Jag blir kund hos Svea Ekonomi

Det var junis sista dag jag kom hem och fann ett brev från Svea Ekonomi på köksbordet. "Uhuh, this can't be gouuud" hann jag tänka innan min man sa "Det är nog bara reklam". Men jag har en mycket väl utvecklad magkänsla och jag hade rätt: Det var ett otrevligt brev avseende mina affärer med "Mr CHOW, Deira Dubai".

"Hej. Din försändelse från Förenade Arabemiraten, som skickades med FedEx, är belagd med tull och/eller importmoms enligt nedan. Tullverket beslutar i varje enskilt ärende om tull och/eller importmoms ska betalas. För info, se bla bla bla. Importmoms: 53 kr. Administrationsavgift: 116 kr. Moms 25%: 29 kr. Summa att betala: 198 kr."

Min första tanke var att det var ett bedrägeri. Sådana sker ju sommartid. Och vintertid. Mr Chow liksom. Och jag handlar i princip aldrig och ingenting, särskilt inte från Förenade Arabemiraten. Då föll min blick på en rad i dokumentet och den löd: "50 COTTON 50 FIBER BIKINI SET". Då föll polletten ned. Hade jag varit Ture Sventon hade jag väst: "Ständigt denna vessla", men nu väste jag "Ständigt denna tweenie". 

Jag backar bandet. Cirka tre veckor innan hade min tweenie, på sitt lealösa tweenievis med slängande armar och ben som aldrig tar slut, släntrat fram till mig med den där minen som påminner om gamla hötorgsmålningar på barn som skitiga i ansiktet fäller tårar, troligtvis över att deras båda föräldrar dött och de nu är hänvisade till träldom. Men min tweenies problem stavades bikini. "Mamaaaaaaaa, jag behöver en bikiniiii, alla andra har en bikiniiiii, jag har ingen bikiniiiii, vad ska jag baaaada i, jag har inget att baaada i mamaaaaaAAAAAAAAAAAA", ja you know the drill. Eyelinern smetade av alla drama queen-tårar och hvad är jag för mor att förvägra en tweenie hennes bikini så vi satte oss vid datan och surfade runt. Det var tydligen bara en som höll tweeniemått och det var denna:

Zaful? Aldrig hört talas om. Jag har mycket dåliga erfarenheter av att köpa saker från leverantörer vars namn jag aldrig hört talas om. Särskilt om de verkar vara utländska och således troligtvis inte har samma regler för reklamation och retur som svenska. Men nej, intygade min tweenie på det påstridiga och besserwissriga sätt endast tweenies förmår, priset angavs i kronor och de skeppade till Sverige (lite oklart varifrån men ni i efterhand vet jag ju att det var från Förenade Arabemiraten). Jag låter mig övertygas och vi klickar en bikini i varukorgen. SEK 137,71, rätt billigt va? "Rek. pris": 271 kr (enligt vem? FN:s organ för rekommenderade priser?). Lustigt nog visar det sig, när vi studerar fraktinformationen, att vi behöver addera just 271 kronor för fri frakt. En slump eller ett illmarigt skämt? Vem har 408,71 kronor som fri frakt-gräns? 

Men jag fortsatte ändå, villig att betala för frakten, för den var lägre. "Bara" 80 kronor. Med reservation att det då skulle kunna ta 4-8 veckor att få den. Det vill säga när sommaren är slut och bikinibehovet över. MEN - tada - det fanns ytterligare ett fraktalternativ nämligen "express" som skulle ge oss produkten inom 10 arbetsdagar så gentilt. Och för det alternativet hostade jag upp 188,9 kronor. Nu blir det löjligt, tycker kanske du, att betala mer för frakten än för själva bikinin. Jag antar att du som tänker så inte har en tweenie hemma, än mindre en bikinilös sådan. För det är ungefär lika behagligt som att ha ett varande munsår. Man vill bara bli av med problemet och gå vidare med sitt liv. Så jag drog iväg ordern. Jag menar, 326,61 kronor är ungefär vad jag hade fått betala för en mer kvalitativ bikini hemma och en sådan vill ju tweenien inte ha så...

Bikinin kom som utlovat, exakt tio arbetsdagar efter beställning, hela vägen fram till dörren, levererad av en man från Postnord. Rätt snyggt. Jag var nöjd. Hon var nöjd. Alla var nöjda. Tills brevet från Svea Ekonomi dök upp. Jag summerar talen för er för jag utgår från att ni är asintresserade:

Vad jag erfar är alltså en prisdiff mot utgångsläget på drygt 280%. Jag mindes då vagt en matris från Kotlers grundbok i marknadsföring, The Tweenie Positioning Target Matrix, och fann en viss tröst i att det faktiskt är en naturlag att det måste bli på det här viset, se då bara:

Jason, Lutz & Kalowski: The Tweenie Positioning Target Matrix (Kotler, The Fundamentals of Marketing, Benson Publ, 2013)

Varför är det så? Eller är det bara min tweenie som med exakthet väljer bort all rekorderlig svensk e-handel för skumma utländska aktörer med tveksam design och mycket tveksamma fraktsätt? Vad är det för fel på HM, Lindex, Intersport, whatever (när det kommer till att tillfredsställa en tweenies bikinibehov är jag beredd att dynga ner mig i fast fashion, dra av plåstet bara, men gör det fort!). 

Om du har en tweenie, hur ser konsumtionsmönstret ut? Har du själv motats in i obehagliga köpsituationer du sedan fått tulla dig ur?

Mvh/

FruEfficientBadass

P.s. Hon fick betala tullen. D.s.

P.s. 2. Nej, jag ljög, hon fick betala halva tullen. Jag är blott en tweenie motha sucka. D.s.2

The Power of Being Nice

I juni pajade vårt knappt ett år gamla kylskåp. Eller pajade...det höll konstant 15 grader vilket inte gjorde någon glad. Efter kontakt med Elgiganten (och då menar jag inte telefonkontakt för det visade sig vara omöjligt, min man åkte dit) fick vi ett nummer till skåptillverkarens serviceorganisation. Efter nästan två veckors nödlösningar med frysklampar in och ut ur kylskåpet kom han så då äntligen: Servicemannen. 

Han var en glad tjomme och efter hans cirka 15 sekunder långa konsultation och dödförklaring av kylen serverade jag honom kaffe och vi hade en liten pratstund. Jag tycker ju att den här typen av yrken är så intressanta. Den här typen av yrken = alla slags hantverkare, servicetekniker, sotare, VVS-fölk, eftersom de kommer i kontakt med ett tvärsnitt av den mänskliga materian och därmed ofta har roliga och/eller makabra historier att bjuda på. Mannen var onekligen ett riktigt kap. Inte bara hade han jobbat med allt mellan himmel och jord (bland annat varit roddare för stora rockband vars namn jag nu inte minns). Han hade betat sig igenom ett antal olika servicejobb under sin gissningsvis 30 år långa karriär och hade därför en massa bakom-kulisserna-info att bjuda på vilket han gladeligen gjorde.

Exempelvis fick jag veta vilka städer i mellersta Norrland som är trevliga (Hudik, comes without sayin') och vilka som inte är det (my lips are sealed host Sundsvall), om mannen som lät så trevlig på telefon men när servicemannen kommer dit visar det sig att han är tvångsmässig samlare med tidningshögar som blockerade entrédörren vilket omöjliggjorde inleverans. Eller IT-chefen som på förhand hade gillrat honom en fälla i att inte låtsas om en golvskada som hon sedan yrkade skadestånd för. Men han, som varit med förr, hade redan på plats förstått upplägget och därför tagit foton innan han baxade in skåpet och kontrade istället med bedrägeriåtal. Ja, det var i sanning en trevlig pratstund, så till den grad att barnen (som låg och sov, hélas, klockan var ju bara elva) undrade vad som hände där i köket eftersom vi tjöt av skratt. 

Direkt efter hans möte åkte jag tillbaka till Elgiganten och där väntade ännu en överraskning: Superservice. När kylskåpet väl fått sin dom dröjde det fyra (4) timmar innan ett nytt stod på plats i vårt kök och det gamla var borttaget (det handlade om något irreparabelt fabrikationsfel). De tog till och med bort de små tejpbitarna som håller fast hyllor och lådor samt tog med sig allt emballage. Jag höll på riktigt på att svimma. Vad är det som händer? Heja Elgiganten!

Och när allt nu var tipp topp och livet lekte hände det riktigt magiska: Servicemannen ringer. Vår business var ju egentligen avslutad eftersom det var återförsäljaren, inte tillverkaren, som stod som ansvarig. Trots detta erbjuder han sig att trixa fram ett nytt kylskåp från den egna organisationen. Hade jag haft hufvudet med mig hade jag ju utan darr på rösten tackat ja och fått ytterligare ett nytt kylskåp att sälja på blocket. Men nu har jag ju varit ihop med min man i snart tjugo år och det sitter i kroppsminnet att jag hamnar hos rektorn med sådana tilltag så det blev ett nej tack. Men detta att en serviceperson ringer och på riktigt vill lösa mitt problem, utan att det var hans skyldighet, var stort. "Vi löser det där e". Varför gjorde han det? 

Min teori: Jag bjöd på kaffe och visade lite genuint intresse för hans jobb och därmed honom. Och det fick mig att fundera. Hur stor andel av kakan "dålig service" har med KUNDENS beteende att göra? För även om det finns regelverk och praxis kring hur en reklamation ska skötas så är servicefolk och företagsrepresentanter till syvende och sist bara vanliga människor som tar dagliga beslut kring olika saker. Har man lust att göra det där lilla extra för en gnällspik? Vill man hjälpa en person man fattar tycke för? Svaren, i det fall du är socialt handikappad, är nej respektive ja.

Jag har själv aldrig jobbat i kundservice annat än ett kort inhopp en sommar för tretton år sedan. Att jag minns det exakta årtalet är för att det var ett trauma för livet. Vad är det med folk? Det är som att kundserviceportaler drar till sig nut cases. Människor som höjer rösten, kverulerar, svär, blir personliga och beter sig allmänt ohyfsat. Inte undra på att man skickar kundservicepersonal på kurs. Terapi och de-briefing är vad de skulle ha. Och massage. Om man då som kundservicemedarbetare, servicetekniker e d kommer i kontakt med någon som inte bara ser dig som en representant för Det Hemska och Otrevliga Produktfelet, utan visar att du förmår göra skillnad på reklamation och person, då är du in for a win baby. 

Jag har för övrigt en rätt rolig kundservicehistoria (moaaa cringe, jag ryser varje gång jag tänker på den). På ett företag jag jobbade på fanns det en kund som dagligen ringde in sina ordrar. Mannen i fråga hade en mycket karaktäristisk röst. Dels stammade han, men det var främst röstläget som var speciellt. Givet att det var tung industri och de flesta kunderna var lite av...grova karlar med tondörstämmor, stack han ut med sin gälla lilla stackatosopran. Han lät som en älva på besök i människovärlden. Fast en inte helt trevlig sådan, ska tilläggas, mycket gnäll där. Anyheuw, en dag ringer det till logistikchefen (som är chef över kundservicekillarna) och det nummer som syns på displayen är det interna kundservicenumret. När logistikchefen lyfter på luren hör han den gnälliga älvrösten och eftersom kunder sällan tog kontakt med logistikchefen, i kombination med att samtalet kom från kundservice där företagets practical joker jobbade, utgick logistikchefen från att det var ett PRÄNK. Han kontrar därför med att själv imitera "kunden" tillbaka: "Jaså jahaaaa, har du ett p-p-p-problem alltsååå, berätta meeer?" tills han inser att...det faktiskt är kunden i fråga. Som hade blivit inkopplad via kundservice, därav numret. Liiite svårt att tala sig ur den situationen.

Andra konstiga saker jag varit med om var på säljbolaget där vi hade ett brett sortiment av andra tillverkares produkter i portföljen och det kommer in en burk honung med ett finger i. Trodde kunden, tills vi (efter viss tvekan och äcklat petande med en gaffel) ser att det är honungen som stelnat i en nästan perfekt avbildning av ett finger. Eller mannen som ringde och tjöt efter överdriven användning av ett hårborttagningsvax på sina privata delar med ruskigt resultat och nu undrade vad han skulle göra (eeh, åk in till akuten?). Eller mannen i 50-årsåldern som upptog runt 50% av min tid genom att ringa in och klaga på att han inte hittade distribution av ett visst aknemedel i sin kommun. Tips från coachen: Har du tonårsakne vid 50+ kanske det är en hudläkare du behöver? 

Det var efter den här vändan för 13 år sen jag började sätta i system att vara trevlig när jag ringde all form av kundservice. Lägga mig platt: "Jag vet att det här inte har med dig att göra och jag kanske har viss skuld i att det blev så här...men jag skulle verkligen uppskatta din hjälp i frågan..." (observera att jag funnit stor framgång i blottande av strupen på detta kontra-intuitiva vis, många tror nog att det gäller att vara offensiv till 100% för att nå framgång med reklamationer). Exempelvis tabbade jag mig stort för några veckor sedan då jag bokade ej avbokningsbara biljetter på SJ som jag sen behövde avboka. Ringer in, är trevlig och lite ångerfull, adresserar medarbetaren med förnamn --> får pengarna tillbaka. Summa summarum: Var trevlig så får du bättre service. Har du några erfarenheter på området?

Mvh/

FruEfficientBadass

Att introducera FI för barnen

Vi har ju pratat om detta både länge och väl: Hur gör man för att lära barnen principerna kring FI? Jag skriver med avsikt FI och inte FIRE, för jag tycker att det kan vara väl defensivt att redan från början tuta i barna att arbetslifvet suger och att de bör ta sig ut a.s.a.p. Med det sagt vill jag verkligen skicka med dem de grundläggande ekonomiska principer som gör att de kan leva livet med lite svängrum utan att likt 90% av den övriga befolkningen gå runt och oroa sig för exempelvis avsked. Under en vit natt i juni (jag drack inte på hela natten) satte jag mig vid datorn och började författa ett epos med arbetsnamnet "Mammas tips till barna". 

Jag kom då fram till 44 tips jag vill att de ska få med sig hemifrån och jag är långt ifrån klar. Låt oss säga att tipsen, liksom mina blogginlägg, spänner från högt till lågt. Från "Bädda din säng varje dag" till "Var dig själv" (jag vet, klyscha, men sant). Det slog mig nämligen att jag och min man genomlevt ett och annat, inte bara kontorslivets abrovinker utan mycket mer. Lärdomar från livet, så att säga. Men det är rätt sällan vi sitter och delar med oss av dessa vid middagsbordet, eftersom det rör sig om det man i affärslivet brukar kalla "tacit knowledge", sånt man liksom inte lägger någon vikt vid. 

I familjelivet har man ju dessutom fullt med en massa operativa frågor kring världsliga ting. Vilket ju är helt fel fokus. Vi har nu, under några fjuttiga år mellan det att de har tillräcklig intellektuell mognad och det att de flyttar hemifrån, möjligheten att proppa barnen fulla med vår input, sen är fönstret stängt. Och ja, jag fattar att det enda riktiga sättet att lära sig om livet är att själv leva det. Men det ena utesluter inte det andra och ämnen på agendan är: Bör jag skaffa en akademisk examen? Ska jag bo utomlands? Hur genomskådar jag energitjuvar, härskartekniker, illasinnad marknadsföring, sekter, kosttillskott, charlataner? Vad säger forskningen om lycka? Och centralt: Hur och VARFÖR bygga en pengamaskin?  

Det är naturligtvis om den senare punkten detta inlägg kommer att handla. För i kommentatorsfältet har frågan dykt upp ibland ("Hur lär man barna?") och vissa har ambitioner av att själva skriva böcker eller manualer till sina barn. Jag har emellertid insett en viktig sak med att vara förälder och det är lägga ribban lågt. Riktigt lågt. Så man kan säga att vi kör en tvåstegsraket:

1) Walk the talk. Barnen har ju varit med på vår resa och har åtminstone någon form av luddig uppfattning om att vi kan leva det liv vi lever tillsammans med dem idag på grund av att vi på förhand sparat pengar. 

2) Plocka ut en riktigt "lågt hängande frukt" till dem. Det har, tror åtminstone jag, en direkt avtändande effekt på de små livet att smacka upp en avkastningsgraf och uppmana dem att spara 50% av sin nettolön i tolv år i syfte att bli helt ekonomiskt oberoende. De fattar ju inte ens varför de ska bli ekonomiskt oberoende, de är blott barn. Så här har ni min FI-punkt i min skrivelse, rakt av:

"Tips # 13: Skaffa omgående FU-kapital

Under de första fyra åren i ditt yrkesliv, spara en tredjedel av lönen i billiga indexfonder. Det innebär att du efter dessa fyra år har cirka två årslöner på kontot. Låter det tråkigt att spara? Jämför nedan två levnadsbeskrivningar:

1: ”Jag har ingen buffert. Därför måste jag stanna kvar på mitt tråkiga jobb och göra det min chef säger till mig att göra, annars kan jag inte betala räkningarna och måste flytta hem till mamma och pappa igen.”

2: ”Jag har två årslöner på kontot. Därför kan jag när som helst resa mig upp ur min kontorsstol och ge fräcka fingret åt chefen för att därefter ta en sista minuten-resa till Bali där jag kommer att ägna mig åt akvarellmålning i ett par månader medan jag funderar på nästa steg i mitt liv.”

Det smarta är att när du väl har de två årslönerna på kontot kan du kosta på dig att sätta sprätt på hela lönen igen. De två årslönerna ligger ju där och växer till sig (börspengar fördubblar sitt värde vart tionde år), helt utan din inblandning. Så du kommer alltid att ha ett frihetskapital redo som kan hjälpa dig om du behöver kasta loss från ett trist jobb eller en dålig relation. Ditt liv kommer att kännas helt underbart när dina beslut tas utifrån lust och glädje snarare än din ekonomi. Och om man ägnar sig åt det man har lust till gör man ofta ett bättre jobb vilket på sikt ger dig större framgång i allt du företar dig."

Som ni ser är jag inte alltför ambitiös. Jag säger inte att de måste bli ekonomiskt oberoende. Jag säger inte att de måste spara supermycket ("bara" 30%). Jag säger heller inte att de måste spara för resten av sina liv. Fyra år. Det är som mellanstadiet plus ett år. Greppbart. Efter den här tiden kan de sätta sprätt på hela lönen, för resten av livet om de så skulle önska. Men de fyra åren köper dem den fallskärm de när som helst kan lösa ut om de hamnar i en prekär situation. Och har jag tur kommer de fyra åren att ge blodad tand och de fortsätter att lassa in pengar löpande även framgent.

Jag insåg också snabbt att mina barn aldrig skulle läsa en skrivelse från mig. Den skulle hamna längst ner i högen av yoghurttallrikar, sytråd och oljefärg bredvid sängen. Så jag har börjat tvinga in den, under middagssittningarna. Där är de fast utan möjlighet att fly. Och om de inte är så förtjusta i att läsa så är de desto mer förtjusta i att prata så det här har blivit en magisk formel. Jag läser upp en punkt från Datan och sen får de prata. Bla bla bla. Och just den här dagen, när vi pratade FU-kapital, hade vi lyckligtvis ett litet besök som berättade att hon på 18-årsdagen skulle lösa ut en sorts trust fund (lugn, inte några stora summor, blott några miljoner) och att hon för de pengarna tänkte gå på college i USA. 

Aaargh, jag var tvungen att sidsteppa min passiva "mamma-till-en-kompis"-roll och å det starkaste rekommendera henne att istället göra ett enklare utbytesår, potentiellt med studiestöd från CSN, snarare än att själv köpa sig en kanske-inte-helt-hundra men asdyr college-examen och istället sätta av minst (MINST) hälften av pengarna i indexfonder. Jag hörde mig själv använda ord som "bolagsrisk" och "självrengörande" men såg då hur flickebarnet zoomade ut så jag återgick till Balimetaforen.

Well. Jag tror att de två olika scenarierna tog skruv. Trust-fund-barnet medgav, så himla moget faktiskt, att hon gärna skulle vilja vara nummer två, men nog hade agerat enligt punkt ett. Det ville de för övrigt alla, mohihahe... Det var så rart måste jag säga, för när minstingen förvirrat frågade vad "en tredjedel" var, illustrerade ett av de andra barnet (inte helt utan komisk finess) det hela med tre stycken chips, av vilka hon glupade i sig två och sparade ett. Fånigt kanske. Men en dag sitter minstingen där med första lönechecken och minns vagt de där chipsen. "Hur många var det man fick glupa i sig?"

Nu är fröet sått och det är bara att med jämna mellanrum vattna lite så ska det nog ta sig. För som Katrine Marçal sa: Barn är som våt cement, allt som passerar lämnar ett avtryck. Kanske kommer de inte att spara 30% av sin lön de första fyra åren i fångenskap. Men de kanske sparar en smula. Och de vet att möjligheten finns och vad den ger för potentiellt resultat. Och det är mer än de flesta får med sig hemifrån skulle jag tro.

Hur pratar du ev. FI med ev. barn?

Mvh/

FruEfficientBadass

Jag rensar bokhyllorna och blir lycklig

Aaargh, böcker, en evig följtetong på blögga. Kanske för att de ställer till ett sådan besvär såväl fysiskt som psykiskt. Först gjorde jag en rejäl rensning. Sen gjorde oss av med i princip rubbet inför flytten. Det är det här "i princip" som skaver för vi har fortfarande två olika bokförvaringar i vårt hus på landet: En hylla nere i TV-rummet för våra böcker och så barnens böcker i en hylla på övre plan. Gamla barnböcker som dessvärre - snif - inte läses längre, men som inväntar nästa generation för samlingen är en skatt.

Någon vecka innan jag tog mig an våra hyllor hade jag börjat störa mig rejält på att jag inte kunde hitta vårt fotoalbum från 2019. Jag hade okulärbesiktigat vår vuxenbokhylla säkert fem gånger utan resultat. Men vis som jag är av min ålder vet jag att det inte finns några genvägar: Man måste ut med det. OCH efter att jag upptäckt den perfekta rensningsformulan vet jag ju att jag måste gå igenom vår bokhylla åtminstone en gång per år, helst två. Så det var bara att sätta igång:

Trots att vi inte direkt införskaffat några böcker under året har det ändå trillat in lite grejjor. Ganska många anteckningsböcker från mina studier (all kurslitteratur har jag sålt eller ska sälja på Studentapan, bästa sajten för att köpa och sälja sådant), en del gratisböcker jag fått på loppis vid köp (alltså, man måste inte ta en bok, men ibland har jag inte kunnat låta bli) och en allmän röra. Så, ut med rubbet, damma av, sortera och TADA jag hittar albumet! Det var svart, inte grått som jag mindes det, och hade nästlat sig in mellan Bankbluffen och Pluras kokboks svarta ryggar. Lycka är när man hittar något man letat efter. Ni vet ju, det står till och med på min lista med "saker-som-gör-mig-lycklig"-saker sen gammalt.

JAG HITTAR NÅGOT SAKNAT = BLIR LYCKLIG

Behöver inte vara krångligare än så.

Sen sorterade jag ut en och en halv kasse skräpböcker och ställde tillbaka resterande. Fint och ordnat, alla anteckningsböcker omallokerade till bättre lämpade ställen i huset.

Dags att tackla barnens hylla. Jag tänkte att det kunde vara lika bra när jag ändå var igång. Den såg för övrigt inte ett dugg bättre ut, trots att de inte läser sina gamla barnböcker längre. Dessutom hittade jag en del vuxenlitteratur däri, exempelvis en radda P.G. Wodehouse och Graham Greene som jag aldrig läst men som jag bara inte kan göra mig av med på grund av den söta, orange Penguin-utgåvan.

Därutöver hittade jag en del diktsamlingar och annat jag nu, tack vare min rensning i vuxenhyllan, kunde ställa där, kat-ching. 

Ytterligare en kasse till tippen, företrädesvis med Kalle Anka-pocket och en del barnböcker, av det moderna och insmickrande slag (ofta med välgörande politiska budskap) fick åka med eftersom jag bedömer att de inte kommer att väljas ut att läsas för mina barnbarn. Åtminstone inte i samma utsträckning som någon av Lindgrenarna. 

Tre papperskassar till tippen! För som ni minns är böcker persona non grata hos loppisarna. Va?! Och vi köper inte ens böcker. Hur är det för människor som faktiskt köper böcker? Djäfvulens påfund dessa ting. Någon borde initiera bokbål. 

När rensningen var klar och Var. Sak. På. Sin. Rätta. Plats. kom jag på att den lilla skrutthylla jag målade i grå linoljefärg under projekt gästrum nu kunde komma väl till pass. I den har jag nu min Penguin-samling samt diverse annat jag inte kan göra mig av med men som inte platsar i vanliga vuxenhyllan på grund av fulhet (exempelvis min franska grammatik från gymnasiet som jag behöver när jag ska plugga med barnen). Nu står den på lut bredvid min nya arbetsyta.

En bok som tilldrog sig mitt intresse under rensningen var denna: "Det är serverat" av "festtraktörerna" Ulf Lundqwist och Kicke Sturesjö, från 1990. Varför i all världen har jag sparat på denna titel?

Efter en snabb slagning i detta praktverk förstod jag varför. För var annars kan man se paret Wahlberg laga spenattimbal eller göra kycklingfond, rätter som på den tiden var heta? 

Och det ger mig en sådan enorm tillfredsställelse att se hur fult allt var på den tiden. Jamen kolla in deras kök! Sedermera fick ju Pernilla en helt annat smak (vill minnas att hon har Guccitapeter i sin walk in closet) och jag skulle inte tro att hon skulle bjuda en festtraktör av idag på fond. Men det fanns en tid när hon och Emilio stod och spexade i ett kök med gardiner som ser ut som gammelmormors underkjol. 

Hur ser det ut i din bokhylla? Ordning och reda?

Mvh/

FruEfficientBadass

Grönbetesdags

Vi är väl ändå mitt i industrisemesterns epicentrum? Vill minnas att det var ungefär så här års jag och min man tog ut våra 3-4 veckor för att till fullo casha in på den svenska sommaren som enligt min erfarenhet peakar i slutet av juli. När vi då kom upp till lantstället var det en del att ta tag i kan man säga. Nu är allt tippelitopptrimmat på grund av tid. 

Runt omkring mig snappar jag upp en typisk jargong. Folk pratar om sina veckor. "Jag har vecka 33 och Janne tar vecka 18". Jag har aldrig förstått mig på konceptet veckor, de säger mig ingenting och nu vet jag varför: Gud ville inte att jag skulle pussla med semesterveckor utan leva ett liv i sus och dus. 

Är det inte märkligt? Vi har fördubblat vår effektivitet sedan 70-talet. Under 1900-talets första hälft gjordes prognoser på att vi kring år 2000 skulle jobba typ 5-8 timmar i veckan. Men ändå jobbar vi mer än någonsin, så till den grad att vi blir sjuka. Förutom några veckor om året då vi får gå på grönbete. Och vi KÖPER det. Det är fullt RIMLIGT tycker vi. 

I år är ju ett speciellt år, som vi säger när vi träffar fölk. Speciellt eftersom många, åtminstone i tjänstemannasektorn, släpptes ut på grönbete betydligt tidigare än vanligt, runt vecka...slutet av mars. Eller ut och ut, de släpptes fria ur sina öppna landskap med trendig konst, men hölls fjättrade från alltför vidlyftigt leverne med hjälp av olika digitala mötesappar. Oavsett vilket tror jag att svenne banan under 2020 har fått sig ett smakprov på vad det innebär att vara en frugal weirdo. Att plötsligt få oceaner av hemmatid istället för att pendla kors och tvärs. Tid att laga sin egen lunch. Tid att gå en morgonpromenad. Tid att, som MMM formulerade det, stå och sopa uppfarten i pyjamasbyxor klockan tio en tisdagsförmiddag. 

Själv går jag i motsatt riktning. När ni läser detta har jag jobbat heltid i snart en månad, som sommarvikarie på min redaktion. Och jag älskar det. Varför? För det första för att det är självvalt. Jag gör det för att skapa ytterligare fluff i kalkylen och för att jag tycker att jobbet är jämförelsevis kul. För det andra för att jag gillar att vara lite tvärtemot. Dessutom vet jag att det är högst övergående. När sommaren övergår i tidig höst och tjänstemannapopulationen börjar få arbetsångest, är det jag som checkar ut. Åtminstone delvis. Min förhoppning är att få fortsatt anställning (hell no, jag har blivit lovad fortsatt anställning), men det blir inte på heltid. Det blir knappt på deltid, bara en dryg vecka per månad. Jag har planlagt det så sinnrikt att jag bara kommer att behöva ha en måndagsångest per månad. 

Tror du att fler människor kommer att slåss för att slippa konstant båsnärvaro face-time när corona är över?

Mvh/

FruEfficientBadass

Ska ni renovera nu eller?

Sedan vi flyttat till vårt lantställe har jag fått den frågan ett antal gånger från folk omkring oss (företrädesvis män i blåställ). Jag förstår aldrig vad de menar. Vad? Fasaden brädades om för tio år sen, räcker inte det? Innanmätet funkar efter badrumsuppdateringen alldeles utmärkt, även vårt sofistikerade spissystem med två campingspisar bredvid varandra. Faktum är att min man på dessa spisar i somras tillagade den godaste rätten jag någonsin ätit - en pasta med räkor och pilgrimsmusslor som fick små änglar att sjunga i himlen. Exakt vad skulle vi renovera? Förutom taket då, men därtill är vi ju nödd och tvungna på grund av läckage.

Det fick mig att fundera, som Carrie Bradshaw hade sagt. Vad är det som gör det så självklart att man vid inflytt på ett ställe prompt måste renovera? Är det någon form av modernt revirpinkeri? "Ja alltså, köket fungerar ju, men det är kanske inte det vi hade valt i första hand he heee....så skiten åker ut [och vi åker in på livstid i kontorsbåset]".

Jag har varit med ett tag nu och har samlat på mig tillräckligt många iakttagelser för att kunna summera dessa i anekdotisk kunskapsredovisning. Om jag kondenserar alla de scenarios jag stött på bland vänner, bekanta och kollegor i åldersgruppen 60-talister och uppåt (storstadsregion) framträder ett mönster:

1. Man skaffar sitt första boende. Ofta en lägenhet. Här renoveras mycket lite på grund av dålig cash flow.

2. Man fortsätter att göra bostadskarriär. Kanske tillsammans med en presumtiv partner.

3. Det föds barn. Man längtar efter hus, eftersom barn "måste ha varsitt rum".

4. Vid det här laget har man renoverat satan i lägenheten och i kombination med den värdestegring som hade skett även utan renovering, kan man lassa in en rätt bra kontantinsats i ett hus.

5. Man köper ett hus någonstans mellan två förlossningar och befordringar. Ofta köper man det "billigt" eftersom det bott en gammal gubbe i det vars senaste renoveringsryck var att dränera huset i mitten av 80-talet. "Ja det finns ju lite att göra, men vi tänker ta det lugnt och låta det växa fram..."

6. Man tar det inte lugnt. För när karriärfamiljen väl landat i huset inser man att man under inga omständigheter kan laga mat i detta primitiva kök med låg diskbänk. Inte heller står man ut med att behöva sitta ner och duscha i det mintgröna badkaret som för övrigt ligger helt off-suite så man måste pinna upp eller ner ett våningsplan för att hinna med sin morgondusch. Och herregud, direktel? In med borrmannen.

7. Så man påbörjar en serie av ingrepp i huset, ofta med start i kök och badrum. Och när dessa tronar i glänsande majestät ser man än tydligare hur skabbiga övriga rum är så man fortsätter. Fortsätter och fortsätter tills hela huset ser ut som en sjöstanlägenhet på Hemnet. Varför bryr jag mig om detta? Folk får väl göra hur de vill, dessutom gynnar det byggvaruhusen och småföretagande VVS-män? 

Detta är vad som skaver en smula: Renovering har blivit ett imperativ, en norm. Genom att acceptera den här normen, exempelvis genom att med självklarhet fråga någon som byter boende "ska ni renovera nu eller?" befäster man att detta är något man bör göra. När det inte alls börs. För hittills har inga barn dött av att behöva sova i rum utan infällda spots. Mat kan lagas även på en gammal gasspis. Direktel kanske är miljövidrigt, men så är även renoveringshets. Och nu till mitt största störomoment: Renoveringar kostar skjortan och halva ärmen. Renoveringsbudgetar är som luft: De expanderar i alla [spar]utrymmen. Vilket gör att ett hushåll som ger sig in på renoveringsbanan väljer bort något annat, i det här fallet tid. Både i ett led (själva renoveringen som, även om den lejs ut på fackmän, tär på alla berördas scheman) som två (föräldrarna behöver sitta still i heltidstjänsten, gärna ett pinnhål upp eller två, för att finansiera det hela). 

Sen då den ultimata paradoxen: Det har hänt > en gång att jag besökt topprenoverade hem som, trots sina varsamt utvalda klinkers och fackmannamässigt utförda panelbyten, ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig. För att det är ostädat, rörigt och allmänt kaotiskt. Varför? För att föräldrarna inte har tid att ta hand om vardagslogistiken eftersom båda jobbar heltid för att ha råd att renovera. 

Jag tycker att det är helt i sin ordning att renovera. Men jag tvivlar på att merparten av de som kastar sig in i renoveringscirkusen sätter sig ner och funderar på alternativen. Vad innebär det att vi dissar vårt nuvarande innanmäte? Vad prioriterar vi bort? Hur skulle vi kunna fuska till oss en harmonisk känsla i huset utan att riva ut allt? Kanske tänker man inte så mycket på de skabbiga golven om vi lägger ut en stor härlig matta, håller golvet rent från en miljard leksaker och låter en mäktig radda levande orkidéer stå i fönstret? Kanske upplevs det mintgröna badrummet ändå som rätt mysigt om vi håller det rent från sjutton flaskor finkem, ställer in några korgar och bejakar färgvalet med med tjocka, lyxiga handdukar i samma färgpalett vilket vips får det hela att kännas avsiktligt? Och även om det spar oss femton sekunder varje morgon att ha badrummet i direkt anslutning till sovrummet istället för att behöva gå ner en våning, får vi väga in att en omdragning av rören kostar oss cirka ett år i kontorslandskap, om vi nu gillar tidsstudier. Tänk om vi helt enkelt sket i alla renoveringar som inte är direkt nödvändiga? What if?

Upplever du att folk renoverar för lättvindigt vid inflytt?

Mvh/

FruEfficientBadass

Den perfekta formulan för rensning

Jag har, som jag tidigare nämnt, halkat dit på en YouTube-kanal där en åttabarnsmorsa i södra USA delar med sig av sitt liv, sina hacks och sin vardag. Jag svär, det är beroendeframkallande att se filmerna om hennes vardagsrutiner. "Och sen går jag ner på bottenvåningen, gör en kopp kaffe och ägnar mig åt lite bibelstudier. Sen sminkar jag mig och fönar håret...". 

Den serie som initialt fick in mig på kanalen ifråga var hennes declutterserie, där hon bland annat rensar garderoben, badrummet och köket. Och det var i samband med någon av dessa avsnitt som hon redogjorde för en sorts rensningsformula som visat sig stämma ganska bra. Den går något i stil med: "Lika många gånger som du kommer i kontakt med ett utrymme per dag, lika många gånger ska du rensa upp och organisera utrymmet på ett år." Säg att du har en garderob som du besöker en gång på morgonen och en gång på kvällen. Ett plus ett är två. Du ska rensa i din garderob två gånger per år. I mitt fall stämmer den ekvationen perfekt för det gör jag ju, i samband med säsongsbryten kallt/varmt.  

Ett annat exempel: Jag är inne och roddar i skoskåpet uppskattningsvis sex gånger om dagen. Jag behöver alltså fixa iordning där en gång varannan månad för att det ska vara hyfsat välorganiserat, exempelvis säsongsuppdatera utbudet, dammsuga upp allt grus, ställa barnens skor för sig och våra skor för sig osv*. Vissa utrymmen behöver jag i princip aldrig organisera, som garderoben där vi förvarar vinterkläder under sommaren. Där är jag max en gång i månaden. Orkar inte räkna ut vad det blir men det finns säkert något snille bland er läsare som kan ange med vilka årsintervall jag behöver ta mig an det utrymmet.

Ett aktuellt exempel är besticklådan i köket. Jag gjorde i ordning den i preussisk precision i samband med en köks-makeover i oktober förra året. TROTS denna storstädning kunde jag nu i sommar konstatera att den blivit stökig och äcklig, med de karaktäristiska smulorna och fnulet i besticklådan. Vem lägger dit det?

Smulor och fnul.

Besticklåda före.

Besticklåda efter.

Det var ju inga revolutionerande förändringar. Några nysilverbestick jag hade med mig till lunchrummet på institutionen som jag nu kunde ställa tillbaka i skänken i matsalen. En burk till gummisnoddarna som trasslade in sig i knivarna. Äggharpa, skalare och lite andra verktyg ner i lådan under, som har köksredskap, inte bestick. Jag tog bort en av knivarna eftersom vi sällan behöver använda mer än tre åt gången.** Summerat: En fräsch, ändamålsenlig låda där inget stör. Med facit i hand skulle jag ju ha gjort det här redan i december. Och sen en gång i februari och april, eftersom jag är i denna låda runt sex gånger per dag. Men på något sätt tar man för givet att bara för att man tagit sig an ett utrymme så är det klart för all framtid. 

Tanken på att organisera alla sina utrymmen på månadsbasis är för deprimerande. Så även varannan månad. Därför tycker jag att det här angreppssättet var intressant. Att lägga resurserna där man är mest frekvent. Enligt det här resonemanget kommer jag ju exempelvis inte att behöva fixa i skänken i matsalen mer än en gång vartannat år, eftersom jag är där max en gång varannan dag. Detsamma gäller linneskåpet. Gästrum, torkrum likaså. Däremot behöver jag gå igenom skafferiet ungefär en gång i kvartalet. Kylskåp och frys likaså. Köksskåpen kanske två gånger per år, lika ofta som badrumsskåpet, garderoben och byrån med kläder. 

Hur ofta städar du ur din besticklåda?

Mvh/

FruEfficientBadass

* Alltså det är ju inget tvång från staten, men ger en härlig upplevelse varje gång man tittar in där sex gånger om dagen vilket ju inte är att förringa.

** Om ni undrar vad de runda sakerna med hål är är det minstingens lock till hennes "bunkar", d.v.s. de där glasburkarna med lock och sugrör som är så poppis nu och de använder hon dagligen.

Varför landet drar

Jag skrev ju nyligen ett inlägg om vad jag inte saknar med Stockholm (vilket visade sig mest röra olika former av trafik) men kom på mig själv med att rabbla upp en drös saker jag faktiskt saknar. Så vad har landet att kontra med då? Jag har ju redan redogjort för att lifvet på landet är enklare. Det är inga köer, inga jobbiga skolval, inget helikoptersurr, folk går långsammare etc. inget nytt. Låt mig berätta vad som gör att jag egentligen dras till landet. 

Jag får stövla runt

Det var mitt undermedvetna som avslöjade denna min längtan runt våren 2013. Jag satt på krogen (dåvarande Thalia, bakom Dramaten, hörnbord utomhus) och en bekant frågade varför jag på mitt VISA-kort inte hade personlig bild på barnen som sig bör utan en bild på ett rött hus med vita knutar. Jag berättade då för honom - in vino veritas - att min livsdröm var att en dag få bo på landet, följa årstidernas skiftningar och stövla runt på gårdsplanen utan annan agenda än att bara vara. Jaha, sa han då, varför gör du inte det då?

Vid tillfället i fråga var jag inte mottaglig för hans naiva kommentar. Det dröjde ända fram till maj 2015 när jag i sviterna av min andra lunginflammation för året låg och feberscrollade på ekonomibloggar och trillade över MMM som jag sakta började inse att det kanske var möjligt. Men drömmen hade då redan legat och grott där, om än outtalad. Det var ju i min värld så ytterst orealistiskt eftersom vi "var tvungna" att jobba i Stockholm och låta barnen gå i skola i just där. Varför? Mycket oklart, kanske kan sorteras i kategorin ”man-vet-vad-man-har-men-inte-vad-man-får.”

Vad är det med detta ställe då? Orten i sig - Hudiksvall - är inte jätteviktig. Det är själva gården som betyder något. Det är ingen riktig hälsingegård, den är för ny för det (bygget av det "nya" huset, det som är beboeligt, började under 1890-talet). Men släkten har bott i andra huskroppar (exempelvis en gammal parstuga som står kvar men mest används som loppis och verkstad) i nio generationer, om man räknar in mig. Det var inte helt självklart att just jag skulle få ta över. Särskilt inte med tanke på att min morfar drog från stället på 40-talet i sin quest för ett liv med musik. Kvar lämnade han tre äldre jordbrukande syskon med en tydlig successionsordning. Men en efter en dog de, utan att ha skaffat barn (eller jo, en fick ett barn, som inte var intresserat av gården). 

Morfar fick genom ett lyckosamt arvsskifte i 80-årsåldern tillbaka sitt älskade föräldrahem och när han dog fick min mamma ta över det. Sen fick jag det för fyra år sedan. Det hade räckt med att någon av morfars syskon lyckats avla fram någe eller att min mamma fått ett syskon (eller jag också för den delen) för att rubba cirklarna. Men nu blev det alltså jag, Stöckhölmarn, som fick ta över släktens stafettpinne i form av massiva mängder virke, handplockat ur hälsingeskogarna, under två decennier konstruerat i den huskropp jag nu sitter och skriver. Det är nästan lika osannolikt som att vinna på lotto. 

Överallt finns det spår av förfäder. Från kluddiga blyertsautografer på ladugårdsväggarna till teckningar, brev, gamla skolböcker, ja till och med "dåligt skinkspad -74" för er som varit med sen bloggens början. Och i takt med att företrädesvis mina föräldrar renoverat stället och moderniserat exempelvis badrum, desto mer beboeligt har det blivit. Delar av gården har varit kulturminnesmärkta fram tills i år, varför tapeter och takmålningar (och murriga linoleumgolv) förblivit intakta. En granne tipsade för ett tag sedan om att gården figurerar i byggnadsvårdssammanhang (se bild till stycke "Bröstningen" här). Det är enligt min åsikt direkt olämpligt att inte bo i ett sådant här hus om man nu är så lyckligt lottad att man har ett. Att hetsa förbi här tre veckor om året är husmissbruk. 

Och nu är vi här! Jag traskar runt på gårdsplanen i mina gummistövlar (ett par vid varje utgång), ser årstidens skiftningar och är lycklig varje morgon jag slår upp ögonen och fattar att vi faktiskt gjorde det. Det är precis lika underbart som jag föreställde mig i min fantasi 2013. Nej bättre, för i min fantasi såg jag att detta var ett projekt jag och min man skulle företa oss som pensionärer, nu är vi här och skapar ett liv tillsammans med barnen så att även de rotar sig i släktmyllan. Ett av barnen har precis skapat en sommarateljé i gammelhuset. Va? I stan hade samma barn ett rum på nio kvadrat. Vi kan ha katt, höns, två hamstrar som förfular matsalen (men var annars ska de vara, de springer i sina förbannade hjul hela nätterna så djurens ägare kan inte ha dem i sina rum!?). Om jag ska uttrycka det i en mening: Gården är min plats på jorden,  my own private pinewood Taj Mahal. 

Har du en speciell plats där du känner dig lite extra du?

Mvh/

FruEfficientBadass

Vad jag inte saknar med stan. Och vad jag saknar.

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus (i P.s.).

Det är nu ett år och två veckor sedan vi lämnade stan för landet och jag tänkte ta tillfället i akt att för er berätta vad jag inte saknar med stan. 

1) Parkeringsvakterna.

Nu hade vi inte bil sista året men upplevelsen av parkeringsvakterna har bitit sig fast i kroppsminnet. Känslan av att ständigt sitta i skiten. Du må ha parkerat med alla fyra däcken innanför rutan, men om P-vakten i fråga bedömer att den överskjutande delen av bilen ändå på något vis stör någon form av trafik, exempelvis trafiken i P-vaktens huvud, åker du dit. Och i Stockholm betyder det att prislappen börjar på en tusing. Jag minns en nästan parodisk scen när jag som hastigast stannade till på en av två lediga handikapplatser utanför mina föräldrars hus vid Norrtull för att lasta av eller i något. Det var tidigt på morgonen och gatan var öde. Men som ur tomma intet dök det upp fyra (4) parkeringsvakter som formligen kastade sig över mig med förmaningar om att man INTE UNDER NÅGRA OMSTÄNDIGHETER får ställa sig på en handikapplats såvida man inte har tillstånd och samtligas små bötesmaskiner var uppe ur hölstren innan jag brådstörtat fick dumpa grejerna på trottoaren och burna gatan ner för att sedan parkera i ett 100kr/minut-garage. Erfarenheter av det här slaget gör att jag får adrenalinpåslag varenda gång jag möter en P-vakt i Stockholm och det är rätt många gånger om dan. Saknar dem ej. Hudik har typ en P-vakt och det är oklart vad hen gör för man får stå gratis överallt.

2) Flygtrafiken

Bor man i centrala Stockholm ligger man under inflygningen mot såväl Arlanda som Bromma och det går väl an, det är inte lika illa som om man bor åt Bromma/Spånga till. Men sommartid dyker ett annat fenomen upp nämligen de hovrande helikoptrarna över Djurgården. Jag vet inte vad de gör där. Kanske är det Allsång som ska filmas, men i så fall finns ju betydligt smidigare alternativ i form av drönare. Det var i alla fall ett konstant smattrande från de där svarta helikoptrarna och det stressade mig nästan lika mycket som...

3) ...sirenerna. En ständigt pågående blåljusutryckning. Det var mycket märkligt, för jag/man fick aldrig veta vad som hänt och inte heller hade jag en polisradio (vilket heller inte funkar efter införandet av den nya polisradion) så att jag kunde ta reda på det. Ok jag låter fånig nu jag hör det själv, vad har jag med det att göra. Men varje dag ett antal brådskande utryckningar i närområdet. Det är stressande. Jag minns för övrigt en gång när jag var uppe på affärsresa i norra delarna av landet och jag på radion hörde att man hittat ett "bombliknande föremål" i en lägenhet på Gärdet. Var på Gärdet? Ett av barnen gick i skola på Gärdet. Jag minns att jag sa något om detta till en kollega där uppe och jag minns hans tunga suck och ett lakoniskt "Tur man int' bor i Stockholm". 

Det var en känsla av man alltid behövde vara på sin vakt eftersom skiten kunde träffa fläkten när som. Vilket den ju gjorde i början av året, när en bomb briserade på ett vittnesskyddsboende precis intill den park som utgjorde småttingarnas skolgård (om än kvällstid). Men då hade vi ju flyttat. 

Ett av våra barn var för övrigt och sålde majblommor vid Kungsträdgården samtidigt som terrorattentatet vid Åhléns, fem minuters gångväg därifrån. Hela familjen bevittnade också smällen med efterföljande rökpelare när en biogasbuss körde in i Klaratunneln en söndag förra våren. Ingen blev ju skadad och det var en olyckshändelse, men jag minns hur vi fick nästan hjärtstopp när vi stod nedanför Vasamuseet och såg det hända. Det såg precis ut som att röken steg upp från trakten kring Norrmalmstorg, rätt nära synagogan. Så vi hann ju tänka både det ena och det andra innan det stod klart att det var en olycka. Men jag minns att både jag och min man var helt inställda på att det var ytterligare ett terrorattentat. 

4) Trafiken. Säger sig självt att det är stressande med mycket trafik i en storstad. Vår gata var rätt lugn, men det räckte att ta några raska promenadminuter in mot stan för att behöva stå och stampa vid övergångsställen varannan minut. Undrar hur många timmar per år jag stått och väntat vid röd gubbe. Eller suttit framför rött i min luftkonditionerade firmabil (som kostade skjortan och halva ärmen, men det hade jag ännu inte listat ut) för att ta mig 45-60 minuter enkel väg till jobbet, bummer. Och på tal om sirener, minns hur jag en gång korsade Nybroplan och såg resterna av den smash'n'grab som skett utanför Gucci samma morgon, apropå blåljus. 

5) Trängseln. Och nu menar jag inte primärt trängseln av folk, som jag faktiskt inte har så mycket emot. Utan mer att det alltid var trångt att få saker gjorda. Gå och handla: Långa köer och stressade människor. Sätta barnen i Kulturskolan: Jättelånga köer. Hitta en parkering: Omöjligt. Få tid på vårdcentralen: Tre veckors väntetid, mot Hudiks typ två dagar. När många trängs på samma yta blir det helt klart meckigare att få saker gjorda. 

Ja, det är i stort sett det. Jag kan emellertid inte påstå att det är min motvilja mot staden som sådan som närt min längtan upp till Hudik. Det är snarare längtan till Hudik och vårt ställe där. Jag inser att jag är fett priviligerad, för att tala kidsens språk, som har två fina alternativ att välja mellan. Hade vi "tvingats" bo kvar i stan på heltid hade jag inte på något vis hängt läpp över det. Men lifvet på landet är helt enkelt...alldeles underbart. 

Men vad saknar jag då? Uppenbarligen vänner. Även om jag upplever att umgänget blir mer intensivt när vi ses nu, som när jag infiltrerade familjen Stina Vini i början av juni och var med dygnet runt en långhelg. Eller som när jag i vintras tillbringade en helg på ön med A då vi inledde med gemensam dagishämtning av de små flickeflarnen för att sen genomleva fredagsmys och lördagshäng ihop. Ett helt annat upplägg än när man som hastigast tar en Britt-fylla på stan för att sen återvända till sitt. 

Kultur. OMG kultur. Jag längtar ihjäl mig efter Moderna, Nationalmuseum, Waldemarsudde, Millesgården. Inte för att jag är särskilt konstintresserad, men jag gillar att dricka vin i dessa miljöer. Stadsbiblioteket! Och biografer, med utbud större än senaste Sunefilmen. 

Jag och äldstingen besökte Millesgården i juni för att spela kort.

Operan, att ta ett glas förbeställt vitt i guldfoajén. Le grand spectacle. Och även om Gävle symfoniorkester regelbundet besöker Hudik så är de inte Kungliga Filharmonikerna, än mindre Radiosymfonikerna. 

Djurgården såklart. Särskilt så här års, när fåren är lösa och man kan ta ett smygdopp ute vid Biskopsudden en tidig morgon. Doften av tång när man rundat Blockhusudden och anar Östersjön. Thielska galleriets trädgård. Jag får nästan ont i hjärtat nu när jag tänker på det.

Och sist men inte minst: Sturehof. Aldrig känner jag mig så levande som när jag salongsberusad äntrar detta ställe för att glida ner på en barstol i inre baren för en galopp. Det är livskvalitet. Hudik har visserligen...ställen man kan beställa öl på, men dessa ställen saknar alla de kvalitéer Sturehof har. 

Nu ser jag att jag faktiskt verkar sakna rätt mycket med Stockholm. Så jag får väl kontra med ett inlägg om varför livet på landet ändå vinner. TBC.

Mvh/

FruEfficientBadass

P.s. Just nu pågår sommarpocket-rea på Bokus och även om jag är en stark förespråkare för bibblan finns det vissa böcker jag brukar köpa på mig extra av när de kommer på pocketrea, som jag sen antingen ställer i det slimmade husbiblioteket eller ger bort. I sommarens rea (4 för 3) ligger exempelvis Factfulness och Svälten, två fantastiska böcker som båda med råge ger dig insikten om att det Inte Var Bättre Förr och som utbildar OCH är bladvändare på samma gång. Jag har lovat mina barn 500 kr om de läser den förra titeln och 2:3 har läst den, tänker att det kan vara ett bra verktyg att ha med sig i världen när löpen braskar och Interwebz slaskar. D.s. 

Jag rekondar bilen och sparar 2000 spänn (?)

Jag har på sistone börjat följa en YouTuber vid namn Angela Braniff. Hon är en kristen åttabarnsamma i amerikanska södern och jag kan bara inte sluta kolla. Jag trillade in via decluttertemat, hon poppade upp i flödet efter en mastodontserie där hon städat ur en igenslammad garderob och en helt grotesk samling kosmetika (hon slängde två sopsäckar med gamla datum och har uppskattningsvis två sopsäckar kvar) och diverse annat som skafferi, köksskåp, badrum, lekrum, home schooling-rum (naturligtvis hemundervisar hon de åtta barnen, adopterade från världens alla hörn), städskrubbar you name it. Alltid supersnygg och faktiskt rolig (Aarrgh! Mina fördomar mot kristna amerikaner i södern exponerade!). 

Efter varje video får jag lust att göra samma sak som hon. Dessvärre har jag ju redan gjort den här resan så jag har inte 250 kilo kläder att ta mig an, än mindre fyra knökfulla byråer med smycken eller sopsäckvis med smink, så jag har dreglande fått nöja mig med att titta på medan hon pysslat runt. Men slutligen trillade jag på en av hennes videos som faktiskt kunde appliceras på mitt liv: Bilen!

Det gick att skriva i dammet

Jag har ju berättat om när Toyotan kom in i våra liv. Det var efter ett år utan bil, vilket funkade utmärkt i stan. Men vi insåg att det var lite väl magstarkt att kräva att barnen - i ett kollektivtrafiklöst område - skulle ta sig till och från sina aktiviteter i vintermörkret, så det behövdes en sådan. 45 000 kronor, har funkat som en klocka (minus ett märkligt skrapande ljud från underredet vi ännu inte listat ut vad det kommer från). Passerade besiktningen utan en anmärkning, just sayin'. Men den är lite styvmoderligt behandlad i familjen. Vi tvättar den aldrig. Varesig in- eller utvändigt. Vi har visserligen servat den en gång, men inget underhåll utöver detta. Jag lastade den en gång så full med jord och gödsel att bakdelen skrapade i marken och en bränd lukt spred sig i kupén. Och notera att jag inte ens stannade för att lasta om. Men nedan video fick mig att tänka om: Jag ska hädanefter ge kärlek till denna kostnadseffektiva bil.

Sagt och gjort. På midsommardagen, medan min man sov och därför inte kunde anmärka på att jag helt regelvidrigt tvättade bilen hemma på tomten istället för att köra den till för ändamålet avsedd plats*, drog jag igång. När jag tömde bilen hittade jag dessutom en massa städartiklar i utrymmet vid reservdäcket, tydligen hade någon av bilens tidigare tio ägare varit mer ansvarstagande.

Jag var tvungen att googla på sämskskinnet, men tydligen använder man det till att torka bilen efter schamponering för att det ska bli glansigt och fint utan tvättränder och annat artvidrigt. Jag spolade, schamponerade, torkade utvändigt samt dammsög** och torkade det mesta invändigt. Till fönstren använde jag glastrasa. Det gör sig dåligt att visa före/efterbilder på utsidan men jag gör ett försök:

Ok syns dåligt men jag lovar, den var smutsig.

Skåda Svarta Faran, nyvaxad och polerad.

Den stora skillnaden var emellertid inuti. 

Jag rensade också ut en rejäl hög skräp, bland annat äppelskrutt och halvätna melonskivor som legat och gonat sig i sommarvärmen de senaste veckorna. Jag hittade också några skatter som ett par hårnålar jag behöver samt en nagelfil.

Avslutningsvis la jag på det medföljande vaxet med en bit frottéhandduk och efterpolerade med mikrofibertrasa. Jag skulle tro att den rekonditionering jag ägnat mig hamnar mellan alternativ ett och två i exempelvis den här prislistan vilket gör gällande att jag sparat mellan 1000 och 2 000 spänn. Det var faktiskt också rätt roligt, särskilt som jag lyssnade på poddar under tiden och fick vara ifred eftersom ingen i familjen ville riskera att bli indragen. 

Brukar du tvätta bilen själv?

Mvh/

FruEfficientBadass

* Fast efter att ha läst in mig på ämnet verkar det som att det är ok att göra det om man gör det på gräs eller grus och inte för ofta. 

** Vilken skillnad att använda egen dammsugare mot de där lama historierna på bensinmacken!

En kosmetisk produkt som funkar

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar till Parfym.se och Nordicfeel.

Jag är som ni vet finkemsminimalist och min uppsättning kosmetiska produkter ryms i en vanlig necessär. Jag har skrivit om det bland annat här och här. Med det sagt: När jag hittar någon ny produkt som verkligen gör sitt jobb ser jag det som min medborgerliga skyldighet att berätta om det (och i det här fallet - potentiellt tjäna en hacka på det). Varför? För att det mesta som säljs därute (du vet, utanför sparbloggosfären, i den riktiga världen) är överreklamerat, av marknandsförare uppblåst skit utan effekt. Jag vet, jag har själv varit produktchef för ett av värdens största varumärken för tonårshy som inte hjälpte mot finnar men däremot gav tonåringen fnasig hy, drömkombo. Jag känner också folk (folk = IGMR) som känner folk som jobbat med produktion av skönhetsvård som off the record medger att ytterst få produkter har effekt. Om en produkt ger strukturell och bestående effekt på exempelvis en hy ska den klassas som medicinskt och då säljs den sällan med spots på TV4. Ett undantag som åtminstone jag ser det är den fotkräm en av er tipsade om i kommentatorsfältet. Dyr men fantastisk, mina fötter har aldrig varit lenare och det spar mig en rejäl slant mot att gå till fotvårdaren fyra gånger per år. Nåväl. Nu följer min litania över mina naglar så har du inga nagelproblem alt. är man: Cirkulera, här finns inget att se!

Jag har alltid haft usel nagelkvalitet. Trots att jag har aldrig hållit på med akrylnaglar, gellack och annan kapitalförstöring utan enbart strukit ett lager lack per vecka, ok ibland två gånger i veckan. Men varför är det en deal-breaker? Jag har väninnor som gör samma sak och trots det har jättestarka naglar som bara växer utan att skiva sig, bli mjuka som isbergssallad eller fnasa till sig så att Allt Ludd Fastnar. Vid sidan av sned konst finns det en sak jag hatar: När ludd fastnar i en trasig nagel. UÄK! Ger mig existentiell ångest. 

Så mina krav är inte höga. Jag aspirerar inte på långa naglar, absolut ej. Funkar inte i min skottkärrevardag. Jag vill blott ha naglar som växer redigt upp till toppen av fingret. Under våren har de skivat sig så till den grad att jag varit tvungen att klippa ner dem under fingertoppsnivå och du hör ju hur skönt det låter - det blir rött och svider. Och lyss, även DÅ har de skivat sig! Typ ner till nagelbanden! Det är inte normaaalt hör ni det? Jag började på riktigt tro att jag led av någon form av näringsbrist men eftersom mina blodvärden ser bra ut och jag i övrigt är frisk utan varesig hud- eller hårproblem fick jag inte ihop det. 

Historiskt har jag testat olika produkter. Allt från en vidrig historia med formaldehyd som visserligen först gav jättestarka naglar, men efter ett par månader uppstod en mörk linje under naglarna och de började sitta löst. När jag uppsökte läkare (min inre Sherlock Holmes hade semester) konstaterade han att det verkade som om jag kommit i kontakt med något starkt toxiskt preparat och han undrade om jag jobbade med kemikalier i någon form. Så ut med den.* Jag har även testat mer harmlösa nagelförstärkare från de stora leverantörerna av typen Mavala utan resultat. En kvinna på Åhléns rådde mig att fokusera på nagelbanden och smörja dem med någon svindyr olja "eftersom det är i nagelbanden nageln bildas" (källa på det?). Så i våras kom vändpunkten, efter ett liv med skitnaglar. Det hela skedde i Sundsvall.

Jag hade tagit barnen på en liten stadstur eftersom de började klättra på väggarna i Hudik och Sundsvall är så nära stenstad vi kunde komma inom de tillåtna två timmarna. Medan småttingarna provade jeans inne på Lindex sonderade jag sminkhyllan och i IsaDoras ställ stod en produkt med det bullshittiga namnet "Pro-biotic Protection Nail Treatment". 

Jag vet ärligt talat inte vad som fick mig att köpa den givet min hopplösa historik på området. Jag är ju i grunden också mycket skeptisk till kosmetiska löften. Och probiotika liksom...modeordet från 10-talet, nu överfört till nagel. Övriga ingredienser: Lite oljor och glycerin. Men jag gjorde det, kanske som ett sista försök. Produkten har konsistensen av just en sorts rosa, trög olja. Man masserar in den i nageln så den blir inte som ett lack. Vilket betydde att man måste gå med bara naglar under tiden man använder den. Jag penslade och penslade, masserade och masserade, minst två gånger om dagen. Det här var i början av april. I skrivande stund, midsommar, kan jag bara konstatera: Det funkar! Jag förbannar mig själv för att jag inte tog en förebild. Efterbilden är nämligen inte så imponerande om man inte såg det katastrofala utgångsläget med skivor och splittringar åt alla håll och kanter.

Ja, helt vanliga naglar, tänker kanske du. Och detta är exakt min poäng: De är helt normala! För första gången i mitt liv så det här är en freakin' DRÖM för mig. Jag kan numera använda mina naglar till det de är avsedda för, som enklare verktyg när man exempelvis ska pilla av prislappar från sina loppsifynd eller skrapa av lite linoljefärg som torkat på fel ställe. Tidigare resulterade sådana aktiviteter i 9 fall av 10 med att det lossnade ett lager nagel. Nu sitter den där den ska, på nagelbädden. Och när jag klipper nageln hör jag ett tillfredsställande "klick" och inte det där mjuka, svampiga ljudet av isbergssalladsnaglar som mosas sönder. 

Så om du liksom jag haft riktiga nagelproblem, testa denna. Den kostar på länken nedan 119 kronor. Jag har i och med detta helt fasat ut min användning av nagellack (som jag inbillade mig skyddade mina naglar) så det går på ett ut rent ekonomiskt. Tid spar jag å. 

Har du några [kosmetiska] produkttips att delge oss?

Mvh/

FruEfficientBadass

P.s. Efter att ha läst kommentarerna nedan har jag på Nordicfeel införskaffat ett stycke Nuxe Huile Prodigieuse 50 ml (deras omdömen stämmer med era) och en The Ordinary AHA-peeling 30%. Man kan få rabatt om man signar upp för nyhetsbrevet (vilket man ju gör och sen avreggar man vid första utskick). Kvar på listan: Cataphil (till vintern) och Munkens, när min Footmender tar slut.

* När jag gjorde research inför det här inlägget såg jag att man numera förbjudit formaldehyd i kosmetiska produkter vilket jag sorterar i kategorin "allt var inte bättre förr" i mitt minnesarkiv. 

Så här simulerar jag min pension

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att uppdatera sitt nettovärde vilket i vanlig ordning ledde till en massa kloka kommentarer och synpunkter. Bland annat skrev "Fredrik":

"Ett problem (som jag inte riktigt löst i min fil) är att värdet av ITP2 (liksom PPM mm) är värden före skatt och på så sätt inte riktigt jämförbara med sparande på ISK, nettovärde av hus efter skatt och försäljningsomkostnader mm. Om du vill vara riktigt konservativ kan du multiplicera värdet på oskattade tillgångar med 0,7."

Under några sekunder fick jag blankt i huvudet. Herregud, har jag bortsett från detta uppenbara faktum? D.v.s. skatten på pension och bostadsförsäljning? Men så kom jag på att jag har räknat med det, fast inte riktigt på samma sätt som Fredrik föreslår ovan. Så här gör jag de gånger jag vaknar kallsvettig om natten med skriande tankar som "Herregud vad har jag gjort! Kysst båset adjö för ett liv i ekonomisk ruin!".

1. Värde bostad. Här tar jag ett genomsnittligt kvadratmeterpris från Hemnets "Sålda"-flik avseende mitt bostadsområde där en kvadratmeter kostar ungefär som en gård med kyrka här i bygda. "Sparslösarn" rekommenderar SBAB:s värdeguide, någon jag kommer att kolla in. Sen gjorde jag vid något tillfälle hela excercisen där jag med hjälp av min man gick igenom vad vi har i form av uppskjuten vinstbeskattning, beräkning vinstskatt vid olika försäljningssummor, uppdaterade mäklararvoden mm. för att komma fram till exakta, om än konservativa tal kring vad vi får ut vid slutpris 1, 2 och 3. Jag räknar för tillfället på lägsta möjliga scenario, snittpriset minus 10%. Vi bor visserligen på bottenplan men med en kick ass adress så jag har svårt att se att vi skulle landa långt under östermalmssnittet som inbegriper råttbon som Valhallavägen mot Roslagstull, Körsbärsvägen och brr Garnisonen (jag bara skojar! Det är jättefina lägen de å). 

2. Pensionstillgångar. Det stämmer att jag bara rakt av för in bruttovärdena i min Excelfil. Men det gör jag bara för att ha en benchmark mot tidigare mättillfällen, för att se om det går upp eller ner. Eller, som Fredrik säger, hålla generell koll på att det inte händer någe skumt. Jag använder inte mitt Excelark till att följa min resa fram till Dagen D då jag ska dra ur pluggen och leva strikt enligt 4%-regeln, utan mer "nice to know". Själva "leva-för" kalkylen gör jag genom att...

3. ...ha koll på ISK:en och eventuella andra inkomstströmmar som uthyrning, barnbidrag och giginkomster och försöka att kannabalisera så lite det bara går på den. ISK:en alltså. Hittills har jag plockat ut mycket lite.

4. Därtill gör jag någon gång per år en pensionssimulering på minpension.se där jag kollar vad jag får för pension i det fall jag från och med nu aldrig mer skulle dra in en spänn. Under "pensionsålder" anger jag "avtalad" (vad nu det betyder), under "lön och jobb" anger jag "saknar arbetsinkomst", under "uttagsålder" låter jag allt stå och likadant under "värdeutveckling" med ett ovärdigt 2,1%. I skrivande stund skulle jag enligt denna simulering få ut mellan 17-18' före skatt hela mitt 100-åriga liv och då inställer sig frågan: Vad blir hänna efter skatt*? Då gick jag fordom in på...

5. ...pensionärsskattekalkylatorn, vars primära syfte var att av PRO belysa någon form av orättvisa som ansågs drabba alla fattigpensionärer i deras miljonkåkar runt om i landet. Men jag använde den bara till att räkna ut min pensionsskatt. Nu verkar tanterna ha fått igenom sin agenda om att få ut 121 kronor mer i månaden och till min förtvivlan har de helt enkelt stängt ner räknesnurran. Men antar att du bara kan räkna x0,7, vilket i mitt fall blir 11 900 kronor efter skatt vilket är en jävla dröm. Men jag vill inte framstå som dumoptimist, herregud, systemet är ju på väg att rämna har du inte hört, så jag räknar med 10 000 från avtalsenlig pensionsålder och framåt. 

6. Sist men inte minst går jag till den i mitt tycke absolut överlägsna FIRE-snurran nämligen Financial Mentors Ultimate Retirement Calculator, där jag petar in alles. Jag vet exempelvis att jag kommer att få barnbidrag och lite giginkomster åren som kommer. Vid 53 cirka säljer vi lägenheten och då petar jag in mitt absolut mest konservativa och beskattade samt mäklararvoderade vinstestimat under "One Time Benefits". Under "Post-Retirement Income" lägger jag in min nettopension om 10 000 kronor/månad. Eftersom jag är rätt övertygad om att stipulerad pensionsålder kommer att hinna höjas både en och två gånger till innan det är dags att casha ut lägger jag in ålder 70 år för mina pensionsuttag. 

Snittavkastning på kapital sätter jag till ett inflationsjusterat och i mitt tycke egentligen för försiktigt 5%. Och så petar jag in ett arv vid 75 också. Varje gång landar jag i att kalkylen håller. Just ovan input gör gällande att jag kommer att dö med ett antal millar på banken men det som avgör är att jag håller lite styrfart åren som kommer, d.v.s. att jag får in lite stålars i någon form av side hustle, gärna uppåt 6-7000 kr/månad efter skatt, för att slippa slakta ISK. Nu står ju barnbidraget för hälften av detta, men de är ju inte barn för evigt hélas. 

Har jag tankevurpat? Tacksam för input.

Mvh/

FruEfficientBadass

* "Vad blir då detta?" på hälsingemål.

Ta bort visuella störningar

Jag vet inte om det är corona som gjort att jag den senaste månaden så fullkomligt snöat in på inredningsvideos (företrädesvis med minimalsittema) på YouTuuuube. Det är ju inte så att min tillvaro förändrats särskilt sen den sociala distanseringen, men såklart, jag tillbringar mer tid hemma när kurserna på universitetet gick över till att bli digitala. Dessutom är det först nu, efter ett år på landet, som jag verkligen börjar känna att det här är mitt hem, 4real doll.

Any heuuuw, jag fick ju som ni vet ett ryck att ta tag i smurfköket och ju mer jag gräver ner mig i det här med visuellt skräp ("visual clutter" som flickeflarnen på YouTube kallar't) desto mer besatt blir jag. Jag vill skala av, streama, minska intrycken i inredningen. Jag hittade en riktigt bra video på området vars tips jag skamlöst nu kommer att lägga ut på blögga men FÖRST en bild som jag nålat upp framför mitt nya skrivbord i gästrummet på övre plan, en bild som följt mig genom åren och som jag nog tycker uttrycker essensen i vad jag tycker är visuellt tilltalande:

Fråga mig inte om detaljerna, det är någon form av eldstad i bakgrunden. Men den enkla soffan, de lika enkla kuddarna i samma färgskala, en liten spontant rufsig (?) bokhög, den sandfärgade filten, omg ljuset som silas in mot väggen...Det är så vackurt. Jag skojar inte om jag säger att jag hade kunnat leva i den här soffan 24/7. 

Videon jag nu kommer att referera till heter "10 ways to eliminate visual clutter and create an attractive space" och du kan se den i sin helhet här. Om du sitter i Teamsmöte kan du bara läsa min sammanfattning nedan:

1. Samla saker i boxar. För min del har jag exempelvis samlat allt som är TV-relaterat (aktuella DVD-filmer, fjärrkontroller mm) i en gammal margarinlåda bredvid soffan. Ok vid tidpunkten för fotot hade jag inte städat undan på DVD:n men ni fattar grejen. Jag går icke och lägger mig med tre fjärrisar liggande på soffbordet för det är inte det första jag vill se på morgonen när jag kliver upp.

2. Använd dig av ett begränsat antal färger. Alltför många färger är jobbigt för hjärnan att ta in. Genom att hålla dig till ett fåtal, gärna dämpade och/eller naturliga färger, avlastar du sinnet. Jag håller mig mestadels till vitt/beige/grått, oavsett rum, men ibland lägger jag till någon färg. Paradoxalt nog är vårt sovrum lite av en färgexplosion av orientaliska mattor, Josef Frank-tyg på väggen, en färgrik tavla etc. Men det är i princip enda undantaget. Den som är skickligare än jag på inredning kan säkert köra hårt på en färgstark palett men ändå få till ett lugnt och vilsamt helhetsintryck, men jag håller mig till grunderna.

Stolarna var från början buteljgröna med grön/blått blommigt mönster. Målade och satte på Indira-överkast från IKEA. Inte kul, men lugnt. 

3. Undvik tavlor med text. Inte enbart för att de känns uttjatade men också för att det kräver någon form av tankeaktivitet varje gång du eller en gäst äntrar rummet. "Vad står det där i snirklig stil, carpe hvad?". 

4. Håll köksytorna fria. Eller så fria det bara går. Jag försökte faktiskt plocka undan soda streamern och brödrosten efter det här inlägget men det är inte logiskt. Vi använder dem flera gånger om dagen och att få man och barn att sätta sig på huk varje gång de ska ner och bubbla vatten under diskbänken kommer att leda till psykisk stress för mig, så jag lät det vara. Men i övrigt har vi det clean. En liten tankeövning här för dig med diskställ: Testa att en vecka ställa bort det och istället lägga fram en simpel kökshandduk som du lägger disken på? Så fort disken är torr och du ställer undan den (kanske får du lust att torka den på en gång?) hänger du undan handduken och VIPS ren diskbänk. Diskmedel i en snygg flaska snarare än köpeflaskan (här måste jag hitta något snart, har gjort reklam för Grumme allt för länge) och en snygg burk/bägare att ställa diskborste, svamp etc. i. 

5. Häng tavlorna rakt. Aaargh få saker gör mig så ur balans som sneda ramar. Det har hänt vid ett antal tillfällen att jag rättat till "konst" i offentliga rum eller i barnens skolor för att jag helt enkelt inte står ut. Vad är det med sneda tavlor som får det att kryllas i mig? OECD, som jag sa till min man för ett tag sedan innan han påpekade att akronymen avser The Organisation for Economic Co-operation and Development. I vilket fall - raka saker på väggarna stör minimalt i psyket hos lättpsykade människor. 

6. Pynt i ojämna tal. Motsatt feng shui, där man förespråkar två av allt (åtminstone om man vill hitta en partner flumflum), menar flickan att man ska ha ojämna tal - tre, fem, sju - fast allra helst tre eftersom många blir stökigt, av exempelvis krukor i fönstret, tavlor på väggen. Enligt hennes ej redovisade källa är talet tre magiskt, något som "vårt sinne känner tillfredsställelse över". Jag vet int' ja, men visst kan man pröva. 

7. Göm sladdar. 

8. Rensa bort döda blad från krukväxterna.

9. Minska antalet tavlor på väggarna. Varje tavla måste återigen processeras av hjärnan vilket undermedvetet skapar en liten, liten ansträngning varje gång du passerar. 

10. Håll hyllorna rena. Hon talar här om "negative space" av den typ du ser på ett konstgalleri. Verket får betydligt större genomslagskraft om det ses med gott om ren yta runt. Gäller såväl tavlor som möbler, skulpturer, föremål av alla de slag. Less is more, som vanligt. Kommer osökt att tänka på min vän vid Karlaplan som övertagit två bordslampor av märket Laura Ashley av någon i släkten. Jag kan nästan inte med ord beskriva dessa lampfötter mer än att de innehåller många citrusfrukter. De är som en hyllning till citrusfrukten i 3D. Alla citrusfrukter: Citroner, apelsiner, mandariner, grapefrukt. Inte lime. Tror jag. Är lamporna hemska? Är de vackra? Min vän har ännu inte bestämt sig. Men de tronar i ensamt majestät i ett gigantiskt fönster i ett rum som i övrigt är helt harmoniskt med vackra, nyslipade golvtiljor ("vi använde ett golvlack som vanligtvis används på flygplatser" sade trebarnsmorsan rutinerat), ljusa väggar, i princip inga tavlor och milda färger på tyger. Funkar! Hade nog inte funkat lika bra i ett boomerhem.

Själv gjorde jag ett par små små köksjusteringar efter att ha sett filmen. Kan du se vad?

Kommer inte undan lappen på väggen, det är min mans veckomeny och jag vill på inget sätt äventyra det upplägget. 

Tänker du något på visuella störningar hemmavid och i så fall vad?

Mvh/

FruEfficientBadass