Ett livstecken

Hej kära ni som fortfarande kikar in på blögga ibland, lämnar snälla meddelanden och ber om livstecken. Det här är ett sådant. Jag börjar med de goda nyheterna: 80% av familjen mår bra. Särskilt barnen som samtliga verkar ha fått en bra start på höstterminen. Vidare är vi, med undantag av småttingarna, fullvaccinerade (vilket om jag tolkar löpen rätt även det snart kommer att åtgärdas), så vi slipper oroa oss för corona (Eller? Orkar inte riktigt engagera mig i snacket om mutationer). 

På minussidan ligger fortfarande min mans ohälsa. Status quo. Vi träffade ett par läkare i Stockholm för ett par veckor sedan och fick nya infallsvinklar gällande medicinering. Ännu inget resultat dock. Men det känns bra att vidga sina vyer från stafettläkeriet här uppe. Jag tycker så oerhört synd om min man som nu är så utled på denna ångest. Han har börjat jobba så smått men det är, som de av er som erfarit ångest vet, lättare sagt än gjort att sitta och försöka fokusera framför en skärm när omgivningen känns som zombieapokalyps. 

Jag försöker att hålla näsan över vattenytan genom hygienfaktorer: Dagliga promenader, mycket sömn, hålla hemmet inbjudande och extensivt dagboksskrivande. Det hjälper ju knappast min man att jag ballar ur och blir hysterisk (vilket, nota bene, bara hänt en gång under den här tiden och det var underbart befriande om än mycket opedagogiskt).

Med det sagt: Jag saknar bloggen och jag saknar er. Jag har all avsikt att fortsätta när det här lagt sig. Och jag lovar att ge livstecken ifrån mig löpande framöver. 

Kram

FruEfficientBadass