Tips 19-24: Blandat

Som ni nu kommer märka blir den sista batchen tips mer kortfattade och spretiga. Så jag möler in flera i ett inlägg.  

Tips # 19: Drick vätskeersättning

Om du går på gasque eller av annan anledning får i dig mer än ett glas vin, lös upp en tablett vätskeersättning i ett glas vatten och drick innan du går och lägger dig så mår du bättre nästa morgon.

Tips # 20: Byt lakan minst två gånger per månad

Men att byta flera gånger i veckan är bara onödigt. Du går väl i regel inte och lägger dig smutsig? Samma sak med handdukar. De behöver tvättas runt en gång per vecka. Du torkar ju dig på din badhandduk efter bad, det hörs ju på namnet. Hand-handdukar kan bli smutsiga snabbare och där rekommenderar jag mörk färg så lever de längre. Svart, mörkgrått, mörkgrönt. Köp bra kvalitet.

Tips # 21: Försök se natur varje dag

Om så bara en kort tur i parken.

Tips # 22: Omge dig med djur

Om du inte har möjlighet att skaffa ett eget, passa grannens djur. Hälsa på djur. Gosa med djur. Vakta andras djur. Djur är liksom vänner livets krydda.

Tips # 23: Lär dig borra

Lär dig hur man borrar och sätter i skruvar i olika material. Livet är för kort för att sätta upp hyllor som trillar ner. Det är inte svårt, man måste bara lära sig en gång för alla och det tar max en halvtimme (fråga pappi om hjälp). Du kommer att få en skruvdragare i utflyttningspresent.

Tips # 24: Var glad och trevlig mot alla

Genom att ha ett öppet, nyfiket och glatt ansikte kommer du att få ett trevligare bemötande tillbaka. Du kanske gör någons dag?

Mvh
FruEfficientBadass

Tips 16-18: Ta hand om dina prylar (och dig själv)

 Tips # 16: Lär dig ta hand om dina saker

Värdesätt dina prylar och ta hand om dem. Putsa dina skor, lämna in din fina kappa på kemtvätt. Ta hand om ditt hem, putsa ditt silver så att säga. Inte bara sparar du en massa pengar då du slipper köpa nytt hela tiden, du sätter ett helt annat värde på dina saker. De blir som en del av dig. Och då blir det lättare att avstå miljövidrig och dyr konsumtion. Dessutom är det roligare att använda sakerna när du tagit väl hand om dem, det ger en känsla av djup tillfredsställelse.

 Tips # 17: Ha god livshygien

När fransmännen talar om ”hygiène de vie” menar de inte att man ska duscha ofta (det hade de sannerligen behövt). Detta är vad som åsyftas:

-          Gå upp på morgonen.

-          Bädda din säng.

-          Ät din frukost.

-          Klä på dig.

-          Borsta tänderna.

-          Gå ut, om så bara för en promenad runt kvarteret.

Att gå runt i pyjamas halva dagen, äta mackor och kolla på YouTube-filmer är förödande för din fysiska och mentala hälsa. Det är otroligt viktigt med dagliga rutiner. För att du ska må bra, för att din kreativitet ska frodas, för att du ska fungera som människa. En dags slack någon gång ibland, exempelvis om man är utarbetad eller sjuk är väl en sak, men säkerställ att rutinerna finns där alla andra dagar. De är husgrunden till det fantastiska palats som är du.

Tips # 18: Gå till tandläkaren en gång per år

Bara gör’t.

Mvh
FruEfficientBadass

Tips 14-15: Var dig själv

 Tips # 14: Bara var dig själv

Jag vet att det är svårt, men du ska bara va dig själv. Faktum är att när du är dig själv känner sig folk tryggare med dig. Och när folk känner sig trygga med dig tycker de bättre om dig. Du får lättare vänner (och de som inte gillar dig som du gillar nog inte heller din konstlade version) och mår bättre i hövve. Dessutom är det väldigt ansträngande att gå runt och vara någon annan.

___________________________________________________________________

Kommentar: Jag, yngsta och äldsta barnet har hängt en del i sommar och minstingen har som tidigare nämnts varit på ett läger. Hon har det lite motigt socialt och vi pratade en del av det. Mitt äldsta barn har liknande erfarenheter från minstingens ålder och kom med kloka inspel. "I din ålder tror man att människor bryr sig så mycket om en, hur man ser ut och vad man säger. Men ju äldre jag blir, ju mer inser jag att folk har fullt upp med sig själva". Hans målsättning inför år två på folkhögskolan där han läser, är att ta ut svängarna mer kring sin person, att verkligen bara vara sig själv.

Jag blev så glad att jag fick tvinga mig att inte börja morsa-böla för vilken underbar insikt. Människor bryr sig verkligen mest bara om hur de själva framstår och ju färre lager du lägger mellan ditt sanna jag och omvärlden, ju mer omtyckt blir du och ju enklare liv får du.

Jag vill också passa på att slå ett slag för Loving Kindness-knepet. Det är inte jag som etablerat uttrycket, det finns meditationer på temat och är ett knep i företrädesvis interaktionen med andra människor. Exempelvis om du kommer in i ett rum med för dig okända människor. Det kan vara nya kollegor, folk på ett branschmingel, ett föräldramöte. 

Istället för att krypa längs med väggarna med nedslagen blick ska du räta på ryggen, öppna upp hjärta och blick och tänka: "Jag älskar er alla och önskar er trygghet, välgång och lycka i allt ni företar er". Låt denna känsla följa med dig när du påbörjar ditt ärevarv av hälsningar och du ska se att folk tar emot dig på ett öppet och vänligt sätt. Tanke styr utstrålning. Fake it til you make it osv. Tangerande samma tema kommer här punkt 15:

Tips # 15: Inse att det är ok att folk inte tycker om en

Fråga: Hur är en person som ingen tycker illa om?

Svar: Intetsägande som en dammråtta ungefär. Så grå och försiktig att ingen ens lägger märke till hen. Vill du vara den personen? Om inte, vänj dig vid att inte alla människor, hur märkligt det än kan verka, kommer att gilla dig genom livet. Och det är helt i sin ordning. Det är det som kallas personkemi. Vissa funkar med vissa, andra funkar med andra. Det är inget att ta personligt och ju snabbare du lär dig det, desto bättre. 

______________________________________________________________________

Kommentar: Med det sagt, med förnuft. Det är givetvis inte ok att stövla på som en furie och peta folk i ögonen för att sen nöjt utbrista "Men så tyck illa om mig då, jag bryr  mig inte!". Men jag anser det ofrånkomligt att inte vara omtyckt av alla. Ofrånkomligt. 

Mvh
FruEfficientBadass

Tips 13: Skaffa ett frihetskapital

 Tips # 13: Skaffa omgående ett frihetskapital

Under de första fyra åren i ditt yrkesliv, spara en tredjedel av lönen i billiga indexfonder. Det innebär att du efter fyra år har cirka två årslöner på kontot. Låter det tråkigt att spara? Jämför nedan två levnadsbeskrivningar:

1: ”Jag har ingen buffert. Därför måste jag stanna kvar på mitt astråkiga jobb och göra det min knäppa chef säger till mig att göra, annars kan jag inte betala räkningarna och måste flytta hem igen.”

2: ”Jag har två årslöner på kontot. Därför kan jag när som helst resa mig upp och ge fräcka fingret åt chefen för att därefter ta en sista minuten-resa till Bali där jag kommer att ägna mig åt akvarellmålning i ett par månader medan jag funderar på nästa steg i mitt fabulösa liv.”

Vem är tråkig nu va? Det fiffiga är att när du väl har de två årslönerna på kontot kan du kosta på dig att sätta sprätt på hela lönen igen. De två årslönerna ligger ju där och växer till sig (börspengar fördubblar sitt värde vart tionde år), helt utan din inblandning. Så du kommer alltid att ha ett frihetskapital redo som kan hjälpa dig om du behöver kasta loss från ett trist jobb eller en dålig relation. Ditt liv kommer att kännas helt underbart när dina beslut tas utifrån lust och glädje snarare än din ekonomi. Och om man ägnar sig åt det man har lust till gör man ofta ett bättre jobb vilket på sikt ger dig större framgång i allt du företar dig.

____________________________________________________________________

Kommentar: Det är ju en no-brainer att jag anser att mina barn ska skaffa deg på ISK:en. Tricket för mig har varit att inte överösa dem med för mycket information så att de på revoltvis väljer att göra tvärt emot. Jag tycker att ovan frö får räcka, i kombination med de små ISK:ar de själva nu samtliga har. 

Faktum är att äldsta barnet fått erfara ränta-på-ränta-effekten nu i sommar då han saknar sommarjobb och CSN under sommarlovet. Då fick han ta ut tio tusen från ISK:en vilket motsvarar föregående års avkastning. Vi blev båda rätt förvånade när vi gick in och såg att hans ISK fördubblats sedan införskaffandet för knappt fyra år sedan. Det är enda sättet att få dem att fatta: Att se investeringarna jobba i realtid, på deras egna konton. Varför det nog kan vara en bra idé att starta en ISK när ungen är i mitten av tonåren. Samt att lära hen gå in och kolla läget ibland.

Mina barn har ibland också avsatt delar av extrajobbspengar (då runt en tredjedel vilket ju får anses väl godkänt), födelsedags- och julpengar på ISK:en. De kanske inte har varit jättesugna på det i stunden, men belöningen börjar nu bli tydlig åtminstone för de två äldsta.

Nu i sommar har vi skickat minstingen på två läger varav ett var ganska dyrt. Vi tog pengarna från barnens konstnärsfond - den ISK där vi under sju år sparade alla barnbidrag, en summa som sedan snöbollat sig till ett rejält stash för diverse större utgifter. När jag nämnde vad lägret kostade blev hon först förskräckt och sa något i stil med "Hur har vi råd med det här?" och jag förklarade för jag vet inte vilken gång i ordningen principen kring ränta-på-ränta varpå hon replikerade: "Varför vet inte folk om det här?". Bra fråga. 

Mvh
FruEfficientBadass

Tips 12: Om du blir slagen - dra

 

Tips # 12: Om du blir slagen – dra

Kanske onödigt att säga, men om du någon gång blir slagen eller på annat sätt misshandlad (även psykiskt) av en partner, då sparkar du ut hen. Spelar ingen roll hur ledsen personen är för det som hänt. All forskning visar att misshandel inte upphör, den blir bara värre. Du ska under inga omständigheter stanna hos en sådan person. Psykisk misshandel är när en person klankar ner på dig och försöker förstöra den fina självkänsla vi föräldrar förhoppningsvis lyckats bygga upp åt dig.

_________________________________________________________________________________


Jag har själv inte erfarenhet av att ge eller ta misshandel varför det kan ses som självgott att tro att en förenklad punkt enligt ovan ska skydda barnen från att hamna i destruktiva relationer. 

Men på samma sätt som att jag i min livsmanual uppmanar dem att undvika knark, känner jag att jag åtminstone behöver sätta ovan på pränt för att ha det ”i protokollet” så att säga. 

Sen inser jag ju att om de väl hamnar i en relation av ovan slag behöver de mer hjälp och stöd än att rota upp den här skriften från någon låda på vinden och konstatera att "Ja just det ja, jag skulle inte bli slagen, nu kickar jag ut hen".

Men ni förstår säkert hur jag tänker. Om någon ska säga det så är det väl jag som förälder. Och är det någon tid jag ska säga det i så är det ju innan de börjar relationa sig. Förhoppningsvis slår det rot någonstans och förhoppningsvis kommer det inte till användning. 

Jag kommer osökt att tänka på en dokumentär jag såg om en kvinna som hade svår missbildning i ansiktet. Hon fick folks blickar på stan om man så säger. Men när hon intervjuades verkade hennes självkänsla intakt  och hennes förklaring var att ”min mamma sa alltid åt mig att jag var fin, jag kände mig som en prinsessa när jag växte upp”. 

Jag hör hennes ord varje gång jag ser mina barn stå i mitt blickfång och inte ha något särskilt för sig. Då passar jag på att kärleksbomba dem med repetetiv propaganda: ”Du är så fin/jag älskar dig/hur lyckades vi få ett så underbart barn/du är min favorit”.

Nej, det sista säger jag aldrig, även om det blivit ett internskämt om att vara ”Det bättre barnet”, ett skämt de själva driver på nota bene (just nu leder äldsta barnet som mindes min födelsedag).

Funderar på att variera propagandan på kvarvarande barn med ”acceptera aldrig ett slag/nedsättande kommentarer” medans tid är.

Vad mer vill man ympa in medelst subliminala budskap?

Mvh
FruEfficientBadass

Tips 9-11: Hantera energitjuvar

Men hallå, ropar den uppmärksamme. Vad hände med tips åtta? Det var så fjuttigt så ni får det i en mening: "Lär dig några bra basrecept". 

Tips # 9: Lär dig identifiera energitjuvar…

…och gör dig av med dem så snart du kan. Vi vet alla vad en energitjuv är, men kortfattat: En person som regelbundet gör dig irriterad. En riktig vän ska inte få dig irriterad. Åtminstone inte regelbundet. Då är det något som inte stämmer. Lita på din magkänsla och fasa ut personen i fråga. Se punkt 10.

Tips # 10: Inse att människor inte förändras

Människor förändras inte. Inte ens du kan inte förändra en människa. Så om du exempelvis träffar en person som är svartsjuk/snål/egocentrisk, inse att du inte kommer att kunna ändra hur den personen är. Däremot kan du lära dig att leva med den personens egenskaper (i just fallen svartsjuk/snål/egocentrisk uppmuntrar jag dig emellertid att avstå vidare kontakt).

______________________________________________________

Kommentar i efterhand: Min åsikt i ovan står fast. Jag hade ett rätt intressant samtal med ett par vänner på temat "rensa ut energitjuvar" för ett tag sen. Vi börjar ju närma oss 50 med stormsteg och med åren kommer vissa insikter och som en vän uttryckte det: "Varför ska jag hålla kontakten med den här personen om det undantagslöst bara är jag som hör av mig och bjuder in?". Helt korrekt, varför.

Det fick mig att fundera på mina egna relationer. Sen flytten till Hudik var jag noga med att höra av mig telefonledes till mina Stockholmsvänner. Vissa ringde tillbaka i ungefär samma utsträckning som jag ringde dem. Andra aldrig. Jag upplevde att vi hade trevliga samtal och jag gillar verkligen dessa personer. Men en vänskapsrelation ska vara ömsesidig. Jag veeet att företrädesvis män kan odla dessa balla relationer där de hörs en gång per decennium och tar vid där de slutade. Men min tes här är att kvinnor som snitt kräver mer av en vänskapsrelation än en man (shit storm coming up). 

Jag klarar mig utan snack om vad som hänt på cv:t sen sist eller vad barnen sysslar med nuförtiden. Jag vill att mina vänner ska vara med i loopen granulärt och jag förväntar mig att vara dito uppdaterad från deras sida. Så om någon skulle gå igenom exempelvis en hälsokris eller separation vill jag inte att det kommer som en efterhandsåtergivning. Jag vill vara med från ax till limpa så att säga, och det kräver mer löpande kontakt. Exempelvis med telefonsamtal ett par dagar i veckan eller att man ses någon gång i månaden. Annars är det en "bekant" vilket hamnar i en helt annan intressesfär. 

Nu kanske det inte är ovan som avses i begreppet energitjuv. Men det tar energi att känna sig efterhängsen. På samma sätt som att det ger oändligt med energi att ha en fungerande, vardagsrelation med ett litet antal nära förtrogna. Det är som puttret av en kaffebryggare. Det är det bästa du har. Vårda dem.

Lite motsägelsefullt lade jag sen till även en punkt 11:

Tips #11: Låt dig inte förändras

På samma sätt som du inte ska försöka förändra någon annan, ska inte heller de försöka förändra dig. Om du har en kompis eller partner som ständigt pikar dig, ger dig kommentarer om hur du beter dig och ber dig ändra saker i ditt sätt, be hen dra åt helvete. Du är den du är och eftersom du är mitt barn är du troligtvis perfekt.

_________________________________________________________

Kommentar i efterhand: Självklart ska man ta in om en vän eller partner har feedback att ge dig. Det jag talar om ovan tangerar mer härskarteknik. Systematiskt tjurande, nedsättande kommentarer, gliringar. Det betyder att ni inte är någon bra kombination, så enkelt är det. Med det sagt: Du ska ju i mesta möjliga mån sträva efter att vara en vettig person med intresse för andra. Om du kategoriserar dig som en galen självupptagen person är det ett bra råd att ta tag i det, kanske med KBT.

Mvh
FruEfficientBadass

Tips 7: Var nyfiken på andra

 

Tips # 7: Var nyfiken på andra

Genom att ställa frågor till andra framstår du som trevlig. Det ger dig vänner. Vänner är bra. Motsatsen, att inte vara nyfiken och bara prata om sig själv ger motsatt effekt. Det är vetenskapligt bevisat.

____________________________________________________________________

Kommentar i efterhand: Troligtvis är det inte vetenskapligt bevisat. Men om ni kan nöja er med anekdotisk bevisföring anser jag att det går att leda ovan i bevis. Herre. Om jag fått tusen spänn på ISK:en varje gång jag under bröllopseran hamnat bredvid en självgod bordsherre som inte fattat att mina artiga frågor var konversationsstartare, utan trott att mitt intresse för hens persona var grundad på att han varit över snittet fascinerande, hade jag blivit ekonomiskt oberoende innan trettiofem. 

Det typiska scenariot var att jag ställde fråga på fråga och först vid kaffet kom kommentaren: "Det var sååå trevligt att prata med dig, verkligen trevligt. [tankepaus, föreställ er ett knakande läte]. Men nu har jag ju inte hunnit höra någonting om diiiiig?".

Samma med kollegor och vänner som kapar luften med tugg om sig själva. Jag begriper det inte. Hur kan det vara så svårt att förstå att ingen orkar hänga med en sådan person? En kompis till mig har en sådan kollega i detta nu. Har han en särskild talang nämligen att han talar på såväl inandning som utandning. På så vis får han med dubbelt så många ord som en snittperson. 

Dessutom har han en egenhet att han säger allting två gånger, fast i omvänd ordning. "Jag tycker det är gott med färskpotatis med salt. Salt på färskpotatis är gott". Så egentligen hinner han ju inte med dubbelt så mycket, men ha tråkar ut folk trippelt mot snittet. Resultatet har blivit att folk undviker att ta lunchrast samtidigt som karln vilket ju är lite ledsamt. Man kan tycka att en nära anhörig hade kunnat ge honom chansen till självinsikt i yngre år. Nu är de formativa åren troligtvis slut och han är dömt till ett liv som outhärdlig. 

Men det är inte för sent för dina barn. Märker du att de kapar talartid och avstår från att ställa frågor till sin omgivning: Ge dem detta tips. De kommer att vinna stort på detta genom hela livet. 

På temat brukar jag också uppmana mina barn att ta för vana att se på alla som sitter runt ett bord vid ett samtal. Även om de bara känner sig bekväma med att tala med en eller ett par personer ska de då och då skänka alla runt bordet en blick. Om du själv varit utsatt för någon som sitter och pratar till ett sällskap utan att ge dig ögonkontakt vet du exakt vad jag menar. Det är mycket obehagligt. 

Överkurs till ovan är att aktivt bjuda in andra i samtalet, särskilt de som är nya i en grupp. "Har du husdjur?" eller vad som helst. Folk i socialt utsatta lägen är sällan särskilt kräsna kring frågans intellektuella kvalitet, det som betyder något är att vara sedd.

Mvh
FruEfficientBadass


Tips 6: Banta aldrig

Tips # 6: Ät som en människa

Börja aldrig banta eller trixa med mat. Ät tre gånger om dagen, vanlig mat och potatis. Socker med måtta. Mycket grönt. Det mår både kropp och psyke bra av. Vissa saker förstör en för livet och ätstörningar är en sådan sak.

______________________________________________

Kommentar i efterhand: Eftersom jag själv var besatt av kaloriräkning under det ignoranta 90-talet och erfor mindre trevliga konsekvenser av denna hobby, har jag varit oerhört noggrann med att aldrig kommentera mat, vikt, andras matvanor, vikt, utseende inför mina barn. Eller annan person heller för den delen eftersom det är ett rätt ointressant konversationsämne. Inte heller har våg tillåtits hemma. 

Däremot har jag haft lite av en hang-up på socker. Det måste jag erkänna. Och det är något som mina barn tar upp än idag, att de bara fick tio godisbitar var på lördagarna. Samtidigt vet jag ju hur kul de tyckte att det var att plocka ihop de här tio godisarna, oavsett hur mycket de idag smädar mig. Det kunde ta en halvtimme för dem att noggrant snajda ut godisstrategin för helgen. Vi hade en intern valuta att vissa godisar (exempelvis non-stop eller zoo) var mindre värda så där kunde man få kanske fem små som en. 

Något barn försökte smarta till sig och bara ta jättegodisar av typen regnbågsrullar, tio stycken. Men det tog bara en vecka så hade reglerna modifierats till att stor godis motsvarade tre normalstorlekade. När när mellanbarnet sov över hos en klasskompis som hade no limits-policy hemma kom hon faktiskt tillbaka och tillstod att hon 1) Mått illa samt 2) Föredrog mitt system.

Nu, när äldsta barnet flyttat hemifrån, kan jag med viss tillfredsställelse se att det köps rätt lite godis. Inte heller energidryck eller läsk. Däremot lagas mat och matlådor till skolan (från min vegetariska/pescatarianska kokbok såklart hufhuf självgott läte). 

Varför är jag så rabiat mot socker? För att jag är rädd för att de ska få diabetes! Och karies! Och avtrubbade smaklökar! 

Mvh
FruEfficientBadass

Tips 4+5: Om knark och främlingar

Med risk att slå in öppna dörrar:

Tips #4: Håll dig borta från knark

Jag var tvungen att skriva det, jag är trots allt mamma.

Tips #5: Lita på främlingar, särskilt om det är du som tar kontakt

De allra flesta människor är faktiskt snälla. Sök ögonkontakt och möter de din blick och ser ärliga ut är de faktiskt oftast det. Men var vaksam mot främlingar som tar kontakt med dig, särskilt om de ler inbjudande.

______________________________________________________________________


Kommentar i efterhand: Jag tänker mycket på det där med att lita på folk. Jag kanske inte är rätt person att uttala mig i frågan eftersom jag i olika tester (rekryteringssammanhang) hamnar väldigt högt på förtroende för andra (läs: naivitet). Det beror kanske på att jag upplever att jag i princip aldrig blivit blåst eller riktigt illa behandlad. Herregud, jag har inte ens blivit besluten, på någonting, någonsin.

(Någon försökte förvisso såga upp låset till min moppe av märket Ciao när jag var sexton. Det var ett sådant där kraftigt lås så det var nog ett veckolångt projekt som jag kanske upptäckte efter natt tre av sågande. Då sålde jag moppen och åkte till Ayia Napa istället så tji fick tjuven.)

Vidare tror jag att det finns en diskrepans mellan att jag i grunden tror gott om folk och min utstrålning. Jag tror att jag sänder ut vassa signaler. Jag vet det eftersom en gammal kollega en gång sa till mig att "du sänder ut vassa signaler". Ja gott folk, jag är en bitch. Och det här kanske främlingar fångar upp och därför väljer ett annat mindre vasst objekt för sina onda uppsåt.

Jag blev helt förskräckt när jag läste journalistik och jag förstod att merparten av mina kvinnliga medstudenter var rädda att gå ut efter mörkrets inbrott. Jag har mycket sällan varit rädd att röra mig kvälls/nattetid själv ute. En sak man lärde ut till 90-talets tjejer var att gå rakryggad och säkert, som att man hade ett tydligt mål i sikte. Kanske en väntande person runt hörnet. Det säger jag till mina barn också: Rör er som att ni ägde världen.

Det jag däremot råkat ut för är en och annan mytoman. Det har inte drabbat mig personligen, men jag tog en gång över en tjänst efter en riktigt läskig typ som genom avancerat ränksmideri försökte peta en annan kollega från sin tjänst. Det blev förtalsrättegång och villkorlig dom så kontentan av det är att lögnare och bluffmakare ofta avslöjas.

Men bortsett från det tycker jag ändå att man ska utgå från att de flesta människor är i grunden goda. Okej, ingen är helt igenom god, men ni fattar vad jag menar. Tycker du att man ska uppmana sina barn att lita på folk (förutom på nätet naturligtvis)?

Mvh
FruEfficientBadass


Tips 3: Minst ett år på högskola

Tips # 3: Läs minst ett år på universitet eller högskola


1. Det ger självförtroende. Du är en person som klarar av att läsa på universitet.

2. Det inger respekt. Se punkt ovan.

3. Du blir allmänbildad, en egenskap som ger status och nöje för dig under resten av ditt liv.

4. Du lär dig behärska det akademiska språkbruket. Du kommer med andra ord att få lättare att bullshita folk åt höger och vänster i tal och skrift[1].

5. Du lär dig hur man skriver en proffsig promemoria (en sorts akademisk rapport) vars princip du kan använda senare i yrkeslivet för att få din vilja igenom, exempelvis vid en pitch av en idé till en chef.

6. Du kommer att få minnen för livet, särskilt om du läser vid några av de mer anrika lärosätena som Uppsala eller Lund. Eller Konstfack för den delen.

7. Du kommer att få lära dig vett och etikett, åtminstone om du läser vid de mer anrika lärosäten som Uppsala eller Lund[2].

8. Du kommer att skaffa vänner för livet.

9. Du kommer att samla på dig historier och anekdoter.

10. Det är ett enkelt sätt att flytta hemifrån. Ofta är studentkorridoren den första bostaden efter hemma.

11. Du har rätt till studielån och studiebidrag, vilket ger dig självständighet från oss föräldrar.




[1] Dessutom lär du dig hur man använder notsystem av den typ jag nu använder.

[2] Du kommer exempelvis få lära dig akademiskt festande genom att gå på de mytomspunna ”gasquerna” på ”studentnationerna” (Googla).


_______________________________________________________________________

Kommentar i efterhand: Det låter kanske snobbigt det jag skriver ovan. Men jag vidhåller att jag har en poäng. Apropå poäng har jag odrägligt många poäng, särskilt efter de senaste årens blaha-studier för att kunna hyra ut lägenheten. Jag tror varken att jag är mer allmänbildad eller smart än någon annan (jag har dåligt minne se), men jag har kommit fram till följande: Genom att läsa på högskola, om så än bara för en termin, besparar du dig ett liv av akademiska komplex.

Mitt mellanbarn till exempel, verkar forma sig ett liv i ett skrå av den typ man gärna parodierar i släng-i-dörrar-buskis. Må så vara, bara hon känner livsnerv och ett raison d'être. Men om hon förutom sitt av omgivningen betraktade ytliga jobb har en högskoleexamen (räcker med två år!) i...vad vet jag...svenska och filmvetenskap? kommer hon att kunna förrätta sitt värv utan att behöva känna sig i intellektuellt underläge vis-à-vis människor som korsar hennes väg genom livet. 

Jag begär inte ens att hon ska läsa en högskoleexamen. En termin på Stockholms universitet, till och med på distans, hade räckt för mig. Bara så att hon får en glimt av den akademiska världen. Kanske lär hon sig ett par termer hon kan ha användning för i livet (hermeneutik? didaktik? kattlik?), grunden till ett skriftspråk som kan vara henne behjälpligt i kontakt med exempelvis arbetsgivare och myndigheter. Insikten om att det inte är så svårt att läsa på högskola, att hon bevisligen gjort det och valt att avstå hellre än att för alltid glutta tillbaka på de åren och avundsjukt jämföra sig med de av hennes vänner som läst vidare och en gnagande oro om att hon inte hade klarat av det och nu är det för sent för hon är för gammal och har tre barn.

Det är vad jag tycker och tror. Fast ni inser väl lika väl som jag att jag innerst inne hoppas att den där terminen växer till tre och sex och att hon blir en replika av mig. För så funkar väl föräldraskap. Vi vet bara det vi själva är. Så egentligen borde vi hålla tassarna långt borta. Men det är så svårt.

Mvh
FruEfficientBadass

Tips 1+2: Lär dig språk & bo utomlands

 Om du undrar vad detta är för inlägg, läs gårdagens. 

Tips #1: Lär dig minst ett främmande språk förutom engelska

Och då menar jag flytande. Varför?

· Det är coolt.

· Du får en konkurrensfördel i livet. Tänk dig att du söker ett jobb på ett italienskt företag och valet står mellan dig och en kandidat som inte talar italienska. Vem tror du att de väljer?

· Du framstår som mer intressant och bildad och intressanta och bildade människor får mer kul.

_________________________________________________________________


Kommentar i efterhand. Ni vet alla att jag med "främmande språk" menar franska. Där är det för tillfället ka-ta-strof. Äldsta barnet läste ett års franska och bytte därefter till tyska. Inget ont om tyska men...det är inte franska. Mellanbarnet har valt ett praktiskt inriktat gymnasieprogram där franska strykits för mer intellektuellt okrävande ämnen. Minstingens franska är något av ett mysterium. Jag ser ju på betyget att hon har godkänt, men hon kan fråga mig saker som "hur säger man 'var är'" osv, efter tre års påstådda studier.

Punkt ett korrelerade med punkt två:

Tips #2: Bo utomlands under minst ett halvår innan du fyller 25.

·       Naturligtvis p.g.a. punkt #1: För att lära sig ett tredje språk måste man vara på plats i det landet och gärna i ung ålder.

·       Genom att bo i ett annat land får du perspektiv på din tillvaro i Sverige och inser att för resten av världens befolkning är Sverige bara en liten lort på kartan.

·       Genom att tvingas navigera i en helt främmande miljö blir du en mästare på att klara knepiga situationer generellt sett. Du blir helt enkelt street smart, en egenskap man inte kan lära sig i skolan eller genom YouTube-filmer.

·       Du kommer att skaffa internationella vänner för livet.

·       Du kommer att samla på dig historier och anekdoter du kan använda för att imponera på partners, vänner och barn.

·       Du har ett ”fönster” mellan studier och familjebildning där det är möjligt att bo utomlands. Det är inte lika lätt den dagen du skaffar familj. Så passa på. 


Mvh
FruEfficientBadass



Ny inläggsserie: Mammas tips till barna

Idag satt jag och letade i mailen efter något och trillade då över det manuskript jag satte samman för några år sedan i syfte att fostra mina barn. Skriften heter: "Mammas tips till barna - en handbok till att klara sig i lifvet" och var resultatet av en sömnlös natts panik över att barnen började bli stora och jag fruktade att jag inte skulle hinna överföra till dem all min livsvisdom. 

Jag tror att jag skrev om den på bloggen för några år sedan och vissa av er fick den skickad till er per mail, då den avslutas med en lång radda svåra ord och uttryck som jag under ett halvårs tid roterade i badrummet i syfte att vidga deras ordförråd. 

Eftersom jag har lite att stå i för tillfället och så kommer att ha ett par månader framåt tänkte jag att jag gör en inläggsmatta med dessa punkter. Inte i syfte att uppfostra er kära läsare (även om gudarna ska veta att en del av er verkligen skulle behöva en del upptuktning), utan som ett diskussionsunderlag.

Kanske tänker jag fel? Kanske har du tips jag inte tänkt på? Dela gärna med er av egna erfarenheter relaterade till de olika punkterna. Start imorgon: Del ett. Taggas "Mammas tips" om du vill söka på bloggen sen. 

Mvh
FruEfficientBadass

Jag har sagt upp mig - igen

Tack kära ni för era engagerade kommentarer i förra inlägget. Jag tror kanske att jag redan innan inlägget publicerades åtminstone undermedvetet landat i en insikt nämligen det en läsare så adekvat formulerade:

"Det är dags för förenkling av livet lika brutalt som du rensar bland prylarna, så att du kan andas igen."

Så här gick det till. Jag skrev inlägget den 21 juni. Någon vecka tidigare hade jag gjort en mastodontresa i jobbet. Jag började i västraste Hälsingland på morgonen, sneddade via Bollnäs ner till Gävle för kundbesök och kom hem till Stockholm på kvällen, nio timmar efter start. Min rygg kändes som en [vet inte vilken liknelse jag ska använda men något stelt och dysfunktionellt]. 

Dagen efter var det minstingens avslutning och innan jag skulle dit satt jag hemma och köttade Outlook och telefonsamtal från kunder som, artvidrigt för Hälsingland, var jobbiga. "Menar du allvar med det här priset" et al. Jag var m a o mottaglig för extern input. Och gick in på vidersajten Monster, bara för att tvinga mig att sondera terrängen.

Döm om min förvåning om där låg ett jobb som var spot on. Storkundssäljare, Stockholm, ett affärssegment jag känner väl till sedan tidigare jobb, vissa specifikationer som jag numera är en expert på. Jag bestämde mig för att söka jobbet och klickade på vidhörande länk men den stod bara och snurrade varför jag gjorde något atypiskt för mig: Jag mailade rekryterande chef. Ni vet det där namnet som står "om du har några frågor om tjänsten". 

Jag hade inga som helst frågor om tjänsten, för den var som Klippt och Skuren för mig. Och det skrev jag, exakt så: "Hej, jag är som Klippt och Skuren för den här tjänsten". Tre korta punkter, mitt cv och en ursäkt för att jag sidsteppat systemet. 

När jag kom ut från dotterns avslutning såg jag ett missat samtal från okänt nummer och när jag ringde upp hamnade jag i röstbrevlådan hos rekryterande chef. Ni må tro att jag odlade min grandiosa personlighetsstörning under några minuter. Tills det att rekryterande chef ringde upp och då trillade polletten ner. Jag kände ju karln! Vi jobbade tillsammans för 15 år sen. Jag ska inte säga att vi är vänner, för vi har inte haft kontakt sedan dess. Men vi känner varandra på det genuina sätt som man gör med kollegor man tillskansade sig i 23-årsåldern och delade ett stort antal festiva events med i en "work hard play hard"-miljö. Trevligt kille, inget snack om det. Kanske ingen streber då det begav sig, men det visade sig att han gjort en rätt gedigen karriär efter det vilket renderat honom en rätt hög position på det företag där jag sökte jobb. 

Efter uppdateringar och allmänt snack bjöd han in mig på intervju måndagen efter. Jag träffar honom och HR-chefen och får dagen efter inbjudan att göra tester. Måndagen efter har jag uppföljningssamtal med HR-chefen och på fredagen träffar jag vd, som för övrigt var som en manlig replika av mig.

Förra fredagen fick jag ett erbjudande och efter lite förhandling tackade jag ja. I tisdags sa jag upp mig. Ett inte alltför upplyftande samtal då jag verkligen gillar min chef, gillar mitt jobb, mina kollegor och min kundstock (eller delar därav). 

Vid publicering återstår således en vecka av mitt arbetsliv i Hälsingland eftersom jag har en månads uppsägningstid och går på semester nästa fredag. Det känns både vemodigt och bra. Jag vet att detta är den minst dåliga lösningen. Jag vet att det är det bästa för barnen (och således för mig). Jag vet sannerligen att det är det mest ekonomiska lösningen då jag lyfter min bruttolön med 40 procent. Men ändå. Min chef...den mest jordnära, underbara kvinna jag vet. Vi har så kul ihop, kan skratta så att tårarna rinner en tisdag på jobbet. Mina gubbar, männen i varselkläder som man bara kan glida in hos och säga vad som helst och de bara nickar bifall och replikerar något opassande på hälsingedialekt. 

En del av mig känner att jag släppt iväg en goding. Nu har jag iofs fått ledningens signal om att jag är välkommen tillbaka när som, oavsett geografi, men ni vet. Det krävs ett avhopp, en vakans. Tydligen fanns det planer för mig att ta andra mer kvalificerade roller, men det är inget som hade kunnat påverka mitt beslut att ta mig längre söderut.

På plussidan, förutom att jag får vara veckovis med barnen som snart flyttar hemifrån, är att jag slipper 20 timmar i bil per vecka. Vintertid i halt, snöigt och mörkt landskap. Samt att jag slipper cruisa in på en öde gård där vatten och el gärna trilskas under vinterhalvåret. Jag får leva i värme och närhet till allt som betyder något för mig. 

Tack för att ni bidrog med insikter och kloka inspel. Nu återstår framtida anekdoter om att återinträda i det så kallade ekorrhjulet på riktigt. Och för första gången i livet ska jag jobba i tyskt bolag. Det kan bli hur som helst. Men en sak vet jag - detta blir mitt sista jobb. 

Mvh
FruEfficientBadass

Att pendla eller inte pendla

Etik i natten. Här är ekvationen jag inte får att gå ihop och jag hoppas att ni kan vara mig behjälpliga att tänka:

1. Jag har ett jobb jag trivs bra med. Jobbet ligger i Hälsingland och jag är skriven i Stockholm där jag har mina barn lördag-tisdag morgon. Därefter bilar jag upp, köttar kundbesök och åker ner torsdag-fredag för att vara med barnen.

2. Barnen har under våren knorrat över ovan upplägg. De vill bo en vecka i taget hos mig respektive sin pappa. Detta eftersom det är stökigt att behöva packa två gånger per vecka. Tisdagspackningen behöver de dessutom ta med sig till skolan och deras stora väskor får inte plats i skåpen. Mina försök till dubblettinköp har misslyckats vid upprepade tillfällen, väskor behöver tydligen packas.

3. Jag skulle i teori kunna få in alla mina kundbesök på hela veckor, d.v.s. att jag tillbringar en vecka i Stockholm med admin då jag också har hand om barnen. Sen åka upp söndag kväll efter det att barnen är lämnade hos sin pappa och köra kundbesök måndag-fredag. Jag är emellertid rätt osugen på det upplägget då det innebär veckovis vistelser i det öde, kalla huset i Hudik, med bara jobb och mössen som sällskap. Jag är ett socialt (och fruset) djur som uppskattar möjligheten att exempelvis kunna träffa en vän mitt i veckan. Och under barnveckorna är jag ju med barnen så det lämnar rätt lite tid över till det man kallar "Life" i floskeln "Work Life Balance".

4. Åter punkt ett. Jag gillar verkligen mitt nuvarande jobb. Det finns avdelningar i Stockholm, men ingen som rekryterar nu. Behöver jag ens jobba? Uppskattningsvis ett par år till, givet den nya set-upen efter separationen. Jag kan absolut ta ett antal sabbatsmånader utan ekonomisk kollaps, men sen måste jag nog upp i sadeln 1-1,5 år till för att säkra kalkylen. Och då blir det ett Stockholmsjobb. Med Stockholmskunder (d.v.s. betydligt stressigare och jobbigare kunder).

5. Ytterligare en punkt är min rygg. Förra veckan tillbringade jag 20 timmar i bil. Det lär bli något liknande även denna vecka. Jag känner mig stel som en pinne när jag kommer hem, trots att jag numera tränar pilates tre-fyra gånger i veckan. Är det värt det?

Vad skulle ni göra?

Mvh
FruEfficientBadass

Att bita i det sura äpplet

Jag trillade på ett sparande för ett tag sen. Spararens historik kan delas in i två kapitel: Kapitel ett, då sparande skett på en aktie/fonddepå och kapitel två, då spararen tagit sitt förnuft till fånga och börjat spara på ISK. Båda i samma bank, SEB. 

Nu till dilemmat. Merparten av sparandet ligger på aktie/fonddepån. Fonderna (för det är uteslutande fonder) har dubblat sitt värde sedan start. Det betyder att det kommer att utgå betydande vinstskatt om fonderna säljs.

Allt nyspar sker i ISK:en, samma fonder. Återkommer till dem snart. Dilemmat i inlägget är: Ska man likvidera innehaven på aktie/fonddepån, skatta av skiten och peta in återstoden i ISK:en, eller ska man låta dem ligga och puttra där, för att villfaren och otillfredsställd gå in och se sitt fantastiska resultat och väja för vinstskatten? DET är frågan jag vill ha svar på av er. För jag vet ärligt talat inte. Jag menar, den dagen skiten slår i fläkten och innehaven på aktie/fonddepån behöver likvideras, behöver skatt betalas och vinst realiseras. Men har man några monetära fördelar av att låta innehaven ligga kvar och skvalpa så länge som möjligt?

Rent emotionellt skulle jag tycka att det är Win att bita i det sura äpplet och göra sig av med vinstskatten här och nu. Så vet man vad man har liksom. Vad tycker ni?

Nu en granulär exposé i dessa fonder, för de är aktivt förvaltade and such. Vi talar: SEB Aktiesparfond (1,80% avgift), SEB Europafond (1,38% avgift), SEB Nordenfond (1,42% avgift) och en fond med den förskönande omskrivningen SEB Likviditetsfond vilket för gemene man kan låta lockande (vem gillar inte likviditet) men som är kuckelimuckiska för pengar i koma (men till dess fördel ska nämnas den låga avgiften på 0,16% vilket, om man betänker dess avkastning, är en rätt hög avgift).


Nu blir det plottrigt här för jag har lagt in fonderna i en jämförelse över fem år (avgifter borträknade, det här är deras rock bottom prestation) mot mina käpphästar Spiltan Aktiefond Investmentbolag (avgift 0,22%) och LF Global Indexnära (avgift 0,22%). Här är resultatet (och observera att jag inte slår mig för bröstet, jag konstaterar bara torrt).

Plats 1: Spiltan Aktiefond Investmentbolag (mic drop)

Plats 2: Jämnt skägg mellan LF Global Indexnära och SEB Nordenfond. Den senare en fond som spararen talade sig varm om, som att den vore ett unikum. Det är den inte. Den är som en global indexfond. Fast med högre avgift.

Sen trillar resten av Spararens fonder in på jumboplatser: SEB Aktiesparfond, SEB Europafond (snark) och naturligtvis, den kapitalförstörande Likviditetsfonden som ser ut som en grön, okokt spagetti.

Hade jag varit Spararen hade jag gjort följande. Jag hade sålt av mina SEB-innehav i aktie/fonddepån och fört över dem till min ISK. Jag hade inte nödvändigtvis sålt av mina SEB-fonder i ISK:en, då de uppgår till ett mindre värde och kan ses som en lekpott. Mitt nyspar hade fördelats 50/50 mellan Spiltan Aktiefond Investmentbolag och LF Global Indexnära. Sen hade jag varje månad runt löning (då man för över sitt månadsspar efter det att räkningar är betalda) under resten av mitt sparande liv med tillfredsställelse loggat in på min ISK och vetat att:

1) WYSIWYG = What You See Is What You Get

2) Jag har valt de fonder som har bäst avkastning och lägst avgift

3) Jag parerar er som opponerar er mot punkt två: Jag har valt de fonder som har bäst avkastning och lägst avgift över tid och som med största sannolikhet kommer att hålla lika hög avkastningsnivå i relation till resten av börsen i framtiden. Så bespara mig cherrypicks från nutida lyckosam aktiv förvaltning.

För er som vill förnya era löften om att avstå högra förvaltningsavgift än indexfondsavgift, gå in härhär och laborera med era innehav. Hög avgift (om än medelhög) är DÖDEN för ditt sparande, hör du det, DÖDEN.

Hur skulle ni rådge? 

Mvh
FruEfficientBadass

Ett surt inlägg

Jag skriver detta inlägg 6 juni och jag är på ett rävigt humör. Inlägget kommer inte att handla om privatekonomi. 

Jag sitter i skrivande stund på Närakuten Haga eftersom mellanbarnet haft hög feber och magont ett par dagar. Då hon imorse hade svårt att gå och krokodiltårar rann utmed hennes brun-utan-solade kinder ringde hennes pappa 1177 och fick rådet att åka in till barnakuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus. 

Den uppmärksamme läsaren noterar att jag i skrivande stund INTE är på Astrid Lindgrens barnakut utan på Närakuten Haga. Varför?


För att 1177 skickade oss fel (min 16-åring  är tydligen för gammal för Astrid Lindgrens barnsjukhus). Det kan man ju förstå, att det är svårt att ha koll på vårdinstansers olika åldersgränser. Jag har också svårt för det och det är därför jag bad pappan ringa 1177 för att få guidning. Men jag jobbar inte heltid med att ge sjukvårdsrådgivning. Hur Är Det Möjligt att inte ha denna koll?

På Astrid Lindgrens barnakut tog det två timmar och möte med två sjuksyrror innan de behagade kläcka ur sig att vi behövde vidare. 

FÖRSLAG! Be någon tekniskt begåvad person i personalstyrkan att på Datan skriva och printa ett anslag med texten: ”Om ditt barn är äldre än X år, vänligen besök Närakuten Haga runt hörnet” (om exceptionell kompetens besitts, infoga kartbild med pilar). Bladet kan sen lamineras och med fästkuddar sättas upp vid lappmaskinen. 

Det som stör mig är att detta verkar vara satt i rutin. När jag på Astrid Lindgren sa att vi blivit ditskickade från 1177 suckades det uppgivet och sas något i stil med: ”Ja, de brukar göra det”. När jag på Närakuten Haga sa att vi kom från Astrid Lindgren skakade den spellevinkiga manliga sjuksköterskan bara på huvudet och sa att ”Det händer varje dag”.

Så nu sitter jag här, drygt två timmar efter start, i ett instängt väntrum fullt med hostande människor och väntar på Godot. Min dotter är på toaletten och försöker klämma fram urinprov nummer två för dagen. Ytterligare ett mysterium: Sjuksköterskan på Astrid Lindgren tog ett urinprov innan hon med huvudet på sned (avskyr huvuden på sned) meddelade oss att vi var på fel plats. 

Minns en annan episod. När äldsta barnet var fyra och på Sats Junior slog i bakhuvudet så att det sprutade blod körde pappan till något av Stockholms sjukhus minns ej vilket. Personalen lät dem sitta där både länge och väl innan de lyckades förmedla att traumapatienter skulle till ett annat sjukhus, på andra sidan stan. Om det är svårt att göra den distinktionen medelst okulärbesiktning hade man även här kunnat tillgripa det listiga lapptricket och förlita sig på att åtminstone någon förälder snappat upp budskapet. 

Det finns sjukvårdspersonal i detta kommentatorsfält. Har jag tur kanske någon med anställning på 1177. Kan ni hjälpa mig att förstå?

OT: För ett antal år skrev jag ett inlägg om att jag rensat bokhyllan (d.v.s. slängde alla böcker utom en handfull) varefter jag åkte till dåvarande barnakuten på KI med tre kassar barnböcker. I dagens väntrum på Astrid Lindgren fanns noll underhållning för barn. Om man inte räknar en minimalistisk plasthund.

Så om du har urvuxen barnlitteratur i gömmorna, rafsa ihop dem och skänk till ett väntrum i din närhet. Gärna Astrid Lindgrens barnakut för trots (på grund av?) 150 triljarder i byggkostnader har man bara haft råd att köpa in en dalmatinerfläckig plasthund. Ta gärna med dig ett laminerat anslag enligt ovan och sätt upp, så kanske du sparar tusentals föräldrar två timmar var och för denna handling kommer du till himmelen.

Mvh
FruEfficientBadass

Kostnader för sport

Jag är uppvuxen i en kontext där sport inte existerar. Jag kan ingenting, har aldrig sett en hel match av något slag och skulle jag till äventyrs göra det hade jag inte fattat någonting. Jag minns hur jag en midsommardag för många år sedan gick och la mig då Sverige spelade i fotbolls-VM (det var dagen efter midsommar, jag var trött) och fick skäll av folk omkring mig för att man tydligen inte kunde göra så. Det kunde man visst, jag sov som en stock. 

För att se sport behöver man tydligen vissa kanaler. Jag tycker det är märkligt, givet att SVT köpte sändningsrätter (betoning sport skulle jag tro) för 143 miljoner förra året. Men dessa sändningar räcker tydligen inte långt för en sportintresserad person, man måste ha kanalpaket. Viaplay Sport, Telia Play, TV4 Sport, Discovery Sport, Eurosport, Aftonbladet TV och Expressen TV.


Här sitter jag och bloggar, vaskandes en Allsvenskanmatch i försommaren. Kanalpaketets ägare betalar "i runda slängar" tusen kronor i månaden på att se alla matcher som är en livsnödvändighet. Min instinkt är att lägga dessa tusen kronor i månaden i en indexfond i 20 år men det är ju bara FIRE-barnsligt så jag låter bli (det blir 569 tusen). 

Jag försöker istället storsint tänka att det här är en passion som vilken annan som helst. Om sportintresserade får se sina matcher kanske det kannabaliserar på annat, som att shoppa online eller åka på dussincharter. En annan tanke jag har är att sport är märkligt. Tränare och spelare kommer och går, det som blir kvar är lagnamn, ramsor och färgerna på tröjorna. Rent krasst håller man alltså på en färgkombination.

Choose FI:s programledare slutade kolla på sport för ett antal år sedan. Han fick en känsla av att det tog fokus från det viktiga i livet, som ett opium för folket. På samma sätt som nyhetssändningar och sociala medier får oss att likt trollkarlens publik titta på pippifågeln istället för att se trickfusket, om ni förstår min liknelse (som översatt handlar om att fokusera på verkliga saker snarare än orkestrerade skådespel). 

Å andra sidan, jag älskar att gå på film. Det händer att jag går på opera, teater osv. Vad är det om inte orkestrerat skådespel? Och jag "håller" på mina favoritregissörer på samma sätt som en solnabo håller på AIK (är jag rätt ute nu?). När jag går på bio för att se Ozons senaste förenas jag ju med mina supporters kring just honom. Skillnaden är att vi är kulturtanter och inte brölar lika mycket.

Lägger du pengar på sportkanaler och om ja, kan du se frugala poänger med att konsumera sport på TV?

Mvh
FruEfficientBadass

Jag börjar träna (som en gamling)

Glad lönecava! Klipp till: Jag har börjat träna igen. Jag har ju sedan 30-årsåldern tränat min rygg i olika tappningar. Pilates, sjukgymnastik, yoga, allt för att hålla min överspända ländrygg i schack. Efter Frankrike förra sommaren (en semester ackompagnerad av ryggont) körde jag ett rejält pass sjukgymnastik och fick ännu ondare i ryggen. För att straffa sjukgymnastiken la jag den på hyllan. Och döm om min förvåning: Det ryggonda försvann och kom inte åter. 

På några månader. Lagom till flytten blev jag risig igen. Jag var tvungen att göra det man absolut inte får göra i vuxen ålder: Engagera vänner till att bära saker. Inte möbler, jag är inte galen, men kassar med prylar. Sen har det kommit och gått. Det som inte kommit är min träningsiver, jag la det helt på hyllan i någon form av bitter uppgivenhet. Tills för ett par veckor sedan.

Mitt ryggonda har skiftat karaktär genom åren och ingen, varesig läkare, sjukgymnaster, naparapater eller kiropraktorer, har kunnat ge mig ett rakt svar på vad det beror på eller vad jag ska göra för att bli kvitt det. Det enda jag med säkerhet vet är att jag blir dålig av att lyfta tunga saker på ett dumt sätt (med armarna långt från kroppen). Det ryggonda är nyckfullt som en bipolär gycklare. Ibland kan jag flänga runt och lyfta och röra mig hejvilt, medan jag ibland utlöser vansinniga kramper (tänk: Åtta centimeter öppen vid förlossning) efter att ha suttit på huk för att dra ut en sladd ur uttaget. Mycket frustrerande för ett kontrollfreak. 

För ett par veckor sedan, ungefär när det blev så vackert somrigt och man såg folk röra sig fritt ute i naturen, joggandes, hoppandes, tränandes, tröttnade jag på att känna mig gammal och skröplig. Jag letade därför upp min allra första pilates-DVD på landet (den är nu 18 år gammal) och laddade min Stockholms-DVD (ja, jag är så gammal, gillar DVD). 

Programmet kan jag utan och innan, jag har gjort det säkert 900 gånger. Första gången jag gjorde det var efter att jag lämnade en Depechekonsert på Stadion 2006 på grund av ryggont, väl hemma låg DVD:n jag några dagar innan fått i födelsedagspresent av mina föräldrar. Jag hade önskat mig den eftersom en dåvarande kollega sagt att pilates är bra mot ryggont. 

Efter genomfört träningsprogram kände jag en märklig känsla i kroppen. Jag var helt varm, särskilt i ländryggen. Den akuta spänningen släppte något. Påeldad av den positiva effekten drog jag fram pilatesmattan några dar senare. Jag fick ungefär samma känsla i kroppen. Efter tredje gången började jag känna mig säkrare, jag vågade ta ut rörelserna mer och jag kände mig liksom lätt och mjuk i kroppen, som att den legat i bastu en timme. Sen fortsatte det i positiv riktning. Jag blev starkare och vigare för varje gång jag tränat. Efter ett par månader kändes det som att jag fått en helt ny kropp. Stark, i balans, i princip inget ryggont. Därtill definierade muskler på sina ställen, som antydan till ett tvåpack på magen och biceps. 

Jag höll på med den här rutinen i många år. Jag minns inte varför jag sedan övergick till diverse andra övningar. Troligtvis för att jag trots pilatesen fått akuta ryggsmärtor och uppsökt professionella människor som givit mig nya program. Sen tror jag att jag vid något tillfälle också blivit tidssnål. DVD-programmet tog nästan 40 minuter och jag trodde kanske att jag kunde underhålla min kropp på ett kortare, mer fokuserat sjukgymnastikprogram med punktfokuserade insatser.

Det kunde jag tydligen inte, och i skrivande stund var det fem timmar sedan jag för första gången på säkert sju år kört mitt ursprungliga pilatesprogram. Lyssna nu: Det här programmet är  Underbart. Jag känner mig alldeles nollställd i kroppen, som att all min bil/skrivbordsstelhet runnit av mig. Ländryggen känns för första gången på månader varm, mjuk och avslappnad. Istället för kall, hård och spänd som en fiolsträng. 

Ni som haft ryggskott och akuta ryggsmärtor vet att man går runt och spänner sig. Man räds smärtan och att trilla dit. Det räcker att jag halkar än så lite på en isfläck för att pulsen ska gå upp big time över skräcken att ryggen ska slå bakut. Just nu spänner jag mig inte alls. Det handlar inte om att jag stretchat eller tränat just ryggen. Pilates fokuserar på hela kroppen, lika mycket bålstyrka som stretch av alla muskler, från ben och armar till...ja vad har vi mer för muskler? 

Varför detta långa inlägg om pilates? För att jag skriver om det som jag för tillfället går och tänker på och för tillfället går jag och tänker på pilates. Dessutom är det en väldigt kostnadseffektiv träningsform. Det enda du behöver är en yogamatta eller ett liggunderlag samt en digital device av typen mobiltelefon. För här kommer grejen: Mitt pilatesprogram finns på Youtube (med arabiskt text):


Så till dig som likt jag känner sig medelåldersskröplig och svag, ge det ett försök! Du man, låt dig inte luras av det lila interfacet eller den snygga kvinnliga instruktören, du når precis lika bra resultat. Man jobbar ju med kroppen som motstånd så är du krallig man kommer du med plankor etc. få bra motstånd. Se bara, det är en kille med och tränar i bakgrunden! Han är säkert äldre än dig nu.

Vad har du för träningsrutin?

Mvh
FruEfficientBadass

Boendebryderier

Jag har boendebryderier. På det sätt som gör det omöjligt att reda ordning i tankarna. Så hvad göra? Höra av mig till er givetvis, mina kloka och ärliga läsare. Ni minns ju att jag efter separationen hade turen att få en etta i Vasastan genom Stockholms Kooperativa Bostadsförening. Efter 37 år i kö är det här ribban ligger, om man nu vill bo inom tull (vilket jag vill). En tvåa är bara att glömma, då behöver man ha stått i 58 år i kö (min uppskattning) vilket gör att de boende i rymliga lägenheter i SKB:s utbud snittar en 80 år. 

Jag har nu ett dilemma. Jag älskar min lägenhet. Jag älskar allt med den. Byggår 1917, högt i tak, gedigna material, VVS från 1987 (bruna kranar), vacker utsikt mot lummig innergård. Just nu blommar syrén utanför mitt "rum" och har jag fönstret öppet sipprar den förföriska syréndoften in. Jag älskar grannarna, en ekletisk mix av 68-vänster och kulturarbetare som skrivit för Unga Klara på 70-talet (samma sak?). 

Se bara bilden på min port. Det ser ut som ingången i en tomteverkstad. Nu är det här inte en helt uppdaterad bild då krukorna av SKB:s fastighetsskötare svidat om till sommarblomster. Jag betonar detta: SKB har en armada av trädgårdsmästare som kontinuerligt uppdaterar krukor invid portarna med säsongstypiska växter. Därtill sätter de upp gulliga lappar i trapphusen av typen "God Jul önskar SKB - glöm inte att släcka ljusen!". Man känner sig liksom omhändertagen. 


Utanför porten prunkar en innegård med tulpaner i alla dess färger, rhododendron, buskar och därtill pallkragar där de boende kan tjinga en för att odla vad man nu vill odla. Utanför mig finns fina utegrupper och vi talar inte vita formgjutna sittmöbler från Jysk, det är Grythyttan and such. 

Kort sagt - det är sagolikt. Jag njuter varje dag jag är i området i allmänhet och lägenheten i synnerhet. Enda aber: Den är liten. Det är inte ett problem för varesig mig eller minstingen. Oftast är det bara vi där, eftersom storingen tillbringar mycken ledig tid hos sin pojkvän i västerort. När storingen är väck har jag och minstingen varsitt rum (jag sover i köket) och vi ses emellanåt i rummet för att äta middag eller se på film. 

Jag har förresten möblerat om lite sedan uppstart, för er som minns det inlägget. I rummet har jag på anmodan flyttat storingens säng så långt bort från minstingen som möjligt (skäl: Minstingen låter när hon andas) och vridit bordet 90 grader för att få plats med storingens säng längst med innersta högerväggen.


Här är den gordiska knuten: 

1) Minstingen tycker att det är jobbigt med nuvarande uppdelning av veckan. Nuvarande uppdelning: De kommer till mig lördag förmiddag och åker tillbaka till sin pappa tisdag efter skolan. Det betyder en omgång packa lördag och en omgång packa tisdag. Minstingen hade velat ha ett packtillfälle per vecka, exempelvis söndag. Helst då transfer med bil mellan bostäderna. Min initiala förhoppning att de [för de pengar jag avsett för ändamålet] hade inhandlat någon form av bassortiment av kläder och kosmetik som minimerade packningsbehovet, gick omintet. De packar gigantiska väskor varje gång. 

2) Storingen vill inte bo hela veckor hos mig. Varför? Se punkt "Minstingen låter när hon andas". Storingen vill ha eget rum, punkt. "Vi är faktiskt tonåringar, vi kan inte dela rum". Jag köper det. Delvis. Jag kan inte låta bli att bli den där bakåtsträvande subban som tänker "Hur tror du att de bodde i den här lägenheten vid dess tillkomst 1917? De var två vuxna och fem barn! Och de GLADDES!". Men jag håller tand för tunga och nickar inkännande, med ett febrilt arbetande inre i jakt på en lösning. Jag ÄR lösningsorienterad. Och jag vill ha lösning omedelbums. Ovan parametrar betyder tre saker:

1) Jag måste skaffa en trea. Ett rum till vardera barn, ett till mig. Alternativt en tvåa med rymligt kök. Ett rum till vardera barn, köket till mig. 

2) För att få en större lägenhet via SKB i innerstaden behöver jag köa i minst 20 år till. Då har de [förhoppningsvis] flyttat hemifrån. 

3) För att få en lägenhet via SKB som är en trea behöver jag röra mig utanför mitt paradisiska habitat och, burr, överväga Förorten. 

Sagt och gjort. I veckan var jag på visning utanför tull. Det var på håret att jag ens kallades på visning, stora lägenheter oavsett område har långa kötider. Men jag kom med i urvalet av intressenterna med topp 50-kötid som får gå på visning. 

Jag tog bilen ut till stället i fråga. Hur ska jag beskriva detta på ett sätt som inte framstår som snobbigt. Det Var Hemskt. Tänk nu på min tomtedörr ovan och skifta till nedan:


Huset var byggt tidigt 90-tal eller något, en era känd för sina undermåliga material och sin strävan att till varje pris jobba med gult tegel. I det här fallet hade någon lustigkurre till arkitekt infogat blåa partier i fasaden, kanske för att de boende skulle få en känsla av privilegium ("Kolla här, någon har brutit av med babyblått mot det nikotingula, så festligt!"). 

Detta slår mig med skruffiga områden. Det är bara i dessa man ser flerfamiljshus där fasaderna exempelvis har olika kulörer (lex Flemmingsberg) eller där balkongernas plexiräcken går i regnbågens alla färger. Det är som att man leker med de boende, att de förväntas spela med i en uttråkad arkitekts infall och vision om en helhet som ska byggas på de boendes bekostnad (vem vill ha en röd plexiglasskiva som balkongstaket? Inte arkitekten, skulle jag tippa). Du ser aldrig innerstadshus (ens nybyggda sådana) där arkitekten gått bananas med konstiga färger?

Det visade sig att fasaden var en petitess jämfört med det som väntade inomhus. Innan jag börjar såga, låt mig lyfta lägenhetens fördelar: Den var stor. Jag minns inte exakta kvadratmeter, men säg 120 kvadrat, fördelat på fem rum och kök. 

Men lyss: Du kan ha femtio rum och kök, om takhöjden är 150 cm (som det kändes) med stora cementplattor i taket och golvet är ett sjavigt inlagt tarkett i mörkbrunt, i kombination med till stor del svartmålade väggar (sant), vill man bara fly. 

En annan grej med bostäder i 90-talstappning: Det sprider sig en sorts badrumsdoft i hela bostaden, som ett vattenlås som inte rengjorts på ett tag. Jag har själv ett kort tag bott i en 90-talslägenhet och vet att denna doft inte går att nöta bort, ens med rensning av vattenlås i kombination med generösa mängder Klorin. Det är som en byggarens sista lågkonjunkturiella fuckoff till framtida boende genom rävig VVS. 

Helhetsintrycket hjälps heller inte av att SKB:s visningar sköts av de boende själva. Dessa har noll intresse av att sälja sin bostad, eftersom det är en hyresrätt vars kontrakt de sagt upp. De behöver således inte göra sig till, som de med bostadsrätt eller villa. I det här fallet manifesterades det hela av en småbarnsfamilj som tajmade visningen med intag av middag. 

Det luktade alltså mat, fokus barnmat. Jag tyckte mig också förnimma doftstråk av den där blöjhinken många småbarnsföräldrar förleds tro "spar tid", när den i själva verket köper dem en däven doft av baby shit (till dig som står i begrepp att skaffa barn: Det finns inga genvägar, du måste gå ut med bajsblöjan DIREKT, allt annat är självskadebeteende).


Det var en underskön kväll jag var på visningen, men icke desto mindre, jag var tvungen att duscha och dricka ett glas Bollinger vid hemkomst. Jag grät inombords. Är det detta som är mitt öde? Bo i en avloppsdoftande lägenhet med vättehöjd i tak? 

Barnen hade fått varsitt lika stort rum. De hade haft ett eget badrum däremellan. Jag hade haft ett riktigt sovrum och därutöver ett överdimensionerat rum för...jag vet inte vad. Gråtrum? En walk in closet var omvandlad till "gamingrum" (i svart givetvis) och jag hade haft ett eget badrum med den typen av ickekvalitativa låga badkar som man endast hittar i 90-talsbostäder. 

Dessutom hade jag ökat min månadskostnad med 7 500 kronor. Pengar som hade kunnat gå till minskad alternativt nollad arbetstid. Så, här är mitt dilemma:

Är det så värt det att få barnen att vilja bo hela veckor hos en att man ska begå våld mot sin själ? Är det det en god mor gör? Till saken hör att vi talar de närmsta två åren. Efter studenten kommer äldstingen med största sannolikhet plugga på annan ort, och då är vi åter i harmoni jag och minstingen, bekväma med att dela vår woman cave i tomtebyn. 

Men det är två år som aldrig kommer åter. Jag är ganska säker på att äldstingen kommer att vara bekväm med att bo hos mig åtminstone något mer än idag om hon haft sitt eget rum. Jag hade inte sett röken av henne (hon hade vegeterat i sitt eget rum), men hon hade varit där. 

Min moraliska kompass är satt ur spel. Det finns lite som säger att jag haft en chans på den här lägenheten, det hade räckt med att en av de 49 som hade bättre kötid än jag hade tackat ja. Men jag anmälde inte ens intresse. Hade du anmält intresse?

Mvh
FruEfficientBadass

Läsartips: Sticka!

Det kom ett inspirerande läsarmail. När jag först förstod vad det handlade om blev jag lite skeptisk då jag hade svag trea i syslöjd. Men ju mer jag läste, desto mer uppeldad blev jag. En egenstickad halsduk i finaste varmaste alpackagarn får bli sommarens projekt! För att vara tydlig, nedan är skrivet av läsaren:

Hej!

Har följt dig i flera år. Så till mitt bidrag till bloggen: Lär dig sticka! Jag tillbringar dagarna mest framför datorn = hjärntrött. Men när händerna jobbar får hjärnan vila.

Börja enkelt. Sticka en disktrasa. (Bomull eller lingarn.) Gör inget om den blir ojämn, det är ju bara en disktrasa. Bra första projekt, man övar på upplägg av maskor, tränar på räta och aviga maskor och avmaskning. När du stickat en disktrasa sticka en till, den kommer att bli finare.

Steg 2, sticka en halsduk. Använd mjukt alpackagarn som inte kliar. Du får en halsduk i din favoritfärg!
 

Så fortsätter det. Man utvecklas och stickar bara det man tycker är roligt och det projekt man är sugen på för stunden. Känslan att ta på sig en egengjord tröja i mjukaste alpackagarn i en färg man älskar…

Jag har stickat mycket men aldrig sockor, haft skräck för hälen. Min mamma har alltid försett mig med sockor men hon dog 2017 och nu är lagret slut. Så jag fick ta tag i saken. Vilket resulterat i att nu använder jag bara ullsockor av tunt garn direkt i ytterskorna/innetofflorna. Bomullsstrumporna helt oanvända denna vinter.

Tekniska förutsättningar: (man måste ha bra grejer för att lyckas och att det ska bli roligt)
Använd ALLTID rundstickor oavsett projekt. Långa stickor som krockar med armstöd är irriterande. Strumpstickor är ett djävulens påfund.
 
Köp rundstickor av märket ChiaoGoo. Värt varje krona. Strumpor, ärmar etc stickas med tekniken Magic loop. Inte alls svårt.
 
Vad gäller strumpor, använd tekniken magic loop, använd en virknål för att plocka upp maskor vid hälen så blir det inte så pilligt. Favoritgarner till strumpor är Fabel och Arwetta, hållbara sockgarner som kan tvättas i maskin (med ulltvättmedel!). Stickstorlek 2,5 för tunna strumpor.
Jag stickar också på raster på jobbet. Får ofta höra ”det där skulle jag aldrig klara”, men det är inte svårt. Börja enkelt. Att sticka är meditativt, det är något mycket rogivande med upprepningarna och att det växer fram långsamt.

När det gäller tröjor och koftor stickar jag nästan alltid efter mönster som börjar uppifrån vid kragen och stickas nedåt. Fördelen är att man kan anpassa längden på plagget och längden på ärmarna. Sedan inget tråkigt arbete att sy ihop utan när det är färdigstickat är det bara att fästa trådarna.

Massor av gratis mönster finns på Drops design/Garnstudio. https://www.garnstudio.com/home.php?cid=12.

En aptitretare, mitt nästa projekt:
https://www.garnstudio.com/pattern.php?id=11411&cid=12
Med garnet Arwetta i färgen 977
https://glittra.se/product/filcolana-arwetta-classic-50g/

Så tänk inte ”om jag bara kunde” utan bara gör, man lär sig under vägen.

Hälsningar
E

Vardagens luftfickor

Jag fick ett läsarmail med en massa bra uppslag till inlägg. En del jag inte är redo att svara på än, men en som jag gick igång på var denna:

”How to…” jag har alltid gillat dina kreativa lösningar på vardagliga bekymmer. Som din kryddburkshylla, dina sällskapskort, ditt ”salongsberusningstrick” med att svepa ett glas skumpa och sedan gå och bära på det andra. Hur gör du för att lösa vardagens ”tråkigheter” och gör dem till roliga eller njutbara företeelser".

Jag ska idag tala om det jag kallar mina "luftbubblor" och de är särskilt tillämpbara i yrkeslivet. Ni som följt mig länge, från tiden i de svala konferensrummen pre corona när man förväntades sätta av face time på kontor åtminstone fyra dagar i veckan, minns att jag ofta plockade upp min sparplan i Excel under eonlånga möten. Det såg ut som att jag antecknade alternativt studerade något jobbrelaterat problem, men det jag de facto gjorde var att göra ränte-på-ränte-projektioner alternativt googla hönsfoder. Jag tror inte att jag var själv om detta beteende, men mina kollegors dito var att kolla in Blocket och Tradera.

Idag handlar mina luftbubblor om att hitta egentid i ett yrkesliv. Jag är något av en av/på-person. När jag är på jobbet kör jag stenhårt. Jag kan mata av en 70-mailsfull inkorg på två timmar. Jag kan trolla med knäna åt höger och vänster, sätta bollar i rullning och mitt magiska trick är att jag lyfter på luren alternativt går till personen i fråga, förutsatt att hun är på samma kontor, för att få bollen i rullning. Jag är stundtals också rätt skicklig i det sociala spelet, så att människor upplever att de vill hjälpa mig vilket underlättar min produktion av luftfickor eftersom jag liksom alla är beroende av andra för att lyckas med det jag gör.

Ett par andra nycklar till skapandet av luftfickor är att jag:

- Jag betar av ett mail i taget, undantagslös. Jag lämnar inte ett mail utan åtgärd. Jag antecknar alltid saker som "hänger" i ett block, där jag också anger status, typ "Mailat X datum Y" så att jag slipper lagra sådan skitinfo i mitt huvud.

- Jag för två parallella block. Fysiska block, ja, jag är oldschool. I det ena kladdar jag bara anteckningar från telefonsamtal och annat som råkar passera min väg. Detta block är som min förlängda minnesbalk, eftersom jag a) har guldfiskminne b) har så mycket annat kul i huvudet att trök inte ryms. Förvånansvärt ofta får jag användning av dessa kludderier. De är liksom en sammanfattning av det som passerat min hjärna. Som en extern hårddisk. Jag har säkert åtta block i min låda på jobbet som sträcker sig från jobbstart och framåt. 

Det andra blocket är lite prydligare. Där skriver jag ner konkreta ibland långsiktiga to do:s och deras åtgärdsstatus, se punkt "Betar av ett mail i taget". Här skriver jag även upp prospects, kommande affärer och annat jag inte får tappa bort. 

Blocken i kombination med min princip att beta av samtliga mail i kronologisk ordning, aldrig senare återkoppling än en arbetsdag, gör att jag fått rykte om mig att vara effektiv. Jag har aldrig förstått folk som prokrastrinerar, oavsett område. Varför?

1) Du vinner ingen tid. En uppgift tar inte kortare tid att göra för att du ligger nära deadline.
2) Under tiden du skjuter upp uppgiften belastar den din hjärna, om än undermedvetet.
3) Du dras med dåligt samvete och en molande känsla av att något ligger och trycker i vassen.
4) Du får otrevliga påminnelsemail.

Genom att varje dag lämna din fucking Outlook clean slate (eller semi-clean i det fall du skickat en returmail för att komma vidare i en fråga, en retur du noterat i ditt block så att du kan hålla bevakning på svaret i syfte att komma vidare asap) lämnar du jobbet med lätta steg. Du kan ta helg med rent samvete, låt gå en timme eller två innan stipulerad arbetsvecka är slut. 

Du känner dig oftast On Top Of Things och du kan sova gott om natten. Plus att du skapar en bild av dig själv som en doer vilket köper dig lite slack och, just det, luftbubbla. 

Faktum är att ovan metodik förespråkades av Dale Carnegie i den gamla bästsäljaren "How to Win Friends and Influence People" där han inledningsvis berättar en anekdot. En snudd på utbränd, i princip suicidal företagsledare besöker en läkare för rådgivning. Under deras samtal inträffar ett antal arbetsrelaterade avbrott där läkaren får besök, telefonsamtal etc. Läkaren tar tag i skiten direkt. Han för ett kort samtal med besökaren med någon form av lösning involverad, han tar samtalet med dito utkomst. När läkaren är klar vänder han sitt fokus mot patienten och ber om ursäkt för avbrotten varpå patienten svarar: "Inte alls. Jag tror att jag nu vet hur jag ska ta mig ur det hela". Mannen går tillbaka till sitt kontor och sitt överfulla skrivbord (det här skrevs innan Computer World och das Interwebz) och börjar beta av. Dokument efter dokument, han tar tag i rubbet. Någon vecka senare har han rent skrivbord och därefter lever han efter devisen att ta tag i varje enskilt ärende så fort det dyker upp på hans bord, inget ligger och drar. Jag vill minnas att han inte hade ett papper alls på skrivbordet, men det kanske är en efterhandskonstruktion.

Detta är fritt ur mitt minne så ni som läst boken mer nyligen får gärna rätta mig. Men ovan ansåg Carnegie var nyckeln till inte bara framgång på jobbet utan även framgång i mentalt välmående. Jag dryftade saken med min mamma för något år sen. Hon har varit musiklärare (instrument) hela sitt liv och hon sken genast upp och sa: "Jag hade en sådan chef en gång! Så fort jag hade ett önskemål, exempelvis att vi skulle köpa in fler stråkar till skola Y, lyfte hon genast på luren och såg till att det blev gjort. Det var den bästa chef jag någonsin haft!" Underskatta inte kraften av att agera på saker direkt. Både för din stamina men för hur folk upplever dig. Bonusbonus: Du förlorar ingen tid på det, tvärt om.

Med det sagt finns det vissa knep som är motsatta ovan. Jag är stor anhängare av att inte leva efter mailkorgen i det att ha pop-up varje gång det trillar in ett mail. Onödig distraktion. Det går att plocka bort dessa aviseringar:

  1. Välj Arkiv > Alternativ > E-post.

  2. Under Mottagna meddelanden markerar eller avmarkerar du kryssrutan Visa en skrivbordsavisering och väljer sedan OK.

Du väljer själv när du väljer att ta ett beta-av-mailen-pass och jag brukar göra det runt tre gånger per dag. Det ger mig timslånga slots att jobba med mer djuplodande arbetsuppgifter, alternativt att göra marknadsanalys eller ringa prospects. 

Jag är också bra att sätta mobilen på ljudlös om jag sitter med något som kräver mitt fokus. Vad kan vara så viktigt att det kräver mitt svar omedelbums? Däremot ringer jag alltid alltid upp ett missat samtal. Vilket är betydligt bättre än uppskattningsvis 85% av mänskligheten som a) aldrig svarar b) aldrig ringer upp. Eller värst av allt, skickar ett av dessa generiska meddelanden "Får jag ringa upp om en stund?" för att därefter inte ringa upp efter en stund eller alls för den delen. Det finns en särskild plats i helvetet för människor som skickar dessa sms.

Om jag någon gång mot förmodan skulle jobba ett par timmar under en helg (vilket btw inte stör mig eftersom jag a) får mer gjort när jag får jobba ostört b) köper mig luftfickor i veckan som kommer c) får mig att känna agens, att jag äger mitt liv paradoxalt nog), är jag noga med att fördröja svaren för att inte framstå som en jobbskrytare som sätter en ära i att jobba på helgen. Det gör du i Outlook under "Alternativ" i övre listen och "Fördröj leverans". 

Andra utmaningar i yrkeslivet är konceptet konferenser. Då är man under ett eller flera dygn ägd av sin arbetsgivare i princip dygnets alla vakna timmar. Det är en mardröm för en av/på-människa som behöver egentid för att samla energi. 

Därför var det under våren lite av en utmaning att åka på säljkonferens. Jag har ju varit med förut och vet vad det innebär. Stillasittande två dagar i rad, obligatorisk närvaro på allt och massivt intag av mat. Vad är det frågan om? Efter en mastig hotellfrukost ska man 1,5 timmar senare sätta i sig en stor fralla och sen stor lunch, mer fralla eller FIKAAAA och sen trerätters middag. Har någon någonsin dött av undernäring under en konferens någonstans, eller varför detta fokus på att man ska äta hela tiden?

Jag höll på att somna första dagen. Jag klarar helt enkelt inte att sitta still. Jo klart, jag kan sitta på en kontorsstol en halvdag när jag betar igenom en inkorg och fipplar runt med diverse. Men att sitta inaktiv och lyssna på företagsfloskler tre timmar i sträck är snudd på tortyr. 

Då kommer jag till luftbubblan. Frallorna förväntas intas under runt 30 minuter. Det är ganska lång tid, förutsatt att konferensen äger rum på det hotell du bor. Jag hade en gångtid till mitt hotellrum på tre minuter, vilket gav en sammanlagd egentid på 24 minuter två gånger om dagen. Då la jag mig raklång på sängen, djupandades, läste lite och en gång lyckades jag till och med ta en power nap. 

Jag talade med min tvillingsjäl om detta. Hon är högt uppsatt i en nordisk koncern och i princip all hennes face time består av olika möten och konferenser. Hon förstod precis vad jag menade. Hon berättade om sin senaste konferens där hon lyckats få det hotellrum som låg närmast själva konferenslokalen. "Hu fucking rra" som hon uttryckte sig. "Jag säger något diffust om att jag ska gå och ringa ett samtal och sen går jag in och lägger mig i sängen och stirrar i taket". 

Jag vill minnas att jag hade ett öppenhjärtigt samtal med en före detta chef om detta. Luftfickor alltså. Vi talade om stressnivå och vi enades om att det var viktigt att hitta sina andningshål. Sen funderade vi på hur arbetarna på företaget hittade sina andningshål. Inte lika lätt att lägga sig och stirra i taket om du jobbar på ett lager eller kör varubil. Eller? Man hör ju om historier där lagerfölk bygger hemliga kojor i lagerhyllor där de ligger och sover under arbetstid. Och med varubil kan du ju köra in i något obskyrt industriområde och ta en cowboysträckare om arbetsläget så tillåter. 

Vilket påminner mig om ännu en av mina luftfickor. När jag åker upp från Stockholm till Hudik tisdag morgnar vaknar jag ofta tidigt, runt fem. Då sätter jag mig och kör eftersom vägarna är så föredömligt tomma och härliga. I höjd med Tierp tar emellertid energin slut och jag börjar klippa med ögonen. Där har jag hittat en fin parkering jag brukar köra in på. Jag sätter på "förkonditionering" d.v.s. värme när bilen är av och lägger mig i baksätet med en jacka som kudde. Förkonditioneringen håller i sig runt 45 minuter och när den slutar susa vaknar jag, antingen av tystnaden eller av kylan. Då är jag så gott som ny och kan fortsätta köra, både bilen och resten av arbetsuppgifterna den dagen. Ofta jobbar jag över för att ligga i framkant. Ju längre veckan går, desto mer lägger jag av tempot och när fredag når lunch är jag i princip i vegeterande tillstånd vilket förlänger helgen. 

Vad har du för luftfickor i vardagen?

Mvh
FruEfficientBadass