Norwegian cashback

Jag har säkert nämnt det vid tillfälle men jag har ett (1) kreditkort och det är Norwegian. Nej nu ljuger jag, jag har också Revolut men det har jag bara tänkt använda om ryssen kommer och jag snabbt måste konvertera SEK till dollar. 

Den huvudsakliga anledningen till Norwegiankortet är att jag handlar mat på det och samlar poäng till resor. Det är tack vare detta upplägg jag, man och ett barn flög tur och retur Paris med Norwegian i somras för 3 000 kronor. 

Det är också väldigt *käckt* att ha ett dedikerat kort för mat så att man har stenkoll på matkontot. Jag nämner inte ens att korträkningen naturligtvis betalas i sin helhet samma månad, annars får man efter 45 dagar monsterränta på >20 procent. 



Kortet är avgiftsfritt och om du betalar en resa med kortet ingår reseförsäkring och avbeställningsskydd. Jag har också beställt till en försäkring för ID-stöld och har vid behov aktiverat en hyrbilsförsäkring inför hyra av bil utomlands, eftersom utländska hyrbilsföretag kan ha skumma regler vilket gör att du får betala skjortan och halva ärmen om du är med om en skada. 

I kortet ingår också en så kallad dagligvaruförsäkring som innebär att du får en månads matkostnader betalda om du blir sjukskriven, arbetslös eller permitterad. Beloppet estimeras på de matköp du gjort det senaste kvartalet på ditt Norwegiankort. 



Men det huvudsakliga skälet till att jag skriver om kortet nu är att man - av vad jag förstår coronaskäl -  öppnat upp för en annan bonusvariant. Istället för att spara poäng till resor kan du numera välja att ställa om till "cash points". Detta görs enkelt i appen och det innebär att du när som helst kan konvertera dina poäng till avdrag på nästa faktura. 

Jag testade detta första gången i september då jag hade 450 poäng. Jag klickade "lös in cash points" runt två dagar innan fakturan skickades och den reducerades alltså med 450 kronor. Jag minns inte hur länge jag sparat cash points sen nollställningen i maj då vi köpte Parisresan, men vi talar några månader. 

Så det är dagens tips till dig: Om du ska ha kreditkort, överväg Norwegian. Betala räkningen varje månad. 

Mvh/
FruEfficientBadass

Höstens kapselgarderob

Den Uniqlogarderob från Sellpy jag använt i sommar var en succé. Ljus, behagliga material, perfekt passform. Det var med sorg i sinnet jag hängde upp innehållet i garderoben på plan två och istället plockade fram mina höst- och vinterplagg som nästan genomgående går i svart och marinblått. Faktum är att 14 av mina 24 höstöverdelar var svarta eller marinblå. 


Om jag tillbringar dagen hemmavid blir det lätt att jag drar på mig ett par jeans, en Uniqlotopp i marinblått och på det - tada - en marinblå kashmirtröja från samma butik. Med andra ord: Rätt trist och förutsägbart. Jag är inget modelejon (älskar det ordet), men någon måtta får det vara. 

Exempelvis tycker jag om att göra skillnad på dagarna. På samma sätt som jag skiftar från Gabrielle Chanel på vardagarna till Chanel Mademoiselle fredag-söndag, är det lite FESTLIGT att vara snäppet mer uppklädd på helgen. Det vill säga: Tvärt om mot resten av befolkningen som måste skärpa sig måndag till fredag men såsar runt i mjukisbyxor på helgen. 

Det fanns i vilket fall inte så mycket festligt på min del av klädstången. Dessutom gjorde jag en obehaglig upptäckt: Mina vinterbyxor hade samtliga krymt under sommaren. Det måste vara luften på plan två.

Jag hade under sommaren fyndat två par rymliga jeans på Röda Korset i Forsa för 20 kronor styck så jag hade en sorts bas i blått och svart. Men två par byxor är lite väl spartanskt även för mig så jag bestämde mig för att ta en tur till Erikshjälpen och efter en halvtimmes inventering och provning landade jag i nedan förägda plagg för i totalt 430 kronor.


Tre långkoftor (perfekt plagg att ha hemma eftersom man enkelt kan ta av och på plus att de ger en smickrande silhuett i det fall jag råkar passera en spegel), två blusar och två par byxor i stuprörsmodell (ett par svarta, ett par grå). Jag började som vanligt med att välja ut höstens uppsättning accessoarer, det vill säga skor, väskor och scarves/halsdukar.


I vanlig ordning en uppsättning i svart och en i mörkbrunt. En rutig halsduk och en ljusbrun i kashmirblandning som jag fått av en vän. Sen plockade jag ut fem underdelar att bygga från.


Ett par blåjeans, ett par svarta jeans, mina nya byxor och en svart pennkjol i stickat, mjukt material (från sommarens Uniqlokapsel). Min målsättning var att hitta tre-fyra överdelsvarianter till varje underdel och resultatet blev något i stil med nedan.




Jag vet att det syns dåligt och att mina barn hånar mig för mina fashionista poses, men syftet med bilderna är att påvisa hur jag ur ett dödläge kunde krama fram åtminstone femton olika outfits av olika karaktär. 

Första raden funkar på jobbet. Mellanraden är om jag ska vara hemma en heldag. Nedersta raden är för helg och när jag ska besöka människobyn a.k.a. Stockholm. Jag måste bli bättre på att bära kjol! Jag gillar det ju egentligen, men jag kommer bara inte på tanken. Med ett par tjocka fleecefodrade strumpbyxor till (foxy) är det ju som att dra runt i långkallingar, fast med ett extra hölje upptill. 

Min Uniqlokapsel från i våras gick på 1 040 kronor. Ovan köp landade på 430 kronor. Jag kommer troligtvis inte att handla något mer i år eller som det känns nu, inte ens nästa (?). Men låt oss anta att min årliga klädbudget ligger på runt 1 500 kronor. Det blir ett månadssnitt på 125 kronor. 

Ställ det mot mina consumer sucker-år då jag lätt drog iväg två-tretusen i månaden. Jag har svårt att fatta siffran idag, men så var det. Om man leker med den för tillfället skrattretande hypotesen att börsen avkastar sju procent per år och att jag hade investerat diffen på 2 875 kronor i fonder varje månad, hade denna besparing renderat mig närmare en halv miljon på tio år. 

Nu avsätter jag ju inte dessa pengar, men jag slipper gå back dryga 34 000 kronor om året och slipper med det blancolån och Lyxfällan.

Låt gå för att jag inte är trendigast i stan. Faktum är att barnen inte alls gillade blusarna ovan och jag kan hålla med att särskilt den turkosa knytblusen bättre passar på en kvinna i 46-årsåldern. Men vänta nu...

Dessutom är jag mycket nöjd över att min del av klädstången nu inte enbart är marinblåsvart utan kan stoltsera med en mix av såväl mönster som material.


Om jag nu vaknar en dag och känner mig oinspirerad kan jag bara scrolla fram detta inlägg och kolla på de kombinationer jag workshoppade mig fram till. Så det är mitt tips: Testa olika kombinationer och fota de du gillar. Lägg fram kläderna kvällen innan. 

Ta hand om plaggen. Vädra tröjor och stryk sådant som behöver strykas direkt efter tvätt. En kapselgarderob behöver snabb skötselcykel så spara inte tvättberg. Häng så mycket du bara kan. Även T-shirts och byxor, annars glömmer du bort att du har dem. Med ett begränsat antal galgar blir det kapseltvång: En in en ut. Jag har i dagsläget 30 galgar för samtliga mina plagg med undantag av underkläder och pyjamas.

En kommentar några veckor efter inköp: I vanlig ordning blev några av de nyinköpta plaggen genast favoriter medan andra förblev oanvända av oklara skäl. Eftersom de snittat på en 50-lapp har jag inte överdrivet dåligt samvete för det utan lämnar tillbaka dem till andrahandsmarknaden. 

Samma sak hände även förr, då jag handlade nytt. Skillnaden var då att jag fick slänga på en nolla på snittpriset och att jag för att undvika sunken cost aversion inte gjorde mig av med plaggen. Istället lät jag dem agera hyllvärmare vilket i sin tur försvårade påklädning eftersom jag inte såg mina dugliga plagg.

Har du tagit garderobsomtag inför hösten?

Mvh/
FruEfficientBadass

Uppdatering spargraf

FYI: Detta inlägg är primärt en KBT-behandling jag bedriver på mig själv för att mota min privatekonomiska ångest i grind. För ni har väl hört? Allt går åt helvete. Det är lätt att gripas av panik när man som jag loggar in på Avanza och ser att man gått dryga halva miljonen back på rullande helår och därtill gått ner nästan hundra tusen till på Lysa. 

Ni som följt mig alternativt läst Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende, vet att jag år 2015, det vill säga när jag började spara på riktigt, gjorde i ordning en spargraf på papper med det klatchiga mottot: "Stora uppoffringar ger stora resultat".


Längst ner syns årsräkningen (1-10) och den streckade linjen går från noll till 3,5 mkr (en bra bit uppe till höger ska tilläggas), det vill säga mitt sparmål. Grafen skapades då jag trodde att jag inte skulle våga dra ur pluggen innan jag var helt FI, varför den antagit ett månatligt sparande på 15 000 kronor hela vägen upp till målet, med en genomsnittlig avkastning på åtta procent. 

Redan efter år fyra slutar jag emellertid att jobba och även om man kan tro att dippen då beror på detta ligger det även andra faktorer bakom (jag sammanfattar alla år med några korta punkter eftersom jag är förtidssenil). Jag är inte bara förtidssenil, jag är dålig på att välja relevanta årspunkter varför jag inte kan härleda 2018 års dipp till något annat än seg börs. Annat blev det sen. År 2019 bjöd mig och Spiltan på mer än 40 procent avkastning. Året därefter: Drygt 18 procent. Det är lätt att glömma de här åren när man nu sitter och snörvlar över börsen. 

Ni kanske ser den svagt streckade gropen med ledsen gubbe i 2020 och det vet vi ju alla vad det var. Många trodde att pandemin skulle leda till recession och elände, vilket den visserligen nog bidragit med nu. Men kort efter första omgången corona tog sig börsen igen och drog iväg till nya höjder. Förra sommaren nådde min portfölj all time high och låg en bit över 2,5 mkr. Jag vill minnas att jag vid den här tidpunkten skrev några malliga inlägg om att jag tjänade bättre än Skavlan. 

Inte så mycket idag. I slutet av februari slog skiten i fläkten och sen har det varit kana ner. Att logga in på börsappen är snudd på motbjudande och kommer nog vara så ett tag till. Men något som slog mig när jag hade denna långsiktiga visual framför mig och började plotta lite i den var nedan:




1. Ja okej, mina innehav har minskat väldigt mycket under året. Men tittar man på grafen ser man att innehaven per idag är ungefär jämnstora med innehaven från efter coronadippen. Och om jag minns rätt var jag glad som en lärka då. Sen kom en helt bisarr ökning som ingen hade kunnat förutspå (röd cirkel). Jag menar, vad handlade det där om egentligen? Jag är usel på fundamenta och analys utan bara en glad amatör, men även jag fattade att en utveckling likt den vi såg under 2021 inte var helt sund. Samma gäller bostadsmarknaden, som en duracellkanin med spatt. Jag minns att jag återkommande tänkte att "så här kan det omöjligt fortsätta". Och rätt fick jag i det.

2. Grafen ovan, och då menar jag speciellt den streckade blyertslinjen, är min år 2015 estimerade ökningstakt givet ett månadsspar på 15 000 kronor. Jag har inte månadssparat sedan jag slutade jobba 2018. Är det då inte smått otroligt att jag i början av 2022 till och med låg över initial prognos? Kanske rentutav lite ohälsosamt? I samband med att jag slutade jobba borde jag ha gjort en ny graf med en ny tidslinje, baserat på att de månatliga insättningarna skulle komma att utebli. I så fall kanske den grafen varit som den gröna linjen i ovan, eller till och med ännu lägre. Och i så fall känns nuvarande läge inte längre lika katastrofalt.

3. En annan faktor jag inte tagit med i beräkningen ovan är att mina innehav dränerats en smula på grund av avsälj vid toppar för att finansiera exempelvis takbyte och sommarens resor. Om man tar med dessa i ekvationen är det ett under att jag ens håller ovan tempo. Eller under, det har ju med de abnorma börsåren sedan 2015 att göra. 

Vad vill jag ha sagt med detta? Våga göra grafen. Kartlägg dina innehav över tid, gärna med noteringar kring ett specifikt års avkastning samt faktorer kring ditt sparande det givna året. Jag har inte vågat uppdatera grafen sedan i mars eftersom jag hela tiden har känslan av fritt fall och elände. Men på samma sätt som deltagarna i Lyxfällan känner en lättnad när de blir konfronterade med budgettavlan, kände jag mig lugnare efter att ha plottat in oktober i grafen. Och konstaterat att läget visserligen är oglatt, men ändå inte helt oväntat. 

Kraftig uppgång varken kan eller ska ske under obegränsad tid, marknader korrigeras med jämna mellanrum och så har det alltid varit. Jag insåg när jag såg grafen att jag inte (åtminstone inte ännu) har skäl att lägga mig under en filt och böla utan min utveckling har varit oförtjänt bra, givet mina magra bidrag de senaste åren. 

Samma sak med värderingen på vår bostad. Visst var det kul i vintras när Booli tyckte att den var värd 14 miljoner. Men någonstans kändes det också lite skavigt. Nu har priserna gått ner rejält och helt ärligt vet jag inte ens om vi hade fått den såld om vi gått ut på marknaden idag eftersom alla sitter still i båten. Vi kanske hade fått ut tio av någon spekulant mot strömmen. Men vadå tio, det är tre miljoner mer än vi gav för den för bara sju år sen? Rätt bra ROI. 

Vi talar ju ofta på bloggen om att filtrera börsappen på flera års tid för att inte tappa modet. Jag vill slå ett slag för grafen. Inte bara ser du hur du rör dig framåt över tid, du får också en påminnelse om faktorer som ledde till plus respektive minus. Du kan snabbt jämföra dina nuvarande (låga) innehav med förra gången dina innehav var vid samma läge. Inte sällan drabbas man då av insikten att det som idag anses vara katastrof var en framgångssaga sist det begav sig. Vidare påmindes åtminstone jag om att jag har väldigt mycket av att vara tacksam över gällande historisk avkastning. Att ett år ha 41 procents avkastning för att tre år senare sura för minus 30 är inte rimligt. Berg-och-dalbanan är priset man betalar för börsavkastning. 

För dig som liksom jag behöver kognitiv privatekonomisk beteendeterapi vill jag ännu en gång lyfta det stapeldiagram från fondbolagens förening som Jan B har på sin sida, som visar genomsnittlig börsavkastning på ett till 40 års sikt på olika marknader (Sverige stapel längst till vänster i varje grupp, längsta tidshorisont = vänstraste gruppen).



Det vill säga: På tio års sikt har den svenska börsen avkastat i snitt 16 procent per år. Varför femårsperioden (näst sista stapelgruppen) är lägre än ettårsperioden har med tabellens tillblivelseår att göra eftersom den tar avstamp i 2012 och femårsperioden således inbegriper finanskrisen då OMX30 gick ner nästan 40 procent bara under 2008.

En annan lugnande sammanställning är de amerikanska börsernas genomsnittliga avkastning under olika tidsintervall åren 1872-2018. Betänk att en del otyg ägt runt under dessa år.


Översta tidslinjen är avkastning varje enskilt år. Runt en tredjedel av åren har gått minus. Men redan när man tittar på tabell två med rullande femårsperioder tar det gröna över. Vid rullande tioårsperioder får man ta fram förstoringsglaset för att hitta de perioder som gått minus och det rör sig om perioder som inbegriper kraschen 1929, oljekrisen på 70-talet, IT-bubblan vid millenieskiftet och finanskrisen 2008. I dagsläget finns emellertid ingen 20-årsperiod som gått minus. För att citera rapportmakaren:
Long-term investors can see that as long as their time horizon is measured in the decades, you can take the odds of making money in the stock market to the bank.
Med det sagt: Låt oss tillsammans knäppa våra händer i en stilla bön för krigsavslut, coronakalibrering, inflationsdämpning och mer modesta elpriser. 

Har du koll på dina investeringar över tid?

Mvh/
FruEfficientBadass

Billigt lyxkaffe

För någon månad sen fick jag en begagnad espressobryggare av pappa. Den kostade tydligen 49 kronor på Myrornas Ropsten och ser ut som nedan.


Varför plötsligt en espressobryggare? Vanligtvis kör vi bara bonniga pulverkaffet som vi gillar pinsamt mycket. Jag skäms för att erkänna det, men det var mer av estetiska än av kulinariska skäl jag önskade mig en espressobyggare för spisbruk. Sen visade det sig att kaffet blev suveränt så bonus katching. Varför katching? 

En espressobryggare av mer avancerad typ, tänk Nespressomaskin, kostar från runt 800 till  7 550 kronor. Visserligen skummar den senare även mjölk, men inte den förra. Därtill ska man köpa de där fåniga kapslarna för dryga fem kronor styck. 

Om vi leker med tanken på att man köper en sorts genomsnittsvariant av maskin (2 500 kronor) och förbrukar fyra kapslar per dag på två vuxna, landar första årets kostnad på 10 238 kronor. Motsvarande kostnad för kannan och tillhörande espressokaffe landar på 1 509 kronor (jag räknar att man får ut sju kannor som vardera räcker till två personer per påse som kostar knappt 30 kronor), det vill säga knappt 15 procent av Nespressonotan. 

Och då får man dessutom känna sig italienskt 40-tal på köpet. Jag älskar för övrigt ljudet av bubbel i den där mackapären, doften som sprider sig i hela köket och att överblivet kaffe kan stå och svalna till i kannan under dagen för en liten ad hoc-slurk när andan faller på. 

Man kan hitta den här typen av espressobryggare i nyskick för ett par hundringar. Exempelvis nedan från Clas Ohlson för 199 kronor. Om jag inte hittar en begagnad tänker jag ge en sådan till äldsta barnet innan hemifrånflytt.


Fördelen med ovan är, förutom den rent pengamässiga och miljövänliga aspekten (det vill säga: Man slipper producera en högteknologisk skitprodukt i onödan, en produkt som inom sex-sju år ofrånkomligen hamnar på tippen samt att du slipper de folierade kapslarna), utrymmesaspekten. Vår lilla kanna går lätt att skjutsa in i ett vanligt köksskåp, medan en otymplig kaffemaskin behöver rejält med bänkyta och dessutom ett eluttag.

När jag testkörde kannan för första gången gjorde jag ett undantag i min intermittent fast och åt söndagsfrukost. Det var en frugal tillgivenhet med dagsgammalt bröd från Lidl (hu vad fattigt det lät - men kolla en hel papperskasse med baguetter för 10 spänn och som ni vet är de som godast när de legat till sig en dag), ägg från egen höna, ost från Lidl-storpack Edamer och mammas hallonsylt. Jag värmde lite mjölk till så säg fem kronor för kontinentalfrukost.


Har du en espressobryggare?

Mvh/
FruEfficientBadass

Är jag FIRE?

För en tid sedan fick jag frågor om vår ekonomi och det slog mig att det var ett tag sedan jag skrev om den ur någon form av helhetsperspektiv. Likt andra som dragit ur pluggen har jag pö om pö förlorat intresset för månatliga sammanställningar och graflaborationer. 

Under yrkeslivet var de däremot min snuttefilt i konferensrummet och jag har ett Excelark med tolv flikar som minne, senast redigerad i oktober 2018. Men jag kan ge en övergripande sammanfattning ändå eftersom kontentan är inympad i mitt centrala nervsystem. Jag kör en FAQ:

Lever jag på min man?

Svar nej. Vi har delad ekonomi vilket innebär att han ansvarar för sin del av räkningarna och jag för min. Vi har ett rätt enkelt upplägg som går ut på att jag betalar allt som har med Hudik att göra och han allt med Stockholm. Fram tills nu har det varit en rätt jämn splitt, men med stigande räntor kommer han att bära ett tyngre lass varför jag under hösten har tagit över föreningsavgiften i Stockholm. Å andra sidan kommer elen dra iväg här så vi får se var det landar. Vi handlar och tankar en gång i veckan och varannan vecka betalar han, varannan vecka jag. 

Min man har sin egen ISK som är mindre än min, men han har inte heller ambitionen att sluta jobba. Däremot vill han inte arbeta heltid och sedan vi flyttade upp till Hudik jobbar han mellan 50 och 60 procent samt har några styrelseuppdrag på distans.

Är jag ekonomiskt oberoende?

Det beror på vilken definition man väljer. Den mest vanliga i den svenska bloggosfären är att man bara räknar med sparande i exempelvis ISK. I så fall är jag inte FI, åtminstone inte enligt fyraprocentregeln. Nu räknar jag visserligen inte med fyraprocentregeln utan med en mer himpavimpa sjuprocentregel. Jag är inte ens fri enligt sjuprocentregeln, utan måste dra in några tusen i månaden, se punkt "vad kostar mitt liv".

I den amerikanska bloggosfären räknar man ofta in allt i sitt nettovärde, det vill säga även fastigheter och pensionsavsättningar. I så fall är svaret ja, jag är FI. Mitt samlade nettovärde, i det fall vi skulle sälja huset och lägenheten samt att jag plussar på pensionsavsättningar och ISK ligger på en rätt maffig summa. Jag har inte räknat på det i detalj eftersom ett sådant scenario är barockt. Att sälja ett hus som varit i släkten i tio generationer? Då ska vi sitta rejält i kläm. Eller en lägenhet med gångavstånd till Riche när våra utsikter att någonsin få bostadslån igen är likamed noll? Tveksamt, åtminstone under de närmsta tio åren. 

Men säg runt tio miljoner för min del och mer för min man då han har haft högre pensionsavsättningar än jag. Men eftersom vi inte vill sälja är det ett ointressant tal. Inte heller känns det som att jag kan räkna med pensionen som en tillgång eftersom den är knuten till ålder, varför jag i min taktiska planering bara utgår från ISK.

Vad kostar mitt liv?

Mellan 13 000 och 15 000 kronor per månad. Det högre beloppet gäller under vinterhalvåret på grund av elkostnaderna i Hudikhuset. Sommaren är i regel också dyrare på grund av aktivitetsnivå. Hösten är min frugala period, då jag drar mig tillbaka i mitt gryt och putsar mynt. 

Anledningen till att min månadskostnad är förhållandevis låg trots att vi har tre barn i dyrålder (ni som klagar över blöjpriserna, kom igen när de äter elektronik, körkort och Ugg:s) är att vi när barnen var små satte undan deras barnbidrag inklusive flerbarnstillägg under sju år. Dessa pengar har göttat till sig bra och vi använder denna barnens frihetsfond till allt som är utöver mat och annat löpande. Språkresor, tandställning, körkort, datorer, mobiler etc. 

Vi har också givit de två äldsta varsin liten ISK som de tvingas föra över 200 kronor till från studiebidraget varje månad för fondköp. De köper då Länsförsäkringar Global Indexnära. Och med det menar jag att det görs en automatisk överföring från konto "Barnbidrag" till deras respektive ISK från vilken jag lagt upp ett automatiserat fondköp varje månad. Men de vet hur man loggar in och kollar läget.

Hur såg min sparresa ut?

I maj 2015 trillade jag via Jan Bolmesons blogg in på MMM och blev frälst. Efter en månads sträckläsning och frenetiskt excellande släggade jag skiten ur min privatekonomi. Jag fick vid den här tidpunkten ut runt 34 000 kronor i månaden samt då och då bonus. I och med MMM började jag fimpa utgift efter utgift och eftersom många av dem var rent consumer suckerae (städhjälp, barnpassning, dussincharter, matkassar, fönsterputs, frisör- och restaurangbesök, ansiktsbehandlingar etc) gick det ganska fort. Men det tog ändå drygt ett år innan jag var uppe i sparkvot 40 procent. Räknar man in barnbidraget var sparkvoten högre.

Dessa år var gynnsamma för firman och i egenskap av försäljningschef fick jag två år i rad en ganska fläskig bonus (hade inget med mig att göra, men valutadiffar ledde till svarta siffror) som gick rakt in på ISK:en. Flytten från huset in till stan gjorde också att vårt liv blev billigare, trots att vi ökade lånen. Det kostar att ha hus, även nyproducerade sådana eftersom det florerar diverse kollektiva smittor i villaområden i storstadsmiljö (terrasstillbyggnadsvirus, markissjukan etc). Vi sålde också en bil som gick in på våra ISK:ar.

När jag i juni 2018 drog ur pluggen var jag halvvägs mot sparmålet 3,5 mkr. Vi flyttade då upp till Hudik och hyrde under de två första åren ut vår lägenhet i Stockholm vilket gav 20 000 i månaden efter skatt. Under den här tiden läste jag på heltid och tömde bidragsdelen i CSN vilket med barntillägg gav 4 500 kronor i månaden. Jag behövde alltså inte röra ISK:en under dessa år.

Året därpå jobbade jag deltid som reporter med samma resultat. I slutet av förra året var jag på god väg mot nästa miljonstreck (3) men sen slog skiten i fläkten och nu är jag nere på samma nivå jag var före corona buä buä. Men jag gör som ni andra, filtrerar på 5 år när jag behöver göra ett uttag. 

Gör jag uttag ur ISK:en?

Ja. Lyckligtvis sålde jag av en del förra hösten som, tillsammans med mina inkomster från boken och ledsagarjobbet, hållit mig flytande under året. Jag ser mig alltså mer som Flamingo-FI än som FI. Med det menar jag att jag har pengar nog att hålla mig flytande fram tills pensionsuttag (åtminstone om jag börjar ta ut tjänstepension tidigare än ordinarie pensionsålder), men om jag vill ha guldkant på tillvaron får jag gigga. 

Hur tänker jag framåt?

Det är naturligtvis svårt att sia om framtiden, men om jag utgår från en inflationsjusterad tillväxt på i snitt fem procent per år samt antagandet att jag inte kommer att dra in en krona till, ser det ut som nedan.


Tabellen är från Ultimate Retirement Calculator och det syns dåligt, men kontentan är att även om jag säljer av för 180 000 kronor om året kommer jag att ha drygt 1,6 mkr kvar på ISK:en det år jag kan börja plocka ut tjänstepension. En tjänstepension som täcker mina mest basala utgifter. Men samma sak här: Vill jag göra extravagant skit får jag antingen jobba, sälja fler fondandelar, sälja lägenheten (och flytta till en hyresrätt SKB vilket är görbart eftersom barnen inte bor hemma längre) eller...ingenting, det är de alternativ jag har. 

Nu finns det många if:s and but:s med ovan. Klarar jag mig på 180 000 om året med ökad inflation? Vet ej. Det jag vet är att vi nog kommer att leva lite billigare när barnen ett efter ett flyttar hemifrån och det drar ju igång redan nästa år. 

Det finns också en möjlighet att barnen hinner flytta hemifrån innan de slukat hela frihetsfonden och då tänker jag ta mig friheten att disponera över den i samråd med min man. Han gillar havskräftor se.

Å andra sidan är det inget som säger att vi om ett tag inte går tillbaka till högre börsavkastning. Tvärt om indikerar historien att så kommer ske. Och jag kanske äntligen får min thriller i kemtvättsmiljö utgiven och då är jag hemma. Den som lever får se och den som är flexibel i tanke och handling har en fördel. Och jag vill gärna tro att jag är flexibel i tanke och handling.

Vad sparar jag i?

Innan jag hittade FIRE-bloggosfären hade jag mitt blygsamma sparande på ett fasträntekonto med typ två procent ränta. Jag vill minnas att jag ett år gjorde 700 kronor efter skatt. Sen övergick jag i samråd med min säljare banktjänsteman på Kuckelimuck till deras egna fonder. Först aktiv förvaltning, men efter att jag hittat MMM bytte jag till de som etiketteras Robur med drygt 0,2 procent i avgift. De var väl helt ok, men av ideologiska skäl var jag tvungen att flytta över till Avanza och där blev jag förälskad i Spiltan Aktiefond Investmentbolag som fortfarande är min största post. Jag har också Länsförsäkringar Global Indexnära.

För några månader sedan blev jag emellertid grupptryckad av IGMR att testa Lysa och jag förde över en mille dit, ganska precis innan vårens stora dipp. Det var ett bra tillfälle för ett alfabeta-test och jag kunde konstatera att Lysa gör precis det de säger sig göra: De presterar med kudde åt båda hållen. De kommer inte att vara bäst i klassen i uppgång men inte heller sämst i klassen i nedgång. Det är som indexfondernas indexfond, i form av en fondrobot. När jag i förra veckan gjorde ett uttag tog jag från Lysa eftersom värdet där minskat med åtta procent sedan köp. Att jämföra med mina Avanzainnehav som gått ner med 30 dito YTD. 

Sen jag hjälpte en bekant med köp av utdelningsaktier blev jag även lite sugen på att testa. Jag är så vansinnigt förtjust i klirret i mobilen vid utdelning. Men jag har bara några tusen där eftersom utdelning som bekant faller ut även med fonder. Med fonder (särskilt av indextyp) slipper man också bolagsrisk, det vill säga risken att helt förlora ett innehav på grund av konkurs, eftersom indexfonden är självrengörande. Men som sagt, utdelningsljudet i Avanzaappen är kul.

Varför en sparblogg?

När jag påbörjade min sparresa fanns det rätt många investeringsbloggar men få sparbloggar. Det är ju jättebra med folk som exempelvis Jan Bolmeson som inspirerat mig mycket, som skriver om hur du ska placera pengarna. Men utmaningen för mig, som sparade runt tusen kronor i månaden när jag hittade MMM, var att veta hur jag skulle yxa loss pengarna som skulle in i investeringarna, fast i hedonic treadmill som jag var. 

Jag minns att jag, pre MMM, googlade spartips och hamnade på en sajt som tipsade om att man kunde späda ut duschkrämen i en blomduschflaska med vatten för att få den att räcka längre och liksom...bläk, vad är det? Inte tar det mig till ekonomisk frihet i alla fall och låter dessutom obehagligt. 

Nu har ju sparbloggarna poppat upp som svampar ur jorden och det tyder ju på att många upptäckt ett annat sätt att se på såväl privatekonomi som livskvalitet (för det är ju KUL att hitta smarta sparlösningar). Jag tror att många som fått upp ögonen för sparande och den tillhörande sköna nattsömnen gärna vill "ge tillbaka" genom att blogga. Själv skulle jag kunna donera en njure till MMM.


Mina kom-igång-tips

För dig som är ny på bloggen har jag samlat mina topp tio spartips i fliken med samma namn (du når den i webbläge, d.v.s. från datorn). Vill du ha mer rekommenderar jag Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende där jag plockat ut de bästa spartipsen från bloggen. Tipsen går att applicera oavsett inkomstnivå.

Jag är helt övertygad om att den stora utmaningen vad gäller hög sparkvot är psyket. Man måste vara motiverad (ha ett tillräckligt attraktivt mål) och vara uthållig. 

För att uppnå det förstnämnda tror jag på att hitta sin community och dela erfarenheter (vår fantastiska bloggosfär såväl i Sverige som utomlands). 

För att uppnå det andra behöver du spelifiera sparandet. Lönecava är en sådan sak. Din hjärna ska tycka att det är kul att spara, annars kommer den att försätta dig i knipa. Att ha en frihetsgraf motiverar också, så att du visuellt kan se dina framsteg månad för månad.

Det jag däremot inte tror på är självspäk. Det kan funka ett tag och jag uppmanar alla att åtminstone i början av sparresan ta en köpfri eller restaurangfri period, gärna ett helt slaktår för att komma igång och se resultat som i sig motiverar. Men därefter måste nog de flesta integrera några element som får det att kännas lite härligt och stundtals lyxigt.

För man behöver inte vara sparsam precis hela tiden eller på alla fronter för att kunna vidhålla en frugal livsstil. Kolla Fri2032, som trots hästar lyckats finfint. 

Jag hänger gärna med mina vänner ut på finkrog. Men jag gör det kanske en gång per år och övrig tid äter vi all mat hemma. Jag och min man har förvisso börjat med otyget att äta lunch tillsammans ute någon gång per månad men det är äktenskapsunderhåll.

Jag köper dyr parfym, men jag klipper sedan sju år mitt eget hår och lägger i princip inga pengar på kläder. Und so veiter. För som Paula Pant säger: You can afford anything, but not everything. 

Mvh/
FruEfficientBadass

Min sparsamma morgonrock

Temat för dagen är elräkningar. Nu är vi ju välsignade med elzon 2 och slipper ofta de horribla priser södra Sverige fått erfara under sommar och tidig höst. Oavsett elpris fryser jag på höst, vinter och vår. Det är något med blodcirkulationen, jag kan få vita fingrar efter att ha badat i en ljummen sommarsjö. Det är inte helt ovanligt att jag plockar fram mössa och vantar redan i september och håller fast vid dem fram tills början av juni. 

I samband med flytten upp hit köpte jag en morgonrock i fleece. Jag är egentligen ingen morgonrocksmänniska, har aldrig förstått när man ska använda den. Antingen sover man och då har man pyjamas eller som Marilyn Monroe, en skvätt Chanel No5, eller så är man vaken och då har man kläder på sig. Men nu, hélas, i ett dragigt hus med dyr uppvärmning, förstår jag vitsen.


På bilden syns min vita Hudikmorgonrock (jag har en identisk i Stockholm), mina Shepherd ballerinas med fårullsfoder och på toppen, mina vita raggsockor för nattbruk (att ha över ett par vanliga strumpor för maximal värme plus att de sticks). Vit och vit förresten, på bilden är den rätt solkig efter att jag dragit runt med den i närheten av kakelugnar varför lite sot kan anas på ärmarna men den är näst på tur i tvätten och blir alltid som ny efteråt: Vit och fluffig. 

Nu kanske ni tycker att bloggen nått nästa bottennivå när jag tipsar om att bära morgonrock för att bibehålla värme, men lyssna. Historiskt har jag testat morgonrockar i andra material, exempelvis bomull i olika tjocklekar. Någon gång ett fåfängt försök med satin. Helt värdelöst. Tjock bomull blir tung och otymplig. Tunn bomull är sträv och ger ingen värme. Satin, don't get me started, verkar inte ha något annat syfte än att man ska se lite glamourös ut när man sveper runt hemmavid. 

Nej, fleece ska det vara, tjock, fluffig, lätt fleece. Det är som att svepa in sig i ett moln och värmen sprider sig omedelbart i hela kroppen. En underbar känsla säger jag, underbar. Och den ska vara vit. Vit skänker den där stillsamma spakänslan, den exklusiva hotellvibben jag vill åt. Mörkblå, grön, röd, samtliga Färger får mig att tänka på en slashas som drar runt i huset med flottigt hår och tre dagars skäggstubb. Men vit...SERENITY NOW!

Så här års bär jag min fluffiga morgonrock ungefär tio timmar per dygn. Jag tar på den på kvällen direkt efter att jag bytt till pyjamas. Sen sover jag i den. Ja, helt riktigt. Morgonrocken är som ett ytterligare skal, ett portabelt extratäcke som håller mig precis lagom varm hela natten. Sen har jag den under transfersträckorna in och ut ur dusch. Att småhuttrande efter dusch kliva in i det fortfarande varma molnet är vardagslyx. 

En varning här bara: Du får under inga omständigheter bära fleece mot fuktig kropp, det är mycket obehagligt. Helt torr hud är det som krävs men det löser du lätt med en frottéhandduk. Gärna från loppis så att den är sådär inkörd så att den, till skillnad från nya handdukar som bara smetar ut vattnet, verkligen absorberar det.

Jag har köpt fyra fleecemorgonrockar de senaste åren. Tre vita. En till Hudik, en till Stockholm och en till mellanbarnet att ha i Hudik. Minstingen ville ha en ljusblå. Detta kanske låter som en ekonomisk splurge, men det var det inte, för jag köpte dem på Sellpy till Sellpylåga priser, trots att de jag köpt känts som nya. 

I skrivande stund kikar jag runt och hittar exempelvis nedan:

Kappahl 50 kr, Miamore 80 kr, Lands' End 110 kr

När jag letade fram exemplen ovan inser jag att det inte är fleece jag pratar om utan andra syntetmaterial som går under beteckningen polyester och viskos. Fleece är säkert bra det med, men lite...plattare? Grejen med polyesterrockarna är att de är så FLUFFIGA.

Även mina tofflor på bilden längst upp är från Sellpy. De var i nyskick och inte helt billiga, vad jag minns runt 400 kronor. Vilket ändå var hälften av nypris som ligger på runt 850 kronor. Nedan fanns på Sellpy när jag kikade in i september:

Shepherd ballerinas 500 kr

Det fanns ju också de mer klassiska med mer ludd, men jag tycker att de är otympliga att gå i.

Shepherd vanliga 150 kr

Så mitt tips nu när vinterkylan nalkas är att ta en tur in på Sellpy. Sök på morgonrock, storlek, färg och material och *frottera dig* i det prisvärda utbudet. Höj värmen lokalt på din kropp istället för att dra upp värmen i hela huset. För som någon sa på tv: "Att kunna gå runt hemma i T-shirt vintertid är kanske ingenting våra förfäder tog för givet".

Har du fler värmetips?

Mvh/
FruEfficientBadass

Lägenhet vs hus ur ett sparperspektiv

Tack alla ni som gav Gårdsköpare bra råd på förra inlägget. Eftersom jag för tillfället småpanikar över min privatekonomi (alltså, panik av det primala slaget, inte grundat i fakta) är min ryggmärgsreflex att säga åt alla och envar att skaffa en tvåa i förorten, köpa guld och lära sig flå rådjur, varför mitt svar nog hade varit rätt obalanserat. Ni, fantastiska läsare, hittade perfekt avvägning mellan förnuft och känsla och det känns som att Gårdsköpare nu kommer att ta ett beslut som blir det allra bästa. 

Någon efterfrågade vår bostadsresa och om jag anser att det är mer kostnadseffektivt att bo i lägenhet (om än en dyr sådan). Executive summary: Ja, för vår del har det varit mer kostnadseffektivt. Jag börjar från början.

Steg 1: Flytt hemifrån. Ett år som au pair i Paris då boendet var gratis. Eller gratis förresten, jag fick stryka kläder och snyta barn för det. Första egna flyttlasset gick till en förort till Uppsala (Gränby?) och mitt bohag rymdes i bagageutrymmet på mina föräldrars Volvo 240 kombi. Jag och en kompis bodde möblerat andra hand i en lägenhet som tidigare inrymt en kedjerökande man som troligtvis hyrde ut på grund av fängelse. Det var rätt oklart och vi vågade inte fråga. Vi betalade typ 7 000 kronor i månaden i hyra vilket var MYCKET då på den tiden, runt 1996. Men å andra sidan är Uppsala kring höstterminstart rån oavsett hur man bor. Vi var exempelvis på visning i en äcklig 80-talslägenhet som luktade avlopp där mannen (för övrigt klädd i spandexcykelbyxor över ej spandexkompatibel kropp) skulle ha 4 000 för ett rum i sin lägenhet. Med honom i lägenheten, nej tack.

Steg 2: Snabbscroll fram genom samboende i studentrum (billigt men ansträngande för relationen plus helt sjuka händelser i korridor), samboskap i Mälardalskt samhälle, studio i horkvarteren i en sydfransk hamnstad, övergångsboende D-uppsats i garderob i annan Mälardalsk ort (det var på riktigt en garderob), kort session hos föräldrarna under jobbsök och sen...

Steg 3: ...första egna lägenheten, ett 1,5:a nära Brommaplan. Vilken lycka! Jag har för mig att jag stoppade in typ 80 000 kronor och att den kostade någonstans runt 800 000 kronor vilket kändes svindlande. Varifrån fick jag 80 000 kronor? Mina föräldrars sparande till mig under uppväxten (födelsedagspengar från mor- och farföräldrar, listigt placerade i Riksgäldspar och diverse låsta sparprodukter). Men nu var jag inne på bostadsmarknaden och året var 2000, bostadsboomens start. För övrigt samma år jag träffade min man och bara ett drygt år senare köpte vi vår första gemensamma lägenhet på söder med min insats plus en liten vinst från Brommalägenheten.

Steg 4: Runt ett par år senare uppgraderar söderboendet till en tvåa nära Medborgarplatsen. Runt 80 kvadrat med terrass, har för mig den kostade strax under två miljoner. Vi sålde två år senare för betydligt mer, minns inte hur mycket. Men säg att vi redan då hade runt 500 000 att peta in i nästa boende som var...

Steg 5: ...ett parhus i dussinförorten. Nyproducerat, knappt 100 kvadrat, hög avgift på grund av entreprenörens höga lån för projektet. Av ovan skäl var köpeskillingen låg, tror det var 1,7 miljoner, varför vi kunde kapa allt vad topplån hette. Ett barn blir tre och 2008, mitt i pågående finanskris och bostadsprisras, signade vi upp för en ny nyproduktion i samma område med inflytt två år senare, för rabatterat pris som landade på runt 4,4 miljoner. Svindlande summa tyckte vi. Idag går de för det dubbla. Vid det här laget hade vi gjort såpass mycket vinster att vi nog hade ett par miljoner liggande i boendet. I alla fall 1,5 mkr och räntorna var ju låga så det var väldigt mycket hus för pengarna (tre plan, sju rum och 180 kvadrat). 

Bilden är snarlik vårt boende i dussinförorten

Och det är här jag måste stanna upp en smula. Fram till och med första nyproduktionen hade vår boendeekonomi varit rätt slimmad. Ja, vi betalade en hög avgift till samfälligheten i det första huset. Men de kostnader som slog till vid hus nummer två var av helt annan dimension. Man skulle kunna dela upp dem i husrelaterade och livsstilsrelaterade, även om de två kanske överlappar varandra.

Husrelaterade

Alla som någon gång flyttat in i nyproduktion vet att huset säljs med en sorts standardutförande som absolut noll procent av köparna låter sig nöjas med. I det här fallet bjöds vi in till entreprenören på "inredningskonsultation" (more like säljmöte, i syfte att hämta hem den förlorade marginalen från prisreducerade hus) där vi fick välja och vraka i deras showroom på temat kakel, kranar, belysning, tapeter et cetera. När man pungat ut 4,4 för ett hus är det lätt att bli fartblind så här drog det iväg. Säkert 150 000 på takdusch (istället för dusch på stång), rektangulär designdiskho (kändes livsnödvändigt), spotbelysning, sandfärgat kakel istället för svart på hallgolv, extraisolering på vindsplan, naturligtvis designerkranar, extra finurligheter i köksförvaring och så vidare. 

Efter inflytt inträffade också kollektiv psykos i vad som skulle skapas på de små tomtplättarna. Givetvis anläggande av häckar (för de som entreprenören tillhandahållit var ju SÅÅÅ trista var alla överens om), plantering av fruktträd, utbyggnad av terrasser och montering av markiser på längden och tvären. Jag vill minnas att markiserna på våra tre plan inklusive en mastodontvariant över terrassen ink. gardin gick loss på närmare 80 000 kronor. Vissa slog på stort och glasade in sina gigantiska terrasser men här tog vansinnet slut för vår del. Jo just det, spaljéer och insynsskydd av olika slag. Det var som sagt ett nyproducerat område med små tomter och även om man som jag är rätt obrydd kring insyn var det rätt skönt att känna att man inte satt i knät på grannen när man hade folk över på grillning. I det av min man byggda uteköket för x tusen kronor.

Det är märkligt det där med tomtprojekt. Det känns inte som en så stor kostnad när det sker. Man tar en tur till Byggmax och sen en tur till Fredells. Sen en tur till Ikea för att skaffa krukor och möbler och sen är repa eller fem till Blomsterlandet för att skaffa grönt. Men det adderar ihop till hiskeliga belopp i längden för projekten tar ju aldrig slut. På den tiden hade vi ju ingen koll på vår spending, men eftersom vi hade noll sparutrymme gissar jag att en rätt stor del av våra tjänstemannalöner plöjdes ner på baksidan av vårt hus under de fem år vi bodde där.

Dessutom skulle ju själva huset inredas eftersom vi nu nästan dubblat vår boyta. Jag var på Ikea säkert en gång i månaden. Vi har aldrig varit särskilt designmöbel-intresserade och redan då köpte vi en del på Blocket eller av grannar som uppgraderade och slumpade bort sina hopplöst omoderna möbler (säkert fem år gamla). Men icke desto mindre stack det iväg en del där. 

Livsstilsrelaterade

För att vardagslogistiken skulle ha en chans att gå ihop behövde vi två bilar. Behövde och behövde förresten, klart vi inte behövde det. Vi hade naturligtvis kunnat streta barnen till dagis och skola med dubbelvagn med ståplatta för att därefter ta buss och tunnelbana till våra jobb. Det hade uppskattningsvis tagit dubbel så lång tid så med det sagt: Det var inte ett alternativ. 

Därtill hade vi barnvakter som hämtade på skolan ett par dagar i veckan och där rök några tusen till per månad. Eftersom vi var så busy anlitade vi också Hemfrid och köpte hem färdiga matkassar. Eftersom huset hade såna artsy partsy fönster på tre meters höjd fick vi också anlita extern fönsterputs ett par gånger per år med män med periskopskrapor (tanken slog oss inte ens att skaffa en egen, vi var för viktiga för att tänka på sånt). 

Eftersom våra liv var så hektiska att vi knappt hann ses i vardagen, kände vi oss manade till kompensaion under helgerna då vi gick på badhus (inget ont i det, våra barn älskar än idag vatten) men även artvidrigheter som BUSHUS, bio och popcorn för fem, krogbesök etc. Därtill åtminstone två gånger per år åka på dussincharter för att få kvalitetstid (för det kan man ju inte få hemma, se valfri reklamfilm från Tui). 

Ja, ni ser ju, ekorrhjulet. Klipp till...

Steg 6: Flytt in till stan. Det kändes kontraintuitivt att skaffa bostadsrätt för sju mille när vi bara fick ut knappt sex miljoner för vårt hus. Öka på lånen med en miljon, för halvering av boyta? Men vilket genidrag detta var och på så många plan. Tilläggas bör att vi nu sedan något år hade börjat få bättre koll på vår ekonomi, även om vårt möte med MMM inte skedde förrän efter ett år i lägenheten. Följande hände:

- Vi hade mindre behov av bil eftersom dagis och skola var på fem-tio minuters gångavstånd. Dagis och skola låg också minuten från kollektivtrafik varför hela vardagsapparaten lättade upp. Min man, som jobbade i innerstaden, hade en helt annan mobilitet och kunde vara på förskolan en kvart efter snuv-alert (mot tidigare tidigast en timme). Jag jobbade dessvärre i förorten och förbannades dessutom med en dyr och svårparkerad firmabil, varför vi fortfarande hade en rätt saftig bilkostnad men en bil lyckades vi bli av med. Ovan smidighet, i kombination med att barnen började bli större, gjorde att vi slutade anlita barnvakter. Jag har för mig vi hade en tjej första året, men sen ströp vi även den. Inte tjejen, kostnaden.

- Med hälften så stor bostad och fönster i fönsterhöjd kunde vi insourca allt vad städning hette. Inte heller kände vi efter vårt ekonomiska uppvaknande något behov av färdiga matkassar och jag kunde veckohandla på Willys ute i förorten där jag jobbade. På lunchen givetvis. 

- Det aldrig avslutade trädgårdsprojektet i förorten gick omintet eftersom vi i stan bara har en tre kvadrat stor balkong på vilken man, ens om man anstränger sig, knappt kan slösa mer än några hundra om året i nya växter till blomlådan. 

- Med liten lägenhet och nyfunnen kärlek till frugalt leverne och asketism försvann all form av inredningsshopping. Min i snitt tusenlappstora Ikeapost gick upp i rök. Tvärt om sålde vi ju en massa prylar innan flytten till stan, vilket på Lyxfällanvis inbringade ett antal tusen. 

- När vi nu levde mitt i stan öppnade det upp sig fantastiska möjligheter till helgumgänge av mer sparsamt slag. Bort, Andys lekland, in med gratismuséer och cykelturer på Djurgården. Visst kunde man cykla i dussinförorten också, men det var så förbenat tråkigt. Det blev liksom: Cykla längs en villagata, ut på en trist väg, sen vända och ta samma väg tillbaka. Djurgården är mer som en snitslad bilfri bana full med äventyr (exempelvis strosa i Rosendal eller "råka" springa på Benny Andersson utanför villa Lido) och skiftande miljöer i fulländad estetik. 

I samband med flytten in till stan slutade vi också med restaurangbesök och charter. Jag och min man hade i förorten som vana att någon gång i halvåret sprätta loss ett par tusen på Bistro Ruby i Gamla stan, eftersom vi var så törstande efter storstadspuls. En gång tog vi av misstag en obrandad taxi hem och fick betala 1 200 kronor. Men nu, boende mitt i smeten, kunde vi finna minst lika stor tillfredsställelse i att plocka ihop lite vin och charkuterier och slå oss ner på smygbryggan bakom Junibacken (den som de dessvärre har byggt bort nu såg jag). 

Jag önskar att jag haft lika bra koll på våra utgifter som exempelvis IGMR för att kunna ge er en exakt bild av kostnadsbesparingen hus vs. lägenhet. Men det har jag inte. Dessutom inträffar mätfel då vi i dussinförorten var consumer suckers och i stan rätt snart blev frugal weirdos. Men om jag ska försöka mig på en gissning hade våra liv, allt annat lika (d.v.s. vi hade inte blivit frugal weirdos), blivit billigare ändå. 

Den största orsaken varandes logistiken som kapar bil- och barnvaktskostnader. Den andra varandes bostadsyta vilket omöjliggjorde överkonsumtion samt minskade elkostnader. Och visst, det tillkom avgift till föreningen, men vi kapade samtidigt samfällighetsavgift, vatten etc. Den tredje och kanske tyngsta biten är emellertid det jag beskrev i ett stycke längre upp: Vi slutade helt hälla ner vårt konsumtionsutrymme i diverse husrelaterade hobbyprojekt

Jag var på besök i nämnda område i somras och slogs av att projekten fortsätter än idag, tolv år efter att husen stod klara. De som var först med terrassutbyggnation hade nu inglasning. Jag såg växthus, nya förråd, lekstugor, carports, elstolpar och ännu fläskigare tjänstebilar. Genom de massiva fönsterpartierna skådade jag uppgraderade köksmöblemang och flatscreens stora som duken på vår biograf i Hudik. Det enda som inte verkade ha fått genomslag var pooler, vilket nog enbart beror på att man inte kan klämma in så mycket pool på 200 kvadrats tomt. Badtunnor fanns såklart på var och varannan terrass, utan människor i.

Idag har vi runt tre miljoner i lån, vilket fram tills nyligen (looking at you dumma ränta) varit en löjligt bra affär. Vår månadskostnad ink. allt för vårt fina läge inne i stan har legat på kanske nio tusen per månad. Du får inte en kallhyrd etta på andrahandsmarknaden för det priset i storstadsregionerna. 

För tillfället är värdet på vår lägenhet i en svacka, men för inte så länge sedan menade optimistiska Booli att den dubblat sitt värde sedan inköp vilket är en siffra att ta med en stor nypa salt. Men säg så här: Nio tusen i månaden för ett objekt som ökat i värde och därtill givit tak över huvudet för fem pers i fem år är rätt bra. Efter de fem åren blev lägenheten dessutom en kassako som andrahandsuthyrningsobjekt. Att vi nu kommer upp i högre räntesatser framöver är priset vi får betala för alla dessa år av nästan gratisboende (om man räknar in värdeökningen). 

Jag kan inte nog gratta oss själva till att vi tog beslutet att lämna förorten för boende i stan. Jag hade nog inte varit lika förtjust i tanken att byta hus mot lägenhet på samma ställe, eftersom det kändes som förorten Gud (och Stockholms Lokaltrafik) glömde. 

Jag är själv visserligen uppväxt i lägenhet vilket säkert spelar in. Jag gillar när det hörs att det lever människor omkring mig. Att det spolar i rör, folk som kommer och går. Är man uppvuxen på landet eller i hus har man säkert lärt sig uppskatta andra livskvalitéer av typen lugn, stillhet och privatliv. Mig gör det inget att en troligtvis avhoppad Stasiagent bor i lägenheten ovanför oss och har stenkoll på när vi har besök. Låt henne hållas, en vacker dag tar hon en inbrottstjuv (d.v.s. ännu en besparing i larm).

Där har ni den, vår bostadsresa. Och ja, jag förespråkar lägenhetsboende, även om jag på hycklarvis även huserar på en lantlig gård. Kanske hade jag tänkt annorlunda om vi inte haft vårt vattenhål i Hudik. Men kommentatorns fråga kring vår bostadsresa var nog mer ämnad åt den ekonomiska aspekten så därför säger jag: When in doubt, bo i lägenhet. Roligare att lägga terrassutbyggnationspengarna på att hyra ett pittoreskt boende längs en kust en sommarvecka. 

(Parentes men jag hade en gammal chef som byggde terrass, pool, the works, men sen alltid reste bort med familjen under sommaren?)

Man behöver givetvis inte bo inom ringmuren, men ur ett marknadsperspektiv slår det lite högre givet att det inte finns nå mycket mark att bryta och bygga på i exempelvis Stockholms innerstad varför jag tror att de bostäderna nog står pall bättre genom ras (sa jag precis innan totalkollapsen).

Det här är min resa och mina slutsatser baserat på vår familjesituation och konsumtion. Finns det någon som har motsatt erfarenhet, att det blivit billigare att flytta från lägenhet till hus?

Mvh/
FruEfficientBadass

Läsarfråga: Köpa gård?

I veckan fick jag ett läsarmail:

"Jag vill gärna ställa en fråga till dig och även de som läser din blogg! Hoppas någon kan hjälpa oss med lite tankar. 

Jag och min sambo har fått erbjudande om att köpa en gård, det är en gård som vi längtansfullt och drömmande har tittat på när vi gått promenader i vår by där vi bor. Gården ligger fint till och den har allt det som vi drömmer om. Dock så tycker vi att tidpunkten för köpet är illa vald men vi inser också att vi inte kommer få den här chansen igen, att få köpa denna gård utan att den går via mäklare. 

Det som gör att vi tycker att tidpunkten är illa vald är kanske inte så svårt att räkna ut, räntorna har stuckit iväg uppåt och så även elpriset. Gården är värderad till fem miljoner, vi kommer behöva ta lån på tre miljoner. Min fråga är, hur skulle ni göra med huslånet, skulle ni binda lånet eller ha rörlig/tremånaders ränta?

Vi har en liten buffert och hyfsade inkomster, vi klarar oss men inte med räntor på sju procent och elräkningar som är enorma - eller jo det gör vi också men inte hur länge som helst. Vi har vart i kontakt med flera banker, det bästa erbjudandet vi fått hittills är rörlig ränta på 3.39 % och bunden ränta på två och tre år på 4, 17% . 

Skulle ni binda räntan eller köra på rörligt? Över tid så har rörlig ränta vart det bästa men gäller det även fortsättningsvis?

Mvh Gårdsköpare"

Kommentera gärna, själv vet jag inte hur jag ska svara. Däremot vill jag rekommendera detta avsnitt av Ledarredaktionen med Konjunkturinstitutets prognoschef Ylva Hedén Westerdahl. Intressanta perspektiv på olika typer av prognoser (ink svenne banans framtidstro och hur denna hanteras som riksfacit i dagligmedia). Mig gav avsnittet ett visst lugn och en känsla av att "this too shall pass". 

Mvh/
FruEfficientBadass

Billiga mysfaktorer kurrkurr

Inget nytt för läsare som Ingrid men jag kom att tänka på den heliga kvartetten vad gäller mys när jag stod och beundrade min i förra inlägget beskrivna gladiolusbukett häromsistens.


Den heliga kvartetten:

- Blommor

- Böcker

- Konst

- Levande ljus

Och det är inte jag som säger det, det är Lucia Van Der Post i boken Things I Wish My Mother Had Told Me.


Tro det eller ej men hon är sämre på att sköta sitt Instagram än jag med senaste uppdatering november 2021 vilket gör mig orolig eftersom damen säkert är 90+. För tillfället har jag inte boken hos mig, men jag minns så väl hennes text om kvartetten. Hon hävdar att hon är uppvuxen under knapra omständigheter (något hon effektivt verkar ha hämtat sig från) och att hennes frånskilda mamma hade ont om pengar när hon var liten. Men att det hemma hos dem alltid fanns dessa element: Blommor, böcker, konst och levande ljus.

Men tänk efter själv, det är ju som hela kostcirkeln i inredningssammanhang. Det enda jag skulle kunna tillägga är doft (i form av en essentiell olja eller ett milt doftljus) och musik, exempelvis en diskret jazzslinga i bakgrunden.

Och kanske en skön pläd i soffan (gärna i ull eller...kashmir?) parat med en kudde i exklusiv design. Du vet att jag menar Josef Frank och väl medveten om att det känns ängsligt: Det är så vackert. Ett tips då är att besöka butiken på Strandvägen och köpa en stuvbit som de ibland gentilt lägger upp i små näpna rullar i en pytteliten korg på plan två med typ 10 procent rabatt. 

Men ärligt talat, investera lika gärna i en färdig kudde och känn noll behov av att förnya den gamla Karlanda Ikeasoffan eftersom kudden lyfter soffan till nya höjder. Förutsatt att du verkligen gillar Josef Frank, annars är det ju bortkastat. Jag känner mig som sagt besläktad givet att vi varit grannar. Med några decennier emellan. 

MEN för att återgå till grunderna. Jag tänker på min äldsta som inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att flytta hemifrån. Istället för att åka till diverse möbelvaruhus och handla för kung och fosterland kommer mitt recept för att sätta bo vara som följer:

- I det fall möblering krävs: Enbart 2nd hand.

- Porslin/husgeråd: Samma sak här (det finns redan av barnet påbörjade högar med stilrena Arabiatallrikar från Erikshjälpen)

- Lakan/handdukar: Ta med hemifrån och komplettera från loppis. Om ni levt textilspartanskt hemma tycker jag nog att ett par väl valda nyinköp kan vara en lämplig inflyttningspresent. Förutsatt att man inte har överkast blir sänglinne tongivande för inredningen, särskilt i en etta eller i ett studentrum.

- Böcker: Ta med hemifrån och ha på full display, även om bokhyllan är liten. Böcker kan också med fördel läggas i bohemiska högar på bord, bänkar och i fönster.

- Ljus: Ta från vår ljushållarlåda på vårt egna loppis (innehåller cirka 100 värmeljushållare)

- Konst: Sätt upp egna verk, foton eller inramade affischer. Blanda med loppisfynd. Det får gärna vara eklektiskt.

- Blommor: Skaffa ett par suckulenter som du verkligen tar hand om (självvattnande kruka från Clas O?) samt ta in kvistar/blommor utifrån.

Vad gäller doft tänker jag ge samtliga barn ett nybörjarkit städprylar när de flyttar hemifrån:

  • En dammsugare
  • En flaska linoljesåpa från Gysinge
  • En hink
  • En plattmopp
  • Ett packe fibertrasor
  • En glastrasa
  • En blomspruta
  • En flaska essentiell olja av typen citrongräs eller rosmarin. 
  • Ett par pump såpa blandas med ljummet vatten och används till golven. En pump såpa blandas med vatten i blomsprutan och används till all rengöring ink. badrum och kök. Linoljesåpa, doftar ljuvligt och känns så skonsamt mot alla ytor. 

Kanske kommer jag också att sponsra ett verktygskit ink. skruvdragare, borrset och plugg så slipper de genomgå det stålbad jag själv fick genomlida med vobbliga hyllor och fallande ljuskronor som resultat. 

Jag tappar fokus. Det här var inte menat som ett inlägg om vad man skickar med barnen när de flyttar hemifrån utan som en gentle reminder om hur du själv med några enkla handgrepp kan skapa en ordentlig mysfaktor hemmavid, särskilt nu när vi går mot mörkare tider.

Jag ska inte sticka under stol med att jag är en sucker för hösten, det är min absoluta favoritårstid. Att solen äntligen går ner i rimlig tid så att man får fira skymning med brasa, ljus och jazz. 

Applicerar du kvartettten?

Mvh/
FruEfficientBadass