Skaffa ett frugalt mindset

I somras bytte vi familjeabonnemang från Tele2 till Telia. Tele2 var en bra operatör, minus att det inte gick att ringa med dem. Försämringen skedde gradvis ungefär från det att min man blev dålig och fram tills det att vi gjorde slut med dem i slutet av juli. Då var täckningen så usel att jag överhuvud taget inte kunde ta emot samtal inuti huset utan fick rusa ut på vägen i hopp om kvarvarande ringsignal för att därefter slutföra samtalet på grannens tomt. Jag ställde till och med ut en campingstol där så att jag kunde föra de timslånga anhörigsamtalen utan att behöva få fästingbett. 

Tele2:s kundtjänst hade med stor sannolikhet gått kurs i att visa förståelse för kundens frustration. De mätte och testade och bekräftade utan knussel att vår täckning var obefintlig, för att därefter smidigt sortera ner ärendet i malpåse i hopp om att...jag vet inte...problemet skulle upphöra. Vilket det inte gjorde och efter att ha väntat i veckor och stått i telefonkö en timme gånger tre, i kombination med att campingstolen gick sönder, flyttade vi över abonnemangen till Telia. 

Eftersom vi inte har wifi utan är helt beroende av bra mobil uppkoppling för allt internetbaserat var det här ett lyckodrag. Inte bara kunde vi använda våra mobiltelefoner till att telefonera med, vi fick betydligt bättre uppkoppling med TV och datorer OCH med i paketet låg dessutom fri Netflix och C-more. Totalkostnad 1 400 kronor eller däromkring per månad, för fem abonnemang med obegränsad surf. Eftersom vi då kunde stryka Netflix kan man säga att vi betalar 1 300 kronor per månad eller 260 kronor per person för allt surfrelaterat. 

Enda smolket var att Telia försökte låsa abonnemanget i två år, trots att vi i samband med abonnemangsuppstart inte fallit för bondfångeriet ”mobiler på köpet". Och eftersom jag dagarna innan varit i kontakt med en annan medarbetare på samma firma som INTE försökte binda abonnemanget i två år, var det en lätt sak att hustla sig ur. Tips till Telia: Blås enbart kunderna konsekvent, ad hoc-tricks kan misslyckas. 

Omständlig inledning på dagens tema som är "skaffa ett frugalt mindset" med tillägget "genom att ta del av proletära skildringar". För på C-more låg en hel svensk filmskatt inklusive Elvira Madigan, Fanny & Alexander, Utvandrarna och Nybyggarna. Det var i mitten av december som jag och min man avsatte två heldagar de sistnämnda. 

Vi har precis som alla andra sett dem, det var väl det som gick på SVT när man var liten. Men det enda vi mindes var "Jag tyar inte längre Karl-Oskar" och maskar i en biff. Jag var inställd på sex timmars tristess, men fann till min förvåning att jag blev helt fängslad. Jan Troell 4 president, vilka filmer! Låt gå att det inte är högoktanig action, men det är heller inte långtråkigt (möjligen tappar Nybyggarna lite på slutet). Och vilka skådespelare! 

Det som slog mig under pågående tittning var hur bisarrt det är. Vi snackar 170 år tillbaka i tiden och Sverige var ett U-land. Om man bortser från uppenbart besvärande omständigheter av typen religionstvång, att det var legio att prygla sina anställda med gärdsgårdsstörar och att en rumsren beteckning på en bybo var "idiot", var vardagen så oerhört erbarmelig. Bara maten. I den mån det fanns någon mat. Saltad sill, potatis, korngröt.

Men sen kom torkan och då kunde man hälsa hem. Eller överdrivet regn eller köld eller ett blixtnedslag i "ängahuset" och då var det adjöss med kreaturen. Ett livslångt lidande, med den sälla evigheten som enda morot. Och det är här jag blir knäpp på riktigt. För när vi i pausen mellan Utvandrarna och Nybyggarna skulle hämta ett barn på skolan kom jag på mig själv med att på nytt bli förälskad i vår 13 år gamla Toyota. OMG! Tänk att få färdas i detta bekväma, varma färdmedel på asfalterad plogad väg istället för som K-O och Kristina skumpa fram på hästdragen skjuts över gropig leråker, utan någon som helst stötdämpning. Och jag har ultralätta kängor med fleecefoder istället för spetsiga träskor fyllda med halm. Jag skulle gå så långt som att säga att fleece ensamt ökar livskvaliteten då vs. nu med runt 100 procent. 

Och tänk att, trots att kylskåpet gapar halvtomt, ha tre-fyra lunchalternativ och till och med möjligheten att åka ner på stan och köpa restaurangmat, istället för att skrapa ihop gamla sillabitar från botten av en tunna. För att inte tala om att när som helst kunna få tillgång till adekvat sjukvård om ens barn skulle få för sig att sätta i sig en balja med svällande korn. Istället för att sända efter en glosögd gumma i grannbyn vars huvudnummer är att lägga huvet på sned och uppmana till bön. 

Jag har ett annat exempel från våren, nämligen Aino Trosells Hjärtblad, berättelsen om dalkullan Hulda som på 1860-talet vandrar till Stockholm för att ta tjänst som tvätterska. Fiktion förvisso, men det känns som att Trosell vet vad hon pratar om när det kommer till levnadsvillkoren. Och efter att tidigare ha läst Magnus Västerbros Svälten - om hungeråren som formade Sverige, känns beskrivningarna riktiga. Det var ont om mat, ont om tyg, prylar, värme, kärlek, ont om allt. Utvecklingsmöjligheterna var ytterst begränsade såklart, du var en produkt av din familj och gick i dennes fotspår. Om man inte likt Hulda lyckades snärja mannen i det hus man jobbar och bli fint gift, men den chansen var väl ungefär lika stor som att skrapa fram >50 kronor på Triss. 

Jag inser att det låter såväl självklart som förnumstigt att uppmana till att "försöka uppskatta det du har". Det vet vi ju alla att vi ska. Vi vet också att vi ska försöka vara goda människor och att vi ska röra på oss mer och så vidare, men tricket är att verkligen göra det. Och då behöver man hjälp på vägen. Det här är hjälpen: Se filmer om livet förr. Läs Trosell, Ivar Lo och andra proletärförfattare. Läs Svälten. Det ger i sanning en extra dimension på tillvaron och du kommer i dagar, veckor, ja kanske månader, att på riktigt njuta av ditt luxuösa liv. 

Nu ligger ju inte en USA-resa i planeringen för oss än på ett tag. Men tanken är kittlande. Den dagen min man mår bra och vi känner oss redo, kan vi sätta oss på ett flyg som tar oss över Atlanten på sju-åtta timmar (? har dålig koll). Vi behöver inte spy oss halvdöda i tio veckor och få löss på köpet. 

Vi kan elda huset varmt och läsa jordens alla böcker och få hjälp när vi behöver och sova i varma rena sängar och äta god och näringsrik mat, oavsett hur väderleken ser ut en viss sommar. Vi behöver inte oroa oss nämnvärt för att barnen ska dö i banala sjukdomar och skulle nya sjukdomar uppstå kan vi räkna med att ett antal snillen runt om i världen slår sina kloka huvuden ihop för att lösa problemet. Och allt detta, knappt två hundra år efter helvetet. 

Och jag skäms en smula över att jag beklagat mig över att "Tele2 är sååå dåliga på kundreklamationer". Om det finns en högre makt vill jag tacka hen för att så lägligt ha placerat mitt födelseår så sent. Och på denna plats, ett Sverige som gått från bonde/klassamhälle med sockenstuga och sexårig skolgång till ett ingenjörsland på rekordtid. Så om du till äventyrs går runt med gnagande känslor av depravation och "varför-får-inte-jag"; se filmerna. Det är som att gjuta olja på nextopiavågorna. Du blir lugn, du blir fin, du blir tacksam och törs jag ens lova detta - mer lycklig?

Har du några film- eller boktips på temat?

Mvh/

FruEfficientBadass

Börsdepp och filmyra

Tråkig börs. Jag har Avanzavägrat i flera veckor nu. Brad skriver i veckans The FI Weekly: "It’s remarkably easy to get caught up in the doom and gloom of seeing 10%+ of your net worth evaporate (on paper at least) in one month. It obviously never feels good, but we know from listening to JL Collins, that stock market corrections (10% drops from recent peaks), bear markets and even crashes are perfectly normal and expected over an investing lifetime. And while it’s impossible to know where the markets go from here, my belief in the FI Fundamentals of having a significant savings rate and continuing to purchase new shares of the Total Stock Market Index Fund at a "discount" in bad times will play out as my best bet over the long-term. Now is a good time though to take 10 minutes to listen to JL’s Guided Mediation for When the Stock Market is Dropping, which never fails to make me feel calmer and more at ease."

Jag skulle, vid sidan av Collins-meditationen, vilja flika in att Göteborgs filmfestival börjar idag vilket känns extra välgörande efter veckans Guldbaggegala där lejonparten av nomineringarna i vanlig ordning gick till barnfilm. Inget håller dig borta från säljknappen lika effektivt som kvalitetsfilm. Precis som förra året kan du streama rubbet och det till en mycket billig peng: 350 kronor. Vi loggar in från tv:n och kan se hela familjen. Och vilket program! Jag har i skrivande stund favoritmarkerat följande:

Nobody has to know (27/1)

Festivalfavoriten Bouli Lanners och Michelle Fairley (Game of Thrones) övertygar stort i bitterljuvt kärleksdrama om överraskande möte mellan två outsiders på en isolerad skotsk ö. 

The Beta Test (28/1)

Jordan Hines är snygg, framgångsrik, rejält driven och ska snart gifta sig. När han får ett stiligt, purpurfärgat, kort med en mystisk inbjudan till ett exklusivt hotellrum kan han inte motstå. Snart krackelerar både hans egen fasad och den tillrättalagda världen runtomkring – och paranoian växer.

Kupé nr 6 (29/1)

Studenten Laura har en krisande relation med den världsvana akademikern Irina, som ställer in deras planerade järnvägsresa till hällristningarna i Murmansk. Laura åker ändå, men tvingas istället dela kupé med den råbarkade och dyngrake gruvarbetaren Ljoha. Kupé nr. 6 är Finlands Oscarsbidrag och tilldelades Grand Prix vid filmfestivalen i Cannes.

Hit The Road (30/1)

Panahi den yngre levererar en cineastisk pärla och ett levande porträtt av en familj på en ovanlig utflykt genom ett vackert och bergigt iranskt landskap. Det är äldste sonen som sitter tyst vid ratten i denna originella roadmovie som framkallar både skratt och tårar och är både enkel och komplex. Hit the Road premiärvisades på festivalen i Cannes och vann priset för bästa film på London Film Festival.

What Do We See When We Look at the Sky (31/1)

Det slår gnistor när fotbollsspelaren Giorgi och farmaceuten Lisa stöter ihop på gatan i Kutaisi. Men fortsättningen kompliceras av förbannelsen som innebär att de nästa morgon vaknar upp förändrade och inte längre kan känna igen varann. Vann kritikerpriset på filmfestivalen i Berlin. 

Private Desert (1/2)

Machopolis med relationsproblem ger sig ut på en resa genom Brasilien för att söka upp sin nätflirt – och tvingas omvärdera både sina konservativa värderingar och sig själv. Private Desert är en välspelad, finstämd berättelse om ett oväntat möte som startar med chock, ilska och aggression men landar i ett känslomässigt uppvaknande och den revolutionerande insikten att kärleken kan vara gränslös.

Tillfälligheter och fantasier (2/2)

Ett oväntat triangeldrama, en misslyckad honey trap och ett möte som börjar med ett missförstånd och slutar med rollspel. Hamaguchi (Happy Hour, GFF, 2016) visar på livets stökiga oberäknelighet i tre både ljuvliga och melankoliskt cyniska små berättelser om ånger och felaktiga val, i sin tur rytmiskt indelade i tre partier vardera. Sista delen är dessutom inget mindre än en smart science fiction-artad tolkning av pandemin.

My Night (3/2)

Det är årsdagen för systerns dödsdag och Marion vet att minnet kommer att plåga henne. Mamman vill samla familjens vänner, men Marion orkar inte utan drar ut på stan med kompisgänget för att skingra tankarna och mildra den stundande sömnlösheten. Det blir ett dygn av samtal, filosoferande, klubbande och nattliga möten. Lou Lampros bär filmen på sina axlar och spås en lysande karriär – men hon understöds också av romantikens huvudstad Paris som imponerar stort i en vital biroll.

Boiling Point (4/2)

Andy är den lovande kocken vars restaurang utgör hela hans liv. Det är också hans adrenalinstinna energi som ledsagar oss i denna fantastiska kameraåkning, helt utav avbrott, mellan fine dining och personliga problem. Och till råga på allt skall hans gamla chef och en upphöjd matskribent komma och dinera. Underbara skådespelarinsatser i ett drama där skratt och allvar blir ett.

Souad (5/2)

Unga flickor hålls i schack av både religiös konservatism och sexuell objektifiering, förvärrad av sociala medier. När Souad fantiserar livfullt om Ahmed, en influencer från miljonstaden Alexandria, är det hennes självsäkra men sårbara lillasyster som, efter en chockerande händelse, söker upp honom och etablerar en diffus relation med den äldre och världsvana idolen.

Köp festivalpass här!

Om jag inte minns fel kan man som festivalpassköpare få fortsatt tillgång till filmerna ett tag framöver. Det är ju massor av filmer som jag inte nämner ovan i festivalutbudet. Dessutom har jag för mig att man fick halva priset (d.v.s. drygt 40 kr/mån) på Draken Film efter att ha köpt festivalpass. Men det kanske var en engångsgrej vad vet jag. 

Mvh/

FruEfficientBadass

Jag hittar en bok med text

Under åren som följde på mitt finansiella uppvaknande 2015 kunde jag inte sluta att skriva. Jag skrev dagbok, jag började med bloggen och dessutom pyste frustrationen ut lite varstans. Bland annat i ett gammalt block från tidigt 1900-tal som jag hittade på gården. Syftet med blocket var att föra bok över gårdens omkostnader. Men jag upptäckte vid en genombläddring att jag även använde det som terapi. På en sida en beskrivning av hur det kändes att lämna stället efter en julvistelse:

"Post-Hudik-depp. Ljuvlig julhelg med brasor, julmiddag i varm matsal, egenhuggen gran och rimfrost på fönstern. Det känns artvidrigt att lämna och som grädde på ångestmoset sura/anklagande/problematiska mail från kollegor och kunder. Och efter att ha dumpat granen bakom härbret slår det mig: 'Jobb handlar bara om att lösa problem'. Aldrig att det går bra, att man har flyt, saker rullar på, man har kul. Det är bara och enbart problem, vilket är skumt då vi lever i världens bästa land med världens bästa förutsättningar. Vi borde high-fivea oss igenom tillvaron och njuta av spektaklet. Men istället ska det pekas finger, tillrättavisas, gnällas och kravställas. Sucks! När man kan få se solen gå upp över frostiga täkter och höra stormarna vina runt knuten medan man tänder dagens andra brasa. Nio år kvar! (det här var på den tiden jag räknade med exit 2025). Nyår om nio år är det adjöss med skiten."

Vid nästa besök under påsken gör jag en ny notering:

"Saker jag inte kommer att sakna. OBS! Dessa minnen kommer att blekna. På samma sätt som jag i skrivande stund inte riktigt kan erinra mig hur vidrigt det var att jobba med [tysk chef på ett av mina första jobb] eller [vd på efterföljande dysfunktionella arbetsplats], kommer jag inte att minnas den vidriga känslan av att öppna ett mail från [kunden från helvetet], en osannolikt vidrig människa. Jag kommer heller INTE att sakna följande upplevelser: Att känna mig jagad, att känna mig kränkt och känslan av att man kan ha gjort fel och att felet kan få massiva konsekvenser. Lika lite kommer jag att sakna omöjliga arbetsuppgifter, uppfylla allt enligt intern audit, fatta compliance-mailen från [kollegan från helvetet, för övrigt bipolär och det var ju inte hans fel men det påverkade de kollegiala relationerna], få rätt accesser i SAP och kunna jobba i SAP. Överlag kommer jag inte att sakna att jobba för någon annans mål - alls! Jag kommer, de dagar jag av någon anledning känner mig jobbnostalgisk och bara minns stundtals trevliga jobbresor och projekt som vid enstaka tillfällen genererade lite adrenalin/dopaminpåslag, att påminna mig följande: Jobbet sög! Så utomordentligt mycket. Och när [fancy kollega på fancy bolag] närmar sig sin flådiga pensionsavtackning, fortfarande fylld av bristande självkänsla parat med prestationsångest, då gräver jag ner vårlökar i Hudik och planerar sommarens tågluff. Och när [kunden från helvetet] kämpar på för att utstråla pondus och intelligens under det sista decenniet av djävelskap, håller jag kanske om min strävhåriga tax och sniffar i hennes nacke för att till fullo dra in den där taxdoften som bara taxar har, utan att för en sekund låta upplevelsen kontamineras av något av ovan."

Några brottstycken ur min bokföringsbok. Jag hittade också ett avsnitt om drömmar, men det får bli nästa gång. För du bok?

Mvh/

FruEfficientBadass

Hantera vardagens små katastrofer

När vi kom hem från den tidigare beskrivna Stockholmsvistelsen väntade oss två dåliga ting. En av hönorna hade dött. Vi märkte redan på julafton att hon inte längre kunde gå varför vi tog in henne i stugvärmen för att se om det kanske rörde sig om en enkel förfrysning. Hönan var vid gott mod och lät sig villigt matas med majs i kattens transportbur, inlindad i plädar och handdukar. Men när hon efter flera timmar fortfarande kravlade sig fram med hjälp av vingarna anade vi att det var något rejält fel på henne. Typ stroke. Vad göra? Ringa veterinären? Vi valde att hoppas att hon skulle bli bra i vår frånvaro (eeh...) och la fram gott om mat och vatten invid den grop hon gjort till sin i hönshuset. Vi hade två alternerande hönsvakter och den som gick på passet under andra veckan tyckte att vi skulle avliva henne. Lyckligtvis var detta en kompetens som hönsvakten själv besatt så ett tu tjopp så var hönans lidande (om hon nu led, det är oklart) ur världen. Så nu har vi bara tre höns. De kvarvarande är synbart skärrade av upplevelsen och jag ser dem ofta sitta i ett hörn och föra konspiratoriska samtal kring vad som kan ha känt deras syster. Dotter? Kusin? Släktbanden är oklara. 

Den andra överraskningen var desto mer besvärande. Vattnet hade fryst. Detta har hänt en gång tidigare i samband med att jag försökte hyra ut huset vintertid till ett juniorlag skidor. Jag skulle bara upp för att kolla läget och sätta på kylen när jag stod inför fullbordat faktum. I panik ringde jag den gången VVS-mannen och hans teori var att det vid låga temperaturer kan bildas is i rören under mark. Det lät logiskt, eftersom vi har värmeslinga på alla rör som går ovan mark (och även en bit ner skulle jag tro). Detta är inget problem så länge man bor i huset och regelbundet spolar i kranarna så att vattnet inte blir stillastående under någon längre tid. Men när man som vi var borta i två veckor, parat med minus 21 grader vissa nätter, kan isen sätta sig. Våra rör löper också under en asfalterad väg som plogas så marken får där inget skydd av snön. Det hela löste sig det året vid tjällossningen, uppskattningsvis i april. Jag vet inte så noga eftersom jag, efter ett obehagligt samtal till hyresgästen som nu behövde hitta ett nytt boende för tolv på två dagar, kunde dra mig tillbaka till vår varma, fungerande lägenhet i Stockholm och återkomma till Kristi Himmelsfärd. Detta alternativ fanns inte att tillgå nu, eftersom vi liksom har våra LIV här uppe med obligatorisk skolgång and shit. 

Konsekvenserna av att leva utan vatten i en familj om fem är snudd på apokalyptiska. Min första tanke var saker som "mat, disk, tandborstning". Sen slog mig en riktigt obehaglig tanke: Fjortonåringens dagliga duschar! Detta besked skulle leda till RAMASKRI. Och när den tanken hade hunnit landa drabbades jag av nästa ovälkomna insikt: Toaletten. Det kommer inte in vatten i toaletten. Således går det inte att spola. 

Det är intressant att notera hur olika vi hanterar dylika scenarios. Min mans ryggmärgsreflex var att googla på hotellrum. Och även om jag kan uppskatta glamfaktorn i att på Hollywoodstjärnevis bosätta sig på hotell, gjorde en snabb överslagsräkning på kostnad per natt gånger antal dagar till tjälsläpp att jag omgående satte mig och googlade på Air BnB (HA who's the frugal winner?). Efter att ha konstaterat att man på sin höjd kunde få en sunkig etta om 34 kvadrat för 500 kronor/natt i vår stad insåg jag att vi var tvungna att bo kvar och lösa situationen efter bästa förmåga. Och vi hade inte råd att låta gräva upp vägen för att värma upp rören. Om det ens går att gräva i vargavinter, tror inte det. Så, hur lösa?

- Vatten till matlagning, disk, basal hygien: Hämta i dunkar hos grannen och värma på spisen. Vi har vana av att göra detta från temporära tidigare vattenincidenter och grannarna är snällast av snälla så det visste vi var problemfritt. Vi hade även fyra stora dunkar sedan tidigare varav en var utrustad med en behändig kran. 

- Dusch. Barnen fick duscha i skolan och min man på gymmet (ja, han har börjat träna igen). Som av en händelse dök en annan favoritgranne upp utanför vårt hus precis när vi höll på att skotta för att komma åt den port bakom vilken vår vattendunks-kärra stod på vinterförvaring. Hon erbjöd oss att duscha hemma hos henne i obegränsad mängd. Checkelicheck. 

Återstod den knepigaste nöten att knäcka. Toalett. Det här är inte mitt livs behagligaste googling men jag sökte faktiskt på "Hyra bajamaja" men kunde snabbt konstatera att bajamaja-företagen främst opererar i storstadsregionerna. Jag kom då på att jag under sommaren noterat att den granne vi skulle hämta vatten hos hade ett dass bakom garaget. Jag minns att jag lite raljant sagt till min man att "vad ska de med dass till när de har flera toaletter inomhus?". Ha, där fick jag. Det är tydligen alltid bra att ha ett dass. 

Grannen i fråga upplät gärna sitt dass till oss. Problemet var bara att det inte varit i bruk de senaste tjugo åren och att vi därför skulle behöva hitta någon sorts balja att ställa i den. Och gärna en sopsäck i baljan för bortförsel av...ja ni fattar hur oattraktivt hela det här upplägget var. 

Nu kanske ni tror att vi med detta hade nått botten men det hade vi ej. När jag står ute på vår gårdsplan i färd med att trä en sopsäck över en gammal zinkbalja att ta över till grannens tomt, får jag en idé. Alltså, om vi ska exekvera i en hink på grannens tomt kan vi väl lika gärna göra det på vår egen och spara dem obehaget av att veta vad vi pysslar med i deras sedan länge avställda dass? Min man höll med. Men var? Man vill ju ogärna ha baljan stående på gårdsplanen. Kanske i ladugårdens dunkel. Där vi fram till för bara tio år sedan faktiskt hade ett fullt fungerande dass, som dessvärre rök i samband med amputation av rutten huskropp. Å vad jag då önskade att vi hade haft det dasset kvar. 

Efter rådslag med resten av familjen framkom önskemål att "ha något att sitta på". Ur mitt pedantiska inre plockade jag då fram en vag minnesbild av ett monstrum till möbel jag sett inne i det innersta av vindsrummen i boningshuset. Det rum i vilket vi hivat saker som inte ens kvalar in på den vanliga vinden. Frireligiösa skrifter, sönderrostade kaminer, gamla jutesäckar med fnul. Den största attraktionen i rummet i fråga är skelettet av en gammal katt som lagt sig och självdött i det, men nu kom jag att tänka på att jag även sett en gammal...vad kallas det...pottstol? Det vill säga en vanlig stol, fast med ett hål i sitsen under vilken man kan ställa en potta. Tänk om man kunde ta ner den där pottstolen, göra rent den och till och med ställa den i badrummet? Då slipper barnen (och föräldrarna) gå i mörker och kyla till grannen eller ut i ladugården utan kan göra det de ska och är det nummer två får man väl helt enkelt trä en påse i pottan först och sen gå ut med den till soporna, så som vi gör med kattlådans avfall? 

Sagt och gjort, jag lyfte ner möbeln i fråga efter att ha dammat av det värsta möget efter hundra års karantän. Jag ångrar att jag inte tog en bild av den, stående i duschkabinen, för er att begrunda. Som ett av barnen uttryckte det: "Det ser ut som någonting man ser i en skräckfilm". Tolvåringen, som tycker att det är genant om det hänger strumpor på tork när hon får kompisar på besök (pinsamt, de kan se våra underkläder!) var måttligt road av stolen. Hade min man inte varit deprimerad hade han och jag nog kunnat få oss ett gott skratt av det bisarra i hela situationen. Men nu höll vi oss. Märkligt ibland, att man är så trögtänkt, för...

...när vi sedan ånyo besökte vatten/dass-grannen och förklarade att vi inte avsåg att placera vår zinkbalja i hans dass, kom vi ungefär samtidigt på följande: En toalett fungerar ju även om man tillför vatten manuellt, d.v.s. häller en hink vatten i den istället för att spola. Det var ju inget fel på själva avloppet. Så monsterstolen kunde till allas lättnad åka upp på vinden igen och zinkbaljan ut i ladugården. Däremot fick vi (min man och äldsta barnet) släpa in flera jättestora dunkar vatten i badrummet att tillgå vid spolning. 

Pust. Dagen slutade i moll. Jag var tvungen att bjuda in duschgrannen på ett glas vin eller två för att komma i balans. Fjortonåringen försvann som en blixt till en kompis med jacuzzi och menade att hon skulle komma tillbaka först när tjälen gått ur marken. När jag sov den natten drömde jag om vatten. Att det droppade vatten. Dripp dropp. Sen drömde jag att det rann vatten, i en strid ström, whisch whosch. Det var först när jag vaknade nästa morgon jag insåg att det var en sanndröm. I ett utslag av optimism hade vi öppnat kranarna i kök och badrum på kvällen i förhoppning om att det naturliga vattentrycket skulle ligga på isproppen tillräckligt mycket för att luckra upp den. OCH SÅ HADE SKETT! Prisa herren. Lite otaktiskt bara att testkrananen i badrummet stått på varmvatten så varmvattnet var slut. Men det var i det stora hela en bagatell. SÅ lätt sparar man 200 000 spänn, eller vad vår hotellnota nu hade slutat på.

Jag kan inte påstå att det sprutade vatten ur kranarna. Vi har ju vatten från en källa som delas med flera hushåll och vi är sista anhalt, så trycket är asdåligt. Men när jag beskådade det magra vattenflödet var det ändå bland det vackraste jag sett. Jag sms:ade omedelbart grannar, föräldrar, fjortisen och min frugala handy man online; IGMR. "Vattnet är tillbaka! Vilket LYX att borsta tänderna i rinnande vatten!" varpå han svarar: "Frugal hedonism i sin essens". 

Och ja, detta blir också slutklämmen på denna sedelärande historia. Vad är vi utan vatten? Vi sitter, nästan bokstavligt talat, i skiten. Det är de här grejerna som betyder något. Allt annat är att kategorisera som bling. Ett nytt knivset till köket? En extra fantastisk inpackning till håret? Dubbelduntäcke? Glöm det. Vatten i kran, så bäst. 

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Eftersom ni är så hjälpsamma vet jag att det kommer att ramla in goda råd kring vårt vatten. Låt mig då vara proaktiv och meddela att beslut togs av kommunen under Q4 att förse oss med kommunalt sådant. Schaktning, whatever that is, påbörjas efter, ja just det, tjällossningen. D.s.  

Privata sjukvårdsförsäkringar

Även om min upplevelse av psykvården är något naggad i kanten av diverse heppande från stafettläkare under året som gått, måste jag ändå säga att det är rätt lätt att få vård i Sverige. Och då menar jag som vanlig dödlig, utan flådig sjukvårdsförsäkring. Jag har själv haft sådan under mina tjänstemannaår och aldrig riktigt fattat vitsen. Visst, man får tid samma dag, men åtminstone hos Euroaccident behövde man betala "självrisk" 500 kronor per gång. En gång sökte jag för ont under trampdynorna och fick då betala självrisk för varje trampdyna, d.v.s. 1 000 kronor för att en ortoped skulle säga till mig att sluta gå i högklackat. 

Sjukvårdsförsäkringar är ett enkelt ämne att tycka något om. "Rikt privilegium" för de flesta. Jag tyckte kanske något liknande en gång, tills jag förstod att frågan var lite mer komplex än så. Jag är exempelvis osäker på om gemene tyckare vet att den vanligaste privata sjukvårdsförsäkringstagaren är en LO-anställd med snittlön (eftersom merparten av sjukvårdsförsäkringarna upphandlas i fackpaketet). 

Jag talade för ett tag sen med en annan ångestänka, d.v.s. en fru till en person som genomlidigt samma debacle som min man. Det var hoppfullt, eftersom hennes man idag mår bra. Hon beskrev de olika turerna och att de vid något tillfälle beslutat att klippa med den regionala vården som de upplevde bara gick i cirklar utan någon kontinuitet eller framgång. Via mannens företagshälsa hade de då fått kontakt med en KBT-terapeut och via sjukvårdsförsäkringen hade de fått träffa en läkare vid Sophiahemmet. Det låter ju onekligen som att man måste ha a) företagshälsa och b) sjuvårdsförsäkring för att få tillgång till dessa insatser. 

Förutom att jag och min man, utan varesig a eller b, fått läkarbesök på såväl Sophiahemmet (till noll kostnad eftersom min man har frikort och läkaren i fråga var ansluten till regionen) som kostnadsfri KBT * 10 via appen Mindler (som även den är regionansluten). På resans gång hittade vi också den eminenta appen MediCheck där man kan få möte med specialister redan samma dag. Exempelvis hade vi ett jättebra "second opinion"-möte med en psykiatriker där som gick igenom min mans medicinering. Jag använde samma app för ett mer mondänt ärende i december och använde deras drop-in-funktion med uppskattningsvis tio minuters väntetid. Recept på apoteket strax därefter.

Eftersom jag själv gått i sjukgymnastik löpande sedan förra våren (tack läsare som skickade tips om OMT-certifierad fysioterapeaut) har även jag kommit upp i frikort vilket gör att vi som familj, trots vår bräckliga psykiska hälsa och bräckliga ryggar mm. inte känner av det hela. Väl medveten om att det är någon annan som betalar, företrädesvis den tjänstemannaklass som vi tidigare tillhört. 

Poängen med inlägget är helt enkelt: Varför detta tjat om privata sjukförsäkringar när man har tillgång till snarlik vård även utan? Okej, en skillnad, och det är speed-to-doctor i det fall man vill träffa en specialist rent fysiskt. Vi fick vänta i nästan tre månader för besöket på Sophiahemmet. Men vi hade kunnat få snarlik hjälp av psykiatrikern på MediCheck redan samma dag, om vi vetat att det alternativet funnits. 

Har du privat sjukvårdsförsäkring?

Mvh/
FruEfficientBadass

Tråkigt att vara ledig när andra jobbar

Innan jag börjar: Du som ännu inte läst MMM:s senaste inlägg ang. oro för ökad inflation (som är en av huvudorsakerna bakom den för stunden surande börsen), gör't. Långt inlägg, som kan summeras i en mening någonstans från mitten: "The first rule of this situation is the same as all other situations: don’t panic, and enjoy this whole journey as a learning experience. Prices will fluctuate, and the world’s economy will adjust accordingly in the coming years. You and I will continue to prosper."

"Det är tråkigt att vara ledig när alla andra jobbar". Så föll orden i avsnitt "Pengaångest - är du en spara eller slösa" på P1:s Kropp & Själ i höstas. Programmet var väl som de flesta mediaprodukter när de ska tangera FIRE. Det snurrades på om "lagom är bäst" och "slösa bort sitt unga liv på att spara" etc. Vilket skorrade falskt givet de två intervjudobjekten där den som iklädde sig rollen som "Spara" lät gladare än den som fick symbolisera "Slösa". 

Faktum är att man till och med tog upp den gamla busshypotesen, ni vet "vad händer om man blir påkörd av en buss imorgon" (Svar: Du blir lika död som om du överkonsumerat fast fashion och löpande åkt på dussincharter). Men den panelsägning som fick mig att lystra till på riktigt var något i stil med "Hur kul skulle det vara att gå sysslolös hela dagarna när ens vänner är på jobbet?".

Det finns så många konstigheter med det uttalandet att jag blir tvungen att punkta upp dem. 

1. Vill man alltid vara tillsammas med någon?

Resonemanget utgår från att det rätta sättet att umgås med människor är att stå och hänga vid jobbdagisgrinden klockan 16:30 och vänta på sina polare. Polare i en vänskaps- och umgängeskonstellation man omöjligt kan rubba. Innan fabrikstutan ljuder är man förpassad till tv:n eller alkisgänget på torget. Tankevurpa nummer ett är att folk ens vill hänga med någon 100 procent av tiden. Min erfarenhet och mitt studium av mig själv gör gällande att så inte är fallet. Det räcker för mig gott och väl med familjen, kompletterat med dagliga vänsamtal på mobilen samt sporadiska fysiska encounters. Resten av tiden rör jag mig gärna själv eller bland folk, inte inflätad i folk. Ett exempel från en Stockholmshelg i höstas:

Här är jag på konstvisning på Waldemarsudde. Det är fredag och klockan är 11:00. Se, massor av folk. Jag pratade lite med guiden efteråt så jag fick till och med social interaktion. Skillnaden var att jag inte behövde sitta och scrolla i en Excelsnurra i ett par timmar för att få giltigt skäl att uppsöka kaffeautomaten för social skaffning, jag kunde bara gå fram och starta ett samtal. 

2. Är social interaktion meningen med tillvaron?

En annan sak med resonemanget i Kropp & Själ är att man verkar utgå från att livet enbart handlar om konversation och umgänge med andra människor. Vad hände med djur, litteratur, konst & ligatur? (vet inte ens vad det är men det rimmade). Få tid att formulera en egen tanke? Att ägna sig åt ett kreativt projekt, allt från att rensa ett förråd fritt från bråte (och lägga ut till försäljning/bortskänkes så att de kommer den informella ekonomin till godo och på så vis även miljön) eller att börja fotografera, måla olja, gå på föreläsning, gå på konsert? 

Hade jag, under ekorråren, haft sinnesnärvaro nog att gå på Mozarts Requiem en vardagskväll i november? Troligtvis inte. Jag satt där, som ensamt sällskap har du hört, jag gjorde något helt sälv, i ett publikhav i Berwaldhallen och bara rös av lycka. Se - en upplevelse som man kan ha även om man inte sitter framför en skärm mellan 08:00-16:30 varje dag. 

3. Är det vettigt att sikta på inomhusliv?

"Att jobba" innebär för de allra flesta, och för Kropp & Själs panel troligen helt säkert, att befinna sig på någon form av arbetsplats under dygnets ljusa timmar. Antingen på ett "kontor" eller på ett "hemmakontor". I det senare fallet är det viktigt att arbetsgivaren tillgodoser individens behov av social interaktion och psykosocial jadabla genom regelbunda Zoom-gatherings, quizes och annat tokroligt. 

Här adresseras sällan elefanten i rummet nämligen att vi utan att reflektera utgår från att merparten av vår vakna tid skall tillbringas inomhus. Ok, jag är inte ute och går hela tiden. Men jag är ofta på väg från punkt A till B. Från hemmet till bibblan. Från bibblan till affären. Från affären hem till vedboden. Mellan vedboden och huset, tio gånger. Sen över till grannen. Eller som här, från samma Stockholmshelg, från Waldemarsudde till Rosendals trädgård. Den andra bilden är från Rosendal. Trädgården ligger helt öde. I butiken är det bara jag och personalen. Jag får alltså inte trängas med Stockholms alla barnvagnar som jag måste en helg. Sorgligt? Beg to differ.

För att citera Kant: Du behöver inte gå och hålla i dagissnöret för att inte villa bort dig, du klarar dig själv, som en vuxen. 

Men jag kanske är en anomali, en introvert av tredje graden. Därför är jag nyfiken på dina tankar. Är du rädd för att bli sysslolös vid ev. FI när dina kompisar är på jobbet?

Mvh/

FruEfficientBadass

Vår dyra Stockholmsvistelse

I förrgår kom vi hem från två (2) veckor i Stockholm. Det hela beslutades hastigt och lustigt precis före jul som en konsekvens av ett antal faktorer, där min mans psykiska tillstånd var ett (han var i en förhållandevis stabil period som öppnade upp för sjuktransport). På annandagen cruisade vi så ner, från snö, kyla (inomhus) och stiltje till snöfritt, varmt (inomhus) och action. Och som ni förstår blir det i en större stad, till skillnad från på landet där utsvävningar kan likställas med att köpa en choklad frukt- och nöt (och inte den billigaste varianten) på Lidl, dyyyyyrt (för att citera en favorit-Hassan). Jag gruvade mig för att göra en sammanställning av kassaflödet, men insåg att jag var tvungen att göra det. Om inte annat för att få er att känna er präktiga. Så här har ni den, min spending 26/12-7/1. Drygt 16 lakan fördelat enligt nedan.

Det kanske chockar en del i läsekretsen att den största utgiftsposten stavas Ikea. Det är ju en gammal fulpusher som jag gjorde slut med i och med min frugala livsstilsstart 2015 (då jag uppskattningsvis la en tusing i månaden där). Merparten av pengarna gick till en så kallad dagbädd, ni vet den sortens möbel som kan brukas såväl som soffa/schäslong dagtid, som till säng nattetid. Jag ska inte tråka ut er med detaljer om olika familjemedlemmars snarkvanor eller vem som snarkar respektive störs mest, men låt oss säga att det är ett problem. Särskilt när vi är i Stockholm eftersom vi bara har ett föräldrasovrum (snif). 

Dagbädden, med det inbjudande namnet Råvaror, var emellertid värd varenda spänn. Madrassen köptes separat och jag valde INTE den billigaste som min initiala instinkt sa utan köpte en köttig doning som parerar min bräckliga rygg på ett närmast intuitivt vis. Inte bara fick såväl jag som man betydligt bättre nattsömn, dagbädden satt som en smäck i vårt vardagsrum. Ni vet, det rum jag tidigare klagat på saknade själ. Jag upptäckte att själabiten löste sig genom att addera familj. Fullt av liv och brus. Och nu, med två soffor och en dagbädd i ett elegant (?) U, kunde vi mycket bättre "hänga" tillsammans och se film, utan att bråka om vem som ska sitta/ligga var. Se bara, jag lyckades placera mannen med en bok i den, utmärkt feng shui (tofflorna snodde jag från Lilla Roberts i Helsingfors vilket drar ner snittkostnaden).

Det här är nog den första nya möbeln vi införskaffat på...kan det vara sju år? Då skaffade vi den lilla soffan, då vår gamla (Ikea!) gick sönder. Och ja, jag hade kunnat hitta en dagbädd på Blocket och tiptappat hem den, men just den här modellen gillade jag alldeles särskilt eftersom den var förhållandevis nätt och eftersom den verkar ny i sortimentet fanns inga på Blocket. Dagbädden kom hemlevererad och jag gjorde även ett besök i fysisk butik för att komplettera med saker som behövdes till lägenheten av typen stekpannor och värmeljus. 

Nästa stora post: Restaurang (och bar). Som ni märker är mina utgiftskommentarer av den defensiva sorten. Så även denna. I år passerade jag, liksom många medbloggare och läsare, ett miljonstreck. Därför passade det bra att avsluta året med en miljonmiddag. Och en miljonmiddag ska som bekant intas på ett brackigt ställe mitt i smeten, oavsett matkvalitet. Så kom det sig att vi la 3 000 på helt okej men inte anmärkningsvärt bra moules frites på mitt favoritetablissemang Riche.

Som synes står inte bara en STÖL utan två vid min plats vilket resulterade i ett efterföljande besök på Diplomat där vi betalade förtjusande mycket för alkoholfria drinkar till barnen. 

Lite lunch på Moderna, en Pong och en Brittfylla senare var det inga problem att komma upp i ett belopp som motsvarar ungefär en månads Lidlkäk för fem. Till saken hör att vi också handlade mycket mat att intas i hemmet men valde då att hasa vår skämmiga dramaten till just Lidl. Och den kostnaden stod min man för varför mörkertalet i min paj ovan är stort.

Apropå Dramaten så var jag och minstingen där, vilket syns i pajbiten för Teater & Konsert. Min man och jag var på två klassiska konserter, men eftersom det var kyrkokonserter var kostnaden förhållandevis låg. 

En annan post som kanske sticker ut är Fotvårdstanten. Jag har vad jag minns inte varit på professionell fotvård på fem år, men min historik med Fotvårdstanten går tillbaka till milleniets början och min första graviditet. Jag nådde helt enkelt inte ner till fötterna och efter ett besök var jag fast. Fotvårdskostnaden är en av de löpande utgifter jag under de mest frenetiska sparåren fasat ut till fördel för DIY. Men nu fick jag sådan akut längtan efter såväl vård som tant så jag hörde av mig. Post Blommor är faktiskt relaterad då jag fick veta att hon drabbats av en otrevlig sjukdom varför jag skickade ett blommogram. Därefter fick jag tid för såväl mig som småttingarna som är över snittet intresserade av skönhetsvård. Fjortisen fick sin första ansiktsbehandling och minstingen fick färga ögonfransarna. 

Post Rituals 532 spänn är kanske den som sin litenhet till trots skaver mest. Vad jag ville ha var ett doftljus Black Oudh. Men eftersom en annan sort var på rea köpte jag det. Jag trodde det var 50 procent, men i kassan visade det sig vara försumbar rabatt, 15 procent. Och då iddes jag inte ändra mig, tänkte att det ljuset nog var likvärdigt. Vilket det naturligtvis inte var. Fem dagar senare kröp jag till korset och köpte det jag varit på jakt efter redan från början. Tänk att man måste lära om samma saker genom hela livet? 

Dessa extravaganta utsvävningar motsvarar ungefär 2 procent av 2021:s avkastning. Det är klart att pengarna hade mått bäst av att ligga kvar och grodda på ISK:en. Men merparten av utgifterna (dock ej "SL" eller "Parkering") var i sanning ljuvliga. Att sitta i myllret på Riche, att vara del av en stående ovation på Dramaten, att se hyvlet på golvet efter fotvården (okej för mycket information), varenda vald aktivitet var av högsta kvalitet. Och vi gjorde det mesta tillsammans, som en normal familj. Jag kan inte låta bli att anta att mitt sug efter en grand finale på 2021 i mångt och mycket handlade om året i stort nämligen öken. Det har varit för mycket stagnation, oro, leda och elände. Min man har fått runt trettio psyketmåltider för mycket för sitt eget bästa och jag har avbokat för många sociala aktiviter för att det ska kännas i närheten av kul. 

Vad jag försöker säga är att jag, trots flerårigt bespottande, bejakade YOLO. För när ska vi gå på krogen hela familjen? När min man blivit helt bra? Det kan dröja tills barnen flyttat hemifrån. Och när ska jag ta småttingarna till min älskade fotvårdstant? Med hennes diagnos kanske det inte blir chans till en nästa gång. Och givet att vi inte gått på bio en enda gång i år känns det helt legio att lägga dryga tusenlappen på Spiderman med popcornmeny, om inte annat så för att inympa i kroppsminnet att vi faktiskt gör sådana saker också. Och liiite roligare för 12-åringen att komma tillbaka till skolan och kunna prata Spiderman och Dramaten än att medge att hon legat i sitt rum och kollat på TikTok dagarna i ända.

Med det sagt: Det känns inte helt oproblematiskt att sätta sprätt på så mycket pengar. En oro i maggropen. Även Frihetsmamman berörde ämnet för ett tag sen. Bara att gå igenom kontot på Kuckelimuck för ovan sammanställning fyllde mig med stort obehag. Det var först när min konstnärliga ledare bekände att hon ropat in ett konstverk till en kostnad som överskred min spending som jag började återfå balansen igen. Och nu, tillbaka i vildmarken, finns bara en sak att göra: Återgå till vardagens rutiner. Handla all mat på Lidl. Hålla nere vardagsspendingen. You can afford anything, just not everything.

Mvh/
FruEfficientBadass

Utfall 2021

Jag ser att årssammanställningarna regnar som katter och hundar i bloggosfären och jag vill ju inte vara sämre jag. Jag har emellertid haft så fullt upp med att leva fan i storstan (vilket lyckligtvis slutar imorgon i och med återresa Hudik annars hade 2021 års avkastning snart varit ett minne blott) att jag inte haft tid att förhäva mig.

Minstingen har snott mus+matta i någon form av Minecraftrally så ni får lita på mig utan skärmdumpar från Avanza (är så boomer att jag inte kan hantera plattmusen för klipp och klistra).

- Gjorde mig av med Swedbank Robur Ny Teknik till förmån för Spiltan. Den senare är nu typ 90 procent av mina innehav. Spiltan hade ju en rejäl dipp i somras men knatade upp igen. Är glad att jag ditchade Ny Teknik.

- Min utveckling landade på +36,78% mot snitt-Avanzianens 20,06%.

Intressant att notera att OMX30 slutade på +29,07% vilket innebär att gemene Avanzasparare hade haft att vinna på en enkel indexfond snarare än att ratta runt en egenhändigt utvald portfölj av "vinnaraktier".

Jag tycker nästan att det är läskigt med börsår som detta. Det går för bra! När ska det vända? Ända sedan sparstart har jag, och många av er som läser, haft formidabla börsår. Nu har jag inte grafen med mig där jag noterar varje årsavslut, men har för mig att det legat i spannet 11-41 procent varje år. 

Hur slutade det för dig?

Mvh/

FruEfficientBadass

Linoljefärgens magi

Under ångeståret 2021 ägnade jag mig (och ibland min man, i den mån han var nyelektrifierad) åt en del inredningsprojekt, exempelvis minstingens rum och vårt sovrum. Skåda fördärvet i det senare:

Före

Efter

Jag var helt enkelt tvungen. De solkiga tapeterna, den 90-taliga bården, skruvhål på schweizerostvis och järn i vattnet som missfärgar alla vita textilier. Jag gillade i och för sig den lindblomsgröna färgen så den fick det bli kvar, fast målad för att täcka alla igenspacklade hål. Till den passade elefantlamporna från Svenskt Tenn (nåja, tyget i skärmarna var därifrån alla fall) som hand i handske. 

De rostfärgade vita lakanen gick till textilåtervinningen och nya införskaffades hos min tidigare antagonist Rusta. Jag är inte helt bekväm med att erkänna min nyfunna, kanske inte kärlek men låt oss säga acceptans, för firman i fråga. Men få kan argumentera mot att de har snygga lakan (jag köpte de lite grövre, tvättade varianterna som kallas "vintage"). Lakan är ju en massivt viktig inredningskomponent i ett sovrum, särskilt om man som vi inte ids hålla på med överkast. Jag köpte också en "handgjord" korg för 49 kronor att häva min mans bråte i. Handgjord av AI då eller, för vilket hantverk kostar 1 dollar i timmen? (vänta förresten, jag vill inte veta...)

Nog om mina bravader. Vad jag ville tipsa om är linoljefärg. Wow, tänker kanske du ironskt, vilket revolutionerande knep. Men lyssna klart. Jag har precis påbörjat nästa projekt, kanske det mest omfattande i husets historia i vår regi, nämligen att göra om i det stora rum som går under beteckningen "salen". Det har inte varit ett lätt beslut, eftersom tapeterna och det jättefula brungröna linoleumgolvet fram tills nyligen varit skyddsmärkta. Jag har på olika sätt försökt dölja de enorma revorna och bucklorna i de spända tapeterna med tavlor och vägghängda textilier. Men nu går det inte att sminka grisen längre. Barnen skäms över att ta hit kompisar eftersom det ser ut som "ett spökrum” och även en snåljåp som jag kan tycka att det är okej att renovera ett utrymme vart 120:e år. Vi ska ju leva här också, inte bedriva bygdemuseum.

Så i väntan på att komma igång med de stora manövrarna (riva ner tapeter och borra upp gipsplattor) har jag börjat med de små projekten varav ett handlar om möbelmålning. Allt i rummet är just nu brunt, orange eller varianter därav. Så jag har målat om ett enormt avlutat linneskåp i vitt och tagit ner några mer funktionsdugliga stolar från vinden varav två var rätt risiga i färgen.

Det här är är dussinstol. Kanske inte från Ikea men typ, jag vet faktiskt inte var den kommer ifrån men troligtvis köpte jag den på loppis. Jag målade den med ljust grå linoljefärg och det magiska händer. Inte bara får den en fräschare färg, den blir på något vis mer gedigen. Jag kan inte uttrycka det bättre än så.

Plötsligt känns den såväl fräsch SOM patinerad. Det är linoljefärgen som gör det. Om ni liksom jag älskar linoljefärg vet ni vad jag menar. Det är som att trät - trots att det redan är målat -  liksom göttar till sig och blir lite mer rejält. Jag har sett samma sak hända med andra möbler. En enkel kökspall från Ikea, ljusgrå vid inköp. Målade med linoljefärg i samma nyans och vips kändes den betydligt mer "allmoge" jag vet det låter asfånigt. 

Mitt tips till dig som står med en uppsättning Ikeamöbler på väg mot Tipptapp, testa först att måla om dem med linoljefärg. En liter vitt kostar runt 300 kronor och den är jättedryg (du ska bara stryka på tunt, tunt annars rinner det). Dessutom doftar det gott under hela processen. Färgskalan, i det fall du köper färdigblandat, är harmonisk för ögat och det gör verkligen ingenting om man kan ana penseldragen. Det adderar bara ytterligare patina. Jag gjorde en snabbsökning på Blocket och hittade mängder och åter mängder med avdankade matsalsmöblemang. Den här exempelvis:

Gissningsvis har ägarna sneglat på ett fräschare möblemang på något fancy möbelvaruhus. Kanske vill de ha de trendiga Y-stolarna för fyra tusen styck och därtill ett ellipsbord för 20 000, vad vet jag. Mitt råd till dem hade varit att istället köpa hem ett par burkar linoljefärg. Men så de då bara:

Kanske en nyans i familjen grönjord? Eller varför inte blanda själv, en stor burk vitt och en liten kimröksgrå? Det hade blivit sååå snyggt. Och så roligt att göra. Och billigt. Och miljövänligt. Etc. Eftersom de sparat så mycket pengar kan de istället kosta på sig en vacker center piece i form av en bedårande växt. De får råd med detta! Jag vet i alla fall vad jag hade gjort. Jag hade målat möblemanget antikgrått, klätt om dynorna (om det är dynor, svårt att se) i något rustikt och slittåligt linnetyg, kanske sandbeige? Och sen hade jag köpt den där krukan på Sjöhistoriskas museishop jag trånat efter i cirka fem år och fyllt den med suckulenter (man kan inte ha höga växter på ett matbord, då ser man inte de som sitter mitt emot, har försökt). 

Har du någon erfarenhet av att pimpa ett slokande möblemang med linoljefärg?

Mvh/
FruEfficientBadass

Ett brutalt långt läsarmail

Kära läsare. Jag vet att många av er tycker att mina inlägg ibland är för långa...så här är en riktig shut-the-upper från min överman, signatur "Theresa William". Jag fick mailet redan i juli men har inte kommit mig för att publicera det förrän nu eftersom jag haft planer på att korta ner. Men sen beslöt jag mig för att låta den vara. Ni som är för veka för långa texter kan ju avstå att läsa. Jag fick texten i wordformat och jag skojar inte om jag säger att den var sju sidor lång. Personligen tycker jag texten är en ren njutning skriven av en smart, rolig person. Enjoy!

"Workaholic omvärderar tillvaron, igen och igen… 

Hej alla snålisar! Jag är ett stort fan av FruEB och det känns nästan som om jag suttit och väntat på denna förfrågan om gästinlägg (även om jag önskar henne + familjen en snabb återhämtning). Voilà; en fallstudie av mitt liv, med drömmar, funderingar och lite däremellan. 

Min väg till FIRE-tänket, a.k.a. uppvaknandet:

Jag, kvinna i trettioårsåldern, bor med man och två barn, två och fem år, i villa i en svensk småstad. I sommar passar vi på att ta igen umgänge med släkt och vänner, även om jag i vardagen inte haft några större problem att leva coronasäkert, jag kan träna själv och värdesätter tid att läsa bloggar och skönlitteratur eller att skriva.

Våra ungefärliga månadslöner vid heltid (vilket vi inte har jobbat på några år) är runt 90K brutto, senaste åren har vi fått in runt 50 K netto (inklusive barnbidrag och föräldrapenning). Jag är högutbildad och efter ungefär sex månader i arbetslivet (det riktiga jobbet, efter studierna) började jag på allvar ifrågasätta vad jag gett mig in på. Detta under en visstidsanställning 2014 där jag accepterade ständiga förfrågningar om att arbeta mer, upp till 80 timmar i veckan blev det, och då fanns inga möjligheter till slösurf om jag säger så. Betald tid visserligen, men dygnets 24 timmar räckte inte till maken och vännerna, än mindre till mig själv…

Nyvaken en gång på väg in till jobbet (som jag minns det som att jag just kommit hem ifrån, men måste ha sovit några timmar) kände jag ett starkt sug att köra av vägen, det lockade mer än att köra vidare. Givetvis sa jag åt mig att vakna upp och körde vidare. När nästa lediga dag såsmåningom kom så återkom tankarna på händelsen. Hur nära hade det varit? Antagligen inte så värst, jag var i ett lyckligt förhållande och hade många framtidsplaner, ingen av dessa inbegrep att köra av vägen (och ska tillägga att jag hade bältet på och körde i 50 km/h, alltså ingen risk för personskada). Alltså en irrationell och för mig främmande längtan.

Jag googlade ”brist på fritid” - tydligen en diagnos. Sjuk? Jag ville ju mest få tid att sova, gå promenader och laga mat som inte inbegrep att värma micropizza under tiden jag tar telefonsamtal. Jag googlade vidare, något om retire early, och kom in på Jacob Fishers Early Retirement Extreme. Jag lanserade idén för maken, som tvivlande framförde två motargument. Vi hade ju snålat under studietiden för att få ihop till insats till lägenheten, nu skulle vi väl äntligen få slippa tänka på de små utgifterna? Dessutom - om man kunde sluta jobba efter fem år, varför gjorde inte alla så?

Tillbaka till 2021

Nå, sju år senare, har jag uppnått FIRE? Är tillvaron mer meningsfull?
Svar: 1. Nej 2. Ja x 100!

Mycket har hänt. Maken är med på spartåget, jag gillar jobbet, och - den största omställningen – våra två barn, som upptar så mycket av livet att läsare med ointresse av barn rekommenderas att sluta läsa här (Kunde jag sagt det tidigare? Hehe…)

Barnen har väckt reflektioner över min egen barndom. Positivt var att jag rörde mig fritt ute i princip från att jag kunde gå och upptäckte skog och bondgårdsliv med syskon och grannbarn. Fri utelek utvecklar kropp och knopp! Jag hade inga krav på mig angående skolarbetet utan drevs generellt av ett inre driv och kunskapstörst, även om jag absolut läste på inför prov.

Av sådant jag vill ska vara annorlunda för mina barn fokuserar jag på det vi föräldrar kan påverka. Vi har andra förutsättningar än våra föräldrar, och en del av det vi gör annorlunda kommer våra barn att ifrågasätta framöver. Typ klimatutsläpp och mobilberoende. Kommer det i framtiden anses lika fult att sitta med telefonen i handen bredvid barnet som med en cigg? Förmodligen, om man ser till den här sammanställningen av senaste forskning på ämnet:
https://onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1002/hbe2.139

Scrolla ned till fråga 5. HOW DOES PARENT PHONE USE IMPACT CHILDREN? Ett citat: ”teens perceive their parents as distracted more often by their devices… experience less parental warmth, and then this is ultimately tied to a host of negative outcomes in these teens—such as anxiety and depression.” (Stockdale et al., 2018).

En utvikning, men barnen visar att de inte uppskattar min mobilanvändning (yngsta tar den ifrån mig och skriker när jag frågar om att få den). 

Som för de flesta småbarnsföräldrar är relationerna till barnen de viktigaste i livet. Även om jag tror att mina föräldrar gjorde vad de kunde, inser jag i efterhand att - trots att de inte utåt är dominanta eller högljudda personer - ändå har haft ett auktoritärt föräldraskap med skambeläggning som stor del av uppfostran. Diskussioner uppmuntrades inte, ja jag kan inte minnas att vi hade någon egentlig diskussion, inte ens något familjemöte om tex allas önskemål inför semestern. Att uttrycka en önskan replikerades ofta med att ”att tjata funkar aldrig”. Nu säger jag inte att man ska dansa efter barnens pipa, men alla förtjänar att bli sedda och lyssnade på. Jag försöker se barnen som egna personer från första början och bemöta deras tankar och känslor respektfullt så att de får självförtroende att lära sig framföra synpunkter och idéer och föra givande diskussioner med vetskapen att de blir lyssnade på.

Jag tycker andra kulturers familjeorganisation är intressanta. I till exempel Grekland (enligt vad jag hört av grekiska vänner och bekanta) är föräldraskapet ofta något som delas av fler personer. Därmed blir inte ett riktigt lika tungt ansvar eller belastning, barnen kan också välja bland fler och vända sig till de som brukar bemöta dem vänligt eller den som har mest energi för stunden. Farmor eller mormor tar ofta hand om barnbarnen medan föräldrarna jobbar, enligt vad jag hört börjar barnen ofta inte förskolan förrän uppåt tre års ålder, och far- och morföräldrar fortsätter vara en del i vardagen för barnbarnen. Hm, problemet med ensamhet i Sverige, främst ensamma äldre, borde det inte ha att göra med att folk inte har så hjärtlig relation till sina barn, och därmed barnbarn? Är det rimligt att förvänta sig frekventa besök på äldreboendet från barn som uppfostrats till en emotionell distans till föräldern och barnbarn för vilka man aldrig varit en del av vardagslivet?

Vad har barnen med FIRE att göra, undrar ni kanske? För många av er kommer nära relationer till barnen säkert automatiskt från egna föräldrars exempel. Men för mig har barnen och förhållningssättet till dem varit en läroprocess och blivit centralt i prioriteringarna, och vad handlar FIRE om, om inte prioriteringar? Både jag och min man vill att barnen ska vara en del av vårt liv framöver (inte bara pliktskyldiga jul- och födelsedagsmiddagar). Antagligen innebär det att ha tid och energi att kunna ställa upp när de behöver oss. Min målbild är ett grannpar i 55/60-årsåldern, de jobbar inte längre (under vårt första möte sa kvinnan att hon handlar med aktier, ovanligt öppet) och deras dotter med familj bor några kvarter bort. En förmiddag när hon (dottern) cirkulerade härute med tre barn runt sig berättade hon att föräldrarna hade kommit hem från en veckolång resa samma dag, hon frågade retoriskt om hon kanske borde vänta till eftermiddagen med att knacka på, men uppenbarligen hade hon svårt att hålla sig borta. Så fint! 😊

Vår yngsta ska börja förskolan snart, knappt två år gammal, och många har frågat varför hen inte börjat tidigare. Jag har bara sett fördelar, hen har fått utveckla en egen person i lugn och ro med mamma eller pappa närvarande som trygg bas, dessutom har vår äldsta, som hade svårigheter att anpassa sig till yngstas ankomst, fått massor av uppmärksamhet och enbart gått ett fåtal timmar i veckan i förskolan under dessa två år. Vid två års ålder är man ju långt ifrån färdig i sin person, och det återstår att se hur långa dagar som fungerar för barnen framöver, men det känns positivt att börja förskolan först när man kan göra sig förstådd och ta sig fram utan att ramla stup i kvarten. En kollega hävdade att barnen behöver förskola vid snarast vid ett års ålder för att inte komma efter i talutvecklingen, det lät som anekdotisk bevisföring med tanke på att barnen i regel börjar förskolan mellan 1-2 års ålder, i samma ålder de lär sig prata. När vår yngsta började prata i treordsmeningar släppte jag den oron… Herregud, nu låter jag som en sjukt jobbig helylle-mamma, så känner jag mig verkligen inte. Igår, när yngsta använde mig som klätterträd för femtioelfte gången klättrade jag upp på en lekställning där hen inte kom åt mig och vinkade sedan glatt till en granne som körde förbi medan barnet sträckte sig efter mamma. Helt normalt beteende.

Jag försöker självklart sätta gränser och ta andrum för att hålla ihop själv också. Nu bad jag tex maken att åka iväg med barnen så jag får lugn till att skriva dessa rader. En glad mamma gör en glad familj. Liksom en glad pappa.

Arbete: Jag har alltså gått från att längta till FIRE till att uppskatta (ett annat) jobbet som en plats att utvecklas intellektuellt och umgås med vuxna, en omväxling till hemmet där barnen tar (och ska få ta) mycket plats. Ingen jobbångest på länge. Men visst, jag gillar semestern, och vill kunna lägga mer tid på mina intressen och på träning. Kanske tar jag en testperiod med tjänstledighet framöver när vi nått FIRE. Om fem år kommer jag uppskattningsvis ha uppnått 50% högre lön (brutto, givetvis mindre netto). Räknar också med att förhandla mig till extra lediga dagar. Vi kan redan idag leva på min inkomst om jag skulle jobba heltid (i varje fall om vi minimerar husprojekten). Månadssparandet fortgår automatiskt, utan att jag längtar till målet, vilket känns lite omotiverat. Jag vill inte börja skala upp onödig och miljöskadlig konsumtion för det, men när vissa saker är uppe för diskussion (tänk solpaneler, spa-bad…) är motståndet mindre. Maken vill däremot pensioneras. Han har testat flera arbetsplatser inom sin karriär (kontorsarbete) och trots att den nuvarande är funktionell längtar han till att inte vara bunden till en dator varje dag (”jag är inte gjord för det!”). Det förnuftiga vore kanske att han slutar snart, innan mig, men han har betänkligheter kring att han vill ha mer tid att umgås, vilket vi då inte får om jag behöver jobba heltid i all överskådlig framtid för att täcka alla utgifter. Att vänta längre och bli fria tillsammans skulle också ge fler möjligheter. Vintrarna bekymrar mig – maken ser negativt på ”mörkrets tid” redan nu, kan det bli ännu värre utan jobb? Hans hobbys utförs på sommarhalvåret, då han också gillar att planera semestern, jobba med trädgården och huset och hitta på aktiviteter med barnen och släkt och vänner. Här har vi inte mycket till snö, inte heller is på sjöarna. Vad gör man hela dagarna på vintern när alla andra jobbar, om man inte gillar att läsa och skriva?

Ekonomiskt blir det godkänt med tanke på att vi turats om att vara föräldralediga stor delen av tiden sedan fem år tillbaka. Vi är goda för 3,1 miljoner, varav en större del ligger i vår bostad och ca 25% i fonder och aktier. Drygt hälften har vi sparat ihop, resten är avkastning från börs och ”bostadskarriär”. Vår FIRE-siffra är 6 M i avkastande investeringar (siffran nås alltså snabbare om vi säljer huset och flyttar till billigare/hyresrätt). Vi är inte säkra på om vi kan tänka oss att ha kvar huslån eller inte innan vi slutar jobba.

Så - nu till det ni ekonominördar har väntat på: hur jag/vi gjort hittills för att kunna spara under småbarnsåren med föräldraledigheter och deltidsarbeten.

Vad vi inte lägger pengar på

-          Min jobbpendling. Gamla damcykeln funkar bra. 20 min enkel resa blir motion jag behöver med ett stillasittande jobb, dessutom vaknar jag till på morgonen. Jag köper därmed inget parkeringstillstånd och i familjen har vi bara en bil att serva, tanka, försäkra, skatta, reparera och besiktiga. Ska tillägga att jag tar det försiktigt i korsningar, har hjälm och på vintern även dubbdäck+reflexväst. Classy! Vid snöstorm väljer jag mellan att bli skjutsad av maken eller gå, blir väl ungefär tre gånger av varje/år. Har cykelvagn till barnen.

-          Barnkläder + skor. Ärvt och köpt på loppis eller klädpaket på Facebook marketplace, med några undantag när vi tex missat chansningen på skostorlek inför vintern och någon nybeställning för äldsta under Corona-tidens loppis-stiltje. Förutom vinster för ekonomi och miljö njuter jag av att slippa bry mig så mycket. Om något fläckas ner, försvinner på förskolan eller vi glömt en byxa hos vänner långt bort spelar mindre roll - plaggen är värda sitt marknadsvärde, dvs 10-30 spänn, alltså inget att spilla energi på (även om jag tycker barnplagg är söta, är väl därför de säljer, men mycket begagnat är lika sött). Ju äldre barnen blir desto mindre fräscht finns det begagnat, så blir troligtvis mer inslag av nytt framöver. Själv köper jag second-hand vid ”spontanshopping”. Om jag behöver något specifikt plagg, exempelvis mössa, blir det nyköp för enkelhetens skull.

-          Leksaker och andra barnattiraljer – se ovan. Vi köper däremot oftast nya leksaker till syskonbarn i present, av någon anledning känns det snålt att ge begagnat, trots att man får mer för pengarna. Våra knattar önskar sig blandade saker, som kikare och rör (solklart va?). Släktingar lägger beslag på det leksaksrelaterade på önskelistan, vi köper oftast något begagnat och kanske något nytt de ändå skulle få. Den mest uppskattade presenten kan vara ett par simpuffar, viktigast är att lyssna på barnen! Med äldsta frågade vi om det var något hen saknat efter kalaset. Hen lät nöjd men nämnde en sak som ”blev över” på önskelistan. Någon vecka senare hittade vi detta på loppis i grannkvarteret för en bråkdel av nypriset 😊

-          Spetsteknik. Maken var tidigare lättflörtad av ny teknik, men med tiden verkar denna i män tillsynes inbyggda attraktion avta. Att vi har personliga konton för enga utgifter kan bidra. Vi köper antingen begagnade eller billiga kinavarianter av smartphones när våra krashar (sist höll min sju år) och tittar på en sju år gammal TV. Äldsta barnet har redan börjat prata om mobil och kamera, jag tänker att när hen är mogen för detta letar vi på tradera/blocket, där vi även hittat matsalsstolar, takbox, barnvagn, porslin etc.

-          Skönhetsvård. Senaste två åren har jag inte köpt dag-/natt-/ögonkräm, sminkbortagningsmedel, parfym, hårprodukter, och inget utom tre sminkprodukter; concealer, ögonbrynspenna och eyeliner i pennform, vilka jag använder dagligen till jobbet. Appliceringen maximalt effektiviserad. Minimalt med kladd vid regn under cykelturen och kräver inte sminkborttagningsmedel på kvällen. På semestern blir det ibland au naturell och vid festliga tillfällen räcker än så länge smink jag har kvar sedan innan barnen föddes. Förutom de tre smink-produkterna köper jag speciell solkräm för ansiktet (acos matta variant), deo och rakhyvel. Ibland syndar jag med någon fotprodukt (problemfötter). Jag klipper barnens hår och ofta mitt eget (har gått till frisören i snitt en gång om året senaste åren, tycker alltid det tar så sjukt lång tid!), maken sköter sin egen frisyr (rakapparat).

Och vad lägger vi pengar på då? Platsar kanske inte i en sparblogg, men kan vara av värde för er som funderar på att utöka spenderandet (hmm, inga här?). Förutom tråk-kostnader relaterade till bil, försäkring, hälso-sjuk-och tandvård, förskoleavgift, CSN-lån samt bredband- och mobilabonnemang lägger vi pengar på:

-          Hus, hus och hus!

En 80-årig villa med många plus; nära jobb och förskola, stor tomt i lungt läge och tillräckligt rymligt (150 kvm). Under föräldraledighet som ibland kombinerats med hemmajobb för andra föräldern var det skönt med två våningar och att bara kunna öppna dörren och gå ut. I sommar blir det många måltider ute med gäster och vi har gott om sovplatser till vänner som passerar orten.

Huset var beboeligt men slitet när vi flyttade in (tänk fläckiga tapeter, trasiga linoleumgolv, sliten fasad, osv). Vi fick det en miljon billigare än vad ett annat gick för i kvarteret (lika stort och från samma årtionde, men för ögat mer tilltalande). Tankarna gick som att det var värt priset att lägga upp till 500 K på renoveringar närmaste åren. Budgeten höll och renoveringarna har flutit på ungefär som förväntat, men även om huset nu känns okej verkar vi aldrig bli klara. Hade vi valt det andra huset hade kostnader också dykt upp med jämna mellanrum. Värmepump, fasadmålning, tak, dränering, altaner, golvomläggning, våtrumsskikt i dusch och badrum, ja allt med hus har begränsad livslängd och bör fixas regelbundet, ofta för att inte riskera merkostnader framöver. Dessutom kommer idéer på förbättringar som kan öka såväl livskvalité som värdet på huset – varje sommar kommer solpaneler, badtunna/spabad och markiser på tal, på vintern tilläggsisolering av vind och kamin. Ingen husägare jag pratar med verkar bli klar, inte ens de med nyproducerat. Det är inte bara hemförsäkring, el/värme, vatten/avlopp, sophämtning och fastighetsskatt som är dyrare i hus än i lägenhet, utan det som behövs för att hålla huset ifrån förfall är den stora merkostnaden, vilket inte redovisas som boendekostnad på Hemnet. Svårt att veta hur man ska förhålla sig till alla potentiella projekt. Vi bor i en inflyttningsort och hittills verkar folk generellt få tillbaka renoverings- och uppgraderingskostnader. Å andra sidan har vi redan lagt in så mycket i huset och börsen har historiskt varit mer lönsam investering (särskilt som vi har låg belåning, bara 2000 i ränta/månad). Nu väljer vi att lägga 20K i månaden på ISK:en och det som blir över efter övriga kostnader (de flesta månader blir det över) används till renoveringar/uppgraderingar allt eftersom vi får ”råd” med det. Huskostnaden är alltså svår att redovisa, det är det där hålet för alla pengar som blir över. Låter deppigt på något sätt, men vi trivs bra och jag tycker egentligen det är optimalt att bo här bo under småbarnsåren.

 

-          Mat! 7-8000 i månaden (inklusive blöjor, välling, hygienartiklar från mataffären), mer på semestern med många trevliga café- och restaurangbesök.

Med två små barn som äter ca 6 ggr/dag ska mat gå snabbt och lätt kunna anpassas till familjemedlemmarnas olika smak och behov. Vissa ska gå upp i vikt, andra inte. Vissa kan tugga morotsstavar, andra inte. Att laga mat under pågående egen kräksjuka (vi får den flera gånger om året och blir rejält däckade, trots att våra barn oftast är - peppar peppar - förvånansvärt opåverkade och kräver utfodring snabbt igen) eller under telefonkö till 1177 med ett barn på armen skrikande av öroninflammation för sjunde gången eller när någon har tuggat på något giftigt i trädgården, ja dessa perioder möglar både blomkål och svampen jag får från välmenande granne i kylen, att överhuvudtaget hantera mat på en het spis är svårt med ledsna/sjuka barn mellan benen eller på höften. Än så länge har den förälder som varit hemma lagat maten och den andre kunnat fokusera på jobb. Framöver när vi båda jobbar kommer vi turas om att sluta tidigare och hämta barn och laga mat medan den andre kan jobba hur länge man vill/behöver. Vi skulle minska matkostnaderna och stress kring matlagning om vi båda slutade tidigt och den ena tog hand om barn under matlagning, men det är knappast ekonomiskt försvarbart att gå ner i tid för att laga mat.

Vi äter rätt hälsosamt med grönsaker i varje måltid, men köper också take-away när det kniper (mycket thaimat). Jag har efter några års motstånd accepterat vår matkostnad - även om jag gärna skulle äta mer hembakt bröd och linssoppa så är inte matlagning det jag vill syssla med den timmen på kvällen då barnen sover, och att havregrynsgröt eller mackor utgör alla måltider känns trist och halvdåligt för barnen (även om de gillar’t).

-          Privata intressen/nöjen/inköp 5000/mån (2500/person). Vi kör alltså med egna konton där en viss summa går in varje månad och spenderas efter eget bevåg– vill någon köpa vinterkängor, kajak, TV-spel, resa med vänner etc, bekostas det från egna kontot. Friskvårdsbidrag från jobbet (totalt 8000/år) täcker också många aktiviteter. Mina pengar brukar växa mer än makens, men sedan blir det en vandringstur med hotellövernattning och restaurangbesök med vänner, och kanske kommer jag framöver gå en skrivarkurs eller rent av egenfinansiera utgivning. Det sparar energi att inte behöva fråga varandra om lov eller diskutera vad vi vill lägga pengar på när vi ändå håller oss inom denna för oss rimliga gräns, får mig att känna mig lite mer som en egen person än bara fru/mamma och underlättar att få tid isär och möjlighet att längta till varandra och barnen utan att missunnsamhet uppstår.

Mål och drömmar:

Vi vill att vår tid i medelåldern ska vara den bästa i livet, och fokuserar på att skapa en bra vardag (okej då, vissa dagar vill jag bara överleva). Ha tid att knyta band med barnen och umgås med de som ger oss energi, om det så är på arbetet (för mig) eller på fritiden. Ta hand om hälsan; röra på oss varje dag och äta hälsosamt (tänker på livsmedelsverkets rekommendationer med 500 gram grönsaker om dagen, inte för att jag väger dem, men ni fattar…). Vi pratar också om att vara öppen för olika möjligheter som kan innebära att en eller båda av oss slutar jobba eller jobbar på distans. Jag kommer i framtiden ha möjlighet att jobba utomlands, att min man i så fall kan hänga med och fokusera på barnen är då en förutsättning (och familjeråd med barnen involverade, att de också är sugna är en förutsättning). Vi har också diskuterat att om barnen flyttar till annan ort kan vi tänka oss att flytta efter. Kanske vill ett barn gå på specialgymnasium i storstaden, då har vi möjlighet att skaffa en lägenhet och bo lite växelvis där. Och även senare i livet, vi tänkte inte förfölja dem under universitetsstudierna – haha, tänk om morsan flyttat in i studentkorridoren, vilka tråkiga fester det skulle blivit - men om de slår sig ned någonstans och får barn och vill ha hjälp, då ska inte ekonomiska band till våra jobb vara det som hindrar oss från att byta ort. Sist men inte minst hör jag också till den tredjedelen av svenskarna som vill ge ut en bok. Jag börjar inse att det kräver planering, även om jag har skrivit en del blir det inte ett utgivningsklart manus av att sitta ett par timmar på helgen eller någon kväll i veckan, jag behöver helt enkelt planera en sammanhängande period med frigjord tid.

Så ja – dygnet har fortfarande bara 24 timmar 😊 Ordspråket om att vi överskattar det som kan göras på en dag och underskattar det som kan åstadkommas på lång sikt börjar sjuka in. Allt får ta tid, och att vara öppen för förändring är att vara öppen för livet!

Frågor till läsare och FruEB

Jag uppskattar gärna synpunkter på allt, även det mer filosofiska 😊.

1. Ni som har, eller vars partner har, skalat ner jobb eller slutat runt 35-40-års åldern - Blir förhållandet fruktansvärt ojämlikt om bara ena parten slutar jobba? Och tråkigt i längden för den som är hemma?

2. Maken är mest inne på att ge (nya) jobbet några år (2? 4?) till. Vi kommer därefter ha ekonomi till att leva på min inkomst och investeringar som kan växa passivt. Vardagen med barnhämtning +lämning och diverse vardagsfix skulle bli lättare med honom hemma. Är det fel av mig att misstro hans förmåga att hålla psyket i form på egen hand under den mörka årstiden? Han har inte svar på vad han tror att han skulle göra på dagarna. Han kanske hitta nya sysselsättningar, kanske gemensamma intressen med barnen framöver. Är det några här som har hittat nya intressen eller sysselsättningar post-FIRE? Några tips på socialt givande deltids-gig (inget som involverar att torka bajs eller sitta hela dagen framför datorn)?

3. Om hus – hur tänker ni med icke-nödvändiga renoveringar/uppgraderingar? Under senaste årens hysteriska boprisutveckling på vår ort har man fått tillbaka kostnaden (och mer därtill) för exempelvis solceller, badtunna/spabad, fancy fasad-fix, nya bänkskivor i kök, växthus och friggebod/gäststuga. 70-talshusens gamla mexitegel, gillestugor och bastur (böjning?) är ju däremot inte något som folk betalar för, så om man bor länge (+20 år?) kan man nog räkna med att uppgraderingarna blir daterade och ibland kanske drar ner värdet. Tänker ni på bostads-uppgraderingar som investeringar eller konsumtion?

Hoppas på input av alla ni kloka i kommenarsfältet och avslutar med ett par poddtips:

Mad Fientist – 1500 Days Podcast Takeover, på Spotify: https://open.spotify.com/episode/3wzjHzKB7Q89otcE3dXHZg

Respectul parenting: Janet Lansbury på Spotify https://open.spotify.com/show/19BOekO4dSbutuHw29ipA1
(för att hoppa reklamen, spola fram till ungefär 2.30 på varje avsnitt)

 Trevlig sommar!

/”Therese William”