Sammanfattning vecka 8

Låt oss börja med väsentligheterna. Jag träffade min stora idol Bengt af Klintberg, mannen bakom Råttan i Pizzan. 

Om man ska vara petig skedde detta i slutet av vecka sju, men eftersom jag befunnit mig på resande fot har jag inte haft tid att sätta samman mina humble brags. Var, när, hur utspelade sig ovan undrar kanske ni? Jag blev helt enkelt bjuden på filmpremiär av en av bloggens allra vackraste läsare, tillika följare av sparåret. Tack för en underbar kväll! Är det för övrigt någon som känner igen mannen till vänster? 

Anyheuw, jag började vecka åtta på ett klädsamt plus om 256 kronor. Sen gick det snabbt utför vilket egentligen var en bokföringsteknisk miss då de kostnaderna härrörde från min Stockholmshelg vecka sju men drogs först under måndagen och tisdagen. Inte bara var det utgång på bar och restaurang, jag gick också loss och köpte den ovala blåvita kruka (syns på Insta) jag spanat på i Sjöhistoriskas presentbutik under uppskattningsvis sju år. Det var en jäkla tur att jag köpte den, sina 400 kronor till trots, eftersom de var en rest från en ostindisk utställning och de exemplar som stod på hyllan var de enda som var kvar. Hade jag grämt mig om de tagit slut medan jag låtit åren av snålande rinna på? Svar ja. 

Hur mycket hade jag kvar att leva loppan för i fredags? Tjugotvå kronor. Inte mycket att hänga i julgran. Man kan köpa lösgodis om man är lagd åt det hållet, men det är inte jag. Man kan köpa en Leffe. Funderar starkt på det och låta den stå och götta till sig i det fortfarande iskalla skafferiet tills på fredag. 

Ingen lönecava blev det, glömde helt bort det. Det blir inte heller samma sak när jag övergått till autogiro som dras några dagar efter lön än tidigare då jag manuellt satt och knappade in räkningar och gjorde överföring till Avanza den 25:e.

Mars ser ut att bli en lysande månad med närmare 9 000 i sparutrymme (estimat -4 500 kr) efter att månadspengen är avräknad. Hur är det möjligt? Jag har el- och slamräkningar för tio tusen och därtill övriga räkningar inklusive avgiften för lägenheten i Stockholm. Kanske beror det på att min man köper i princip all mat. Och att korta februari gör att behovet av månadspengen minskar. I vilket fall är jag mycket optimistisk, 20' sparade i år och nu är det snart vår. 

Veckans uppgifter då? Jag har slarvat, ska jag erkänna. Skor är liksom ingen stor vara för mig. Jag har inga att rensa ut eftersom jag använder i princip samma två-tre par hela tiden vintertid. Sommarskorna rensade jag bland när jag ställde upp dem i höstas. Jag är ingen skokvinna, en sån som går igång på att plocka upp nya skor i tid och otid. Tvärt om, det är ett nödvändigt ont. Jag har också stora fötter vilket omöjliggör nätta historier att trippa runt i, mina fötter kräver rejäl (gärna foträt av det slag man hittar hos exempelvis Tamaris) markkontakt och har jag väl hittat en modell som funkar kör jag vidare på den i ny tappning år efter år. Just nu går jag bara i mina Icebugs och de går inte ens att putsa så där får ni klara er själva.

Det jag däremot tog tag i var "Smycken & övrigt". Jag har en liten träkista för ändamålet vid sidan av klädstången. Jag besöker den mycket sällan. Jag är heller ingen smyckesmänniska och jag blir fortfarande full i skratt när jag tänker på min vän från Stocksund som kritiskt granskade mina fingrar och frågade var jag "förvarade mina ädelstenar". Själv förvarade hon merparten i ett bankfack. Nix, jag bär det jag har det vill säga vigselring på vänster och min farmors turmalinring i 20-talssnitt på höger. Halsband ger mig klaustrofobi och mina örsnibbar har tydligen bestämt sig för att jag är allergisk mot allt utom Blomdahls örhängen av plast så jag har två uppsättningar med någon form av vit kristall. Ett par små och ett par ännu mindre. Perfekt. 

Smyckeskistan visade sig fylld med konstiga saker. Fula träningsband, min mans tennisbollar, psykofarmaka i en Hermèslåda (dekadent va?) och random smycken jag inte använt på år och dar förutom det stora kedjeliknande närmast "handen" som jag hade på en julfest. 

Jag la ungefär hälften i en plastpåse som jag la under trappen i väntan på nästa loppistur. Därefter torkade jag ur lådan och petade tillbaka resten. Jag behöll några av de dysfunktionella örhängena, bland annat ett par Chanel som jag tänker mig att jag nog ska klara att bära en kväll i alla fall. De tar ju inte orimligt mycket plats och om ni går in på slumpvis vald Youtube-kvinna från USA och ser henne rensa bland sina smycken inser ni att mina innehav närmast är att beskriva som spartanska. Klockan är min morfars Jaeger LeCoultre som behöver lagas. Sist gick det på fem tusen, så jag samlar kraft och mod. Men den ska åter i bruk. 

Jag vill också inflika ett tips: Sälj oanvänt guld och silver via Guldbrev. Jag är inte sponsrad, bara nöjd kund. Det var i början av sparprocessen jag tog tag i gamla vigselringar från släkten, barnens dophalsband som aldrig användes på grund av barnsliga motiv (hoppas inte den äldre generationen läser detta) och det inbringade bra med stålars som gick rakt in på ISK:en. Och skulle du få för dig att du vill köpa nya smycken, gå till Kaplans webbutik och köp patinerade smycken för hälften av nypris. Du kan även sälja via Kaplans, men som du säkert redan gissat är andrahandsvärdet lågt. Jag har behandlat ämnet smycken på bloggen tidigare och ni vet vad jag tycker: Det är i mångt och mycket överflödigt eftersom ingen lägger märke till dem. Satsa på enstaka grundsmycken du verkligen älskar och skippa resten.

Då återstår bara att redovisa veckans pyssel, att rita två festutstyrslar. En för sommar och en för vinter:

Ja vad kan man säga. Jag saknar fantasi. Inga färgglada tubtoppar eller glittriga fodral. Ej heller meterhöga klackar. Jag kör på basen. Pennkjol och vit clownblus på sommaren, svarta byxor och tröja (notera att jag lagt till ett armband) med välputsade stövlar på vintern. Lägg krut på hår, smink och en vinnande personlighet istället för att bulka upp med obrukbara festplagg. 

Jag citerar några rader från boktextens avslutande pekpinnar för månad två: 

Med en fungerande garderob kommer du inte att känna samma behov av shopping. Det blir också roligare att klä sig. Du har troligtvis tänkt till så att du har klädkombinationer för de flesta sammanhang, inklusive fest. Detta bidrar till minskad vardagsstress.

Du kommer kanske också att börja uppskatta lyxen i att ha en garderob där plaggen hänger luftigt. Du behöver varken bända fram plaggen eller sträcka dig för att nå dem. Inte sällan kan en enkel garderob kännas mer exklusiv. Särskilt om du jämte dina plagg har dina accessoarer och skor.

Hur gick din klädmånad?

Mvh
FruEfficientBadass

Några tankar från jobblivet

När jag skriver det här har jag jobbat i ett kvartal. Jag minns att jag i somras pratade med en kompis om det här med jobbets vara eller icke vara och jag sa som jag kände, att jag trodde att jag inte hade det i mig längre. Att även om jag hade velat hade haft svårt att rätta mig i leden. Att jag bara skulle zooma ut och kanske resa mig upp mitt i möten om jag fick panik. 

Döm därför om min förvåning när jag med lätthet gled in i gamla mönster. Med raska steg erövrar jag kontoret, småsnackar med kreti och pleti, skrattar på rätt ställen och mina fingrar minns kortkommandona i Excel. Det enda jag känner viss osäkerhet kring är Teams, eftersom det inte fanns när jag jobbade sist. Inte för att det är svårt, men det är lite trix, särskilt om man som jag byter mellan mobilversion och dataversion under pågående möten på grund av resor till kund.

Jag hade också svårt att hantera konceptet dubbla skärmar som är standard här men som jag aldrig haft förut. Jag var tvungen att smyg-googla "Hur få över innehåll från en skärm till en annan” för att inte göra mig själv till åtlöje. IT-support hade tillräckligt roligt åt mig som det var.

Bara för ett par veckor sen var jag tvungen att skicka in ett ärende jag bara vet att de kommer att spara i fredagsmappen. Jag satt och jobbade i baksätet på kollegans bil och råkade vid ett vägbupp komma åt någon inställning i outlook som förminskade brödtexten till myrskrift. Teckenstorleken i formateringslisten var satt till standard, men på min skärm var det teckenstorlek 2p. och zoomknappen i nedre högra hörnet gjorde ingen skillnad.

Efter googling utan svar var jag tvungen att maila dem och då förstora till 40p för rimlig storlek för att se vad jag skrev plus att jag trodde att skriften skulle se liten ut även för mottagaren. Naturligtvis var det inte så, det var bara hos mig det var myrskrift (jag hade kommit åt en obskyr ond Outlook-egen zoomknapp, dold uppe i en flik till höger i verktygsfältet) och supporten fick mail där jag likt en dåre skrek i gigantiska gemener. 

En sak som faktiskt förvånar mig är hur lätt jag har att navigera i olika system. Jag trodde att 4½ år av trädgårdsskötsel (nåja) och Netflixande hade förslappat min hjärna. Istället verkar det ha blivit tvärt om. Jag har oändligt med lagringsutrymme och min hjärna suger åt sig som en svamp. Inom loppet av två veckor behärskade jag vårt affärssystem på en nivå som vissa av de mer seniora kollegorna inte gjorde. 

Företaget jag jobbar med har oändligt med artiklar, leveransmetoder och affärsområden. Jag bedömer att det kommer att ta minst ett år innan jag kommer att behärska det. Men jag har snälla, tillmötesgående kollegor och bra support varför jag inte behöver lära mig precis allt. Min taktik är att lägga in en hög växel första halvåret för att a) Ge ett kompetent intryck b) Säkra min anställning (6 månaders provanställning) för att c) Sedan kunna lägga in trean framåt sommaren. 

Det där med provanställningen tar jag på allvar, särskilt eftersom jag tidigt blev varse att de avblåste min rekrytering på grund av rädsla för sämre tider. Tanken var att en kollega som gått vidare inom organisationen skulle ha såväl min som sin nya tjänst. Man bara glömde att stämma av detta med honom och när han tvärvägrade tog man tag i rekryteringen igen vilket förklarar det tre veckor långa glappet mellan intervju ett och två. Men blir det tufft framåt våren är det inget som hindrar att de inom koncernen säger upp alla provanställningar.

Jag har ett 60-tal kunder och ingen är stor. Alltså, ingen är central, vilket jag tackar min lyckliga stjärna för. Jag råkade vara med vid ett storkundsmöte för ett tag sedan och det var som en madeleinekaka till mitt tidigare yrkesliv. Generiskt gnäll från verksamhetsfrånvända tjänstemän vars input var omöjlig att vidta åtgärder från ("Alla upplever jämt problem ...") och en del anchoringtekniker de lärt sig på förhandlingskurs (exempelvis att i fasett begära helt orimliga saker som ingen tror kommer att ske). Suck. Kan folk inte bara chilla på en frilla? 

Veckorna går så fort när man jobbar. Som fri var veckorna som böljande hav av tid. En tisdag kunde vara en vecka lång. Jag hade tid att märka upp färgburkar och sortera skruvar. Nu hinner jag knappt få måndagskänsla (observera att jag inte använder ordet ångest för det har jag inte på det här jobbet. Men måndag är måndag) innan veckan är över. Jag vet inte om det är en bra sak. Man vill ju gärna njuta av livet, inte se det swisha förbi som landskapet utanför ett X2000 (dålig liknelse). 

Samtidigt har jag rätt kul. Jag gillar att vara på mitt jobb eftersom det finns noll backstabbing och det är rätt mysiga människor som jobbar där.

Framför allt känner jag stor tacksamhet. Att jag fick det här jobbet när jag verkligen behövde det. Att de vågade anställa en snart 50-årig kvinna med en krater i cv:t. Jag känner också tacksamhet över jobbets fria karaktär och noll krav på face time. När det nu trillar in obehagliga elräkningar, räntekrav och nyheter om ökad ISK-skatt är det så oerhört najs att ha en vanlig heltidslön. 

Med det sagt: Inte en chans att jag kommer att fortsätta på det här viset till ordinarie pensionsålder. Livet levs bäst med slack och andrum och även om mitt jobb inte är så krävande så är jag varje dag medveten om att jag följer tredje parts agenda. Jag behöver infinna mig på platser och jag kan inte spontanleva som under de fria åren. Jag återkommer på temat, rest assured.

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s.: Bild till kommentator Linda längst ner:

Sammanfattning vecka sju

I veckan skulle vi gå igenom ytterplagg och vinteraccessoarer av typen mössor, halsdukar och handskar. Jag har en bekännelse. Jag smygstartade detta moment redan under hösten 2022 under en manisk utrensning i det så kallade "vinterklädesrummet" på plan två. Jag insåg att jag varje år sparade på jackor som aldrig såg dagens ljus vintertid och även om de var i gott skick skulle inget få dem in i värmen igen. Dessutom kan det ju vara schysst att lämna in vinterkläder till välgörenhetsorganisationer under just vinterhalvåret, inte ett halvår senare varför jag fick mitt ryck. Metoden var enkel:

1) Jag la jackorna på soffan

2) Jan informerade övriga familjemedlemmar om att jackorna skulle gå vidare till nya ägare innan veckans slut.

3) De som kände sig manade norpade åt sig ett plagg. Endast ett plagg norpades. Resten tvättade jag och torkade på vår iskalla torkvind i typ två månader.

När det sen var dags för denna veckas uppgifter passade jag dessutom på att reda ordning i övriga plagg som förpassats till skamvrån under trappan. Det vill säga det ställe dit barnen tar de plagg de tröttnat på. Det första jag gör när de hamnar där är att tvätta dem, oavsett om barnen säger att de är tvättade eller ej. Jag använder som alltid parfymfritt tvättmedel. Sen lägger jag tillbaka dem i skamvrån och när antalet kassar börjar välla ut ur nämnda utrymme ordnar jag mig en liten arbetshörna i matsalen ink. strykjärn på en handduk. 

Sen pluggar jag in in ljudbok från [kostnadsfria] Biblio och sen stryker jag. Jag stryker för kung och fosterland. Aldrig blir plagg så prudentligt strukna i vårt hem som när jag sätter samman en loppisbatch. Varför? För att det ger mig gott samvete. Jag vill att volontärarbetarna som vittjar mina kassar ska tänka att jag är en fin människa. Se bara vilket vackert kluster:

Från vänster till höger: Rad med ytterplagg. Rad med hoodies, linnen och blåjeans. Rad med T-shirts/skjortor, kjolar och svarta jeans. Sen lägger jag dem kategorivis i papperskassar med förklarande post-its på varje hög. "Tröjor vuxenstorlek", "Jeans 13-15 år" etc. 

Redan samma dag (detta är viktigt) ställer jag in kassarna i bilen. Jag funderar också på vilka inrättningar jag passerar de kommande dagarna och bestämmer vart de ska gå. Den här gången hade jag tänkt sprida mina gracer till en loppis i kommunens regi, en så kallad dagverksamhet. De hade emellertid strikta krav kring inlämning. Endast under ett visst tidsintervall i veckan och bara en påse åt gången (?!). Det hade tagit mig närmare ett kvartal att bli av med alla kassar så jag åkte till min vanliga loppis. 

Det som inte syns på bilden ovan är en sopsäck till två tredjedelar full med återvinningstextil. Det rör sig företrädesvis om sådant som är permanent fläckat eller 15-åringens syprojekt där hon tror sig kunna sy in ett par jeans eller förkorta en tröja med hjälp av nål, tråd och en 15-årings hjärna. Även min mans gamla sletna tofflor åkte med där.

Med ovan känner jag mig rätt nöjd med min vintergarderob av ytterkläder. Jag har ingalunda ett överflöd av mössor/vantar/halsduk utan kör på samma uppsättning varje år. Nyhet för i år är att jag verkligen börjat använda den kashmirblandade beiga halsduk jag fått av min vän och som av obegriplig orsak legat oanvänd under förra vintern. Den har ju allt. 

Vad gäller övriga uppgifter från veckan finns inte så mycket för mig att göra. Så fort något går sönder lämnar jag in det hos vår lokale skräddare. Jag har inte mer än två ytterplagg per säsong och de hänger snällt och väntar uppe på plan två. Två tunna kappor för vår/försommar och sensommar/tidig höst. En oljerock och en lite tjockare jacka för vår/höst. Täckkappa och kamelfärgad rock till vinter.

Nu återstår bara för mig att dela med mig av min skiss från sidan 47: "Rita ett par kombinationer ytterplagg/mössa/halsduk":

Mvh/

FruEfficientBadass

Läsarberättelse åtta

HUR BÖRJADE DET

Det började i yngre tonåren med oro för pengar. Från att ha växt upp i ett rätt så övre medelklassrikt liv med två akademikerföräldrar (i en bruksort: dvs vanlig medelklass i Stockholms-mått) så kom en skilsmässa och en mamma som fick det betydligt ekonomiskt tightare. Inte regelrätt fattigdom, men oro. Så jag började samla pengar på sparkonto vid första sommarjobben, var väldigt ekonomiskt medveten som student etc. Vågade dock inte investera på börsen (trots ett tillskott på 50 000:- från farföräldrar som trillade in när jag fyllde 18). Min storasyster hade fått samma summa pengar sju år tidigare och investerat dessa efter råd från storbanken, och sen behövt ta ut pengar när värdet sjunkit med med drygt 50%. Hon avrådde mig därmed med bestämdhet att ha med börsen att göra. Så den blev jag rädd för. Låste istället in pengarna på ett konto med lite högre ränta. En ränta som i bästa fall matchade inflationen (men det gjorde den nog aldrig).

VAD GJORDE JAG FÖR FÖRÄNDRINGAR
Jag kom ut i arbetslivet ca 2015 med ett redigt stort studielån, och insåg samtidigt att mina sparpengar knappt växt något, snarare urholkats av inflationen. Ramlade in på Claes Hembergs blogg - och det blev min ögonöppnare att välja något annat än sparkonton. Jag tog därmed ut pengar från sparkontot och började successivt sätta över på nyöppnat Avanza-konto. Globala indexfonder, Sverige-indexfonder, aldrig mer än 0,4% i förvaltningsavgift (tror Hemberg hade det som riktmärke).

Från Hemberg började jag upptäcka fler ekonomibloggar. Bara svenska. Men framförallt behövde jag hitta nya bloggar när han själv slutade skriva på sin. Där någonstans måste jag ha upptäckt FIRE, eller åtminstone Miljonärinnan30 (men då upplevde jag nog hans blogg med 50% fasa. Kändes så extrem. Har mycket mer behållning av hans blogg idag). Eftersom jag också hade börjat jobba, och insett att arbetslivet var rätt svårt och krävande, mycket pga jag valt en vårdutbildning och tyvärr är arbetsmiljön och arbetsvillkoren rätt bedrövlig i stora delar av hälso- och sjukvården. Läkare var jag ju inte heller så fanns inte utsikten att kunna jobba 50% och ändå fortsätta investera i samma takt som på nuvarande heltidstjänst. FIRE-bloggar blev min tröst och snuttefilt efter ångestfyllda och stressiga arbetsdagar. Hoppet om att jag någon gång, och innan 65-70 års åldern, faktiskt ta mig ur ekorrhjulet.

SÅ HÄR INVESTERAR JAG
Har en (ganska diffus) målbild på 6 miljoner. Når i dagsläget, borträknat pengar investerade i en brf, en tredjedel på vägen. 2/3 av mina investerade kronor är placerade på Avanza. Utspritt lite hejvilt i olika fonder men allting i hyfsat billiga och framförallt breda aktieindexfonder, med tonvikt på globala. Resten är på Lysa med konto 60/40 aktie/räntor. Ska minska räntedelen där, särskilt i och med ökad skatt på ISK.

Märks nog att efter Hamberg blev Rikatillsammans min nya ledstjärna för hur/vad jag skulle investera pengarna. Jag fick även en en stor klumpsumma in på kontot efter en mycket köra och nära persons bortgång (men fy vad jag hellre hade velat haft kvar personen i ett tiotal år till oavsett alla pengar i världen) där jag behövde komma till beslut vad göra med dessa.

MITT LIVSMÅL
Jag vill leva som att lönen inte spelar någon roll: att jag kan ta beslut baserat på lust och intresse, och inte utifrån att säkra en inkomst. Enklare sagt än gjort då min personlighetstyp innehåller en stor portion oro och katastroftänk (men det är ju också dessa drag som gjort att jag sparat så mycket genom åren, så inget ont som inte har något gott med sig osv).

Jag har dock haft en önskan om kunna säga upp mig från ett jobb och ändå klara mig under lång tid. Dit har jag nått. Huvudmålet är att inte behöva jobba alls, annat än i min trädgård, eller åtminstone inte med något jobb jag inte har lust med. Problemet är väl att oro kring ekonomi fortfarande finns kvar - så vi får se om jag någonsin kommer våga. Pengar är en sak, modet att ta stegen i praktiken något annat. Önskar jag kunde hantera Excel, tror att kunna se investeringar och utvecklingen, räkna på uttag etc skulle kunna hjälpa mig att bli lite modigare, att liksom se att pengarna med hyfsad sannolikhet kommer att räcka till.

MINA TRE BÄSTA SPARTIPS
Jag är inte den bästa på att spara men jag har nästan alltid sparat pga jag har sett det som en seger när det finns pengar kvar i slutet av månaden. Pengar som då alltid satts in på ett sparkonto. Nu för jag över pengar i samband med lönen. Hur som, mina tre:Har (nästan) slutat köpa nya kläder, Sellpy är nu min klädkedja. Enkelt och bekvämt. Klipper mitt eget hår - för känner mig ändå rätt ful efter frisörbesök.
Väldigt lite smink/hudvårdsprodukter. Ska försöka se snällt på mina gråa hårstrån och inte börja färga.

Sammanfattningsvis kan tre råden ovan bli ett: lathet och inte så stort fokus på utseende kan faktiskt hjälpa en i sparandet. Särskilt som kvinna i storstad.

Tack för din blogg och böcker FruEB! Och tack för alla läsare som lämnar kommentarer på dina och andras inlägg. Det är mitt bästa sätt att inleda arbetsdagen att läsa dessa. Det kanske egentligen är mitt tips nr 1: fortsätt ha koll på målet och hålla sig inspirerad, genom exempelvis bloggar.

Allt gott!

Hälsning,
L

Sammanfattning av vecka sex

Veckan avslutades svagt på plus. Det spelar mindre roll att pluset är litet. Det viktiga är att det är just på plus och att jag känner att jag taktar mot månaden. Det är en helt fantastisk känsla, denna att ha dragit i handbromsen. Inte för att det läckte ut pengar innan sparåret, men jag hade ingen koll. Nu har jag koll på varenda spänn.

Mitt knep för uppföljning är att jag loggar in på Kuckelimuck och kollar dragningar från lönekontot med några dagars fördröjning och bokar kostnaderna på rätt dag. Ibland kan man ha dragit kortet på måndagen och så syns det inte förrän på onsdagen. Väntar jag ett par dagar noteras kostnaden enkelt och snyggt och jag kan föra in den i boka. 

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig en så finansiellt lyckosam vinter. Jag såg framför mig sju svåra år och gräshoppeinvasion. Istället har jag, trots feta elräkningar och ovälkomna utgifter (mer om det i nästa stycke) kunnat spara runt fem tusen i månaden. Jag ska vara transparent nog att säga att jag i nuläget inte investerar utan bygger buffert, eftersom jag krasst räknar med att inte få tillsvidareanställning (på grund av ansträngd arbetsgivarekonomi, naturligtvis inte på grund av bristande förmåga hos undertecknad). Men ISK:en har fått lite välbehövlig vila och se så den myser och har sig. 

Jag nämnde ju i ett tidigare inlägg apropå gud vet vad (dyrt att ha gård?) att det lät konstigt från utsidan av huset och att vattnet steg i golvbrunnen vid dusch trots rensad golvbrunn. Sen byggdes det på av otrevliga inslag. Exempelvis att det vid spolning i toaletten började bubbla upp vatten i golvbrunn och i tvättmaskinsavlopp. HUR är det möjligt, de avloppssystemen är helt frikopplade från varandra? En dag upptäckte vi en liten pöl vid toaletten och när vi torkat upp den uppstod den igen och igen som en platt, transparent grisen Särimner.

Att låta mig och min man felsöka VVS är som att släppa in två femåringar på Bukowskis och be dem värdera abstrakt konst. Vi (nåja, jag, min man spelade piano mest) kliade våra huvuden och googlade och spekulerade men det slutade i vanlig ordning med en massa förvirrade samtal varav ett lyckligtvis landade hos den man som en gång i tiden grävde vårt avloppssystem och han rådde oss att boka slamtömning och spolning av - och jag citerar - gråvattenbrunn samt pumpbrunn. Igen står jag som ett frågetecken - hade vi ens en pumpbrunn och vad ska vi med den till?

Den cowboy som sen dök upp, tatuerad upp till käklinjen med en cigg lojt hängande i mungipan, undrade nyfiket när vi senast slamsugit. ”?” sa jag. varpå han fnissade och sa att det ska man göra varje år. Jag vet inte riktigt, men jag tror att det var tio år sen avloppet grävdes och mig veterligen har ingen slamsugit like evva. 

Han var för övrigt imponerad över den "kaka" som bildats nere i vår brunn, vilket jag i brist på annan stimuli tolkade som en komplimang. Han visade mig också runt bland de olika brunnarna och förklarade deras syften och samverkan. 

Känner ni till det efemära sug- och slamspråket? Svartvatten = från damrummet. Gråvatten = från dusch och diskho. Pumpbrunn = pumpar vattnet från gråvattnet till filtrationsbädden (Eller heter det infiltrationsbädden? Bädd var det i all fall). Den senare måste grävas om vart 15-20 år och det kostar 120 000 cirka. Livet i hus...

Han avslutade sin rundtur med att nonchalant suga upp den fortfarande glödande fimpen in i sugslangen och sa att "Nu löser sig nog resten". Och han hade rätt! Golvbrunnen slutade gurgla, pölarna försvann (det var tydligen kondensvatten som delvis berodde på bristande ventilation som på något mystiskt sätt hängde samman med avloppet och slammet i dess slut). 

Jag tänkte på slamkillen när jag satt på en fancy middag någon vecka senare bland konsulter, entreprenörer och allehanda tjänstemän. Inte en (1) av dessa hade kunnat felsöka eller åtgärda problemet i vårt badrum. Heder åt slamskrået, vad gjorde en utan dem? 

Men det är inte gratis att lyxa runt med slamtjänster. Fyra tusen fem hundra kronor ligger inne för betalning den 27 februari. Å andra sidan hade det kunnat vara mycket värre. Min VVS-fantasi slutar här så jag vet inte exakt vad det problemet hade kunnat vara men säg ett akut behov av att lägga om grundvattenspalten eller kraftigt skadad gnosspuddlare? Jag utesluter inget. 

Nog om den lilla världen, nu går vi över till det väsentliga nämligen veckans uppgifter som var att jobba vidare på garderoben. Aaargh jag blir så sur varje gång jag glömmer att ta förebilder men ni får helt enkelt tro mig på mitt ord när jag säger att vår klädstång såg minst sagt vissen ut. Knöligt upphängda kläder, en del smutsigt, lite inhalkade plagg från hallen som inte ska vara där och en kort klänning (på mig en lång topp) som jag egentligen lagt i bortskänkeskassen men som jag i ett anfall av nostalgi tog tillbaka i tron om att den hade mer att ge (vilket den inte hade) osv.

Jag började enligt instruktion: Lägg ut alla kläder på lämplig sorteringsyta. I mitt fall betyder det alltid sängen. I boken har jag spridit ut sorteringsövningen över hela veckan och jag rekommenderar då en soffa eller liknande. Men eftersom min garderob är så liten så tog jag allt en och samma kväll. Och då hann jag rassla igenom min mans kläder också.

Ursprungsläget var nio byxor och en kjol. Jag fick ner dessa till sex byxor och en kjol. Det som rök var de stuprörsbyxor i grått och svart jag köpte second hand i somras och jag gör nu en mental notering inför alla framtida byxköp: Byxor utan fickor kommer inte att användas. 

Överdelarna blev ett mindre berg och ur detta plockade jag tillbaka 17 stycken. I boken skriver jag att du ska börja med att plocka ut fem-sex underdelar och sedan tre-fyra överdelar per underdel vilket kommer att summera till i runda slängar 30 plagg. Jag landade på 24 vilket ju får anses vara klart godkänt. Se så fin vår samlade garderob såg ut efter:

Nedan plagg åkte in i skämshyllan i hallen i väntan på nästa helhetsrensning. Jag vet att det låter atypiskt mig men jag orkade inte ta tag i hela varvet runt just nu, jag ville bara frigöra mina aktiva plagg från möget.

Jag kände visst motstånd mot att genomföra veckans uppgift. Delvis för att jag har drabbats av jobb och kommer hem som en urlakad trasa på eftermiddagarna kvällarna. Men också för att jag inte såg poängen. "Jag har redan slimmad garderob" liksom. 

Men det är något magiskt i själva akten att dra av allt från galgarna, lägga det på sängen, syna, tvätta de plagg som behöver tvättas, stryka det som är skrynkligt och sen med intention hänga tillbaka plaggen ett efter ett. Det blev som att damma en bokylla. Exakt samma innehåll som innan, bara lite färre, rakare, prydligare och fräschare. Kanske "garderobsuppfräschning" passar bättre än "garderobsrensning"? 

Vidare upptäckte jag plagg som halkat åt sidan i mitt medvetande som jag nu börjat använda igen. Att en gång för alla göra slut med bruket av ficklösa stuprörsbyxor var också befriande. Nu vet jag att alla mina byxor funkar. Och jag har återigen lovat mig att börja använda kjol då och då.

Det hela avrundades med att jag i boken sidan 44 listade mina beståndsdelar inklusive skor och accessoarer.

Trots att jag håller mig i nedre spannet av en kapselgarderob känns det som rätt många plagg ändå. Jag har ju skrivit flera saker per rad under överdelar. 

På skor en rätt trist historia. Jag har nästan bara Icebugs på mig så här års eftersom det är iskana överallt och hur snyggt det än är med ridstövlar i putsat läder så är det fult med arm i mitella vilket var nära att bli verklighet efter en representationskväll förra fredagen då jag i mina italienska skosulor vurpade tre gånger på väg till taxin. Jag fick feta blåmärken på hela vänster sida kroppen inklusive handloven. För övrigt är det nu rätt säsong att köpa Icebugs. Jag ser dem på rea exempelvis här, här och här. 

Veckan avslutades i boken med vikning av kläder ner i off-season-lådor inklusive innehållsförteckning på lådans utsida enligt devisen "det du inte ser finns inte”. Detta är anledningen till att du vid varje säsongsskifte springer åstad och onlineshoppar. 

Nu har jag så få plagg per säsong och som ni kanske minns skapade jag förra sommaren min ultimata sommarbarderob i svart/beige/vitt som nu ligger prydligt vikt i ett skåp på plan två. Jag har helt enkelt inget behov av att strukturera mer än så. 

När försommaren kryper på viker jag pö om pö undan de fåtaliga plagg som syns på klädstången ovan och byter plats med sommarkläderna. Betydligt enklare än för flickeflarnet i nedan video.

Hur gick veckan för dig?

Mvh/
FruEfficientBadass

Jag dödar smådjur

Det här blir ett lite annorlunda inlägg eftersom det kommer att handla om kostnadseffektiva sätt att döda smådjur det vill säga möss. Jag är väl medveten om att jag kommer att kölhalas i kommentatorsfältet och framöver kommer refereras till som sparbloggosfärens Doktor Död men så lyssna på mig innan ni dömer mig.

Vi bor på landet i otätt hus från 1890-talet med möss. Eller rättare sagt: Vi bor inneboende hos mössen. De fanns här när vi flyttade in och är säkert inne på 750:e generationen, utan några som helst planer på att flytta. De bor i väggar, tak och golv och har gissningsvis ett sedan länge effektivt logistiksystem som möjliggör såväl genvägar som sköna krypin för den enskilda familjen.

Jag har inget principiellt mot möss. Jag tycker att de är rätt söta, rätt lika de hamstrar som passerat genom åren. När jag hör deras rasslande steg ovan spänntaket i matsalen drabbas jag mer av myskänslor än av äckel. När jag hittar muslort i städskrubben ler jag milt, torkar upp och låter udda vara jämnt.

Men under vintern har mössen passerat en gräns. De har börjat vistas i utrymmet under diskbänken där de gnager sönder sopkärlen i jakt på gotter. Och värst av allt: De springer runt i skafferiet. En dag såg jag att de tagit en tugga på vardera cocktailtomat. Varför? Hade de varit smarta hade de ätit en hel, det är inte som att jag håller räkningen. 

Vidare hade man gnagt bort översta lagret på ett digestivekex så att bara ett lövtunt kex fanns kvar. Musen la sig sen för att vila i pappersåtervinningen för att vakna till först när min man skulle tömma den på Coops parkering. 

När vi flyttade upp hit skaffade vi katt eftersom vi hört att katter fångar möss och att möss instinktivt håller sig undan om det finns katt i huset. Vilket skitsnack gånger två. Vår katt är ointresserad så till den grad att hon inte ens tar dem om jag placerar henne en meter från en i skafferihörnan inträngd mus, ett exempel från förra veckan. Vårt hopp stod alltså till externa metoder.

Första steget i musbekämpningen var att skaffa elektriska musskrämmare som sätts i eluttag. De sänder då ut ultrahöga ljudfrekvenser som endast ska uppfattas av små små djur (även om jag med bestämdhet hävdar att även jag hör dem, som en ettrig tinnitus). Ljuden ska efterlikna ”musbråk” så att mössen ska lägga bena på ryggen i tron att stället redan befolkas av en rivaliserande stam. Dessa doningar kostade några tusen och enligt instruktionen kunde det ta ett par år för mössen att fatta vinken. 

Vi är nu inne på fjärde året och mössen har INTE fattat vinken, så i november tog jag det till nästa nivå med ”humana musfällor”. Otroligt namn. Tanken är att man ska känna sig human när man använder dem eftersom man inte dödar djuren, bara fångar in dem. 

Man laddar lådan med godsaker (helst skinka) varpå musen ska vilja tränga sig in genom en sorts flärp som enbart tillåter inpassage. Därefter åker man minst en kilometer bort från sitt hus och släpper ut den så att den inte hittar tillbaka. Det är så det sägs i alla fall, vi fick aldrig veta eftersom inga möss nappade på betet och det trots att barnen tillagat pannkaka med grädde och färska jordgubbar och lagt i. Vid det här laget var vi inte bara irriterade, vi var förorättade. Äta ur kompostpåsen går an, men våra pannkakor duger inte va? Mussnobb.

(Visste ni förresten att ordet snobb kommer från ”snob” som på engelska internatskolor förr var en förkortning: ”s. nob” = ”sine nobilitate” d.v.s. ”saknar adlighet” vilket stod i elevförteckningen hos de nyrika brackbarnen till skillnad från de ”fina” barnen med stamtavla).

Samtalsämnet möss dök upp i fikarummet och jag fick tips om en musfälla som säljs på Granngården vid namn Supercat Pro. Två stycken för 89 kronor så den i särklass billigaste investeringen hittills. Redan första natten var det jackpot.

Man laddar den röda kanalen med något gott och kladdigt, exempelvis leverpastej. Sen kommer musen och sniffar och börjar lapa i sig och BAM så smäller fällan igen med en sådan kraft att den dör ögonblickligen. Det ser man nästan på dess leverpastejssaliga min. 

Barnen var ömsom förtvivlade ömsom imponerade över tilltaget. Vissa av dem hade hoppats på att få ha kvar levande möss från den humana musfällan i hamsterbur för en tids umgänge innan frisläpp, medan andra, som varit delaktiga i apteringen av fällan, tyckte att det var spännande att vi lyckades fånga en redan på första försöket.

Jag la ut kadavret på gårdsplanen i förhoppning om att en rovfågel skulle få syn på den. Eller kanske en räv. Så hade dess liv inte varit helt förgäves menar jag. Jag hoppas också att det inte var en hona som var på jakt efter mat till sina söta små ungar, precis lika dem i Mössens julafton.

Kontentan av inlägget är att vill du nå resultat i din musbekämpning är det billigaste också det mest effektiva. Musfällor för 45 kronor styck från Granngården överträffar såväl super sonic devices som humana råttfällor. 

Har du möss och hur förhåller du dig?

Mvh

FruEfficientBadass (& Mouse Killer)

Sammanfattning av vecka fem

Årets andra månad började betydligt bättre än den första. Trots Stockholmshelg ligger jag i fas med dagspengen, Trafikkontoret lyckades inte tråla in mig eftersom jag tog min tillflykt till förort. Dessutom var veckans uppgifter right up my alley. Om rensning och städning av kryddhyllan var tillfredsställande så var det ändå ingenting mot att få angripa de styvmoderligt behandlade lådorna med underkläder, träningskläder och nattplagg. 

Jag smygstartade redan helgen innan och det var bara för att Kemiläraren gjort det så om du blir förorättad: Det var hon som börja. Metoden är exakt densamma oavsett rensningsområde. Hiva ur allt, rengör utrymmet (exempelvis med såpaspray och en trasa) och plocka tillbaka med omsorg och kritisk blick.

Här har jag vält upp mina underkläder på sängen. Sängen är ett perfekt ställe att rensa på men den måste vara bäddad. Troligen av en kvinna, för er som kunde se min mans så kallade bäddning på Instagram. Någon frågade om min man gjort lumpen och svaret är nej, vilket torde vara en del av förklaringen till att han bygger skidbackar av kuddar som han sedan draperar täcket över, utblandat med filtar och pyjamasbyxor.

När jag tömt lådan på innehåll insåg jag att alla vita bh-toppar var solkiga varför jag la dem i blöt i en hink med milt schampo. Jag gillar inte att tvätta bh-toppar i maskin, särskilt inte om de är vadderade eftersom vadden klumpar ihop sig och det är ett rent helvete säger jag att kränga tillbaka dem i ursprunglig position. 

Jag skojar, någon måtta på I-landsproblematik får det vara. Det är lite bökigt bara. När jag tvättat och sköljt dem rullade jag in dem i en handduk och lät dem ligga någon halvtimme, Lex Tvätta Kashmir - och de torkade därefter på nolltid. 

Nu har jag inventerat ordentligt och ser att jag, precis som Kemiläraren konstaterade, hade alldeles perfekt antal strumpor. Likaså toppar och trosor. Jag plockade också in långkalsonger från lådan under - den ultimata kaoslådan - eftersom det fanns ett perfekt utrymme i underklädeslådan och man ju faktiskt refererear till långkalsonger som underplagg. 

Eftersom jag så illmarigt rackat ner på min mans bäddning kompenserar jag genom att göra även hans underklädeslåda. Jag är säker på att han uppskattar att bilder på hans kalsonger sprids på internet.

Det är korrekt, han har två stora kartonger med strumpor. De vita tubsockorna är för träning och tennis och eftersom han numera tränar varje dag går det åt en del. Jag rullade ihop hans två skärp och la i mellanrummet mellan lådorna. 

Jag vet inte vad ni har för åsikter om strumprullning, men eftersom jag är huvudsaklig tvätterska i familjen och avskyr, avskyr att hantera strumpor parar jag normalt sett bara ihop dem och viker resåren lite halvhjärtat över kanten så att de håller ihop. Eftersom ingen i familjen vänder strumporna med rätsidan utåt när de slänger dem i tvättkorgen protesterar jag sammanbitet genom att inte vränga tillbaka dem när jag sorterar.

När jag var liten lärde mig emellertid min mamma hur man kan para strumpor på ett mer estetiskt tilltalande sätt. Man lägger dem på varandra och rullar dem som en rulltårta från tårna upp till mudden för att därefter trä den ena mudden över det hela så att de antar formen av en boll. 

Jag vände i samband med ovan alla strumpor rätt och rullade dem. Detta är inte tänkt att bli en vana. Det var bara ”kul” att testa en gång och bilderna blev fina.

På tisdagen var det dags för nattplagg och senare i veckan "myskläder" och träningsplagg. I vårt hushåll samsas nattplagg och pyjamaser i samma låda varför det bara blev en före- och efterbild i kategorin. Mysplagg har vi inte heller. När jag kommer hem från jobbet drar jag på mig yogakläder så att jag kommer ihåg att göra mina ryggövningar och dessa plagg skulle kunna kategoriseras lounge wear.

Det här var kanske min favoritrensning. Jag hittade både det ena och det andra häri: En tunika för 40-gradig värme, en sommarklänning jag inte gillar, en T-shirt jag inte heller gillar och en ärvd grön tröja från ett barn. Som jag inte heller gillar. Tunikan gick upp i sommarklädeslådan och resten gick till loppis.

Befrielsen i detta. Numera har jag två uppsättningar pyjamaser (och en lättare sammarpyjamas jag lagt bland sommarkläderna på plan två) och de ligger nu tvättade och strukna i lådan. Jag lokaliserade också två uppsättningar yogaplagg för vilka jag kommer att applicera samma princip. Väck, udda plagg och saker som hängt sig kvar rensning efter rensning med någon vag motivering. 

Missförstå mig inte: Det var inget fel på exempelvis den svartvitrandiga toppen ovan. Men jag använde den aldrig. Då är det dags att den får en ny ägare. Och är det nu inte väldigt Muji i min låda med svart, grått, beige och vitt? Längst till vänster har jag samlat alla mina raggsockor, nattsockor och mina vristvärmare som tidigare drällde runt på två-tre olika platser i hemmet, omöjliga att hitta när man behövde dem.

Min man hade företrädesvis träningskläder i sin låda. En pyjamas (förresten från Muji) och ett antal T-shirts. Allt utom pyjamasen var rent och som god hustru tvättade jag och strök den. Se så fint det blev när jag rullade hans träningströjor och shorts nästan Kondo style.

Min man var imponerad över sina lådor. Han sa att det var vackert, snudd på autistiskt, vilket jag tolkade som en komplimang.

Det är märkligt det där med dessa lådor. Jag som är väldigt noga med övriga plagg och hänger allt för maximal ordning, färgkoordination och tillgänglighet, låter hela havet storma i byrån. Vilket ytterligare befäster min tes att förvaringsmöbler är av ondo. Skala ner till rock bottom och se till att ha så mycket som möjligt synligt. 

Eller så gör du som patienterna hos Aurikatariina, slänger alla dina plagg på golvet och väntar på att en godhjärtad ung finska ska komma och hiva ner dem i sopsäckar (21:50 minuter in).

Jag ägnade mig också en del åt att leta inspirerande klipp gällande basgarderob. Det finns ju hur mycket som helst, exempelvis här, här och här. Eller om du är man: Här: https://youtu.be/riypX84RlKk

Betoningen ligger på små kapselgarderober, vilket för mig är rätt synonymt med en basgarderob. Man kan ju liksom vissa i min närhet (looking at mamma) ha en "basgarderob" bestående av 32 svarta byxor, 27 beiga och 18 vita blusar, men det är inget jag rekommenderar. 

Till slut landade jag ändå i säker hamn nämligen hos Ines de la Fressange och hennes övergripande tankar om [fransk] stil. Å hon är verkligen min stilguru. 

Det kanske är en slump att hon varit Chanelmodell, men hon sammanfattar det chanelska synsättet perfekt:

- Klä dig bekvämt och för din egen skull

- Flasha inte märken

- Var selektiv med smycken och accessoarer

Och mitt tips inför nästa vecka är att klura ut vad som blir din basfärg.

Mvh

FruEfficientBadass

Läsarberättelse sju

Det trillar fortfarande in läsarhistorier. Här kommer nummer sju:

Jag är en late bloomer. Har aldrig kunnat spara, visste inget om fonder och ännu mindre om aktier, trodde mina pengar räckte precis till mina utgifter. Första gången jag insåg jag kunde spara var när vi bokade en resa till usa och jag lyckades få ihop 30.000 i fickpengar, typ 25 år gammal. Efter det kände jag mig ekonomiskt oberoende och sa upp mig från det värsta jobbet jag varit med om (hade typ lika mycket pengar kvar när jag kom hem från usa). Jag skulle driva lite företag, plugga och jobba extra, bananskalskarriär, där jag hamnade var jag hamnade. Lämnade livet som industriarbetare och råkade bli ekonom med dubbel examen även i psykologi. Tyckte fort om det flexibla med att plugga och jobba lite här och där när jag ville, så när jag väl började jobba efter examen blev det på deltid, och har varit så sedan dess.

Att jobba deltid gjorde mig inte rik, men sen fick jag en ny inställning. Troligtvis lyssande jag på poddar likt framgångspodden och blev inspirerad till att se över mitt liv. Minns inte sen vad som kom först, troligtvis någon bok på storytel av Per H Börjesson om hur man blir miljonär, för att därifrån lyssna mig vidare till aktiepoddar och även leta mig ut bland bloggar där jag först hittade sparo och därifrån hit. 

Jag hade en skuld till min dåvarande sambo på ca 150.000, i övrigt liten skuld på huset och sen en studieskuld. Så ingen skuldfälla, men ville ändå bli av med skulden till sambon för att aldrig känna att jag måste vara ihop med honom av ekonomiska skäl. Varje podd och blogginlägg byggde på och jag vågade starta en isk. Satte in några hundralappar här och där. Betade av lite på samboskulden. Kollade grafer hur lång tid det skulle ta att få ihop en miljon, testade att sätta av flera tusen i månaden till depån och fortsatte bara. Slit och systematik.

Något år efter jag påbörjade sparresan satte jag av över 100.000 om året, trots min deltidstjänst. Skulden var betald och börsen har gått fint. Efter de 50 första känns det som det bara rasslat på. Jag känner inte att jag gjort några uppoffringar, jag har rest dit jag velat och haft de intressen som ger mig glädje. Uppvuxen rätt frugalt så har aldrig levt extravagant, har bara slarvat bort pengarna tidigare.

Jag sparar i aktier på månadsbasis, har ett tiotal som jag fyller på (min absolut bästa var när jag fick för mig att sätta in några tusenlappar på fortnox när jag var ute på promenad och kom tänka på vilket bra bolag jag tyckte de var och bara ville testa lite, innan de påbörjade sin resa uppåt). Följer gärna Marcus Hernhag och hans tankar, annars håller jag mig till stora stabila företag med bra utdelning. Panikar inte utan vill bara köpa sånt jag kan ha kvar även om jag inte skulle kunna logga in på något år.

Jag hade som livsmål att gå i passion innan jag blir 50, har en excelsnurra som visar hur mycket jag kan ta ut och ska ha kvar osv som är enorm. Dock så genomgick jag en separation i våras som både ändrade de ekonomiska förutsättningarna (vilket toppenår att behöva köpa ut ett ex och bo själv i ett hus!) en hel del men också gjorde att jag tappade motivationen. Jag strävar fortfarande efter ekonomisk frihet i högre grad än jag har idag, men målet och varför är lite luddigare än vad det varit. Jag ska dock påbörja coachning (givetvis gratis eftersom coachen är under utbildning) och har påbörjat mitt ömsande av skinn inför det. Där hoppas jag kunna hitta tillbaka till mitt driv och längtan för att återuppta drömmen och målet igen.

Mina bästa spartips:
- Om du behöver något, fråga din omgivning om någon har att låna ut eller ge bort. Funkar typ varje gång och det är något otroligt tillfredsställande att åka och låna en takbox av en kompis istället för att hyra eller i värsta fall köpa en. I helgen fick jag för mig att jag ville ha en ny sorts blomma, ställde frågan på Facebook och mer än en handfull erbjöd sig inom någon timma och senare kunde jag hämta skott hos grannen.

- Lär dig njuta av ull och använd det över hela kroppen om du bor i hus. Själv ligger jag nu i mina stickade ullbyxor och raggsockor. Mysigt och energisparande!

- Lär dig förstå vad du tycker något är värt. Tycker det är lätt hänt att någon som är snål/ekonomisk tar bort allt, men om jag tycker att en café-fika är värt massor för mig ska jag ändå fortsätta med det. Är fikan värd så här många hundralappar i framtidens sparkonto? Ja, om jag avstår köttbiten ikväll och äter en lättare soppa kanske? Värdera det du gör istället för att bara på slentrian avstå.

Det här var min historia, hoppas det är något att ha. Skickar med bild på det som ger njutning och motiverar mig att inte jobba varje dag.