Anekdoter från ett yrkeslifv del 3

Var var jag? Jo, jag hade sagt upp mig från den tyska chefen från helvetet och stod därmed på bar backe. Jag hade noll sparat och var inte med i någon A-kassa. Min man jobbade och tjänade väl helt ok men det här var i en tid när min enda rimliga förväntan på livet var att man skulle jobba heltid fram till pension (herregud). 

Lyckligtvis är det rätt enkelt att få Key Account Manager-jobb i Stockholm (storkundssäljare) och jag blev rätt omgående kallad på intervju till ett annat företag i konsumentvarubranschen (produkter som säljs på ex. ICA). Det var emellertid något som skevade redan på första intervjun med rekryteringsföretaget.

Det var en enskild konsult som körde första filtreringen och min känsla var att hon nästan ursäktade sig inför jobbet i fråga. Hon sa saker som att "du ska vara medveten om att det är hög personalomsättning här" och att "Vd är lite speciell". Eftersom jag kom direkt från den Bayerska Valkyrian tänkte jag att "Hur illa kan det vara? Jag har varit med om det värsta, bring it on!" och tog jobbet.

Det visade sig att det kunde vara illa. Det var ett ganska litet företag med en omsättning på 40 miljoner och runt tio anställda som satt i en till kontor inredd lägenhet i Vasastan. Vd hade varit vd i mer än tio år och styrde stället med järnhand. Hon var i 50-årsåldern och vid första anblick skarp och charmig. Men det tog inte många dagar förrän hon började visa sitt rätta ansikte. 

Hon föredrog män. Ekonomisnubben var hennes favorit och honom gullade hon med konstant, trots att han var en odugling. Även min föregångare var man och hon kunde inte sluta prata om hur fantastisk han varit och hur bra jobb han hade gjort. Så fort jag hade någon fråga refererade hon till honom: "Nu skulle X varit här, han visste precis..." eller "Vi ska nog ringa X för att komma vidare". Vid något tillfälle visade jag henne en kundanalys och då drog hon genast fram en gammal presentation som underbarnet hade gjort och sa "X har redan gjort en analys, du kan titta på den". Sjukt oinspirerande.

Därtill hade hon grav PMS. Trodde jag då i alla fall, men idag tror jag snarare att det rörde sig om någon form av klimakteriedepression. Vissa dagar var hon på ett så oändligt dåligt humör. Det hördes redan när hon stövlade in i hallen och drämde dörren om sig. Därefter kunde dagen arta sig hur som helst. Hade vi tur stängde hon in sig på sitt kontor men hade man otur var hon på krigsstigen och kunde då utan synbar orsak skälla ut folk inför öppen ridå. Vi lärde oss alla att anpassa oss, väja undan och tassa på tå, precis som i en dysfunktionell familj.

Min och vd:s "relation" tog slut i samma sekund som jag berättade att jag väntade barn. Hon blev rasande och påstod att jag hade lovat henne på intervjun att inte skaffa fler barn, vilket var helt befängt. Jag var trettio år och enbarnsmamma, man kan väl räkna ut med röva att jag tänkte skaffa fler barn. Därefter började hon behandla mig som luft. Det var nästan imponerande hur bra hon var på det. Jag minns särskilt en kickoff vi hade i Sälen där hon hyrt en stor fjällstuga där vi alla skulle mysa tillsammans under en hel helg (huäää). 

På kvällen efter första middagen skulle vi ha någon form av konferens eller möte/workshop som gick ut på att hon orerade om företaget och framtiden. Under denna dragning, som skedde kring ett stort runt bord, såg hon på oss en och en i turordning med sina plirande små vesselögon men när hon kom till mig hoppade hon helt sonika över. Det låter fånigt, men det är en rätt kraftfull manöver. Tipz till dig som vill vässa din härskarteknik.

"Gröngölingen och vesslan" kom upp när jag försökte hitta "vesselögon"

Så när jag gick på föräldraledighet bestämde jag mig för att inte komma tillbaka. Istället tog jag anställning hos en av våra distributörer och det var en jävla fröjd att säga upp sig. Jag minns inte hur jag gjorde det men jag tror jag ringde. 

Det kanske största mysteriet i historien är att jag och den här ragatan båda bor på Östermalm och ibland stöter jag ihop med henne i Fältöversten (ett köpcentrum). Då kommer hon fram och ler ett nästan mänskligt leende och säger "Men heeej" som att vi är gamla goda vänner. Jag är ingen hämndlysten eller långsint person (okej lite långsint), men i hennes fall har jag gjort ett undantag. Jag ignorerar henne till 100 procent. Möjligen slänger jag en hastig blick åt hennes håll (nedåt, hon är en tvärhand hög) innan jag sveper förbi. 

Nu kanske ni tror att min nästa arbetslivserfarenhet blev mycket bättre och i viss mån blev den väl det, för jag slapp ragatan. Men helt optimal var den inte heller. Så här långt gången i mina arbetslivshistorier börjar ni kanske förstå att FIRE var det enda alternativet. 

Min man hävdar att jag haft otur. Jag brukar då vända spegeln mot honom och fråga hur han har haft det i sitt yrkesliv. Utifrån mitt perspektiv: Inte särskilt mycket bättre. Möjligen har han sluppit lika knäppa chefer, men istället haft ohemul stress, tuffa utsållningsprocesser i jakten på att bli partner eller annat lull samt oändligt många fler arbetade timmar än jag. 

Nog om detta. Har DU blivit utskälld för att du blivit på smällen?

Mvh
FruEfficientBadass

Det blåser på månen

Eller rättare sagt på min arbetsplats. Likt många industriföretag brottas vi för tillfället med vikande inflöden vilket resulterar i fladder i företagsledningen. Runt fem procent är varslade och fackliga förhandlingar ska inledas när som helst. Jag har ingen aning om tidsramarna här men det kan gå snabbt, det kan gå långsamt eller så sker inget alls (som tydligen var fallet vid förra varslet). 

Det är intressant att notera reaktionerna internt. Man skulle kunna dela in dem i tre:

- De som skrattar

- De som gråter

- De som är förbannade

Låt oss bena lite i de olika grupperna. Grupp nummer ett, de som garvar och galghumorar i sig debaclet, är enligt mig vinnarna. De kanske inte är vinnarna per se, det vill säga de människor som får stanna kvar, men de är vinnare i Lifvet. Jag pratade med en kollega söderut i veckan, en kollega jag haft nöjet att gå säljutbildning med vid tre tillfällen under det gångna året. Hur ska man beskriva karln? En levnadsglad tjillevipp. När jag frågade hur det var med honom skrattade han och sa "Man slits mellan hopp och förtvivlan" för att sen konstatera att han med största sannolikhet skulle få gå eftersom han var sist in på regionen i fråga (och åtta av 24 säljare skulle få sluta). Var han ledsen över det? Icke. Han var i full gång med att söka nya jobb. Och gå på Tinderdejts.

Sen har vi de som gråter. Eller kanske inte gråter, men de som verkar tappa all livsgnista och som går in som under en våt filt, oförmögna att rycka sig ur letargin. De kanske inte är handlingsförlamade, men de framstår som det. Som rådjur som överraskas av strålkastare på E4:an. Tappert försöker de hänga kvar vid sitt vanliga lingo i Teamsmötena, men deras röst- och stämningsläge går inte att ta miste på: De är totalt urlakade av insikten att de Kan Förlora Sitt Jobb.

Sen har vi de förbannade. De som inte tvekar att höja rösten i allsköns möten (oavsett agenda) och som påtalar det orimliga i att företaget lyft rekordvinster de senaste tre åren men ändock inte förmår hålla sig kvar vid strategiska beslut så fort vinstvarning råder. Dessas meningar inleds ofta med kraftfulla "Jag tycker det är trist att...", "Man skulle kunna tycka att..."

Själv tillhör jag ytterligare en grupp. Den tysta. Jag kniper käft och låtsas som att det regnar. Varsel? Okej. Vad ska jag göra åt det? Antingen får jag gå (vilket är rätt troligt med tanke på att jag är sist in på min region) eller så får jag det inte. Ingen idé att spekulera innan fack-debaclet är klart. Om jag får stanna är ingen gladare än jag, eftersom jag verkligen gillar stället. Om jag får gå kommer jag omedelbart att välja att se glaset som halvfullt och se mig på heltid i Stockholm framöver. På gott (att vara heltid med barnen) och ont (att behöva jobba med Stockholmare). (Förlåt Stockholmare, ta det inte personligt, jag är själv infödd. Men vi är jobbigare att jobba med än med lantisar).

Det intressanta är att varslen i det här fallet verkar slå mer uppåt än nedåt. Det här är ju ett blue collar company och kärnverksamheten är stort beroende av att riktiga yrkesmänniskor (ej tjänstemän) förrättar sitt värv. Därför är det fluffiga divisioner som den där extra säljchefen eller den nyinrättade X-utvecklingsavdelningen som hänger löst som mjölktanden på en åttaåring. Folk jag i början tänkte "De kommer att gå i pension på den här firman" sitter nu i fikarum och ondgör sig över det bittra slutet.

En reflektion. Och jag vill inte framstå som cynisk eller elak eller att sparka på någon som redan ligger (för jag vet med säkerhet inte att de kommer att ligga, inte förrän de fackliga förhandlingarna är klara och det kan lika gärna vara jag som kommer att ligga). Men hur är det möjligt att som 50+ chef, efter säkert 20+ år som chef med chefslön, ta höjd för ekonomisk ruin vid uppsägning? En person på företaget menar att det är katastrof, eftersom hen är ensamstående förälder. Jag vill bara stanna upp vid den tanken en sekund.

Du är ensamstående förälder i en svensk småstad. Låt gå att ditt enda barn är tonåring och snart utflugen. Det kan jag fatta, tonåringar kostar skjortan och halva ärmen. Men ensamstående? Dels får du barnbidrag/studiebidrag på 1 200 kronor, dels för du underhållsstöd på 2 223 kr. Om du likt denna chef gör bor i en småstad har jag svårt att se att boendekostnaden överstiger 10 000 kronor per månad. Mat för två på det. Lite räkningar. Och du plockar ut kanske 35' i månaden. Har du A-kassa med inkomstförsäkring och barn under 18 i hushållet kommer du att plocka ut runt 30' i sammanlagt 450 ersättningsdagar.

En nedgång varar i regel inte så länge (vi talar "ersättningsdagar", inte veckodagar). Är du erfaren chef är sannolikheten rätt stor att du under den här tiden lyckas tillskansa dig ett nytt jobb. Ändå denna panik. Jag sticker ut hakan här och säger att jag tror att det handlar om en kombination av dels ilska ("Hur kan de göra så här mot mig?") och ignorans. Med ignorans menar jag att man inte tagit ens en timme från sitt sociala mediescrollande de senaste åren för att skissa på en plan B. Vad plan B är kan diffa från person till person. Det kan handla om allt från att rita på ett "worst case scenario" där man de facto loggar in på sin A-kassas hemsida för att läsa på om vad man har för rätt till ersättning vid arbetslöshet. Eller att man kartlägger sina kostnader och ställer dem i relation till det som nämndes i förra meningen. Eller att man leker med tanken på att skära ner vissa element i sitt liv i det fall man går ner i inkomst.

Eller, och nu närmar vi oss science fictionnivå, att man redan för fem-tio år sen, när man varit chef ett bra tag, bestämt sig för att spara ihop till ett FU-kapital om en årslön eller tre, så att man sluppit sitta i fikarum och få panik över en fladdrig företagslednings taktiska nycker. 

Jag är ingen psykolog. Men jag tror att varsel handlar om så mycket mer än om människans oro för brödafödan. Det är självkänsla, värdighet, känsla av trygghet och samhörighet som spökar. Icke desto mindre: Spar ihop ett rejält stash och stå [förhållandevis] still när det blåser. 

Har du varsel?

Mvh

FruEfficientBadass

Anekdoter från ett yrkeslifv del 2

Efter magplasket i den franska firman sökte jag traineetjänster. En traineetjänst är en sorts påläggskalvtjänst där företag låter en testa ett antal olika positioner för att sen putta in en där man gör bäst nytta. Tanken är att man genom sin allsidighet ska kunna klättra inom organisationen.

Jag sökte bland annat inom telekombranschen och där kom jag rätt långt i en process. Man hade kunnat tro att telekom skulle företrädas av snajdigt folk, men jag intervjuades av två batiktanter i ett kontorskomplex i Kista. Och de var inte batiktanter på ett trendigt new wave-sätt, de var bara hennafärgade tanter med förskolevibes. 

Det var under den här rekryteringen jag fick träffa Psykologen. Det var på Kungsholmen och det hade bokats en heldagsittning under vilken jag fick prata barndom, rita trän, ange olika användningsområden för en tegelsten och som kronan på verket: Skriva fyra handskrivna sidor som sedan skickades på analys till en [troligen hippie-] kvinna i USA. 

Det hela utföll positivt och jag skulle precis signa när bolaget ifråga precis gick ihop med ett annat bolag (tror det var de som sen blev Telenor) och all rekrytering stoppades. Sliding doors moment: Jag hade kunnat bygga mitt corporata hat på telekombranschen istället för hur det sen blev: Konsumentvarubranschen.

För jag var en av de lyckliga som fick tjänsten som trainee på ett amerikanskt stort FMCG-företag (d.v.s. ett företag som säljer produkter i dagligvaruhandeln, typ ICA). Här fick jag börja som utesäljare för att sen gå vidare till marknadsavdelningen, sales planning, business planning och säljavdelningen.

Ett par ord om mina första dagar på det här företaget. Vi hade kick-off på ett spa söder om Stockholm. Lyxen var total: Bra mat, vedeldad bastu, fina rum. När jag trodde att det var dags att åka hem sa någon att "Men nu kommer ju kontoret hit, festen har bara börjat!" och dit kom "kontoret" (innan dess var vi bara säljare) och då blev det åka av på en annan nivå. 

Dagen efter fick vi under överseende av skeppare segla Swanbåtar över till Gotska Sandön där vi levde någon form av orkestrerat Robinsonliv med egenbyggda latriner (!), vindskydd och matlagning över öppen eld. Det var faktiskt rätt magiskt att sova under stjärnhimmelen med sina nya kollegor jämte. 

Nu trodde jag i alla fall att det var över men då sa någon: "Men nu väntar ju finalen, party i Visby!". Sagt och gjort, vi seglade till Visby och sen vidtog ett par dagar INTENSIVT festande vilket senare visade sig vara ett signum för företaget. Herreminje, vad party det var hela hela tiden på de mest fantastiska ställen. Man abonnerade TinTin-muséet i Bryssel, ett nyöppnat designerhotell i Stockholm, Berns och man hyrde in fantastisk underhållning. 

En vanlig fredagseftermiddag på kontoret övergick med lätthet i en pizzaleverans som sen blev AW och sen raka vägen in på Café Opera där säkert en handfull relationer inleddes mellan kollegorna, några hänger ihop än idag. Work hard play hard-ställe.

Jag trivdes väldigt bra här, särskilt eftersom jag fick tillbringa ett halvår i Bryssel. Företaget hade ordnat med lägenhet i finaste delen av stan (städning en gång i veckan vilket kändes överdrivet med tanke på att jag är jag och det var en tvåa). Jag fick fria resor hem varannan vecka och om jag inte ville åka hem fick jag kostnadsfritt ta dit någon annan varannan vecka. Det var ett generöst företag helt enkelt.

Företaget sponsrade motor så jag minns några fina resor till södra Belgien med rallyevents. Inte för att jag är någon fan av motorsport direkt, men att sitta på en uteservering i centraleuropa en solig septembereftermiddag och vänta på bilarna är ändå en välsignad stund. 

Jag fick också driva ett Benelux-projekt som gav mig möjlighet att resa till Luxemburg och Holland. I Amsterdam hade företaget avtal med Meridien vars policy var att vid tillgänglighet uppgradera till svit vid första besöket. Så kom det sig att jag som 25-åring fick tre rum precis vid kanalen i Amsterdam.

Scenbyte: In kommer Valkyrian. Jag var då Key Account Manager i Stockholm och fick en ny chef, en kvinna från södra Tyskland. Jag vet inte varför jag betonar att hon var från just södra Tyskland, men jag inbillar mig att de är mer konservativa och möjligen mer ”färgrika” där. 

Hon åt ingenting, för hon tyckte att mat luktade illa. Hon hade importerat tyska dunbolsterstäcken eftersom "svenska täcken var för platta". Hon gick klädd i kostym med kostymbyxorna nerkörda i höga stövlar vilket såg lustigt ut, som om vore hon en knekt. Hon rökte konstant och hennes devis var "First break them down, then build them up". 

Hon arbetade sig systematiskt igenom personalstyrkan på försäljningsavdelningen. Hon satte liksom pannlampan i ansiktet på folk och synade dem ner i minsta söm för att sedan rynka på näsan, skaka på huvudet och konstatera att det var dynga rakt igenom. Därefter levererade hon en mix av "konstruktiv kritik" och regelrätta uppsträckningar/utskällningar. Nedbrytningsfasen tog i regel tre-fyra veckor. Jag såg en av firmans starke män förlora såväl självförtroende som livsgnista på bara en. 

Folk reagerade olika på denna behandling. Någon sjukskrev sig. En annan blev på smällen. Framåt sommaren hade hon kommit till mig och jag, efter en upptuktande vecka på temat "vilka färger ska man använda i graferna i en powerpoint?" valde under semestern det året att säga upp mig brevledes, från ett hotell på Santorini. 

Jag stod inte ut med att natt efter natt på min ledighet vakna upp svettig av irritation över hennes detaljstyrande och infantiliserande ledarskap. Jag visste också att en skriftlig uppsägning skulle ligga kvar i arkiven varför jag inte skrädde orden. Eller, jag skrev som jag brukar, lite passiv-aggressivt. I samma sekund jag la brevet på lådan kunde jag sova igen, är det inte fantastiskt? Och det här var innan jag ens hade FU-kapital. 

Key learning: Får du psychoboss, säg upp dig. Din självkänsla kan inte värderas i pengar.

Trots min kverulanta uppsägning fick jag ett kungligt avsked. Hon höll till och med ett tal där hon särskilt lyfte min förmåga att ta till sig hennes råd. På avtackningen fick jag ett fläskigt presentkort på Svenskt Tenn som jag köpte tyg "Gröna Fåglar" för, ett tyg som fortfarande hänger uppe.

Det var på den här arbetsplatsen jag lärde mig merparten av det korporata lingo som fortfarande tjänar mig i yrkeslivet. Att prata om momentum, ROI, USP och premium, det etsade sig in i ryggmärgen och kommer väl till pass i alla situationer där man vill framstå som snajdig. 

Jag har fortfarande vänner från den här perioden och de sällsynta återträffar vi har är i sanning magiska. Det var som att vi delade en bubbla tillsammans under tidigt 2000-tal. Det var stundtals tufft men också lärorikt och väldigt kul. Jag hade inte varit den jag är utan den här erfarenheten, det är ett som är säkert.

Framför allt kommer jag för alltid att dyrka företag som inte är amerikanska med medföljande red tape, competetive bidding-processer och diverse onödig admin. Att kunna röra sig fritt och typ, köpa in en ringpärm, utan att först behöva be inköpsavdelningen om att oberoende korsköra tre olika leverantörer (trots att vi alla vet vem det kommer landa på i slutänden) för att sedan producera ett PO-nummer som sedan måste följa hela inköpsprocessen fram till fakturering, är frihet i en liten ask.

Har du jobbat amerikannskt?

Mvh
FruEfficientBadass

Sporadiska inlägg

Hoppsan, glömde visst publicera i måndags. För att göra en lång historia kort är det lite rörigt just nu, både professionellt och privat och bloggen är inte i fokus. Jag har en semi-matta inlagd men räkna med att det kommer att vara lite himpavimpa framöver. Återkommer när det lugnat ner sig på världshaven. Men återigen: Allt är bra. Hoppas detsamma med er bitchas. 

Mvh
FruEfficientBadass

Uppdatering

Så nu är vi alltså tillbaka i Stockholm och livet rullar på. Jag jobbar tre-fyra dagar på mitt säljjobb i Hälsingland och förlägger min admintid till Stockholm vilket ger långhelger eftersom jag inte åker tillbaka förrän måndag morgon. Jag har kommit över min tomhetskänsla i Hudik och njuter av lugnet, avsaknaden av jidder och Draken Film som jag äntligen lyckats ladda ner som app på TV:n.

Väl i Stockholm sitter jag på ett coworking space mitt företag har i centrala delarna av stan. Det är härligt att åtminstone då och då bryta av tillvaron på mitt oglamourösa kontor i Hudik mot stylat innerstadskontor. Bättre kaffe har de också. 

Familjen klarar sig bra i Stockholm under veckorna och jag upplever att min man kommit närmare barnen när jag är borta. Det är en sann fröjd att återförenas med vännerna efter fyra år i exil och då inte enbart för korta, intensiva träffar utan möjligheten att ta en loj söndagspromenad med tio minuters varsel eller bara hänga hemma hos någon. 

Barnen trivs bra i sina nya skolor och äldsta barnet lever livet i Gävle. På sparfronten inget nytt, förutom att jag nu är på gång att skaffa ISK till yngsta barnet trots att hon bara är 14. Jag tänker att det är lika bra att få det gjort så glömmer jag inte bort det. 

Börsen är ju halvkul för tillfället, men jag ser till att hålla mig borta. Om jag mot förmodan går in filtrerar jag på fem år och göttar mig. 

Hur ser din höst ut? Några roliga projekt? 

Mvh
FruEfficientBadass

Anekdoter från ett yrkeslifv

Någon läsare skrev under "Önskeinlägg":

"Jag tycker de flesta spartips man läser på bloggar skrivits femtioelva gånger tidigare i någon snarlik form så dessa typer av inlägg finner jag absolut inte intressant. Lite samma sak med ränta på ränta tugget. Däremot anekdoter från tidigare yrkesliv och hur otroligt fast majoriteten av människor är i hela Matrix världen/keeping up with the jonses det är intressanta grejer för mig."

Jag tänkte först att jag nog redan kramat ut det mesta ur mitt yrkesliv. Men sen kunde jag inte komma på några konkreta exempel. Och om jag inte minns vad jag skrivit, hur ska då ni minnas det? Reservation för att det kan komma att bli skåpmat här men jag gör som vanligt, kopplar bort det kritiska tänkandet och låter fingrarna jobba:

Ett minne från yrkeslivet. Jag hade fått mitt första jobb efter examen. Det var en Key Account-tjänst på ett franskt bolag som sålde premium-give-aways med företagsspecifik design. Jag fick gå på intervjuer såväl i Sverige som i Frankrike för att landa tjänsten och jag har än idag kvar rekryteringsannonsen från Dagens Nyheter i mitt arkiv.

Vad är en premium-give-away? Man måste nästan vara fransman för att förstå konceptet. Tänk dig ett företag som Profilkläder eller Vistaprint. Tänk dig nu att du låter dessa företag brinna upp och ersätter dem med hundraåriga franska modehus av typen Hermès, Longchamp och Lanvin. Där lägger man ribban. 

Det företag jag jobbade på tillverkade sina slipsar i samma fabriker som YSL, de lät samma parisiska madamer som rullade Chanels scarves rulla de sina (=fållarna rullas och handsys). De sourcade porslinet till sina vide poches i Limoges, den franska porslinsstaden.

Vide poche: "Ficktömmare"

Företaget ägdes av en Monsieur P som en gång grundat det hela. På 90-talet skulle han rekrytera en assistent och en vacker ung kvinna, utseendemässigt en något skev Coco Chanel, sökte tjänsten och fick som feedback: "Jag kommer inte att anställa dig, men jag vill att du blir min fru".

Lärdom 1: I Frankrike är det fortfarande en framkomlig väg att vara ett slemmo.

Hon accepterade förstås, vem kan motstå Direktören För Det Hele, och det var hon (nu marknadschef) som anställde mig efter en två timmar lång grillning på huvudkontoret i Vincennes, öster om Paris. Min antagonist, en ung kille fran Handels, rök enligt utsago i denna etapp efter att på frågan "Vad har du att erbjuda oss?" kaxat sig och vänt tillbaka frågan till henne: ”Vad har ni att erbjuda mig?". 

Lärdom 2: Under intervjun är man företagets bitch.

Jag började min anställning med fem veckors intro i Paris, Lyon och Limoges. Det var underbara veckor. Kanske min enda ensamreseperiod och jag for runt som en tetting i Paris förstäder under helgerna. Versailles, Fontainebleau, en tur till Lausanne. Ljuvliga bekantskaper när man på måfå tar sig ut i Paris nattliv på egen hand en torsdagskväll i oktober. Vill minnas att jag dansade argentisk tango i duggregn vid Bastiljen men säg det inte till min man (för vi hade ännu inte träffats dessutom). Sen var smekmånaden över och jag förväntades sälja. En masse. 

Problemet med franska premium-give-aways vid milleniets början var att ingen ville ha dem. Det var IT-bubbla, Jonas Birgersson bar orange fleece och om någon ens ville ha give-aways var det outdoor stuff som termosar eller sittunderlag, inte slipsar från Lyon eller obegripliga ficktömmare. Det kreativa utförandet, varsamt frammejslat av våra designers, appellerade till ingen.

Jag och min kollega satt och halvsov oss igenom våra 09:00-18:30-dagar på ett kontorshotell i centrala Stockholm i väntan på ett mirakel. Vi var tvungna att sitta av den franska kontorstiden eftersom Madame ibland kunde ringa på den fasta telefonen 18:27 för att se att vi fortfarande ”jobbade”. Jag minns än idag lyckan när vi kom på hur man vidarekopplade telefonen till sin Nokia 3310.

Lärdom 3: Face time sucks.

Men varannan måndag-onsdag var det party. Då skulle vi till Paris för upptuktning på Vincennes-hästbanan. Vår chef gillade att hänga där och under uppskattningsvis fem timmar fick vi [kvinnliga] säljare sitta och lyssna på hans mässande. Jag minns att jag hade så olidligt tråkigt att jag var tvungen att skriva i ett block för att hålla mig vaken. Och det var inte dicté på det han sa, rest assured. 

Hade jag sparat anteckningarna från den här tiden hade det varit bra brödtext till bloggen. "Nu går han igenom exakt samma sak som han gjorde på förra mötet och det tar aldrig slut munnen bara rör sig och hans fru bara nickar och nickar jag vill strypa henne med hennes pärlhalsband..."

På kvällarna däremot...o la la, jag och kollegan svidade om, drog ut på restaurang och sen till Barrio Latino vid Bastiljen. Här drack jag min första mohito och det var faktiskt exotiskt år 2000. När vi dök in runt nio var det ganska lungt men framåt midnatt blev hela lokalen som ett böljande hav av dans.

Lärdom 4: Du kan stå ut med företagsfloskler så länge du får gå ut och parta på kvällen.

Vi hade en kul incident på jobbet i december det året. Ägarparet fick nys om konceptet "Lucia" och att jag brukade sjunga i svenska kyrkans kör i Paris. De bönade och bad om ett uppträdande och jag kontrakterade ett par gamla körmedlemmar. Det var fagert, exotiskt, välartat. Därefter hade min fransk/svenska kollega sourcat "svenska specialiteter" i form av snittar med renkött och pepparrot och gravad lax. Till det serverade vi de där små nubbeflaskorna man köper på systemet i tiopack.

Ni måste då förstå hur fransmän förhåller sig till konceptet "apero", fritt tolkat "after work". Någon öppnar en flaska bubbel (äkta) och fördelar innehållet på 18 pers. Det vill säga: Ett snudd på symboliskt intag av dryck med låg alkoholhalt. Artigt prat och sen åker man hem. 

Nubbarna är bedrägliga i sin litenhet. Personalen förstod nog inte riktigt diffen i alkoholhalt utan lapade i sig nubbarna som kattungar vid mjölkfat. Med katastrofalt resultat. Tänk: "14-åring som dricker häxa för första gången".

Lägg därtill att detta var en dysfunktionell arbetsplats med många undertryckta konflikter. En marknadschef som gift sig till sin roll, ett gäng medelålders säljkvinnor som var otrogna med varandras män, en ung IT-kille med kaxig attityd och utseendet hos Jude Law som alftahanne-hotade Big Boss, en chef som dessutom hade egen toalett. 

Låt oss stanna där en smula för jag kan inte släppa detta. Vd:n hade en egen toalett, med sitt namn i skylt på dörren. Varför? Var det av hänsyn till oss andra eller för hans skull, för att vi andra var smutsiga kreatur? Jag förstår på riktigt inte. Nåväl. Dessa basingredienser gifte sig väl med nubbarna och redan runt åttasnåret smet jag och min kollega fnissande ifrån detta norénska inferno.

Lärdom 5: Fransmän tål inte brännvin.

Väl hemma i Sverige tröskade jag runt och gjorde mina kundbesök. Jag flög mycket under den här tiden och var stolt över mitt Eurobonus Silver (annan tidsanda). Danmark framför allt, och träffade inköparna för stora industriföretag. Men ingen ville köpa mina slipsar och scarves. 

På en resa satt jag bredvid en ung dansk SAS-pilot och vi åt middag i Nyhavn den kvällen. Han berättade för mig att han ibland brukade flyga förbjudet lågt när han landade på Kastrup, bara för att reta flygtornet. Detta tyckte han var väldigt lustigt. Jag, flygrädd, lärde mig att piloter är stora barn man inte ska lita på.

Lärdom 6: Välkomna självkörande flyg.

Vid ett tillfälle var jag på besök på ett stort svenskt industriföretag i norra Sverige som tillverkade skogsmaskiner. Jag tror att det var i Umeå och det var mitt i vintern och svinkallt. Inköparen, en man i 45-årsåldern, var otippat positiv till vårt koncept. Han ville absolut ha skissförslag och jag återvände till Paris, stolt och entusiastisk över detta mitt första riktiga lead. Studion kickade igång projektet och någon vecka sedan hade jag ett färdigt designförslag. 

Jag bokade flyg upp till Umeå för att träffa inköparen igen men det här mötet blev inte som jag hade tänkt mig. Han visade noll intresse för mina skisser men maximalt med intresse för mig. Vid sidan av mig visade han intresse för sig och berättade anekdoter från sitt liv samt stillbilder på hur han uppträdde i någon form av amatörteaterförening på orten. Modfälld fick jag återrapportera till Paris att det inte skulle bli någon affär.

Lärdom 7: Kunder är idioter.

Det första året led mot sitt slut. Jag uppskattar att jag kostat företaget dryga miljonen om man räknar lön, Mercurirekrytering, varannan vecka i Paris och annat vidlyftigt resande. Mitt sammanlagda bidrag till omsättningen låg på ungefär 80 000 kronor varav kanske 20 000 hamnade på sista raden. Det blev kicken. 

Till och med här splurgade de och anlitade Vinge för att skicka mig en delgivning. Än idag förbryllar det mig. När de sa upp mig sa jag "Ok, jag fattar, inga konstigheter", men trots detta tog de i från tårna och anlitade Sveriges dyraste advokatbyrå för att administrera det hela. Är man premium så är man.

En pikant detalj. Precis innan avskedet fick jag en sorts "dödskyssen-middag" på ett boutiquehotell i Gamla Stan där Monsieur och Madame glatt annonserade att de skulle få ett sladdbarn och att de bestämt sig för att döpa barnet - efter mig! Ett svenskt allmogenamn, helt obegripligt för 99,9 procent av Frankrikes befolkning. Det var min avskedsgåva. 

Lärdom 8: Fransmän är obegripliga.

Ja, det var några bilder från mitt första jobb. För protokollet ska sägas att jag fortfarande har några av produkterna i bruk. En necessär, en weekendväska och ett par scarves. Sådan gedigen kvalitet, kommer att överleva oss alla. 

En sak lärde jag mig under det här året och det var att ta folk. Jag träffade så många människor av alla de slag och därtill var jag en sådan där jobbig person som ville prata med mina flygstolsgrannar (och taxichaufförer). I dagsläget har jag nog gjort en 4 000 kundbesök och det finns inget, jag säger INGET, som skulle kunna bringa mig ur fattningen i mötet med en kund eller ens människa.

När jag sa detta till en vän för några veckor sedan sa hon: "Inte ens om du kom in och kunden stod naken". Ha! Vardagsmat. 

En man som satt med oss i sällskapet hade själv jobbat som cykelbud och han höll med. Bland annat hade han levererat bud till casten till, som han uttryckte det, "nakenfilm" (det var barn med i sällskapet) och vid ett tillfälle hämtade han upp en uppstoppad get som han sen fick ta på ryggen (”Det var lite svårt att klämma in sig mellan filerna”)

Har du några fina minnen från din första arbetsplats du vill dela med dig av?

Mvh

FruEfficientBadass