Jag är en hoardermissbrukare

Det vill säga: Jag missbrukar hoarderproduktioner av nedan slag:


Det hela urartade efter att jag i ett försök att bli en bättre människa strypte gamla lyxfällanklipp, till och med mina absoluta favoriter ("Hästarna rörs inte!"). Det kändes som alltför mycket självgodhetstittande och därtill fick jag förhöjd puls och ibland dubbelslag. 

När jag började konsumera hoardingproduktioner var det med de såtaste av intentioner. Jag hade några timmar att slå ihjäl en sömnlös natt och varför då inte kolla in hur en kvinna belamrat halva sitt McMansion med säsongsdekorationer (primärt Halloween, i ouppackade Amazonlådor) eller hur en man med epitetet "The Cobra" sitter i soffan mellan sina döda föräldrar (deras aska förvisso, det hade blivit snäppet bättre om han helt enkelt hade sparat liken). Om du själv är sugen på att skjuta hoarding ska du på Youtube söka upp klipp relaterade till kanalen "A&E" som förutom hoarding även producerar innehåll på temat true crime och real life interventions. 

Men sedan inträffade det som förr eller senare sker med över snittet trevliga vanor. Det blev ett missbruk. Jag Kunde Inte Sluta Kolla. "Bara en till. Bara en till. Bara en till." Nu har jag avslutat min A&E-prenumeration och får endast gå in och se om en favorit i repris om jag gjort något dygdigt, som att stryka min mans skjortor. Tro det eller ej, det finns en frugal poäng även med detta inlägg (du började undra). 

ETY genom att götta ner mig i dessa psykiskt sjuka människors hem och leverne blir jag så oerhört nöjd med mina egna diton. För betänk att vi dagligen bombarderas med inredningsfoto via reklam, sociala medier och glossiga magasin där norrgavlar står som spön i backen och där det anses fullkomligt naturligt att ha ett sovrum i klass med det på ett femstjärnigt hotell. Enter: Hoardingvideos. För med ytterst få undantag (exempelvis det klipp jag lade in överst) blir ju hoarderhemmen inte superfräscha ens efter. Decennier av sopsamlande sätter sina spår i form av mögel och fläckar som inte går bort.

Parentes: Ett genomgående tema är att hoarderserna vid någon tidpunkt blir av med vattnet utan att som vanligt fölk ringa rörmokare. Istället hittar de egna hoarderlösningar (dricka läsk och rengöra sig med våtservetter och fråga mig inte hur de gör med toaletten men jag har en gissning) för att fortsätta sitt kokongliknande liv där de inte sällan sittsover i en fåtölj eftersom husets alla sängar är inbäddade i sopor. Min poäng varandes: Om ett badkar rymt en grötaktig brun sörja i åtta år är det inte helt lätt att få till den där je ne sais quoi, Stonefactory-fräschören i detsamma.

Ej.

Och det är med hoarderfilmerna i färskt minne jag vaknar på morgonen och ser mitt i tidigare blogginlägg bespottade badrumsgolv. Ha, jag SER i alla fall mitt golv. Och det har varken mögel eller ingrott kräks i sig. Jag älskar dig golv, förlåt för mina onda tankar!

Jag glider in i sovrummet och rycker en mundering från vår sparsmakade klädstång. WOHA! Alla våra kläder, på 2,2 meter, vik hädan tre sovrum med kläder från golv till tak. 

Köket ska vi bara inte tala om. Det är gammalt och slitet och när vårsolen kastar sina obarmhärtiga strålar in på de av mig fulmålade "vita" skåpsluckorna finns där övrigt att önska. Men det är avtorkat, prylfritt och funktionellt. Vi kan laga mat i vårt kök, vilket inte är fallet för uppskattningsvis 100 procent av deltagarna i A&E:s program. 

Mitt tips för dagen. Sluta leta inredning på nätet eller i butik. Kolla hoarderfilmer. Titta ansvarsfullt. 

Mvh/
FruEfficientBadass

Att ha bjudning

När jag skrev inlägget om vår matsalsrenovering stod vi ju i begrepp att bjuda hem ett antal boomers i vår närhet (föräldrar, grannar etc) och det blev en synnerligen lyckad kväll. Det fick mig att tänka på konceptet bjuda på middag. Eller, som en läsare uttryckte det i kommentatorsfältet på frågan "vad ska man skicka med barnen hemifrån": "Att kunna ha bjudning". Vilket underbart och underanvänt uttryck. Jag ser för mitt inre ett gäng ulliga små kaniner som bjuder varandra på te och muffins. 

Nåväl. Vi hade som sagt vår första post-pandemimiddag en lördag i februari. Det var ett enkelt upplägg. Ostar och chark från Lidl som mellanbarnet (med hjälp av TikTok naturligtvis) arrangerade på det mest inbjudande vis. 


Ost & chark till förrätt? Absolut. Till det bubbel (klicka här för min budgetfavorit, den vi drack på CampFI). En av gästerna hade med sig finbubbel och där ser ni min mamma sitta och sörpla André Clouet bakom en orkidé.

Varför satt hon bakom en orkidé? För att vi i samband med matsalsrenoveringen skapade en liten sittgrupp med två fåtöljer och bord vid fönstret i samma rum vilket gjorde att det var lätt att dela upp sällskapet i två diskussionsforum där det ena avhandlade Ukraina medan den andra pratade katter. 

En liten parentes kring själva bordet, jag behöver gå igenom ett par detaljer.

Allt, och jag menar allt i blickfånget är antingen sådant som stått på gården i alla år, saker som folk tröttnat på att ha i stan och därefter lämpat hit (exempelvis mattorna) eller loppisfynd. Icke En Ny Pryl. Bordet är dukat med en vit damastduk som fanns här när vi tog över. Tallrikar och glas är en brokig loppisblandning. 

Bordsdekorationerna är sådant jag hittat när jag strövat runt i huset, exempelvis en växt jag fått som stickling av mamma eller en snäcka jag och min man hittade på stranden i Marocko. Linneservetterna är gamla vita linnehanddukar som jag strykt och vikt (besticken läggs på). Ljusen fick jag av mamma i julklapp. 

De vägghängda ljuslampetterna för värmeljus (skymtar ovanför fåtöljen) ropade jag förvisso hem för en nätt summa på Tradera. Men i gengäld hittade mamma två identiska på Röda Korset för en tia styck, så nu har vi fyra stycken till en låg snittkostnad. Det syns inte på den här bilden, men när kvällningen så kom och vi tände ljusen på bord och väggar och dimmade taklampan, spred sig ett nästan magiskt varmt sken i rummet och alla såg lite bättre ut än vanligt.

Huvudrätt: Palak paneer, indisk vegogryta, kostar typ ingenting. Vin? Billigaste BIB:en på systemet, ingen brydde sig eftersom de hade för fullt upp att prata öronen av varandra. Därtill tvingade jag dem till min tvångsmässiga frågelek, ni vet "pest-eller-kolera" som vi nu köpt som riktigt spel. Spelet (eller frågekorten) har inte bara pest-eller-kolera utan också öppna frågor som förgyller såväl våra vardagsmiddagar som sådana här tillfällen. Låt mig säga att jag nu vet helt nya saker om mina grannar.

Efterrätten: Hemgjord kaffeglass och en överjordiskt god brownie som mellanbarnet bakat. Kaffe och diverse götter som gästerna tagit med sig (och macarons från Lidl). Summerat liiite dyrare än en vanlig middag för hela familjen men inte mycket. Och en över snittet trevlig kväll.

Varför denna omständliga utvikning om vår middag? Tror jag att jag är någon form av festproffs eller vad? Tvärt om. Och jag tror att det är just det som är poängen. För min erfarenhet är att just mindre pretentiösa sammankomster kan bli extra trevliga. Kanske för att de inte dras med onödiga förväntningar. Men viktigast av allt: De Blir Av.

För några år sedan gästade vi en familj i en av Stockholms finare förorter. De hade de senaste fem åren kanaliserat sin tid och energi (och sina tjänstemannalöner) till att återställa sitt redan beboerliga 20-talshus i ursprungsskick. Allt fackmannamässigt utfört med stor omsorg lagd på val av dörrhandtag, golvbehandlingar och möblemang. Det var en helt sagolik villa. 

Efter middagen satt vi i den i fil med matsalen sammanbundna salongen och intog vårt kaffe i någon form av matchad märkesservis. Omgiven av Malmsten och Josef Frank kunde jag blicka säkert trettio meter framåt och se det auktionsinropade matsalsbordet i skenet från de tidstypiska [insert svindyrt märke] lamporna. Jag sa något i stil med att det var underbart att sitta där i soffan och kunna ta in hela scenen därifrån varpå kvinnan i huset genmälde: "Jaa...jag tror faktiskt aldrig att vi har suttit här." De hade alltså haft så fullt upp med sin, om jag får vara så fräck att jag säger det, tvångsmässiga renovering att de varken haft tid att bjuda hem folk ELLER för den delen själva sitta i sitt pietetsfulla paradis. På fem år?!

Klipp till: En kär vän som nyligen hade inflyttningsfest i en hyresrätt i en närförort till Stockholm. På grund av skilsmässa har hon mycket få möbler. Väggarna bar spår av tidigare hyresgäster och golven likaså. Allt är original 50-tal och då menar jag inte "hemklickat från fancy sida på nätet" utan "ingen har haft lust att pröjsa för uppdatering". Denna middag var magisk. Det tiotalet inbjudna satt bokstavligt talat på golvet kring hennes soffbord. 


Naturligtvis ballade det ur med sanning och kånka, folk låg på golvet och fnittrade och det enda som fattades var väl någon form av spontanstripp eller karaoke men dit kom vi aldrig. Det var en av de där sammankomsterna man kommer att minnas 4ever, så trevligt var det. Minns jag vilket porslin maten serverades på? Vilket vin som bjöds? Ha, jag minns på min höjd att det serverades mat och vin. Och att jag hade skrattvärk i magen dagen efter. 

Och nu undrar ni när jag ska komma till poängen med detta inlägg. Poängen ligger mycket nära en passage jag läste i Joshua Beckers Minimalist Home:

"Sitting down with others at a meal is a beautiful thing. But we don't need a bunch of stuff to make the occasion memorable. Remember what you're trying to accomplish in your dining room. I assume it's to create a comfortable, intimate, peaceful eating area for your family and any guests you may have over from time to time. You could be going beyond this purpose if you hold on to all your dining room items. For exemple, are you trying to impress others with all the fancy stuff you drag out only once or twice per year? Tim Chester said, 'The focus of entertaining is impressing others; the focus of true hospitality is serving others'."
Hur många gånger har jag inte varit hemma hos folk (företrädesvis kvinnor av någon anledning) som vid inflytt dragit upp stora kravspecar på sällskapsytor och deras tillbehör. De ska ha ett stort matbord med plats för många. Det ska finnas finporslin och finglas och tillhörande textil et cetera. Men nästan undantagslöst blir det aldrig middag, fest eller bjudning. När det i deras tycke blir dags att ”bjuda tillbaka” efter middag hos oss (ni vet den där jämvikten som måste hållas) föreslår de nästan undantagslöst ett bjudbesök på lokal. Inte mig emot (jag är frugal weirdo), men a) så onödigt dyrt och b) så onödigt i största allmänhet. De har ju redan kök och matplats? 

Min erfarenhet är att det finns ett visst orsakssamband mellan bjudningsperfektionism och låg invitationsgrad på samma sätt som det finns en korrelation mellan hepparna och hög social genomströmning. Att med en dåres envishet skjuta på inbjudningar tills det att man har den i eget tycke kompletta gästrekvisitan är bara ledsamt. 

Strunta i perfekt, bara kör! Ingen kommer att stämma dig för att du bjuder på mat som är enkel, eller att maten serveras på fat du köpt på Myrorna. Folk bryr sig i regel inte om att vinet är billigt eller att duken har gamla rödvinsfläckar. Tvärt om! Det skapar en jovial och anspråkslös atmosfär, långt borta från finkrogens uppsträcka miljöer. Vill man ha en Michelinupplevelse går man på Michelinkrog (och betalar Michelinpengar).

Och nu kommer poängen: Bjud in mera. Gör det ofta, både med folk du känner och folk du inte känner så bra. Blanda och mixa. Det är livskvalité till betydligt mindre peng än att ränna på krogen för att umgås. Bjud på vardagliga rätter, sitt på golvet, spela töntiga spel, turas om med spellistan, dela hemligheter, skratta åt dåliga skämt, låt barnen fixa efterrätt, låt gästerna hjälpa till i köket etc. 

En annan sak: Strunta i disken under pågående umgänge. Det har hänt mig flera gånger att företrädesvis kvinnan, men ibland båda två, börjar ställa in i maskinen och diska kastruller mellan varmrätt och efterrätt. Eller direkt efter. Alltså? Nog för att jag är vän av ordning, men finns det något mer obekvämt? Det är ju i slutet av huvudrätten som samtalen på riktigt börjar ta fart, man har dragit i sig några glas vin och förtroendena är redo att delas. Och då dryper värdparet av? 

Avslutningsvis några tips på vägen mot den i mitt tycke perfekta frugala kvällen:

- Bara gör't. Bjud in med kort varsel så slipper det bli så dramatiskt.
- Levande ljus.
- Om du inte har brasa och det är vinter: Testa tv-brasan. Låter fånigt men funkar.
- Musik! Förbered en lista men var öppen för gästernas önskemål. Att diskutera musik och spela den är bland det bästa som finns under en middag. En grej även barnen kan vara med på.
- Duk och linneservetter från loppis.
- Vintageporslin. Det behöver inte matcha!
- Något botaniskt på bordet. En låg växt, kvistar eller ris från naturen.
- Stora isbitar i vattenkaraffen (frys in 1/3-del vatten i gamla crème fraîche-burkar exempelvis).
- Namnskyltar! Jag gjorde nedan av tjockt papper och pressade sommarblommor till ovan beskrivna kväll. Det kan tyckas snobbigt att ha bordsplacering när man är tio pers, men faktum är att det underlättar. Vissa gäster (läs: våra barn), har mycket starka preferenser kring bordsplats och då undviker man jidder ifall någon släkting satt sin bak på en av ”deras” stolar. Andra gäster behöver lite mer stabila sittdon och ytterligare någon (den som serverar mat) behöver sitta närmast köket. Därtill är det bra att kunna duka korrekt med vinglas på vuxenplatserna och vanliga glas för barnen. Idel fördelar. 


Vilka är dina bästa bjudningstips/stämningshöjare?

Mvh/
FruEfficientBadass

Projekt matsal

Varning! Byggnadsvårdsvänner bör inte läsa detta inlägg!

En bit in i februari scrollade jag igenom gamla foton på mobilen och insåg då att jag helt glömt att förhäva mig över det projekt jag genomförde i oktober förra året - en remake av vår matsal. Man kan fråga sig varför projektet dröjt så länge givet det erbarmeliga tillstånd rummet befunnit sig i under många år. Nedan bild var symptomatisk:


Det rör sig om väggspända jugendtapeter som under de senaste 120 åren slitits av såväl allmänt leverne som fuktskador, solblekning och diverse annat. De var buckliga på så vis att man fick intrycket av att det inte fanns en enda rak vägg i hela rummet, bara böljande hav av sliten tapet. 

Golvet, ett linoleumgolv från linoleumgolvens storhetstid (uppskattningsvis 30-tal) var brunmurrigt och i ett mönster som inte direkt gifte sig med den sirligt blommiga tapeten. 

Fönsterbrädena var irriterande fyra centimeter djupa vilket hindrade all form av krukväxtförvaring. De var fläckvis täckta med avskavd färg i olika nyanser från vattnig välling till baby shit brown. Utrymmet mellan ytter- och inneglas såg snudd på murket ut i en svartbrun nyans. Jag hoppas verkligen inte det verkligen var murket, för jag ba målade över.

Ett tungt vägande skäl till att det här projektet ständigt skjutits på framtiden är omfattningen av det (det är liksom inte bara att spackla och måla på ovan underlag). Dessutom har det funnits en del byggnadsvårdstekniska förbehåll (skyddsmärkning?) och det var först för ett par år sedan vi fick tillåtelse att göra ingrepp i rummet.

Och det finns en god tanke bakom det senare. Bevara för eftervärlden tidstypisk inredning, jag köper det helt och fullt. Men när barnen skäms för att ta hem kompisar på middag i "spökrummet" och när man kommer på sig själv med att hösta ett halvt glas BIB inför passage genom detsamma för att stå ut, måste man fråga sig om man försöker skapa ett hem eller ett bygdemuseum. 

Vi valde efter en tids grunnande det förstnämnda och i oktober tog vi tag i projektet. Min man var inledningsvis med men blev dessvärre sämre efter någon vecka så det var med extern byahjälp jag rodde projektet i hamn. Nedan en snabbspolning:

Linoleumgolv rullas bort...

...och blottar ett vackert trägolv.




Man sågar bort säkert ett trettiotal bautaspikar som satt som berget i timret.

På med gipsplattor, flera lager skarvspackel och ljust blå tapet "Atmosfär III" från Duro + bård i gammelsvensk stil (dolde glappen mellan gipsplattor och tak bra).

Exempelvägg före...


...och efter. 

Fönsterbräden breddades och målades om...

...i linoljefärg naturligtvis ("7% obränd umbra").

Jag arrangerar en sittgrupp framför den störande moderna luftvärmepumpen.

Inför första externa bjudningen i slutet av febuari.

Det kan framstå som dumdristigt att dra igång ett sådant här projekt när den ryggstarka av oss var under ytan i depression. Den peakade också under renoveringen (ett dumdristigt medicinbyte) så jag kunde bara jobba under hans ångestfria timmar, kanske tre timmar om dagen. Samtidigt var det min smala lycka att - under dessa timmar - få dra mig undan till mitt projekt och tänka på något annat, jobba med händerna. Det var också kul att ta hjälp av en hantverkare i byn som blev ett bra sällskap under denna dystra tid.

Som den uppmärksamme kanske ser lyckades vi bli av med monstret till taffel (gammelpiano som var helt omöjligt att stämma) i hörnan och vi har nu ett behändigt litet 50-talspiano vi fick till skänks. Skönt för öronen och träet gifter sig väl med de ljusa väggarna. 

Fin men stor och totalt obrukbar (tänk skräckfilmssoundtrack)

Litet och nätt, min mans dröm sedan år tillbaka. Nystämt dessutom.

En annan utmaning var att åtgärda takmålningen på de håll där möss ätit hål eller där fukt smetat ut mönstren. Jag körde dirty tricks och tejpade med silvertejp på vilken jag målade med en handtillredd ljust grå takfärg jag laborerade fram i samråd med färghandeln. Därefter körde jag frilans med barnens oljefärger för att, om är bara hjälpligt, fylla i mönstren. Ser ok ut åtminstone kvällstid och är tveklöst bättre än förut. 

Jag hade också stor nytta av min nya inredningsbibel Handbok i inredning och styling (Ramstedt). Hon säger bland annat att det aldrig kan vara fel att välja blått till väggarna eftersom det påminner om himlen vilket är universell skönhet. Jag valde också omönstrat efter att i åratal behövt hålla mig till omönstrade dukar och textilier på grund av överlastade mönster på golv och väggar. 

Att man talar så lite om detta? Mönstrade väggar = liten rörelsefrihet i övrig inredning. Enfärgade väggar = stor rörelsefrihet i övrig inredning. Tänk bara på ett sovrum. Det krävs fingerspitzgefühl för att para mönstrad bäddtextil med en distinkt mönstrad tapet. Väljer du enfärgade väggar kan du förändra hela rummets atmosfär med mönstrade påslakan, en orientalisk matta eller ett par originella lampskärmar. Så mycket mer frihet, särskilt om du väljer en hyfsat neutral kulör på väggen.

Det var också i Ramstedts bok jag kom på idén att istället för att ha två mellanstora mattor på olika ställen i matsalen, lägga dem jämte varandra till en tvådelad stormatta (båda är beige/bruna i kantiga mönster) under matsalsbordet. På så vis bildades en "mattenhet" och folk slipper fastna med stolsbenen i mattan när de ska skjuta in stolarna. Det blev också maffigare än att smådutta med flera mellanstora mattor. 

Ramstedskan tipsar också om att tänka "högt och lågt" vad gäller blomkrukor varför jag skaffade en tredje, högre orkidé. Jag ställde också en garderobsblomma på en pall bredvid fönstret (bakom en fåtölj) för att få in mer grönt utan att överbelasta fönsterbrädet. Ett sista tips är att arrangera stilleben i grupper om tre, även här med nivåskillnader.

Jag har ett vagt minne av att jag förde bok över kostnaderna i syfte att ge er totalsumman på bloggen. Men jag kan inte hitta den. Jag är emellertid rätt säker på att projekten landade på runt 10 000 kronor inklusive tre heldagar med hantverkare. I vilket fall mycket värt, vi äter i princip samtliga middagar här nu och ingen behöver skämmas. Som ett barn uttryckte det: ”Nu kan man andas här inne”. Jag och min man sitter också ofta i fåtöljerna vid fönstret (varmt och gött bredvid värmepumpen) och dricker te och diskuterar tysk litteratur. Tidigare gapade här bara tomt så vi har fått en till umgängesyta. 

Till dig byggnadsvårdare som trots min varning läst inlägget och troligtvis gråter en skvätt nu kan jag meddela att vi sparat lineoleummattan på vinden (det var tydligen mattan som slog an en särskild sträng hos länsantikvarien då det begav sig). Vi har också ramat in en liten bit intakt tapet samt bård. Till en början hängde vi tavlan i matsalen. Men vi blev alla på dåligt humör när vi såg den så nu står den på vinden. Det känns bra att vi åtminstone i teorin skulle kunna återställa rummet i ursprungsskick (tror man kan reproducera gamla tapeter om man har en bit sparad?).

Med det sagt måste jag ändå säga att det inte var helt lätt att ta beslutet att genomföra denna remake och ibland undrar jag om det var rätt. Men sen glider jag in i salen och andas in den ljust blå färgen och erfar för första gången ljus och rymd och släta ytor och då bara känns det så härligt.

Vad säger du, rätt eller fel?

Mvh/
FruEfficientBadass

Ekonomisk prepping

När Putinskiten slog i fläkten vaknade som tidigare nämnts preppern i mig till liv. Jag skrev ju att jag "kanske skulle fylla på matlagret lite" och "även ta ut lite kontanter". Hm...låt mig se:

1. Prepperlager - semicheck (än går det i lite ris och pulvermos)


2. Bensindunkar gömda på ägorna - check

3. Fyra sexpack 1,5 litersflaskor stilla vatten från Lidl på vinden - check

4. Kontanter uttagna i SEK och EUR (men jag säger inte var jag gömt dem ifall du är en tjuv)

Det är vid punkt fyra jag skulle vilja stanna vid en smula. Jag har ju tidigare raljerat över hur värdelösa även kontanter torde bli i det fall ryssen klipper elen. Det står jag fast vid. Jag har svårt att för mitt inre se hur det skulle gå till rent praktiskt. Såvida du inte dealar med grannbonden (och i en krissituation står nog byteshandel med mat, bensin och läkemedel högre i kurs). Jag menar, skulle kassören på Cörkel Käj (förutsatt att du lyckats suga ut lite bensin ur den strömlösa pumpen) yxa sig in i kassasystemet och skriva upp er transaktion på en post-it? Allt i vårt samhälle är beroende av el. Du kommer troligtvis inte ens in på macken eftersom dörrarnas drift är elberoende. 

Ryssarna vet precis hur de ska slå ut vår el. Och det är inte jag som säger det utan f.d. försvarsminister Mikael Odenberg (fem minuter från slutet): 

"Vi ska inte ha några illusioner, det går att slå ut den svenska elförsörjningen. (...) Jag skulle säga att koordinaterna till de knytpunkter i systemet som skulle behöva slås ut redan finns inlagda i baser österut."

Med det sagt finns det varianter på temat. Exempelvis cyberattacker mot en eller flera svenska banker. Ponera att just Kuckelimuck har negligerat sin cybersäkerhet och ditt kort blir obrukbart under flera dagar, kanske veckor. Då är ju kontanter bra, förutsatt att landet i övrigt fungerar. 

Nästa puck: Valutarisk i en krissituation. Efter att IGMR jagat Cornucopia på jakt efter ekonomiska preppertips skrev han inlägget Hur kan man flytta likvider bort från svenska kronan om man är orolig för ett angrepp mot Sverige? Han påpekar bland annat vikten av att ha kort i mer än en bank. 

"Överlag rekommenderas att ha bankkort från flera banker även i normalfallet, för att hantera att enskilda banker av och till går ner, men man måste förstås ha pengar på respektive konto också."

Själv har jag ett debetkort på Kuckelimuck och ett kreditkort på Norwegian (det senare med bas i ett Natoland så det finns hopp om drift). Med denna trojka: Kontanter (i två valutor) och två olika kort, känner jag mig trygg. 

Cornucopias beskriver att invånarna i Ukraina fick svårt att växla in landets valuta Hrynia mot Euro eller Dollar. Det finns alltså en viss risk att vår valuta går samma öde till mötes om vi möter samma öde. 

Men det finns saker att göra. Cornucopia tipsar om betalkortet Revolut. Jag föreslår att de som är intresserade av att skaffa ett konto och kort där går in och läser mer på inlägget i fråga och dessutom använder hans annonslänk till Revolut för att bidra till det fantastiska arbete han gör i att rapportera om kriget. 

Jag har i vilket fall skaffat kortet. Basvarianten kostar ingenting såvida man inte vill ha ett fysiskt Visakort från Revolut och då kostar det knappt 90 kronor (engångskostnad). Överföring kan göras på flera olika sätt, men jag valde att fylla på från mitt vanliga bankkort vilket är superenkelt i appen. I appen kan man också ögonblickligen växla till andra valutor (minus en avgift på helgerna då marknaderna är stängda).


Min plan är att föra över en mindre stor summa till Revolut som nödpott. Tio tusen kanske. Max en miljon. Jag skojar, tio tusen. Skulle skiten slå i fläkten på riktigt - invasion av något slag - skulle jag nog sälja av en del fonder (trots troligtvis uselt säljläge) och så fort likviden blivit tillgänglig på Avanza föra över dessa till Revolut för omgående växling till Euro eller USD. Observera här att jag inte talar om total likvidation av fonder och värdepapper, utan om att ha en "krigskassa" i ordets rätta bemärkelse. Det som är bra med Revolut är att kortet funkar även om svenska banker slutar fungera (Revolut är baserat i Litauen).

N.B: Jag här talar om ett osannolikt och ett i dagsläget ej trovärdigt scenario. Men som Cornucopia säger: "Grunden till all finansiell och ekonomisk riskminimering är diversifiering, dvs att inte lägga alla ägg i samma korg." Och ni känner mig, jag vill likt rävhonan alltid ha en plan B och C. Prepare for the worst and hope for the best.

Har du några tips på ekonomisk prepping?

Mvh/
FruEfficientBadass

Miniature Bathroom Makeover

Mina föräldrar hade den goda smaken att bekosta en badrumsrenovering innan de gav mig huset i Hudik. Renoveringen skedde på Hudikvis, d.v.s. hantverkarna gjorde precis som de ville baserat på "vad som fanns inne" vilket resulterade i ett ganska generiskt badrum med vita våtrumsväggar med en oförklarlig bård i olika gråa och svarta nyanser. Detta kan jag leva med alla dagar i veckan. Vad jag däremot inte kan leva med är den plastmatta i någon form av stenimitation de av outgrundlig anledning valde att lägga in. 


Hvad? Ungefär som att jag skulle inreda en visningslägenhet i ett nybyggt bostadsområde och välja mellan neutralt vita eller grå köksluckor eller, säg, nedan? Och bara: "Jaaa, någon gillar nog det här kanske."


Det här golvet. Jag kan inte släppa det. Det är inte ens bra gjort! Jag menar, det ska se ut som verkliga stenar, och då ska man väl skissera det så att det ges en sorts 3D-illusion, som att stenarna är stenar och inte...en plastmatta? Men det har man inte orkat göra, utan det är bara random former som någon sedan färglagt i olika grå nyanser. Ser det ut som sten? Nej! Det ser ut som en sjuk människas fantasier om sten.

Jag har googlat i två år nu på enkla budgetrenoveringsalternativ för badrumsgolvet. Min svärfar målade en liknande plastmatta beige med någon tålig färg och det sitter än. Jag tänker att jag kanske ska måla golvet grått i ungefär samma nyans som de vidriga stenarna, så att det vid repor och slitage inte syns så mycket? Råd mottages tacksamt.

I väntan på genombrott i min stenimitationsbekämpning ägnade jag mig åt devisen: "If you can't beat them, join them". D.v.s. att istället plocka upp lite av det svarta i badrumsinredningen. Det hela triggades av att vårt blott fyra år gamla toalettlock börjat ge upp. Plasten liksom bubblade sig och ett tag trodde jag att något av barnen ställt till med otyg (täljt med toalettringen som underlag, värmt heroin) men när det sedan började bubbla sig all over da place insåg jag att den bara var av dålig kvalitet. Alternativt att den inte klarar av mina häxbrygder av hemmagjorda rengöringsprodukter. 

Oavsett vilket var den lågkvalitativ i tunn plast och eftersom vi av olika skäl har stänga-locket-policy i hemmet blev det också en del smäll härifrån eftersom ringen saknar mjuk stängning i kombination med att ingen orkar böja sig ner för att stänga locket som en normal människa. DÄRTILL (som att jag inte behövde fler skäl) började ringen bli GUL på sina håll vilket bara såg jätteäckligt ut och antydde att vi är snuskpellar.


Därför skaffade jag en "elegant, högkvalitativ" (stod på kartongen) toalettring i svart hårdplast, med soft close. Soft close indeed, den tar runt 20 minuter på sig att stänga. Men visst är den fin? Kostade runt 800 kronor men värd varenda spänn om du frågar mig. Det var först någon vecka senare jag förstod varför det kändes så bekant. Det är ju SJ-toaletten!


För att accentuera det svarta köpte jag också en tvålpump i svart plast från Jysk (40 kr). Det svart-vita för tankarna till 50-talets badrumsinredning och som av en slump har vi ett badrumsskåp från ungefär den epoken, en gåva från en vän med Hälsingehus fullt med gammart' (=skräp). I spegeln skymtar ni också den hängväxt jag i min iver införskaffade. Först tänkte jag mig en större planta i korg på golvet. Men eftersom jag torkar av badrumsgolvet 2-3 gånger i veckan föll det eftersom jag älskar praktiskt.

Jag förbannar mig själv att jag inte tog förebilder men ni får tro mig när jag säger att fönsterområdet var en katastrof. Jag hade för fyra år sedan hängt upp en sorts quick fix insynslösning i form av en spetsgardin från Ikea. Den hade nu samlat damm i lika många år och var minst sagt ofräsch. Dessutom - spetsgardin i ett badrum, jag vet inte jag. I boken Städa hållbart med ekotipset fick jag tipset att med en svamp applicera filmjölk på fönstret för insynsskydd. Det var emellertid svårt att få till helt jämnt, så jag beställde frostad plastfilm från insynsskydd.se och satte på de två undre fönsterraderna. 

I fönstret stod tidigare en brokig samling korgar och byttor (bland annat en gammal lingonsyltsbytta hua) för våra hygienartiklar av typen schampo, balsam, duschkräm, rakgrejer, brun-utan-sol-attiraljer (titta inte på mig), peelingar, inpackningar, massagevantar, [insert teenager accessories]. Man behövde alltså lyfta på gardinen för att komma åt grejerna och gardinen var vrång och trilskande och ofta fastnade man i den. Dess enda fördel var att den skylde de fula förvaringskärlen och deras innehåll något. 

Nu gjorde jag något så atypiskt som att jag åkte till Rusta och köpte ett par korgar i sjögräs. En korg för schampo/balsam, en för duschkräm. Jag la en vikt handduk i botten av varje korg för att fånga upp läck.




Övrigt, som tonåringarnas konstiga prylar, smög jag in i denna fina hängförvaring från Jysk. Man tar det man behöver inför sin dusch och ställer det sen tillbaka stjärnstopp. 


I duschen finns ingenting förutom en hårdtvål på en trägrill och en nyinköpt duschborste i trä (också den från Jysk, Jysk har rätt snygga badrumsgrejer måste jag erkänna).


Jag fattar att mitt badrum inte är Sköna Hem-material. Det är ett budgetbadrum på landet. Men med de svarta elementen och inslagen av trä och korg blev det ändå mer behagligt.


Jag kan rekommendera titt på nedan video som visar hur man med enkla medel kan skapa ett lugnare intryck i hemmet, men kanske allra mest i badrummet eftersom det i regel är där vi har ett clusterfuck av varumärken på full display. Det rör sig om enkla saker som att ta av emballaget innan du ställer upp toalettpappret på lagring. Eller att du ställer topsen i en transparent glasburk istället för att ha den grälla köpeburken framme.



En helt annan fråga. Vi ska ju inch allah få kommunalt vatten till sommaren vilket innebär att vi äntligen får lite tryck i duschen. Något vi verkligen saknar från huset i dussinförorten är takdusch. Kan man montera takdusch på en befintlig duschmojäng? Vi vill allså inte dra in rör i taket och ha en superlyx-takdusch, utan bara ett munstycke som ser ut ungefär som nedan, utan att göra några större ingrepp i nuvarande dusch.



En till fråga: Vi har lite svart extrakakel i Stockholm och jag tycker det är snyggt att ha en liten stänkyta av kakel ovanför handfatet. Kan man limma upp kakel på våtrumsvägg på en yta om cirka 40*50 cm? Internet är delat. Vissa sajter säger kör medan andra säger att våtrumstapeten inte orkar hålla upp kakel. Men då åsyftas nog hel omkakling från golv till tak.

Mvh/
FruEfficientBadass

Tankar om inflation et al

Jag fick för ett tag sedan ett mail av en läsare som efterfrågade en räknesnurra som tog hänsyn till inflation. Mitt tips är i vanlig ordning den här snurran där du kan peta in allt som tänkas kan. Jag har själv funderat några minuter över det här med inflation på sistone, eftersom det ryas om det en del i dagligmedia. Efter att ha läst MMM:s post på temat har jag emellertid beslutat mig för att inte hetsa upp mig alls. 

Nu är det ju Ukraina och allt domedagsaktigt som spås komma i dess kölvatten inklusive ekonomi. Ökade energipriser, genomslag på matpriserna (som en konsekvens av ökade energipriser). En annan sak som passerar mitt ytteröra med jämna mellanrum är oro för ökade bostadsräntor. Jag har emellertid inte gått djupare in på frågan och är verkligen inte rätt person att presentera en analys. Räntor låter så astråkigt att jag nickar till bara jag skriver om det i det här stycket.

Dessutom anser jag inte att någon av ovan faktorer kommer att ha någon större bäring på mitt framtida ekonomiska liv. Och innan ni opponerar er med kvalificerade argument kring räntekaos på 90-talet etc., lyss! 

Ta det här med inflation. Om vi bortser från att inflationsnivåerna fluktuerat stort över tid och även kommer att göra så framgent (ungefär som börsen går upp och ner) vänder jag mig emot den statiska inställningen. Ungefär som att du som människa har en fix utgiftsmassa varje månad, som kommer sig av en på förhand stipulerad spending på varorna X, Y och Z. Denna världsordning går icke att rubba, så när inflationen slår till sitter du där med skägget i brevlådan. Jag hävdar att du inte gör det, särskilt om du har ett frugalt mind-set som stavas flexibilitet. 

Ett mikroexempel. Du använder kosmetika och vill kvällstid befria dig från den i syfte att inte se ut som en nattklubbsvärdinna på dekis när du vaknar. Du kan vara riktigt badass och använda fast tvål från Barnängen, men det svider i ögonen. Du kan också köpa sminkborttagningsmedel. Jag gillar ansiktstvätt snarare än saker du torkar av med en servett. Jag skulle då kunna köpa exempelvis den här produkten:

Clarins Gentle Foaming Cleanser 125 ml kostar 285 kronor. Den är säkert helt underbar och hade jag fått en pall gratis hade jag inte med sur min tackat nej. Men nu har jag inte fått det, så jag nöjer mig med nedan produkt:


Nivea Refreshing Wash Gel 150 ml kostar på min Coop dryga 40 kronor. Under sommaren har det varit rabattkuponger så jag bulkade upp för 25 kronor styck. Jag noterade nyligen att priset höjts några kronor. Kanske ett utslag av inflationen vad vet jag. Men det ska infleras bra mycket mer om jag ens ska komma i närheten av Clarinsprodukten. Och om det krisar där får jag väl skala mossa från berget och gnida av underlagskrämen med. 

Boräntor. Visst hade det varit problematiskt om räntan för bolånen på vår lägenhet i Stockholm tredubblats. Då hade vi nästan betalat lika mycket för vår lägenhet som någon som hyr en bostad av vår storlek. Vi får emellertid minnas alla de år vi levt med superlåga räntor. En räntenivå som har möjliggjort ett aggressivt sparande som i dagsläget genererar pengar ur vår egen pengamaskin (eller kanske inte just i detta nu men som princip). Och vid hög inflation ökar även värdet på aktier och det är inte jag som säger det utan MMM.

Även bostäders värde tenderar att öka vid ökad inflation varför vi skulle kunna sälja av den och låta de extra hävstångsmiljonerna lindra våra ekonomiska trauman. Lättare sagt än gjort om man inte har möjlighet att få en hyresrätt men som skolexempel tycker jag att tankegången funkar. 

Poängen varandes att det finns två faktorer som påverkar en privatekonomi. Yttre faktorer (räntor, ryssar, inflation, börsläget, världsekonomin) och inre faktorer (hur du själv väljer att allokera dina resurser). Den förstnämnda kan du inte påverka och den andra kan du påverka. Låt gå att matpriserna ökar med fem procent under ett år. Det borde för en tvåbarnsfamilj motsvara runt 4 800 kronor (om man har en månadsmatbudget på 8 000 kronor). Man kan då välja att fortsätta att köpa samma varor som föregående år och böla för att man vid årets slut är 5 000 kronor fattigare. Eller så kan man vidta någon av nedan åtgärder:

- Övergå till mer vegetariskt

- Sluta köpa märkesvaror och istället köpa butikens generika

- Byta ut dyra ingredienser (färsk koriander) mot billiga (fryst koriander)

- Handla längs med golvet (där de billiga varorna ligger)

- Äta ärtsoppa varje torsdag (kostar dryga tian för familj)

- Förenkla frukosten genom att skala av dyra juicer och yoghurtar till förmån för fil och gröt

- Köpa frukt och grönt som är i säsong

- Alltid (eller nästan alltid) ta med matlåda

Ovan åtgärder kommer troligtvis inte bara att parera den femprocentiga inflationen. De kommer att slakta matbudget så att du kanske landar på minus 15-20 procent för mat under året i fråga. Jag skulle INTE bli förvånad. Liknande resonemang - att dina individuella köpval har större betydelse än makroekonomiska faktorer - förs även i Choose FI podcast (en kvart från slutet).

Dubblerade räntekostnader då. För oss skulle det motsvara ungefär tre tusen kronor extra i månaden för Stockholmslägenheten, eller 36 000 kronor per år. Hm, låt mig googla. Fem pers en vecka till Fuerteventura i februari, fyrstjärnigt förvisso men: 33 400 kronor. Check på den, vi skippar kanarieö. 

Jag har till och med svårt att hetsa upp mig över de höga elpriserna. El är kanske min favoritprodukt, efter vatten. Nu har jag förträngt januari månads elräkning för Q4, men har för mig att den landade på 14 000 kronor. Det vill säga 30 kronor per person och dag för att i ett stort, dragigt hus på landet njuta av all den komfort som möjliggörs av just elen, utan att vi behöver lyfta ens ett finger (mer än för att godkänna fakturabetalningen i bankappen). 

Jag skulle gladeligen betala det dubbla för el. Eller rättare sagt: Min priselasticitet är oändlig, jag skulle betala hur mycket som helst. I gengäld äter jag inte utelunch, avstår från fast fashion eller att göra naglarna på salong var fjärde vecka (bara den sista posten hade motsvarat drygt hälften av min del av elräkningen för en vintermånad). 

Om du vrider och vänder lite på saker och ting kommer du snart fram till att du inte sitter utlämnad till makroekonomiska nycker. Tvärt om är du i allra högsta grad kapten över ditt liv och din ekonomi, oavsett omvärldsfaktorer. Ganska harmlösa förändringar i vardagens spending får stora effekter på ditt långsiktiga sparande, medan omvärldsfaktorerna (som btw spelat dig i händerna under en bra tid nu) endast perifert påverkar dig. Sa jag och sen blev vi inkorporerade i det nya Ryssland. Men som Johan Glans sa i en föreställning från tidigt 2000-tal: Då får vi åtminstone ett starkt försvar.

Känner du oro inför räntor, inflation och andra vuxna begrepp?

Mvh/
FruEfficientBadass

Baxa mamma till börsen

Min mamma är likt de flesta boomers rädd för börsen. Inget konstigt med det. Genom åren har hon med framgång sparat i fasträntekonton hos Akelius och det är först de senaste 7-8 åren den avkastningen känts riktigt klen jämfört med en genomsnittlig börsavkastning (kanske för att jämförelsemåttet a.k.a. börsen gått så bra). I vilket fall har det grämt mig att hon/de inte avsatt så mycket som en procent av sitt sparande i värdepapper. Därför blev jag mycket uppspelt när hon för någon månad sedan öppnade upp för en "laboration": Att investera 50 000 kronor. 

Mina föräldrars datormognad är så att säga aspirerande varför det var mer att betrakta som en vild chansning att smsa: "Kontakta banken och be dem öppna en ISK". Jag såg framför mig ett mer hands-on-scenario där jag, så som jag fått göra med vissa jämnåriga (vi är för övrigt också boomers, åtminstone om du frågar mina barn), behövt sitta och hålla hand vid bankringning. Döm därför om min förvåning när jag Redan Samma Dag fick besked om att hon lyckats starta ISK.

Inte bara hade kvinnan lyckats starta kontot, hon hade dessutom helt själv lyckats föra över pengar dit. Jag måste säga att jag är imponerad. Och det säger jag inte bara för att jag vet att mamma läser blögga, utan för att jag är det. 

Nu gällde det att curla så att första mötet med börsen skulle bli en positiv upplevelse. Och som ni alla vet är det lättare sagt än gjort eftersom börsen är en nyckfull jäkel som inte alltid väntar på att gå upp eller ner när dagligmedia eller experter säger att den ska göra det. Den kan bete sig hur som helst när som helst. Det enda vi vet är att börsen som helhet över tid gått upp. 

Min första köprekommendation: Spiltan Aktiefond Investmentbolag 5 000 kronor. Veckan efter en svensk indexfond samma belopp. Därefter en global indexfond samma belopp osv. tills allt investerats. Tio veckor totalt.

För er kan det tyckas vansinnigt att dra ut ett köp i 50 000-kronorsklassen på tio veckor eftersom ni vet att time in the market >timing the market. Bär då med er att jag hanterar känsliga psyken här. Mina föräldrar tror att investering i aktier eller fonder är ungefär som att satsa på en häst på Solvalla. Antingen satsar man på rätt häst och vinner eller så satsar man på fel häst och förlorar. Observera att denna bedömning lämpligen görs runt en vecka efter köp. 

Jag har genom åren behövt höra mer än en anekdot om hur pappa vågat sig ut på marknaden med något i hans tycke våghalsigt (nu senast: Avanza Zero) för att, så fort börsen dippat en smula (och således även deras innehav) sälja. "Hu, det där gör vi inte om" kind of thing. Eller som jag fick det förklarat för mig sist det begav sig: "Men den gick ju ner!?" (med en viss indignation i rösten). Jag kommer osökt att tänka på Buffets citat "The stock market is a device for transferring money from the impatient to the patient".

Fig. 1: Pappahandel

Därför gäller det att inför dem försöka skapa en åtminstone initial illusion av stabilitet (vilket är lättare sagt än gjort under rådande omständigheter). Genom att investera under tio veckor mjukas kurvan ut och det är först drygt halvvägs in i köpen som eventuella nedgångar kommer att börja upplevas som besvärande eftersom kontantdelen väger så tungt. 

Nu har det ju varit nedåt ända sen hon började köpa i mitten av februari. Hade jag rått dem till det enligt forskningen mest effektiva sättet att approchera marknaden - gå all in dag ett - hade det funnits en överhängande risk att de fallit in i den gamla ryggmärgsreflexen att sälja av så fort "det inte går bra" (särskilt som det verkligen inte gått bra sen mitten av februari).

Jag har vid ett par femton tillfällen försökt att förklara börsmekanismerna för mina föräldrar. Att börsen går upp och ner men att den på lång sikt går upp. Att man inte förlorar några pengar så länge man a) undviker att investera allt i en och samma aktie och det bolaget går i kånken och b) sitter still i båten. Så länge man har breda innehav av typen indexfonder förlorar man inga pengar. Fondandelarna minskar tillfälligt i värde. Men så fort börsen återhämtar sig, återgår även fonderna till sina forna värden. Och fortsätter på sikt uppåt även därifrån. 

Mamma tycker ju att hon är för gammal för börsen, att hon skulle gått in för länge sen. Vilket ju är sant, åtminstone det sistnämnda. Men så värst gammal är hon inte, knappt 70, och med gener som gör gällande att hon nog har en sparhorisont på 20-30 år. Jag är därför mycket nöjd över att hon sent omsider tagit steget ut och att hon får möjlighet att köpa fonder på rea ett tag framöver så att det första mötet blir ett, om inte positivt, så åtminstone ett okej sådant. Nästa steg i det börspsykologiska dramat: Få henne att avstå från att gå in och titta på sina innehav de närmaste åren. 

Har du lyckats mota in pärona på börsen?

Mvh/
FruEfficientBadass

Att navigera i en prövande tid

Jag hade egentligen planerat för ett inlägg om capsule wardrobe idag. En snålblogg ska handla om snåleri. Men det kändes märkligt att skriva om kläder. IGMR skrev för en knapp vecka sedan ett fint inlägg som summerar även mina känslor. Vilka för övrigt är helt irrelevanta eftersom ni säkert har nog med era egna demoner. 

Samtidigt, denna massiva internationella uppslutning på så många nivåer i allt från frivilliga, vapen, skyddsutrustning, fältransoner, ryska fetsanktioner, demonstrationer, hackerattacker, främlingslegionärer, kommersiella tillbakadraganden från Ryssland, ja till och med fast fashion har krypit till korset i demokratins tjänst. 

Zelenskyj. Är han den coolaste ledaren i modern tid? Nobbar livlina i form av evakuering, ”the fight is here”. I intervju där detta påtalades: ”I am not iconic, Ukraine is”. Man blir påmind om värdegrund.

Jag får väl repetera det ni sagt till mig under det gångna året: This too shall pass. I väntan på det uppmanar jag likt IGMR ett återbesök till tankegodset kring Circle of Control. Begränsa nyhetskonsumtionen. Ligg inte och nyhetsscrolla innan du ska sova och försök komma igång med dagen innan du besöker nätet. 

Jag trillade dit big time i helgen och det var inte välgörande. Det blir som en drog till slut och jag kan inte sluta läsa, se på Twitterklipp och bilder. Min ambition för veckan är att låta min man ge mig en minutlång rekapitulering framåt kvällen. Men om du vill dyka in skulle jag säga att Lars W på Cornucopia sammanfattar läget (ink. källhänvisningar) bra. 

IGMR skickade med ett antal länkar till ekonomiskt stöd och jag tar mig friheten att kopiera in dem rakt av i det fall någon missat dem:
Jag är inte särskilt orolig för en rysk invasion av Sverige, det känns som att ryssarna kommer att ha nog att stå i för en lång tid framöver. Däremot är jag alltid (krig eller ej) orolig för att strömmen ska slås ut av en eller annan anledning (solstorm, hackerattack, annan orsak) och det debacle ett sådant scenario skulle kunna utlösa i det svenska civilsamhället. Jag har tidigare skrivit om mina prepperåtgärder här och här. Kanske fyller jag på matlagret lite i veckan. Likt IGMR tankar vi också bilen oftare än vanligt. 

Kanske tar jag även ut lite kontanter. Även om jag har svårt att se hur kontantbetalning skulle gå till eftersom varken bensinpumpar eller kassasystem lär funka utan el. Bättre då att ha bensin i tanken och mat för någon vecka hemma (Tips: Pulvermos. Billigt, mättande och kräver minimal tillagning). 

Viktigast av allt är emellertid vatten för ett antal dagar. Jag har för mig att MSB säger fyra dagar men jag skulle säga sju. Räkna med tre liter per person och dag. Jag har också en mobilladdare som drivs på solenergi. Power-banks är också bra samt en batteridriven FM-radio. Utöver det, var ute så mycket det går och krama dina nära. Och till sist: Sälj inga innehav.

Mvh
FruEfficientBadass

Vikten av att tänka med sin hjärna

Jag lyckades knäcka ryggen för inte så länge sedan. Fattar inte hur jag bär mig åt, jag bar inte ens på något tungt. Jag hade gått igång på boken "Städa hållbart med ekotipset" och storstädat badrummet. Dagen efter stod jag framåtlutad och skrubbade med en dåres frenesi spishällen ren med sockerbitar, även det ett tips från boken. Återkommer till det, eftersom jag i skrivande stund är sängliggande med en svullen rygg (ser rätt bisarrt ut, jag saknar liksom svank). 

Hur som haver, mitt lealösa tillstånd ledde i vanlig ordning till viss reflektion. Det var ju under min maraton-lunginflammation i april-maj 2015 jag upptäckte FIRE. Den här gången upptäckte jag, via ett avsnitt hos Tim Ferris, Cal Newports blogg med det något missvisande namnet "Study Hacks". OMG, bloggen handlar om så mycket mer (även om den ursprungligen kom till för att lära amerikanska ungdomar att hacka sig in på college).

Ett av de inlägg jag fastnade för var In Defense of Thinking. Inlägget inleds med ett Hemingway-citat: “My working habits are simple: long periods of thinking, short periods of writing.” Inlägget handlar kort och gott om att prioritera tänkande i långa perioder, exempelvis under promenader eller i passiv miljö (tänk: ligga på sängen i en timme och låta tanken vandra). Lyssna inåt. Ur detta föds idéer som eventuellt kan omsättas i produktiv handling. 

Ett konkret exempel kan vara att du som doktorand, istället för att stirra dig blind på ett antal ord som ska plitas ner på avhandlingen varje dag, istället avrundar varje dag med en timslång promenad i natur. Utan att prata i telefon eller lyssna på ljudbok, musik eller podcast. De reflektioner, tankar och idéer som då uppstår noterar du hastigt vid hemkomst och låter bli grund för nästa dags arbete. 

En vän fungerar på precis det sättet. Han är högt uppsatt chef på ett multinationellt företag och rattar rätt komplexa projekt, utan att själv vara specialist. En generisk chef med andra ord, vars uppgift är att se till att rätt kugghjul rattas i rätt tid och av rätt person. På pappret ett ansvarskrävande jobb. Ändå har han varje dag tid att träna, vara i naturen och läsa skönlitt. Han hävdar själv att det är just detta som är nyckeln till framgång. Genom att ständigt lyfta blicken och bara under korta stunder interagera med kontorsbruset, förmår han se vad som är rätt sak att göra. 

Att lyssna inåt är något Newport även lyfter i inlägget On Beethoven and the Gifts of Silence. Många tror felaktigt att Beethoven var stendöv hela livet. I verkligheten fick han gradvis försämrad hörsel, för att först vid 45 bli mer eller mindre döv. Det intressanta är att hans musik blev mer originell efter det att han förlorade hörseln helt.

Beethoven’s diminished hearing limited the influence of “prevailing compositional fashions.” Whereas his earlier work was “pleasantly reminiscent” of his instructor, Josef Haydn, his later work was spectacularly innovative. “Deafness freed Beethoven as a composer because he no longer had society’s soundtrack in his ears.”

Läsningen av detta blogginlägg sammanföll med att jag såg Who Killed the KLF på Göteborgs filmfestival. KLF var ju ofattbart stora under tidigt 90-tal, kända för såväl sin musik som sina spektakulära scenframträdanden och musikvideos. Gruppen, bestående av Jimmy Cauty och Bill Drummond, såg sig själva som en hybrid av musikgrupp och konstnärsduo och ibland ballade det ur rejält. Som när de inför galan på Brit Awards (då de delade bästa-band-plats med Simply Red) hade långt gångna planer på att Drummond skulle skära av sig sin ena hand och kasta ut den i publiken. Nu nöjde de sig med att skjuta lösa skott med maskingevär för att därefter lämna scenen med frasen ”The KLF have left the building" för att därefter aldrig mer producera något (förutom då de brände upp en miljon pund och gjorde en amatörfilm om det). 

Poängen varandes: KLF blev enorma, kanske inte trots utan just på grund av deras galenskap och konstnärliga...ska vi kalla det integritet? En integritet som troligtvis gått helt förlorad om de haft ett skivbolag i ryggen, eller en eller flera managers som bett dem hålla sig inom ramarna för vad som ansågs vara lämpligt. Nu var de bara två frirejsande kreatörer och som Jimmy Cauty uttryckte det i en gammal intervju: "Vi bara tog dagen som den kom och följde de infall vi fick". 

Tänk om människor lite mer till vardags kunde få tid att tänka och verka i fred, utan att pådyvlas regelverk kring var, när och hur de ska tänka och verka. Föreställ er den enorma intellektuella, konstnärliga och kreativa kraft som skulle frisättas. Och då menar jag inte till extremer, som att på KLF-vis lämna döda får på trottoarer med texten "I died for you", utan snarare att sondera inåt, i sina hufvuden. Vad händer om du under överskådlig framtid får umgås på heltid (eller deltid) med din hjärna?

Inom FIRE-communityn uttrycks ofta en oro för vad som kan komma att hända om vardagens alla strukturer (läs: jobbet) rycks undan. Tänk om jag tappar fotfästet? Sällan hör jag någon se fram emot möjligheten att kratta banan för kreativitet och uppfinningsrikedom. Det är ju liksom ett kännetecken för den mänskliga arten att ha ett visst mått av dessa varor så helt otänkbart är det ju inte att gemene man sitter på något. Om än så futtigt som att skriva inlägg om trasiga strumpor. 

Jag kan själv inte stoltsera med några storverk under min tid efter ekorrhjulet förutom en ziljon små mikroprojekt på hemmaplan (se mitt Insta). Å andra sidan har jag giggat en del och därutöver haft en del anhörigarbete hemmavid, skyller på det. Men den känsla som genomsyrar mitt liv post-jobb är att jag har en ren tankeverksamhet, om ni fattar vad jag menar. Inboxen är tom, inga nattliga anteckningar på block vid nattduksbordet, ingen stress över glömda saker. När en idé dyker upp - och det kan röra allt från en artist jag vill djuplyssna på eller att jag måste hjälpa ett barn att böja franska verb - kan jag ägna mig åt den omedelbart, utan att behöva pussla om i schemat.

Jag kan därför verkligen inte klaga på brist på umgänge med min hjärna. I princip dagliga långpromenader föder tankar och idéer om stort som smått som ibland blir till handling i det privata och ibland till innehåll på bloggen. Bloggen tar för övrigt mycket lite tid eftersom inläggen ofta föds och formuleras ute på fältet, jag behöver bara avsätta tid till att hamra på tangenterna. 

Men jag är nyfiken: 

1) Lyckas du kombinera jobb och hjärnumgänge?

2) Upplever du fler kreativa ryck under semester/föräldraledighet än under jobbperioder?

Mvh/
FruEfficientBadass