En byfånes vardag

Jorå s'att...elcykeln går bra? Vi kom ju upp till landet i söndags och en av uppgifterna på to do-listan var att inreda ett par rum till småttingarna givet att vi planerar att ta ett par års Gröna Vågen-paus här i skogarna och en tydlig USP har varit att barnen får egna rum. Vi har gott om sängplatser men för att göra en kort historia lång behövde jag skaffa åtta stycken sängben eftersom de jag köpt på IKEA naturligtvis inte var kompatibla med resårbottnar från Jysk. Jysk ligger cirka 5 km bort så jag tänkte att det var väl en baggis, jag tar lastcykeln och drar. Det var dessutom en perfekt väderlek för cykling.


Nej, det var det inte. Och bilden ovan var rena semestervädret jämfört med vad som komma skulle - på vägen hem regnade det horisontell småspik varvat med episoder av hagel små och ettriga som gevärshagel.* Jag gjorde dessutom en upptäckt nämligen att elcykelns batteri inte alls är lika uthålligt i kallt väder som i varmt. I somras drog jag ju ToR stranden med lådan full med barn och hade mer än halva batteriet kvar vid hemkomst. På denna tur tickade batteriet ner en plupp var tionde minut vilket gjorde mig lite nervös och resulterade i att jag trampade alla raksträckor manuellt (pedoellt)? Jag hade, kontrollfreak som jag är, redan innan kollat upp ortens cykelkartor på nätet men det är en sak att se en cykelled i färgglad pdf-tappning, en helt annan att följa den i verkliga livet. Särskilt eftersom man valt att markera cykelleden i en helt intetsägande mörkblå färg som smälte in i det grå landskapet på ett snudd på fatalistiskt sätt. Var det meningen att jag skulle komma vilse? För vilse hamnade jag. Jag såg sidor av den här tätorten som ingen människa ska behöva se, jag svär att jag hörde banjoplonk och kunde verkligen visualisera de kommande lokala löpen: "Stöckhölmare i 40-årsåldern begravd levande bakom Gök-Olles bilskrot"**. Vid något tillfälle försökte jag få kontakt med urinvånarna genom att knacka på hos folk men utan resultat - trots att köksgardinen rört sig en smula åt sidan. Till slut fick jag napp - hos en person med icke-svensk bakgrund tordes man öppna för en dyblöt byfåne. Det visade sig då att jag rört mig i cirklar ett bra tag och Jysk låg bara runt hörnet, trots att jag befann mig i någon form av träsk.

Skulle du öppna dörren för den här personen?

Låter det trevligt? Gissa vad, det var det. Jag kom på mig själv med att vid upprepade tillfällen storsmila mig genom snögloppet. Jag vet faktiskt inte varför. Det var väl en mustachiansk kombo, för minns vad Jesus sade till folket:

"If you are not sweating and learning and doing something difficult and solving problems, you are not living fully. Find a way to scale back the pampering and achieve more with your own body and mind."

När jag kom hem efter 2½ timme var jag heeeelt genomblöt, iskall om fötter och fingrar men svettig under farmors gamla dunjacka från 80-talet. Min reflexväst för vuxendagisbarn hade halkat upp så jag såg på riktigt ut som en debil (se foto ovan). Men känslan var ungefär den som man erfar efter en dag i backen och efter en dusch och ett ombyte var jag som en ny människa. Inte ens Chanel hade kunnat få till dessa rosor på min kind I swear to God. 


Fordom hade denna dag sett ungefär ut så här:
1/ Behov uppstår. Vi behöver sängben.
2/ Jag sätter på kupévärmen med min bilnyckel så att jag slipper lämna huset i detta syfte. Skönt, för det är ju ett ruskigt väder.
3/ Jag bränner till Jysk ToR, tar cirka 30 minuter inalles.
4/ Jag återgår till att kolla Facebook och funderar på om jag inte borde ta en långpromenad under dagen eftersom motion sägs vara bra.

Har du utsatt dig för några umbäranden på sistone och hur kändes det?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Vad nu jag vet om det. Mitt dilemma var att hjälmen skyddade mot hagelattackerna men då höll den nollgradiga snålvinden på att stympa mina öron så jag var tvungen att byta mot mössa (som inte rymdes under hjälmen) och stod då inför dilemmat dö med föregående period av hagel in i iris eller inte dö fast med svarta öron. Jag valde att dö med intakta öron. Delvis för att mina händer, skyddade av plaskvåta skidhandskar, inte förmådde trixa upp lådan längre i vilken jag förvarade min hjälm så det tåget hade liksom gått.
** Ni tror att jag hittar på nu, men här i krokarna är "Gök-Olles bilskrot" ett fullständigt plausibelt firmanamn. 

Mitt möte med Tradera

Tradera har ju funnits ett tag, men jag har varit sen på pucken eftersom även min snåliver varit med ett tag även den. Det var först för någon månad sedan jag fick upp ögonen för denna nyttiga idiot. Låt mig berätta den rafflande historien bakom:

Mitt barn, som skulle fylla elva, har sedan ett år tillbaka återkommande tagit upp ämnet DrMartens. Jag tror att vi även har snuddat vid ämnet på bloggen. DrMartensen alltså, det var någon av er som så vänligt erbjöd sig att sälja sina. Men hon ville ha vinröda storlek 37 och jag vågade inte chansa. Jag började reka. Och det jag hittade på nätet såg ut ungefär så här:


Jag är visserligen ett fan av att köpa kvalitativa skor till barnen. Exempelvis köpte jag ett par svarta, klassiska Timberlandkängor till det äldsta barnet för ett par år sedan och de är fantastiska - bekväma, lätta, ventilerande, lättskötta - men det föreligger en väsentlig skillnad. Det äldsta barnet hade då 41 i skor och jag bedömde att fötterna hade slutat växa, vilket var ett korrekt antagande.

Trettiosju är aslitet. Jag kanske är subjektivt färgad här eftersom jag själv har 41. Men att ge en 150 cm lång 37:a i 11-årsåldern ett par nya skor för 1 647kr är inte savvy. Jag började reka lite på Blocket men hittade bara konstiga grejer, typ blommig DrMartens i Angered. Då fick jag av Marknadsförar-L tipset att gå till Tradera och TADA inom loppet av fem dagar hade jag ropat in nedan - i princip oanvända kängor i storlek 37 - för 500kr+hemleverans = 620 kr totalt.



Säljare var Sellpy och paketet kom alltså hela vägen hem till min dörr, liksom plingplong här är skorna. Det enda jag hade att invända på var att de var något lite fläckiga, men efter en skoputsaromgång ink. det fantastiska Effekt läderbalsam var det check på den. Det hela levererades i ett stort paket till en överlycklig 11-åring.


Det bästa av allt var att farmor var med och sponsrade skorna med 500 kr vilket gjorde att vi för 120 spänn mättade hennes DrMartens-behov. Att gå från att se svidande 1 600 kr bli till 120 kr, det är något bara ni störda läsare av denna blogg förmår uppskatta.

Vad vill jag ha sagt med detta inlägg egentligen. Tipsa om Tradera som jag troligtvis är sist i landet med att börja använda? Ja och nej. Jag minns ett besök hemma hos en vän [host Marknadsförar-L] när hen vittjade brevlådan och ur föll fem Traderaplastpåsar. Min vän slet lite disträ upp paketen för att lägga plaggen på hög nere i den något övermätta källargarderoben. Enligt henne var hon egentligen inte så intresserad av plaggen per se, utan "mer att vinna budgivningen". Vid eftercheck visade det sig också att hon inte använt ett enda av de plaggen jag råkade se passera revy. Att döma av utseendet på hennes garderob lär det ha trillat ner ett och annat paket även före och efter den dagen också*.

En garderob Tradera
Jag vet att Minimalisterna hade någon smart beslutsprocess för köpandets olika steg och flera av de som skriver i den här bloggosfären har varianter på temat (ex. IGMR), där kontentan är: Använd det du har och om absolut nödvändigt skaffa från externt håll, köp begagnat. Nu är ju inte ett par DrMartens "absolut nödvändiga" för någons överlevnad, men ett barn behöver skor på fötterna och när hen ändå inte önskar sig någonting annat känns det som en lämplig födelsedagspresent. DÅ är Tradera - som är betydligt bättre på kläder och skor - guld. Men att slösurfa runt och slänga ut skambud bara för att få kick när du vinner är i allra högsta grad ett destruktivt beteende som måste stävjas.

Den dagen hon växer ur 37:orna lägger vi ut dem på Tradera och får kanske igen ett par hundringar (såvida inte lillasyster vill ärva dem). I samma veva, i det fall hon vill fortsätta på DrMartens-spåret, köper vi ett par i hennes finala storlek.


En summering av en septemberoutfit för en 11-åring: Halsduk i ullblandning och ryggsäck från Stadsmissionen (cirka 100 kr tillsammans). Vinröd huvtröja från Ralph Lauren, hand-me-down från min vän E**. Jeans HM (200 kr?). Dr Martens (120kr). Samtligt ska gå i arv till 9-åringen den dagen det beger sig så 50% på det.

Mvh/
FruEfficientBadass

* OBS detta är en historisk bild. Det ser säkert bättre ut idag.
** Som lyckades med den "frugala" kombon skaffa ett barn+jobb med hög lön+boende i Hong-Kong (outlet-mecka). (Jag sätter citationstecken kring frugala då hon hade en hyra på 80 000kr/mån).

Matchallenge Halloween - Marias polares receptsamling

Ett par navigeringstips på den här bloggen: Om du läser den på dator (alt. skiftar till "visa webbversion" längst ner) kan du scrolla ner och hitta mina underrubriker. Är du exempelvis ute efter inlägg om sparande, klickar du på kategori "Spara". Är du bara intresserad av investeringsdiskussioner, klicka "Investera". På toppen hittar du också några sidor där du kan få mina Topp 10 sparknep, bok- och poddtips etc. Dessa kan du även nå i mobilt läge genom att klicka på drop-down-menyn längst upp ovan dagens inlägg. I datorläge kan du också frisöka längst upp till höger ("Leta i den här bloggen"). Om du exempelvis vill få tips om CSN kan du söka på...tada CSN och få upp de inlägg som talar om frågan. Nuff said.

Jag fick ju ett tips av Maria för ett tag sedan att låna hem hennes väns bok "1 000 kronor på en månad" vars titel jag inte riktigt fattar - betyder det att man sparar 1 000 kronor eller att man lever på 1 000 kronor och det beror ju på hur många man är och så VIDARE men oavsett vilket fanns det i boka ett antal lågprisrecept och dessa tänker jag tillaga under höstlovsveckan och posta på Instagram inklusive recept, pris per person och uppätningsandel, d.v.s. hur många som åt upp allt på tallriken. För att skapa rimliga förväntningar bör tilläggas att det finns en naturlag som säger att alla i en familj inte ska gilla en rätt oklart varför, men det är väl biologiskt som allting annat. Jag har för mig att råttorna brukar låta någon i flocken äta av nya födoämnen först för att sedan avvakta idagar, ja veckor, för att se om henna dör. Eftersom vi människor är mindre smarta än råttor kanske det råder motsatta förhållanden; alla äter utom en-två flockindivider. Det är så jag brukar trösta mig när jag ser hur nioåringen med äcklad min låter gapet öppna sig över tallriken för att låta den indiska linsgrytan falla ur med ett oaptitligt ljud: hon är den i flocken som försöker skydda oss andra, vår munskänk.


Nog om bordsskick. Vi kom upp till landet igår och det var snö minsann. Jag tog el-lastcykeln till butik och precis som vi pratade om förra helgen så kan man inte nå 100% måluppfyllelse på Lidl så jag fick först göra en tur till Coop för de saker som jag inte väntade mig finnas på Lidl (tahini, ajvar, torkade linser that kind of shit). Det var lite komiskt hur liten och futtig min 300 kronorskasse från Coop såg ut jämte de tre gigantiska kassar med bihang jag fick med mig från Lidl för knappa tusingen.

Pumpan var bara en splurge och är inte en del av projektet
Jag tycker att 1 200 kr för fem-nio pers (beroende på dag under veckan), tre måltider per dag är bra bang for the buck. Det är ungefär vad en brickmiddag på vår överreklamerade kvarterskrog kostar för vår familj och då får man inte ens efterrätt. Så jag cyklade tillbaka till mitt Hälsingska Taj Mahal och påbörjade en del förberedelser bland annat blötläggning av kikärter som är ett genomgående tema under veckan samt pickling av rödlök. Denna lägger jag inte på Insta eftersom den är ett tillbehör men se så enkelt:

En dl ättiksprit (12%), två dl socker, tre dl vatten och cirka tre rödlökar.
Sterilisera burken genom att hälla kokande vatten i den, skaka om
 den med locket på, hälla ut vattnet och låta den lufttorka efter.

Koka upp ättik-socker-vattnet
Häll den svalnade lagen över tunt skivad rödlök och låt stå
minst ett par dygn i kylen.
Kostnad: En dryg tia för denna burk. Återkommer med smakomdöme om ett par dar. Går för övrigt att göra med fint skuren gurka och en cm riven ingefära också.

Första kvällen gjorde vi "Hel kyckling med gräddsås" som ni kan se på Instagram as of NOW!

Mvh/
FruEfficientBadass

Bakom kulisserna på FI(RE)-rörelsen

Efter intervjun i Placera har jag fått en del nya läsare vilket är roligt eftersom syftet med den här bloggen är att sprida FI(RE) till en större massa. Varför? För att jag själv har blivit så hjälpt av FIRE och eftersom jag tror att världen hade blivit en bättre plats om vi alla nyttjade hela eller delar av av metodologin inom FIRE-rörelsen (en rörelse som jag för övrigt anser har mycket gemensamt med Lean*). Detta vet ni gamla läsare men jag ser på statistiken att nytillkomna inte går tillbaka och läser från inlägg ett varför dessa kan få intrycket av att det här är en blogg om att äta bananer och dricka cava. Därför presenterar jag här ett go to-inlägg som kom till i kölvattnet av att IGMR i veckan tipsade om en Suze Orman-roast som ledde mig in på ett annat inlägg från MMM som var sådär klarsynt och härligt som bara ett MMM-inlägg kan vara, läs det här om du vill.

Sen satt jag en hel dag, endast avbruten av cavadrickande med en läsare [ok den här bloggen handlar mest om att dricka cava], och översatte och komprimerade texten för att göra den rättvisa utan att den för den skull skulle vara åtta A4-sidor lång (vilket den blev när jag klippte in den i word). Och då insåg jag att det här inte var optimalt. Det var för långt och bitvis för face-punchigt och det är inte säkert att en svensk publik är redo för dessa MMM:ska trademarks.

Svenne banan är inte van

Dagen efter, när jag skulle städa i köket**, satte jag på ett slumpmässigt valt ChooseFI-avsnitt jag halkat efter med nämligen 079R Personal Brand, uppföljningen till Go With Less-avsnittet samma vecka. Och om man tar sig igenom de första tio minuternas prat om kompost och dörrhandtag slog det mig: Det här podcast-avsnittet säger allt om FI(RE)-rörelsen, precis allt. Det är på intet sätt ett spektakulärt avsnitt eller "det perfekta start-avsnittet". Då hade jag nog snarare pekat hit eller hit. Nej, det är ett helt vanligt ChooseFI-avsnitt som på ett alldagligt och informellt sätt berör framåtandan, fysisk och psykiskt välbefinnande, DIY-aspekten, törsten efter kunskap i största allmänhet, life hacks, community, resor, miljö, delningsekonomi, gigekonomi, geo-arbitrage, house hacking, investeringstips, ja många av de små trådar och tekniker som väver det finmaskiga nät som är FI(RE)-rörelsen i dagens USA (men snart även i Europa, det är jag helt övertygad om). Sammanfattningsvis kan man säga att det handlar om att minska på pengar och öka på relationer. Personligen har jag sparat tusentals och tusentals kronor bara sen jag startade den här bloggen på olika tips och trix från er läsare***. Om du är nyfiken på rörelsen blir det här avsnittet som att glutta bakom gardinen, få en skymt bakom kulisserna, snarare än att få paketet womansplainat för dig av en passivt aggressiv bloggare alternativt läsa ett nidbildsreportage i svensk dagligmedia, komplett med iStock-inköpt bild på vit sandstrand med dollarsedlar i en hängmatta.

Kära nya läsare. Du får gärna fnissa åt mig, tycka att jag är en frugal weirdo och skicka skojfriska mail med fåniga sparknep (btw jag tar dem på allvar). Men på ett villkor: Du lyssnar på nedan avsnitt först. Följ nedan länk och scrolla ner en smula till spelaren. Eller ladda ner ChooseFI på din vanliga poddspelare och gå till Ep. 079R (OBS! "R" inte bara 079).

https://www.choosefi.com/079r-personal-brand/

Det är söndag. Puffa till kudden och plugga in hörlurarna och dra täcket över huvudet. Detta avsnitt tar en timme och jag säger dig att denna timme kan komma att förändra ditt liv. Eller så gör den inte det och det är helt i sin ordning. Men oavsett vilket vill jag att du ska bära med dig att förekomsten av FI(RE) i poddar, på YouTube, på sociala medier och i bloggar i slutänden landar i en sak och en (två?) sake/er enbart; kärlek till människa och miljö. I detta inkluderat dig.


Mvh/
FruEfficientBadass

* Och för er som gillar Lean och vill applicera det hemmavid kan jag rekommendera läsning av Lean@Home och mitt inlägg om tvätt som handlar om en sådan transponering.
** För fler städtips besök gärna detta inlägg.
*** Och vissa av er som saknar moral har glappat om studentrabattkoder onlajn och annat göttigt och nej jag tänker inte berätta var i bloggen du hittar denna du får börja från inlägg ett.

Att lämna sitt skal

Sådärja. Nu var min FIRE-karantän slut, let's get this shit out of the system. Gör förresten som 234 andra svenne bananer - följ mig på Instagram där händer massor [flamenco emoji].

Det har ju talats en del om Vicki Robin och bästsäljaren Your Money or Your Life såväl här som annorstädes [IGMR refererar till henne som Moder Teresa vilket jag måste ta avstånd ifrån då Moder Teresa tydligen var lite av ett svin men jag fattar liknelsen], men fram till helt nyligen hade jag faktiskt inte läst boken. Det har jag i ärlighetens namn inte nu heller, trots två exemplar i min lägenhet, jag har bara skummat den*. Jag tycker att den har geniala textavsnitt, men också en del snudd på överarbetade sådana (exempelvis där de håller på med en massa räkneexempel). I mitt personliga tycke gör sig tankegodset bäst i talad form, när Vicki beskriver själva mind-setet. Därför är jag mer angelägen om att referera till två podcastintervjuer me na (det finns säkert fler, men dessa känner jag i skrivande stund till) nämligen Avsnitt 70 av ChooseFI podcast och avsnitt 123 i You Can Afford Anything med Paula Pant. Jag skulle tro att Mad FIentist intervjuat henne också men är för lat för att leta.

Foto: Nancy Medwell

Vicki Robin är en Ivy League-akademiker som tidigt i livet träffade medförfattaren till boken; Joe Dominguez [som gick bort i cancer för ett antal år sedan] och hon har mer eller mindre walked the talk enda sedan 20-årsåldern. I den förstnämnda intervjun talar hon om begreppet hon och medförfattaren myntade i boken; "Making a dying". Hon utvecklar: "Tänk dig att du vore en utomjording som kom till jorden och såg dessa mjuka små saker sätta sig i små plåtbehållare och färdas till något som kallas 'jobb'. När de varit där större delen av sin vakna tid åker de tillbaka igen och är lite ur lag, de måste återhämta sig och vila upp sig och så snart de gjort det sätter de sig i sina små plåtkärl igen och åker till det där stället som kallas jobb och en vacker dag dör de." 

Hennes grundtes är att vi alla borde räkna på den "sanna kostnaden" för ett jobb och sedan växla ner rejält. Vad kostar ditt jobb? Du kanske tror att du drar in 1 000 kronor om dagen, men om din SUV-pendling**, din alternativkostnad hemmavid*** och annat jobbrelaterat**** är bortdraget, landar den summan på något helt annat. Är lösningen att vi alla slutar jobba helt och lever på bidrag? Nay! Lösningen är att vi antingen blir ekonomiskt oberoende genom att under de första, friska och energiska åren i yrkeslivet lägger undan minst 40% av vår inkomst så att vi inom loppet av 10-15 år kan börja trappa ner och ägna oss åt mer lustfyllda aktiviteter på hel- eller deltid. ELLER så väljer vi redan från början en lågintensiv livsstil som inte kräver en så stor kostnadskostym.

Robin talar om framväxandet av konsumtionssamhället och det här var nytt för mig. Förr i tiden, innan förra seklets början, producerade man för husbehov. Behövde man en ny plog sparades det ihop till en ny plog. Man köpte inte på sig en massa okynnesplogar och stylade med inför grannarna. Att äga mer än man hade behov av var förbehållet kungligheter. Ungefär runt år 1920 ledde den mer effektiva produktionen till att vi för första gången i mänsklighetens historia hade fler varor än vi kunde avyttra på grund av behov och en överproduktion uppstod. Hoover-kommissionen gjorde en utredning och kom fram till att det bästa sättet att gå vidare var att uppmuntra människor att köpa sådant som de inte hade behov av genom riktad kommunikation; marknadsföring. Och så kom det sig att det varje år läggs lika mycket pengar på on-line-marknadsföring i Tyskland som det lades på nazi-propaganda i Tyskland det år då nazi-propagandan peakade. Vi är så bombarderade och överösta med kommersiella budskap att ifrågasättande av dessa verkar helt surrealistiska. Det är töntigt att återanvända fryspåsar***** men häftigt att ha en ny, skinande bil på privatleasing. Våra politiker fluktar ängsligt mot vindflöjeln; "vad ska man tycka idag då?". Det enda du och jag kan göra är att fokusera på våra egna handlingar och rösta med fötternaLämna den butik som säljer Kinaplast. Ge sköna famnen till tåget och tids nog ska du se att det blir fler avgångar till Paris och Berlin. Tillgång och efterfrågan baby, inte svårare än så. Nu förirrade jag mig i något annat, det skulle handla om Vicki Robin och hennes råd till dig som söker FI. Jag fick låna boken av Katarina och här är några textpartier jag fastnade för:

"Is more better? We build our working lives on ths myth. Our expectations is to make more money as the years go on. We will get more responsibility and more perks as we move up in our field. Eventually, we hope, we will have more possessions, more prestige and more respect from our community. We become habituated to expecting ever more or ourselves and ever more from the world, but rather than satisfaction, our experience is that the more we have, the more we want - and the less content we are with the status quo." (Your Money or Your Life, s. 12)

För att återanknyta till ett av mina favoritcitat: "Lycka är inte att få allt man vill ha, men att vilja ha allt man äger". (Hyman Schachtel)

"Perhaps we cling to our affluence - even though it isn't working for us or the planet - because of the very nature of our relationship with money. As we whall see, money has become the movie screen on which our lives play out. We project onto money [and stuff] the capacity to fulfill our fantasies, allay our fears, soothe our pain and end us soaring to the heights. In fact, we moderns meet most of our needs, wants and desires thorugh money. We buy everything from hope to happiness. We no longer live life. We consume it." (Ibid s. 14)

I Paula Pant-intervjun har hon ett riktigt one-liner-maraton (sequel-liner-maraton?) som låter ungefär så här (cirka 23 minuter från slutet): "Through this FIRE-movement I'm connected to a lot of people who try to figure out when they are at their number, when they can pull the trigger. This passage from one whole identity, community, challenges; everything is in this bucket of earning money, my job. And then you take the job away and it's sort of like taking a crab out of its shell. You take that shell away and the crab is naked. Where am I going to go and get those needs met that were nicely met through a job? I've lived FI for 40 years – life never gets dull and the more relational you are the less money you need so I've been saving ever since. I'm doing a lot of local things now - a network of lenders etc. [...]. How do I want my money to express my values? […] Life is either great adventure or nothing. For me, once you get close to FI you start to feel the sea legs and try to feel 'what is the ship like, how do I balance here?'. There is an endless number of things in the world to pay attention to, groups to participate in, issues, hobbies and interests. [...] Honestly, this is the freedom that comes not only with age, but with surrendering a presentable story. Surrendering the narrative that you wear like a costume to go out in the world. Having a loser grasp of your identity because you don't have to keep it together for a job. These are things people can do at any age. This is not per se my message, but what I found is that I'm an elder in a community I didn't know existed [name dropping alla kända FIREs], I find that gives me a lot of room to think about the wisdom aspects of this path, not just the mechanics or the heroics. But the wisdom. And not even the social change, I think there is a spiritual teacher that was asked what is a saint and he said somebody that is really people-ly. Being a mensch. This is the thing - to be real, to be kind, to be relational, love sweet love, that is what we need more of. All of these songs are about love, but yet we don't have time for love."

Om vi bortser från de haschdoftande 68-vibbarna på slutet så kan jag till fullo relatera till hennes krabbliknelse ovan – att krypa ur sitt skal och stå blottad naken och slemmig inför världen. Vem är jag när jag inte längre är försäljningschef med ett korrekt tilltal, välvårdad utstyrsel och nytvättad leasingbil? Vad ska jag prata om när jag sitter på en middag om jag inte kan tala om nästa renovering eller utlandsresa? Vad ska jag ägna min fritid åt om jag inte går i butiker eller äter fancy middagar på restaurang? Coucou vem är jag utan dessa attribut? Surrendering the narrative that you wear like a costume to go out in the world. 



Och på tal om attribut så var Katarina snäll nog att upplåta sitt vältummade Penguin-ex av boken till kommjunitin, så som vanligt: Först till kvarn på mailen får den. Tips: Läser du detta efter 07:15 kan du låta bli, det här är en morgonpigg läsarskara. Maria - nu får du vila på hanen idag. OBS! 07:07 trillade vinnaren in i min inbox. Grattis Sara! En bok kommer på pösta.

Mvh/
FruEfficientBadass

* I förrgår upplyste mig IGMR om att kvinnan har en hel hemsida inklusive en Life Energy Calculator! Ligger i blogglistan till höger som du ser i dataläge. 
** Lån, bensin, underhåll, ev. vägtullar, tid i bil, service, reparationer.
*** Ex. take-away framför hemlagat, insourcing av tjänster typ städning, barnhämtning, oförmågan till slow travel utan det ska gå undan på höstlovet ToR CranCan all inclusive Lollo & Bernie etc.
**** Jobbkläder, initial utbildning såväl som fortutveckling inom ditt yrkesområde, det faktum att du blir trött och utschasad som kräver att du rekreerar dig av i bästa fall spa-typ, i sämsta fall [insert dålig sak].
***** Min mormor diskade ur fryspåsarna och återanvände dem och jag skämdes varje gång. Trots att det hon gjorde var bra för miljön och det jag gjorde var dåligt för miljön.

När banken gör en säljoffensiv

Det händer inte så ofta att min gammelbank gör ett säljmove, med undantag av enstaka halvhjärtade försök till digitala skick under "Meddelanden" som jag kvickt feng shuiar bort. Men för ett tag sedan kom det ett fysiskt brev, adresserat till mig, hem i brevlådan.



Det är ett vackert brev. Inte bara illustreras det med en bild som inkluderar såväl ett barn (vår framtid det se!) som en bild på vårt jordklot (jomen för miljö, det ska en ju tänka på har en läst i bladet). Det innehåller vassa Investeringstips från min Bank:

"Så här gör du:
1. Välj hur mycket du vill spara
2. Öppna ett investeringssparkonto
3. Låt pengarna växa"

Jamen det står ju så! Det är ungefär som när en receptmakare som sista punkt i tillagningen skriver: "Ät och njut!"* Men okej, Swedbank skickar debila investeringsskolor (which I like BTW, jag tycker inte att investeringsskolor kan göras nog enkla) mot de i familjen som antas besitta en kombination av allmän ångest kring klimat, barn och framtid samt en mycket låg investeringskunskap [i.e. the mothers]. Man ska inte kasta ut babyn med badvattnet, så jag ska vara glad och tacksam över att de uppmanar en och ann att skaffa ISK. Men fonden då, Global Impact**? 

- Startade i maj i år och har sedan dess gått ner vilket inte är så märkligt givet globalfonders utveckling under samma tidperiod, ex. Avanza Global eller Länsförsäkring Global Indexnära.



- Avgift 0,7% vilket är betydligt bättre än min CB Save Earth Fund (1,77%).
- Jämförelseindex: MSCI All Country World Index (MSCI ACWI).
- Innehav: Swedbank Robur Global Impact fokuserar företrädesvis på sektorerna sjukvård, teknik och industri i Nordamerika och det största enskilda innehavet är Vertex Pharmaceuticals som fokuserar på medicin för barn och unga med cystisk fibros, en sjukdom man knappt önskar It-clownen. Andra största innehav är Clorox Company där bland annat Burt's Bees ingår. Där kan vi snacka sustainability; hur många företag har "odling av vilda blommor" i sin affärsplan?

Det syns dåligt på bilden men det är bara good shit, tänk på det nästa gång du står och väljer läppbalsam på Kicks.

Swedbank Robur Global Impact "placerar globalt i aktier huvudsakligen i företag som genom sina produkter, tjänster och verksamheter, enligt fondbolagets bedömning, bidrar till att uppfylla FN:s globala hållbara utvecklingsmål. Målen grundar sig på en universal överenskommelse mellan FN:s medlemsländer och syftar till att fram till år 2030 verka för att avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikheter i världen, lösa klimatkrisen och främja fred och rättvisa."***  

Jag har ju tidigare tagit aktiv ställning för CB Save Earth Fund företrädesvis för deras nischade miljöteknikfokus****. Exempelvis gillar jag att de jobbar med återvinningstekniker för litiumbatterier, vilket i min mening borde borga för en kombination av såväl miljö som lönsamhet. Men när jag ser den här fonden...Den har vad jag kan bedöma en bredare hållbarhetsprofil i det att den, förutom det uppenbara - miljö - även arbetar mot fattigdom. Är det något jag tog med mig från vårens Norbergförälskelse eller sommarens Roslingmaraton är det att nyckeln till en hållbar planet är att lyfta de 767 miljoner som idag lever i extrem fattigdom till nivå två. Det menar även Irlands f.d. president Mary Robinson som hörts mycket under oktober på grund av den uppstyrda FN-datan (bra avsnitt här). Människor som lyfts ur extrem fattigdom skaffar inte lika många barn och man har tid, medel och incitament att tänka hållbart, därom tvistar inte di lärde för en gångs skull.***** 

Så från att ha rivit upp säljbrevet från Swedbank med ett föraktfullt grin i ansiktet står jag nu i valet och kvalet. Från vilken ände ska jag approchera våra världsliga utmaningar utifrån ett portföljperspektiv? I en nischad miljöteknikfond med WilderHill New Energy Global Innovation Index, The Cleantech Index och S&P Global Water Index som index (och 1,77% i avgift) eller ska jag gå över till en mer holistisk hållbarhetsfond som tar rygg på MSCI All Country World Index med 0,7% i avgift******? En procent är en procent är en procent. Eller som Warren säger: "Costs really matter in investments. If returns are going to be 7 or 8 percent and you're paying 1 percent for fees, that makes an enormous difference in how much money you're going to have in retirement."

Men nu handlar ju inte det här primärt om min lilla fluglort till existens utan även om vår framtid. Så vad säger ni; bu eller bä eller bä eller bu? Studenten A, du må tro att jag räknar med din skalle nu.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Varför tror du att jag lagade detta recept - för att kasta maten och lida? Plus kan inte du, i egenskap av receptmakare, anses vara något biased?
** Eller Swedbank Robur Global Impact om rätt ska vara rätt.
*** Kom igen, jag orkade bara gå igenom två, ni får själva gå igenom övriga nio bolag samt göra due diligence för att reda ut vilka bolag som ligger i den stora klumpen "övrigt". 
****Och för att Snygg-Alexander-Jansson förvaltar fonden. Nu flankerad av en Bernadotte minsann.
***** Det kan handla om så enkla saker som att skaffa en kokplatta istället för att bränna random bråte och djurfekalier över öppen eld - en av orsakerna till smoggen i indiska och kinesiska storstäder exempelvis, Plina pls fill in.
****** För om man ska vara coherent med sin Investeringspolicy ska jag ju ligga kvar med ett konstant innehav i en miljöfond, inte börja sälja av en massa annat för att utöka den delen. Åtminstone inte innan jag har ändrat och laminerat om min IPS.

Frugala Fyllor

I Avanzaintervjun frågade Lovisa vad som var den vanligaste missuppfattningen om personer som försöker nå finansiellt oberoende [inte i syfte att sluta arbeta för all framtid utan för att skapa mer slack och frihet i sitt korta liv på jorden, mitt postyma tillägg] och jag sa att det nog var uppfattningen att det rör sig om företrädesvis manliga Excelnördar som sitter klistrade framför skärmen vid löning medan de slafsar i sig havregrynsgröt. Ett par av er läsare har reagerat på detta mitt uttalande, och det av två skäl:

1) Ni anser att jag kränkt havregrynsgröten 
2) Ni sitter inte och väntar på lön med en skål havregryn, ni sitter och väntar med tankarna på...

...FRUGALA FYLLAN [drinkglas-emoji-parade]

Och eftersom det var ett tag sedan jag introducerade begreppet lönecava vill jag slå ett slag för den en dag som idag som idag som för svenne bananas betyder löning. Och ska du ha någon rimlig chans att hinna få cavan kyld måste du ut på lunchen idag och handla och ställa i företagets kyl jämte all kvarg och alla kladdiga sojapåsar. Ni vet vad som gäller, det är antingen:
  • Privat*
  • Juve y Camps**
  • För hard core frugalists blir det en liten Freixenet***
Nåväl, så här går det till: Idag under den sista kontorstimmen låtsas du att du går in i fokus mode, gärna i ett av de små mötesrummen, och betalar dina räkningar. Svep en dubbel espresso (Stockholm) eller en mugg rävgift (övriga landet) på väg ut från kontoret för att skaka av dig räkningsångesten. Nu är det bara investeable shit kvar på kontot och det är du enbart du som bestämmer var skåpet ska stå [eller annan mer lämplig liknelse]. Cavan kluckar svalt och förnöjt i din väska. Kluck kluck.

Väl hemma sätter du dig vid börsskärmen [fness] och väljer vilka fonder som ska få äran att förädla dina med svett, stress och leda ihopsamlade livstimmar [men håll dig till din Investeringspolicy för Guds skull du får INTE nalla på cavan innan detta moment är avklarat]. Du som har varit duktig och har satt allt på automatik kan under det här momentet bara relalalaxa med ett självgott flin och vänta ikapp dina olycksbröder och systrar. Runt 18:30-snåret är en lämplig tid att utföra lönecavadansen. Jag säger 18:30 för jag kan lova att jag sympatidansar med er hemma från mig ikväll klockan 18:30. Använd gärna FruEB:s danslista från 90-talet nedan. Det var då en hängde ute på lokal för att hitta sig en hane.


Sen BAM går du till kylskåpet där du ställt såväl flaska som glas på kylning och poppar cavan. Svep första glaset. Yes, svepning är ob-lig-a-to-risk! SEN går du in i vardagsrummet [alternativt stannar i rummet om du är Studenten A] och sätter på valfri dansmusik [men helst min] på hög volym och dansar som en sinnessjuk i minst en kvart, helst tre gånger så mycket, allt medan du fyller på med en jämn ström cava, sipp sipp. Poängen med lönecava är att du medelst kombinationen alkohol och dans frigör så mycket endorfiner, dopaminer, opioider (?) att din hjärna kommer att tro att den shoppat sig medvetslös på Ullared kombinerat med tre flygstolen-bokningar och/eller genomgått två feta tonårsförälskelser inom loppet av någon halvtimme eller tre. Det finns säkert någon lämplig psykologisk term för detta men i brist på den, låt oss kalla det consumer suckerae-surrogat. Du behöver inget annat för att hålla hjärnan belöningsnöjd och du ska se att den [hjärnan] kommer att stå i givakt som en militärdresserad Pavlovsk hund nästa löning i väntan på sin treat, så härlig kommer den [lönecavadansen] att te sig i retrospekt. Så mäktig är kombinationen hastigt intagen iskall cava och Spicegirls****. Om du inte tror mig - testa! Och till skillnad från lönedagsshoppingen kommer du imorgon att vakna med - visserligen en förnimmelse av såväl huvud- som träningsvärk - men med X dagars frihet***** på ISK:en istället för glapp på kontot och hemmet fullt av kinaplast. Det är vad man kallar en winwin-situation. Ytterligare en win är att du på måndag kan sitta i fikarummet och lyssna på dina kollegors snack om vad de bränt iväg sina surt förvärvade stålars på under helgen medan du kan känna dig som en övermänniska.

Och glöm inte att du kan och till och med bör komplettera lönecavan med åtminstone en Britt-fylla i månaden. Det är bra för moralen. Och för vår image.******



Happy Salary Day mothafuckas!
FruEfficientBadass

* Art nr 7904, (115kr.) Det är ett namn som för tankarna till påldansklubbar, men låt er inte avskräckas, den är, till skillnad från bubblet på påldansklubbar, mycket prisvärd. 
**Art. nr 776 00 (159kr). Ett bubel helt i klass med Dom Perignon (se bara etiketten). Det är en beställningsvara så ta den till nästa löning..
*** Art nr 7738 (34 kr).
**** Kom IGEN! Den som INTE får ryck i benen vid Wannabe har likt riddar Cato ett hjärta av sten.
***** Jag kanske borde säga att det går en lönecavagräns vid 25% nettolönssparande. För er andra - äppeljuice från Coop.
****** För sist jag kollade serverades inte roadkill på Bardot.

Varför aktiv förvaltning suger

Aaah...en inläggstitel som alltid funkar. Jo, jag lyssnar som sagt på en podd som heter ChooseFI* och varje gång jag lyssnat på ett avsnitt tänker jag att "det här måste jag förmedla till bloggläsarna". I ungefär ett fall av fem avhåller jag mig från att koka inlägg, eftersom det känns lite snålskjutsigt plus att ni nog är kapabla att lyssna själva om ni är lagda åt det hållet. Men ibland...kan jag inte låta bli. Det händer när jag drabbas av nedan tillstånd:

Som jag hatade de där fula gubbarna i ppt-presentationerna

Helt enkelt när en pollett trillar ner. Detta skedde exempelvis i avsnitt 75 med Brian Feroldi - skribent på Motley Fool. Brian har merparten av sina investeringar i indexfonder, men har även en andel i enskilda aktier (vilket också var anledningen till att han gästade ChooseFI; för att berätta hur man kan addera lite krydda till sin indexsoppa). Han tror också att i princip alla kan lära sig att handplocka enskilda aktier som kan slå index. Men han säger också: Fondförvaltarna kan inte slå index (9 minuter in). Hur hänger detta ihop? Brian säger:

"Professional money managers have several factors that make it almost impossible for them to beat the market over time and all of those factors that hold back professional money managers do not apply to individual investors. That's the biggest reason that individual investors can do better than professional investors - because they do not operate under the same constraints that professional money managers do. [...]

Brad Barrett (programledaren). "How could we possibly expect to do better than the professionals can? But it's not apples to apples, is that what you're saying?"

Brian: "Individual investors have essentially one big advantage over professionals, but that advantage is so important and so powerful that it takes away every advantage that you would think a professional money manager has, and just blows it over. And the core of the difference, the key advantage that individual investors have that professionals do not is this: Professional money managers need to think and act with the short term in mind. And individual investors can think and act with the long term in mind. The difference between the two seem small, seem subtle, but over time it can create enormous differences and enormous advantages for individuals."

Brad: [...] "Can we take a few minutes and talk about these disadvantages the managers are under?"

Brian: "Well, if you're a big fan of index funds I think one of the big arguments that you have in favor of index funds is that they are of extremely low cost [...]. Compare that to the professional money manager [...] or hedge funds [...], so just the fact that they have these enormous fees that they collect from the individual investor, that acts like a big drag on the returns that the investors get. By contrast, individual investors have no fees to pay, so that alone is a big plus in the favor of index investing and investing as an individual.”

Brad: "And it also strikes me that their incentives are not aligned, like when you have a professional money investor, their incentive is not necessarily to make you money?"

Brian: "Absolutely, and this is one of my favorite financial writer XX, he said: ‘Money management is a lot like politics; money managers spend the majority of their time raising funds and building assets, not working for their investors’. So, when you think about how a money manager makes more money, the answer isn't necessarily what you think. You would think 'The higher the returns, the more money they would make.' That's true to some sense, because the higher the returns, the bigger their assets grow and the more money they extract. But what's more important for money managers, job number one, is raising funds. If you have a 100-million-dollar fund vs a billion-dollar fund, that billion-dollar fund literally earns ten times the fees as a 100-million-dollar fund. So, money managers are in the asset undermanagement business, they are not in the investing business."

Okej okej, det här är amerrrikannnskt, kanske är det en väsensskild verksamhet i fina, rena Skandinavien. Men jag tror ändå att det finns paralleller. Jag tänker på min vän som äger en rätt betydande post i HM. Eftersom hon jobbar högt uppsatt i samma firma har hon en rätt bra bild om hur väl man rustar sig för framtiden. Och till skillnad från mig investerar hon för allt vad tygen håller. Efter den första kapitalmarknadsdagen (i våras?) och efterföljande aktiedipp på grund av att ledningen inte kunde dänga i säljklockan inför det kommande kvartalet, ringde hon mig och sa: "Jag tror att jag har fattat någonting idag. Det spelar alltså ingen roll hur väl ett bolag är skött eller om folk, inklusive de som är kunniga i att utvärdera bolag, tror på den långsiktiga utvecklingen. Det är det kortsiktiga som räknas när det kommer till aktievärdering." Delvis huvet på spiken, om man bortser från en mer övergripande domedagskänsla kring retail. Int' vet jag och inte behöver jag heller bry mig om det sedan jag släppte mina HM-innehav.

Och vad gäller de aktivt förvaltade fonderna och deras "fund raising" snarare än att förvalta just dina korvören, är det ju inget jag skulle bli överdrivet chockad över att få bekräftat från random fondförvaltare. Det faktum att storbankerna låter sina fondförvaltare jonglera tiotals fonder åt gången pekar väl i den riktningen - en affärslunch kan ju knappast ta mer än tre timmar, även man äter Stenbeckskt. Det är avgifterna de lever på inte ROI. Visserligen är en uppgång, om än så kortsiktig, bra som marknadsföringsverktyg då man med dess hjälp kan producera klatschiga filmer som i sin tur kan attrahera lite kapital. Pensionskapital till exempel (att vända sig direkt till svenne banan är väl knappt mödan värd). Och när kapitalet väl är inom hägn är det bara att koppla på mjölkningsmaskinen.

Glöm aldrig någonsin detta för detta är key learning: Som fristående individ har du en fördel som en aktiv förvaltare, professionell investerare eller superduperexklusiv finansinstitution aldrig någonsin kommer i närheten av nämligen lyxen att tillåtas investera långsiktigt. Det, i kombinationen slippa värdelösa avgifter eftersom du investerar i indexfonder, är vad du ska kapitalisera på, alla dagar i veckan. Då blir du en superhjälte.


Mvh/
FruEfficientBadass

* Vän av ordning (du) kanske skulle säga att jag baserar den här bloggen på innehåll från Choose FI podcast och det är väl rätt korrekt.

Att låna till sin pengamaskin

När jag var i början av mitt stashbygge och det gick så vansinnigt långsamt och segt så att klockorna stannade, valde jag att höja upp vårt bolån med hundra lakan för att lägga in dessa i ISK:en. Jag minns nu inte vad bolåneräntan låg 2013 men säg att den låg på runt 2,40% och den genomsnittliga börsavkastningen dessa år låg på 8-12% åren som följde beroende på tillgångsslag räntor undantagna. Det var så att säga en no-brainer att göra det. Enda joxet var ju att jag var tvungen att ta kontakt med banken, förklara vad jag skulle göra med pengarna och därtill skaffa nytt pantbrev som skulle till bostadsrättsföreningen vilket kändes lite tarvligt (ungefär som att "det går dåligt hos oss nu, vi måste höja upp lånen för att betala elräkningen".) Min personliga bankkvinna ställde sig väl hyfsat välvillig till min flummiga investeringsagenda*, men någonting sa mig att hon nog haft lättare att förstå och behandla min request om jag hade sagt att vi skulle bygga om köket. Det hela var lyckosamt, särskilt då jag valde att lägga allt i Spiltan Aktiefond Investmentbolag som fram till nu nästan dubblerats. Hundra lakan, lite ISK-skatt på det och hade jag hållit mig till ursprungsplanen hade jag nu lagt tillbaka hundringen i bolånet och tackat för lånet. Men eftersom jag aldrig mer kommer att kunna öka på ett lån givet min arbetsmarknadssituation väljer jag att låta den ligga kvar och götta till sig.

För något år sedan kom Avanza med superlånet - en möjlighet att belåna delar av sina innehav för att få hävstång på investeringarna. Jag var väl halvintresserad till en början, men insåg snabbt att det inte hade blivit så mycket åka av för min del. Fonderna och aktierna behövde vara superlåns-godkända och det var bara Avanza Zero och HM bland mina innehav som kvalade in. Dessutom fick du bara belåna till en viss del av innehavsvärdet så det kändes som mycket meck för lite action och jag struntade i det. 

Jag är kluven till att låna för att investera. Å ena sidan blir det lätt en stress, i det fall du lånat med någon form av återbetalningsplan och vi går in i en lågkonjunktur som tvingar dig att sälja innan dina investeringar renderat avkastning - i värsta fall tvingas du sälja till minus. Å andra sidan - har du lite slack i återbetalningsplanen och inte har skäl att tro att bolåneräntorna ska raka i höjden ser jag det väl som väsentligt mycket bättre att höja lånen för att investera i breda diversifieringar (där du, såvida inte mänskligheten går under och jorden tas över av guldfiskar, gör ett positivt resultat över tid) än att bränna skiten på miljöovänlig okynnesrenovering eller dyra kapitalvaruinköp.** Sen finns det ytterligare en aspekt som stödjer låna-för-att-investera-sidan och det är ur en motivatorisk synvinkel. Jag tror att jag hade runt 75' i portföljvärde när jag tog lånet. En årlig avkastning på dryga 5 000 kronor gjorde varken till eller ifrån. Men 175 000 kronor gav mer klirr i kassan och med det ökade min drivkraft dramatiskt. En podd jag följer*** återkommer ofta till det magiska som inträffar vid 100 000 dollar - det är då ränta på räntan börjar bli kännbar. För mig blev den alltså kännbar långt tidigare, men det var också finfina börsår.

Därav inte sagt att det kommer att vara lika lyckosamt framöver. Vi kommer förr eller senare att gå in i en nedgång och längden på vår nuvarande börsuppgång är en av de längsta i börsernas historia så man behöver ju inte vara ett högavlönat börsorakel för att sia om en nära förestående korrigering. En sådan varar normalt i två-fyra år. Du som läser denna blogg vet ju vid det här laget att det enda sättet att hantera en nedgång är att sitta still i båten och absolut inte sälja samt att avlägsna all form av finans-appar från mobilen. Men bolåneräntorna kan gå i taket och i teori kan det vara dyrare att betala bolåneränta än vad börsen ger i ett givet ögonblick. Låna för investeringar, tumme upp eller tumme ner?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Läs gärna Eklundskans uppföljning till förra veckans inlägg om FIRE på Avanzabloggen, featuring Yours Truly. Därav också ett eftermiddagsinlägg idag - jag vill inte skrämma iväg potentiellt nya läsare med prat om bananer. Det här är faktiskt en seriös kommjunity. D.s.

* Mycket tack vare min mans enträgna amorteringshistorik som jag nu girigt dränerade ut ur vårt bolån och in i min egna pengamaskin.
** "Men min bostad är min bästa investering buäbuä" ja okej om du tror att din uppjackning av ett gammalt skevt 80-talskök kan rendera dig >8% värdeökning (hur du nu ska bencha det då det kommer att saknas kontrollgrupp) vid en försäljning, go get. Jag talar här om de tvångsmässiga hobbyrenoveringar vi svenskar roddar runt med vänsterhanden medan högerhanden stressar ihjäl sig i ekorrhjulet för att "make both ends meet".
*** Yes, ChooseFI

En ny matrutin 2:2

Jag hade tänkt knöla in detta i gårdagens inlägg men det hade blivit för långt plus att jag börjar bli lite smålat så kan jag bryta upp ett inlägg i två så gör jag det. Som ett prank till de läsare som är först på pucken varje morgon (em om det är Plina) har jag fördröjt dagens inlägg till 06:38. 


Som ni kanske skymtade på första bilden i gårdagens inlägg fanns där en klase bananer. Jag är inget stort fan av bananer eftersom de är svåra att tajma i perfekt läge. Antingen är de torra och sträva eller så är de kladdiga och ammoniaksmakande. Den klase jag fick i Mathemleveransen var dessutom iskall så det kunde ju vem som helst räkna ut att de skulle bli svarta till dagen efter. Jag ville minnas att jag i september månads Matspar-special (ni minns, sammanställningen av kloka/vansinniga råd från "Köp inte en zebra" m fl böcker) hade sett ett recept på bananer i ugn och googlade fram något liknande.


Sprätta upp bananerna på längden. Strö i lite socker och peta ner chokladbitar eller riven choklad. In i ugnen 10-12 minuter på 200 grader. Servera med florsocker och glass (vi hittade också lite av det som på norska kallas Knussel eller liknande -strössel).


Men det var MASSIVT gott*. Det blev nästan system overload för en måndag, elvaåringen var tvungen att lägga sig ner på golvet efteråt och bearbeta intaget som en boaorm. Förslagsvis gör ni därför bananefterrätten en dag efter en lean röd linsgryta, inte efter BURRITO MONDAY.

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Gårdagens inlägg på Ibland Gör Man Rätt är så välformulerat kring FIRE. (Jag lovade ju att jag skulle pausa om FIRE men inte att jag skulle sluta tipsa om andra FIRE-inlägg). Saxat: "Vår finansiella situation samt våra arbetssituationer skavde. Ingen av oss har egentligen det direkt dåligt på våra arbeten men vi ogillar formen, ofriheten och att vår livsenergi dräneras sakta men säkert. Vicky Robin skriver i min favoritbok "Your Money or Your Life" typ: "It´s not making a living, it´s making a dying". Arbetet tar stor plats och tid för att gör nytta, intressen, nyfikenhet och inte minst familjen får prioriteras ned. Tidigare hade vi inget alternativ till att fortsätta på inslaget spår så vi följde strömmen." Copy paste miself 2015 när jag hittade MMM. Något skaver, men man har bara inte verktygen att ta sig an uppgiften. Crowdsourcing av kunskap är the shit. Jag är så otroligt glad att leva i denna tid när man tillsammans kan förädla idéer. D.s.
* Tycker till och med jag som inte gillar banan. Påminner lite om friterad banan/vaniljglass-desserten på Kinakrog.

En ny matrutin 1:2

CIAO SUCKER*!

Ni som följer mig på Instagram vet att jag varje måndag får hem Mathems "2:a-sortering" frukt/gröntkasse vilket känns bra på flera sätt. Pengaaspekten givetvis (59kr för huuur mycket frukt och grönt som helst, se bild nedan), den ekologiska aspekten i att konstigt formade frukter eller vindruvor där 90% av klasen är ätbar faktiskt äts inte slängs.



MEN det tillkommer faktiskt ytterligare en aspekt och den ska jag berätta om nu. Innovationsaspekten. Det är lite som Mästerkocksmomentet när deltagarna får en utmaning att slänga ihop en rätt av en gurka, tre ägg och en jalapeno. Man måste använda sin hjärna och använda grönsaker man normalt inte är sådan stor fan av. Exempelvis hände det tidigare cirka 0 gånger om året att jag köpte aubergine. Ni vet de där lila grönsakerna som betyder sneligga på mobilspråk. Ej heller sötpotatis var en ingrediens i vårt hushåll. Eller mango, minipaprikor eller gula körsbärstomater. Any Heuw, jag tänkte idag dela med mig av vår nya måndagsrutin som uppkommit efter 2:a-hands-sorterings-introt i vårt hem. Jag kallar det

MONDAY BURRITO NIGHT**

Jag vet ärlligt talat inte riktigt vad en burrito är för något, men i vårt hem har det blivit samma sak som random fräs som jag haft tacokrydda över, lagt i ett tortillabröd. Se och lär:


1. Frigör en liten bit kött/blandfärs från ett paket. Jag köper Gotlandsblandfärs à 500 g som jag delar på tre bitar vilket ger 167 g/måndag = 33 g/pp = hyfsat flexitarianskt. Köttet går att utesluta men vi befinner oss i en ordnad nedtrappning av köttbruket i vår familj och jag tycker att det ger bra smak.

2. Jag finfördelar två aubergines och låter fräsa med köttfärsen. Det går även bra att fräsa med sköljda, färdigkokta svarta bönor.

3. I det här fallet hackade jag också upp två röda paprikor varav en var pytteytte möglig i en kant (som jag naturligtvis skar bort vad tror du om mig). Och så på med taco- eller fajitaskryddan. Salt och peppar också. Kanske lite grillkrydda med.


4. Till detta serverade jag finfördelade sekunda tomater, burkmajs, morotsstavar och lite crème fraîche som jag smaksatte med en slatt sofistikerad dipkrydda "Holiday". OBS! Du måste ha tortillabröd och/eller nachoschips stand by för MONDAY BURRITO NIGHT, annars faller konceptet platt som en pannkaka och barnen genomskådar din bluff.

Fördelar med ovan matschema är att jag omgående kan vräka ner de grönsaker som verkar ha kortast hållbarhet i fräset. Att köpa 2:a-sortering för att låta den ligga och ruttna i kylskåpet är kontraproduktivt. Any How, barnen får i sig en massa grönt och det hela går med fördel att ackompagnera med en flaska väl tempererad Dao***.

59 kr på ett grönt apotek nära dig.
Mvh/
FruEfficientBadass

* DET ÄR INTERNATIONELLA CAPSLOCKDAGEN
**Jag letade på YouTube efter ett burritorelaterat klipp men gick bet utan fick istället detta i håven. Kan någon förklara för mig vad det har med burrito att göra? Jag fick emellertid en måndagsmorgonchock av innehållet. Jag kan helt enkelt inte beskriva det i ord som räcker till. 
*** Vilken temperatur som helst that is.

P.s. För övrigt har jag nu äntligen fått en Lidl på gångavstånd vilket kommer att göra underverk, jag säger UNDERVERK med min matbudget. Efter tips från Maria har jag lånat "1 000 kronor på en månad, 90 måltider 90 spartips" (Anette Holm), komplett med inköpslista, vilket säkert kommer att rendera ett inlägg vad det lider. D.s.


VIP parkering

Hoho innan jag börjar en shoutout för Sparos inlägg från i torsdags om ni inte redan läst det. Sparo är ju  clever & språkekvilibrist, inget nytt under solen men när jag läser formuleringar av typen "...men exempelvis fyraprocentsregeln tar ju höjd för att man inte ska behöva Kavastu-krossa marknaden år efter år" vill jag motionera för flergifte och förlova mig med han.


Ett av de största bekymren med bilägandet - minus diskrepansen mellan att jag gärna skulle velat se en global minskning av bilåkandet men ändå fortsatte att själv transportera min kropp i en stor plåtbehållare som drevs på diesel - var parkering. Bara någon som i närtid bott i en storstad av typen Stockholm, Malmö eller Hong Kong kan förstå gisslet. Det säger sig självt när en stad, byggd för tre bilar (det var det antal bilar som fanns i Stockholm innanför tull år 1900) populeras av i snitt en Range Rover per invånare. Ett ständigt letande. Leta, leta, leta. Vilket ledde till timmar per månad av snurrande runt kvarteret, kvarteren, stadsdelen. Och en massa utrymme i min hjärna som upptogs av helt värdelös data av typen "Städnatt må 00-06", "Lastzon innan 11:00", "Taxeområde 1, 50kr/h", "Förnya boendeparkeringstillstånd innan 31/12", "Parkering utanför parkeringsskylt beivras med 3 800 kr" (eller snarlikt). För att inte tala om de oskrivna reglerna av typen "parkering >40 cm från trottoarkant kan möjligen resultera i en lång och plågsam död med extra allt".* Tilläggas bör att jag ofta parkerade >40 cm från trottoarkanten, det var lite av ett handikapp för mig.

AnyHeuw, jag är - och ursäkta mitt tjat på området - numera bilfri och det är en frihet som är sjukligt underskattad. Förutom de monetära fördelarna och mitt jungfruliga miljösamvete** är det en parkeringsfröjd utan dess like. För än så länge har Stockholms Stad inte kommit på att de även kan avgiftsbelägga cykelparkering. Det gör att jag, smidig som en vessla, kan ta mig rakt in i pudelns kärna och parkera mitt i epicentrum. Vi snackar på Stureplan. På Plattan. Jag kan parkera mer skamlöst en Madde, med enda skillnaden att hon kör Volvo och jag...odefinierat cykelmärke. Jag har funderat både länge och väl och jag kan faktiskt inte komma på något ställe jag inte skulle kunna parkera på. Väldigt nära försvarsmakten eller Israels ambassad kanske...om jag haft stora lastväskor hängande på. Men i övrigt - inga problem, någonstans.


Här har jag parkerat utanför Eriksdalsbadet. Resan från dörr till dörr tog visserligen runt en kvart mer än samma resa i bil. Men väl framme slashade jag säkert tio minuter på nedan aktiviteter: 1) hitta en parkering på badhusets parkeringsplats (som är underdimensionerad just saying) och trixa in bilen mellan två andra bilar. Givet min rumsliga förmåga tog detta ungefär tre gånger så lång tid för mig som för en snittmedborgare 2) hitta en fungerande automat alternativt ladda ner någon vidrig parkeringsapp jag verkligen inte vill ha 3) gå tillbaka till bilen och pilla in lappen i rutan och hoppas att den är synlig på exakt det sätt den troligtvis anale parkeringsvakten förväntar sig att den ska vara synlig (en parkeringsvakt som sitter och ruvar i något privat P-bolags bil på parkeringen i väntan på att sätta dit någon disträ person). Att slippa den karusellen var som att bli av med Partykungens kostym "Fånge Barn Maskeraddräkt" för att istället flyga viktlös som en ärkeängel, eller kanske som "Karlsson, världens bästa Karlsson".***


För att sammanfatta det - jag känner mig som en Very Important Person, med fri access till det allra heligaste. Samma grandiosa personlighetsstörning uppträder inte på landet, där en parkeringsplats på A-läge i centrala "staden" är gratis och finns i överflöd. Men...i Stöckhölm...there is no going back. 

Mvh/
FruEfficinentBadass

* Det är alltså inte sant, att usel parkering straffas med döden i Stockholm. Men det är troligtvis bara en tidsfråga tills de fixat till det. De = Illuminati i region Stockholm-Gotland.
** Om man undantar mina hyrbilsupplevelser som befläckar min miljösjälvbild. Särskilt eftersom jag då åker feta tyska bilar med morr i motorn.
*** En helt ofattbart osympatisk Lindgrenkaraktär. 

Alligatorer och kattungar

Känsliga läsare varnas. Jag kommer i detta inlägg att använda såväl självmordsallegorier som bilder på massakrerade djur.

"Om du har alligatorer och kattungar springande runt i ditt hus, vad gör du först - lägger du till fler kattungar eller försöker du bli av med alligatorerna? Du hade antagligen fokuserat på att få bort alligatorerna, eftersom alligatorer är betydligt mer negativa än vad kattungar är positiva".

Orden kommer från...TADA...ChooseFI podcast som i episod 48 gästas av "The Happy Philosopher" Jeff. Vad jag förstår är han någon form av läkare som höll på att bränna ut sig på jobbet och lyckades efter fyra års envetet sparande bygga en PFL* och är nu "The Happiest Man In The Room" (enligt honom själv i alla fall).

Jag trillade över avsnittet i mitten av september när jag var ute på en liten evening stroll på jakt efter nachoschips och orden gick rakt in i mitt hjerta. Freaks, det är ju detta det handlar om för min del. Ni som följt bloggen ett tag vet ju att jag har rätt anspråkslösa nöjen i livet.  En perfekt dag för mig inbegriper en långpromenad, en tur till butiken och ett samtal med någon. Kanske inte exakt detta upplägg varje dag för resten av mitt liv. Hade någon sagt åt mig att mina livs dagar faktiskt skulle bestå av...

1/ En långpromenad
2/ En tur till butiken
3/ Ett samtal med någon

...på repeat för evigt hade jag kanske inte hoppat i taket av lycka, men jag hade inte lagt mig i badet och slajsat upp handlederna heller. Hade jag därutöver även fått varva dessa "basdagar" med en utflykt till en förort en vacker septemberdag för att dricka vinbaserade drinkar med en god vän, lyssna på historiepodden och rita tillsammans med min familj och då och då kunnat ta en tur till landet - ja, då hade jag scorat 10 av 10 möjliga i livets lotteri enligt min [subjektiva] bedömning. Jag hade LÄTT kunnat offra allt vad resor heter. Inte för att jag är Rain Man som inte klarar av eller har motvilja mot geografiska omställningar utan helt enkelt för att jag är så otroligt nöjd med mitt livs basnivå ändå. Vi lever ju i paradiset här i Sverige, vi borde high fivea oss genom tillvaron och bara jubla över vår livs lott, alla dagar i veckan! Och JAG då, som dessutom slipper alligatorerna!

Annat var det förr.** Då hade jag massor av alligatorer i mitt liv. Faktum är att jag skrev en lista i min stora, feta bok om "Saker jag inte kommer att sakna", d.v.s. saker som jag såg fram emot skulle försvinna ur mitt liv den dagen jag slutade jobba. Här är listan, i någon form av ranking med värst först:

1/ Ångest över vikande försäljning
2/ Morgonångest/stress på vägen till jobbet
3/ Ifrågasättande medarbetare
4/ All sorts strul***
5/ Söndagsångest
6/ Bilköer
7/ Hålla i möten
8/ Medarbetarsamtal med underställda
9/ Medarbetarsamtal med chef
10/ Kundsamtal, särskilt psykot på X****
11/ Tidrapportering
12/ Övrig rapportering
13/ Att sitta inlåst i ett mörkt kontorsrum framför en dataskärm när det riktiga livet pågår därute.
14/ Ifrågasättande chefsmail en fredag eftermiddag när man lämnat kontoret.

Ovan är de fjorton alligatorer som sprungit runt i mitt hus, shame on you mothafuckas. Troligtvis började det med en handfull små oskyldiga alligatorungar, för att sedan nästan osynligt öka på år efter år. Större blev de ju också, eftersom de åt upp alla kattungar jag försökte bända in i huset. På slutet levde jag i något som snarare liknade ett terrarium, så många var de. Och jag var inte välvilligt inställd till dem så som Skansen-Jonas hade varit, jag avskydde dem var och en på ett alldeles unikt sätt - min söndagsångest satt exempelvis som en klump i bakhuvudet. Min kundångest låg som en brännande boll i bröstbenet. Det ifrågasättande chefsmailet gav mig en stickande känsla i fingrar och tår.


Jag har nu dräpt varenda en av dem. Faktum är att jag sitter och skriver detta inlägg en söndagskväll, 100% befriad från måndagsångest, något som hade varit helt otänkbart de senaste åren (minns ärligt talat inte när jag började få måndagsångest men jag har nog haft det till och från sen jobbstart). När jag går igenom listan såhär i efterhand känns det helt surrealistiskt. Hade jag ångest över bilköerna? Jag kan nästan inte minnas det.

Med tabula rasa är det bara att börja plocka in kattungarna, något som jag påbörjade i samband med skolstarten när livet började anta sina nya konturer. Bara att inte behöva stressa på morgnarna - vilken livskvalitetshöjare! Jag har uselt morgonhumör och kan inte påstå att jag är Miss Sunshine nu heller, men jag slipper utsätta min familj för de där explosionerna av Drama Queen-ness som jag i regel brukade få runt 07:10, precis innan alla skulle packa ihop sig och bege sig ut genom ytterdörren (och något barn plötsligt kom på att det var utflykt med matsäck samma dag e d).


Paradoxalt nog är en av kattungarna en hundvalp som jag passar om dagarna. Jag som inte ens är hundmänniska. Men fröjden i mitt hjärta varje dag jag ser han ujujuj. När han snurrar runt i jakt på sin egen svans och jag faktiskt kan njuta av upplevelsen utan att samtidigt fundera på hur jag ska lyfta försäljningen eller värja mig i nästa telefonmöte med Belsebub. Andra kattungar är att jag ofta stannar och pratar med folk på stan, särskilt om jag är ute med hundvalpen (det är verkligen en raggningsmagnet detta med hundvalp, fast man får ett tvärsnitt av befolkningen i håven), jag tar en liten siesta mitt på dagen, jag sträckläser TIME istället för att hasta igenom rubrikerna och vi har vid upprepade tillfällen sedan skolstart spelat Svarte Petter hela familjen innan läggning. För någon som sitter med sedelrulle på fickan och lever The Consumerism Dream måste dessa aktiviteter framstå som snudd på debila*****. Och jag kanske är en under snittet enkel person, inte mig emot, men ni fattar inte hur mina nivåer av välbefinnande formligen har skjutit i taket sedan alligatorerna försvann. Som Marknadsförar-L beskrev det efter att ha lämnat en dysfunktionell arbetsplats: "Efter några veckor började jag se färgerna igen." 

Min poäng med det här inlägget var inte att skryta över min lökiga tillvaro (dessutom upplever jag likt gammelpensionärerna att jag har "fullt upp"). Ej heller vill jag mana er alla att gå och säga upp er imorgon för att kunna spela Svarte Petter (som för övrigt heter "Pekka" på finska och detta vet jag för att jag haft tid att även läsa det finstilta på kortlekens emballage) eftersom alla inte nödvändigtvis hatar sitt jobb. Tvärt om - undersökningar visar att närmare 16% faktiskt är engagerade i sitt arbete. Vad jag vill säga är allmängiltigt och kan appliceras på i stort sett varje livssituation: Du kan addera hur många kattungar du vill, men så länge du har alligatorer springande i huset kommer kattungarna inte att leda till någon långvarig glädje. Om du är olycklig i din relation kommer den även fortsatt att dränera dig på energi, även om du i övrigt har roliga och nära vänner. Om du har konstant värk i kroppen spelar det ingen roll att du kan äta middag på Sturehof två gånger i veckan. Att ha en psykopatchef kommer inte att kännas ok bara för att du börjat ta en akvarellkurs på kvällstid.  Alligatorerna måste ut innan kattungarna kan komma in.

Brad, en av programledarna för ChooseFI, tog som exempel att han numera ofta sjöng tillsammans med sina döttrar på kvällarna. Hur corny som helst - men något han inte hade sinnesro att göra när han fortfarande jobbade heltid. Det var väl något i den riktningen Herzberg pratade om när han formulerade tvåfaktorsteorin med hygienfaktorer och motivatorer. Jag har för tillfället mina hygienfaktorer uppe på neutralnivå. Nu är det dags att släppa in kattungarna. Mjau mjau.

Vad har du i ditt hus?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Partially Funded Lifestyle, ett fancy uttryck för att jobba deltid/gigga
** "Förr" = för ett halvår sen
*** En gång i tiden betydde det "All form av hångel". Sorgligt hur ord kan ändra mening med stigande ålder och ökat ansvar.
**** Hin Håle ni minns
***** Och jag håller med om att Svarte Petter kanske inte är det mest intellektuellt utmanande spelet men det är för roligt när minstingen ska försöka spela någon form av psyktaktik trots att hon är lätt att läsa som en öppen bok.