Efter en sex veckor lång ljuvlig ledighet (som kändes som två veckor) är jag nu tillbaka in i det berömda ekorrhjulet. Minus att det här mer är ett björnide. Björn-ide. Inte björnidé (eller björnbidé, vad är det ens?). Om mitt förra jobb gick i tvåhundra knyck går detta i femtio.
Det är märkligt det där, hur man redan första dagen kan känna av tempot på en arbetsplats. Är det kris och panik, parat med hysteriska skratt (hysteriska skratt tenderar att uppkomma när människor känner sig nära döden i sin operativa vardag) eller tyst som i graven med runt 20 procents beläggning på kontoret? Jajemen, här är det tyst som i graven och runt 20 procents närvaro, resten "jobbar hemma".
En morgon förra veckan dök jag upp fem i åtta och tänkte - givet att tjänstemännens arbetstid är 08:00-16:30 - att det skulle vara någon kollega på plats. Icke. Det dröjde fram till halv nio innan en av dagens totalt sett 5 av 20 tjänstemän dök upp. Om hen satt kvar till 16:30? Ja, men inte en minut mer.
Jag känner mig ambivalent i frågan. Å ena sidan är jag den förste att försvara lugn, ro och själslig frid på arbete såväl som på fritid. Men om man ändå ska plikta åtta timmar av sin vakna tid gör det ju inget om det är lite fart och fläkt? Och fart och fläkt bygger ju i viss mån på att det finns andra människor att interagera med?
Nog om detta. Jag kommer inte ens att sitta på kontoret utan har arbetsställe hemmavid. Så snart jag har tillgång till min nya stora svindyra lägenhet kommer jag att inreda mig en arbetshörna och då är ovan en icke-fråga.
Jag har under tre veckor gått ett introprogram och ännu ej blivit tilldelad mina kunder. Det är mycket möjligt att den famösa skiten då kommer att slå i fläkten. Men något säger mig att det är högst osannolikt att det kommer bli samma mängd skit som med samma överljudshastighet kommer att slängas i fläkten på detta jobb som i mitt förra där jag regelbundet kunde se åtta missade samtal från samma kund som ringt om och om och om igen inom loppet av fem minuter. Det här är en bransch och ett affärssegment som präglas av låååångsamma puuuuuuckar.
Tänk, att arbetslivet kan se så olika ut? Det är snudd på obegripligt. Och nu går jag ändå från att jobba norröver till att jobba i Stöckhölm. Det finns alltså små utposter av en svunnen tid. Tänk folkhemsbygget på 50-talet när kostymklädda män tog tricken till jobbet med portfölj i näven, ägnade dagen åt smygsuperi och betraktande av sekreterare som gjorde deras jobb för att sen åka hem och läsa en av hustrun framlagd tidning. Så lever jag! Minus portföljen. Jag köpte en datorväska av märket "BIT of Sweden" på loppis för 200 spänn häromsistens som jag fått oproportionerligt mycket beröm för.
Jag har shoppat lite mer faktiskt. Inte så billiga saker heller. Mitt resonemang är som följer: Jag har kanske två, max tre år kvar i någon form av uppstyrt yrkesliv. I min roll ska jag helst inte se ut som något katten släpat in och även om jag hittat vissa stiliga plagg på Sellpy genom åren så blir inte begagnad kashmir lika elegant som ny. Dessutom hade ett par av mina tröjor fått fläckar som inte helt gick bort. Mina HeatTech-toppar från Uniqlo (jag vet, djäfvulens avkomma) har efter åratal av daglig användning börjat töja ut sig i halslinningen så jag behövde bra vardagsplagg för kontor och Teamsmöten hemma. Helst då plagg jag inte fryser i.
Så det blev en trave Heattech långärmade crewneck-tröjor i beige, svart, olivgrönt och grått. Jag vet inte om det är en nyhet, men de innehåller numera nio procent kashmir vilket gör dem ännu lenare än tidigare. Det känns som att dra på sig en andra hud. Om du är frusen: Jag kan inte nog rekommendera denna artikel. Det finns en annan varmare variant också, men den är betydligt tjockare (jag tror det är fleece?). De kostar 350kr/styck så snäppet dyrare än bulkiga bomullstoppar från HM men tio gånger så hög användarglädje.
Därtill köpte jag en beige kashmirtröja med crew neck från samma ställe, en olivgrön vid tröja med slitsar från Wera (därav behovet av en olivgrön undertröja) och en klarblå tröja i någon uppblandning från Carin Wester. Kort sagt: Upplagt för lager på lager och varma höstar/vintrar/vårar för resten av mitt yrkesliv. Nu behöver jag bara hämta några jeans på landet då alla mina byxor verkar ha krympt över sommaren så har jag en komplett jobbgarderob åren som kommer.
OT: För några månader sedan skrev jag om att jag börjat träna mitt gamla pilatesprogram igen. Eftersom jag har en släng av kalenderbiteri har jag noterat mina framsteg i mobilen. Jag började i mitten av maj. De första fjorton gångerna var en plåga. Ryggen värkte och ömmade och jag kände mig svag och stel. I slutet av juni blev det bättre och jag tränade ihärdigt även under semestern. Givetvis blev det roligare att träna när jag kände mig mer i form. Nu är det ett absolut måste och något jag nästan ser fram till (kör på 1,2 gånger hastigheten så tar det bara 30 minuter varannan dag).
När jag vaknade imorse fick jag en flashback från förr nämligen att jag började varje dag med att skanna av ryggstatus: Var det dåligt, mellandåligt eller jättedåligt? Idag var det, liksom det varit de senaste månaderna, jättebra. Så om du har ländryggsproblem och ännu inte testat ovan program, bara gör det. Ta det lugnt till en början och var snäll mot din kropp. Efter en månad eller så kommer du att känna att det går lättare och lättare och du blir starkare och smidigare. Och har du lika stor tur som jag kommer du en dag att vara helt besvärsfri.
Hur har jobbhösten börjat för dig?
MvhFruEfficientBadass