Frugalt boende

Jag har ju haft mailkontakt med en del av er sedan flera år tillbaka. Ibland boomerangar det tillbaka ett mailsvar flera år efter det första och det är alltid kul (särskilt när mailskrivaren i fråga berömde min humor). Nedan en konversation som startade för tre år sedan på temat boende:

Hannibal Lecter skrev för några år sedan:

"I och med att du öppet berättat om att ni flyttar från hus till lägenhet, tänkte jag höra mig för om det då vi är på väg till hus från lägenhet. Jag är några år yngre än dig (medicinsk ålder alltså, mental ålder mycket äldre baserat på min bristande humor i jämförelse) med småbarn och vi har länge spanat på villa livet. I valet mellan boende får jag göra lite avkall på sparkvot (känns ok i sammanhanget då sparkvoten är på en bra nivå). Från din erfarenhet av att bo i både hus och lägenhet vad är det stora skillnaderna? Ekonomisk har du berättat en del om att det är dyrare, kan du utveckla det lite så jag förstår vilka delar som kan komma och kosta, samt andra aspekter än ekonomiska du vill lyfta fram som skillnad mellan hus och lägenhet?"

Jag svarade:
Det är så lätt att stå utanför och berätta för någon att gör si och gör så, men så funkar ju inte fölk. Det vore som att jag kunde säga till mina barn att bli inte fulla eller ligg inte med gycklare, de måste igenom skiten själva. Så självklart ska ni ha hus, få det ur systemet bara så att ni kan flytta tillbaka till den undersköna lägenhetstillvaron sedan utan den där gnagande FOMO-känslan sen.


"Jag skulle säga att det stora slukhålet med hus är alla de där "projekten" som kan äta upp precis allt, allt, allt sparutrymme. Man drabbas av kvarterspsykos och ska bygga veranda precis som grannen, isolera förrådet eller skaffa markiser för 80 papp eller annan idioti som en annan höll på med. Kan man köpa ett hyfsat energisnålt hus med lite renoveringsbehov PLUS att man har psyket att avhålla sig från sådan skit, då har man absolut möjlighet att kombinera hus med hög sparkvot. Särskilt om man, till skillnad från 90% av svenne banans, också kan bo i huset under de fina månaderna istället för att imperativt dra på spaniencharter. Jag skulle nog fått panik i somras i vår lägenhet om vi inte haft lantstället eller annan vattennära asyl."


Hannibal svarade:

"Känner igen en del 'fenomen' du nämner. På allt för nära håll tyvärr. Mina föräldrar bor i ett lugnt sommarstugeområde, där det varit lugnt och stiltje under många år. Sen för något år sedan skulle någon bygga garage, och kort efter det börjar nästa granne (eller gubbe, för det är alltid gubbarna) bygga garage, och dennes granne skall ha ordentlig altan, en tredje bygga ut huset och till råga på allt skall mina föräldrar nu bygga attefalls. Why god why!? Fanns inte på kartan för några år sedan, men det vattnas väl i munnen på gubbarna när de ser maskiner och verktyg hos sina grannar. Njut istället av lugnet gamla päron, men näe, här skall byggas. Klart alla måste prova och lära sig själva, eller igenom skiten som du uttrycker. Alltid lär man sig något, hur det än går.


Den intressanta röda tråden igenom husdiskussionen tycker jag är att ju mer pengar du lägger ned, ju mindre tid får du över. Skall det byggas skall det hittas material och snickras, alternativt leja ut det, men det kräver oxå sin tid. Ju mindre pengar man lägger ned på allehanda projekt desto mer tid över för familj och annat man själv väljer. Och ju mer pengar du bränner på semester, desto mindre tid. Billig semester (eller hemester som det modernt heter) ger mer tid. Jag försöker prioritera en del på tid (hus är kanske rent ur den aspekten det sämre valet mot lägenhet, men det finns andra aspekter att bejaka oxå)hur som haver, jag vill inte blocka all tid genom att hålla mig sysselsatt med projekt 24/7 och inte ha tid till annat än jobb, sova, projektera. Men, kanske lätt att säga nu, svårare senare när man väl är där och drabbas av den allt för vanliga kvarterspsykosen."


Sen gjorde vi ett uppehåll i vår konversation i några år och för några veckor fick jag följande uppdatering:

"Update några år senare. Vi flyttade till hus. En granne frågade två veckor efter vi flyttat in: ”vad blir första projektet, bygga ut altan eller byta kök?” :)

Än så länge inget av det som frågades om gjort. Har målat några rum inomhus i samband med inflyttning. två rum kvar att måla, men de kommer kanske inom 2-3år. Förstår mycket väl de du nämnde om kvarterspsykos. Har ett par nyinflyttade på granngatan som redan (2 månader in i sitt ny hus) tagit in ritning på utbyggnad. Andra gör nytt golv i badrum, någon byter kök på löpande band. Får väl ha insikten att man behöver renovera någon gång, men som jag skrev tidigare så prioriterar jag tiden allt för högt för att sysselsätta mig med slentrian projekt, eller projekt för projekterandes skull, det äter så mycket tid. ”House renovate eats time for breakfast”, för att parafrasera på corp bullshit frasen ”execution eats strategy for breakfast”. Jag skall fortsätta prioritera tid så långt det går. Alla får energi från olika saker, vissa från att lägga ned energin i att fixa det som ej är trasigt, andra från att ha tid att välja vad man vill göra eller bara vara. Så tack för tipsen. Att få fallgroparna utpekade var toppen. Och igenkänningen i det du varnade för är ju ändå väldigt rolig."

Igenkänning någon?

Mvh/
FruEfficientBadass

Läsarmail: Vem tjänar på att vi jobbar heltid?

Jag vill tacka er alla som skickat gästinlägg. Förutom att det avlastar min hjärna ger det bloggen en mosaisk lyster och jag älskar vart och ett av inläggen, såväl de mer jordnära som de filosofiska. Nedan ett av de det senare slaget, från Anna Andersson på Storgatan 1 i Stadsköping:

"Både jag och min respektive har de senaste åren varit sjukskrivna på heltid. En av oss var utmattad, den andra fick en potentiellt livshotande sjukdom.

Nu när vi kan arbeta igen, förefaller heltid vara slöseri med livstid. Nu ser vi tydligare vad vi förut valde bort utan att vi förstod det. Deltid, däremot, funkar utmärkt. För att överleva på sjukpenning är sparsamhet nästan nödvändigt. Nu bara fortsätter vi på samma spår.

För vem tjänar på att vi jobbar heltid? Det är faktiskt dyrare (ping ekorrhjuls-Åsa)! Nu, däremot, hinner vi äta bättre, alltid förhandla låneräntan varje år, och vi orkar ägna oss åt varsin hobby. Och hålla koll på pensionskapitalet. Det orkade jag inte förr!

Ja, vem tjänar? T ex jobbskatteavdraget har ett tak. Och det lönar sig dåligt att tjäna mer och mer eftersom skatten ökar. Staten, däremot, tjänar bra på heltidsnormen och all konsumtion. Gud förbjude att vi alla skulle klara oss på deltidsinkomster! Det är nästan alltid man inbillar sig att det är en skyldighet att jobba tills man stupar. Men gör inte det är du snäll, för om du blir sjuk så är det i första hand ditt eget problem. Att du inte pallade trycket.

Jag vet inte om vår modell är deltids-FI, ett tyst uppror mot systemet, eller om vi helt enkelt bara gör som folk gjorde förr i tiden, innan löpande bandet - jobbar så lite som vi behöver för att klara oss (Ping Adam Svanells bok).

Lite roligt är det också att folk blir provocerade. Mötte en ytligt bekant, nämnde att jag arbetar deltid. Reaktionen?

"Ojdå, har du blivit permitterad?"

Fniss, "har du blivit permitterad". Ja, av vilket annat skäl vill man egentligen avvara en stor del av sin vakna tid till att inte sitta med sin häck på en kontorsstol och se åren gå. Reflektioner på inlägget?

Mvh/
FruEfficientBadass

Frugal frukost

"Dunderklumpen" hörde av sig med några tankar om frukost. Tack för det! Säger jag som gjort det superfrugala att helt strunta i frukost. Men jag vet, jag vet, det är inte görbart för alla. Detta inlägg är för er som känner sig vimmelkantiga av intermittent fast:

Frukosten – mer en vana än en måltid

Frukost är något som de flesta häver i sig på morgonkvisten utan någon större reflektion. Men vad kostar den egentligen och finns det pengar att spara på detta?

Här nedan har delar jag med mig hur jag räknat på min frukost. Jag har listat mina tre olika vanor och vad det finns för utrymme att spara på att ändra dem. Äggvita med spenat var en dunderkur för att gå ner i vikt men en mardröm för plånboken. Lägg märke till kalorikostnaden!!

Å kaffet ska vi inte tala om! Här finns det stash att hämta hem i det långa perspektivet.

Tittar vi på totalen ser vi att det faktiskt går att göra en del pengar på frukosten varje månad.


 



Tack för det Dunderklumpen! Har ni andra några frukosttankar?


Mvh/
FruEfficientBadass

Tips från Sparpatrullen

Här kommer ett matigt inlägg från systerbloggen Sparpatrullen, tack för det!

Trött på prylar - tips för att sluta impulsköpa

Att sluta impulsköpa saker kan vara svårt - oavsett hur sparsam och försiktig man är mina sina pengar. Det är oerhört lätt att trycka på den där köp-knappen när man ser sänkta priser överallt! Själv upptäckte jag att sparande kan ge samma kick som att spendera pengar. Speciellt nu de senaste åren när vi inte kunnat resa utomlands i den uträckningen vi brukar göra pga den rådande coronapandemin.

I det här inlägget tänkte jag rada upp lite tips för hur du kan undvika onödiga inköp. Det kan vara för att man exempelvis lockas till erbjudanden eller tillfälliga kampanjer, vilket gör det svårt att motstå eftersom det låter som en riktigt bra deal. Andra ekonomiska ficktjuvar är godis, läsk eller kaffe – och det är ofta för att dessa småinköp blivit något av en vana som man kanske inte alltid tänker på.

1. Avregistrera dig från butikernas nyhetsbrev

Ett av de bästa sätten av att motstå impulsköp är att helt enkelt avregistrera dig från alla nyhetsbrev! Ofta slutar dessa som onödiga köp bara för att du ser hur mycket rabatt det är. De flesta förmånliga reorna brukar vara vid slutet av en säsong snarare innan eller under en
säsong. Exempelvis är det bättre att köpa en ny vinterjacka när vårsäsongen börjar då butikerna vill bli av med lagret.

2. Sov på saken innan du bestämmer dig

Innan du slår till för att köpa för att köpa något, ge dig själv tid att tänka på saken. Gärna en vecka eller längre innan du bestämmer. På så sätt undviker du onödiga impulsköp eller prylar som du faktiskt inte behöver. Det ger dig även tid att kanske hitta en bättre produkt eller
pryl som kanske inte är lika dyr, och då "sparar" du ju faktiskt lite pengar där ;-)

3. Spara stora köp till utförsäljningar eller slutreor

Om du bestämt dig för att verkligen köpa något, spara det på bevakningslista på exempelvis PriceRunner (https://www.pricerunner.se/) eller Prisjakt (https://www.prisjakt.nu/). Ställ sedan in vad du tycker
är ett rimligt att betala och vänta tills produkten går ned till det priset! Svårare än så är det inte. Alternativt kan du vänta till stora reor så som Black Friday eller Mellandagsrean för dessa köp.

4. Se över även de små utgifterna

En bit choklad, en energidryck, eller en kopp kaffe är vanliga småinköp man kanske inte tänker på. Alla dessa köp kan bli jättestora över tid och det är inte svårt att göra sig av med 500 kr i veckan på småutgifter. Säg att du exempelvis spenderar 120 kr på en kopp kaffe fem
dagar i veckan. Kostnaden för en månad blir då 480 kr. Kostnaden för ett år blir hela 5 760 kr. Det är jättemycket pengar som man slösat och hade
kunnat spara till något roligare!

Så här räknade jag ut kostnaden:
– en kopp kaffe = 24 kr
– 24 x 5 = 120 kr/vecka
– 120 x 4 = 480 kr/mån
– 480 x 12 = 5 760 kr/år

5. Handla på nätet när du kan

Personligen föredrar jag att shoppa online istället för i butik – även innan coronautbrottet började härja i världen. Varför? Det hjälper mig att fokusera på det jag faktiskt är ute efter och jag riskerar inte att lockas till att impulsköpa något annat. Jag kan även kolla upp
kundrecensioner på nätet och se vad andra tycker om samma produkt.

6. Undvik att handla när du är hungrig eller nedstämd

Många onödiga inköp görs när du vill snabbt vill bli på bättre humör – men genom att shoppa skjuter du bara på problemet och skapar mer stress. Det bästa är att göra något som kroppen mår bra av: ta en lång promenad, en cykeltur, gå och träna ute eller spendera tid med familj eller vänner. Och för all del handla inte när du är hungrig: det kommer sluta med att du köper en massa godis, chips och annat onyttigt som du inte
behöver!

7. Ha en budget för saker du vill unna dig

Sätt upp en separat budget för saker du spendera pengar på för att lyxa till vardagen. Använd den som en belöning lite då och då. Det kan vara allt från att beställa en takeway en kväll eller den där prylen du
längtat efter. På så sätt får du också bättre koll på vart pengarna går och gör det lättare att sluta slösa pengar på fel saker.

Har du några tips för att undvika impulsköp? Planerar du alla dina inköp i förväg eller sker det mer spontant?

//Sparpatrullen

FIRE när livet är upp och ner

En läsare hörde av sig till mig, apropå vår familjesituation:

"Ang dagens inlägg, tråkigt att höra att din man inte mår riktigt bra. Har ingen egen erfarenhet gällande psykisk ohälsa men har en kollega som är bipolär och har förstått att det påverkar den drabbade såväl som anhöriga. Bra ändå att Ni bäddat så väl för Er själva rent ekonomiskt. Att ha förmågan att leva på lite och att ha undanstoppat kapital kommer väl till pass i situationer som nu. Att i detta läge kunna fokusera på familjens väl och ve, inte behöva vara ytterligare belastad med att vara tvungen att jobba heltid."

Jag kunde inte hålla med mer. Mitt i all denna förvirring och plåga har jag och min man vid upprepade tillfällen ändå mantrat för varandra: "Hur lyckligt lottade är vi inte att detta skedde nu och inte när vi sprang ekorrhjul?". Vid något tillfälle, när min man uppbådade krafterna att vara ironisk, sa han "Det är verkligen ett perfekt tillfälle att ta sig en depression" (ja, det är depression vi talar om, med inslag av depressionstypisk oro och ångest).

Faktum: Du kan inte vara borta från din arbetsplats under mer än några enstaka dagar om din partner blir sjuk. Jag saxar:

"Enligt lagen (1998:2019) om rätten till ledighet av trängande familjeskäl har du rätt till obetald tjänstledighet från din anställning för frånvaro under ett mindre antal arbetsdagar i samband med sjukdom eller olycksfall som kräver din omedelbara närvaro."

Vad betyder det, "mindre antal arbetsdagar"? Två dagar? Tio dagar? Med största sannolikhet inte 40 arbetsdagar som jag i skrivande stund lagt på att vara med min man i stort sett dygnet runt. Och notera detta: Jag har inte bett en käft om lov (minus min handledare när jag avvek från ett seminarium i slutet av terminen och han var mycket tillmötesgående).

Och vad menas med "omedelbar närvaro"? Det är inte så att min man behöver min hjälp för att ta sig till toaletten. Eller äta mat, vilket i och för sig är en ickefråga eftersom han nästan inte äter något. Men när ångesten kommer och han transporteras till ett landskap som verkar se ut något i stil med 11:e september  * valfri dystopisk mardrömsscenografi * evigheten * döden * universum, känns tanken på att jag ska lämna hans sida för att istället placera min bak på en ergonomisk stol i ett svalt konferensrum obscen. 

Jag har o-er-hört svårt att se framför mig att jag skulle gjort så även under mina mest hjärntvättade år i corporate Sweden. Det hade helt enkelt inte gått. Jag hade fått sluta dyka upp på jobbet, mottagit ett antal varningar och därefter fått kicken. Och det hade varit knöligt och fullt av konflikt. Kunden från helvetet hade på hajvis fått blodvittring och snarare eskalerat sin jävlighet. Bara jag skriver dessa rader nu börjar det susa i öronen. Dubbelmacka från Hades.

Lägga in honom på sjukhus medan jag pliktade jobb? Faktum två: Svensk öppenpsykiatrisk vård lägger inte in personer som inte är en fara för sig själva eller andra. Att han ändock lyckades komma in några veckor i maj/juni var en lycklig slump, troligtvis på grund av att det var låg beläggning. Det är inte på något vis så att en åkomma så "banal" som depression och ångest, även om den för den drabbade känns som på liv och död, ger dig en entry ticket till sjukhusvård.

Systemet kräver att den anhörige snabbast möjligt återgår i tjänst (helst ska hen inte tagit någon ledighet alls) medan den part som lider av sjukdom ska vårda sig själv i hemmet medelst mindfulnessövningar från youtube och lite utskrivna recept från stafettläkaren på jour. Detta medan den sjukes HR-avdelning i samråd med försäkringskassan skräddar ihop en rehabplan som innehåller alldeles för många siffror för någon under isen att ta in (”Jo vi tänkte att vecka 25 är du tillbaka på 10%, vecka 26 på 20% och därefter på 50%”). 

Ångest hånskrattar troligtvis åt arbetsträning. Så länge du är i det svarta hålet, övertygad om att du aldrig kommer att bli bra (för så talar sjukdomen), kan du inte planera ens för en timme framåt. All energi och tankekraft går åt till att hantera ditt tillstånd. De flesta blir på sikt återställda, men det är knappast på grund av att arbetsgivaren varit bra på att bolla procent. Det tar den tid det tar. 

Nu slipper vi ta ställning i frågan. Min termin tog slut i början av juni och jag har sedan start kunnat finnas där vid hans sida, dag som natt (då ångesten gillar att slå till). Att säga att det känns "bra" är väl en överdrift eftersom inte ens jag (!) kan fixa ångest, ens med den mest feng-shuiade sovrumsinteriör. Det är dessutom både plågsamt och utmattande att vara närstående. Men det känns rätt att finnas till hands. Lika rätt som det skulle ha känts fel att inte vara det.

Och är det inte detta FIRE handlar om? Att när som helst kunna allokera sina resurser hur som helst. Det kan handla om sköna ting, som att hux flux bestämma sig för att bo i Portugal ett halvår. Eller att flytta upp till en stuga i Jokkmokk och skriva en deckare. ELLER - att finnas till hands när en nära anhörig behöver dig. Inte bara kunde jag snudd på sömlöst gå över till att bli hans fyrbåk i natten. Han själv kunde med lätthet checka ut från de uppdrag han vid insjuknandet hade. Att jämföra med det scenario som hade uppstått om samma sak hade hänt i det corporata smöret.

Så ja, jag tackar min lyckliga stjärna för att vi lever som vi gör. Inte för att jag tror att hans sjukdom, från insidan av hans hufvud, är särskilt mycket trevligare med ett liv i slack. Men för oss omkring är det så mycket lättare. Och jag tror att han har en enklare väg tillbaka när det inte hänger ett sjok HR-representanter över honom som manar honom till snabb och förutsägbar förbättring.

Det här var på intet vis orsaken till att vi började skissa på FIRE år 2015. Men det är ett exempel på hur FIRE (eller semi-FI i mitt fall) ger det andrum som gör att allsköns bakslag blir lättare att hantera. Har du någon erfarenhet av att stå bredvid när det krisar? Jobbade du heltid och om ja, hur löste det sig med din arbetsgivare?

Mvh/
FruEfficientBadass

Kris i den frugala världen

Idag, ett läsarmail från Jannike Björling:

KRIS I FRUGALA VÄRLDEN

"Ja, det känns lite så. Coronaåret har varit tufft och bra, visst är det märkligt. När man känner att man klarar sig med så lite, skalat ner garderoben och känner sig tillfreds, så vaknar man upp ett och ett halvt år senare och inser att man bara har lumpor i garderoben. Känns inte alls bra. Det eviga letandet efter erbjudanden och second hand (och främst att inte köpa något alls) har helt enkelt sugit glädjen ur mig. Är det här jag? Vi har ju pengar så vi klarar oss, hängsel och livrem dubbelt upp.

Då slår den till. Attraktionslagen. Från flera olika håll. Jag läser på. Inser att det är mycket sanningar där. Att det man tänker, drömmer om och önskar är det man får. Därför går jag klädd i gamla kläder och känner mig billig. Och då attraherar jag.... cheap. Hela mitt fokus har varit på att hålla nere kostnader medan jag totalt missat att hade jag fokat på inkomsterna hade det säkert kommit mer av det. Jag har alltså valt "scarcity" istället för "abundance". Och då har jag fått... väldigt lite.

Väldigt mycket bottnar också i att inte känna mig värd det bästa, utan att nöja sig med mindre. Och då får jag mindre. Trots att den delvis frugala resan har inneburit stor glädje i att slippa den ständiga jakten på prylar etc, så hade jag gärna sett att mindre energi skulle gå åt att försöka täppa igen pluggen så att så lite pengar som möjligt läcker ut. What if jag ändrar fokus och drömmer större? Om jag uppgraderar mitt liv och höjer nivån, utan att för dess skull sälja min själ. Är det möjligt?

Något att fundera på :)"

Känner ni igen er?

Mvh/
FruEfficientBadass

Tips inför semestern

De läsarmail jag fått in handlar på min uppmaning om såväl stort som smått. Här kommer en fråga om Hjo (det vill säga stort).

"Hej och tack för en fantastisk blogg. Jag har en icke ekonomifråga, utan istället vill jag åka snålskjuts på att du har läsare på din blogg från hela Sverige (världen). Jag resa runt i Sverige på semestern och kommer då bland annat att vara i Skövde och Hjo. Jag har inga vänner i dessa städer, så jag undrar helt enkelt var man äter en god (men absolut inte fancy) middag där. Antingen kan det bli två middagar i Skövde eller en i vardera stad, planen är inte riktigt klar än. Så, jag tar tacksamt emot tips från läsare.”

Signatur Milla ber er alltså att vaska fram guldkornen ur den västgötska myllan. Det är väl inte helt osannolikt att Milla inte är den enda i läsarskaran som ska resa inrikes i sommar varför jag tänkte mig följande upplägg idag (för dig som inte snöar in på Hjo i kommentatorsfältet alltså):

- Om du själv ska resa, passa på att fråga om tips på berörd ort. Förutsatt att du vill ha tips, annars låter du bli. 

- Om du INTE ska ut och resa, var lite bussig och tipsa om saker på DIN ort. 

Jag tänker restaurangtips, sevärdheter, naturupplevelser, boenden, aktiviteter, allt som kan etiketteras underbart. Så har vi ett kartotek av förhoppningsvis härliga och kanske frugala inrikestips att tillgå vid behov. 

Mitt bidrag: Om du passerar Hudik på E4:an kring lunchtid och du är hungrig, sväng av vid Max. Du ska under inga omständigheter äta på Max eller något annat av de etablissemang som ligger bredvid (Burger King, Biltema). Istället fortsätter du på riksväg 84 mot Ljusdal i cirka 10 minuter. Ta av mot Ystegårn (skyltat). 

Där har du det: Hälsingegård med djur, gårdsbutik (det är här jag köper min linoljefärg) och en fin restaurang med uteplatser i pastoralidyll. Lunchen kommer att vara dubbelt så dyr som på Max och ta dubbelt så lång tid att få in. Men har du inte bråttom (vi talar trots allt om semestertips) får du helt enkelt en liten bit av Hälsingland med dig. Du ser meny här: 

https://www.ystegarncafe.se

Mvh/
FruEfficientBadass

Att sumpa sin chans

Hallå! Idag är månaden juni officiellt över och den på självklart vis framförda spådomen från en profet i min närhet slog alltså inte in. Tvärt om ökade åtminstone mina innhav med 1,8 procent. Det i sig är väl inget att hänga i julgran, även om det verkar råda konsensus om att en årlig genomsnittsavkastning på runt åtta procent är helt ok (förutom när så sker, då tycker alla att det varit ett dåligt börsår, att "börsen gått kräftgång" etc). Närmare två procent på en månad är således bättre än ett förväntat snitt, som torde ligga på 8/12 = 0,67 procent. 

YTD, vilket motsvarar den period då min vän legat med cash i väntan på kraschen, har mina innehav ökat med närmare 26 procent. Hade han själv valt att pytsa in sin mille vid årsskiftet hade han, förutsatt att han valt Spiltan Aktiefond Investmentbolag som jag, haft 260 000 kronor att spela med i sina framtida börsäventyr. Mig veteligen sitter han fortfarande att väntar. 

TIME IN MARKET > TIMING THE MARKET

Men det var inte det jag hade tänkt skriva om idag, utan om ett minne från förr som av oklar anledning pockade på min uppmärksamhet när jag häromdagen stod och rörde runt i den häxkittel som är min bokashikompost. Det handlar om val i livet, fokus ekonomi. Ni ska nu få höra berättelsen om min forna kollega, låt oss kalla henne Malin. Ber om ursäkt för ett endimensionellt porträtt, jag kände henne inte särskilt bra.

Berättelsen om Malin

Malin föddes någonstans i Sverige och växte upp i en typisk medelklassmiljö. Föräldrarna var akademiker av typen lärare och i 20-årsåldern flyttade hon till Stockholm i jakt på det som folk är när de flyttar till Stockholm (karriär, action). Det gick väl sissådär med karriären och efter en sväng in i vården landade hon på ett industriföretag i förorten och blev kollega med moi.

Det var uppenbart att Malin, trots att hon inte jobbade med sälj som jag, avskydde sitt jobb. Kanske var det de konstanta gäspningarna? Eller den slokande kroppshållningen? För den som var dålig på kroppsspråk kunde man få en hint av det som kom ut ur Malins mun, saker som "Aaaargh äntligen fredag fy fan..." eller "Måndag! Skjut mig!" samt diverse skitsnack om den egna chefen och arbetsplatsen inför den som orkade höra på. 

Jag var, tro det eller ej, vid den här tidpunkten rätt bra på att fejka arbetsmotivation. Jag hade precis snöat in på FIRE och insett att jag bara var där på genomresa vilket gjorde mig på oproportionerligt gott humör måndag-fredag. Det var alltså med FIRE-linser jag bevittnade nedan skeende. 

En tragisk vändpunkt

Efter en tids sjukdom dör Malins pappa, den enda kvarvarande föräldern där Malin var ensambarn. Efter lämnar han ett lågt belånat hus på en hyfsat attraktiv ort samt diverse prylar (tänk: bilar, elektro-gadgets). 

Malin sörjde sin far, men rätt snart var hon på banan igen. Prylar avyttrades i rask takt, vilket gjorde mig imponerad. Jag tänkte att hon nu skulle ta tillfället i akt och sälja huset och därefter investera i en frihetsfond så att hon på sikt (genast?) skulle slippa det jobb som hon så uppenbart vantrivdes med.

Icke! Malin skulle behålla huset, på bekvämt avstånd 40 mil bort. Hon tar således över de lån som fadern haft, som i kombination med innerstadslägenhetens lån blir rätt saftiga. Pappans hus genomgår viss renovering, vilket jag tyckte var märkligt eftersom hon aldrig hann vara där. 

Inte heller hade hon några planer på att flytta dit. Det var mer ett "nice to have" och om jag inte minns fel semestrade hon och sambon där max ett par veckor om året. Då brukade hon vara på dåligt humör efteråt, eftersom veckorna mest gått åt till gräsklippning och annat hemmansröj. Efter några år hittade hon en firma som kunde trimma trädgården åt henne när hon inte var där. Jag hoppas att hon riktigt njöt i tanken åt att ha en välvårdad tomt 40 mil bort. Kanske skickade firman bilder? 

Parallellt med detta påbörjas renovering av Stockholmslägenheten. Malin passade också på att skaffa en helt ny garderob, ny hemelektronik, ny hund, extentions (män: googla) och gick på olika kroppsbehandlingar med en imponerande regelbundenhet. Jag kanske inte ens behöver nämna att hon och sambon reste rätt mycket utomlands också under dessa första feta år. 

Efter ett par år hintar Malin (för som ni redan förstått var hon inte talträngd) att det inte längre fanns några pengar kvar från arvet. Pappans besparingar och pengarna från prylförsäljningarna var slut. Dessutom hade hon ökat på lånet av pappans hus, för att kunna göra X eller Y (minns inte vad) med huset. Hon var med andra ord lika fast som tidigare.

Malin blir på smällen

Så sker miraklet (enligt Malin). Hon blir på smällen och går på föräldraledighet. Miraklet utgörs enligt henne av att hon nu slipper jobba. "Jag ska vara på smällen resten av mitt yrkesliv" anförtrodde hon mig (och övriga kollegor) vid kaffeautomaten. Mannen fick inte ta en dag, "han gillar ju sitt jobb". 

När jag slutade var hon inne på barn två och hon och mannen hade uppgraderat sitt boende till villa i förorten, med vidhörande fetlån. Ny bil skaffade de givetvis. Det måste vara säääkert för baaarnen (för som ni vet är bara SUVar säkra för barn).

Malins alternativ

Om man likt en fé hade fått gå in och peta i Malins beslutsmaskineri någon gång där kring faderns död hade man kunnat tänka sig några olika scenarios:

1) Malin behåller pappans hus och hyr ut det. Hon använder hyresintäkten till att kunna gå ner på deltid eller ännu hellre - skola om sig så att hon hade kunnat skaffa ett jobb hon inte avskydde (hon kändes inte riktigt som FIRE-material, men att byta yrke hade nog inte suttit fel).

2) Hon hade kunnat sälja huset med dess innehåll och lagt pengarna på börsen. Med den börsavkastning vi haft sedan dess hade hon med stor sannolikhet varit FI nu.

3) Hon hade kunnat göra en 180-gradare: Sålt lägenheten i Stockholm, flyttat till pappans hus och leva ett för henne bra liv. Exempelvis envisades hon att ha hund i centrala Stockholm. Ni som har eller har haft hund i centrala Stockholm vet hur dyrt och obekvämt det är. Det är lättare att få en hundkompatibel tillvaro utanför storstaden. 

I huset hade hon sedan kunnat klämma fram en hel kull med ungar på sin gamla SGI och därefter sedan i lugn och ro försökt hitta en livsinriktning som känts ok. Med tanke på den värdestegring deras innerstadslägenhet hade genomgått sedan inflytt hade avkastningen på vinsten, i kombination med penga-arv och prylförsäljningen, troligtvis kunnat hålla henne flytande. Förutsatt att hon nöjt sig med en enklare livsstil.

Men Malin valde att lägga in nästa växel i status quo. Inte så märkligt kanske. Människan är ett samlande djur och vi gör oss ogärna av med saker. Att skala ner, förenkla och avyttra är inte helt naturligt för oss. Se på alla de Lyxfällandeltagare som samlar på motordrivna fordon. Går icke att göra sig av med. Än mindre hästar, men här känner jag att jag kommer att få mothugg av Fri2032 så jag lämnar det spåret.

Hade Malin haft en antydan till minimalist eller essentialist i sig hade hon varit snudd på fri alternativt helt fri idag. Jag vet i ärlighetens namn inte vad hon gör nu, kanske är hon kvar på min gamla arbetsplats. Kanske sitter hon där och suckar och begrundar sin livslott - att för evigt tillbringa 8-16 på ett jobb hon avskyr, allt medan tallbarren ansamlas i takrännorna på faderns gamla hus och hundvakten ånyo sjukanmält sig så att hon måste åka hem till förorten på lunchen.

Har du någon Malin i din närhet? Det vill säga en person som haft möjligheten att arrangera sitt liv på ett mer, hur ska vi säga, optimalt sätt men som valt att inte göra det? 

Mvh/

FruEfficientBadass

Läsarmail: Kreativa barntips sökes!

Tack alla ni som skickat gästinlägg. Jag har nu en hel julimatta (men publicerar från och med nu endast måndag och torsdag) och det känns så bra! Jag kanske sticker in något eget emellanåt också, vi får se. 

Jag tackar på förhand Angela Merkel för dagens bidrag och uppmanar er att vara era allra skarpaste jag i kommentatorsfältet för det här är ett aktuellt ämne för många.

Angelas historia

"Jag bor i Närke. Jag är ensamstående mamma till tvillingar på 7 år. Jag har barnen på heltid förutom varannan helg då de hälsar på sin pappa. Jag jobbar heltid på blabla med projektledning av blabla. Eller gjorde. Sedan tio månader tillbaka är jag sjukskriven för utmattning.

Allt började nog när barnen kom. Helt plötsligt blev det viktigt att de fick ett liv som påminde om ”alla andras”. Kraven inombords snurrade igång. Tidigare hade jag faktiskt inte känt så. När barnen var 3 år separerade jag från barnens pappa. Jag köpte ett hus tio mil bort. Det var inte det hus jag ville ha men bostadsmarknaden var galen och jag var desperat i och med separationen. Det är 83 kvadrat men med en rejäl tomt. Först tänkte jag bygga ut, renovera, fixa... men så fick ena barnet en sjukdom. En sjukdom som kräver omsorg dygnet runt. 

Första halvåret sov jag knappt. Samtidigt fick jag sparken från firman jag tidigare arbetade på, den hade blivit uppköpt och de hade sin egen personal. Inte mig emot. Jag var redan helt slut. Men så ringde en rekryteringsfirma och ville att jag skulle jobba som konsult åt blabla. Ett år senare köpte blabla över mig och jag blev fast anställd. Samtidigt lärde jag mig hantera barnets sjukdom och slogs mot skola så mitt barn fick rätt hjälp så att han ens kan gå i skolan.

Mitt arbete är hektiskt. Vi har nu gjort andra omstruktureringen på tre år. När jag blev sjukskriven ansvarade jag för fem olika projekt samt var mentor. Det var helt galet. Jag jobbade ofta över (fast vi har förtroendearbetstid så det räknas inte som övertid). Jag hade som sagt var planer på hur jag skulle få huset mer likvärdigt alla andras men så ramlade jag över Åsa Axelssons bok. Sen började jag läsa alla andra böcker i ämnet och din blogg. Jag blev intresserad av minimalism, ett enklare liv och nu vill jag inte alls renovera eller bygga ut. Våra 83 kvadrat är alldeles lagom för oss. Mitt huslån är pyttelitet, jag köpte huset för runt miljonen. Tror jag har runt 670 000 i lån. Inget mer. 

Jag har börjat spara och kom snabbt en bit på väg. Indexfonder givetvis. Jag har en begagnad bil, inga lån där heller. Jag tjänar hyfsat. Min enda lyx i livet är mina husdjur, två hundar och en katt (skrattade förresten gott åt meningen i din bok om ”märkeshund” - hur ser en sån ut?). Nu börjar ju jag sikta mot frihet. Kunna jobba mindre. Njuta av livet på ett så där alldeles lagom vis. Förnöjsamhet, du vet. 

Men min dotter är inte riktigt med mig. Nu är ju hon bara 7,5 år så jag har inte diskuterat saken ingående med henne. Vi har inte pratat om saken alls. Men jag ser vartåt det barkar. Hon har varit i djup kris den här veckan då hon insett att en av hennes kompisar har en stor badtunna hemma. Hon var bjuden hem till dem för bad och lek.  Ett annat barn har en lekstuga (fast barnen lekar aldrig i den har barnets mamma avslöjat för mig). Några barn ska till blabla nöjespark nu i helgen. Och min dotter är avundsjuk. Hon tycker inte längre om vårt hus och jag är superdum som inte genast kör henne till nöjesparken (hon har varit där för två år sedan men det räknades tydligen inte). 

Jag känner hur detta fantastiska lilla barn börjar jämföra vår värld med sina vänners. Jag trodde faktiskt det skulle dröja ett par år till. Och jag känner hur nöjd jag är med det lilla vi har. Så min fråga till dig, eller kanske mer förslag på ämne att skriva om, gäller hur man hanterar sådana här situationer? Man vill ju inte att barnen ska känna sig ”utanför” bara för att deras mamma valt en lugnare väg. Hur kan man hjälpa barnen att slippa consumer sucker-lidandet? Hur får man dem att sluta jämföra? Hur långt ska man gå för att gå dem till mötes men ändå kunna fortsätta spara mot målet att bli fri? Vart går gränsen? Jag vill att barnen ska få känna sig som alla andra, men jag vill inte lägga pengar på det, kort sagt. Vore kul om du delade med dig av dina tankar runt detta!

Mvh

AM"

Min respons till Angelas historia

Vilket göttigt mail! Och då menar jag att det innehöll så mycket jag har tankar om. Om du frågar mig, vars yngsta barn är 12 och äldsta 16, skulle jag lite råbarkat säga: Försök att ta dotterns input med ett kilo salt. Hon är så liten än. De saker hon ser och vill ha är impulsdrivna. Vilket barn vill INTE ha en pool, en studsmatta/lekstuga/ponny? ALLA! Tricket är att de är just barn med barnhjärnor. Att låta din - kloka och smarta bör tilläggas - livsstrategi påverkas av en sjuårings hjärna är inte bara kortsiktigt. Det är dessutom verkningslöst. 

För så fort du låtit gräva den där poolen, bygga lekstugan osv. kommer hon att ha blicken på något annat. (Däremot kommer hon som 16-åring vara mäkta nöjd över att hennes indexsparande morsa kan betala för moppekort/språkresa och tror du då att hon kommer att minnas det där uteblivna nöjesparksbesöket? Vad minns du själv från ålder 7?

Man kan också vända på det. Du verkar vara en smart person. Om du klurar lite kan du säkert hitta sätt att kicka parent peer ass. Låna återkommande grannens hund som barnen får gulla med. Köp utklädningskläder på loppis och arrangera en modevisning hemma (de får göra spellistan). Ha picknick på vardagsrumsgolvet. Ta med dem till närmsta storstad en gång om året och bjud på lunch på stans finaste etablissement där de får känna sig som vuxna. Allt medan deras kompisar serveras kina take-away hemma löpande, helt utan finess. Köp ingredienser till roliga bak (=cup cakes, cake pops) och anordna ett ”hela england bakar” hemma där du bjuder in ett par barnkompisar och anordna baktävling.

Tälta i trädgården, ät som sjörövare med händerna, tidningspapper på bordet. Narrativet blir: ”Vi kanske inte hade råd med pool, men vi fick tid, uppmärksamhet och hade roligare än andra barn”. Personligen försöker jag sålla grovt bland mina barns infall och ha blicken på slutmålet: vuxna individer med överlag tillfredsställande uppväxt och ett rejält startkapital på banken. Du har rätt instinkt, odla den. Kreativitet is king."

Vad har du att säga till Angela?

Mvh/
FruEfficientBadass

Mina frugala jeans

Om morgonpigga läsare undrar varför det redan finns tre kommentarer till detta inlägg beror det på att jag i min förvirring lade ut dubbletter i måndags. 

Det perfekta jeansparet

I skiftet till sommargarderob stod det klart att jag hade alldeles för många byxor av chinostyp och inga jeans. I samband med att jag målade om TV-rummet och knäckte ryggen hade jag emellertid hittat två par jeans jag tidigare använt men som jag av någon anledning bedömt inte dög längre, varför de hamnat på hyllan med målarkläder. 

Det hela var obegripligt eftersom det ena paret var perfekt boy friend fit och det andra high waist slim cut perfekt för i princip hela min garderob, eftersom det ofta glipar sig mellan överdel och underdel vilket jag avskyr nästa lika mycket som Kuckelimuck Bank. 

Kanske var det bara ett resultat av Removal Effect, det vill säga den känsla av förtjusning som uppstår när man varit ifrån ett plagg under en längre tid. Jag älskade jeansen! Dessvärre hade jag ju målat i dem, så de till höger hade vita fläckar av linoljefärg på och inte ens i fast fashionindustrin kan jag tänka mig att det i någon av årets 52 cykler kommer att bli trend med linoljefläckade blåjeans. 

Jag besöker skräddaren

Så jag lämnade in de blå jeansen till ortens enda skräddare. Han är en fin liten farbror som aldrig ifrågasätter mina påfund. Inte heller detta - att sy över de vita fläckarna och strecken med bomullstråd. Se så drägligt det blev!


Och kommer man ut i dagsljus syns det nästan inte alls. Ekvationen skevar lite eftersom det kostade 150 kronor att låta honom sy över fläckarna. Jag hade nästan fått ett nytt par jeans av samma märke (HM) för det priset. För att inte tala om hur många brallor jag hade kunnat klicka hem från Sellpy. Men nu har jag förstått att Sellpy är Djäfvulen och dessutom är det inte kronor och ören som är poängen här.

Poängen är att jag tog något som fanns under mitt tak och förädlade det till att matcha mina behov och sofistikerade förväntningar. Och det känns gött i själen. Dessutom gav jag en lokal förmåga lite jobb. 

Har du återupptäckt ett gammalt plagg i gömmorna som tagits i nåder igen?

Mvh/
FruEfficientBadass

Att älska sin matta

Tack snälla ni för alla fina kommentarer i förra inlägget. Jag blev helt varm i hjärtat, var nästan på väg att skapa en emoji här, så ur balans är jag. Ni är så kloka och kärleksfulla, vad har jag gjort för att förtjäna en sådan läsekrets? Drog också på smilbanden för första gången på flera dagar av den kommentator som föreslog Theresa Williams som gästbloggare. Tänk om hon är en riktig person, bara med en rejält seg hang-up?

Jag har nu runt tio (kanske fler?) gästinlägg i inkorgen redo att bakas ut och jag tänkte göra som så att jag från och med nästa vecka postar måndagar och torsdagar. Får se ratio gäst/eget. Kanske varvar jag. 

Anyheuw. Ni kanske undrar hur en städmanisk pedant hanterar livskriser av det slag jag nu befinner mig i. Onlineterapi, meditation, anhöriggrupp? Icke. Man läser om Fumio Sasakis "Hejdå saker" och vid denna genomläsning fastnade jag vid en tanke. Han skriver:

"Det sägs att en ägodel är något man bryr sig väldigt mycket om. (...) Att vara totalt medveten om ett fåtal ägodelar man verkligen uppskattar istället för att vara godtyckligt varse en hel hög med ting kan dubbla, eller tredubbla, känslan inför våra saker."

Mina dyra budgetglasögon

Jag tänker på mitt bruk av solglasögon. Under mina consumer sucker-år hade jag en fem-sex stycken av mellanpris som skrotade runt i olika lådor, i bilen och i väskan. Pö om pö har dessa fasats ut och istället köpte jag ett dyrpar (fortfarande consumer sucker-år) av märket Coach som i skrivande stund har runt sju år på nacken.


Jag minns i ärlighetens namn inte vad de kostade men det var fyrsiffrigt. Poängen är att jag älskar dem. De är tidlösa i sin Jackie O-storlek och ljuset silas behagligt genom dem, utan att för den skull mörka utsikten som är fallet med en del billigare varianter. Jag har fortfarande kvar det otympliga fodralet och det händer att jag packar ner dem i detta inför resor. Den gamla kollektionen av skeva, osköna och fula brillor har med åren gått sönder och hamnat på återvinningscentralen. Tillfredsställelsen när jag tar dem på mig är stor, varje gång. Varje Gång.

Bry dig om din matta

Sasaki: "Den amerikanska poeten Allen Ginsberg sa en gång att om man bryr sig om sin matta dubbelt så mycket är det som att äga två". Trots att jag nu äger runt fem gånger så få solglasögon som fordom upplever jag betydligt större tillfredsställelse med sakernas tillstånd. Jag kan duplicera denna känsla överallt i mitt hem.

1) Min pyjamas, en svart historia med vita kanter jag fyndköpte på Sellpy i vintras. Japanskt märke, oerhört skön passform. Älskar den varje gång jag tar den på mig. Har inga andra nattkläder utan får sova i Chanel #5 den natt den hänger på tork.

2) Vår bil, som jag tidigare skrivit ett inlägg om. Älskar den jäveln.

3) Min sommarclutch av märket Tommy Hilfiger. Den är beige, den är nätt, den rymmer allt man kan tänkas behöva på vift, den går att trä över magen och den kan bli en aftonväska om jag tar av bandet. 

4) Mina två par jeans (inlägg to come). Behöver inte en jeansgarderob där det ligger staplar av mer eller mindre negligerade brallor.

5) Min enkla standardlunch bestående av stekt potatis och ägg, lite sallad på det Just nu växer det dessutom i odlingslådan så jag kan gå och plocka direkt från landet. Den bästa av luncher för den äts när och hur jag vill, d.v.s. i frihet. Jag kan fortsätta hur länge som helst. 

En sann berättelse från den verkliga världen

Jag kan också dra paralleller med andra förhållningssätt runt omkring mig. Min konstnärliga ledares man har fått lite cash på hand och genast börjar han förlänga sin bucket list. Just nu är det en 40 fots båt han vill ha, trots att han redan har en 33a (kan minnas måttet fel här, är inte jättebra på båtar, förväxlar gärna fot med tum exempelvis). Min vän är inte bara frugal utan en dopamin-hacker i det att hon vet att endast lägga pengar på sådant som skänker henne långvarig tillfredsställelse. Av typen bra löparskor för att hon gillar att springa. Hon var måttligt imponerad av mannens båtcraving.

Mannen: "Men jag har velat ha en 40-fotare sedan jag var liten!"

Hon: "Verkligen? Visste du ens var fot var när du var liten? Du visste att du ville ha en segelbåt, det är en sak. Men tror du verkligen att några fot (fötter? min fråga) mer kommer att göra dig lycklig?"

Mannen: "Men den står på min bucket list!"

Hon: "Men din bucket list uppgraderas ju hela tiden. När du väl gått till 40 fot kommer du att vilja ha en ännu större båt. Vilket blir komiskt då barnen inte längre följer med så det är du och jag som ska vara på den där båten. Exakt när tror du att du blir nöjd?"

Mannen: "..."

Till hans försvar ska sägas att han resonerar som merparten av svenne bananas. Uppgradera är en livsstil, ett sätt att hantera tillvaron och, vad vet jag, rädslan för döden. Nej förresten, nu drar jag för stora växlar på det. Han var nog bara båtsugen. Men jag kan ge min vänstra tumme på att ingen i hans bekantskapskrets, förutom hans fru, ifrågasätter hans strävan.

Varför spara över huvud taget?

Nu handlar i och för sig inte det här om att skaffa fler av något, utan om att ersätta ett objekt med ett finare objekt. Vilket ju är precis det jag gjorde med mina solbrillor med gott utfall. Men i exemplet ovan handlar det inte bara om båtar. Det är klockor, bilar, kläder och andra gadgets. 

Vi har återkommande talat om hur vi kan formas av uppväxten. Gissningsvis var det lite småtufft ekonomiskt för hans del. Det var inte tal om att åka på utlandsresor eller förnya bil vart tredje år (buhu), utan denna typ av kapitalvarukarriär är något han ägnat sig åt i vuxen ålder. 

Hans fru hade det inte särskilt extravagant under sin uppväxt heller, men i hennes uppväxtmiljö var det nog inte lika prylfixerat. Eller så är hon bättre på att identifiera samband. Exempelvis har hon sedan några år avsatt så stor del av sin disponibla inkomst att hon nu passerar tvåmiljonersstrecket, med möjlighet att inom snar framtid utforma sitt liv precis som hon vill.

Brinke kommenterade i samband med ett liknande inlägg:

"Så när Ingenjörsutbildningen var genomförd och första jobbet i hamn då rann det ut pengar. Aldrig mer än jag hade råd med men det sparades ju inte direkt någonting heller. I tio år höll det på innan jag började snegla på det här med minimalism. Men det tog några år till innan jag kom på vad jag skulle göra med alla pengarna som nu inte spenderades."

Här närmar vi oss pudelns kärna: Gemene man saknar motivation att spara. Man ser inte poängen. Jag vet precis hur de känner, för det var så jag kände mina första 37 levnadsår. Visst, det var kul att kunna spara ihop till en resa eller ett kapitalinköp av något slag. Framför allt var det kul att sätta sprätt på pengarna vid löning. För vad annat kunde man göra? Att spara till pensionen lät ju så snarktråkigt och dödsnära att det inte fanns på kartan.

Tänk om jag upptäckt FIRE tidigare. Tänk om någon försökt att förklara grunderna i investering, ränta på ränta-effekten till exempel. Tanken svindlar. Men som ni minns finns en oskriven regel i dessa fora och det är att inte gräma sig över förlorad sparslant.

Fördelarna med att älska sina få prylar  

Men åter till minimalismen och att, åtminstone symboliskt, ha en eller ett av saker. Det får flera positiva följdverkningar:

- Du gillar det du har mer = ökad livstillfredsställelse.

- Saken är troligtvis snyggare eftersom du valt den med omsorg och tar hand om den.

- Du spar shitloads of money både för att du slipper att löpande skaffa nytt eller parallell-varor, men också för att du slipper betala för onödig bostads- eller förrådsyta för att härbärgera sakerna. Dessutom kan du sälja överflödiga saker när du väl identifierat din nyckel-item.

Har du några exempel på den symboliska "mattan", en sak du bara har en av men som en svenne banan troligtvis har fem av?

Mvh/

FruEfficientBadass


Bloggpaus?

Tanken har föresvävat mig att ta en paus från bloggandet. Inte för att jag tröttnat på den utan för att livet just nu är en handfull. Jag har i regel inget emot att vara personlig här på bloggen (herregud, jag har ju avslöjat detaljer om mig själv här som knappt mina närmaste vänner känner till), men känner att jag nu beträder obruten mark eftersom det är så jobbigt och så NU. 

En mig närstående, låt oss för enkelhetens skull anta att det är min man, har drabbats av psykisk ohälsa. Inget spektakulärt, utan en folksjukdom. Varför? Vi borde ju leva the high life här på landet utan ett bekymmersmoln på himlen? Jag har i nuläget inga svar på varför, men det finns en predisposition genetiskt och han har varit med om liknande i sin ungdom. Inte heller är det för tillfället så prioriterat att ha svar på varför, eftersom allt fokus ligger på att försöka parera och lindra det obeskrivliga obehag som han känner just nu. 

Min tid har sedan början av maj gått ut på att försöka hjälpa honom att få den vård han behöver. När det blivit för svårt har han valt att bli inlagd. I skrivande stund, i fredags, är han hemma men vi vet inte hur länge det varar eftersom det går upp och ner hela tiden. Medicinsk kalibrering pågår för fullt. Men ni som har erfarenhet vet att kalibrering av psykofarmaka inte är en quick fix. Och jag avskyr när saker inte går att lösa med en quick fix. Hela situationen är olidlig. Inte minst för honom, men även för alla omkring. 

Ni har ju själva märkt att jag är frånvarande i kommentatorsfältet och att inläggen kommer lite huller om buller. Ibland missar jag att posta och ibland får ni två på en dag. Inte heller orkar eller jag hinner jag att läsa systerbloggarna vilket är trist. Ingen ordning. Ungefär som i mitt liv i övrigt med andra ord. 

Att jag trots mitt privata debacle fortsatt att publicera inlägg beror på att jag redan vid insjuknandet hade en sex veckor lång inläggsmatta. Det var när jag innan helgen kunde konstatera att jag inte längre har en inläggsmatta utan endast tre utkast, som jag började fundera. Så här funderade jag:

- Jag har noll inspiration eller ork att ägna mig åt sådant jag normalt ägnar mig åt (d.v.s. rensa i skåp och lådor samt skriva inlägg om det). Kanske borde jag pausa tills ordningen är något sånär återställd? 

- Å andra sidan är bloggen en tröst i detta tumult, en sorts påminnelse om att livet kan vara något annat (granulär analys av frugala tilltag i vardagen). Den blir en sorts andrum från den anomali det innebär att sitta i estetiskt ofullkomliga väntrum eller annat som präglar min vardag för tillfället. Jag lyckas till och med fnissa lite ibland när jag läser era kommentarer, vilket jag tror är bra för såväl mig och den drabbade. Jag VILL helt enkelt inte pausa.

Varje gång jag under dessa veckor fått ett läsarmail har jag emellertid blivit glad. Dels för att jag gillar läsarmail, men också för att jag ofta kan baka inlägg på dem och slipper ha dåligt samvete över att jag saknar inspiration. 

Hjälp mig. Jag har en blogg med en fantastiskt verbal, rolig och smart läsarskara. Visst kan ni skriva gästinlägg under en period? Kommentatorsfältet sköter ni galant själva, med föredömligt tonläge och stringens. KAN ni inte förse mig med lite text under juli månad? Det kan vara allt från konkreta sparknep till livshistorier, best case practices, frugala recept, knep och life hacks, frågor till kommentatorsfältet, vad som helst. 

För enkelhetens skull, ange vilken pseudonym ni vill ha (N.B. jag använder aldrig de namn som står som mailavsändare, men tänker att har man otur väljer jag en pseudonym som ligger i närheten av ert riktiga namn) och maska allt ni inte vill ska synas på bloggen. D.v.s. om ni bor i Finkelbo skriver ni Umeå, har ni ett hus i mexitegel skriver ni eternit etc. Allt som går att härleda till en idag levande individ måste dribblas bort, för så säger GDPR. Det är också enda sättet vi kan hålla vårt ljusskygga nätverk med suspekt agenda (att leva lugnt och miljövänligt) bortom strålkastarljuset, så var noggrann.

Min inkorg är öppen. fruefficientbadass(at)gmail.com. Och kom ihåg: Det kan vara stort som smått. Jag tänkte också ha några "tomma" inlägg med bara en läsarfråga av typen: Dina bästa frugala sommarrecept etc. där ni får fylla på i kommentatorsfältet. Ett komentatorsfält som enklast nås via PC i det fall ni har svårt att kommentera från mobil eller surfplatta. Någon läare tipsade också om att använda annan webbläsare än Chrome (Firefox? Mozilla Godzilla minns ej).


Mvh/
FruEfficientBadass

Sommarhack: Nyhetsdetox

Att sluta ta till sig nyhetsprodukter är en av de bästa sakerna du kan göra för ditt välbefinnande. Det finns studier på det, jag orkar bara inte leta upp dem. Som du vet är jag stor fan av populariserad evolutionspsykologi och jag återkommer till det i min slutkläm. 

Nyheter är produkter likt yoghurt och tubsockor

Efter att själv ha läst journalistik och arbetat på redaktion kan jag anse mig att ha ett visst mandat att uttala mig i frågan. Så här:

- Även inom en konservativ nyhetsorganisation talar man om en nyhets tröskelvärde och den så kallade åfanismen (att mottagaren av nyheten ska utbrista, om så än i sitt hövve: "Å fan!"). En händelse som inte framkallar denna reaktion sållas bort i ett tidigt skede. 

- Fokus ligger på konflikt. Konflikt är i nyhetsproduktionssammanhang något positivt. Det kan handla om allt från krigskonflikter till jidder mellan två kändisar på Facebook. Konflikt säljer. Varför? Antagligen för att folk är dumma i huvudet, men det är min högst subjektiva åsikt.

- Det som händer idag är intressant. Det som hände igår är dött. Det som händer på lång sikt, det vill säga trender i samhället eller världsförbättring (eller för den delen världsförsämring) är dött. Det gäller att fånga här och nu. Det som levereras är alltså kortfattade brottstycken ur dagens händelseflöde. Ytterst sällan satta i ett större sammanhang. Gärna konflikter, katastrofer, olyckor, mord etc. Det vet du ju.

- Nyhetsmediernas främsta morot är att överleva. För att göra det måste man få in annonspengar och för att få in annonspengar måste man få in läsaren eller lyssnaren. Det gör man genom att servera nyheter som skrämmer, upprör och i undantagsfall lockar ("gå ner tio kilo på två dar").

- Även statligt finansierad media behöver ha folks uppmärksamhet eftersom ingen kommer att vilja bidra till public service om ingen kollar. M a o skulle det inte förvåna mig om public service försvinner, alternativt kraftigt reducerad, inom loppet av några decennier. Mina barn vet inte ens hur man tittar på tablå-tv. "Vadå, måste man vänta in ett visst klockslag?”. Med undantag av någon tweeniesåpa kollar de inte heller på programmen.

Nyhetsproducenterna vill överleva och du är nyckel

För att sammanfatta det handlar nyhetsproduktion om att attrahera och hålla kvar nyhetskonsumentens uppmärksamhet så ofta och så länge som möjligt. De budskap som förmedlas är dagsaktuella och i majoriteten av fallen, negativa.

Intensiteten ökar i takt med digitaliseringen. Ett mord du förr läste om i morgontidningen får du nu pushnotiser om. Sen läser du om det på olika nyhetssajter. Sen trattas det runt i sociala medier och på olika poddar och ledarsidor, i det fall man kan göra politisk vinkel på det. Och när dammet lagt sig är det dags för rättegång så på med maskineriet igen. Ett kaleidoskop av stimuli skapad av en och samma händelse som för bara en generation hade passerat på en dag. 

Är det inte bra då, att vältra sig i hur jävligt allting är? I viss mån ja, särskilt om nyhetsproducenten inte nöjer sig med att skrapa på ytan utan ägnar sig åt kvalitativ, grävande journalistik. Tumme upp på det. 

Men det inte är så bra för våra psyken att ständigt bombarderas med negativa nyhetshändelser i notisform, utan annat syfte än att dra dit målgruppen. Vi får lätt intryck av att "det var bättre förr" och andra vanföreställningar. Nyhetsmedierna vet att det inte var bättre förr. Av den anledningen kryssar man gärna förbi långsiktig data i sin nyhetsframställan. Det hade rent ut sagt blivit astråkig tidning om man grottat ner sig i positiva långkurvor av den sort som står att finna i exempelvis FN-data. De hade då sålt färre annonser och sen game over. Nej, skräck och underhållning är det vinnande konceptet för att hålla kvar nyhetskonsumentens uppmärksamhet och därmed annonsintäkterna.

Underhållning ja. Ni som läst journalistik vet ju att den går ut på att förmedla samhällsinformation, vara forum för debatt, granska makten och - vara underhållning. Det ska vara spännande att ta del av nyheter. Vad hände där bakom kulisserna på Paradise Hotel? Exakt hur gick styckmordet till? Dregel dregel.

Sen finns det ju i min mening mediahus som tar sitt uppdrag mer seriöst. Jag är själv en stor public service-anhängare (åtminstone radio- och poddelen) och jag tycker att Kvartal lyckas i sin ambition att föra en mer avancerad samhällsdiskussion där man bjuder in gäster från hela det politiska spektrat. 

Med det sagt. Utsätt dig inte för skiten. Om du inte redan gjort det, gör denna sommar nyhetsfri. Plocka bort pushnotiser och appar. Testa hur det går. Tro mig, under mina år som nyhetsdetoxad gick jag inte miste om en enda stor nyhet. Du lär bli varse. Men du slipper jiddret. Du friar upp hjärnan. Du kan läsa böcker. Du kan, om du verkligen vill förstå orsakssamband, utforska andra ej nyhetsproducerande källor för en större förståelse. Och att öka sin helhetsförståelse är en fantastisk hjärngymnastik. Jämför det med att ösa i dig sockerbitar (clic bait journalism) och äta en fräsch sallad (FN-data). I vanlig ordning rekommenderar jag också Framsteg (Johan Norberg), Upplysning nu (Steven Pinker) och Factfulness (Hans Rosling). 

Och om du är ute och går, lyssna på det här avsnittet i Joe Rogan podcast (#1309) där en av mina idoler, entreprenören Naval Ravikant, ger sin syn på bland annat nyhetsprodukter (76 minuter in cirka). Han säger bland annat:

"In our society, deceases are ones of abundance, not of scarcity. At times when we starved, if I got sugar that was a wonderful thing. If I got a piece of news or gossip that was interesting data, that would have helped my life and moved me forward. If I had a piece of entertainment, that would have been good. Now we are over exposed to everything. The way to survive in modern society is to retreat from it. There is too much society everywhere you go. In your phone, in your ears. Everybody is trying to program everybody. The only solution is to turn it off."

Så vad säger du, en nyhetsdetox under semestern? 

Mvh/
FruEfficientBadass

Från klarhet till klarhet med Kuckelimuck

I slutet av maj stod det klart. Jag var tvungen att göra en artvidrig manöver nämligen flytta över äldsta barnets ISK från Avanza till Kuckelimuck Bank. Varför? Det blev för bökigt – ja jag säger bökigt – på Avanza. Barnet är 16 och varje steg man kan skära ner för att förenkla sparandet i den här åldern är av godo. 

Ett problem i upplägget med att studiebidraget kommer in på Swedbank och investeringarna sker på Avanza: Det måste göras överföringar varje månad. Som ni kanske gissat gör inte Swedbank detta gratis. Herregud. Pengar till extern bank istället för att lägga dem på ett nollräntekonto hos Kuckelimuck, vad tänkte du? 

För det andra har barnet problem att som minderårig logga in med mobilt bank-id på Avanza. Vi fick istället logga in med en autentiseringsapp som bara gick att ladda ner på en apple-enhet vilket gjorde att barnet behövde tillgång till sin iPad inför varje transaktion. 

För det tredje har barnet inte så stora krav vad gäller funktioner. Det är Spiltan Aktiefond Investmentbolag för hela slanten och tro det eller ej: Denna fond HAR Swedbank faktiskt i sitt sortiment, så gentilt, det är ju inte ens deras egna fond.

Jag försöker kommunicera med Swedbank

Sagt och gjort. Jag mailade Kuckelimucks kundservice och bad dem göra ett flyttuppdrag. Jag fick ett raskt svar: ”På grund av corona har vi längre svarstider än vanligt. Vi besvarar ditt mail inom fem arbetsdagar.”

Okej. Låt mig bara bena i den här formuleringen en stund. Hur kan det ta fem (5) arbetsdagar att återkoppla? När jag under pandemin varit i kontakt med andra större etablissemang av typen transportörer och försäkringsbolag, har jag fått svar samma dag eller senast nästföljande. Det gäller exempelvis Apotek Hjärtat inför en TBE-vaccinering, ett företag som gissningsvis har en starkare koppling till pandemirelaterad rusch än en bank. 

Kanske är det ett sjukdomssymtom, att folk med covid gärna vill hänga med Kuckelimuck? En del säger ju att coronaviruset gör att man tänker irrationellt och destruktivt. 

Min gissning är emellertid att det snarare är färre som utför bankärenden i en pandemi, eftersom fokus snarare ligger på att fixa hem matvaror och hjälpa distansarbetande barn än att rodda med ej akuta bankärenden. Att påstå att en besvärande mängd fysiska bankbesök nu byts mot digitala är en något falskklingande förklaring eftersom:

1) Kuckelimuck i princip inte har några fysiska kontor längre så övertippningseffekten torde vara minimal.

2) I den mån de har dem är öppettiderna så begränsade att endast 90+-are ids ta sig dit i ren desperation. 

Min konspirationsteori är att de tar tillfället i akt att skära lite i kundservicebudgeten och då poppade pandemin upp som ett allmänt vedertaget svepskäl. ”Makes sense, pandemi, klart det blir tufft då för stackars storbank med staten i ryggen”, fram med röda spritpennan och organisationsschemat.

Jag blir mycket irriterad på Swedbank

Om ni nu tycker att jag verkar upprörd över ovan kan jag meddela att det bara är uppvärmningen till det som komma skall. För när jag efter de utlovade fem dagarna fortfarande inte fått ett livstecken från banken ringde jag deras kundservice. 

Jag ska för transparensens skull ge dem att de svarade snabbt, det var bara sex personer före mig i tonval #2 Spara, antar att de flesta tryckte #1 Låna, en avdelning hos deras kundservice de gissningsvis bemannar rikligt.

Men sen var det stopp. Med Kuckelimucks säkert på längden och tvären GDPR-certifierade betongbyråkrati kan man inte skaffa minderårig-ISK utan att besöka ett fysiskt bankkontor tillsammans med en eller flera vårdnadshavare. Vilket är mycket märkligt, av de skäl som jag kommer att lista nedan:

1) Som Kuckelimuck redan informerat om i sin mailservice, pågår just nu en pandemi. Det gör att man a) bör undvika onödiga resor och b) undvika att träffa andra människor. Långt ifrån alla orter i Sverige har idag ett Swedbankkontor varför deras lösning är att betrakta som pandemividrig i dubbel bemärkelse.

2) Kuckelimuck är betydligt större och mer resursstark än exempelvis Avanza. Ändå har de senare lyckats lösa problemet med minderårigs ISK på distans utan varken repressalier från FI eller smäll på fingrarna av...vad vet jag, EU. 

3) Kuckelimuck har systematiskt monterat ner merparten av sina bankkontor de senaste femton åren. Hur har man kunnat bedöma att detta är en framgångsrik strategi om man fortfarande vill tvinga in kunder på kontor? Vi har exempelvis inget Swedbank i Hudik. Vi har något som ser ut som ett Swedbank, samma logga und alles. Men när man går in där blir man utmotad med någon luddig motivering om att de visserligen delar art work, men är en annan bank, en ”Sparbankerna” vad nu det betyder. Lös er interna skit! Och byt logga om ni är en annan bank.

I valet och kvalet att ditcha Swedbank

För vår del är det inte någon stor sak. Vi tar tag i det någon gång i Stockholm framöver efter det att jag fått andra sprutan. Där vill jag minnas att de har åtminstone ett kontor som under mycket begränsade tider tar emot människor, ett stenkast från plattan. Ni kan ju tänka er klientelet. Palliativa farbröder och knarkare. Sist jag var där en sommar hade ac:n gått sönder och efter en timme ville även jag ta en sil.

En till konspirationsteori: Swedbanks intresse för sparande kunder är svalt. Man vill ha kunder som lånar. Helst bolån. Det är där pengarna ligger och det är inte jag som säger det

Jag har nu ett dilemma. Förenkla för barnets börshantering och med kräksmak i munnen flytta över ISK:en från Avanza till Swedbank. Eller helt enkelt avstå från det steget och förlita mig på att barnet vid 18 kan logga in problemfritt på Avanza och genomföra sina investeringar i en professionell miljö. Risken med det senare alternativet är att det inte blir några överföringar på grund av ung hjärna. Och överföringsavgiften från Swedbank kommer att bestå 4life.

Frågor till er:

1: Vad skulle du gjort? 

2: När tror ni (om alls) att vi kommer att kunna ha lönekonto etc hos en annan bank än Kuckelimuck så att man kan göra slut för gott?

Mvh/
FruEfficientBadass

Är det farligt att jobba?

Som ett led i min självterapi skrev jag för ett tag sedan ett inlägg om tjänstemannatillvaron och dess charader. Det var kul att läsa era kommentarer och favorit-akronymer från Corporate Sweden. Sen har jag fått en del kommentarer på mailen också. 

Läsarmail om inlägget

"Jag ligger i sängen och skrattar högt, med en klump i magen, åt senaste inlägget, på arbetstid... Ska klura ut hur jag ska rättfärdiga för familjen att mamma säger upp sig från hög lön med stor grad frihet och meningslösa arbetsuppgifter för att jobba i hemtjänsten med i bästa fall halva lönen, mindre ledighet och förslitningsskador på andra ställen än musarm och sittsår men där hjärta och hjärna gör high-five..."

En annan läsare skriver:

"Kort tanke som slog mig då jag läste dagen bloggpost. Det känns ordentligt artvidrigt att leva i den verklighet på arbetsplatsen som du berättar om i inlägget. Lägger man till allt stillasittande som är vanligt bland oss i västvärlden idag är blir man inte direkt förvånad över resultatet stress, nedsatt psykiskt mående.

Min reflektion är att när jag åkt ut på uppdrag till lite oroligare delar av världen är människor inte sena med att påpeka hur farligt det är. Visst, det vore naivt att tro att tjänstgöring i 'Land i Mellanöstern' eller 'Land i Afrika' är riskfritt, men frågan är om ett liv i konstorsbåset där du under 45 veckor per år inte kan påverka din dag, år efter år är mindre farligt? Ja ja, bara en tanke."

Utbrändhet bland tjänstemän

Jag jobbade ett tag i en global livsmedelsorganisation och av någon anledning var Skandinavien grupperat med ett antal länder öster om Polen av typen Ukraina och Kazakhstan. En medioker mellanchef i Danmark eller Sverige kunde göra raketkarriär genom att byta sin tjänst mot en betydligt mer imponerande sådan (insert akronym som börjar på C) genom att byta en tre-fem år  mot ett liv i dessa länder. Varje gång en sådan rockad var på gång minns jag att tugget gick för fullt i fikarummet. "Obehagligt, jag skulle aldrig vilja bo där", "Får man livvakt?".

Jag hörde emellertid aldrig talas om någon expat på vårt bolag (eller annat bolag) som dött vid utlandspostering. Inte heller blev de skottskadade i sina gated communities. Däremot kan jag på rak arm erinra mig ett tjugotal personer som sjukskrevs för psykisk ohälsa under mina fem år på företaget, och det uteslutande hemma i Sverige. Vissa var snabbt åter (av någon anledning gick det snabbare för de som drabbades i lite högre ålder). Men andra kom aldrig tillbaka, åtminstone inte till vår arbetsplats. 

Jag minns särskilt en ung kollega som verkligen la in högsta växeln på jobbet. Han klagade ofta på yrsel och försökte få läkarhjälp med att lokalisera problemet. Men man hittade inget fel på honom. En dag, mitt mellan två kvartalsrapporter som hans överordnade givit honom som "utmaning" trots att de egentligen var chefens jobb, slutade han att dyka upp på jobbet. Ett par månader senare kommunicerades det att han slutat på egen begäran. Jag vet faktiskt inte vad som hände med honom.

Eller på min mans jobb på den tiden han var kanonmat inom revision. Vid tre (3) tillfällen tillkallades ambulans till hans flådiga kontor i centrala Stockholm för att hämta upp kollapsade ungtuppar. Folk som alltså fallit ihop vid sina höj- och sänkbara skrivbord. Uteslutande män, som jobbat dygnets alla vakna timmar veckor i sträck i syfte att få uppdragets partner att kunna glänsa inför kund på utsatt datum. I sin strävan att själva en dag få nå molnfri höjd med partnerstatus och tillhörande fetlön. Men bara ett fåtal nådde dit, resten gav upp på vägen eller tvingades ur cirkusen av hälsoskäl.

Var försiktig

Psykisk ohälsa är ett skit. Jag har sett det på nära håll och jag kan inte tänka mig mycket värre. Jag minns att jag i min tjänstemannadagbok från sista året i ekorrhjulet skrev något i stil med följande:

"Nu är det bara att hålla styrfarten i ett par år till så är jag hyfsat i hamn. Fokus på psykisk balans. Om jag ens misstänker att jag är på väg mot burnout (boreout?) är det avbryt som gäller och det omedelbart. Inga pengar i världen kan kompensera för förlorat psykiskt välmående."


Det är nog inte så märkligt att vi underskattar riskerna med själadödande/stressande arbete. De flesta företag med självaktning jobbar med förebyggande arbete och arbetsmiljöfrågor som en del av sitt operativa arbete. Vilket, ironiskt nog, skapar ännu mer administration och det vet jag eftersom jag varit med i en sådan arbetsmiljögrupp. Behöver jag ens nämna att vi skulle fylla i flödesscheman och processbeskrivningar för att följa upp vårt så kallade EHS-arbete?

Underskatta inte risken med lågintensiv vantrivsel

Jag tror att detta välmenande arbete leder till dubbel stress för somliga. För vad har du att klaga på? En skolad ergonom har pysslat om din arbetsyta och din chef har skickat dig på ledarskapsutbildning hos en KBT-certifierad coach. Och så säger du att du mår dåligt och vantrivs? Mycket märkligt. Så du kniper käft och fortsätter med din compliance-rapport och planerar inför Q4:s forecasts som är ungefär lika tillförlitliga som om din femåring gjort dem vilket alla vet men ingen ids låtsas om. Tomheten inombords och vissheten om att livet pågår därute allt medan du blir en dag äldre även idag.

Stillasittande och meningslösa sysslor tär

Det ligger i människans natur att underskatta risken med odramatiska saker och överskatta risken med dramatiska saker. Det klassiska exemplet är veckan efter elfte september då alla och envar i USA valde bilen istället för flyget med ökad dödlighet som följd. Eftersom fler dör i trafikolyckor än i flygolyckor. Det känns ofarligt att sitta still 10 timmar per dag, men det är det inte. Det känns ofarligt att ta bilen till jobbet istället för att gå eller cykla. Det är det inte. Det känns ofarligt att varje dag känna en tomhet inför de uppgifter man satts att uträtta av sin arbetsgivare. Det är det inte. Stillasittande och meningslösa sysslor tär på kropp och psyke. 

I förlängningen kan det leda till såväl fysiska som psykiska åkommor. Och nej, det hjälper inte att du tränar järnet tre gånger efter jobbet varje vecka, du ska vara i rörelse regelbundet över dagen. Och nej, det hjälper inte att tömma huvudet hos psykologen en gång i månaden för att stå ut. Du ska inte STÅ UT. Du ska konstruera en tillvaro så najs och meningsfull att du inte vill ta semester från den

Men för att göra det behöver du bli rik först. Buhu moment 22. Get rich first. Sen, när du inte längre har den monetära knifven mot strupen, är du fri att skrädda fram ditt fantastiska liv. Semi-FI, Flamingo-FI om du så önskar. Så gjorde jag och det tog mig fyra år att nå dit.

Ta ditt liv på allvar. Underskatta inte riskerna med ett själadödande yrkesliv. Börja spara och investera för att inom en inte alltför avlägsen framtid ha byggt in manöverutrymme i ditt liv. Och minns att även själva resan är som balsam för själen. I samma sekund jag förstod att det var möjligt att gräva sig ut började jag kunna andas igen. Varje månadsöverföring till ISK:en var en vitamininjektion. 

Mvh/
FruEfficientBadass

Frugala sommarben

Mina ludna vinterben

Som ett led i mitt åldrande har jag slutat rakat benen vintertid. Jag har upptäckt att vinterpäls är len och diskret, så länge man håller belysningen dimmad när man ska fira skymning. Jag tror faktiskt inte min man har märkt av denna tantmanöver, eller så är han väluppfostrad nog att hålla tyst. Men nu när sommaren är här känner jag ändå att det är läge att ta tag i benfrågan. Det är lite meckigt att raka benen när man bara har duschkabin. Det är ju en helt annan femma att vältra sig i ett skumbad och efter några minuters uppmjukning av hud langa upp ett ben i luften och hyvla på till tonerna av Chet Baker. I duschen får jag stå och balansera och dra upp benet under mig och det är svårt att få till raklödder under rinnande vatten. Ett alternativ är att placera foten i handfatet och köra en efterrakning. Men eftersom vårt handfat, precis som allt annat i badrummet, bestämdes av en VVS-snubbe utan eftertanke, är det för litet och det skvätter ut stora mängder vatten på golvet under själva akten. Nog om bakgrund.

Min relation till hårborttagning

Jag har ju i mitt corporata liv kommit i kontakt med ett stort antal så kallade finkemsprodukter, det vill säga saker som säljs i hygien- och kosmetikgångarna i dagligvaruhandeln. Ett av dessa varumärken är vax och hårborttagning för hemmabruk. Det här märket köpte mycket mediautrymme tidigt 2000-tal och lanserade löpande nya SKU:s vilket bara är corporate bullskitiska för nya produkter (varför använda ett enkelt ord när man kan hitta på en akronym?). Jag vill minnas att man tog fram en sorts spray eller skum med literpriset en miljard som skulle sprayas på benet och sen skulle hårstråna lösas upp på det mest tärande vis. En metod som sedan kundservice fick höra konsekvenserna av då fölk i regel inte håller sig till bipackssedelns instruktioner utan tror sig få bättre resultat av att trippla verkningstiden. 

Nåväl, dyrt var det och säkert miljövidrigt. Trots det var metoden inte i närheten av lika dyr som den metod jag vid tidpunkten ägnade mig åt: Att gå på salong och låta vaxa benen en gång var sjätte vecka. Herregud. Jag minns faktiskt inte vad det kostade, men en snabb googling ger av handen att det kostar mellan 500-700 kronor. Lägg på 30 procent för armhålor och bikinilinjer, minst. Gånger åtta gånger per år, you do the math och lägg skiten i en indexfond. 

Med andra ord: Jag hyser ett finansiellt förakt för professionell hårborttagning. 

Mina frugala sommarben

Sedan 2015, när den här typen av vansinne upphörde, kör jag en kraftigt förenklad rutin. Observera att jag inte hemfaller åt det absolut billigaste alternativet, att bara tvåla in benen och rafsa runt med en engångshyvel. Nej, jag köper en dedikerad damhyvel (den är pastellfärgad och har ordet "lady" på förpackningen, vilket är den huvudsakliga skillnaden mot en manlig dito) och rakskum.


Jag hade egentligen kunnat köpa manshyvel och mansrakkräm, men eftersom det inte var någon direkt prisskillnad ägnade jag mig åt denna lite eftergift för den kommersiella ansträngningen. Hyveln på bilden, en Bic med fyra medföljande ersättningsblad, kostade runt 40 kronor och rakskummet, Coops egna (troligen tillverkad av någon av märkesjättarna) kostade även den runt 40 kronor. Rakhyvlarna kommer att räcka i fyra år och skummet behöver nog förnyas vartannat år. På fyra år kostar mig släta sommarben (och armhålar om jag öschkar) alltså 120 kronor = 30 kronor per år. Att ställa mot mina tidigare proffs-endeavors på runt 7 000 kronor per år. Vänta, låt mig Excellsnurra:

Det blir alltså 99,6 procent billigare att fixa hårfrågan på egen hand än att nyttja proffsen. Dessutom slipper jag lägga tid på att boka tid, ta mig dit, sitta av tid samt lida vid rycket. En win-win-win, som med i princip all frugal metod. Ett tips är också att du kan smörja benen med balsam innan du rakar dem. Köp billigaste Lidl-sorten. Det ger samma effekt som de där tillkrånglade extra fuktmojängerna som sitter på vissa exklusiva damhyvlar. Innovation is for suckers. 

Fixar du dina ben själv?

Mvh/
FruEfficientBadass

Sommarens bästa lunch 10 kronor

För ett tag sedan hade jag finbesök från Stockholm och gästen hade den goda smaken att ta med sig en levain från Fabrique i storleken av en kraftigt byggd baby. Jag skojar inte om jag säger att jag hade träningsvärk i högerarmen efter att ha skurit upp den. Detta åt vi till lunch tre dagar i rad:


Sommarens godaste bruschetta

- Stek en pressad vitlöksklyfta på medelhög värme i olivolja

- I med ett par skivor surdegsbröd

- Hacka ett par tomater, lite lök, basilika, olivolja, salt och peppar

- Lägg på brödet

Gottigott. Kostnad? Runt en tia. Jag vet det, för jag gjorde en överslagsräkning och även om Fabriques levain kostar skjortan och halva ärmen blev skivpriset bara några kronor. Med egna tomater blir det givetvis ännu godare (om än inte billigare).

Jag köpte två basilika på Lidl som jag petade ner i trädgårdslådorna i förhoppningen om att de kommer att hålla sommaren ut. 

Har du några tips på enkla, billiga sommarluncher?


Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Jag har fått ett par mail av folk som vill få tag i Sparboken asap, exempelvis inför en resa. De undrar om det finns något sätt att genskjuta nätköp, exempelvis genom köp i fysisk butik. Det finns det inte. Eller rättare sagt, bokhandlare kan ta in boken på er begäran, men ledtiden är ändå densamma. Boken är en print-on-demand, så förutom den vanliga ledtiden från ett förlag till exempelvis Bokus, tillkommer en trycktid på tre-fyra dagar. Lägg till detta utleverans från nätdistributörerna och du är uppe i runt två veckor. Det är m a o framförhållning som gäller. D.s.

Varför bor vi där vi bor? En läsares resa

Jag fick ett läsarmail för ett tag sedan som tipsade av hur man blev av med hönsloppor (Frontline, samma medel som för katten, bam i nacken bara). Det visade sig att mannen i fråga gjort patron ur och jag bad honom berätta mer om deras resa. Här har ni en något förkortad version av den:

En läsarens resa mot FIRE

"Vi har tre barn och har alltid velat ge dessa tid, vilket inneburit minimal föräldrapenning och nästan konstant närvaro hemma under småbarnåren. Har t.ex. knappt haft barnen på dagis. En spännande tid var året med det s.k. vårdnadsbidraget då det gällde att kapa alla kostnader som fanns och njuta av utflykter, fynda på barnfyndsmarknader och leva på så lite pengar som möjligt, men med fördelen att ge barnen mycket av vår tid. En värdefull insikt för resten av livet, att det är inte höga löner som skapar livskvalité. Livet på landet precis utanför en medelstor stad i södra Sverige innebar möjlighet att ha höns, kaniner, katt och hund. Vilket jag inte hade under min uppväxt. När sedan barnen började skolan och vi började jobba mer igen (dock aldrig mer än 80%:)) kom ju också större marginaler i ekonomin så att vi kunde börja spara mer. 

Varken jag eller min fru har med oss vikten av sparande på börsen. Utan det var det vanliga i allemansfonder osv. Vilket känns som samma skit som vanliga bankkonton. Det var inte förrän i trettiofemårsåldern jag började läsa på om folk som skapade bättre ekonomi genom månadssparande i aktier. Började prenumerera på Privata Affärer och få erfarenheter genom vissa bra investeringar och andra riktigt usla. Investeringsstrategin har varierat genom åren för att av åldersskäl landa i ett tudelat sparande - där hälften gick in i trygga utdelningsaktier och den andra halvan i tillväxtbolag. Just det sistnämnda har blivit som ett litet gift och efter många många timmars läsande och tänkande blev det teknikbolag med miljöinriktning. Att hitta en Megatrend tidigt och genom hög tillväxt nå FIRE utan att behöva höga löner och sparkvoter. 

Varken jag eller min fru är högavlönade, utan har klart ordinära löner. Efter byten till ISK-konton och en lite seg start 2015-2016 har tillväxten inom green-tech varit extrem med över 100% per år. Det behövs inte speciellt många år för att då komma upp i betydande belopp. När vissa bolag överpresterat och vägt för tungt i portföljen har jag sålt och investerat i tråkbolag inom telekom, livsmedel, fastighet och energi. I år har vi bestämt att ta chansen och kasta oss ut i FIRE trots att utdelningarna fortfarande inte täcker alla kostnader. Men vi har precis sålt huset i södra Sverige och flyttat till ett betydligt billigare hus i norr vilket skapar möjlighet att testa och se. Förhoppningsvis fortsätter tillväxten inom green-tech vilket innebär att vi är "safe" tills nästa år genom ytterligare avsättningar i utdelningsbolag. 

Både jag och min fru ansåg tidigt att ett liv utanför stadens asfalt och stress var bäst ställe att bo och bilda familj. Hittade ett billigt hus på landet som efter 20 år var renoverat och tillbyggt in i minsta skrymsle. Allt var tip top, vi var medlemmar i den lokala golfklubben och hade båt i sjön som gav härliga stunder själva eller tillsammans med vänner och barnen. Men skulle det vara så här resten av livet?? Bara mer av samma? 

Den största glädjen fanns på vintern när vi åkte en vecka till fjällen och frossade i skidåkning och vinteraktiviteter. Varje gång vi åkte hem satt jag och frun i bilen och frågade hur vi skulle få mer av just vinter, skidåkning, skoter och fjällvärld. Till slut gnagde frågan "Varför bor vi där vi bor?" ständigt i våra huvuden. Började titta på Hemnet efter hus i Härjedalen och Jämtland. Kraven var att det inte skulle vara för långt till skola och jobb (våra yrkeskategorier finns det behov av i alla svenska orter:)).

En närmast surrealistisk tid följde när vi köpte ett hus i Norrland och försökte hitta hyresgäster till vårt hus i södra Sverige. Vi började söka nya jobb, byte av vårdcentral, tandläkare, skola m.m. Många tyckte nog att vi var galna som ryckte upp barnen och oss själva till ett liv i kyla och snö, som vi egentligen aldrig testat på mer än korta perioder. Men som den trygghetsnarkoman man uppfostrats till skapade vi möjlighet att ångra oss efter ett prövoår, genom att hyra ut vårt hus och då kunna flytta tillbaka om vi ville. Men nu är detta år till ända och alla utom katten trivs som fisken i vattnet med sina nya liv i Norrland. 

Vi tror också det är nyttigt för barnen att se att man faktiskt kan byta liv och flytta för att testa nya idéer och möjligheter. Det finns spännande skillnader mellan vad människor i södra och norra Sverige väljer att prioritera i sina liv som vi aldrig fått uppleva annars. Tiden framför skärmarna har minskat radikalt till förmån för ett mer aktivt liv. Tryggheten för både barn, ungdomar och vuxna är tillbaka. Skolan är lika lugn och trygg som vår egen skolgång under 1980-talet. Avslutningsvis ångrar vi ingenting. Vi hade gjort samma val idag igen. Både för vår egen del, men också för barnens skull. Men hela vår resa började med frågeställningen "Varför bor vi där vi bor?". Nu bor vi på en plats där vi älskar vidderna, miljön, den öronbedövande tystnaden och möjligheten till alla fritidssysselsättningar som finns här uppe. Våra tankar om framtiden går både högt och lågt. Just nu skall vi njuta av vår nyfunna frihet över att äga våra egna liv och bara göra sådant som vi verkligen vill göra. Känns helt underbart!"

Underbart indeed. Tror att han läser, så har ni frågor, peppra på. Jag vill också hoppa på en Megatrend och få 100% i avkastning, gimme.

Mvh/
FruEfficientBadass

Så ska du investera i höst

Investeringstips inför hösten...

...2020 kommer här. Jag påbörjade ett inlägg baserat på en artikel som fångade mitt intresse i SvD för runt nio månader sedan, men det blev aldrig av att jag skrev det klart. Artikeln hade den klickvänliga titeln "Ted blev daytrader under corona - spår börsfall" och flankerades av en stor bild på Ted, en man med side-cut och en stor hämtlatte i näven (mina kommentarer i rött).

"När vi träffar Ted är han stressad. Han vill hinna hämta på dagis innan USA-börsen öppnar:

- Jag halkade in på Twitter och så hittade jag en person som precis när corona förvärrades tipsade om ett bolag i USA som höll på med covid-tester och då började jag undersöka det.

Alltså aargh varför tänkte jag inte på det? I en pandemi vill man såklart testa om man har sjukdomen och då är det ju skitsmart att köpa aktier i ett bolag som gör såna tester?!

Därefter började han följa fler amerikaner som skrev om småbolag och blev daytrader och swingtrader.

(Är det bara jag, eller låter swingtrader lite snuskigt?)

Ted fokuserar mest på New Yorkbörsen. Han har en pessimistisk syn framåt.
– Jag tror att nedgången i höst kan bli betydligt större än under våren. Allt beror på hur pandemin kommer att fortlöpa och hur marknaden reagerar på detta. Dessutom är det val i USA.

Information overload. Den här killen kommer med för många insikter på för liten yta, jag måste ta en power nap. 

Tror du att det är en bubbla på börsen?
– Nej, det vill jag inte påstå. Men folk är överoptimistiska, många sitter hemma utan erfarenhet och har börjat med aktiehandel under corona, det höjer kurserna."
 
(Jag är tyst. Notera att jag är tyst). 

Nu är ju inte syftet med det här inlägget att häckla nyblivna swingtraders (vad ÄR det?) utan att se hur stor vikt man som vanlig medborgare bör lägga vid artiklar av det här slaget. Artiklar, producerade av stora, seriösa mediabolag i syfte att...utbilda massorna? Föra ut samhällsnyttig information? Lära läsarna att bli bättre investerare?

Så här gick börsen hösten 2020

Det är lätt att vara besserwisser med facit i hand. Så låt mig! Först en kort rekapitulering av vad Ted säger i början av september 2020:

"Jag tror att nedgången i höst kan bli betydligt större än under våren."

Den röda pilen markerar intervjutillfället med Ted. Den röda ringen visar den period Ted avser i ovan analys:


Jamen han hade ju nästan rätt? Eftersom Ted med största sannolikhet också är en jävel på att handplocka enskilda aktier (ni vet, som företag som tillverkar coronatester under en coronapandemi) har han nog haft en ännu bättre utveckling än USA-börsen i stort. Grattis Ted!

Om du vill bli en bra investerare - läs inte ekonomimedia

Vad vill jag ha sagt med detta? LÄS INTE EKONOMIMEDIA! Särskilt inte feat. nyblivna aktieproffs. Jag påstår inte att börsen inte kan gå ner eller krascha. Tvärt om, det kommer den att göra. Faktum är att jag råkar veta att den kommer att göra det senare i år. I mitten av oktober närmare bestämt. Jag läste nämligen en Tweet av en expert som sa att...förresten...jag håller det för mig själv, ni är blott amatörer.

Givetvis har jag ingen aning om när börsen kommer att dråsa i backen nästa gång. Jag vet bara att den kommer att göra det och att det är helt i sin ordning. Börsen tar trapporna upp och hissen ner och när hissen satts i rörelse finns det bara en sak att göra: Ta cashen och köpa för allt vad tygen håller. Vem kan motstå en rea? 

"Börsen kommer att krascha i juni"

I detta nu har vi ett börsgeni i bekantskapskretsen som suttit med en stor summa pengar (vi snackar hundratusentals kronor, kanske en mille, jag vet inte) på lönekontot hela våren, eftersom han känner på sig att börsen ska dippa nu i juni. Likt Ted är han företrädesvis intresserad av den amerikanska börsen. Säg mig, är detta typiskt för medelålders män med nyblivet börsintresse? Känns det lite extra ball att utvärdera just amerikanska bolag? Jag är nyfiken på riktigt. 

I vilket fall, det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot denna månad. Han kan ju ha rätt, jag menar, juni är väl en lika sannolik månad som någon annan för en krasch? Och varje månad ropar folk att börsen ska falla så det finns ju alltid någon som kommer att kunna ropa "VAD VAR DET JAG SA!" O Lord, vad han kommer att malla sig då. 

När jag skriver det här inlägget i början av maj har Dow Jones ökat med runt 10 procent sedan årsskiftet och Stockholmsbörsen med det dubbla. Det behövs alltså en rejäl sättning på USA-börsen och en krasch på Stockholmsbörsen för att hans väntan ska ha varit meningsfull. Men vem vet, han kanske har någon tiondels procent ränta på sitt konto hos Kuckelimuck. 

Möjliga orsaker bakom machobeteende på börsen

Ibland tror jag att människor av ovan slag faktiskt inte bryr sig så mycket om avkastningen. Det är spelet. Att lurka runt på Twitter och förena sig med andra börsbröder, att låta käften gå i fikarummet och att drömma sött om det där Klippet de ämnar göra, så fort läget är det rätta. Äran som följer av en korrekt börsförutsägelse. 

Ted hade med stor sannolikhet tagit skärmdump av SvD-artikeln som han sparat i syfte att printa och hänga på kylskåpsdörren i det fall han haft rätt. Ve och fasa om han hade fått rätt. Då hade han suttit i morgonsoffor och Expressen-tv och fått lägga ut om sina känningar och om sin börsmetodik. Och så hade ytterligare några snubbar trillat dit och velat bli marknadstajmare, day/swing whatever (förlåt, men det är faktiskt bevisat att män ägnar sig åt sånt här i större utsträckning än kvinnor, förutom du man som råkar läsa detta just nu då).

Så förena er med min stilla bön om att börsen INTE kommer att falla just i juni. Den får gärna falla årets alla andra månader, men inte i juni. Vi ska trots allt umgås med karln framöver och det låter sig inte göras om han får bekräftat att han är den börsprofet han anser sig vara.

Har du några profeter i din närhet?

Mvh/
FruEfficientBadass