Corporate cringe

Anonym 10:05 tipsade mig i ett tidigare inlägg om en YouTuber vid namn Joshua Fluke. Jag hade aldrig hört talas om karln (pojken?), än mindre om hela den subkategori av "corporate cringe" han företräder. Men jag hade en riktigt underhållande kväll där jag kollade igenom ett antal av hans videos och för dig som fortfarande tuggar kontorslandskap kan jag här presentera några favoriter till din nästa maratonsittning i Zoo[m].

"The Cult in Corporate Culture"


OMG så många minnen...Med ett förflutet företrädesvis inom sälj är ju den här typen av events vardagsmat. Av någon anledning anses säljare inte funka om de inte får fåna sig i grupp åtminstone två gånger per år. Klättra på ölbackar, trilla ur kanot, bygga jätte-plocke-pinn, spela in filmparodier, lösa deckargåtor, been there done that. Minns särskilt ett tillfälle i slutet av min karriär där jag och den nordeuropeiska delen av mitt affärsområde stängdes in på en herrgård utanför Paris där vi under en hel dag skulle repetera en sorts ursprungsbefolkningsdans (haka?) fast med ord tagna ur företagets värdegrund. Hua. Tror skiten filmade också, total förnedring. När vi bara hade kunnat få åka in till Paris och strosa runt och umgås som människor!?

"Employee Stockholm Syndrome"


Det här är något jag faktiskt funderat en del på. Varför talar folk så bra som sina forna arbetsgivare, även om de fått kicken? Jag fattar också att man vill spela stoisk och cool inför framtida "utmaningar" i syfte att säkerställa sitt långsiktiga consumer suckerae. Men man har ju också ett ganska harmlöst alternativ nämligen att inte säga någonting. Det är ju inte någon som sitter och för övergripande bok över vilka som tar ett avsked bra. Rekryterare kan ju inte bry sig mindre. Får de cahsa in skiter väl de i huruvida du postat positiva exklamationer på nätet eller ej. Ytterligare ett mysterium är fölket som med någon form av tourettes återkommande postar inlägg på temat den egna arbetsgivarens förträfflighet i någon form av pluralis majestatis: "Vi på Corporate Bullshit är stolta över att kunna presentera den kundundersökning som visar att vi är bäst i landet på att leverera seamless beaver solutions world-wide. Utan våra fantastiska medarbetare är vi ingenting!". Eeh förlåt, jag har helt missat att du köpt in dig i företaget? Men det är en annan cuppa.

"HR Word Vomit"


Jag skrattar bara jag ser försättsbilden. OMG OMG. Så mycket HR-bullshit jag tvingats lyssna på genom åren. Både på utbildningar, i möten och på olika konferenser. Som mellanchef antas man också vara någon form av HR-person med vidhörande uppsättning vokabulär och det kröp i mig varenda gång jag gick in i ett utvecklingssamtal med en bunt intetsägande bullshit under armen. HUUUR ska vi kunna slå hål på en och en halv timme med denna sörja? Riktigt spännande minns jag på industriföretaget där alla mellanchefer, inklusive logistikchefen, var beordrade att använda samma av internationella HK framtagna utvecklingssamtalsmall. "Asså, hur ska jag kunna ha ett givande samtal med truck-Berra om  'passion for innovation', han vill ju bara prata om längden på fikarasten!?".

Har du några corporate cringe-historier att bjucka på?

Mvh/
FruEfficientBadass

Mitt köksprojekt

Som jag nämnde i onsdagens inlägg höll jag på att trilla dit big time i Mujis webbshop. När jag rycktes loss ur mitt katatoniska tillstånd kände jag att jag var tvungen att åtgärda ett störomoment i köket nämligen klädhängaren. Det är ju ett bonnakök som förr hade någon form av grovingång i ladugården där man också hängde sina...ladugårdskläder. Idag går vi ju rätt in i köket och det finns varken garderob eller annan ytterklädesförvaring än en kroklist. Eftersom vi är fem pers med i vissa fall flera vinterjackor var överlastas dessa krokar och en krok föll under vintern av. Jättekonstigt, eftersom det var en kvalitetshängare från IKEA. Det var när jag joxade runt med den här hängaren som jag kom till insikt: Jag måste måla köksdörrarna.


Köket gjordes om från gammalt bonnakök till "modernt" på 50-talet och inreddes därefter: Mellanbrun panel och gul småblommig tapet. Rätt fint egentligen, men på 90-talet fick mitt tonåriga jag för sig att måla hela köket blått. Hur jag fick släktens tillåtelse att göra detta (huset var då fortfarande i min morfars ägo) är än idag en gåta. Jag minns min morfars tappra min när han tog del av resultatet. Han var så glad att jag intresserade mig för stället och ville så gärna ge mig beröm (vilket han också gjorde), men det sken ändå igenom att han tyckte att det var...väldigt blått.



Tidigare var även panelen och köksluckorna som skymtar till höger på bilden ovan blå, samma blå som hörnskåpet. Men för kanske sju år sedan fick jag ett ryck och målade dessa vita, eftersom jag inte stod ut. Det var för mörkt, för 90-tal och var en konstant reminder om min parhäst i uppdraget som var min bodybuilder-boyfriend från Bromma. Jag orkade vid detta tillfälle emellertid inte ta mig an hela köket och vi har väl liksom vant oss att leva med det. Men när jag nu adderade ytterligare en klädhängare (se gul kroklist på ytterdörren) blev det bara för mycket. Olika nyanser av blått, lite gult, svarta krokar...som ett sammelsurium av "orkar-inte"-projekt av det slag som är så inkompatibelt med alla de minimalistvideos jag sett nyligen, exempelvis den här.

Om ni minns mitt gästrumprojekt från maj så blev det en halv dunk vit linoljefärg över och efter att ha köpt till en liter för runt 350 spänn blev det måla av. Ni kanske blir chockade nu men jag arbetade inte fackmannamässigt utan torkade av bara av allt som skulle målas med linoljesåpa och sen körde jag. Ett tunt grundlager utblandat med terpentin och ett par dagar efter ännu ett lager koncentrerad linoljefärg. BAM vitt vitt vitt. Jag målade även krokarna så att de liksom skulle smälta in och inte utgöra visuellt skräp.



Är vitt tråkigt? Kanske. Är vitt opraktiskt? Kenske det kenske. Är vitt störande? Nay! Vitt är vitt, en icke-färg och det är enligt mina studier snudd på omöjligt att tröttna på vitt. Dessutom behöver det här köket allt ljus det kan få, givet att det bara har ett fönster, ett fönster som på grund av hörnläge inte släpper in särskilt mycket ljus. 

Jag är mycket nöjd med det hela och tror att min morfar hade varit hyfsat ok med resultatet. Helst hade han velat ha det som på förr med mellanbrunt och blommigt, men det varken vill eller kan jag återskapa. 

Har du några inredningsprojekt i sommar?

Mvh/
FruEfficientBadass

Bonusinlägg: Barnets FIRE-poster

Eftersom ni hade lite kul med felläsningen "barnens FIRE-posters" igår så skickar jag med just en sådan: Mitt äldsta barns FIRE-poster. I åk 9 får man tydligen i uppdrag att i bildundervisningen göra en "propagandaaffisch" (så stalinistisk-romantiskt) och eftersom hen genom mitt ivriga föreläsande vid middagsbordet är väl medveten om vad FIRE är (och dessutom gillar konceptet) skapades en sådan. Mitt modershjärta sväller av stolthet. Inte bara för att den är bra rent visuellt (det blev ett A i bild) utan för att budskapet fångas så precist.




Vad säger ni? Alla kritiska kommentarer sållas bort.

Mvh/
FruEfficientBadass

Min shopping cart

Igår var jag på jakt efter Bagarns FIRE-posters och trillade då över en helt underbar FIRE-blogg vid namn Utdelningscyklisten som jag ser att flera av er redan följer. Det inlägg jag trillade över heter "Reflektioner efter sex månader som F.I.R.E." OMG läs det! Han ligger hädanefter också i min blogglista. Han säger att han skriver "hellre än bra" men det är bara humble bragging, han skriver roligt, bra och spot on. Nu ska jag beta av alla inlägg.

Midsommartid är reatid när klädtillverkarna (och övrig detaljhandel) försöker dumpa sitt överskott för att kunna möla in höstkollektionerna i butik. Syftet, vid sidan om det uppenbart altruistiska (att förse oss med textil som skyddar våra kroppar från värme, kyla, public shaming) är möjligen att maxa vinsten för de enskilda bolagen så att de även fortsättningsvis kan förse sina stakeholders med rikedomar, vilket paradoxalt nog även kan komma dig till godo om du köper aktier för pengarna istället för att lägga dem på fast fashion.

Med det sagt: Ni som följer bloggen vet ju att jag när en dröm om minimalistettan där jag ska leva i ett vitt moln av pryl-löshet. Eller rättare sagt, med 238 prylar eller vad jag nu kom fram till i ett gammalt inlägg jag nu inte kan hitta. I denna utopi ska jag ha den ultimata kapselgarderoben och den ska komma från Muji. Varför? För att Muji har exakt den puritanska, minimalistiska look jag ser framför mig kommer gifta sig så väl med min klosterlika, estetiskt fulländade tillvaro. Allt går att matcha, materialen är härliga och liksom rejäla - franskt linne, silkesblandningar - liksom lyxigt och avskalat på samma gång. Det var bara en olycklig slump som gjorde att jag råkade surfa in på Mujis svenska webbshop bara dagar efter att jag i juni streckkonsumerat mängder med japanska minimalistvideos, bland annat den här:


Jag gillar ju den här karln och när jag ser honom rulla ut tatamimattan eller äta samma mat varje dag (men vilken mat!) blir jag så oerhört sugen på att realisera den här minimalistettan på en gång. Och i brist på det, åtminstone skaffa en Muji-capsule med typ 12 plagg. När jag så kom att inse att Muji körde sommarrea med 50% på mängder av plagg - per definition basplagg eftersom det är det enda Muji har - började jag dregla på tangentbordet. Det tog mig en halv dag av värdefull livstid, men vips hade jag plockat ner kläder till ett värde av 3 600 kr i varukorgen, jamen så se då bara:


Nu syns inte hela listan men tro mig att den är perfekt. En enkel klänning, enkla vita T-shirts, slacks, en långskjorta i linne med ståkrage, allt kombinerbart och till HM-priser. En färgskala jag kan leva med för resten av livet. Jag var sååå nära att trycka KÖP när jag liksom yrvaket rycktes tillbaka till verkligheten igen, troligtvis på grund av barnbråk eller annat högt läte. Vad håller jag på med?

1. Jag har redan skyddande textil att ha på min kropp.
2. Jag är nöjd med den skyddande textil jag har (se ett hyfsat aktuellt inlägg om garderobsskifte).
3. Jag lever ett liv i sus och dus och kan inte ostraffat pytsa iväg närmare 4 000 spänn på något så onödigt som kläder. Nog för att jag kommer att sommarjobba i år, men ska nästan en veckas slit bara slattas iväg på detta?
4. Det är miljövidrigt. För även om plaggen är på rea och således bara ligger färdigproducerade och "skräpar" i Mujis lager, sänder mina reaköp en viktig signal till prognosmakarna på firman: Det är okej att överproducera. Det finns alltid en sucker redo att skrapa upp resterna bara priset är rätt. Thus = vi fortsätter att överproducera textil som må vara estetiskt fulländad, men ändock miljövidrig.
5. Jag har redan nu svårt att hinna använda alla plagg i min rätt slimmade garderob. Genom att addera en parallell kapselgarderob ökar denna stress med cirka 100%.
6. Min erfarenhet gör gällande att runt 95% av alla köpupplevelser slutar med någon form av besvikelse. Plaggen sitter inte bra, något är fel/trasigt/missmatchande eller kommer bara att bli hängande oanvänt av oklar anledning vilket kommer att göra mig på dåligt humör varje gång jag passerar klädstången. Och även om många tillåter retur även vid rea leder inköp nästan alltid till merjobb av olika slag. Godset ska hämtas upp någonstans, avpaketeras från allt sitt emballage, galgar ska hittas, kläderna ska provas, de man inte vill ha ska återigen paketeras, returblanketter ska fyllas i, fraktsedlar ska printas, man ska ta sig till ett inlämningsställe, man ska ha koll på att pengarna kommer in på kontot. Bläk!

Så jag gjorde vad varje nykter frugal weirdo gör i en sådan här situation: Jag stängde datorn och tog mig an ett handgripligt hemmaprojekt. Ett projekt vars omfattning och art är av det slag att jag varken hade tid eller lust att slöshoppa sommarrea. Det kostade en slant, men bara en tiondel av ovan. Inlägg to come.

Lyckas du hålla armlängds avstånd från sommarreorna?

Mvh/
FruEfficientBadass

Ett moget beslut

För ett par veckor sedan tillbringade jag två kortare vistelser i Stockholm. Den ena för att inviga en väns kolonilott och vid hemkomst hade katta börjat löpa igen så det var bara att sätta sig i bilen morgonen efter för att ta ner henne till av oss utvald partner (mer om det i ett senare inlägg). Sammanlagt en dryg vecka i hufvudstaden och som alltid, en massa intryck när man träffar folk - på behörigt avstånd givetvis minus att jag sov skavfötters med hela familjen Stina Vini i deras kolonistuga.

Any heuw, jag tänkte berätta om min vän A. Hon jag brukar ha Britt-fylla med. Av skäl jag inte tänker tråka ut er med kunde jag inte parkera i mina föräldrars garage utan ställde bilen ute på ön, på A:s uppfart. Jag blev vid bilupphämtning bjuden på middag, välventilerad på uteplatsen, och hon berättade då att hon tackat nej till en tjänst. Jag kan inte närmare gå in på titeln, eftersom varje företag har just sin specifika titel-lingo, men låt oss säga att det var ett pinnhål upp med egen ledningsgrupp, totalansvar för försäljning et cetera. Så här sa hon:

"För några år sedan hade jag tittat på lönen och sen tagit beslut utifrån den. Med det resonemanget hade jag absolut tackat ja till den här tjänsten. Men nu började jag i andra änden och tittade på min tid. Hur mycket tid måste jag lägga på den här tjänsten jämfört med min nuvarande? Hur många timmar av mina döttrars uppväxt kommer jag att missa genom att tacka ja? Och då var det ett lätt beslut."

Jag är så STOLT över henne! Det intressanta var hennes mans lakoniska kommentar: "Ja du får ju räkna med att hamna i kylan ett tag nu". För så är det ju, man förväntas tacka ja och gör man inte det är det något som inte stämmer. Så A gjorde bedömningen att man nog kunde tänkas låta hennes sitta där hon satt i ett till två år till medan man rekryterar till den tjänst som hon tackade nej till. När den tjänsten väl är tillsatt och personen är varm i kläderna kommer man nog att rensa i de lägre leden bland högavlönade mellanchefer och då står inte hon högt i kurs. Så vi enades om att hon redan samma kväll skulle gå in och fläska på sin inkomstförsäkring.

Hon hade vid ett tidigare tillfälle under ett utlands-år tackat ja till en lite mer själadödande tjänst än den hon verkligen ville ha, med motiveringen att lönen var några tusen bättre. Det misstaget ville hon inte göra om. Och det bevisade hon nu i handling. Du kan vara commercial director deluxe, men kontentan blir ofta ändå "att sitta i fackliga förhandlingar och älta skit" som hon så väl sammanfattade det.

Har din inställning till befordran ändats sedan du började följa FI (om du gör det vill säga)?

Mvh/
FruEfficientBadass

Uppdatering nettovärde

När börsdammet nu lagt sig (för den här gången) satte jag mig för någon vecka sedan och uppdaterade mitt nettovärde. Jag ska inte tråka ut er med detaljerna men det har gått ner. Inte så fasligt, runt hundra tusen. Observera att det i mitt nettovärde ligger en del rätt luftiga estimat, som värdet på vår lägenhet exempelvis, där jag lagt mig konservativt mot vad snittpriset på en kvadrat i vårt område ligger. Vidare satt jag och funderade över en post i min tjänstepension som jag tidigare uteslutit för att jag inte fattar den. Se orange:


Trots att jag gått Unionens kurs i att förstå innehållet på minpension.se blir jag brydd. Beloppet för min ITP2 Ålderspension är "ca 250 078 kr". När jag klickar på länk "JÄMFÖRELSEVÄRDE" får jag upp följande text:

"Jämförelsevärde är framräknat av minPension och inte av ditt pensionsbolag (i detta fall Alecta).  Hos pensionsbolaget (Alecta) har du en pensionsförmån som ger dig en viss pension i månaden. Jämförelsevärde är ett annat sätt att beskriva din pensionsförmån fast som ett kapital. Så att du enklare kan se det sammanlagda värdet av dina pensioner och jämföra de olika delarnas värde. Det intjänade kapitalet, alltså jämförelsevärdet, för den förmånsbestämda pensionen är rent fiktivt och kan inte påverkas av dig själv eller flyttas."

Bör jag räkna med detta belopp om 250 000 i mitt nettovärde? I så fall ladies, är jag snarare upp 150 000 sen sist mohiha. Jag inser att jag i och med denna fråga diskvalificerar mig från min roll som savant på området, så som jag gjorde gällande i min serie nedan (jag har skapat ny etikett "Pension" i desktop-läge så att du lätt får fram dem).

FruEB pensionsspecial del 1
FruEB pensionsspecial del 2
FruEB pensionsspecial del 3

Men jag gör så i trygg förvissning om att vissa i den här bloggosfären - PalmaOnFIRE exempelvis - är asvassa och hoppas därmed på klok input. Har du summerat ditt nettovärde på sistone?

Mvh/
FruEfficientBadass

It's not about the stuff

Jag började som jag nämnde i inlägget om garderobsskifte alltså att lyssna på minimalistpoddar igen och trillade över en med mer än lovligt burkigt ljud vid namn Spark Joy där två kvinnor, som kallar sig "KonMari-konsulter", i avsnitt 127 intervjuar en australiensisk organisationsguru vid namn Peter Walsh. Han var både tröttsam och intressant att lyssna på och en sak han sa fastnade:

"It's not about the stuff".

Lite konstigt, från en man som byggt hela sin karriär på att hjälpa folk att fnula runt med sitt stuff:




Men hans poäng var denna: Röra och för många prylar är ofta symptom på något annat. Skulle man hårdra det till hoardertypen gränsar det ju inte sällan till psykisk sjukdom. Men även medelmåttig röra tyder ofta på någon form av brist eller disharmoni. Eller en felaktig uppfattning om att prylar ger lycka och med en dåres envishet testar man nästa, nästa och nästa produkt i den poänglösa lyckojakten. Vilket per definition leder till att man sjabblar bort de egentliga förutsättningarna för lycka som i åtminstone mitt fall stavas gott om slack så att jag kan ta mig an kreativa projekt och ägna mig mer åt naturupplevelser och mänskliga relationer. Genom att inte lägga pengarna på "lyckoprylar" utan i en billig indexfond köper du dig exakt detta: Tid att ägna dig åt vad tusan du vill.

Genom att angripa prylarna tar man sig på mekanisk väg ett steg närmare själva problemet: Att det kanske finns traumaproblematik i bagaget. Som i en närstående släktings fall: En av barnflickan orkestrerad vårdslös utresning i hans pojkrum på 50-talet ledde till ett livslångt sparande på allt - boktravar upp till taket et cetera. Eller att man räds ålderdomen, som min mamma som de sista tio åren i arbetslivet köpte kläder nog för femton medelålders kvinnor eftersom "man vet inte om man har råd att handla när man blir pensionär". Identifiera dina mentala hang-ups genom att gå loss på dina prylar.

Själv fick jag för några veckor sedan ett paket med böcker på posten från en kompis som lånat dem för uppskattningsvis tio år sedan. Varför? frågade jag, som hade glömt de här böckerna sedan länge. Han berättade då att han för första gången tagit tag i att rensa bokhyllan och sen åkt på återlämningsturné. De som bodde för långt bort (som jag) fick böckerna skickade på posten. Jag påpekade att han inte hade behövt göra det, jag hade inte saknat dem. Men för honom var det ett viktigt steg i processen, att så att säga sluta cirkeln. Nästan som en ritual. Bort med möget, saker åter till sina rätta ägare och kvar en slimmad, vacker samling klassiker som han och hans fru vill läsa om. Inte bara rensade han själva hyllan, han rensade sitt psyke från en aldrig så liten gnagande känsla av "vad har jag i hyllan egentligen, troligtvis några lånade titlar, minns inte från vilka..."

När folk omkring mig, företrädesvis min man, hånar mig för min besatthet vid att bara ha nödvändiga prylar (exempelvis ser jag inte poängen i att spara tre par gamla tennisskor, kan man inte ha ett par i reserv för grovjobb på tomten så lämnar man övriga två till återvinningen?) missar de ofta poängen. Det handlar inte om att göra sig viktig eller agera prylpolis för att det är kul (okej lite kul). Att skala av allt som inte är väsentligt möjliggör fokus på det som är av vikt. För en person, en familj, en organisation. Jag säger det senare eftersom jag var involverad i mitt industriföretags så kallade "5S"-projekt som handlar om just ordning och reda i den fysiska arbetsmiljön och såg vilken förändring det ledde till i produktionen. Gladare arbetare, högre grad av effektivitet, precis som i Toyotafabriken där det hela hade sin början.

Organisation hjälper dig att nå dina mål. Ett välstädat och zen badrum gör att du känner dig fräsch, inte äcklad, efter en dusch. Ett välordnat skafferi och kylskåp underlättar när du ska laga mat vilket gör att du faktiskt gör det med alla de fördelar det medför. Att ha välordnade finanser med tydlig struktur gör att det blir enklare och roligare att spara och vips sitter du med frihetskapital på hand och kan kosta på dig att ta ut svängarna i livet. Organisation är nyckeln. Peter Walsh menar att det etymologiska ursprunget är grekiskans organikós, samma stam som till ord som organisk som i sin tur relaterar till betydelser som grundläggande, enhetlig, levande.

För att leva ett enhetligt och dynamiskt liv är det alltså lämpligt att låta prylarna bli ens slav istället för tvärt om. Peter Walsh säger bland annat att många av hans kunder klagar på prylarna, att de inte har någonstans att göra av dem och så vidare. "Det här hade aldrig funkat i en relation, att den ena parten bara överlastar den andra med skit (av typen du överlastar din bokhylla med inknölade böcker på längden och tvären) för att sedan klaga på den drabbade (bokhyllan). Man tar sitt ansvar i relationen med sina prylar och avlastar bokhyllan". Gäller alla ytor i ditt hem: Du lastar av garderoben, så att man inte behöver armbåga sig in för att ta ett plagg och så att du ser fram emot att med lätthet klä dig i välsittande plagg varje morgon. Du avlastar badrumsskåpet så att man kommer åt de saker man använder löpande utan att riskera att välta ut dyra parfymen i handfatet eller skära sig på rakhyvlar som står och trängs i fronten. Du har ett slimmat och välordnat städskåp så att du nästan ser fram emot städningen och slipper ringa Hemfrid. På så vis skapar du ett ändamålsenligt habitat där vardagsbestyren liksom rinner på i bakgrunden utan att du behöver stanna upp och störa dig på x, y och z. Vilket i sin tur frigör massor av energi du kan lägga på roliga och konstruktiva projekt samt mänskliga relationer.

Dessutom kväver du din consumer sucker eftersom du i din strävan efter ett enkelt och slimmat hem kommer att bäva inför tanken på att skaffa nya prylar. Fritt huvud, fet plånbok, kul kul.

Har du rensat mer än vanligt i coronatider?

Mvh/
FruEfficientBadass

Börsen tillbaka - en bikt

Runt mitten/slutet av mars skrev jag något i stil med att jag inte tänkte logga in på ISK:en förrän till min mans födelsedag i oktober, eftersom börsen enligt de beräkningar som finns tillgängliga då borde vara tillbaka på ursprungsläge (om det rör sig om en genomsnittlig nedgång vill säga). Det visade sig att jag inte ens behövde vänta till midsommar för ett YTD på omkring 0%.

Den undergångsstämning jag på grund av redaktionspraktik var en del av där i mars/april känns så avlägsen. Jag minns den private banker jag intervjuade som flinande berättade om de samtal han fick av sina stora privatkunder som på klassiskt manér skrek "Sälj allt! Sälj allt jag har och det nuuu!". Jag minns min chef som försynt frågade mig om han borde sluta månadsspara i fonder nu, när börsen var som den var. Jag minns min vän biologen som sålde av rubbet så fort hon fattade att ett coronavirus var löst (det här var flera veckor före börsfallen) eftersom hon förstod att det här inte var en quick fix.

Jag har också diffusa minnen av att jag själv, kring påsk, loggade in på min ISK och sålde av ungefär 1,5 års omkostnader i fonder. Yes, du läste rätt, jag sålde av i en dipp. Och det är om detta jag vill berätta idag.

När börsen var som lägst var jag nog mest katatonisk och liksom märkligt obrydd. Men när den började klättra upp igen tänkte jag som såhär: Företag kommer att gå i kånken. Folk kommer att förlora sina jobb. Vi kommer att gå in i en lågkonjunktur och den kan komma att bli lång. Detta kommer att märkas i innehaven. Nu har jag förvisso så att jag klarar mig ett par år, men då kändes det som att den här dippen mycket väl kunde bli 4-5 år (och vi vet ju ännu inte de långsiktiga konsekvenserna). För att undvika att behöva slakta låg ISK (tänk slutet-av-mars-låg) såhär tidigt i vår sus-och-dus-karriär, särskilt när man har tre barn som löpande behöver ny elektronik, förstärkte jag min krigskassa till vad jag föredrar att kalla till "mediumpris" (värdet på min portfölj låg vid tidpunkten för försäljningen på nov-19-nivåer). På så sätt slapp jag fundera över det ekonomiska läget utan kunde fortsätta trilla runt med mina städprojekt. Summerat har jag gått från att ha 95% i aktier till 85%.

Så vad lär jag mig av detta:
1. Jag är en idiot.
X. Jag är jättesmart.
2. Jag var felbalanserad från början.

Det är lätt att i goda tider rita whiteboard och mästra att fullinvesterat är king, herregud det är min paradgren. Men det är först när skiten slår i fläkten som du vet om du pallar det. Den här fläktepisdoen lärde mig att 95% var för mastigt för min del, men 85% var min sweet spot. Andra i bloggosfären har andra upplevelser. Exempelvis IGMR som inte sålde av utan köpte för allt vad tygen höll.

Men trots min justering viker jag inte en tum från mina tidigare utfästelser. Jag tror att börsen alltid kommer att gå upp på lång sikt. Alla bolag kommer inte att klara sig, på samma sätt som rätt få av de bolag som är aktiva idag fanns när Dow Jones slog upp portarna. Bolagen kommer och går, men avkastningen från mänsklig uppfinningsrikedom består. Thus: Köp billiga, självrengörande indexfonder utan bolagsrisk. Att dansa in och ut gör ingen glad. Jag nämnde min kompis biologen ovan. Hennes försäljning innan ras gjorde mig grön av avund (jag vet, omoget). Men hon har ännu inte gått in igen. Det är detta som är kruxet. Man ska veta a) när hoppa ut och b) veta när hoppa in. Att pricka en är svårt, att pricka två är ännu svårare.

HA! Vad sitter jag och jiddrar om, som precis erkänt att jag sålt i en dipp. Men jag har inga planer på att gå in med den degen igen. Jag är nu börsexponerad till 85% och tänker så förbli under hela min investeringskarriär (om man nu kan kalla det det men mina fjösbelopp). 15% cash är det som gör att jag kan leva mitt liv i lugn och ro och detta lärde jag mig tack vare ett illmarigt virus våren 2020.

Har du hållit dig till din investeringsstrategi under våren?

Mvh/
FruEfficientBadass

Går in på tredje året som fri

Jag har inte stenkoll på datumen, men det var nu runt två år sedan jag plockade ihop mina få pinaler från start-up-skrivbordet och checkade ut ur gängse yrkesliv. Jag skrev ju ett inlägg om det då, den nästan höga känsla jag erfor första dagarna och veckorna, när jag yster som en kalv på vårsläpp cyklade runt i Stockholm, badade i whatever vatten jag hittade och liksom snortade livet.

År ett i frihet var som en enda lång djurgårdspromenad. Jag och mitt side hustle, sida vid sida, varje dag. Det var som att jag gick av mig 18 år av kontor. Jag kan nästan inte beskriva vilket underbart år det var. Det var ett år då jag förstod att det inte var en del av min personlighet att vara konstant orolig för att ha cancer och ALS (ok hypokondrin gör sig påmind då och då även idag men betyyydligt mer sällan). Det var året jag nästan dagligen skrattade högt, flera gånger, utan att låtsas att de holländska chefernas skämt var roliga (ok de var rätt roliga, men fransmännen...). Det var också ett år då jag liksom vande mig vid att välbefinnande och brist på ångest var mitt nya liv. Det var ett underbart år, med grand finale för knappt ett år sedan. Jag tror att det var veckan före midsommar som vi packade ett sista lass i bilen, tog en frukost på Riche och sedan drog norröver. Och sen kom år två.

År två har varit snudd på surrealistiskt. Min ursprungliga dröm, som jag väldigt löst skisserade där i kontorslandskapet, var att få vara på landet och se årstidernas skiftningar. Oh boy, har jag sett årstider skifta. Inte alltid av positivt slag. November på landet går väl an - man tänder brasor, sätter långkok och kan fortfarande baka paj på vinteräpplen. Julen var fantastisk, med spontana turer till Hassela som nu låg en timme bort, inte 4 timmar livsfarlig knökfull E4. Men sen...Januari, februari, mars. Corona på det. April, maj, hagel som aldrig tog slut. Lövsprickningen började på riktigt för typ tre veckor sen. Men sen, i slutet av maj, första veckan av juni: Vilken ynnest! Vi är ju aldrig här den här tiden på året och att se syrenen i blom, liljekonvaljerna bakom härbret, vitsipporna vid kvarnen...alltså, catch-ing i samtliga belöningssystem. Och att leva coronaliv i öppet landskap är troligtvis en helt annan sak än att göra det i Stockholms innerstad. Vi har överlag upplevt väldigt liten skillnad i våra liv, minus att mina studier plötsligt blev på distans vilket bara var ett plus.

Jag och min man satt i våra folkdräkter på nationaldagen och pratade:
Jag: "Minns du hur det var förr om åren? Den här tiden var som värst med skolpicknickar, avslutningar på olika aktiviteter och därtill vår absoluta jobbpeak innan semestern."
Han: "Ja och sen jobbade vi ytterligare några veckor innan vi kunde åka upp för 3-4 veckors semester. Då hade trädgården vuxit igen så att vi var tvungna att dra igång röjsågen och meja ner det värsta för att sen snabbt sätta igång med något renoveringsprojekt så att vi skulle hinna klart under tiden här. Nu är allt redan på bana."
Jag: "Jag brukade alltid få ryggskott då. Och vi kunde inte ta in allt det härliga eftersom vi var så stressade, både över jobbet som varit, mail som kunde dyka upp under semestern och över att vi hade så kort tid att göra allt vi ville hinna med."
Han: "En helt galen prioritering."

En Helt Galen Prioritering. Vi jobbade som djur för att ha råd att bo i stan med allt vad det innebar och hade bara några ynka veckor om året till det liv vi ville leva. Men eftersom vårt övriga liv tog så mycket tid förminskades även dessa veckor till ett stressmoment. Mot nu - visserligen extra lugnt skolavslutningsmässigt på grund av corona - när vi bara glider runt och giggar lite, pysslar med hus och trädgård i godan ro. Visserligen var våra sista års jobb en förutsättning för det liv vi lever nu på grund av stashbygge, men de åren representerar ju bara en bråkdel av våra yrkesliv.

Och nu går jag in på år tre. Förhoppningsvis får jag någon form av gig-samarbete med den redaktion jag praktiserade på under våren. Parallellt med det kommer jag att läsa en distanskurs till hösten för att motivera uthyrning och få den sista batchen studiebidrag. Sen vet jag inte. Livet är som en tomt A4 och det enda jag vet är att jag inte kommer att fylla det med TPS-reports. Jag tog alltså i måndags tag i mitt tvåårsjubileum på det enda sätt som kändes rimligt: Jag drog ner gardinerna i TV-rummet, tände en brasa och såg om en av världens bästa filmer på temat "corporate life sucks" nämligen "Min pappa Toni Erdmann".



Eftersom jag själv jobbat en del i östeuropeisk kontext slår den an en alldeles särskild sträng av komisk ångest - powerpointpresentationer i plastiga konferensrum med fläckiga heltäckningsmattor, konstant tjat om feedback och affärspolitisk lingo med spelregler som kräver en livstid att förstå. Den karriärlystna unga kvinnan och hennes urballade pappa. Hon får representera det jag var och han det jag är på väg att bli. Jag ger mig inte förrän jag har på mig en likadan karnevalskostym som skymtar på bilden ovan. För övrigt en av de roligaste scener på film jag någonsin har sett, när han dyker upp på hennes teambuidling-lunch. "Es ist vielleicht gut für das Team?"

I en ChooseFI nyligen hörde jag en förrymd corporate-man vid namn Fritz försöka förklara hur det känns att bli fri. Han uttryckte det någonting i stil med att "Det är som att förklara för någon hur det är att vara gift. Man kan läsa om andra som är det och försöka föreställa sig det, men det är först när man är det som man förstår hur det är." Som ni kanske anar är det alltså inte bara glossy magazine swell happiness hela tiden och det är säkerligen olika för alla (mycket märkligt annars), men det är precis lika mångfacetterat, komplext och i grunden härligt som man tänker sig det. Han betonade också vikten av att förbereda sig mentalt så att man inte bara flåsar i mål mot sitt FI-tal och sen abrupt klipper allt på en gång, utan plan för hur man kommer att tillbringa sina dagar. Jag hade i och med barn och side hustle (och bloggen för den delen) ett ramverk, och det tror jag är a och o för att inte drabbas av post-traumatisk stress (4real!). Så min uppmaning till dig som läser detta inlägg är två:

1) Om du redan är fri från gängse yrkesliv - hur skulle du beskriva det?
2) Om du fortfarande är på resan - planerar du för din kommande vardag och i så fall hur?

Mvh/
FruEfficientBadass

Utplantering, the horror

Jag har ju tidigare berättat att jag under våren satt min man i arbete att göra odlingslådor på ett stycke land tidigare använt till nada. Sen har jag ägnat min ångestvår med att pyssla om den på alla upptänkliga sätt genom att addera bokashis, importera maskar och vattna den (jorden). Parallellt med detta har jag pysslat om mina plantor inomhus, skaffat av er rekommenderade produkter (tänker på Turex mot kålmask, tack läsare) och spänt väntat på dagen D, när frosten ger vika och haglet slutar ösa ner över Hälsingland. Kring nationaldagen bestämde jag mig för att den dagen var kommen. Men först en rekapitulering av mina lärdomar under våren:

1. "Odling är lätt, man stoppar bara ner lite frön och sen skördar man" är en lögn.
2. Ingen sajt, bok, YouTube-kanal eller blogg ger hela bilden på en gång. Man måste korsköra dem alla, prata med visa gamlingar, lägga upp saker på Instagram för att sen få feedback och gå med i konstiga sekter (min vän Stina Vinis koloniträdgårds-hangarounds) för att ha en rimlig chans att lyckas. Påfallande ofta känns det som att jag är med i någon form av dataspel där ledtrådar sticks till mig lite från sidan, pö om pö, som en ständigt pågående gåta.
3. Växter ska ha ljus. Men inte för mycket för då dör de.
4. Växter ska ha vatten. Men inte för mycket för då dör de.
5. Växter ska stå i [insert alla åtta väderstreck, ett i taget samt gärna kombinationer därav]. Men inte växt x, y, z, för då dör de (försök räkna ut de olika kombinationerna av den variabeln, jag har kommit fram till att talet blir oändligt).
6. Frön ska stå varmt för att gro, annars dör de. Förutom gällande växt x, y, z, de ska stå kallt, annars dör de.
7. Potatis ska gros i mörker. Förutom art x, y, z, de ska stå ljust.
8. Grönsaker ska sättas i näringsrik jord. Annars dör de. Förutom potatis, den ska sättas i mager jord, annars dör den. Sen måste man låta potatislandet vila i fem år annars angrips allt av aliens och alla dör.
9. Om man sätter potatis från vanlig mataffär, d.v.s inte certifierat utsäde med "giltigt växtpass och försluten förpackning" hotar minst apokalyps.
10. Växter ska härdas, vilket på gröna fingrar-språk först verkade betyda "vänja sig vid kylan vid utsättning" genom att bära in och ut på plantjävlarna så att de får stå och stärka sig en timme om dagen. Men sen, tack vare rådigt ingripande från Morsan, fick jag klart för mig att de även ska härdas mot ljuset, UV-ljuset. Så det är därför mina "sommarblommor" (förr om åren brukade jag med en dåres envishet ställa ut mina krukväxter i trädgården när vi åkte på semester, för att sen förvånat konstatera att de var helt gula när jag kom hem) dog. Därför behöver man fiberduk.

Okej. Så med detta i bagaget insåg jag att den här utsättningen av plantor skulle bära med sig ett gäng fallgropar. Utan att någon sagt det till mig började jag nu ana spelets regler vilket skulle göra gällande att man inte bara kan spontanblanda växterna med varandra. Man måste pussla ihop dem likt en rubicks kub så att varje växt får en matchande partner där i lådorna. Annars dör de. Och mycket riktigt, på den här sajten listas vilka grödor som trivs med vilka. För om man inte passar sig sätter man en salvia bredvid en tomat eller en jordärtskocka bredvid en potatis och då är man rökt. Haha, jag ligger steget före, odlingsbitch! Så här såg mitt pussel ut när jag efter en timme googlat klart:


Från vänster till höger: Kålplantor, besprutade med de goda bakterierna i Turex - nailed it fucka. Sen zuccini, gurka och prydnadspumpa (fråga inte). Inblandat i dessa ärtor, som verkar vara något av trädgårdens diplomater - funkar med alla. Därefter, i lådan närmast i bild, mangold, spenat, rädisor, sallad, lök.

Och nu trodde ni att jag var klar men det är jag inte. Några punkter:
- Jag har av varje utplanterad stickling även satt frön direkt i jord. Detta för att detta första år köra en kors-referens. Har jag att vinna på att joxa runt med förgrodd eller kommer direktsådd att ge samma resultat?
- Som synes har jag fäst fiberduk på insidan av glasen. Yes box, här ska inte gulas några blad.
- Nattetid täcker jag lådorna med en presenning. Över min döda kropp att en otippad frostattack ska ta död på de här. Jag var en hårsmån ifrån att lägga mitt duntäcke över hela konkarongen, men hejdade mig.
- Tomaterna fick inte plats så de står i stora krukor inne i hallfönstret. Krukor är tydligen att rekommendera med tomat eftersom "man då kan kontrollera gödslingen".


Jag inser att jag blivit besatt. Inte på det där positiva och bejakande "å-det-är-så-härligt-att-se-saker-växa"-sätt som min vän Stina Vini upplever i kolonilotten. Nej, jag är besatt på det där destruktiva, konspiratoriska sättet. Det är jag mot biologin och när jag går på vakt ska samtliga överleva, hör ni det. HÖR NI DET PLANTOR!?!

Och apropå Stina Vini. Jag hade precis lagt upp en Instagrampost om den fantastiska ekologiska växtnäringen jag fått tips om hemma hos henne. Jag hade öst på av detta i flera dagar när jag fick ett sms där hon länkar till en av dessa trädgårdsgurus som på sitt Instagram höjer ett varningens finger:

"Varning för flytande eko och kravmärkt gödsel! Flera märken är kontaminerade med rester av ogräsmedel som gör att tomaterna blir missbildade. Vanligt gödsel kan ha samma effekt ifall grödorna djuren ätit har sprutats med dessa ogräsmedel, det finns då i gödslet. Tagga dina vänner som odlar!"

Fallgropar överallt. OM jag mot förmodan lyckas med någonting denna sommar blir det den grödan som får dominera resten av mitt liv. Trial and error. Fast just det ja, man får inte odla samma sak på en och samma plats två år i rad...

Mina babies. Nu återstår bara att offra något levande till gudarna.
Hur går det för dina ev. odlingar?

Mvh/
FruEfficientBadass

Ps. Ge gärna din feedback på allt jag gjort fel ovan så att jag kan lägga dessa till min lista på fallgropar, en lista jag spottande och fräsande kommer att kverulera över på nästa fredagsdrink. D.s.

En välbekant känsla, feat. garderobsskifte

Jag tänkte att jag redan i rubriken flaggar för att det kommer till att handla om kläder så kan de av er som skyr dessa inlägg hitta på något mer konstruktivt. OMG som att det funnes något mera konstruktivt än att optimera sin garderob? Inte bara spar det shitloads of money, det är stimulerande, kaloriförbrukande och bitvis roligt. I alla fall är det roligt att klä sig efter att man fixat i ordning säsongens garderob. Skänker åtminstone mig endorfinduschar varje morgon i säkert fem veckor efter.

Jag kom på mig själv att allt oftare ligga och slö-hjärta prylar på Tradera. En Filippa K-klänning här, ett par Burberrychinos där, allt till typ Lindexpriser. I utrop åtminstone, sen ruvar det ju klippsugna vintage suckers i vassen som lägger autobudgivning med start cirka tio sekunder innan auktionen tar slut, men det är en annan femma. Poängen är att jag ganska snart kunde identifiera en välbekant känsla nämligen känslan av att inte ha kurerat sin garderob på ett tag. För även om det fram till rätt nyligen haglade här uppe så är det på väg att bli sommar och mitt psyke känner av detta och försöker parera det genom att pusha mig ut på köpsajter. För inte fanns det något somrigt över min (och min mans) garderobspinne:


Jag upptar runt två tredjedelar av stången vilket initialt förbryllade mig eftersom jag vill minnas att vi i höstas delade 50/50. Men så kom jag på att jag köpt både en och fem tröjor på loppis under vintern och därtill en klänning och en kjol. I vanlig ordning var jag inte nöjd med alla köp varför jag började med att sålla ut de plagg jag anser mig ha lånat av världsalltet under vintern, för att tvätta, stryka och ge tillbaka dem till samma universum.


Rök gjorde också ett par svarta ullbyxor från Wera som en gång satt som en smäck i de svala konferensrummen men som jag inte använt på två vintrar vilket säger mig att kostymbyxtiden är över och kommer aldrig åter inch allah. Den plisserade kjolen, som kostade 40 kr men som jag renoverat för över 200 kr, får även den gå tillbaka till ursprungsloppisen eftersom mina plissée chic moments ligger på noll för tillfället. Utöver plaggen ovan fick jag kassera tre plagg som fått färgfläckar e d, precis som Inglof påpekade i inlägget om "learning fees". Man står där med linoljefärgen och penseln och försöker intala sig själv att man inte ska spilla på favvo-jeansen...snacka om självbedrägeri. Jag passade också på att göra slut med mitt randiga topp-beroende genom att lämna in även dem till loppis, sparande endaste en (1). Överlappet vinter/sommar är bara en handfull plagg, företrädesvis jeans men även ett par generiska överdelar av typen cashmeretröja för kyliga sommarkvällar (d.v.s. runt 100% av kvällarna) samt ett par bra skjortor vars ärmar går att kavla upp à la Inez de la Fressange mmm seckel....


Sen tog jag fram sommarlådan och precis som vid varje säsongsskifte häpnar jag över vilka välpassande, härliga och välmatchade plagg jag har i min garderob. Allt var givetvis rent och struket, men jag väckte dem till liv genom ny strykning och snabb vädring.


Sen lappade jag trasigt, sorterade även min mans kläder och fick tvätta inte mindre än tre maskiner förrän allt var på plats: Mina kläder antingen på stången, i vinterlådan eller i en stor kasse till loppis. Sen gjorde jag ett antal kombinationer som jag fotade, även om jag tror att min sommargarderob är ganska pedagogisk. I stort sett handlar det om beige nertill och färgglatt upptill.

Medan jag fixade med ovan skrev jag en inköpslista på sådant jag faktiskt behöver. Och då menar jag inte ärtgröna cashmeretoppar från Barbour eller vinröda koftor från Ralph Lauren eller annat jag hängt upp mig på de senaste veckorna utan saker som "Nya trosor", "Långa linnen att ha under tröjor" samt "Tjocka sockor". Så här ser ett älskat par sockor ut:


Just ovan panikköpte jag på ett byggvaruhus (Woody? Liknande finns här för en knapp hundring och i skrivande stund sitter jag och myser i dem) en vinter då jag skulle vara scoutmamma på ett läger i en scoutstuga med plågsamt kalla golv. De har trots typ daglig användning i säkert tre-fyra år, tjocka som kohud och det är först nu de inte längre gör sitt jobb på grund av asstora hål. Vidare behöver jag ett brett och långt grått sidenband för att pimpa mina grå loungebrallor samt en långärmad men tunn tröja att sova i eftersom jag är patologiskt frusen även på sommarhalvåret.

Anyheuw, jag är i vanlig ordning sjukt nöjd och kan nu ägna mig åt den svenska litteraturskatten istället för att scrolla runt på Tradera. Har du gjort säsongsskiftet än?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Ett tips inför garderobsskifte/rensning: Leta reda på en podd på temat och lyssna på samtidigt, är sjukt inspirerande! Jag lyssnade exempelvis på dennadenna och denna. Glöm inte heller att fira din seger med ett glas billigt vittjut och kanske lite chilinötter. Du har ju sparat dig själv säkert fyrsiffrigt! D.s.

Ett år sen Camp FI Stockholm

Imorgon är det ett år sedan Camp FI i Stockholm. Men det känns som tio år sen. Det var en varm och solig dag, fullknökat med folk på Djurgården och vem kunde då ana att vi ett år senare av vår statsminister skulle uppmanas att inte åka bil mer än två timmar bort från vårt hem.

Those were the days...

Flera av er har jag kontakt med om inte dagligen, så någon gång i veckan/månaden. Flera av er har börjat blogga (och ibland hunnit slutat blogga) sen vi sågs. Åtminstone en familj har flyttat utomlands och jag vet flera som dragit ur pluggen för ett liv i sus och dus. Det hade varit så trevligt att träffa er i år igen, kanske i utökad tappning givet att fler och fler vågar över anonymitetens tröskel (åtminstone i våra fora). Men det är ju som sagt inte riktigt läge.

Men som med allt annat tycker jag att man kan sköta det hela på distans och jag uppmanar er, i den mån ni ids, att fira en liten Camp FI på egen hand i helgen. Kanske öppna en flaska cava? Fnula på planen? Läsa ett ikoniskt MMM-inlägg.

Var befinner du dig på din resa?

Mvh/
FruEfficientBadass

Learning Fee

En morgon i slutet av maj låg jag i sängen och drog mig och i brist på annan stimulans gick jag in på de två äldsta barnens konton för att se vad de sprätt iväg sina små månadspengar på. Mellanbarnet hade småposter på 10-30 kronor, samtliga till olika second hand-butiker och enstaka kiosker, d.v.s. helt tweenie-compliant. Men hos äldsta barnet, the money hoarder, hade det dragits 900 kronor till något med det suspekta namnet "Skillshare". Orkar inte gå in på vad de sysslar med, klicka här om du vill veta mer och bli lurad. Barnet hade givit sina kontouppgifter för att få tillgång till två gratisveckor utan att fatta (läsa) att det dag 15 skulle dras en hel årsavgift i förväg.

Vad är skillnaden mellan en seriös webbtjänst och en oseriös? Jo, Netflix, YouTube premium, Spotify etc. drar en mindre avgift månadsvis med möjlighet att när som helst säga upp tjänsten. Företag som Skillshare och de där ukrainska ritmallarna vi sprätte iväg femsiffrigt på för ett par år sedan, tar betalt kvartal, ibland ett helt år i förväg. Min femtonåring var förtvivlad - där rök nästan hela saldot. Plus att tjänsten verkade usel och ännu inte använts, bara legat där. Om "Skillshare" varit lite blurriga med sina betalningsvillkor (låg i vanlig ordning inbäddat i spaltmeter av pytteliten text) var de väldigt tydliga med sina återbetalningsvillkor. "No refunds of premium membership fees. Or any other fees." Assh*les. När jag avslutade abonnemanget fick jag frågan: "What have you learnt today?" och då, lyssna på min gruvliga hämnd, skrev jag: "Not to use this scam app ever again". MOHIHAHE nu kommer de allt ligga sömnlösa. NOT! Det här är ju deras affärsidé och min sura kommentar hamnar säkert på "hit list" på kontorets great wall of success på ännu en sucker vars barn godtroget gått in i en fri testperiod.

Jag förde omgående över 900 kronor till mitt barns konto igen och sa som det var: Ja, det här suger. MEN! Se det som en learning fee. Mindre nogräknade företag på Das Interwebz, d.v.s. typ alla som skramlar med fria testperioder och inte är världskända och riktiga bolag, kommer att vilja lura dig. Det är utgångsläget. I framtiden, avstå. Och om tjänsten verkar helt oemotståndlig, läs noga igenom användarvillkoren, låt mig och pappa hjälpa dig om du vill. Men lämna aldrig ut dina kortuppgifter till ett företag som inte känns hundra procent seriöst och har en riktig affärsidé. Och jag såg att polletten trillade ner innanför de rödgråtna kinderna snif.

Detta inträffade dagen efter att jag lyssnade på min nyfunna hatkärlek Spark Joy Podcast och ett avsnitt där en gäst berättade om garderobsrensningar och hur hon såg sina garderobsmissar inte som misstag utan som "learning fees". Exempelvis den jättesnygga röda klänningen som trots perfekt snitt hängt oanvänd i två år. Varför? Hon klär inte i rött. Lärdom: Köp aldrig mer rött. Och ge bort klänningen. Eller: Ett par assnygga Pradaskor på rea. Men ½ storlek för små, därmed aldrig använda. Lärdom: Köp aldrig skor i fel storlek, oavsett deal. Just de här skorna hamnade sedan i skyltfönstret på den lokala typ Myrorna och hon erfor varje gång hon passerade inte nederlag, nej nej, utan glädje: Se, mina skor hamnade i skylten! Och nu kommer de att komma till glädje både för någon med något mindre fötter SAMT välgörenhetsbutiken. Totalt skifte i attityd. Den stora bonusen för hennes del är två: Mer rymlig, ändamålsenlig och inbjudande garderob. OCH hon har lärt sig att aldrig mer begå samma misstag. För begraver du misstagen längst in i garderoben och låtsas som att de inte hänt, kommer du att gå i samma fälla om och om igen vilket i slutänden kommer att kosta dig mångdubbelt mer. Och skornas värde är ju redan nere i botten eftersom du köpt dem, det är ju inte så att de på något magiskt sätt får tillbaka pengarna bara för att du plågar dig i dem ett par gånger per år. Möjligen kan du sälja dem för en bråkdel av inköpspriset, men du kan lika gärna passa på att känna dig god och ge dem till välgörenhet.

Jag har säkert jättemånga exempel på learning fees från mitt liv. Grejen är att jag inte på rak arm kan komma på dem, troligtvis för att jag i samma sekund som jag rått bot på mitt misstag genom att göra mig av med dem, även valt att inte ägna mer energi och tankekraft åt dem. Vad jag vet är emellertid detta: Jag köper aldrig något som jag inte är helt säker på att jag älskar. Verkligen älskar. Är det kläder är kriteriet att jag vill ha på mig plagget samma dag och aldrig kliva ur det. Gäller det tjänster ska det väääldigt mycket till innan jag signar upp på något. Tog exempelvis två testveckor HBO här i våras. Men efter en dryg veckas bulimisk seriekonsumtion kände jag bara: Okej, ännu ett lass serier som aldrig tar slut och vars dramaturgi initialt känns nydanande men efter ett tag mer och mer liknar den i Lost, med enda syfte att hålla mig fokuserad länge nog att gå in i nästa betalperiod så nej tack.

Har du några learning fees att dela med dig av? Snälla snälla snälla?

Mvh/
FruEfficientBadass

Bliv först med det senaste

Jag läser inte bara två veckor gamla Di. Ibland rotar jag upp en gammal Hemmets Journal från 40-talet också och där kan man lära sig mycket om mänskligheten. Bland annat att 40-talsmänniskan var rätt klok. Jag förvånas över framsyntheten i exempelvis frågespalterna om barnuppfostran. Eftersom jag på 70-talsmanér fick min beskärda del av Elsa Beskows sagoskatt trodde jag att den huvudsakliga arsenalen i verktygslådan var riset, och då menar jag inte Uncle Ben's, men icke. "Om Edert barn inte frivilligt berätta vad som tynger honom (pre hen), umgås under lättare former utan samtalstvång och se vad som kan titta fram". Så vist!

Andra intressanta lärdomar är hur man trevande, i marknadsföringens början, formulerade annonser. Jag har valt ut en favorit men låt mig först ge er en påminnelse om vad marknadsföring vill ge för kundlöfte:

1) Att få ligga
2) Att få ligga
3) Att få ligga*




Sportskjortan som blivit en Stor - succé
En efterfrågan, som slår alla rekord, röner vår Honolulu-skjorta på sida 85 i nya katalogen. Den är av smidig mercelin med tryckt fantasi-mönster och motiv från Söderhavsöarna i klatschiga, djärva färger: gult, mörkblått, rostbrunt, grönt, vitt. Mönstret har hemförts direkt från Hawaii och har blivit sista, stora skriket. Modellskuren, korta ärmar, snörning i halsen. Bliv den förste på Eder ort: köp det nya medan det är nytt! Skriv idag! A.-B. Oscar Ahrén, Stockholm.


Jag kommer osökt att tänka på nedan film och David Attenboroughs lakoniska kommentarer runt två minuter in: "Very impressive, but noone is watching". Wuhuu, trots att han tagit på sig Hawaiiskjortan...


Det som är så härligt med gammal reklam är att den inte ens försöker att vara subtil. Det är liksom pang på rödbetan: Bliv den första på Eder ort, underförstått: Om du ska ha en chans mot de andra hanarna i ditt hägn är det bäst att du ligger i framkant i något extra färgstarkt och nytt. Idag hade en motsvarande marknadsföring nog saknat text och istället bakat in budskapet i en bild, ungefär så här:


Bara en enkel tag line: "Easy dressing for the self made man". Hade avsändaren varit helt fokuserad på att förse mottagaren med ett plagg enbart i syfte att ge hen skydd mot värme/kyla/public shaming, hade det varit lämpligare att ge produktinformation av typen "Quality materials", "Organic cotton", "Petite sizes" etc. Men avsändaren har förstått att mottagarens primära intresse är detta: Får jag ligga? Och är det något kvinnor går igång på så är det self made men för det betyder rikedomar. Rikedomar som kan användas till att trygga avkommans överlevnad. Och det vet mannen, för han har årtusenden av evolution bakom sig där de hanar som inte fattat hur de ska attrahera honor dött utan avkomma.

Innan jag får feministisk spanking i kommentatorsfältet vill jag förtydliga att det här inte är min egenhändigt formulerade åsikt. Det är bara en slump att jag ditchade clownen utan anställning (alltså, clown i bokstavlig mening) för min handelsutbildade make när det begav sig. Jag bygger detta antagande på det man kommit fram till i evolutionspsykologin, exempelvis sammanställt i den här titeln, och gällde framför allt i mer primitiva eror. Tänk stenålder där ett stycke kött var bland det smartaste du kunde ge en hona i syfte att komma till eftersom köttstycket kunde torkas och sparas att ge till avkomman om 9+ månader (upptuggat i saliv då, fanns inte mixer på den tiden). Denna typ av parningsgåvor har sedan översatts i bland annat dyra smycken och snittblommor.

Ju tidigare du lär dig genomskåda reklambudskapens primitiva budskap, desto snabbare frigör du dig från vår consumer sucker-kultur och blir rik. Vi har marinerats i reklambudskap under en så stor del av våra liv att vi ibland inte ifrågasätter dem och deras bakomliggande motiv. Vilket, för att vara tydlig, enbart handlar om en sak och en sak allena: Att förflytta pengar från ditt konto till deras. Och för att göra det trycker avsändaren på dina biologiskt förprogrammerade knappar. Inte minst gäller detta reklam för skönhetsprodukter för kvinnor som syftar till samma punkter 1-3 som beskrivna längst upp i detta inlägg. Jag vet, för jag har en magister i marknadsföring och en informell magister i consumer suckerae.

Är du bra på att distansera dig från kommersiella budskap?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Vän av ordning kan kanske invända att det även finns andra motiv i marknadsföringen, exempelvis "status" eller "grupptillhörighet" men det man kanske missar då är att såväl status som grupptillhörighet handlar om att i slutänden få ligga.