Ett mail från Skåne

I år fick jag många fina julklappar. En man vid spisen, kall Mariestad, men kanske finast av allt: Ett läsarmail från Skåne. Det kom från en man som jag uppskattar är i slutet av 40-årsåldern och som förutom att läsa bloggen även ägnar sig åt kick ass sparande. Hans fru jobbar fortfarande och vad jag förstår drar hon in rätt bra med deg. Han giggar lite, men mest roddar han det logistiska med hem och tre barn. Nedan hans redogörelse:

"Vi har nu levt snål-livet i närmare fem år. Slagit in presenter i gamla örngott, återanvänt och diskat plastpåsar, lagat och lagat och åter lagat det gamla kylskåpet. Osv osv. Löjligt? Dumsnålt? En plastpåse hit eller dit ger väl ingenting? Och sanningen är att jag själv undrat många gånger om vårt gnetande lönat sig. Nu i veckan gjorde vi en grundlig genomgång av vår ekonomi. Och hör det häpnadsväckande resultatet: Min tjänstepension + eget sparande är nu uppe i närmare miljonen (genomsnittet för min ålder är 800 000). Vi har numera råd att spara dubbelt så mycket per barn som förut då jag jobbade. Vi har en rejäl buffert som ska gå till diverse renoveringar och vi kan amortera betydligt mer än förut. Fortsätter vi så här kommer vi att vara skuldfria när jag är 55. Inget av detta hade kunnat bli verklighet om jag fortsatt att springa i ekorrhjulet! 3-4 års sparsam livsstil kan verkligen göra underverk för ekonomin! Insikt: En frugal livsstil handlar kanske ytligt sett om plastpåsar och loppisfynd och röja i förråd och lappa byxknän. Men på djupet handlar det om trygghet inför framtiden och obeskrivlig frihetskänsla."

Jag satt och flinade som ett fån på tåget hem från årets sista tenta. Jag är sjukt imponerad. Är du sjukt imponerad?

Mvh/
FruEfficientBadass

"Tack vare kommentatorsfältet vågade jag"

Ciao suckas! Känner du ibland att ingen lyssnar på vad du säger? Tänk om! Här kommer ett läsarmail på temat deltid. Jag känner att deltid blir mer och mer centralt i min egen syn på FI och många av er vittnar om att deltid is the shit. Jag både älskar't (=betydligt mindre pengabehov för att bli semi-FI, barista-FI, FIRO (Financial Independence Retire Often), FI-but, soft-FI etc.) och ogillar't (det känns mindre rebelliskt att gå ner i arbetstid jämfört med att ge arbetsgivaren fräcka fingret och ägna sig åt altruism och mikrobryggeri). Men som fransmännen säger: A chacun son truc, var och en måste hitta sin grej. Och här är en läsare som är på väg att hitta sin grej och hon vill tacka oss:

"Tänkte bara säga att efter att ha läst din blogg så har jag tagit steget till deltid i stället för att harva på i 100% i många år till i jakten på full FI. Kommer att jobba 70% från april 2020 och 60% år 2021 och framåt. Känns lite läskigt eftersom jag bara har två miljoner och egentligen behöver fyra, men jag kommer fortfarande att månadsspara och carpe diem och allt det där. Tack för inspirationen! Jag hade ärligt inte gjort detta utan dig och ditt kommentarsfält."

Tänkte en del på detta med vikten av kommentatorsfältet efter Camp FI Süd som ju blev en diskussionsfest och där min dragning bara var startskottet. Det är i allra högsta grad överförbart till bloggformatet. Det vill säga: En bloggare startar ett ämne och därefter tar diskussionen vid. Jag har lärt mig massor av er och vågat ta klivet till riktigt läskiga saker efter input i detta och andra kommentatorfält. Så fortsätt att bidra och ta med er att ni som kommenterar är lika viktiga för communityn som själva bloggarna.

Mvh/
FruEfficientBadass

Läsarmail: Hur stötta de vuxna barnen?

Hua läskig fråga. Fick ett mail av en annan EB som lyder:

"Ska jag fortsätta jobba heltid och supporta mina barn under deras studietid? Stå för hyran om de flyttar till annan studieort, eller låta dem bo gratis hemma om de pluggar här. Isf blir det heltidsjobb några år till (5?). Eller ska jag jobba deltid nu när jag har möjlighet? Vad tycker du och dina kloka läsare?"

Malla inte till er nu för att EB kallar er "kloka", skärp till er bara och ge ett bra svar. För jag går själv i samma funderingar (även om mina barn än så länge går i typ mellanstadiet och det ligger några år framåt i tiden). För från min horisont har jag oerhört svårt att se att de kommer att skaffa eget boende och börja betala sina egna räkningar bara veckor efter studenten, så som jag själv gjorde och jag går rätt ofta och funderar på hur jag och min man ska kunna bekosta handpenningen till tre ettor givet att vi är frugal weirdos och inte har någon önskan att kliva tillbaka in i tjänstemannacirkusen.

Jag kan heller inte låta bli att tänka på fransmännens kloka maxim* "Lite grus i maskineriet är bra för barnens utveckling". Det ska inte vara för lätt. De måste få möjlighet att träna sina muskler vad gäller självständighet, drivkraft och intjänandeförmåga. Det är inte ett straff att låta någon ta hand om sig själv, tvärt om. Risken är annars att de stannar i mental växt.

Barnet på bilden har ingenting med texten att göra.

Samtidigt...man vill ju gärna att de slipper studielånen och det är svårare att få en bostad idag...

Trixigt minst sagt. Vad säger ni?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Min konstnärliga ledare tipsade mig om en podd som är riktigt bra. "Lära från lärda" där Fredrik Hillerborg bjuder in en fackboksförfattare att berätta om sin bok. Jag har bara hört några stycken men kan verkligen rekommendera avsnittet med kärnfysikern Staffan A. Qvist. D.s.

* Ja, ja, även en blind höna kan hitta ett korn.

Mail från en man

Tro det eller ej, men för ett tag sedan fick jag ett Mail av en Man. Han skrev så här:

"Har inget konkret tips att dela med mig av men gillar ditt rappa och lustiga ordval. 

Sådana där spagrejer och garderobsinnehålls-prat scrollas dock förbi men antar att jag inte är den primära målgruppen för just det. Gillar särskilt dina inlägg om karriärcoaching eller vad man ska kalla det. Är så gött att höra att man inte måste följa mainstream utan kan välja. Har själv valt ett enklare jobb med mindre betalt men sjukt nöjd över att inte längre behövs mätas och vägas i alla utvecklingssamtal och allt vad de väljer att kalla det. Inte fri att göra vad jag vill hela dagarna men fritiden är i alla fall fritid utan söndagsångest. Naturligtvis är det en enklare och billigare livsstil än att göra som  alla andra utan reflektion som ger möjligheten."

Jag tror att Man är den första som kallar det jag gör på bloggen för "karriärcoaching" men jag tackar och tar emot. Jag tar också fasta på hans egen formulering: "Har själv valt ett enklare jobb med mindre betalt men sjukt nöjd över att inte längre behövs mätas och vägas i alla utvecklingssamtal".

Ordningsfråga: Är det någon av er läsare - de flesta med högskoleutbildning och dito fancy schmanzy jobb - som de facto fått ut något av ett utvecklingssamtal någon gång? Om ja, gå vidare till fråga 2:

Fråga 2: Upplever du att du, vid genomförande av utvecklingssamtal på annan part, givit denne något av vikt som hen kunnat använda sig av i livet? Om nej, gå vidare till fråga 3:

Fråga 3: Är du med mig och startar Facebook-gruppen: Avskaffa utvecklingssamtalen - de suger! Vem är med mig? Vavavava?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Kommer att tänka på en rolig utvecklingssamtal-historia. Min pappa spelade ju i en symfoniorkester och vid något tillfälle i början av 2000-talet kom ledningen för berörd konserthall på att man skulle implementera detta moderna med utvecklingssamtal. Problemet var bara att den operativa chefen var dirigenten och alla som vet något om det yrkesskråt vet att "utvecklingssamtal" kanske inte är det de är satta på jorden att ha. Därför fick samtalet utföras med någon form av orkesterchef som rent krasst var en sorts adminfigur som hade noll koll på vad respektive musiker pysslade med och vilken kvalitet hens arbete höll. Följden blev att man då klumpade ihop stämmorna, så man körde ett ihopbuntat gäng altfioler på ett möte och trumpetarna på ett möte. Året efter blev det än mer ihopbuntat så ett möte för brass och ett för slagverk osv. Till slut blev det ett samlat möte för hela orkestern och med stöd i gruppen började då vissa kverulanter ta sig ton i gruppen och ställa ledningen till svars för upplevda oförrätter, ivrigt påhejade av mumlande kollegor. Så när dessa "utvecklingssamtal" började urarta till årliga lynchmobbar av ledningen valde ledningen att avskaffa dem. D.s.

Läsarmail: "Mindre behov av terapi efter att jag slutade jobba"

Här kommer ett läsarmail och det jag gillar särskilt i denna mastiga tipshög är två punkter som jag kan känna igen mig så väl i, nämligen de två sistnämnda punkterna, saker som hen numera inte behöver göra i samma utsträckning på grund av avsaknad ekorrhjul. Jag själv har helt slutat med en mängd åtgärder som jag tidigare ansåg som helt essentiella för att kunna dra runt mitt liv, men som i och med jobbstop blev icke-frågor. Men nu handlade det inte om mig, let's dig in:

"Du bad om tips från oss i dagens bloggpost. Vet inte om det är tips, men detta är vad jag har gjort efter att jag hittade din blogg i mars:

- Insett att jag har allt (och lite till). Att jag verkligen har nått mitt ”enough”, eller ”det räcker nu”, för länge sen.
- Gått från att inte tycka jag visste mycket om investeringar till att ändå känna att, ”det här har jag koll på” och kunna ge råd till mina kompisar (köp billiga indexfonder!).
- Sagt upp min personliga bankman (ja, herregud, jag hade en sådan...) och fått min partner att göra samma sak.
- Flyttat min ISK från kuckelimuck bank till Avanza och valt ett urval indexfonder och Spiltan Sverige Investmentbolag, plus lite räntefonder eftersom jag inte längre är i ackumuleringsfasen
- Upptäckt att min kapitalförsäkring som kuckelimuckbanken rekommenderade att jag köpte i 2008 (innan ISK existerade) var mycket dyrare än en ISK och flyttat pengarna till ISK:en i stället.
- Sålt vår ”fritidsbostad” (lägenhet i annat land), vilket gör att jag nu är ekonomisk fri.
- Sålt alla dubbletter efter försäljningen av lägenheten (köksprylar, möbler etc) och konst vi inte längre vill ha.
- Börjat handla på Willys (det satt LÅNGT inne att välja Willys framför underbara Cajsa Warg...), och med det sparat 30-40 procent på mat.
- Insett att jag behöver 10-13.000 per månad och inte de 30.000 jag trodde jag behövde för att leva ett bra liv med hjälp av MrsFrugalwoods Super frugal month (och då har jag ändå råd med några resor, besök på några vinbarer eller restaurang per månad).
- Dragit ner på restaurangbesök (har inte kört hardcore, men går fortfarande ut max 1 gång per månad) och samtidigt insett att jag tycker det är roligare/trevligare att ta med en bra flaska vin, god ost och gott bröd och äta ute i naturen än att sitta på restaurang.
- Lyssnar på podden till the MadFIentist. Tycker han är alldeles underbar. Så lugn och härlig. (Choose FI är lite för mycket, lite för amerikansk, för mig).
- Hittat Tanja Hester och Our next life som verkligen talar till mig.
- Mer DIY, som t.ex att fixa spolknappen på toaletten i stället för att få en dyr rörmokare att göra det.
- Slutat jobba och börjat göra saker jag har drömt om sedan länge; skriva en bok och gå vinkurser.

Innan jag hittade dig hade jag redan påbörjat ett shoppingfritt 2019 (inga kläder och skor). Jag hade också precis läst nyutgåvan av Your money or your life - den var omvälvande! Den gjorde att jag:

- Upptäckte att jag hade en massa saker jag kunde sälja på vinden.
- Började ifrågasätta vad som verkligen gav mening och värde i mitt liv.
- Började räkna ut min månatliga investeringsinkomst och nu har en fin wall chart som visar att utgifterna har gått radikalt ner och nu är mindre än min investeringsinkomst (alltså FI!).
- Skaffat mig bibliotekskort och därmed dragit ner drastiskt på bokinköp (inte haft kort på bibblan sen jag var student).
- Slutat gå till hudterapeut. Ooh, mycket pengar sparat. Har rosacea och har gått ca fem gånger per år x 1.000/gång = 5.000 per år. Rosacean är dessutom mycket bättre efter att jag slutade jobba, så behovet finns liksom inte längre.
- Mindre behov av terapi efter att jag slutade jobba, kanske 1-2 g per år i stället för varannan månad. Sparat ca 6.000 per år.

Däremot går jag fortfarande till frisören (bara klipp, har kort, kort hår), till min kompis som är personlig tränare en gång i månaden, köper mina tre favorithudprodukter och relativt dyra naturviner (min hobby). Det är saker som jag verkligen uppskattar och har stor glädje av (det är därför jag gillar Vicki Robin och Tanja Hester - lägg pengar på det som ger värde för dig och skit i det andra).

Jag har också under två års tid rensat kläder och vikt allt enligt Marie Kondo (oh, jag älskar att vika, förutom strumporna, blä). Därmed kunde vi ge bort vår fula IKEA-garderob och ersätta med snygg, låg ”sideboard” i trä sovrummet och få plats till alla kläder som måste hänga i vår inbyggda garderob från 30-talet (okej, det kostade lite, men vi gav en extremt duktig möbelsnickare jobb och glädjer oss varje dag över förändringen)."

Klädförvaring före

Klädförvaring efter

Det var det! Tack snälla du för att du delade med dig. Fortsätt maila ni andra.

Mvh/

FruEfficientBadass

Läsarmail: "Ni är mina partners in crime"

Detta är mitt första, men förhoppningsvis inte sista, inlägg i serien Läsarmail. Ni ser mina etiketter om ni går in på bloggen i DATA-läge, scrollar ner och håller utkik till höger. Där kan ni exempelvis klicka på "Investera" för att få upp alla de inlägg som är kopplade till detta ämne och så vidare. Där ligger nu också etiketten/rubriken/punkten "Läsarmail" som jag hoppas kunna fylla på med era historier, tips och best practices framöver. Så sluta för guds skull inte att maila, det är sjukt inspirerande.

"Hej !

Jag gör som jag blivit tillsagd och mejlar....Hade köpstoppsår 2014 och det var väl då jag började min resa mot FIRE. Skulle kunna gå i pension meeen vill hjälpa sonen när man pluggar på universitet så han slipper ta studielån. Jag gillar att resa det ger mig livskvalitet. Jobbar som konsult (sedan 2016) mindre än halvtid vilket jag kan sluta med när jag känner för det.

Till saken, din blogg har hjälp mig att skala löken klart. Men det viktigaste, den har NORMALISERAT mitt beteende (inför mig själv), när jag går hemma och "drar", när jag står böjd över halva priset-lådan på Willys och letar fynd (jag bor i en liten stad och har ett högstatusyrke).

När man kommit långt på FIRE-vägen behöver man ingen budget och jag har relativt nyligt börjat tycka synd om "vanligt folk" som stressar/jobbar och inte har fattat detta. Det känns som om du och de som kommenterar på din blogg blivit mina "partners in crime". Har >70 mil  bara till Stockholm så därför har jag inte kommit på någon träff, men vill gärna. Fortsätt ordna träffar jag vill gärna komma någon gång.

Tack från djupet av mitt hjärta för din roliga blogg som gör att jag inte känner mig ensam i detta!"

Är det inte ett rart mail då så säg? Om någon för några år sedan sagt att jag skulle bli den förebild folk saknat för att rakryggat kunna rota i halva-priset-lådan på Willys, hade jag nog begått harakiri med mitt Hermèsarmband. Idag höjer jag på hatten till avsändaren och skanderar ett högt och jublande BRAVO!

Texten sätter desstom fingret på något jag började fundera på häromdagen när jag påbörjade arbetet med min Kraftpekar-presentation till CampFI Süd: Vikten av förebilder. Innan jag "träffade" MMM et al (jag har ju de facto inte träffat honom knasboll, men det känns ju så när man hänger i den delen av bloggosfären) var sparsamhet enbart förknippat med skam och pinsamma personligheter. MMM illustrerade hur resurseffektivitet (ett finare ord för sparsamhet) kunde vara snudd på coolt. Om vi för en sekund förflyttar consumer suckern till ett fiktivt företag: "Asså vi på CorpInc. bryr oss inte så mycket om pengar och kostnader och sånt. Vi tar stora lån och bränner iväg på lite olika grejer, lite vad vi känner för. Ibland går vi plus, ibland går vi minus, det är inte så noga, bara vi har kul YOLO." 

Hade du tyckt att det var ett proffsigt och ballt företag? Skulle du vilja jobba där? Eller skulle du hellre vilja jobba på det visionära företag där man medelst lean inte slösar på varesig mänskliga eller materiella resurser för att nå de operativa såväl som de taktiska målen. Ett bolag där man inte med kniven mot strupen piskas fram dag efter dag med panikåtgärder utan tvärt om har tid till kvalitativt umgänge mellan medarbetarna (i den mån det finns, se det som symbolik eftersom det jag egentligen avser är familj och vänner i ett FIRE-liv), lite slack och extra ledighet då och då eftersom folk presterar exakt där deras insatser gör nytta. Vill man kanske hellre jobba här? Jag tror att de flesta hade valt att jobba på det senare företaget, men fortfarande bete sig som det förra i den privata sfären för det är ju så pinsamt att ens tänka på pengar, än mer att tala om dem.

Jag ska kanske inte kasta sten i glashus givet att jag bloggar anonymt, men låt det vara ett led i bevisföringen då. Hade jag bloggat om mountain-biking eller hudkrämer hade jag med allra största sannolikhet inte varit anonym. Så jag håller med dig, läsarmailaren, det är mycket trevligt att inte känna sig ensam.

Mvh/
FruEfficidentBadass