Nu är jag FIRE

Tack snälla ni för den fina responsen på förra inlägget. Jag svarade inte på någon av kommentarerna men läste dem flera gånger om med en liten tår i ögat. Är ni världens bästa kommentatorsfält? Det var en retorisk fråga, det ÄR ni. Älskar er. Skickade länk till F i slutet av veckan så att han fick läsa era fina ord och även han blev rörd. Så tack, tack, tack. Och jag kommer att hålla er uppdaterade med F:s liv framöver. Och glöm inte: Inget blir bättre av att hålla svårigheter för sig själv. Ofta blir man överraskad av hur delning kan få relationer att växa. 

Åter till huvudagendan: FIRE. Det kanske känns antiklimaktiskt att ge nyheten i små bokstäver. Det här är trots allt en blogg om att bli ekonomiskt oberoende. Så jag gör om det:

NU ÄR JAG FIRE

Eller FI ska tilläggas, jag jobbar ju fortfarande. Anledningen till att jag inte slagit på stora trumman tidigare, trots att jag nådde måltalet för drygt två månader sen, är att det känns så overkligt och...odramatiskt? Men här håller jag på och blurrar med ord, klart ni ska få siffror och graf:

Visst är det vackert, som en flock färgglada krokodiler på Nilen? Eller två krokodiler i svenska flaggans färger samt två rakryggade vattenormar. Den gula krokodilen är mitt totala nettovärde. Den orange vattenormen är mina pensionstillgångar, gisslantagna av det svenska pensionssystemet och den grå grafen är en heppning av Hudikhusets värde. 

Den intressanta krokodilen är den blå ISK-grafen som i augusti hoppade från 1,8 miljoner till knappt sex. Vad var det som hände? Euro jackpot? Theresa Williams? Nej, det som hände var att vi hade tillträde på vår lägenhet på Östermalm som under försommaren efter blott fem dagar på marknaden gick under klubban. En lägenhet vi för tio år sen köpte för sju miljoner och nu sålde för nästan tretton. Till saken hör att det på grund av 20+ års bostadskarriär redan låg några miljoner inne i bostaden, varför utfallet så att säga blev fördelaktigt. Åtminstone för mig, som hoppat över till hyressidan av bostadsmarknaden. Så egentligen är grafen ovan missvisande. Mitt nettovärde har inte ökat, det har bara gått från att till stor del bestå av hypotetisk fastighetstillgång till att till stor del bestå av fondinnehav. Men fonder kan man sälja och köpa gurka för, vilket gör att jag känner mig mer oberoende nu än innan sommaren.

Det kanske är av detta skäl (bostadsförsäljningen) jag dragit mig för att skriva om att jag kommit i mål. För jag har ju inte knegat mig till mitt FIRE-kapital, så som seden föreskriver. Jag har tagit del av vinsterna i ett barockt spel kallat Stockholms Bostadsmarknad. Ett spel jag betalade entrébiljett för 2001 med, om jag minns rätt, 80 000 kronor. Och som jag checkade mig ur 23 år senare med närmare fyra miljoner skattade kronor. 

Man kan säga att jag, genom att välja bostadsägande i storstad, tjänat runt 170 000 kronor per år, utan att lägga så mycket som två strån i kors. Att jämföra med någon som varje månad gnetat undan 30-40 procent av sin nettolön för att till sist nå sitt magiska tal. Bara FIRE-anhängare kan förstå att mitt tillvägagångssätt känns lite fusk. 

Oavsett vilket sitter jag nu i en gylldene sits. Jag är fast besluten att fortsätta på hyrspåret, jobba ett par år till för att boosta ISK:en och på så vis öppna upp för möjligheten att hjälpa barnen med deras första boenden. Eftersom jag är lagd åt prepperhållet är det också en skön känsla att vara helt fri som en fågel. Om Norge invaderar kan jag ta mitt pick och pack och dra med barnen till Färöarna (där det för övrigt är rätt dyrt att bo).

Var det självklart att bo i hyresrätt? Jag skulle ju i teori kunnat lassa in allt kapital i en bostadsrätt av ungefär den storlek jag nu flyttar till i samma område (Bromma) och då bara behövt komplettera med en eller ett par miljoner i lån. Min uppskattning är att jag vid nuvarande ränteläge och genomsnittlig avgift då skulle få en boendekostnad på ungefär det belopp jag från och med november kommer att betala i hyra, nämligen 15 000 kronor. 

Några bekanta har också nyfiket frågat om jag ska köpa nu. Troligtvis för att vi [Stockholmare] är så indoktrinerade i att a) det är omöjligt att få bostad om man inte köper och b) köp alltid är en ekonomisk seger.

Det man får ta med i ekvationen är emellertid alternativkostnaden. När pengarna kan ligga på ISK:en och götta till sig går jag ett "normalår" (i den mån dessa finns, jag menar nu sex procents inflationsjusterad avkastning) plus med omkring 340 000 kronor vilket motsvarar runt 28 000 kronor i månaden.

I år har mina innehav avkastat 17 procent och hade jag haft mitt FIRE-kapital redan i januari hade jag snittat 40 000 kronor per månad. Det är, som min mamma brukar säga, "pengar det med". Pengar jag kan använda till att exempelvis betala min hyra och på så vis bo gratis, och därutöver ha pengar att återinvestera i indexfonderna.

För naturligtvis är det indexfonder för hela slanten. Hälften i Lysa, hälften på Avanza och där fördelat på 50 procent Spiltan Aktiefond Investmentbolag och 50 procent Länsförsäkringar USA Indexnära (som blivit min nya favorit framför Länsförsäkringar Global Indexnära). (Ingen större skillnad, men liiite bättre tillväxt samt coolt att äga Tesla). (Särskilt bra mår jag när min Skoda blir omkörd av en Hessel-Tessel på E4:an, då myser jag och tänker: "Kör på du lilla Tesla, göd min pengamaskin").

En intressant observation från augusti då jag under några dagar lassade in rätt bra med deg på respektive bank: Det gick av Kuckelimucktekniska skäl inte att föra över mer än en miljon om dagen (aaaargh, hatar när det händer!) men när det hela var klart fick jag rätt omgående ett stramt meddelande av Lysa som krävde att veta var pengarna kommit ifrån. Jag fick skicka in likvidavräkningen från försäljningen och sen var det klart. 

Eftersom jag är duktig flicka hörde jag då av mig till Avanza och frågade om de ville veta var mina pengar kom ifrån och fick då följande diffusa formulering:

Kan det vara världens längsta mening? Eloge dock till användningen av det utdöende semikolonet. 

Jag håller fortfarande på och vänjer hjärnan vid känslan av att dels vara helt och hållet skuldfri och dessutom tät så till den grad att jag när som helst kan casha in en semesterlägenhet i Cannes alternativt sluta jobba. Men det går trögt. Om några månader är psyket kanske ikapp och det är då jag kommer att förlora det helt: Köpa en orange Lamborghini och klä mig från topp till tå i MiuMiu. 

En sak jag tänker på är att det nog är en fördel att ha gått med FIRE-tankar och FIRE-beteende under ett antal år (nio i mitt fall) innan det smäller. Jag menar, det händer ju att folk plötsligt blir med deg. Vinster, bostadsförsäljningar, avyttring företag, arv osv. Om du då har spendypants-beteende inympat i dig eller interna tankar om att prylar = lycka, är nog risken stor att pengarna blir mer till besvär än till nytta. Det går snabbt att bli av även med stora summor och sen sitter man där, med sitt stora hus fullpackat med onödig skit och inte blev man gladare för det. 

Har man under många år strävat mot FI har man också utforskat den mer filosofiska sidan av "rikedom" vilket allt som oftast resulterar i en övertygelse om att det är de aristoteliska värdena (frihet, vänskap) parat med de maslowska behoven som verkligen räknas.

Vad jag vill komma till är att jag inte gjort några direkta förändringar i mitt liv. För jag ansåg att mitt liv var rätt perfekt redan innan augusti i år. Jag har precis det jag behöver och hade jag behövt något lite dyrare redan innan augusti hade jag köpt det. Jag handlar fortfarande på Lidl och lagar hålen i mina strumpor, eftersom det ger mig en känsla av tillfredsställelse och självgodhet.

Den enda skillnaden så som jag ser det är att jag på sistone börjat flirta med tanken på att kunna hjälpa barnen med första bostaden. Detta är inget jag delgett dem och det kommer inte att bli aktuellt än på några år. Jag tänker att de under de första fem-sex åren ska få harva fram på andrahandsmarknaden. Så att de sen till fullo kan uppskatta lyxen av ett eget hem (samt att uppskatta sin goda mor). Och jag tänker mig icke total cash-in, mer hjälp med handpenning när de har ett fast jobb. 

En utvikning kring min hyra på 15 000 kronor. Den uppmärksamme ser att det inte blir jättemycket kvar att leva på om jag om två år drar ur pluggen och lever på avkastning. Jag utgår då från att jag plockar ut sju procent per år (ni kanske minns att jag historiskt tjatat om min egenformulerade sjuprocentsregel) vilket torde bli ett nettouttag på kanske 28 000 kronor i månaden. Då blir det ”bara” 13 000 kvar efter det att hyran är betald. 

Så här tänker jag:

1. Jag kommer troligtvis byta ner till en lite mindre och betydligt billigare bostad när mellanbarnen drar på au pair-äventyr om två år. Det är alltså inte bara taget ur luften när jag säger att jag ska jobba två-tre år till. Det är för att säkra min höga burn rate fram till exodus Odåga. 

2. Under två år rör jag inte ISK:en. Om börsen snittar 6 inflationsjusterade procent under dessa år har kapitalet vuxit med runt 700 000 kronor. Om börsen går som YTD 2024 har kapitalet vuxit med drygt två miljoner. Börsen kan naturligtvis även gå ner och det är ett scenario jag får ta itu med vid fait accompli. 

3. Men om vi leker med tanken att innehaven om två år gått upp sex procent årligen betyder det att jag kan sälja av för 37 000 kronor i månaden (”sjuprocentregeln”). Ponera då att min hyra ligger på sex tusen (troligt scenario). Då går kalkylen runt, för att använda en underdrift. 

Jag kommer med endast ett hemmaboende barn antagligen inte sälja för mer än 25 000 kr i månaden vilket motsvarar en uttagsprocent på knappt fem procent. Snudd på idiotsäkra fyraprocentregeln m a o.

Resterande pengar (runt tolv tusen i månaden, genomsnittligt räknat) återinvesteras löpande i indexfonderna och möjliggör framtida bostadshjälp till barnen. 

Nu förstår ni kanske varför jag fortsätter att jobba ytterligare ett par år. Hängslen, livrem och neurotiskt sinnelag. Plus att jag för tillfället tycker att det är rätt kul att knega. Jag kan ändå inte ägna mig åt slow travel bonanza medan vildkattorna bor hemma. 

Mvh

FruEfficientBadass

Fördelen med deg i kris

Idag blir det ett personligt inlägg, kanske det mest utlämnande jag skrivit. Jag har funderat både länge och väl på om jag ska behandla detta ämne, men har till slut bestämt mig för att göra det. Varför? Dels för att jag tror på att dela med sig av tuffa saker eftersom vi trots allt är ett mänskligt community. Och dels för att jag - tro det eller ej - kommer att kunna knyta det hela till en frugal poäng på slutet. 

Eftersom inlägget handlar om min son har jag bett honom att läsa igenom det först och ge sitt godkännande. För enkelhetens skull kallar vi honom F. 

De av er som varit med sedan start kanske minns att jag i början skrev att jag hade tre tjejer. På sistone har jag emellertid refererat till en son. Det kommer sig av att mitt äldsta barn föddes som tjej men nu lever som kille. Inte bara lever, han är en kille, såväl juridiskt som fysiskt. Han har dessutom alltid varit en kille, vilket eventuella transföräldrar fattar innebörden av. Någonstans har man alltid vetat. 

Jag är ingen flummig typ men redan när F låg i magen var jag helt övertygad om att det var en kille. Jag hade till och med gjort ett album för foton där jag skrivit Filip på omslaget, eftersom det var så barnet skulle heta. Efter en besvärlig förlossning var jag rätt omtöcknad och jag minns min förvirring när F:s pappa meddelade att det var en tjej. Min spontana, drogade tanke var att det skett en förväxling av barn. 

F har på något vis alltid betett sig som en kille. Inte som så att han snusat Ettan Lös och dekorerat barnkammaren med truckposters. Jag hade inget att jämföra med i begynnelsen eftersom han var ensambarn i tre år. Men när tjejerna kom växte sig känslan allt starkare att han inte var som dem. Han lekte med andra saker, klädde sig annorlunda och han umgicks med sina vänner (mest killar) på ett annat sätt. Det var liksom inte lika mycket intriger och fulspel som det kan vara med tjejer (aoooh major shit storm coming up!).

Runt tolv års ålder, långt innan han var medveten om att det fanns ett namn för tillståndet, förklarade han för oss att han "tänkte som en kille", att han ”var en kille i huvudet” e d. 

Vi hade i det allmänna familjekaoset varken tid eller ork att ta in det där. Jag ska erkänna att vi under rätt lång tid hoppades att det skulle vara en av dessa faser barn går igenom när de går in i puberteten. Inte för att jag är anti-trans, men för att jag insåg att ett trans-scenario inte skulle bli en promenad i parken.

Jag ska inte tråka ut er med alla turer för det har varit många. Men låt oss säga att vi haft vår beskärda del av BUP-tid de senaste åren. Först en neuropsykiatrisk utredning, sen en olidligt lång väntetid för att komma till mottagningen för könsdysfori vid Karolinska. En väntetid som nästan fick oss att förlora F. Det var stundtals oerhört mörkt. 

Flytten till Hudik var en välsignelse för F. Han började årskurs nio som kille, bara lärarna kände till historiken. På gymnasiet träffade han likasinnade och "kom ut". Pandemin var jävulskap, men för honom var det skönt att slippa ta sig till skolan varje dag. Som så många andra ungdomar i hans situation samsas transutmaningen också ofta med depression vilket gjorde att han vissa dagar inte kom ur sängen. 

Exakt trettio läkar- och psykologsamtal på KI senare (jag bad om en sammanställning) fick han så dagen efter sin 18-årsdag diagnosen transsexualism ("Ett psykiatriskt tillstånd då en persons egenupplevda könsidentitet inte överensstämmer med det biologiska, kroppsliga könet" Wikipedia).

Läkarna sa att han var ett "solklart fall" (sjukt nog var jag stolt över det - klart F var trans med guldstjärna!). Veckan efter fick han testosteron utskrivet och han har nu fått injektioner i två års tid. Idag mår han bra. Han flyttade hemifrån för ett drygt år sedan och läser på folkhögskola, har vänner och strålar som en sol varje gång jag träffar honom. 

Hans senaste alster: En födelsedagspresent till sin far (som gillar Ravel)

Jag börjar nästan grina när jag skriver detta och det är delvis av glädje men också av de minnen av skräck som väcks till liv. Det har funnits så mycket oro och skräck de senaste åren. 

Nattliga akutkörningar till psyket, självskadebeteende, nattsvart framtidstro, tårar, psykofarmakaexperiment, oändligt långa kötider, trassel i systemen (exempelvis den BUP-chef i Hudik som vägrade ge ut hans journaler inför fortsatt utredning på KI trots att den rätten är grundlagsskyddad men tro mig - det lärde jag henne med emfas) och mitt nattliga husvankande av rädsla för att något skulle hända.

En klok vän till mig sa i samband med detta att man får de barn man behöver. Jag ska villigt erkänna att mitt liv i stort varit ganska lätt. Jag kanske inte har glidit fram på en räkmacka, men nästan. F fick mig att förstå att livet kan vara något annat. När man nästan mist ett barn får man perspektiv på saker. Jag lovade mig själv att aldrig klaga på något om F fick må bra. Nu mår han bra, därmed klagar jag aldrig över något. (ironi).

Jag vet att det här ämnet är laddat och att det finns de som tycker att trans är en trend, hittepå, en social sjuka etc. Alla har rätt till sin åsikt, men jag tycker att det mediala debaclet är märkligt. Transsexualitet är en medicinsk fråga och forskningen ska bedrivas inom ramen för akademi och sjukvård, inte i form av ett åsiktskrig i ledarspalterna. 

Nota bene: Jag har likt alla andra svårt att förstå den dramatiskt ökade förekomsten av företrädesvis transkillar de senaste 15 åren. Jag kan då inte förklara det, eftersom jag inte bedrivit medicinska långtidsstudier i frågan. Men som förälder har du ett uppdrag och det är att underlätta för ett barn i kris. Det är enkelt att stå vid sidlinjen och rya teorier och påpeka risker av typen ”folk som ångrar sig”. Men när man står inför två alternativ: Ett barn som vill leva eller ett barn som inte vill leva, är valet rätt enkelt. Jag väljer alla dagar i veckan ett barn som i 30-årsåldern approcherar oss föräldrar med mord i blick och undrar hur tusan vi tänkte när vi lät honom få testosteron framför att besöka en minneslund och nöjt konstatera att vi åtminstone inte tog några förhastade beslut.

Det är dessutom svårt att ta förhastade beslut inom ramen för svensk transvård. Vilket kanske går stick i stäv med den mediala bilden eftersom media som bekant föredrar negativa avvikelser framför moderata helhetsbedömningar. Vi stod som sagt i kö i två år, följt av två års intensiv utredning av läkare och psykologer. Samtliga professionella yrkesmän utan transpåhejande agenda. Behandling sattes in först när F var myndig.  

Vilken är då min finansiella take på detta ämne kanske ni undrar? Ha, ni ska få inte bara en, inte två utan TRE poänger (samt en bonuspoäng):

1. Eftersom både jag och F:s pappa (redan innan fait accompli i transfrågan) bestämt oss för att, knappt halvvägs in i FIRE, ge våra dåvarande arbetsgivare fräcka fingret och säga upp oss, var vi fria att göra förflyttningen norröver. En flytt som var avgörande för F:s välmående. Om vi fortfarande hade sprungit ekorrhjul i väntan på den av staten stipulerade pensionsåldern hade vi inte kunnat göra denna förändring. 

2. Utredningen på KI blev klar fyra år efter att remissen skickats. Det var fyra år i underjorden. Med risk att bli granulär är förekomsten av bröst oerhört besvärande för en transkille och det säljs en rad hjälpmedel för att få dem att inte synas. 

Samtliga har det gemensamt att de är hemska. Svintighta toppar som riskerar deformering av bröstkorgen och som gör att man inte kan ta djupa andetag, svindyra USA-importerade tejper som ger blodiga sår vid avrivning samt kliande eksem. Dessa ”hjälpmedel” resulterar i svårighet att vara med i skolidrotten eller att ägna sig åt någon form av fysiskt aktivitet. 

Efter peak svart hål, när F var 16 år och vi var ungefär en tredjedel in i utredningen, tog vi ett eget beslut nämligen att låta F få brösten borttagna i privat regi (mastektomi). Det hela utfördes hos en plastikkirurg specialiserad på transoperationer. Idag tror jag inte att det är tillåtet att genomgå bröstkirurgi om du är under 18, men mitt under brinnande corona dagarna före jul 2020 drog vi ner till Malmö för att få det gjort. 

Där och då vände det. F kunde börja andas igen, både fysiskt och mentalt. Han öppnade upp och fick vänner i skolan och fick under våren sin första kärleksrelation. Han började spela tennis igen, umgås med oss i familjen och han målade och skapade som aldrig förr. Om jag någonstans inom mig hyst ett litet litet tvivel var nu detta som bortblåst. Jag kunde för mina ögon se hur han kom tillbaka till oss, vår älskade, underfundiga unge.

Jag hade ett snack med ansvarig läkare på KI innan ingreppet och även om hon inte kunde ge sitt officiella godkännande sa hon så klokt att "man kan leva som kvinna utan bröst, men man kan inte reversera en testosteronbehandling". Så för oss föräldrar var det skönt att få bevis för att vi var på rätt väg redan innan han fick diagnos och därmed hormonbehandling.  

Poängen är att det inte är gratis att operera bort bröst. Jag minns inte vad det kostade, men det var den typen av belopp vi inte hade kunnat hosta upp tio år tidigare. Läkaren på KI sa att hon aldrig hört talas om någon som gjort det privat, alla väntar på diagnos och av regionen bekostad kirurgi. 

3. Under den jobbigaste delen av allt detta bodde vi i Hudik. Jag hade som ni vet inget vanligt jobb, utan pluggade och jobbade periodvis deltid. Det gjorde att jag kunde rikta mitt fokus på F. Det fanns dagar då han bara låg i sängen, men jag fanns ofta i krokarna och ibland spelade vi backgammon eller låg på sängen och pratade. Om jag fortfarande sprungit ekorrhjul hade jag nog inte haft de fysiska och mentala resurserna att lägga på det sättet. 

4. Eftersom jag inte hade något gängse jobb behövde jag heller inte beblanda mig med skit av typen Försäkringskassa och Arbetsgivares HR-avdelning. Under tuffa veckor meddelade jag bara redaktionen att jag inte jobbade. Plugget vispade jag ju undan med vänsterhanden och hade jag missat en tenta hade ingen brytt sig. Det var oerhört skönt att slippa fundera på sådana saker.

Pengar är inte allt och de gör dig inte lycklig, påstås det. Men pengar köper dig rörelsefrihet. Nu var det inte primärt för att stötta ett barn som jag 2015 började sikta mot Fire, men i efterhand ter det sig nästan som Guds Finger. Jag fick den här ingivelsen 2015 för att tre-fyra år senare kunna steppa upp gentemot min son. Jag vågar inte ens tänka på hur det hela hade utspelat sig om jag inte hade haft den möjligheten. 

Av respekt för min son (som kommer att läsa detta inlägg med kommentarer) skulle jag vilja be er med transkritiska åsikter att vända sig till mer lämpliga fora för debatt. Jag skriver inte detta inlägg för att skapa transopinion utan för att beskriva hur ett rejält stash på banken kan underlätta i livets alla tänkbara och otänkbara scenarios. 

Mvh
FruEfficientBadass

Ny på jobbet

Efter en sex veckor lång ljuvlig ledighet (som kändes som två veckor) är jag nu tillbaka in i det berömda ekorrhjulet. Minus att det här mer är ett björnide. Björn-ide. Inte björnidé (eller björnbidé, vad är det ens?). Om mitt förra jobb gick i tvåhundra knyck går detta i femtio. 

Det är märkligt det där, hur man redan första dagen kan känna av tempot på en arbetsplats. Är det kris och panik, parat med hysteriska skratt (hysteriska skratt tenderar att uppkomma när människor känner sig nära döden i sin operativa vardag) eller tyst som i graven med runt 20 procents beläggning på kontoret? Jajemen, här är det tyst som i graven och runt 20 procents närvaro, resten "jobbar hemma".

En morgon förra veckan dök jag upp fem i åtta och tänkte - givet att tjänstemännens arbetstid är 08:00-16:30 - att det skulle vara någon kollega på plats. Icke. Det dröjde fram till halv nio innan en av dagens totalt sett 5 av 20 tjänstemän dök upp. Om hen satt kvar till 16:30? Ja, men inte en minut mer.

Jag känner mig ambivalent i frågan. Å ena sidan är jag den förste att försvara lugn, ro och själslig frid på arbete såväl som på fritid. Men om man ändå ska plikta åtta timmar av sin vakna tid gör det ju inget om det är lite fart och fläkt? Och fart och fläkt bygger ju i viss mån på att det finns andra människor att interagera med? 

Nog om detta. Jag kommer inte ens att sitta på kontoret utan har arbetsställe hemmavid. Så snart jag har tillgång till min nya stora svindyra lägenhet kommer jag att inreda mig en arbetshörna och då är ovan en icke-fråga. 

Jag har under tre veckor gått ett introprogram och ännu ej blivit tilldelad mina kunder. Det är mycket möjligt att den famösa skiten då kommer att slå i fläkten. Men något säger mig att det är högst osannolikt att det kommer bli samma mängd skit som med samma överljudshastighet kommer att slängas i fläkten på detta jobb som i mitt förra där jag regelbundet kunde se åtta missade samtal från samma kund som ringt om och om och om igen inom loppet av fem minuter. Det här är en bransch och ett affärssegment som präglas av låååångsamma puuuuuuckar. 

Tänk, att arbetslivet kan se så olika ut? Det är snudd på obegripligt. Och nu går jag ändå från att jobba norröver till att jobba i Stöckhölm. Det finns alltså små utposter av en svunnen tid. Tänk folkhemsbygget på 50-talet när kostymklädda män tog tricken till jobbet med portfölj i näven, ägnade dagen åt smygsuperi och betraktande av sekreterare som gjorde deras jobb för att sen åka hem och läsa en av hustrun framlagd tidning. Så lever jag! Minus portföljen. Jag köpte en datorväska av märket "BIT of Sweden" på loppis för 200 spänn häromsistens som jag fått oproportionerligt mycket beröm för.

Jag har shoppat lite mer faktiskt. Inte så billiga saker heller. Mitt resonemang är som följer: Jag har kanske två, max tre år kvar i någon form av uppstyrt yrkesliv. I min roll ska jag helst inte se ut som något katten släpat in och även om jag hittat vissa stiliga plagg på Sellpy genom åren så blir inte begagnad kashmir lika elegant som ny. Dessutom hade ett par av mina tröjor fått fläckar som inte helt gick bort. Mina HeatTech-toppar från Uniqlo (jag vet, djäfvulens avkomma) har efter åratal av daglig användning börjat töja ut sig i halslinningen så jag behövde bra vardagsplagg för kontor och Teamsmöten hemma. Helst då plagg jag inte fryser i.

Så det blev en trave Heattech långärmade crewneck-tröjor i beige, svart, olivgrönt och grått. Jag vet inte om det är en nyhet, men de innehåller numera nio procent kashmir vilket gör dem ännu lenare än tidigare. Det känns som att dra på sig en andra hud. Om du är frusen: Jag kan inte nog rekommendera denna artikel. Det finns en annan varmare variant också, men den är betydligt tjockare (jag tror det är fleece?). De kostar 350kr/styck så snäppet dyrare än bulkiga bomullstoppar från HM men tio gånger så hög användarglädje. 

Därtill köpte jag en beige kashmirtröja med crew neck från samma ställe, en olivgrön vid tröja med slitsar från Wera (därav behovet av en olivgrön undertröja) och en klarblå tröja i någon uppblandning från Carin Wester. Kort sagt: Upplagt för lager på lager och varma höstar/vintrar/vårar för resten av mitt yrkesliv. Nu behöver jag bara hämta några jeans på landet då alla mina byxor verkar ha krympt över sommaren så har jag en komplett jobbgarderob åren som kommer. 

OT: För några månader sedan skrev jag om att jag börjat träna mitt gamla pilatesprogram igen. Eftersom jag har en släng av kalenderbiteri har jag noterat mina framsteg i mobilen. Jag började i mitten av maj. De första fjorton gångerna var en plåga. Ryggen värkte och ömmade och jag kände mig svag och stel. I slutet av juni blev det bättre och jag tränade ihärdigt även under semestern. Givetvis blev det roligare att träna när jag kände mig mer i form. Nu är det ett absolut måste och något jag nästan ser fram till (kör på 1,2 gånger hastigheten så tar det bara 30 minuter varannan dag). 

När jag vaknade imorse fick jag en flashback från förr nämligen att jag började varje dag med att skanna av ryggstatus: Var det dåligt, mellandåligt eller jättedåligt? Idag var det, liksom det varit de senaste månaderna, jättebra. Så om du har ländryggsproblem och ännu inte testat ovan program, bara gör det. Ta det lugnt till en början och var snäll mot din kropp. Efter en månad eller så kommer du att känna att det går lättare och lättare och du blir starkare och smidigare. Och har du lika stor tur som jag kommer du en dag att vara helt besvärsfri.

Hur har jobbhösten börjat för dig?

Mvh
FruEfficientBadass

Ett inlägg om parfym

Å så roligt det här är. Smink, krämer, kläder och parfym. Lite som lifvets salt. Och det bästa är att NI BER OM DET! Eller snarare: Ett fåtal läsare ber om det och eftersom det här är lite av hjärtefrågor rycker jag dem direkt. 

Vissa saker i livet kan man fuska med. Som basplagg av typen jeans och tröjor, där finns fullgoda alternativ i de billigare segmenten. Det är få som kan se att den neutrala toppen du har på dig är från Lindex.

Andra saker är mindre lyckade att fuska med. Exempelvis väskor av typen tote bag där syntetlädret både syns och känns med hand och näsa (i det fall du brukar lukta på folks väskor). Bättre då att köpa en tygväska eller en skinnväska utan märkestillhörighet, gärna vintage. Absolut nono är att köpa fuskkopior av flera skäl varav stil är ett. 

En sak man heller inte kan fuska med är parfym. Det kanske har hänt mycket på budgetfronten sen jag var ung, men jag skulle tro att billiga parfymer fortfarande luktar artificiellt. I den mån de avger doft. Det luktar väl som mest första kvarten, sen har det dunstat av. 

Efter mitt senaste besök i parfymstaden Grasse fick jag timfacit av guiden. Nu är jag usel på att minnas siffror men ungefär så här: En Eau de Cologne avger doft i en knapp timme. En Eau de Toilette i kanske tre timmar. En Eau de Parfum i sex-sju timmar och för ren parfym ännu mer. Nu köper man ju sällan ren parfym, men mitt tips är att köpa Eau de Parfum. Lite dyrare, men den går att förnimma hela [arbets]dagen.

Jag kör som bekant på två trotjänare: Chanels Gabrielle måndag-torsdag och Chanel Mademoiselle fredag-söndag. Detta för att accentuera för mig själv att det är helg och fest. Doftminnet är det starkaste vi har och jag vinnlägger mig om denna rutin. Det blir förutsägbart också för barnen som, när jag tar på mig Mademoiselle, klappar sina händer och ropar "Ska du på operan mor?!". 

Nej, det gör de inte, det har hänt ett par gånger bara och det är för att de så tydligt minns från sin barndom att jag bar denna parfym vid operabesök. Jag tycker att det är trevligt att vara doftkonsekvent. Och jag bär parfym varje dag, 365 dagar om året med undantag för situationer där jag vet att parfym kan vara ett problem.  

Om jag har tur hittar jag dem på Sellpy. Så var det i alla fall med Gabrielle ovan. Den var inte jättemycket billigare än i butik, men några hundra sparade jag allt och den var knappt använd. Annars är mitt tips att handla Chanelprodukter direkt från Chanels webbshop eftersom man då får välja olika prov samt att man får det hela paketerat på ett bedårande sätt. Man kan också beställa ett anpassat kort i det fall man ska ge bort parfymen som en gåva. 

Bakom mina basparfymer skymtar två presentparfymer. Dessa ställer till lite problem då jag inte riktigt vet när jag ska använda dem. Det är inget fel på dofterna, men jag har min princip att inte avvika doftmässigt från mina basparfymer. Jag kanske borde sälja dem? Det gjorde jag en gång med en uppsättning ej använda parfymer (på den tiden jag var doftvilsen och Consumer Sucker) och jag vill minnas att jag fick rätt bra betalt för en påse blandade dofter. 

Förutsatt att du använder parfym (se! Nu kapade jag eventuella behov att kommentera "Jag-använder-inte-parfym"), hur förhåller du dig till dem? Ofta, sällan, sort, styrka?

Mvh
FruEfficientBadass

Flytt till Förort

I november har jag bott i mitt Vasastankrypin i ett år. Jag älskar den här lägenheten. Läget, arkitekturen, detaljerna, kvarteret, grannarna och den låga hyran. Men verkligheten är den att det är för litet. Småttingarna (som nu är 15 och 17) är inte överdrivet förtjusta i att dela rum. 

Det gäller framför allt 17-åringen som gärna naggar i kanterna vad gäller tid hos mig. Oftast sover hon bara här en-två dagar i veckan vilket är trist för:

a) Mig, som inte får träffa ett barn som snart flyttar hemifrån och

b) Henne, som inte får träffa sitt dygdemönster till mor samt

c) Lillasyster, som inte får träffa sin storasyster särskilt mycket

Nu hade nog båda fnyst åt punkt c eftersom de för tillfället ligger i fejd. Det gör de allt som oftast nurförtiden och enrumslösningen lägger sig inte som balsam på konflikterna. Så efter mången kval har jag nu landat i slutsatsen att jag behöver jacka upp boytan och ni förstår kanske vad det innebär. Flytt utanför tull.

"Förorten"

Det finns som bekant grader i helvetet och jag hittade ett förhållandevis charmigt funkisområde som min bostadspusher hade lägenheter i. Det rör sig om 2,5:or av den sort där ett matrum kan användas som sovrum.

Jag fick hyfsad köplacering men vid tre tillfällen blev jag slagen på mållinjen av någon som ställt sig i kön ett par månader innan mig för snart 40 år sen.

Månaderna passerade och jag började bli bekymrad. Hur länge skulle jag ha is i magen och vänta ut just denna typ av lägenhet? Jag vill ju träffa båda mina barn på regelbunden basis.

Så jag beslöt att vidga mina vyer och söka även andra typer av lägenheter, inklusive nybyggen som har betydligt högre insats och hyra.

Då gick det undan. Jag fick en stor trea med drygt 15 000 kronor i hyra och beslöt mig för att ta den. Lägenheten ligger ett stenkast från det område i vilket jag egentligen vill ha lägenhet (till en tredjedel av hyran) och min tanke är att flytta dit så snart jag får chansen.

Nog om detta, nu om lägenheten. Inflytt i november. Det är som sagt tre rum och kök. Två sovrum, så barnen får egna rum. Det ena barnet får till och med balkong och walk-in-closet. Jag fortsätter att sova i köket och det stora vardagsrummet får delas in i öar för olika aktiviteter: Matplats, TV-hörna, arbetshörna. Kanske blir matplats i köket, jag får pussla när jag väl är där.

Badrummet är stort och standard men med tvättmaskin och torktumlare vilket man som tonårsmorsa blir lite tårögd över. Diskmaskin i köket. Överlag fräscht och hög standard. Men som sagt, noll karisma. Alla väggar är ljusgrå, alla vinklar är räta. Inte en spröjs så långt ögat kan nå. 

Jag tänker att det här blir en rolig utmaning. Att skapa joie de vivre i en institutionellt utformad bostad. Min plan är att föra in så mycket begagnat det bara går och återanknyta till Lucia van den Posts formula för ett inbjudande hem: Konst, blommor, ljus, böcker och vin. Med betoning på det senare. 

I skrivande stund är jag just hemkommen från Hudik och där har jag hämtat med mig lite gamla mattor och textilier jag tror kan komma till sin rätt i den nya lägenheten. Jag har också fått en del möbler av barnens pappa som nu lämnat vår gemensamma bostad och flyttat till mindre. Hela vindsförrådet är knökat med sängar, byråer osv. Så jag kommer inte att ha några problem att fylla kvadraten. 

När det sen är dags att trappa ner igen får jag hyra en skåpbil och köra upp överskjutande saker till Hudik igen. 

Barnen är stormförtjusta. Äntligen får de bo i en "normal" bostad som sina kompisar. Det vill säga nytt och opersonligt, inte gammalt, snett och vint. De egna rummen är ju också en stor del av den positiva upplevelsen. Jag hoppas verkligen att det här blir bra. 

Mvh
FruEfficientBadass

Uppdatering finkem

Uppdatering och uppdatering, det är status quo även här. Jag har hittat produkter som passar för mig och det finns således ingen anledning att byta. 

Från vänster till höger: De gula L'Oréalprodukterna för schampo och balsam ("Anti Breakage"). Nivea Oil duschkräm. Tips! Olja in dig med kranen avstängd och låt verka i tio sekunder innan du sköljer av. Huden blir mjuk och återfuktad, således inget behov av kroppslotion och du spar plats och tid. Dessutom doftar den underbart. Runt 40 kronor i mataffären.

Nivea Wash för sminkborttagning. De dagar (mycket få) jag inte använder smink vaskar jag bara av med vatten. Det finns ingen anledning att störa huden mer än nödvändigt. Den är som indexfonder: Självrengörande. Nivea Wash är emellertid den ansiktstvätt som stört min hud minst. Jag gjorde ett atypiskt försök att skämma bort mig med en dyrare dermatologisk produkt i somras och direkt fick jag röda utslag. 

På samma tema: Niva Soft fuktkräm för ansikte och kropp. Och händer och fötter, som ju borde hamna i kategori kropp? När jag smort in händerna brukar jag krama in resterna i hårtopparna som lystet suger åt sig. Kort sagt: Den Enda Fuktkräm Du Behöfver. 

Jag läste en gång en bok om ekologisk hudvård (passus: Min hud reagerar dåligt på "ekologisk hudvård") där författaren menade att billiga hudvårdsprodukter görs på slaggprodukter från oljeindustrin. Jag har för mig (jag brasklappar så att jag slipper förtalsrättegång) att varumärken som Vaseline och Nivea nämndes. Jag kan bara dra slutsatsen att min hud är perfekt kalibrerad till slaggprodukter från oljeindustrin. 

Billiga är de i alla fall. Mina ansiktsvårdsprodukter kostar alltså 100 kronor inalles, att jämföra med hudvårdsrutinen pre frugalt liv då jag köpte Clarins dag/nattkräm och säkert någon dyr ansiktstvätt, minns inte så noga. Och om jag jämför min snart 50-åriga hy med mina jämnårigas hyar är det ingen märkbar skillnad. Förklaringen hittar ni på baksidan av burkarna: Det är samma sak i dem, förutom att de dyrare krämerna ofta lassar på konstigheter för att underlätta positioneringen i marknadsföringen. Ju fler ingredienser desto större risk att din hy reagerar på produkten. Ju fler produkter, samma effekt. 

Nivea deo, för att den är så stilren och doftar gott. Sen tandvård: Efter många års sökande har jag hittat den perfekta tandborsten: Philips Sonicare för runt 500 kronor. Jag köpte ett tvåpack och gav den ena till barnet som flyttade hemifrån. Borsthuvuden köper jag på Temu, extra mjuka. 

Starkt influerad av Agnes Wold försöker jag vara mönsterbarn med tandvård varför jag alltid (nästan) kör tandtråd på kvällarna. Den jag gillar bäst är den tjocka vaxade från Johnson & Johnson för en 50-lapp (räcker en evighet). Jag köper Sensodyne original eftersom jag lätt får ilningar. Nu låter jag som en TV-reklam men så är det. 

Här hade jag kunnat sluta då jag är helt nöjd med ovan produkter. Men jag är bara människa och ibland stöter man på ett och annat som ger det där lilla extra i tillvaron och för transparensens skull tänkte jag nu redogöra för dessa val. 

Redken All Soft Schampo. Jag har talat om det innan. OMG. Håret blir silkeslent och glänsande. Dyrt är det också varför jag inte använder det mer än någon gång ibland. Eftersom det är drygt köper jag ungefär en flaska om året. Kostar runt 280 kronor. 

Ett tips från frisörbarnet: Håret ska schamponeras två gånger. Hon har förklarat varför men jag minns inte, det var något med kutikulan (OBS riktigt ord). Första gången öppnas strået och andra gången tvättas det, typ. Jag kan bara konstatera att håret håller sig rent längre om jag tvättar det två gånger.

Använd bara en liten liten klick (stor som en modern enkrona), särskilt andra gånger då det löddrar betydligt mer. Visste du förresten att billiga schampon löddrar mer än dyra? Det är för att de tillsätter medel för att det ska löddra eftersom konsumenten då upplever en fräschare känsla. 

Jag brukar låta andra omgången Redken sitta i någon minut eftersom den innehåller arganolja vilket jag inbillar mig göder håret. L'Oréals lila inpackning är också en favorit. Ljuvlig doft, håret blir lent och glansigt. Säkert restprodukter från oljeindustrin. 

Mixa Intensif Body Lotion köper jag i Frankrike men den finns på Amazon. En babyprodukt, men så ljuvlig. Fräsch doft, huden blir helt genomfuktad och håller sig mjuk länge. Jag tror att det är för att den innehåller glycerin? 

Jag använder den vintertid på kvällarna på torrhetsrynkorna runt ögonen och när jag vaknar på morgonen är rynkorna borta. Alltså, borta är de inte, men de är temporärt utslätade. Jag tror att liknande effekt nås med Vaseline Body Lotion som också innehåller glycerin. Denna är Fru IGMR:s stående ansiktskräm och hon har fantastisk hy.

Sen har vi min favorittandkräm. Den brukar jag belöna mig med efter ett tandläkarbesök och det är här jag köper den för 150 kronor. Opalescence Whitening Sensitivity Relief. Såg nu att den kostar under hundralappen på nätet. Jag kan inte beskriva vad det är som gör denna tandkräm så underbar. Dels är den bra för känsliga tänder, den känns så mild och omslutande. Men smaken! Den smakar exakt som Jenka! Oefterhärmeligt. Ni gamlingar fattar, ungdomen får bara försöka föreställa sig. 

Brasklapp här att min 15-åring fick kräkreflexer när hon använde den, hon tyckte att den smakade som "något äckligt man får i munnen hos tandläkaren" vilket är helt korrekt. Så innan du går åstad och betalar hundra spänn för en tandkräm, vinnlägg dig om att du gillar Jenka.

Men jag är inte klar där. Jag har ytterligare några saker jag måste delge er. Naglar. Jag har, som gamla läsare minns, en historik av spröda naglar som skivar sig och går av i parti och minut. Jag försökte i min ungdom med diverse kosttillskott och medel, men utan resultat. Tills jag trillade på den högra produkten nedan: Isadora Probiotic Protection Nail Treatment. Kostar runt 90 kronor och är värd varenda krona om du dras med samma problem som jag.

Den är en sorts olja du smörjer in nageln med och efter 4-6 veckor börjar du se resultat. Mina naglar är kanske inte hårdast i stan, men de är hela och åtminstone halvhårda och de skivar sig aldrig. I början av behandligen använde jag inte nagellack. Dels för att det var svårt givet att medlet ska appliceras på naken nagel och jag smorde naglarna varje dag. 

Men också för att jag var rädd att nagellack och remover skulle skada nageln. Nu har jag insett att jag utan problem kan använda nagellack regelbundet. Men jag är noga med att smörja in nageln med ovan efter att jag tagit bort nagellacket. Sen väntar jag några dagar innan jag drar på nytt.

Apropå nagellack har Isadora en finfin hybridprodukt som är såväl nagellack som vårdande lack (till vänster ovan). Isadora Second Nail Harderner & Shield (pink) både skyddar nageln men har också samma blekrosa nyans som exempelvis Chanels nyans Ballerina. Fast till en bråkdel av priset naturligtvis. 

När vi ändå pratar händer kan vi ju prata fötter. Jag har redan tidigare berättat om världens bästa fotkräm: Footmender. Som jag blev rekommenderad här på bloggen. Den ska användas ett visst antal dagar i sträck, men efter de dagarna har du babyfötter. Den är förhållandevis dyr men får ställas i relation till vad medicinsk fotvård kostar. För det här är en proffsprodukt. 

Jag hittade emellertid en värdig konkurrent i Tyskland i somras: Mixa 10-in-1 Cica Repair, en kräm för extremt torr och sleten hud. Finns på Amazon för under hundringen. Jag behandlade en närståendes asfaltsliknande fötter med denna och det blev omedelbart bättring. Återigen: Glycerin som verksam substans. 

Och när vi ändå pratar fötter kan vi prata ben. En tonåring tipsade om "världens bästa rakhyvel". Jag brukar köpa billiga hyvlar av typen Bic, men det händer också att blodvite uppstår i duschen. Rakhyvel Estrid (dryga hundringen på Apoteket) är idiotsäker. Det går helt enkelt inte att skära sig med den. Det enda som stör mig är att den har en sorts gegga (troligtvis med mjukgörande agenda) nedanför bladen, men det kan jag leva med.

Jag har tidigare nämnt att jag badar i shorts eftersom jag vid bikinirakning får stora böldliknande utslag. Jag tror mig ha hittat en lösning i produkten RFSU Intim Cooling Balm för runt 50 kronor på Apoteket. Jag är ännu i en testfas men resultaten är hittills lovande.

Det var allt på finkemsfronten för tillfället. Kom gärna med tips i kommentatorsfältet. 

Mvh
FruEfficientBadass

Uppdatering kosmetik

Vik hädan CIS-man, nu blir det inlägg om smink. Jag fick en förfrågan om detta efter garderobsinlägget och jag brinner för området av flera skäl:

a) Jag är fåfäng och skulle svårligen kunna tänka mig en tillvaro utan retusch.

b) Jag vill inte lägga en spänn för mycket utan att för den skull kompromissa på kvaliteten. 

Nedan den brutala verkligheten när jag välte ut min sminknecessär på bordet. 

Ovan ligger ett felköp samt anomalier såsom två sorters läpp-kosmetika. Vem behöver mer än en sort? Pudret är av märket Maybelline och är ett köp från förra sommaren då jag testade att byta ut den förhållandevis dyra trotjänaren La Roche Posay mot en billigare variant. Det gör jag inte om. Inför detta inlägg passade jag på att lägga en beställning på ett anständigt puder. Men vi tar det inifrån och ut:

1. Foundation

La Roche Posay Toleriane Fluide Correcteur Haute Couvrance. Underlagskräm med hög täckningsgrad vilket gör att du varken behöver concealer eller särskilt stora mängder. En tub av detta slag räcker i mer än ett år för min del. 

Ja jag vet det håller bara i ”12 månader” enligt förpackningen men det är lur, det funkar även i 18 månader. Finns att köpa exempelvis här för (i skrivande stund) 199 kronor. Jag köper nyans 11 Beige Clair vilket borde passa den genomsnittliga nordiska hyn.

2. Puder

La Roche Posay Toleriane Teint Mineral Powder. Ett lätt men ändå täckande puder. Jag har bara foundation och puder på valda delar av ansiktet. Likt fransyskorna försöker jag blotta all fungerande hud för en naturlig look så det är enbart runt ögon, näsvingar och över diverse skavanker jag täcker. 

ÄLSKAR detta puder. Finns att köpa exempelvis här för 269 kronor. Om du (man) opponerar dig över det höga priset kan jag meddela dig att kilopriset inte ens är 29 000 kronor.

Fördelen med den här serien, förutom att den är föredömligt lågmäld utan insmickrande säljare i kosmetikdiskar (finns vad jag vet bara på apotek) är att den är mycket bra för känslig hud. Jag klarar exempelvis inte av oljebaserat smink, som det jag använde under mina Consumer Sucker-år (jag skriver Consumer Sucker, alltid eldar det upp någon) d.v.s. Dior. Jag fick akneliknande utslag runt munnen vilket såg minst sagt ofräscht ut. 

Det var min fantastiska hudläkare Beatrice Sommerfeld som förklarade läget för mig och rekommenderade ovan märke. Om du har hudproblem av något slag, kontakta henne. Hon har även Facetime-konsultationer och hon har hjälpt mig flera gånger där andra gått bet. Dyr, men värd varenda krona. 

3. Ögonbrynspenna

Ovan är mina basvaror där jag är märkeskänslig, allt annat kan variera. Jag skulle kunna leva ett liv med bara dessa sminkprodukter. Möjligen med tillägg av denna, då jag på 90-talet noppade bort stora delar av mina ögonbryn med resultatet att jag måste återskapa dem varje dag. 

Jag är inte så intresserad av vilket märke det är, men det måste vara en ögonbrynspenna som man vrider ut som ett stift, inte en penna man måste vässa eller någon konstig tuschborste jag inte kan hantera. 

Den jag har just nu heter IsaDora Precision Eyebrow Pen och kostar runt 90 kronor. Räcker i runt ett halvår. Jag har nyans Medium Brown eftersom jag har rätt mörka ögonbryn. Jag tycker att det är svårt att hitta rätt till en början. 

Man vill inte ha en för ljus nyans, då får man trycka för kung och fosterland. Och man vill definitivt inte ha för mörk färg, då man tenderar att se sminkad ut och man vill ju se natuuuurlig ut. (Det är korrekt, jag är tant).

4. Eyeliner

Jag har börjat med en lite finurlig grej nämligen att dopa mina ögonfransar med en svart eyeliner. Jag har aldrig kunnat hantera eyeliner. Det blir för tunt, för hackigt, för tjockt eller för smetigt. 

Sen fick jag ett tips: Försök inte åstadkomma en rak linje längs med övre fransraden. Dutta bara med den längs med franskanten runt en tredjedel från ögats ytterkant räknat. Som små prickar. Det simulerar ögonfransar och bygger en optisk villa. Förstår ni hur jag menar? Eller måste jag använda mina teckningsskills för att vara tydlig? 

Små, små duttar bara. Du kommer att bli förvånad över resultatet. För när maskaran kommer på syns det inte att det är fusk-grundat. Jag är inte alls noga med märke här utan köpte något billigt på Normal för runt 30 kronor, svart som den arabiska natten.

5. Maskara

När det kommer till maskara är jag däremot märkeskänslig. Jag kan inte hantera vattenfast sådan, det hamnar små flagor i ögonen och blir som en grå hinna under ögat hur mycket jag än försöker tvätta bort den. Och att skaffa en separat sminkborttagning för vattenfast strider mot allt jag tror på. Min favorit för tillfället är L'Oréal Telescopic Mascara. 

Namnet antyder ju att den ska ge långa ögonfransar. Kanske så långa att man behöver ett teleskop för att se slutet på dem? Men jag insåg nu också att dess paketering påminner om ett teleskop. Så finurligt!

Min maskarametod härrör från massiv läsning av Vecko-Revyn i tonåren. Först tre lätta drag på varje sida (bara överfransarna), sen ytterligare ett lager direkt. Gärna stanna lite längst in och rugga in maskaran, för att sen bara rulla ut sista biten. Man vill ha tjockt vid fransroten men tunt längst ut för att undvika fluglortslooken. 

Sen tar jag mina bara fingrar och böjer dem lätt i fem sekunder. Ögonfransböjare är en onödig pryl plus att du riskerar att klippa av dem vilket har hänt med mitt mellanbarn som numera är franslös på vänster öga. 

6. Rouge

Jag brukade ha rätt milda färger på rouge, men när jag för några år sen testade en chockrosa variant hos en kompis blev jag glatt överraskad. Tricket är att inte ha mycket alls, utan bara en lätt puff på glada kind-kullarna (du vet när du ler). 

För tillfället använder jag IsaDora Perfect Blush 08 Purple Rose som kostar knappa hundringen och håller i ett par år förutsatt att du använder den enligt min rekommendation det vill säga med måtta. Ansiktet får genast liv på ett sätt som en blek persikonyans inte förmår göra.

7. Läppar

Jag ogillar kletiga saker på läpparna. Helst hade jag tatuerat in en lätt kontur så att jag slapp bekymra mig om det hela men efter lite research på området insåg jag att det dels var rätt dyrt och heller inte hållbart i mer än ett par år. Så ett mellanting är att använda torra produkter med mycket pigment. 

Som exempelvis IsaDora Twist-Up Matt Lips. Jag har en nyans 60 Orange Pop som vid åsyn känns vansinnigt orange och det är den också. Poängen här är att bara väldigt lätt låta den vidröra läpparna. Inga skarpa konturer, utan mer som en flyktig nyansinjektion. Den kan förnimmas nästan hela dagen.

Jag hittar inte färgen längre, kanske var den för mycket för mänskligheten att bära, men en liknande ser ni nedan, pris runt 150 kronor och den håller i en evighet.

8. Ljus ögonskugga

Som ett festkomplement har jag också en ljust beige ögonskugga som jag applicerar i ögonvrån och under yttre delen av ögonbrynet för...jag vet inte vad branschen kallar det...glow? Det accentuerar ögonen. Jag glömmer allt som oftast att använda den varför nedan ögonskugga legat i necessären i säkert tre år. Runt 150 kronor.

Som ni ser har det inte hänt så mycket på sminkfronten. Jag köper inte svindyrt, men heller inte billigast. Jag har hittat de produkter som passar mig och jag ser inga skäl att hänge sig åt trender vad gäller mitt ansiktes utseende. Såvida man inte är en trendig person och det vet ni ju att jag inte är.

Någon frågade i förra inlägget om jag köpt något Chanel-nagellack på sistone. Och det har jag faktiskt, bara för ett par veckor sedan. Det var i samband med att jag köpte Chanel rip-off-skorna jag redogjorde för i skogarderobsinlägget. Jag fick feeling och gick till Åhléns City och inhandlade ett Rouge Noir då mitt gamla klibbat ihop.

Det kan tyckas vansinnigt att lägga 380 kronor på ett nagellack som med största sannolikhet är sammansatt på exakt samma sätt som ett billigt. Grejen är att den här nyansen hittar jag ingen annanstans. Den är vinröd på gränsen till svart. 

Tänk dig att du dricker ett riktigt fylligt Zinfandel. Den färgen är det. Jag har försökt med andra märkens vinröda nyanser. Inte samma sak. Jag har stannat en kvinna i kollektivfabriken och frågat vad hon har för lack (i förhoppningen om att hon hittat ett billigare alternativ) och svaret var: Rouge noir! 

Du får också en gullig påse med prasselpapper i när du handlar. Och du kommer alltid känna att du bär Chanel vilket spär ut den frugala känslan din hjärna kanske odlar i smyg på grund av din stora andel förägda kläder.

Att satsa på kvalitet i smink ger flera fördelar:

1) Du slipper göra dig av med felköp av undermåliga produkter. Den övre gränsen för vad du kan lägga på smink (om du lyssnar på branschen/sociala medier/reklam etc) finns ännu inte. Jag vet, jag har tonårstjejer.

2) Du kan minimera tid du lägger på att reka och handla produkter. Och tid är som bekant pengar.

3) Du känner dig On Top Of Things vilket gör att du är mindre benägen att ägna dig åt okynnesshopping.

4) Givet punkt 3 kommer du att vara på bättre humör och som du säkert vet tjänar glada människor mer än sura.

Vad har du för sminktips?

Mvh

FruEfficientBadass

Jobbgarderob del 2: Kläder

Ett bra sätt att komma igång med att fixa en säsongsgarderob är att låta sig inspireras av Interwebz. Jag brukar leta filmer om capsule wardrobes på YouTube och om jag innan kände mig lite motsträvig får jag i regel fart efter. Jag ÄLSKAR filmer om capsule wardrobes. Därför blev jag först lite ond när jag såg titeln på nedan film. Vem kan ifrågasätta detta koncept?

Kvinnan i videon tydligen och hon har vissa poänger. Dels att den typiska capsule-videon ofta blir rätt världsfrånvänd i det att alla har vitt, grått och svart i svindyra material. Dels för att det verkar försigå en tävling kring att ha minst antal plagg. 

Kvinnan i videon menar istället att man ska utgå från det man redan har, att man ska integrera de färger man gillar och att man kan tillåta sig att ha betydligt fler plagg än de klassiska 30.

Jag håller helt med. För mig är kapselgarderob blott en inspiration till att skapa en fungerande vardagsgarderob där de flesta plagg (alla?) går att kombinera samt, och detta är nyckel, att resterande plagg vid behov tvättas, stryks och läggs undan i en säsongslåda e d för att undvika "knökfull-garderob-men-inget-att-ha-på-sig"-syndrom. 

Man får göra hur man vill, men två-tre timmars eftertanke inför varje ny årstid köper dig massor av tid månaderna som kommer. Och tillfredsställelsen...ja TILLFREDSSTÄLLELSEN i att en kulen morgon i oktober glänta på garderobsdörren med pirr och förväntan i absolut vetskap om att allt som hänger därinne matchar och gör dig till ditt bästa jag. Det är en målbild att sträva efter.

________________________________________

Som jag beskrev i förra inlägget grundade jag bokstavligt talat med basen, det vill säga skorna. Därefter formulerade jag en målbild gällande färgpallett (beige, vit, svart) och rafsade ut samtliga plagg. Även här började jag från basen och plockade ut ett antal underdelar:

Från vänster till höger: En knälång pennkjol i elastiskt material från Vila. Ett par svarta HM-jeans i stuprörsmodell, ett par slim fit HM-jeans med fransiga ben, ett par bootcut Lindexjeans i mycket elastiskt material (modell Mira) och ett par chinos. Totalt fem (5) underdelar. 

Sen valde jag ut överdelar. Från vänster till höger: En linneskjorta från Vila. En tunn vit Uniqlo HeatTech-tröja som ska bäras under en vit angoratröja från Primark som hänger bredvid. En vit V-ringad Uniqlotröja i bomull. Därefter en beige tjock T-shirt från Primark, en lösare beige topp från Uniqlo och en långärmad beige elastan-T-shirt från Vila. Sen en svart topp med öppen rygg från Rodebjer, en elastisk svart T-shirt från Samsoe & Samsoe och ett svart linne från Uniqlo. Totalt tio (10) toppar. 

Därefter plockade jag ut ytterligare ett lager. En beige bomullskofta från StTropez, en kashmirtröja från Uniqlo och en merinoullskofta från Uniqlos Inèz de la Fressange-kollektion. Totalt tre (3) varma överdelar.

Som kronan på verket plockade jag ut en svart vintagefyndad kavaj från "Stocklm" eller vad MQ nu kallar märket samt en gammal Tigerkavaj från 2010 som enligt mig fortfarande gör sitt jobb. Så två kavajer. 

För övrigt är i princip allt, med undantag av Vilaplaggen, Lindexjeansen och Tigerkavajen ovan köpta på andrahandsmarknaden till runt 20 procent av nypris. 

Tillkommer gör också den marinblå tunna kappan från Boomerang jag fyndade på Mimer loppis i våras (Mimer loppis går f ö av stapeln även denna helg, lördag mellan 10-16 fast på Hagagatan 2-40 ej Norrtullsgatan, fullt av medarbetare från modebranschen som vill göra sig av med sin ballast av överfulla garderober).

Jag valde också ut en svart handväska, en svart kuvertväska, en beige dito och några halsband för kvällsbruk samt ett par silverfärgade örhängen i återvunnen zink jag skaffat från en av de större fast fashionkedjorna. Märkligt - jag som har svårt för diverse örhängen ink. de allergisäkra från apoteken - kan utan problem bära billiga örhängen från tyska Rossman eller HM. 

Detta blev utkomsten. Jag brukar normalt göra sammanfattningar i miniatyr av dessa inlägg, men jag kände att jag behövde kunna gå tillbaka och minnas exakt vad jag satt ihop för att lyckas i vardagen, så nedan en granulär exposé:

NUMMER ETT

Beigesvarta ballerinas, svarta HM-jeans, beige Primark T-shirt, beige Tigerkavaj, Coachväska.

NUMMER TVÅ

Svarta ballerinas, svarta HM-jeans, beige topp Vila, svart kavaj Stocklm, Coachväska.

NUMMER TRE

Vita sneakers, chinos, vit V-ringad topp Uniqlo, Boomerang-kappa, kuvertväska.

NUMMER FYRA

Beige/svarta ballerinas, blå Lindexjeans, beige T-shirt Primark, beige topp Uniqlo.

NUMMER FEM

Beigesvarta ballerinas, Lindexjeans, svart topp Rodebjer, Boomerangkappa.

NUMMER SEX

Sneakers, Lindexjeans, vit Vilaskjorta.

NUMMER SJU

Beigesvarta ballerinas, Lindexjeans, svart Uniqlolinne, beige kofta StTropez.

NUMMER ÅTTA

Beigesvarta ballerinas, Lindexjeans, svart Uniqlolinne, beige Tigerkavaj, Coachväska. 

NUMMER NIO

Svarta ballerinas, fransiga jeans, svart T-shirt Samsoe, vit/beige kofta Uniqlo.

NUMMER TIO

Beige pumps, fransiga jeans, beiga topp Uniqlo, svart kavaj.

NUMMER ELVA

Beigesvarta ballerinas, fransiga jeans, svart linne Uniqlo, beige kofta StTropez, halsband.

NUMMER TOLV

Beigesvarta ballerinas, fransiga jeans, svart T-shirt Samsoe, Tigerkavaj.

NUMMER TRETTON

Beigesvarta ballerinas, svart pennkjol Vila, Heattech-tröja Uniqlo, beige kashmirtröja Uniqlo som jag vänt bak och fram samt kavlat upp ärmarna på på grund av fläckar som inte går bort.

NUMMER FJORTON

Sneakers, svart pennkjol, vit Heattech Uniqlo, vit angoratröja Primark.

NUMMER FEMTON (kväll)

Beige pumps, svart pennkjol, vit Vilaskjorta, beige clutch Tommy Hilfiger.

NUMMER SEXTON (kväll)

Pumps, svart pennkjol, svart linne Uniqlo, beige kofta StTropez.

NUMMER SJUTTON

Svarta ballerinas, chinos, svart Uniqlolinne, svart kavaj Stockhlm.

NUMMER ARTON

Bruna mockaboots, chinos, svart T-shirt, brun kasmirtröja Uniqlo.

NUMMER NITTON

Bruna mockaboots, chinos, svart Uniqlolinne, svart kavaj Stockhlm.

Den uppmärksamme ser att jag smugit in ytterligare en tröja på slutet, den bruna kashmirgröjan från Uniqlo. Jag drabbades av en stundens ingivelse när jag i de sista bilderna skapade ett par utstyrslar för de där sista dagarna av snällhöst inför den ruggigt kalla årstiden. 

Så det blir inalles 21 plagg, tre väskor, fem par skor och lite accessoarer. Ovservera att enbart två uppsättningar kläder (15+16) är för kvällsbruk. Varför? För att det är så försvinnande få gånger man behöver klä upp sig. 

Om du möts ute eller går på middag hemma hos kompisar klär du dig i regel på samma sätt som en dag på jobbet, eller hur? Eller hur eller hur eller hur? Det är enbart om du ska på större festlighet eller riktig finkrog du behöver en särskilt finjusterad klädsel och mitt råd till Quinnan är då: Lilla svarta. Det stora intrycket gör du med hår, smink och smil. 

Så här såg garderoben ut innan min rockad:

Och så här såg den ut efter:

Kanske ingen stor skillnad för ögat men väl i känsla. Jag vet att vartenda ett av plaggen ingår i En Plan. Allt är rent och struket. De enda åtgärderna jag behövde göra var att skaffa ett par låga vita strumpor till sneakerserna samt laga fodret på den svarta kavajen. Och såklart, göra rent dessa sneakers. 

För transparensens skull ska jag säga att jag också har ett par fuljeans att ha vid hemmafix och flytt (inlägg to come) samt ett par överdelar för sagda göromål. 

Ja, det var min kicka-igång-hösten-kavalkad. Får den godkänt? Tänker mig nummer åtta första dagen på jobbet. Framåt vintern kommer stövlarna fram, ytterligare ett par svarta jeans (min vinteruniform) samt marint och vinrött. Och de underbara vinterkapporna, halsdukarna, handskarna och mössorna. Längtar!

Berätta om din höstgarderob!

Mvh

FruEfficientBadass