rättens ekonomi:

Ingredienserna ovan räckte till fem personer samt två matlådor. Ungefärligt pris från lågprisbutik: 130 kronor vilket motsvarar 18 kronor/måltid. Två uteluncher kostar 200 kronor så man kan säga att vi gick 70 kronor plus på att göra rätten. 

Mvh/

FruEfficientBadass

Vad gör man med all tid?

Idag ett gästinlägg av en trogen gammal läsare, låt oss kalla henne Lisa:

Vad gör man med all tid?

Många av oss som strävar efter olika typer av ekonomisk frihet får frågan “men vad ska du göra med all tid?”. Själv väljer jag att lägga “all tid” på att skriva romaner. Då kommer automatiskt frågan “har du blivit publicerad?”. Det tar på självförtroendet att varje gång behöva svara “nej”. Om någon säger att de ägnar “all tid” åt att spela piano har jag svårt att tänka mig att någon skulle fråga “har du fått något solouppträdande bokat på Globen än?”, och ja, det är ungefär lika svårt att bli publicerad på ett stort förlag som att bli en tillräckligt känd pianist för att bli inbokad till Globen.

Varför måste allt vara så produktivt? Jag tror att många i FIRE-communityn känner igen sig i det här, antingen att folk tycker att man gör "onödiga saker" eller är "överambitiös". Jag kan t.ex. gissa att de som lägger “all sin tid” på att odla får höra att de är överambitiösa och kommer att bränna ut sig, fast det är något de älskar att göra. Jag önskar att vi levde i ett samhälle där alla kunde hitta något de älskade att göra och kunde avsätta tid att göra just detta. Såhär har jag löst det:

Gå kurser

Jag har läst flera kurser i skrivande. Ibland på distans samtidigt som jag jobbat heltid, ibland har jag tagit ett sabbatsår för att kunna skriva och leva på folkhögskole-CSN, ibland har jag jobbat halvtid och gått en kurs på halvdistans. Jag både lär mig nya saker och blir inspirerad att skriva mer.

Ta ledigt

När jag har bytt jobb har jag sett till att ha en lucka på ca en månad mellan att jobb 1 slutar och jobb 2 börjar. Den månaden har jag kunnat lägga extra mycket tid på skrivande (men orkar oftast ändå “bara” skriva 4h per dag, vilket är helt OK).

Hitta likasinnade

Jag har gått med i en skrivgrupp på nätet som läser varandras romaner, ett kapitel i veckan, och ger varandra feedback.
Jag lyssnar på poddar om skrivande när jag gör hushållssysslor. På så sätt lär jag mig mer, får en inblick i hur andra författare tänker kring sitt skrivande och hur det är att ha ett förlag/en redaktör/ en lektör i Sverige idag. (Om det är någon annan som är nyfiken på detta tipsar jag om: “Podden Skrivvänner” samt “Skrivarpodden”).

Fyll på med inspiration

Jag läser mycket på fritiden. Ibland bara för nöjets skull, ibland med “författarglasögonen” på. Hur bygger den här författaren upp dramaturgin i kapitlet? Hur löser författaren övergångar från en scen till en annan? osv.

Håll vanan igång

Jag skriver minst en gång i veckan, men funderar på mitt romanprojekt (som är en fem böckers bokserie jag skrivit på i ca sju år) oftare än så. T.e.x när jag är ute och springer, när jag promenerar till jobbet m.m (viktigt här att jag inte har musik/podd i öronen samtidigt, då kan jag inte tänka lika klart).

Vad har ni för intressen som ni skulle vilja ägna mer tid åt? Hur löser ni det? Har ni några lyssnings-/lästips för andra som är intresserade av det? Ser fram emot att prata vidare i kommentarsfältet!"

Tack Lisa!

Mvh/

FruEfficientBadass

Dragonfisk

Vi har stött på lite problem i familjematlagningen det senaste halvåret. Min man, som tidigare hållit i det hela, har ju inte mäktat med. Jag kan inte hantera hans avancerade Excelfil för recept. Och ett av barnen har blivit pescatarian. Jag behövde alltså på egen hand (!) hitta ett antal vego eller fiskrecept som alla gillar. Jag tänkte därför introducera dessa lite löpande på bloggen. Min usp är att samtliga recept har godkänts av alla tre barn, vilket betyder att det är cirka 30 procent av alla testade rätter som når så långt som hit. 

Det kanske inte är kulinarisk master class och matfotot suger (dessutom har jag konverterat dem till svartvitt med en lös tanke att ge ut hela samlingen som pocket framöver, komplett med veckomenyer och inköpslistor). Men minns: Barnen äter. Först ut: Dragonfisk. Den är inte superfrugal, eftersom den görs på torskrygg. Men väldigt god. Dragonen ger en nästan viltaktig känsla (för den som i smyg saknar kött). Recepten är för fem vilket betyder att det i en familj om fyra blir en-två matlådor över. Vilket ju betyder 220 sparade kronor. Vilket betyder att rätten ofta blir gratis, eftersom de sällan (aldrig) kostar så mycket att tillaga.

Ingredienser:

• 5 styckfrysta torskryggsfiléer
• 1 gul lök
• 2 vitlöksklyftor
• 1 msk citronjuice
• 2 msk torkad dragon
• 2 tsk chiliflakes
• 1 tärning fiskbuljong
• En halv purjolök
• 10 soltorkade tomater
• 5 dl crème fraîche
• 1 romansallad
• 1 tomat
• Ris

Tillagning:

1. Sätt på riset.

2. Salta och peppra torskbitarna på båda sidor. 

3. Hacka purjo, gul lök samt vitlök och mjukstek i en gryta eller i en stor kastrull.

4. Tärna torsken i 4*4 cm stora bitar och lägg ner i grytan. 

5. Häll över citronjuice, chiliflakes och dragon. Lös upp fiskbuljongtärningen i lite hett vatten och häll i även den.

6. Finhacka de soltorkade tomaterna och häll i grytan tillsammans med en matsked av oljan från burken de legat i.

7. Rör i crème fraîche och låt puttra i tio minuter. Gör en sallad med romansalladen och klyftad tomat under tiden.

Rättens ekonomi:

Ingredienserna kostar runt 140 kronor och det blev en matlåda över. Ett budgetalternativ är att byta torskryggen mot pangasiusfilé. 

Mvh/
FruEfficientBadass

Jag ser bekanta bli blåsta

Under sommaren var jag på blixtvisit i Stockholm och träffade då en gammal pluggkompis med man. De hade precis sålt en mindre bostadsrätt och flyttat in i en större hyresrätt. Som ni förstår var inte hyran något för frugal weirdos och de finansierade kalaset genom att löpande sälja av aktier de köpt för pengarna de yxat loss vid lägenhetsförsäljningen.

Jag frågade vad de investerade i och fick svaret att det rörde sig om ett finansrådgivningsinstitut jag tidigare häcklat på bloggen. Men eftersom de även annonserar på bloggen har jag den goda smaken att hålla mig borta från namnet. Jag ville naturligtvis veta allt om denna investeringsfilosofi, eftersom institutet i fråga uttrycker sig luddigt i såväl marknadsföring som på hemsida. 

Det visade sig att luddet förts över även till kunderna för de hade ingen aning om hur institutet i fråga investerade deras pengar, annat än att de låg i en ISK. Avgifter e d var också lite av mörk materia. Det de däremot hade koll på var att finansrådgivaren i fråga krävde att man skulle investera ett visst antal miljoner för att få ta del av deras erbjudande. Ett erbjudande som jag känner väl till eftersom en gammal klasskompis jobbade där som säljare ett tag. Deras koncept är att leverera indexsuperiör avkastning till sina kunder genom att förutspå när börsen ska dippa och då i god tid sälja av. För att sedan köpa precis innan börsen går upp igen. 

Vilken Fantastisk Affärsidé! Jag kan verkligen förstå att de kan avkräva sina kunder ett minimkrav på investeringar, vem suktar inte efter en sådan deal? Bara en liten fundering...

Om nu firman ifråga lyckas med sin affärsidé, att löpande överträffa index, hur kommer det sig att de inte redovisar denna framgångssaga på sin hemsida? Jag scrollade runt i säkert tre minuter och hittade inget åt det hållet. Däremot en massa skryt om hur duktiga deras förvaltare är. Marknadsföringen innehåller nästan uteslutande bilder på 70+-are med BMI 20 på en solig strand.

Nåväl, jag tog bladet från munnen och sa som det var till mina bekanta. Att jag ansåg det vara kapitalförstöring att ha pengarna liggande hos en dylik aktör. Sen en utläggning om indexfonders förträfflighet och hur stor skillnad en hög avgift kan göra över tid bla bla you know the drill. 

Det var i mitten av min rant som jag såg det hända, mitt framför mina ögon. Svenne banans infekterade förhållande till investeringar. Såväl man som kvinna i relationen zoomade ut. Mannen började titta i taket och kvinnan ner i golvet. Kontakten var bruten. 

Jag fick senare höra om bakgrunden till valet att lägga alla sina besparingar hos detta bolag. Vid något tillfälle hade mannen i relationen blivit med cash (närmare sjusiffrigt). Denna hade investerats i två högriskaktier och ganska snart försvunnit. Försvunnit, helt och hållet. Varför man inte ska köpa enskilda aktier utan diversifierade (index)fonder. Det här var (förståerligt) en traumatisk upplevelse. Dessvärre ledde den till att de på livstid givit sig själva kontaktförbud med börshandel. 

Jag frågade om de åtminstone kunde försöka ta reda på vad de betalade för avgifter, men kände att jag nu pushade gränsen för mitt besök. De visade med all önskvärd tydlighet att de ansåg att kontaktpersonen/säljaren på bolaget var en hyvens prick. Motivation: "För att han vid ett tillfälle erkänt att de missat två börsdippar." Verkligen? Så det är okej att betala rånhöga avgifter för att avsändaren erkänner att hen är en klant? Där och då släppte jag det och vi övergick till mer generiska samtalsämnen.

Senare samma kväll blev jag sorgsen. För att ytterligare strö salt i mina sår gick jag in i den eminenta verktygslådan hos Rika Tillsammans och förde in börsplacerat kapital i den snurra som heter "Jämför avgiftens påverkan på din avkastning". Om vi leker med tanken på att förvaltaren i fråga bakar ihop avgifter i snåriga formuleringar som adderar till fyra procent och att alternativet skulle vara exempelvis min favorit Spiltan Aktiefond Investmentbolag (0,20%), hade differensen vid genomsnittlig börsavkastning på 20 års tid blivit - QUIZTIME:

A) Tre miljoner

B) Fem miljoner

C) Åtta miljoner

Svaret är C, åtta miljoner. Åtta miljoner är rätt saftigt för att få tala med en backslick ett par gånger om året. Kanske skickar de fina julklappar till sina kunder, såsom Roger Akelius smörjer mina fasträntekontoinvesterande päron med fleecefiltar och termosar (allt medan han ger sig själv avkastningsdiffen på uppskattningsvis 25 procent av placerat kapital i julklapp). 

Människorna i historien ovan är smarta människor. Välutbildade. Men när det kommer till finansiella produkter är det som att det låser sig. Ett tag funderade jag på att skicka min bok, eller åtminstone kopiera de sidor som rör indexinvestering. Men jag tror att det kvittar. Det var säkert tillräckligt svårt att ta det första köpbeslutet, att välja denna förvaltningsfirma. Att göra slut med backslicken och själva mata in pengar på ISK:en är nog en övermäktig uppgift. Kanske ska jag vara glad att de inte låter pengarna ligga på ett konto på Kuckelimuck Bank. 

Vad tror du? Går det att konvertera en lurad sparare?

Mvh/
FruEfficientBadass