Statusuppdatering

Först och främst vill jag tacka alla er som bidragit med läsarmail under sommaren. Förutom att berika bloggen har det givit mig rejält med andrum. Jag hade hoppats att nu i augusti kunna återvända med tre inlägg i veckan och ett "happy ending"-inlägg om min mans sjukdom. Dessvärre har det inte blivit bättre. Inte sämre heller, det står bara och stampar. Efter en initial stafettläkarfadäs (nedtrappning existerande antidepp-medicin på tre dagar istället för rekommenderade sex veckor) blev min man kraftigt försämrad. Det är i mångt och mycket sviterna av relaterade utsättningsbiverkningar som läkarna nu försöker mota i grind med så kallad elbehandling (ECT).

ECT är ett fantastiskt verktyg då det ganska omgående lyfter en person med serotoninbrist ur det deprimerade tillståndet, eftersom själva behandlingen i sig boostar såväl serotonin som dopamin. Dessvärre är effekten inte permanent, utan behandlingen måste fortgå med så kallad underhålls-ECT tills dess att medicinerna sätter sig (vilket de inte alltid gör, exempelvis om patienten är i behov av medicinbyte). Under ECT:n blir man lite som en dement person, med svårt att skapa nya minnen. Det är alltså en pest-eller-kolera-situation för min man. Vidrig ångest i princip all vakentid eller temporär demens? Just nu väljer han det senare. 

Vi hoppas ju på att den elbehandling han nu genomgår (den andra omgången) köper oss tid nog för dosökningen av hans gamla medicin (den som felaktigt fasades ut) att jacka rätt mot receptorerna. Men det finns inga facit eller garantier. Det kan mycket väl vara så att min man blir fortsatt sjukskriven under flera månader framöver, med elbehandling varje vecka för att hålla honom flytande. Om det visar sig att hans gamla medicin inte är verksam ens i maxdos behöver en ny prövas ut och som nämnt tar det sex veckor att fasa ut hans nuvarande preparat och uppskattningsvis två månader att se full effekt av det nya. Om inte heller den medicinen funkar: Repeat. 

Det är med andra ord en rätt tröstlös situation vi befinner oss i. Främst för honom naturligtvis som inget hellre vill än att få tillbaka sitt gamla liv, börja jobba igen, övningsköra med barnen och träna dem i tennis. Men shit happens och nu får vi anpassa oss efter det. 

Tro det eller ej, men jag har en FIRE-koppling även på detta. Jag har redan ältat hur skönt det är att ha en rejäl buffert när skiten slår i fläkten. Detta faktum kvarstår. Som ni vet är varken jag eller min man 4 procentregelfria, utan vårt liv i sus och dus bygger på att vi då och då drar in lite deg. Jag vikarierade och jobbade ju deltid förra året och min man har jobbat mellan 50 och 65 procent sedan flytten upp hit. Det har funkat för oss fram tills nu. Men i ett scenario där min mans deltidsanställning inte längre är aktiv behöver jag steppa upp mitt game. Jag har visserligen kapital nog att bekosta mina räkningar (kostnaderna relaterade till landethuset och barnen) medan min man dragit en annan del av utgiftsposterna (lägenheten och mat). Det är emellertid av yttersta vikt att han inte känner sig jagad tillbaka i förtid till jobbet utan att han får tid att verkligen bli frisk. Om det betyder att jag under en period behöver gå tillbaka och jobba är det ett billigt pris att betala, varför jag nu börjar snegla mot arbetsmarknaden (snacka om att göra en Living A FI).

Ser jag det som ett misslyckande? Både och. Tanken med vårt heltidsjobb-bryt var ju att kunna leva mer fritt. Ta vikariat, deltidsanställningar, plugga om andan faller på eller vara ledig i längre perioder för att exempelvis föda upp en ullig gullig kyckling eller klyva ved i lugn och ro. Så ja, det blev inte som vi hade tänkt oss. Samtidigt, den här situationen hade varit miserabel upphöjt till två om vi inte haft den ekonomiska slack vi nu har. 

Med det sagt kommer jag nu att göra en bloggpaus. Jag har fortfarande gästposter kvar i utkast-korgen och jag har för avsikt att publicera dem någon gång framöver. Bara inte just nu. För även om det inte kräver så vansinnigt mycket jobb att kopiera in ett mail i Blogger och trycka publicera, är det ett moment jag inte riktigt har sinnesnärvaro för. Jag vet att ni förstår och jag är grandios nog att tro att ni finns kvar den dagen dimman lättar. 

Om jag inte sagt det nog förr säger jag det igen: Ni är en fantastisk läsarskara. Ett särskilt tack vill jag rikta till de av er som nyligen gav tips om hur man får bort det förhatliga realist-filtret på en ny tv. Det är nu gjort med stor framgång. Min bild är nästan kornig när jag kollar på dvd, true bliss. 

Jag anar också att idag är dagen då många av er går tillbaka till jobbet efter semestern. På grund av effektivt vaccinationsprogram utgår jag också från att många av er lämnar hemmajobbet och går tillbaka till ett kontor. Jag önskar er lycka till med jobbstarten och en höst full av matlådor och lunchpromenader i icke-kommersiella miljöer.

Mvh/
FruEfficientBadass

Stressfri - ännu en punkt på din bucket list

När min man varit dålig har han bara kunnat ägna sig åt en sak och det är korsord. Därför har jag blivit en flitig besökare på tidningsavdelningen på vår Coop. Häromsistens fångade en titel min uppmärksamhet. Den hette "Stressfri" och på omslaget syntes en vältränad kvinna med ett blitt leende. Jag googlar efter den för att visa exakt hur provocerande den är, men hittar den inte på nätet. Ni får skapa er en inre bild.

Det slog mig hur detta att vara stressfri blivit ännu ett krav. "Chilla, stressa ner", det är som att din stress besvärar andra människor. Jag är i grunden mer stressad än ostressad och har fler gånger än jag vågar räkna tagit ut min, företrädesvis jobbrelaterade, stress på mina barn genom att höja rösten eller bli oproportionerligt arg för småsaker. 

Nu lever jag ett annat liv. Och även om det inte är stressfritt (tro det eller ej, men man kan vara stressad även utan ett jobb), så är det mycket, mycket bättre. De allra flesta dagar känner jag nästan bara lugn. Aldrig så att jag blir katatonisk eller att jag i brist på heltidssysselsättning vegeterar framför tv:n dagarna i ända. Men lugn. Lugn att laga mat i fred, gå långa promenader, fixa och dona. 

Jag sänder en kram till alla er som fortfarande måste rodda hela konkarongen. Heltidsjobb, hem, familj, aktiviteter, sociala engagemang etc. Du ska vara välutbildad, social och engagerad, tillåta barnen att göra allsköns aktiviteter till vilka de behöver skjuts, du ska ha tid för din partner eller i det fall du inte har en partner, svajpa fram en. Maten ska lagas från grunden och helst vara nyttig, laktosfri och utan animaliska produkter och du ska regelbundet besöka tandläkare och sjukgymnast och göra hälsotester och sköta om dig i största allmänhet. Därtill ska du vara snygg och presentabel och helst alltid glad. Och som grädde på moset ska du vara STRESSFRI.

Efter en snabb genombläddring i magasinet förstår jag att denna stressfrihet med fördel kan nås vis ett antal produkter (yogamattor, energibars, eteriska oljor) men också genom att investera tid. Tid för mindfulness, tid för meditation, EGENTID som ska bändas loss ut outlookkalendern. Jag försökte vid något tillfälle under min mans sjukdom att ta hjälp av digital psykolog och detta var hans råd till mig: Se till att du har egentid. No shit Sherlock, det hade jag kunnat lista ut utan att sitta och prata med dig i en timme.

Freaks, jag blir stressad bara jag skriver om det. Det här är min egenformulerade tes: Det finns inga genvägar till ett stressfritt liv. Du når det enligt mig enklast på ett sätt, nämligen att öka mängden fri tid och minska mängden bokad tid. 

Stressfri a la moi: Spar ihop ett rejält stash, minska din arbetade tid och din stress kommer per automatik att minska. Inte bara gällande vardagslogistiken, utan för att en rejäl buffert gör dig mindre sårbar vid sjukskrivning (på grund av stress?), arbetslöshet och föräldraledighet. Bufferten kan också köpa dig längre semestrar och tillåta dig att säga upp dig från en anställning som suger. 

Motbevisa mig! Kan man mota stress i grind även med en fulltecknad agenda?

Mvh/
FruEfficientBadass

Ripple-effects of consumtion

Jag har ju vid ett flertal tillfällen - bland annat i min bok Sparboken - skrytit över min begagnade hemelektronik. Vår tv köptes billigt av en släkting när han skulle uppgradera till en super duper plasma flat screen och vår begagnade tv har, i kombination med en antennansluten digitalbox, tillgodosett våra tv-behov i många år.

Jag köper en ny tv

Men i slutet av maj gick boxen sönder. Jag letade förtvivlat efter en kompatibel box, utan att lyckas. Tydligen görs det inte längre boxar som funkar med tv-apparater så gamla som vår, d.v.s. runt 12 år gamla (det faktum att jag säger ”tv-apparat” samt att jag ens äger en placerar mig i samma obsoleta fack).

Det som hände var mycket märkligt. Jag saknade tablå-tv! Detta trots att jag kollar max en timme per vecka och då främst på pensionärsprogram som "En plats i solen" (där bortklemade britter ska välja sommarhus i Spanien men aldrig blir nöjda) eller "Go' Kväll" (fråga mig inte, det tajmar min dödtid på dygnet).

En månad härdade jag/vi ut. Och det var fotbolls-EM. Inte för att jag bryr mig, men en normal människa hade kanske prioriterat att ha tillgång till tablåsänd tv under sådana omständigheter. En dag var jag och minstingen på Elgiganten för att hitta ett mobilskal och då for djävulen i mig. Vi skulle ha ny tv. 

Sagt och gjort. En 40-någonting-tum-tv i smäckert utförande kom med hem. Det eleganta med denna lösning var att det redan fanns typ digitalbox INUTI själva tv:n (självklarheter för svenne banan, nyhet för mig). Så även om tv:n kostade runt 6 000 kronor mer än vad en digitalbox kostar, fick vi nu en snygg lösning och en apparat mindre hemma. Detta var det första köpet.

Jag köper en ny DVD

Problem nummer två: DVD:n funkade inte med den nya tv:n. DVD:n hade dessutom runt sju år på nacken, lät oroväckande och krävde ömhet och centimeternära umgänge för att tillåta ett val med vidhörande fjärrkontroll. Så det blev även en ny sådan. Det var köp nummer två.

När vi väl kom hem uppstod ännu ett problem. Tv-bänken var för liten. Mycket märkligt. Den tv som sett så liten och nätt ut på Elgiganten var plötsligt enorm när vi kom hem. Personligen yrkade jag för färre tum, men minstingen insisterade på 40+. Så nu fick jag tillfälle att säga "vad var det jag sa", vilket alltid glädjer en mor. Köp nummer tre.

Så ny tv-bänk. Men då visade det sig att väggen blev för kort, bänken sköt fram över dörröppningen på det enda logiska tv-stället i huset med närhet till antennuttag. Så vi tog in hantverkare som breddade väggen och flyttade dörröppningen. 

Men då uppstod ett annat problem. Väggarna behövde målas om och med min rygghistorik blev det till att ta in extern hjälp. Och när tv-rummet var ommålat insåg vi hur skruttigt rummet intill såg ut, så vi passade på att låta tapetsera om det också. Men då sa målarfirman att vi hade dåligt innertak, så vi tog in offert på nya innertak för hela nedervåningen och i skrivande stund har jag satt sprätt på 20 procent av mitt sparkapital.

I'm pulling your leg, självklart inte. Ni kan sluta tro på historien efter DVD:n. Men det slog mig ånyo hur en liten oskyldig konsumtion (en digitalbox) plötsligt blir något annat. Renoveringar är ett klassiskt exempel. Man börjar med en ny vitvara och innan man vet ordet av har man renoverat köket. Man köper en ny sommartopp och plötsligt har man handlat kläder för flera tusen. 

Konsumtion omkalibrerar din syn på pengar

En bieffekt av konsumtion är att man blir fartblind. Jag tyckte från början att det var dyrt med dryga tusingen för en digitalbox. Men efter besöket på Elgiganten kändes den kostnaden försumbar. Det är inte en slump att jag veckorna efter ny tv köpte såväl ny (begagnad förvisso) mobil till ett av barnen samt en ny dammsugare. Köp som visserligen stod på någon sorts agenda, men som jag ändå implementerade just då, i kölvattnet av tv-köpet. En epilator blev det också, efter kommentatorstips i anslutning till ett tidigare inlägg

Jag erfar alltid samma känsla efter ett sådant här köprally. En sugande känsla av missnöje, på samma sätt som jag tidigare var så nöjd och stolt över vår asketiska avhållsamhet från köplador av det här slaget. Dessutom tar det ett tag att stänga dammluckan. Om man levt frugalt under månader i sträck håller man i pengarna. Men har man satt sprätt på ovan vis tar det, åtminstone för mig, flera veckor att komma tillbaka i frugalt mind-set. 

Den bästa metoden är helt enkelt att förtränga köpen och ta första bästa vardag och börja om. Låt gå, jag har konsumerat för tio lakan. Men det var en engångshändelse. Vi kommer varken köpa tv, DVD eller epilator än på många år. Få se, vad äter vi till middag idag hm hm ärtsoppa, precis. In i fållan igen. Faran uppstår när man glömmer bort att fållan finns och bara fortsätter vara spendy-pants.

Jag är kär i vår tv

Med det sagt. Vår nya tv. OMG. Så slimmad och snygg.  Den spelade till och med en glad liten melodi under installationsdebaclet, en process som jag och minstingen klarade helt själva eftersom upplägget var så pedagogiskt. De marksända kanalerna la sig lydigt på sina respektive platser och fjärrkontrollen är smal som en tandborste. 

Dessutom en enkel meny där vi når såväl tablå-tv som Netflix och andra eventuella streamingtjänster med några enkla knapptryck. Eftersom vi streamar från våra mobilabonnemang har det tidigare varit en meckig historia. Vi har behövt en Chromecast som bara accepterat min mans ena mobil som värdig uppkopplingsenhet. Så när han inte har varit hemma har vi inte kunnat kolla film, annat än på DVD. Och vi älskar film. Nu kan valfri person sätta på internetdelning och så kör vi bara.

Enda nackdel med tv:n. Det är något med bildkvalitén när man kollar på film. Särskilt streamad sådan. Den ser liksom hemmavideo-inspelad ut. Det är någon sorts halvtrist, realistiskt filter i bilden som stör mig något oerhört. Jag har sett det hemma hos mina föräldrar i stan, men trott att det berodde på filmen i sig. Nu såg jag om en gammal klassiker och kunde konstatera samma sak. En sorts "ofilmatisk" bild om du förstår vad jag menar. Barnen hävdar att det beror på att bildkvalitén är bättre. Inte vet jag, personligen ser jag gärna film med känslan av att se på film, snarare än att se något i verkligheten. Nåväl, på det stora hela var det värt det.  

Konsumtion är inte enbart av ondo. Men man måste veta att sluta i tid. Kan du relatera till min känsla att det kräver ett visst mått av kraftansträngning för att återgå till frugalt leverne om man väl haft ett par stora shoppingutgifter?

Mvh/
FruEfficientBadass