Mjölka pensionsapparaten tidigt ja eller nej?

En sak som jag och min man kom att fundera över i helgen är följande:

Vad händer om man gör några tunga uttag ur den gängse pensionsapparaten (d.v.s. den pension du ser när du loggar in på minpension.se) tidigt, för att istället låta ISK:en jobba vidare under några år? Med tidigt menar jag att pumpa slut ett par av tjänstepensionskontona under 5-10 år istället för att låta dem tugga på livsvarigt. 

Jag har alltid tänkt på den normala pensionen som något abstrakt som jag inte ämnar röra förrän svenne banan gör det, exempelvis vid 67 eller 79 års ålder. Det har helt enkelt känts för läskigt att slakta tidigt och vilket snöpligt slag mot min grandiosa självbild att hamna på sockenstugan vid 85, när side hustle-potentialen kan antas vara förverkad. Allt medan mina dygdiga vänner som sparat sina feta tjänstepensioner åker på rymdresor och dricker spirulinamohitos på mars. 

Men så här diskuterade vi:

1. Vi talar inte om en total likvidiering av hela pensionen under fem år. Snarare att man, lite snabbare än snittet, knapar i sig en del av tjänstepensionen mellan exempelvis 55-65 i den mån så tidiga uttag medges, det diffar stort mellan de poster jag har exempelvis. (Alla som någon gång jobbat med kollektivavtal har tjänstepension men dessvärre syns den inte i det orange kuvertet, vilket skapar stor nationell olust varje Q1. Gå in på minpension.se och logga in med mobilt bank-id för att se nivå två i din pensionspyramid.)

2. Pensionsplaceringar är även de börsplaceringar, men i regel mer defensiva än en indexfond e d. Gör man en prognos på minpension.se ligger estimatet för framtida tillväxt på 2 procent. Gissningsvis kommer det som ligger på din ISK att utvecklas i snabbare takt än så såvida du inte hamnar i The Great Depression.

3. OCH OCH OCH du har väl hört: Man kan bli överkörd av en buss och det imorgon alleredan. Såvida du inte tickat i ruta "återbetalningsskydd" absorberas då din pension in i det stora maskineriet och delas ut till de som är i din årskull. Grunna på det en smula: Den där kaxige killen i 8c, han som brukade göra apminen när han såg dig, får del av dina pensionspengar. Om du cashar ut tidigt under ordinarie pensionsålder har du liksom "bankat" den degen. Din ISK tillfaller undantagslöst de du själv valt. Och om du inte har några arvingar och inte skrivit testamente är mitt tips att du gör det, även om allmänna arvsfonden säkert gör bra saker.

Så summerat: Slack för ISK:en att jobba några år till, mer turbo i innehaven och säkerställda pengar. Nackdel? Den uppenbara: Att du får sämre pension åren som kommer. Men då har ju förhoppningsvis ISK:en hunnit växa till sig så att du inte behöver bry dig om det. Om börsen faller precis när du ska börja plocka ut? Ja, då får du försöka finna tröst i att historiska korrektioner i snitt varat i 196 dagar. Eftersom du fortfarande plockar ut en del pension, exempelvis din allmänna samt från några av de tjänstepensioner du inte rörde vid din initiala räd, blir konsekveserna av ett accentuerat uttag under dessa dagar troligtvis inte överdrivet dramatiska. 

Jag labbade lite på minpension.se i helgen (flik "simulatorn") och bara genom att aggressivt tömma en av mina tre tjänstepensionsfonder under fem år med start om tio år ålder 55 (mot defaultalternativet börja vid 65 och fördela på "livstid") fick jag rejält med slack. Såpass mycket att jag knappt skulle behöva röra ISK:en under denna femårsperiod. Och ni vet väl vad man säger om femårsperioder? Historiskt sett har 87 procent slutat på plus.

Jag har inte gjort några avancerade kalkyler på detta, men som övergripande tanke känns det som en bättre satsning att mjölka över snittet mycket vanlig pension några år i början för att på så vis skydda sin ISK. Åsikt?


Mvh/
FruEfficientBadass

14-åringen blir minimalist

Så äntligen blev mellanbarnet minimalist (eller något ditåt). Ni kanske tror att jag hade ett finger med i spelet. Att min ständiga stävan efter enkelhet, att skala bort allt onödigt, att drilla barnen i garderobsrensing och nyttotänk har bidragit. Ej! Barnet hade varit hemma hos en ny kompis, av mig hädanefter kallad Frälsaren. Frälsaren hade ett rum som enligt fjortonåringen var "såååå snyggt, inte en onödig pryl, allt var undanstoppat i lådor." 

Själv hade jag med morot och piska försökt få barnet att under sommarlovet röja i den knarkarkvart hon huserar i, utan resultat. Men ett (1) besök hemma hos Frälsaren resulterade i en 180-gradersgir från "extra allt" till "bort med allt" (ni vet ju vad man säger, efter fyra års ålder är det vännerna som har störst inflytande, själv är man blott en inventarie). Det tog en halv (½) dag så var projektet genomfört. Det var uppseendeväckande. 

Jag kommer nu att förse er med några före/efterbilder med följande brasklappar: Eftersom projektet uppstod så hastigt och lustigt hann jag inte ta realtids-förebilder varför de som serveras nedan är runt ett halvår gamla (och de har redan figurerat i bloggen i ett annat sammanhang). Efterbilderna togs lite i farten utan motherhood pimping så jag tycker inte att de är assnygga (exempelvis är det bra dammigt på skrivbordet) men ni får ta det för vad det är - ett wallraffande i en fjortonårings rum. 


Klädstång




Som sagt, bilderna är inte helt kompatibla då förebilden togs någon gång i höstas då barnet peakade i sin Plick-verksamhet (Blocket för tweenies). Men tro mig när jag säger att hon gjorde ett gediget rensningsarbete. Fyra papperskassar med rentvättade kläder till välgörenhetsorganisationen, ett par Converse såldes för 200 kronor och Doktor Martenskängorna fick jag paxa för minstingens tonår (mot betalning, man är väl en loser). 

Kvar: Massor av utrymme och enbart plagg hon enligt egen utsago gillar skarpt. Som belöning fick hon gå in på Sellpy samma kväll och välja lite höstnytt. Bland annat ett par kängor och ett nytt par jeans. Så värt och så långt ifrån Konsumentverkets riktlinje att vi ska lägga drygt 2000 i månaden på barnkläder varje månad.

Skrivbord



Eftersom väggplottret är kvar kanske det inte framgår med önskvärd tydlighet, men ytan är så mycket renare nu. Fönstret rensades från kosmetikgyttret som hamnade i en necessär hon numera (ibland) förvarar i översta skrivbordslådan. Hon rensade i övriga lådor så till den grad att en hög prylpackad byrå i en annan del av rummet kunde avyttras (dess vitala innehåll kunde rymmas i två av skrivbordslådorna). 

Pigtittaren åkte upp på vår loppis i väntan på bättre tider och istället målade hon en anspråkslös spegel i svart (ram) och ställde på skrivbordet. Som synes är golvet fritt från kläder. Enligt trettonåringen är det (vis av en dags minimalism) "omöjligt att stöka ner med få kläder". Hon är något på spåret. 


Sängen



Kanske är det denna del av rummet som förbättrats mest. Ett gammeldags hörnskåp till vänster, vars huvudsakliga syfte var att härbärgera junk, åkte upp på loppisen (i väntan på barns utflytt och återställande av allmogerum) och den höga byrån i högra hörnet kunde som sagt åka ut när innehållet rensats (fyra kassar pyssel och pennor till loppis, två kassar till återvinningen). 

Istället en korgstol i vänstra hörnet. Sängen har sedan i höstas fått rejäla ben och ett gammalt överkast funkade bra för att skapa sken av harmoni. Hon gillar liksom jag vita lakan, så även om sängen är obäddad ser det helt okej ut. En hylla på väggen till höger rök även den och med det allt orört mög som stod och samlade damm därpå. 

Efterarbete

Det tog några dagar att tvätta, torka och stryka allt som skulle vidare till loppis. Lillasyster fick ärva en del och inspirerad av storasyster gjorde även hon garderobsrockad. Jag och minstingen hade emellertid redan dag ett på sommarlovet rensat igenom hennes rum så i övrigt var allt tipp topp. 

Jag adderade några ännu-ej-använda sommarplagg till loppiskassarna så det blev en rejäl inlämning. Tillfredsställelsen i att avyttra dessa prylar i vetskap om att småttingarna nu har välfungerande rum och garderober, redo att ta sig an skolåret 21-22. 

Den barnhärtiga minimalismen

Om man inte har några prylar är det svårt att stöka ner. Så enkelt är det. Av våra barn är det fjortonåringen som har svårast för ordning och reda, trots att hon premieras på månadspengen om hon varje dag bäddar sängen och lämnar golvet fritt från kläder och prylar. När det blir stökigt låser det sig för henne. Hon kan spendera en hel dag i sängen, varvandes gråt och Modern Family, i en sorts seg apati över stökigheten och irrationella utsagor av typen "Jag kan inte stäääda buhu jag vet inte vad det är för fel på mig snörvel". Det finns säkert en lämplig diagnos på detta tillstånd och jag kan känna igen mig lite. Inte i oförmågan i att ta tag i städningen (duh) utan det känslomässiga skav jag erfar när det är rörigt omkring mig. Känslan av att jag inte kan få något annat gjort så länge det är oreda. 

Jag är väl medveten om att jag tenderar att dra lite för stora växlar på det här med den fysiska ordningen. Att den i sig förmår påverka vårt mentala välbefinnande och vår förmåga att leverera allt annat i livet. Men jag kan inte låta blir att tro på ett samband. Tvångsmässiga samlare utmärker sig sällan som bon vivant kreatörer. Sakerna, prylarna, stuffet tar över och blockerar. 


Minimalism är bra för såväl stora som små

Jag fick ett mail av en läsare i somras. Hen är utlandsstatonerad och jag fick några bilder från huns boende. OMG. En garderob med typ en decimeter mellan de färgkoordinerade plaggen, en enkel säng med vita lakan, ett skrivbord med en vattenflaska och ett par skrivdon. Hen skriver: 

"Har det fint och lever minimalistiskt. Saknar givetvis familjen och den svenska sommaren men därutöver har jag allt man kan önska sig. Biblioteksböcker lånade på långlån, bra Wi-Fi, tillgång till gym etc. Blir tydligt hur gött det är med minimalismen och enkelheten. Ger mkt tid till självreflektion, lyssning på podd, läsning och fys. Har 6 par kalsonger, 6 par strumpor, 5 t-shirts, 2 par byxor i samma utseende, ett par kängor. Inga materiella saker saknas mig."

Känn på den: "Inga materiella saker saknas mig". Eller översatt: "Jag är nöjd". Konsumtionen har inget tak. Du kan handla och köpa på dig hur mycket som helst tills krediten slår i taket, men konsumtionsmöjligheterna kommer ändå att fortsätta pumpas fram, likt det algoritmade flödet på din FB-profil. Minimalismen emellertid, har ett golv och det är när du har de saker du behöver. Du kan, till skillnad från i konsumtionsprojektet, bli klar. Därefter kan du vila i trygg förvissning och att "inga materiella saker saknas dig." Jämför "ständig strävan" mot "vila". Där har du det: Konsumtionen och prylsamlandet vs. minimalismen. 

Minimalism - en pågående process

Ni som redan givit er in på rensaspåret vet ju att det sker i etapper. Man börjar hiva ut det värsta och då ser man allt smått som även det kan ryka. Man börjar se konturerna av ett härligt utrymme, ett utrymme som av riddare (du) behöver befrias från plotter och bröte. Rensningen frigör energi att genomföra mer genomgripande förändringar och när de väl är på plats vill man fortsätta att hålla fint. 

Sedan inläggets tillkomst har rummet nämligen genomgått ytterligare förändring. Eftersom den insikt hon på eget bevåg tillskansat sig under vår och sommar är värd sin vikt i guld tyckte jag att hon var värd en rumslig makeover. Vi har ju tidigare slagits för att behålla de gammelsvenska och fackmannamässigt uppsatta tapeterna. Men någonstans fick väl även jag inse att tonåring är man bara en gång och de åren vill man inte tillbringa i rum med gammelsvenska och fackmannamässigt uppsatta tapeter.

Därför hjälpte vi henne att målad väggarna influencer-rosa. Med hjälp av några väl utvalda accessoarer från Butiken Jag Ogärna Erkänner Att Jag Handlar I blev rummet mycket fräschare för en tonåring att ligga och idissla i. Hon fick en bäddsoffa från loppis och nya lakan i två uppsättningar som bara är hennes. Så detta är nuläge:







Observera att hon fått enhetliga halkfria galgar - ett omedelbart lyft för vilken garderob som helst. Den uppsättning jag länkade till i förra meningen kostar drygt 400 kronor för 100 stycken. Gå ihop med ett par vänner och få en proffsgarderob för 140 kronor. Man tror inte att det kommer att göra skillnad men det gör det. Jag tycker mig också se att hon är mer noggrann med upphängningen efter denna manöver OCH att hon verkar mer tillfreds med sin garderob överlag. Intressant att notera att hon nyligen övergivit sina adidasbrallor och istället norpar kashmirtröjor ur min garderob (*diskret segergest*). Det har inget med minimalism att göra men skänker hopp i största allmänhet. "This too shall pass" som ni tipsat mig att tänka under sommaren. Det har jag tänkt ända sen adidasbrallorna dök upp här i vintras. Parentes. 

Har du någon ung person i din närhet som upptäckt glädjen i att ha färre?

Mvh/
FruEfficientBadass

Charkbrickan

Vi gjorde faktiskt en utflykt i somras och det var spännande må ni tro. Vi spenderade en dag i Söderhamn där vi gick på loppis samt avrundade på Snäckens naturreservat med plocksallad från Coop. På vägen hem satt jag och 14- åringen och pratade mat och då specifikt vad vi ville se på en charkbricka. Det slutade med att vi båda mer eller mindre saliverade på instrumentbrädan och så var det bestämt - vi skulle göra charkbricka inom kort.


Chark och chark. Nu verkar en av oss ha blivit vegetarian (pescatarian?) så det blev mer som ett plockbord med allt möjligt. Inköpen gjordes på Lidl och när vi stod i kassan tyckte jag att det lärt dyrt. Men efter att, som alla normala människor, ha gjort en Excelsnurra på det, visade det sig att det inte var så dyrt. För kolla:


Runt 350 kronor för fem pers. Och då blev det så mycket mat att det lätt räcker till två plockmiddagar (och lite snacks/lunch i olika konstellationer). Så med andra ord: Runt 30 spänn per person. Barnen fick bubbelvatten och jag fick en öl från systembolaget som kostade 11:50 så det var ett riktigt frugalt tilltag. För vad kostar charkbricka på lokal? Låt oss se, ett ställe jag aldrig hört talas om ("Oktav" i Stockholm, är det ens en restaurang? Kan vara catering) erbjuder nedan magra anrättning för 125 kronor:


De har också en "stor" charkbricka för 160 kronor. Den är noga innehållsdeklarerad: "Charkbricka med salami, lufttorkad skinka, kapris, gurka och glutenfritt fröknäcke. 100g charkuterier." 

Jag vet inte hur det förhåller sig med dig, men jag blir i regel skeptisk inför restauratörer som väger sin mat. Ungefär som Sibyllakiosken i Månkarbo där jag en gång i tiden bad att få lite mer räksallad än den "kocken" la upp på min korv med mos och fick svaret: "Fast det där var ett Sibyllamått". Cute.

Men okej, ett spann på 150-220 kronor får man nog räkna med på krogen, och då lär man inte få den enastående bredd vi lyckades plocka på oss på Lidl. Jag menar, vem har båda lufttorkad skinka, köttiga oliver OCH pistaschnötter? Och körsbär? En helt unik kombination! Dessvärre var Lidls pièce de resistence, rocquefortosten St Aigur, out of stock. Inte så konstigt, det är det bästa grönmögel jag någonsin ätit. Och jag fick medhåll från ortens fransman (ostimportör naturligtis) som handlade sin privata ost på Lidl. En STÖL på det och lite läsk till barnen och motsvarande upplevelse på krogen hade landat på 1 200 kronor mot våra 160 kronor. 

Att äta frugalt betyder inte att äta dåligt. Det betyder att man själv handlar sin mat och intar den i hemmet. Vi lyxade till det lite extra genom att dessutom äta, håll i er, framför TV:N! Nu när ni geniala läsare tipsat mig om hur man får bort det äckliga realism-filtret är det en underbar upplevelse och vi såg Roman Holiday med Audrey Hepburn. Hundra procent livskvalitet. 


Har du tillagat något extra trevligt hemmavid på sistone och kan du dela med dig?

Mvh/
FruEfficientBadass

Lyxigt hem på budget

Eftersom sommaren varit som den varit har jag tillbringat 100 procent av tiden hemma (med undantag för en kort avstickare till Stockholm i början av augusti och så nu ett par dagar förra veckan). Att vara 100 procent hemma är väl inget nytt koncept för någon post pandemi, men det här var husarrest på en annan nivå. Även under corona kunde man ju ta sig till olika ställen, åtminstone med munskydd och inom en radie stipulerad av FHM. Men givet min mans täta läkarbesök och diverse andra sjukdomsrelaterade parametrar har jag/vi varit fast på samma adress. 

Likt de flesta som genomgår prövande tider har vi låtit hemmet förfalla. I början av augusti kunde jag inte minnas när jag sist dammsugit, än mindre dammtorkat, skakat kuddar eller plockat gula blad av pelargonerna. Det enda jag städat ordentligt sen min man blev dålig är badrummet och det helt utan finess (grovstädning snarare än "skvätta sandelträolja i handfatet").

När jag insåg att min mans sjukdom skulle komma att bli en coronaseg tilltragelse beslöt jag mig för att påbörja terapi. Inte med terapeut gudbevars, utan genom dagboksskrivande. Jag skriver bara dagbok när jag mår dåligt så senaste noteringen var från juni 2018, precis innan jag lämnade det corporata. 

Den boken var dessutom full så nu gjorde jag en investering i en ny bok: Mörkblått linneomslag, blanka blad och en penna som är sådär härlig att skriva med. Därefter började jag ösa ur mig. Fantastiskt. Det finns en magi i skrivandet som jag tror handlar om att man helt ocensurerat kan sätta ord på saker som man annars inte hinner formulera ordentligt i huvudet (#insikt). Det är tydligt att jag har ett större behov av att älta olycka än lycka. På samma sätt som dagboken var min sparringpartner under ekorrhjulstiden, är den nu min partner in crime under min mans sjukdom. Kan rekommenderas. 

Anyheuw. I mitt dagboksskrivande lyckades jag sortera tankarna såpass att jag kom fram till att jag behövde etablera en strategi för att hålla ut. Jag insåg att varken jag, övrig familj eller min man var betjänta av att jag/vi gick runt och tyckte synd om oss själva. Vi behövde rycka upp oss. De uppryckningsområden jag identifierade var:

- Sömn (Flyttade upp i min woman cave på plan två eftersom jag inte tordes snarkpeta på min man när han sent omsider somnat).

- Motion (Promenad 40-60 minuter om dagen plus ryggövningarna jag fått av min OMT-certificerade sjukgymnast eftersom det nu om någonsin inte fanns utrymme för ryggskott).

- Mat (Jag började laga ordentlig mat igen snarare än de ad hoc-ihopslängda middagarna vi ätit under sommaren).

- Flärd (Jag började sminka mig varje dag, om än bara lite, för att slippa se ut som 45 svåra år inför mig själv och familjen samt återgång till parfymrutinen där jag alternerar två Chanelparfymer beroende på dag i veckan).

- Litteratur (Jag började läsa skönlitt och märkte att jag fick stort utbyte av krislitteratur).

Därutöver började jag ta hand om hemmet igen. Varje dag städade jag ett (1) rum. Dammtorkning, dammsugning, kuddfluff, blombladplock. Ibland kunde det vara en enkel manöver, som att torka ur besticklådan eller utrymmet under diskbänken. Men vilken skillnad det gjorde. Inte bara rent estetiskt, men för mitt välbefinnande. Det är någonting som sker när man får saker gjorda. Här är min formel för anhöriga till psykiskt sjuka: Dagbok samt städning. 

I min jakt på tips att göra hemmet nice and dandy konsulterade jag Youtube och det visade sig finnas en uppsjö av klipp på temat "How to make your life more luxurious". Nedan tips tog jag med mig:

1. Synkade kryddburkar

Byt ut dina vanliga kryddburkar mot enhetliga. Jag hittade nedan burkar på Amazon för 139 kronor (12 stycken) vilket täcker de kryddor vi har framme på öppen display (baklagret av nischade kryddor står i skafferiet där de inte kan göra någon estetisk skada). 

Det kom med någon form av kryddetiketter man skulle skriva med för hand men eftersom min handstil är under all (jag menar all) kritik körde jag på Dymo.

Före

Efter



2. Minimera antalet varumärken

Ni vet ju redan att jag är överkänslig mot varumärkesexponering i det privata. Det är bland annat av den anledningen jag ogillar att ha schampon och duschkrämer stående på badkarskanten utan hellre förvarar dem i en korg bredvid. Men ett område som gått mig helt förbi är diskmedlet. 


Före

Efter

Jag köpte istället en enkel pumpflaska i glas på Amazon. Jag ville ha en transparent så att man ser att det är diskmedel i. Tvål har vi bredvid på en sorts tvålgrill i trä. För övrigt den bästa tvålhållare jag haft, köpt på Härvan i Hudiksvall som säljer hantverk från dagverksamheterna i kommunen. Den här smäckra tingesten, lenslipad och väloljad, tillverkas av en verksamhet i Dellenbygden och kostar blott 40 kronor, så den har jag köpt ett antal av och givit bort (har en i duschen å). Tvålen blir aldrig blöt och saggig utanhåller sig crisp and fresh. Ingen köplänk dessvärre, ni får masa er till Hudik och Härvan

3. Musik

Vi har nästan alltid jazz på hemma, åtminstone under måltider. Ibland klassiskt, ibland akustiskt, ibland någon av IGMR:s eminenta "Tända av"-listor, ibland bara någon sorts ambiance-ljud som ligger som en ljudmatta i bakgrunden. Det är underbart och ökar stämningen med cirka 100 procent. Våra barn är så vana vid musikmattan att de reagerar kraftfullt om vi sätter oss och äter utan. "Var är jazzen?". 

Men även detta fantastiska verktyg dribblade jag bort när det var som dystrast här hemma. Så dumt, när vi behövde uppåttjack som bäst. Men nu satte jag igång igen, från arla morgonstund till aftonen. Ljuvligt. Ladda ner några spellistor med skön musik och skaffa en ordentlig högtalare om du inte redan har en. Vi kör Bose Soundlink Mini, kostar 1 600 kr på Amazon och har i mitt tycke förstklassigt ljud. Dessutom är den lätt att flytta med i de rum man befinner sig i, ut i trädgården et cetera. Några spellistor:

Focus Jazz

Sunday Morning Jazz

IGMR Tända av #1 (listan fylls kontinuerligt på med nya guldkorn)

IGMR Tända av #2

Klassisk höst

Italian Cooking Music 

Eller så söker du fram valfri låt med exempelvis Nat King Cole, Eartha Kitt, Carla Bruni, Gerry Mulligan, Melody Gadot, Sam Cooke och väljer "Skapa radio". Spotify kan vara den bästa uppfinningen någonsin. Särskilt nu i höstvardagen gör lite lugn jazz underverk på morgonkvisten när barnen ska till skolan. Minstingen sa till mig så sent som igår: "Varför har vi det alltid så mysigt på morgnarna?". Svar: Jazzmatazz.

4. Doft

Jag har ett ambivalent förhållande till doftljus. Runt 99 procent av de jag kommit i kontakt med luktar illa. Det gäller särskilt lågprisvarianterna man hittar på Ikea, Rusta, Dollar Store etc. Det godaste doftljus jag någonsin ägt var ett jag fick av en bekant med exklusivt mäkleri och dessvärre var det en beställningsdoft så den går inte att hitta på marknaden. När jag gjorde uppfordrande förfrågningar kring ljusets utsprung fick jag veta att deras batch var slut, men han gav mig istället ett Ritualsljus med doft "Black Oudh" som visserligen inte var samma fantastiska doft, men som rörde sig i samma tassemarker. 

Ovan ljus kostar nytt runt 330 kronor, men jag hittade ett kit med ljus+doftpinnar på Sellpy för 525 kronor. Inte superfugalt. Men min uppskattning är att denna doft kommer att förhöja stämningen i vårt hem ända in i julen. Ett tag köpte jag doftljus i runda plåtburkar på ICA Maxi som faktiskt doftade helt ok. Jag vill minnas att de kostade runt 80 kronor styck och hade ett vackert, sirligt blommönster och en icke-artificiell, diskret doft. Men nu när jag googlar hittar jag dem inte. Tipsa gärna om andra bra doftljus i det lägre prisspannet.

5. Övrigt doft

Jag är som ni vet finkemsminimalist. Nivea wash, Nivea hudkräm, ett väl beprövat shampo och balsam, that is it. Med det sagt finns det dofter i krämform som får det att kryllas i lyckocentrum i min hjärna. Exempelvis: British rose handkräm eller Moringa body butter från Body Shop och Rituals Sakura handkräm.


Dessa krämer köpte jag på Sellpy genom att filtrera på "fast pris" (orka auktion) och fick på så vis tre helt nya eller marginellt använda lyxkrämer för lite över hundralappen. The bliss att smörja händerna med moringa innan man går och lägger sig. 

6. Rensa

Som sista tips kommer helt otippat rådet att plocka bort prylar. Coco Chanel sa något i stil med: "Se dig själv i spegeln innan du lämnar hemmet och plocka bort en accessoar". Så har jag börjat se på våra rum. Det är så lätt att något blir stående framme trots att det inte längre fyller en funktion. En vas som tidigare innehöll blommor men som nu står tom på en hylla. En värmeljushållare som inte använts på ett tag. Ett par gamla tidningar som lästs. Burt! 

Ett knep jag lärde mig på Youtube var att löpande försöka frigöra plana ytor. Ovansidan av en byrå, ett soffbord, köksbordet, en pall. Det ska med få undantag inte vara någonting på dessa ytor, eftersom deras syfte är att du ska kunna lämpa av saker här. Exempelvis en handväska på hallbyrån när du kommer in i hallen, matvaror på köksön, en martini och en skål nötter på side boarden (t?). Fria ytor är som balsam för själen.

Eftersom vi nu går kurar-säsongen till mötes ber jag dig om ditt bästa tips för att få till ett härligt hem på budget. Kommentatorsfältet är öppet!

Mvh/
FruEfficientBadass

Höstdepp?

Jag skriver detta i realtid, måndag 4/10 kvart i åtta. Jag har precis lämnat minstingen vid skolbussen och ska snart skjutsa ett annat barn till hälsocentralen p.g.a. segdraget öronont. Sen jag skrev sist har inte mycket hänt på psykfronten. Ibland går det mot det bättre men sen går det tillbaka igen och varje gång blir jag lika modfälld. Vi hinner knappt börja drömma om en normal framtid förrän ångesten skyfflar fram sitt fula tryne igen och stänger den dörren. Min man kämpar på, försöker att hålla så god min som möjligt för att inte dra med mig ner i avgrundshålet. I helgen var jag till och med i Stockholm med ett av barnen som får tandställning där och det var underbart. Jag hade bland annat dejt med en gammal hundvän och vi gick i drygt två timmar på Djurgården i all denna fantastiska lövprakt. 

Det mesta går emot mig nu, tänkte jag ömkligt i bilen alldeles nyss. Jobbsöken går dåligt. Min man mår dåligt. Börsen går dåligt. Ja helvete vad dåligt den går. Om man som jag gillar Spiltan har de senaste månaderna varit ett riktigt lågvattenmärke. På barnsligt vis blir jag sur på Di som skrev ner investmentbolagen. Samtidigt - Spiltan har haft en nästan löjeväckande bra utveckling under vår och sommar. Och allt som går löjeväckande bra har en tendens att förr eller senare tappa luft. På så vis känner jag ändå att det var på sin plats med lite normalisering. 

Med det sagt: Du som har svårt att sova på natten på grund av nuvarande börsläge, ta ett par tips från ett icke-proffs på börs (men en över snittet självinsiktad hobbypsykolog):

- Inse att börsen går upp och ner, men att den på lång sikt alltid har gått upp.

- Om börsen inte går upp någonsin igen är problemen av sådan art att troligtvis inget tillgångsslag hade varit att föredra. 

- Tid är nyckel. Det finns inte en enda 20-årsperiod sedan börsstart (och då menar jag modern börs, tidigt 1900-tal) som inte slutat på plus. Den absoluta merparten av 10-årsperioder har slutat på plus likt majoriteten av 5-årsperioder.

- Även om börsvärdet går ner går inte dina fondandelar ner i antal. Så fort börsen återhämtar sig återgår dina innehav till tidigare värden (och fortsätter därifrån). Du får inte sälja i nedgång.

- En genomsnittlig sättning varar i 200 dagar. Sluta logga in på börsappen. Återgå framåt våren. 

- Om du fortfarande jobbar och lassar in i ISK:en: Gläds åt att det just nu är rea, köp för allt vad tygen håller (breda, diversifierade innehav av typen indexfonder).

- Gläds också åt att det för tillfället inte lutar åt någon kraftig försämring av ISK-villkoren. Jag citerar lördagens Di:

"Frågan om höjd kapitalbeskattning är något som Socialdemokraterna har lyft vid flera tillfällen och även utrett internt. De konkreta förslagen saknas dock när partiet går till kongress i november. Att begränsa eller höja skatten på ISK-sparande har visat sig vara politiskt känsligt och finansminister Magdalena Andersson har backat och försökt dämpa kritiken genom att hävda att begränsningar eller högre skatt bara är aktuellt för ISK-sparare som har flera miljoner på kontot."

Vi får väl se var det landar. Kanske blir det en trappstegsmodell med gränsdragning vid tre eller fyra miljoner och då får man väl ta ställning till det när ett eventuellt förslag blir ett eventuellt faktum. Men tills vidare, låt oss glädjas åt den politiska insikten. Det är trots allt många småföretagare som sparar till pension i ISK så det är inte enbart cognacsstinna fetmagar på Öfvre man nailar med dylika åtgärder. 

Mitt oklara syfte med inlägget är detta: Mitt liv, liksom börsen, går upp och ner och kommer att fortsätta att göra det framöver, kanske under mycket lång tid. Jag måste göra som engelsmännen under andra världskriget: Keep calm and carry on. Därför kommer jag nu, på IGMR:skt ad hoc-vis att börja skriva inlägg igen. Men inte enligt schema. Det blir när det blir. Kvaliteten också. Idag ville jag främst KBT:a mig själv till att inte paniksälja innehav varför jag skrev ett till synes pedagogiskt inlägg om att DU ska sitta still i båten. 

Ett sista tips är som vanligt J L Collins börsmeditation (som inte verkar kunna klippas in i mobilläge, gå därför till YouTube och sök på detsamma, plugga in airpodsen och andas medan du låtsas djupt försjunken i en Excelfil).



Mvh/
FruEfficientBadass

Ett livstecken

Hej kära ni som fortfarande kikar in på blögga ibland, lämnar snälla meddelanden och ber om livstecken. Det här är ett sådant. Jag börjar med de goda nyheterna: 80% av familjen mår bra. Särskilt barnen som samtliga verkar ha fått en bra start på höstterminen. Vidare är vi, med undantag av småttingarna, fullvaccinerade (vilket om jag tolkar löpen rätt även det snart kommer att åtgärdas), så vi slipper oroa oss för corona (Eller? Orkar inte riktigt engagera mig i snacket om mutationer). 

På minussidan ligger fortfarande min mans ohälsa. Status quo. Vi träffade ett par läkare i Stockholm för ett par veckor sedan och fick nya infallsvinklar gällande medicinering. Ännu inget resultat dock. Men det känns bra att vidga sina vyer från stafettläkeriet här uppe. Jag tycker så oerhört synd om min man som nu är så utled på denna ångest. Han har börjat jobba så smått men det är, som de av er som erfarit ångest vet, lättare sagt än gjort att sitta och försöka fokusera framför en skärm när omgivningen känns som zombieapokalyps. 

Jag försöker att hålla näsan över vattenytan genom hygienfaktorer: Dagliga promenader, mycket sömn, hålla hemmet inbjudande och extensivt dagboksskrivande. Det hjälper ju knappast min man att jag ballar ur och blir hysterisk (vilket, nota bene, bara hänt en gång under den här tiden och det var underbart befriande om än mycket opedagogiskt).

Med det sagt: Jag saknar bloggen och jag saknar er. Jag har all avsikt att fortsätta när det här lagt sig. Och jag lovar att ge livstecken ifrån mig löpande framöver. 

Kram

FruEfficientBadass

Statusuppdatering

Först och främst vill jag tacka alla er som bidragit med läsarmail under sommaren. Förutom att berika bloggen har det givit mig rejält med andrum. Jag hade hoppats att nu i augusti kunna återvända med tre inlägg i veckan och ett "happy ending"-inlägg om min mans sjukdom. Dessvärre har det inte blivit bättre. Inte sämre heller, det står bara och stampar. Efter en initial stafettläkarfadäs (nedtrappning existerande antidepp-medicin på tre dagar istället för rekommenderade sex veckor) blev min man kraftigt försämrad. Det är i mångt och mycket sviterna av relaterade utsättningsbiverkningar som läkarna nu försöker mota i grind med så kallad elbehandling (ECT).

ECT är ett fantastiskt verktyg då det ganska omgående lyfter en person med serotoninbrist ur det deprimerade tillståndet, eftersom själva behandlingen i sig boostar såväl serotonin som dopamin. Dessvärre är effekten inte permanent, utan behandlingen måste fortgå med så kallad underhålls-ECT tills dess att medicinerna sätter sig (vilket de inte alltid gör, exempelvis om patienten är i behov av medicinbyte). Under ECT:n blir man lite som en dement person, med svårt att skapa nya minnen. Det är alltså en pest-eller-kolera-situation för min man. Vidrig ångest i princip all vakentid eller temporär demens? Just nu väljer han det senare. 

Vi hoppas ju på att den elbehandling han nu genomgår (den andra omgången) köper oss tid nog för dosökningen av hans gamla medicin (den som felaktigt fasades ut) att jacka rätt mot receptorerna. Men det finns inga facit eller garantier. Det kan mycket väl vara så att min man blir fortsatt sjukskriven under flera månader framöver, med elbehandling varje vecka för att hålla honom flytande. Om det visar sig att hans gamla medicin inte är verksam ens i maxdos behöver en ny prövas ut och som nämnt tar det sex veckor att fasa ut hans nuvarande preparat och uppskattningsvis två månader att se full effekt av det nya. Om inte heller den medicinen funkar: Repeat. 

Det är med andra ord en rätt tröstlös situation vi befinner oss i. Främst för honom naturligtvis som inget hellre vill än att få tillbaka sitt gamla liv, börja jobba igen, övningsköra med barnen och träna dem i tennis. Men shit happens och nu får vi anpassa oss efter det. 

Tro det eller ej, men jag har en FIRE-koppling även på detta. Jag har redan ältat hur skönt det är att ha en rejäl buffert när skiten slår i fläkten. Detta faktum kvarstår. Som ni vet är varken jag eller min man 4 procentregelfria, utan vårt liv i sus och dus bygger på att vi då och då drar in lite deg. Jag vikarierade och jobbade ju deltid förra året och min man har jobbat mellan 50 och 65 procent sedan flytten upp hit. Det har funkat för oss fram tills nu. Men i ett scenario där min mans deltidsanställning inte längre är aktiv behöver jag steppa upp mitt game. Jag har visserligen kapital nog att bekosta mina räkningar (kostnaderna relaterade till landethuset och barnen) medan min man dragit en annan del av utgiftsposterna (lägenheten och mat). Det är emellertid av yttersta vikt att han inte känner sig jagad tillbaka i förtid till jobbet utan att han får tid att verkligen bli frisk. Om det betyder att jag under en period behöver gå tillbaka och jobba är det ett billigt pris att betala, varför jag nu börjar snegla mot arbetsmarknaden (snacka om att göra en Living A FI).

Ser jag det som ett misslyckande? Både och. Tanken med vårt heltidsjobb-bryt var ju att kunna leva mer fritt. Ta vikariat, deltidsanställningar, plugga om andan faller på eller vara ledig i längre perioder för att exempelvis föda upp en ullig gullig kyckling eller klyva ved i lugn och ro. Så ja, det blev inte som vi hade tänkt oss. Samtidigt, den här situationen hade varit miserabel upphöjt till två om vi inte haft den ekonomiska slack vi nu har. 

Med det sagt kommer jag nu att göra en bloggpaus. Jag har fortfarande gästposter kvar i utkast-korgen och jag har för avsikt att publicera dem någon gång framöver. Bara inte just nu. För även om det inte kräver så vansinnigt mycket jobb att kopiera in ett mail i Blogger och trycka publicera, är det ett moment jag inte riktigt har sinnesnärvaro för. Jag vet att ni förstår och jag är grandios nog att tro att ni finns kvar den dagen dimman lättar. 

Om jag inte sagt det nog förr säger jag det igen: Ni är en fantastisk läsarskara. Ett särskilt tack vill jag rikta till de av er som nyligen gav tips om hur man får bort det förhatliga realist-filtret på en ny tv. Det är nu gjort med stor framgång. Min bild är nästan kornig när jag kollar på dvd, true bliss. 

Jag anar också att idag är dagen då många av er går tillbaka till jobbet efter semestern. På grund av effektivt vaccinationsprogram utgår jag också från att många av er lämnar hemmajobbet och går tillbaka till ett kontor. Jag önskar er lycka till med jobbstarten och en höst full av matlådor och lunchpromenader i icke-kommersiella miljöer.

Mvh/
FruEfficientBadass

Stressfri - ännu en punkt på din bucket list

När min man varit dålig har han bara kunnat ägna sig åt en sak och det är korsord. Därför har jag blivit en flitig besökare på tidningsavdelningen på vår Coop. Häromsistens fångade en titel min uppmärksamhet. Den hette "Stressfri" och på omslaget syntes en vältränad kvinna med ett blitt leende. Jag googlar efter den för att visa exakt hur provocerande den är, men hittar den inte på nätet. Ni får skapa er en inre bild.

Det slog mig hur detta att vara stressfri blivit ännu ett krav. "Chilla, stressa ner", det är som att din stress besvärar andra människor. Jag är i grunden mer stressad än ostressad och har fler gånger än jag vågar räkna tagit ut min, företrädesvis jobbrelaterade, stress på mina barn genom att höja rösten eller bli oproportionerligt arg för småsaker. 

Nu lever jag ett annat liv. Och även om det inte är stressfritt (tro det eller ej, men man kan vara stressad även utan ett jobb), så är det mycket, mycket bättre. De allra flesta dagar känner jag nästan bara lugn. Aldrig så att jag blir katatonisk eller att jag i brist på heltidssysselsättning vegeterar framför tv:n dagarna i ända. Men lugn. Lugn att laga mat i fred, gå långa promenader, fixa och dona. 

Jag sänder en kram till alla er som fortfarande måste rodda hela konkarongen. Heltidsjobb, hem, familj, aktiviteter, sociala engagemang etc. Du ska vara välutbildad, social och engagerad, tillåta barnen att göra allsköns aktiviteter till vilka de behöver skjuts, du ska ha tid för din partner eller i det fall du inte har en partner, svajpa fram en. Maten ska lagas från grunden och helst vara nyttig, laktosfri och utan animaliska produkter och du ska regelbundet besöka tandläkare och sjukgymnast och göra hälsotester och sköta om dig i största allmänhet. Därtill ska du vara snygg och presentabel och helst alltid glad. Och som grädde på moset ska du vara STRESSFRI.

Efter en snabb genombläddring i magasinet förstår jag att denna stressfrihet med fördel kan nås vis ett antal produkter (yogamattor, energibars, eteriska oljor) men också genom att investera tid. Tid för mindfulness, tid för meditation, EGENTID som ska bändas loss ut outlookkalendern. Jag försökte vid något tillfälle under min mans sjukdom att ta hjälp av digital psykolog och detta var hans råd till mig: Se till att du har egentid. No shit Sherlock, det hade jag kunnat lista ut utan att sitta och prata med dig i en timme.

Freaks, jag blir stressad bara jag skriver om det. Det här är min egenformulerade tes: Det finns inga genvägar till ett stressfritt liv. Du når det enligt mig enklast på ett sätt, nämligen att öka mängden fri tid och minska mängden bokad tid. 

Stressfri a la moi: Spar ihop ett rejält stash, minska din arbetade tid och din stress kommer per automatik att minska. Inte bara gällande vardagslogistiken, utan för att en rejäl buffert gör dig mindre sårbar vid sjukskrivning (på grund av stress?), arbetslöshet och föräldraledighet. Bufferten kan också köpa dig längre semestrar och tillåta dig att säga upp dig från en anställning som suger. 

Motbevisa mig! Kan man mota stress i grind även med en fulltecknad agenda?

Mvh/
FruEfficientBadass

Ripple-effects of consumtion

Jag har ju vid ett flertal tillfällen - bland annat i min bok Sparboken - skrytit över min begagnade hemelektronik. Vår tv köptes billigt av en släkting när han skulle uppgradera till en super duper plasma flat screen och vår begagnade tv har, i kombination med en antennansluten digitalbox, tillgodosett våra tv-behov i många år.

Jag köper en ny tv

Men i slutet av maj gick boxen sönder. Jag letade förtvivlat efter en kompatibel box, utan att lyckas. Tydligen görs det inte längre boxar som funkar med tv-apparater så gamla som vår, d.v.s. runt 12 år gamla (det faktum att jag säger ”tv-apparat” samt att jag ens äger en placerar mig i samma obsoleta fack).

Det som hände var mycket märkligt. Jag saknade tablå-tv! Detta trots att jag kollar max en timme per vecka och då främst på pensionärsprogram som "En plats i solen" (där bortklemade britter ska välja sommarhus i Spanien men aldrig blir nöjda) eller "Go' Kväll" (fråga mig inte, det tajmar min dödtid på dygnet).

En månad härdade jag/vi ut. Och det var fotbolls-EM. Inte för att jag bryr mig, men en normal människa hade kanske prioriterat att ha tillgång till tablåsänd tv under sådana omständigheter. En dag var jag och minstingen på Elgiganten för att hitta ett mobilskal och då for djävulen i mig. Vi skulle ha ny tv. 

Sagt och gjort. En 40-någonting-tum-tv i smäckert utförande kom med hem. Det eleganta med denna lösning var att det redan fanns typ digitalbox INUTI själva tv:n (självklarheter för svenne banan, nyhet för mig). Så även om tv:n kostade runt 6 000 kronor mer än vad en digitalbox kostar, fick vi nu en snygg lösning och en apparat mindre hemma. Detta var det första köpet.

Jag köper en ny DVD

Problem nummer två: DVD:n funkade inte med den nya tv:n. DVD:n hade dessutom runt sju år på nacken, lät oroväckande och krävde ömhet och centimeternära umgänge för att tillåta ett val med vidhörande fjärrkontroll. Så det blev även en ny sådan. Det var köp nummer två.

När vi väl kom hem uppstod ännu ett problem. Tv-bänken var för liten. Mycket märkligt. Den tv som sett så liten och nätt ut på Elgiganten var plötsligt enorm när vi kom hem. Personligen yrkade jag för färre tum, men minstingen insisterade på 40+. Så nu fick jag tillfälle att säga "vad var det jag sa", vilket alltid glädjer en mor. Köp nummer tre.

Så ny tv-bänk. Men då visade det sig att väggen blev för kort, bänken sköt fram över dörröppningen på det enda logiska tv-stället i huset med närhet till antennuttag. Så vi tog in hantverkare som breddade väggen och flyttade dörröppningen. 

Men då uppstod ett annat problem. Väggarna behövde målas om och med min rygghistorik blev det till att ta in extern hjälp. Och när tv-rummet var ommålat insåg vi hur skruttigt rummet intill såg ut, så vi passade på att låta tapetsera om det också. Men då sa målarfirman att vi hade dåligt innertak, så vi tog in offert på nya innertak för hela nedervåningen och i skrivande stund har jag satt sprätt på 20 procent av mitt sparkapital.

I'm pulling your leg, självklart inte. Ni kan sluta tro på historien efter DVD:n. Men det slog mig ånyo hur en liten oskyldig konsumtion (en digitalbox) plötsligt blir något annat. Renoveringar är ett klassiskt exempel. Man börjar med en ny vitvara och innan man vet ordet av har man renoverat köket. Man köper en ny sommartopp och plötsligt har man handlat kläder för flera tusen. 

Konsumtion omkalibrerar din syn på pengar

En bieffekt av konsumtion är att man blir fartblind. Jag tyckte från början att det var dyrt med dryga tusingen för en digitalbox. Men efter besöket på Elgiganten kändes den kostnaden försumbar. Det är inte en slump att jag veckorna efter ny tv köpte såväl ny (begagnad förvisso) mobil till ett av barnen samt en ny dammsugare. Köp som visserligen stod på någon sorts agenda, men som jag ändå implementerade just då, i kölvattnet av tv-köpet. En epilator blev det också, efter kommentatorstips i anslutning till ett tidigare inlägg

Jag erfar alltid samma känsla efter ett sådant här köprally. En sugande känsla av missnöje, på samma sätt som jag tidigare var så nöjd och stolt över vår asketiska avhållsamhet från köplador av det här slaget. Dessutom tar det ett tag att stänga dammluckan. Om man levt frugalt under månader i sträck håller man i pengarna. Men har man satt sprätt på ovan vis tar det, åtminstone för mig, flera veckor att komma tillbaka i frugalt mind-set. 

Den bästa metoden är helt enkelt att förtränga köpen och ta första bästa vardag och börja om. Låt gå, jag har konsumerat för tio lakan. Men det var en engångshändelse. Vi kommer varken köpa tv, DVD eller epilator än på många år. Få se, vad äter vi till middag idag hm hm ärtsoppa, precis. In i fållan igen. Faran uppstår när man glömmer bort att fållan finns och bara fortsätter vara spendy-pants.

Jag är kär i vår tv

Med det sagt. Vår nya tv. OMG. Så slimmad och snygg.  Den spelade till och med en glad liten melodi under installationsdebaclet, en process som jag och minstingen klarade helt själva eftersom upplägget var så pedagogiskt. De marksända kanalerna la sig lydigt på sina respektive platser och fjärrkontrollen är smal som en tandborste. 

Dessutom en enkel meny där vi når såväl tablå-tv som Netflix och andra eventuella streamingtjänster med några enkla knapptryck. Eftersom vi streamar från våra mobilabonnemang har det tidigare varit en meckig historia. Vi har behövt en Chromecast som bara accepterat min mans ena mobil som värdig uppkopplingsenhet. Så när han inte har varit hemma har vi inte kunnat kolla film, annat än på DVD. Och vi älskar film. Nu kan valfri person sätta på internetdelning och så kör vi bara.

Enda nackdel med tv:n. Det är något med bildkvalitén när man kollar på film. Särskilt streamad sådan. Den ser liksom hemmavideo-inspelad ut. Det är någon sorts halvtrist, realistiskt filter i bilden som stör mig något oerhört. Jag har sett det hemma hos mina föräldrar i stan, men trott att det berodde på filmen i sig. Nu såg jag om en gammal klassiker och kunde konstatera samma sak. En sorts "ofilmatisk" bild om du förstår vad jag menar. Barnen hävdar att det beror på att bildkvalitén är bättre. Inte vet jag, personligen ser jag gärna film med känslan av att se på film, snarare än att se något i verkligheten. Nåväl, på det stora hela var det värt det.  

Konsumtion är inte enbart av ondo. Men man måste veta att sluta i tid. Kan du relatera till min känsla att det kräver ett visst mått av kraftansträngning för att återgå till frugalt leverne om man väl haft ett par stora shoppingutgifter?

Mvh/
FruEfficientBadass

Ett poetiskt inlägg från Gnetar-Greta

En kort presentation av mig, Gnetar Greta: 50+, sambo, mamma till tre vuxna barn och mormor till fem barnbarn. Jag bor i glesbygd med närhet till skog, fjäll, orörda älvar och magiskt norrsken under vintern.

Om jag börjar grubbla så blir jag såå sur över att jag är sen (sist) på bollen med att spara pengar på andra sätt än sparkonto och gammal kaffeburk. Jag ogillar att vara sur så därför grubblar jag inte utan fortsätter att leva som jag alltid gjort. På det sättet som är en del av mitt DNA. Sparsamt. Att jag satt in en slant och att det varje månad ska dras en summa från mitt konto till detta nya i mitt liv känns superspännande! Sen är det kanske mina barn som får njuta frukten av detta, vad vet jag. De är ju mina favoritpersoner så det kunde vara värre. Det kan det alltid.

Jag halkade in på detta när jag bestämde mig för att arbeta halvtid ett drygt år för att få mer tid till det jag tycker om att göra samt att tillbringa mer tid med familjen och även kunna hjälpa min mamma som börjar bli till åren. Innan jag gick ner på halvtid och kunde njuta (en lön är ändå bättre än ingen lön…) av att få drygt 13 000 kr före skatt i lön, så gick jag igenom mina fasta utgifter. Några samtal och mejl senare hade jag kapat utgifterna med ca 1500 kr/månad. Försäkringar, abonnemang, hjälporganisationer m.m, många bäckar små justerades och blev till en 1500 kronors å.

Läste böckerna ”Ut ur ekorrhjulet” (Oskar Lindberg och Maribel Leander Lindberg) och ”Jag lämnar ekorrhjulet” (Åsa Axelsson). Man skulle nästan kunna tro att jag ville lämna ekorrhjulet, moahahaha! Mitt ekorrhjul snurrar dock inte så fort jämfört med många andras, inte minst de bloggare jag börjat läsa, men det hindrar inte att jag vill vara dirigent i mitt eget liv. Och för mig är livskvalitet till stor del det som är ett sparsamt och hållbart liv.

Att baka sitt eget bröd, plocka skogens och myrens alla bär, göra sylt, saft och frysa in för kommande behov. Att stycka, paketera och frysa in älgkött som min sambo kommer hem med under älgjakten, det är sann rikedom. Att äta röding som vi fiskat uppe i fjällen tillsammans med mandelpotatis från vårt eget potatisland, inte många restauranger slår den måltiden.

Det är väl egentligen det allt handlar om, att man har möjlighet att välja hur man vill leva sitt liv när man nått FIRE. Och om det skulle inträffa för mig så fortsätter jag nog precis som nu. Kanske jag ger mig på surdeg och lär mig att sticka också.

Det är onsdag när jag skriver detta och nu har jag lagt ärtor i blöt för imorgon är det ärtsoppa och pannkakor, det är sen gammalt.

Tack för all inspiration fru EB och alla andra som jag hittat via denna blogg!




Frugalt boende

Jag har ju haft mailkontakt med en del av er sedan flera år tillbaka. Ibland boomerangar det tillbaka ett mailsvar flera år efter det första och det är alltid kul (särskilt när mailskrivaren i fråga berömde min humor). Nedan en konversation som startade för tre år sedan på temat boende:

Hannibal Lecter skrev för några år sedan:

"I och med att du öppet berättat om att ni flyttar från hus till lägenhet, tänkte jag höra mig för om det då vi är på väg till hus från lägenhet. Jag är några år yngre än dig (medicinsk ålder alltså, mental ålder mycket äldre baserat på min bristande humor i jämförelse) med småbarn och vi har länge spanat på villa livet. I valet mellan boende får jag göra lite avkall på sparkvot (känns ok i sammanhanget då sparkvoten är på en bra nivå). Från din erfarenhet av att bo i både hus och lägenhet vad är det stora skillnaderna? Ekonomisk har du berättat en del om att det är dyrare, kan du utveckla det lite så jag förstår vilka delar som kan komma och kosta, samt andra aspekter än ekonomiska du vill lyfta fram som skillnad mellan hus och lägenhet?"

Jag svarade:
Det är så lätt att stå utanför och berätta för någon att gör si och gör så, men så funkar ju inte fölk. Det vore som att jag kunde säga till mina barn att bli inte fulla eller ligg inte med gycklare, de måste igenom skiten själva. Så självklart ska ni ha hus, få det ur systemet bara så att ni kan flytta tillbaka till den undersköna lägenhetstillvaron sedan utan den där gnagande FOMO-känslan sen.


"Jag skulle säga att det stora slukhålet med hus är alla de där "projekten" som kan äta upp precis allt, allt, allt sparutrymme. Man drabbas av kvarterspsykos och ska bygga veranda precis som grannen, isolera förrådet eller skaffa markiser för 80 papp eller annan idioti som en annan höll på med. Kan man köpa ett hyfsat energisnålt hus med lite renoveringsbehov PLUS att man har psyket att avhålla sig från sådan skit, då har man absolut möjlighet att kombinera hus med hög sparkvot. Särskilt om man, till skillnad från 90% av svenne banans, också kan bo i huset under de fina månaderna istället för att imperativt dra på spaniencharter. Jag skulle nog fått panik i somras i vår lägenhet om vi inte haft lantstället eller annan vattennära asyl."


Hannibal svarade:

"Känner igen en del 'fenomen' du nämner. På allt för nära håll tyvärr. Mina föräldrar bor i ett lugnt sommarstugeområde, där det varit lugnt och stiltje under många år. Sen för något år sedan skulle någon bygga garage, och kort efter det börjar nästa granne (eller gubbe, för det är alltid gubbarna) bygga garage, och dennes granne skall ha ordentlig altan, en tredje bygga ut huset och till råga på allt skall mina föräldrar nu bygga attefalls. Why god why!? Fanns inte på kartan för några år sedan, men det vattnas väl i munnen på gubbarna när de ser maskiner och verktyg hos sina grannar. Njut istället av lugnet gamla päron, men näe, här skall byggas. Klart alla måste prova och lära sig själva, eller igenom skiten som du uttrycker. Alltid lär man sig något, hur det än går.


Den intressanta röda tråden igenom husdiskussionen tycker jag är att ju mer pengar du lägger ned, ju mindre tid får du över. Skall det byggas skall det hittas material och snickras, alternativt leja ut det, men det kräver oxå sin tid. Ju mindre pengar man lägger ned på allehanda projekt desto mer tid över för familj och annat man själv väljer. Och ju mer pengar du bränner på semester, desto mindre tid. Billig semester (eller hemester som det modernt heter) ger mer tid. Jag försöker prioritera en del på tid (hus är kanske rent ur den aspekten det sämre valet mot lägenhet, men det finns andra aspekter att bejaka oxå)hur som haver, jag vill inte blocka all tid genom att hålla mig sysselsatt med projekt 24/7 och inte ha tid till annat än jobb, sova, projektera. Men, kanske lätt att säga nu, svårare senare när man väl är där och drabbas av den allt för vanliga kvarterspsykosen."


Sen gjorde vi ett uppehåll i vår konversation i några år och för några veckor fick jag följande uppdatering:

"Update några år senare. Vi flyttade till hus. En granne frågade två veckor efter vi flyttat in: ”vad blir första projektet, bygga ut altan eller byta kök?” :)

Än så länge inget av det som frågades om gjort. Har målat några rum inomhus i samband med inflyttning. två rum kvar att måla, men de kommer kanske inom 2-3år. Förstår mycket väl de du nämnde om kvarterspsykos. Har ett par nyinflyttade på granngatan som redan (2 månader in i sitt ny hus) tagit in ritning på utbyggnad. Andra gör nytt golv i badrum, någon byter kök på löpande band. Får väl ha insikten att man behöver renovera någon gång, men som jag skrev tidigare så prioriterar jag tiden allt för högt för att sysselsätta mig med slentrian projekt, eller projekt för projekterandes skull, det äter så mycket tid. ”House renovate eats time for breakfast”, för att parafrasera på corp bullshit frasen ”execution eats strategy for breakfast”. Jag skall fortsätta prioritera tid så långt det går. Alla får energi från olika saker, vissa från att lägga ned energin i att fixa det som ej är trasigt, andra från att ha tid att välja vad man vill göra eller bara vara. Så tack för tipsen. Att få fallgroparna utpekade var toppen. Och igenkänningen i det du varnade för är ju ändå väldigt rolig."

Igenkänning någon?

Mvh/
FruEfficientBadass

Läsarmail: Vem tjänar på att vi jobbar heltid?

Jag vill tacka er alla som skickat gästinlägg. Förutom att det avlastar min hjärna ger det bloggen en mosaisk lyster och jag älskar vart och ett av inläggen, såväl de mer jordnära som de filosofiska. Nedan ett av de det senare slaget, från Anna Andersson på Storgatan 1 i Stadsköping:

"Både jag och min respektive har de senaste åren varit sjukskrivna på heltid. En av oss var utmattad, den andra fick en potentiellt livshotande sjukdom.

Nu när vi kan arbeta igen, förefaller heltid vara slöseri med livstid. Nu ser vi tydligare vad vi förut valde bort utan att vi förstod det. Deltid, däremot, funkar utmärkt. För att överleva på sjukpenning är sparsamhet nästan nödvändigt. Nu bara fortsätter vi på samma spår.

För vem tjänar på att vi jobbar heltid? Det är faktiskt dyrare (ping ekorrhjuls-Åsa)! Nu, däremot, hinner vi äta bättre, alltid förhandla låneräntan varje år, och vi orkar ägna oss åt varsin hobby. Och hålla koll på pensionskapitalet. Det orkade jag inte förr!

Ja, vem tjänar? T ex jobbskatteavdraget har ett tak. Och det lönar sig dåligt att tjäna mer och mer eftersom skatten ökar. Staten, däremot, tjänar bra på heltidsnormen och all konsumtion. Gud förbjude att vi alla skulle klara oss på deltidsinkomster! Det är nästan alltid man inbillar sig att det är en skyldighet att jobba tills man stupar. Men gör inte det är du snäll, för om du blir sjuk så är det i första hand ditt eget problem. Att du inte pallade trycket.

Jag vet inte om vår modell är deltids-FI, ett tyst uppror mot systemet, eller om vi helt enkelt bara gör som folk gjorde förr i tiden, innan löpande bandet - jobbar så lite som vi behöver för att klara oss (Ping Adam Svanells bok).

Lite roligt är det också att folk blir provocerade. Mötte en ytligt bekant, nämnde att jag arbetar deltid. Reaktionen?

"Ojdå, har du blivit permitterad?"

Fniss, "har du blivit permitterad". Ja, av vilket annat skäl vill man egentligen avvara en stor del av sin vakna tid till att inte sitta med sin häck på en kontorsstol och se åren gå. Reflektioner på inlägget?

Mvh/
FruEfficientBadass

Frugal frukost

"Dunderklumpen" hörde av sig med några tankar om frukost. Tack för det! Säger jag som gjort det superfrugala att helt strunta i frukost. Men jag vet, jag vet, det är inte görbart för alla. Detta inlägg är för er som känner sig vimmelkantiga av intermittent fast:

Frukosten – mer en vana än en måltid

Frukost är något som de flesta häver i sig på morgonkvisten utan någon större reflektion. Men vad kostar den egentligen och finns det pengar att spara på detta?

Här nedan har delar jag med mig hur jag räknat på min frukost. Jag har listat mina tre olika vanor och vad det finns för utrymme att spara på att ändra dem. Äggvita med spenat var en dunderkur för att gå ner i vikt men en mardröm för plånboken. Lägg märke till kalorikostnaden!!

Å kaffet ska vi inte tala om! Här finns det stash att hämta hem i det långa perspektivet.

Tittar vi på totalen ser vi att det faktiskt går att göra en del pengar på frukosten varje månad.


 



Tack för det Dunderklumpen! Har ni andra några frukosttankar?


Mvh/
FruEfficientBadass

Tips från Sparpatrullen

Här kommer ett matigt inlägg från systerbloggen Sparpatrullen, tack för det!

Trött på prylar - tips för att sluta impulsköpa

Att sluta impulsköpa saker kan vara svårt - oavsett hur sparsam och försiktig man är mina sina pengar. Det är oerhört lätt att trycka på den där köp-knappen när man ser sänkta priser överallt! Själv upptäckte jag att sparande kan ge samma kick som att spendera pengar. Speciellt nu de senaste åren när vi inte kunnat resa utomlands i den uträckningen vi brukar göra pga den rådande coronapandemin.

I det här inlägget tänkte jag rada upp lite tips för hur du kan undvika onödiga inköp. Det kan vara för att man exempelvis lockas till erbjudanden eller tillfälliga kampanjer, vilket gör det svårt att motstå eftersom det låter som en riktigt bra deal. Andra ekonomiska ficktjuvar är godis, läsk eller kaffe – och det är ofta för att dessa småinköp blivit något av en vana som man kanske inte alltid tänker på.

1. Avregistrera dig från butikernas nyhetsbrev

Ett av de bästa sätten av att motstå impulsköp är att helt enkelt avregistrera dig från alla nyhetsbrev! Ofta slutar dessa som onödiga köp bara för att du ser hur mycket rabatt det är. De flesta förmånliga reorna brukar vara vid slutet av en säsong snarare innan eller under en
säsong. Exempelvis är det bättre att köpa en ny vinterjacka när vårsäsongen börjar då butikerna vill bli av med lagret.

2. Sov på saken innan du bestämmer dig

Innan du slår till för att köpa för att köpa något, ge dig själv tid att tänka på saken. Gärna en vecka eller längre innan du bestämmer. På så sätt undviker du onödiga impulsköp eller prylar som du faktiskt inte behöver. Det ger dig även tid att kanske hitta en bättre produkt eller
pryl som kanske inte är lika dyr, och då "sparar" du ju faktiskt lite pengar där ;-)

3. Spara stora köp till utförsäljningar eller slutreor

Om du bestämt dig för att verkligen köpa något, spara det på bevakningslista på exempelvis PriceRunner (https://www.pricerunner.se/) eller Prisjakt (https://www.prisjakt.nu/). Ställ sedan in vad du tycker
är ett rimligt att betala och vänta tills produkten går ned till det priset! Svårare än så är det inte. Alternativt kan du vänta till stora reor så som Black Friday eller Mellandagsrean för dessa köp.

4. Se över även de små utgifterna

En bit choklad, en energidryck, eller en kopp kaffe är vanliga småinköp man kanske inte tänker på. Alla dessa köp kan bli jättestora över tid och det är inte svårt att göra sig av med 500 kr i veckan på småutgifter. Säg att du exempelvis spenderar 120 kr på en kopp kaffe fem
dagar i veckan. Kostnaden för en månad blir då 480 kr. Kostnaden för ett år blir hela 5 760 kr. Det är jättemycket pengar som man slösat och hade
kunnat spara till något roligare!

Så här räknade jag ut kostnaden:
– en kopp kaffe = 24 kr
– 24 x 5 = 120 kr/vecka
– 120 x 4 = 480 kr/mån
– 480 x 12 = 5 760 kr/år

5. Handla på nätet när du kan

Personligen föredrar jag att shoppa online istället för i butik – även innan coronautbrottet började härja i världen. Varför? Det hjälper mig att fokusera på det jag faktiskt är ute efter och jag riskerar inte att lockas till att impulsköpa något annat. Jag kan även kolla upp
kundrecensioner på nätet och se vad andra tycker om samma produkt.

6. Undvik att handla när du är hungrig eller nedstämd

Många onödiga inköp görs när du vill snabbt vill bli på bättre humör – men genom att shoppa skjuter du bara på problemet och skapar mer stress. Det bästa är att göra något som kroppen mår bra av: ta en lång promenad, en cykeltur, gå och träna ute eller spendera tid med familj eller vänner. Och för all del handla inte när du är hungrig: det kommer sluta med att du köper en massa godis, chips och annat onyttigt som du inte
behöver!

7. Ha en budget för saker du vill unna dig

Sätt upp en separat budget för saker du spendera pengar på för att lyxa till vardagen. Använd den som en belöning lite då och då. Det kan vara allt från att beställa en takeway en kväll eller den där prylen du
längtat efter. På så sätt får du också bättre koll på vart pengarna går och gör det lättare att sluta slösa pengar på fel saker.

Har du några tips för att undvika impulsköp? Planerar du alla dina inköp i förväg eller sker det mer spontant?

//Sparpatrullen

FIRE när livet är upp och ner

En läsare hörde av sig till mig, apropå vår familjesituation:

"Ang dagens inlägg, tråkigt att höra att din man inte mår riktigt bra. Har ingen egen erfarenhet gällande psykisk ohälsa men har en kollega som är bipolär och har förstått att det påverkar den drabbade såväl som anhöriga. Bra ändå att Ni bäddat så väl för Er själva rent ekonomiskt. Att ha förmågan att leva på lite och att ha undanstoppat kapital kommer väl till pass i situationer som nu. Att i detta läge kunna fokusera på familjens väl och ve, inte behöva vara ytterligare belastad med att vara tvungen att jobba heltid."

Jag kunde inte hålla med mer. Mitt i all denna förvirring och plåga har jag och min man vid upprepade tillfällen ändå mantrat för varandra: "Hur lyckligt lottade är vi inte att detta skedde nu och inte när vi sprang ekorrhjul?". Vid något tillfälle, när min man uppbådade krafterna att vara ironisk, sa han "Det är verkligen ett perfekt tillfälle att ta sig en depression" (ja, det är depression vi talar om, med inslag av depressionstypisk oro och ångest).

Faktum: Du kan inte vara borta från din arbetsplats under mer än några enstaka dagar om din partner blir sjuk. Jag saxar:

"Enligt lagen (1998:2019) om rätten till ledighet av trängande familjeskäl har du rätt till obetald tjänstledighet från din anställning för frånvaro under ett mindre antal arbetsdagar i samband med sjukdom eller olycksfall som kräver din omedelbara närvaro."

Vad betyder det, "mindre antal arbetsdagar"? Två dagar? Tio dagar? Med största sannolikhet inte 40 arbetsdagar som jag i skrivande stund lagt på att vara med min man i stort sett dygnet runt. Och notera detta: Jag har inte bett en käft om lov (minus min handledare när jag avvek från ett seminarium i slutet av terminen och han var mycket tillmötesgående).

Och vad menas med "omedelbar närvaro"? Det är inte så att min man behöver min hjälp för att ta sig till toaletten. Eller äta mat, vilket i och för sig är en ickefråga eftersom han nästan inte äter något. Men när ångesten kommer och han transporteras till ett landskap som verkar se ut något i stil med 11:e september  * valfri dystopisk mardrömsscenografi * evigheten * döden * universum, känns tanken på att jag ska lämna hans sida för att istället placera min bak på en ergonomisk stol i ett svalt konferensrum obscen. 

Jag har o-er-hört svårt att se framför mig att jag skulle gjort så även under mina mest hjärntvättade år i corporate Sweden. Det hade helt enkelt inte gått. Jag hade fått sluta dyka upp på jobbet, mottagit ett antal varningar och därefter fått kicken. Och det hade varit knöligt och fullt av konflikt. Kunden från helvetet hade på hajvis fått blodvittring och snarare eskalerat sin jävlighet. Bara jag skriver dessa rader nu börjar det susa i öronen. Dubbelmacka från Hades.

Lägga in honom på sjukhus medan jag pliktade jobb? Faktum två: Svensk öppenpsykiatrisk vård lägger inte in personer som inte är en fara för sig själva eller andra. Att han ändock lyckades komma in några veckor i maj/juni var en lycklig slump, troligtvis på grund av att det var låg beläggning. Det är inte på något vis så att en åkomma så "banal" som depression och ångest, även om den för den drabbade känns som på liv och död, ger dig en entry ticket till sjukhusvård.

Systemet kräver att den anhörige snabbast möjligt återgår i tjänst (helst ska hen inte tagit någon ledighet alls) medan den part som lider av sjukdom ska vårda sig själv i hemmet medelst mindfulnessövningar från youtube och lite utskrivna recept från stafettläkaren på jour. Detta medan den sjukes HR-avdelning i samråd med försäkringskassan skräddar ihop en rehabplan som innehåller alldeles för många siffror för någon under isen att ta in (”Jo vi tänkte att vecka 25 är du tillbaka på 10%, vecka 26 på 20% och därefter på 50%”). 

Ångest hånskrattar troligtvis åt arbetsträning. Så länge du är i det svarta hålet, övertygad om att du aldrig kommer att bli bra (för så talar sjukdomen), kan du inte planera ens för en timme framåt. All energi och tankekraft går åt till att hantera ditt tillstånd. De flesta blir på sikt återställda, men det är knappast på grund av att arbetsgivaren varit bra på att bolla procent. Det tar den tid det tar. 

Nu slipper vi ta ställning i frågan. Min termin tog slut i början av juni och jag har sedan start kunnat finnas där vid hans sida, dag som natt (då ångesten gillar att slå till). Att säga att det känns "bra" är väl en överdrift eftersom inte ens jag (!) kan fixa ångest, ens med den mest feng-shuiade sovrumsinteriör. Det är dessutom både plågsamt och utmattande att vara närstående. Men det känns rätt att finnas till hands. Lika rätt som det skulle ha känts fel att inte vara det.

Och är det inte detta FIRE handlar om? Att när som helst kunna allokera sina resurser hur som helst. Det kan handla om sköna ting, som att hux flux bestämma sig för att bo i Portugal ett halvår. Eller att flytta upp till en stuga i Jokkmokk och skriva en deckare. ELLER - att finnas till hands när en nära anhörig behöver dig. Inte bara kunde jag snudd på sömlöst gå över till att bli hans fyrbåk i natten. Han själv kunde med lätthet checka ut från de uppdrag han vid insjuknandet hade. Att jämföra med det scenario som hade uppstått om samma sak hade hänt i det corporata smöret.

Så ja, jag tackar min lyckliga stjärna för att vi lever som vi gör. Inte för att jag tror att hans sjukdom, från insidan av hans hufvud, är särskilt mycket trevligare med ett liv i slack. Men för oss omkring är det så mycket lättare. Och jag tror att han har en enklare väg tillbaka när det inte hänger ett sjok HR-representanter över honom som manar honom till snabb och förutsägbar förbättring.

Det här var på intet vis orsaken till att vi började skissa på FIRE år 2015. Men det är ett exempel på hur FIRE (eller semi-FI i mitt fall) ger det andrum som gör att allsköns bakslag blir lättare att hantera. Har du någon erfarenhet av att stå bredvid när det krisar? Jobbade du heltid och om ja, hur löste det sig med din arbetsgivare?

Mvh/
FruEfficientBadass

Kris i den frugala världen

Idag, ett läsarmail från Jannike Björling:

KRIS I FRUGALA VÄRLDEN

"Ja, det känns lite så. Coronaåret har varit tufft och bra, visst är det märkligt. När man känner att man klarar sig med så lite, skalat ner garderoben och känner sig tillfreds, så vaknar man upp ett och ett halvt år senare och inser att man bara har lumpor i garderoben. Känns inte alls bra. Det eviga letandet efter erbjudanden och second hand (och främst att inte köpa något alls) har helt enkelt sugit glädjen ur mig. Är det här jag? Vi har ju pengar så vi klarar oss, hängsel och livrem dubbelt upp.

Då slår den till. Attraktionslagen. Från flera olika håll. Jag läser på. Inser att det är mycket sanningar där. Att det man tänker, drömmer om och önskar är det man får. Därför går jag klädd i gamla kläder och känner mig billig. Och då attraherar jag.... cheap. Hela mitt fokus har varit på att hålla nere kostnader medan jag totalt missat att hade jag fokat på inkomsterna hade det säkert kommit mer av det. Jag har alltså valt "scarcity" istället för "abundance". Och då har jag fått... väldigt lite.

Väldigt mycket bottnar också i att inte känna mig värd det bästa, utan att nöja sig med mindre. Och då får jag mindre. Trots att den delvis frugala resan har inneburit stor glädje i att slippa den ständiga jakten på prylar etc, så hade jag gärna sett att mindre energi skulle gå åt att försöka täppa igen pluggen så att så lite pengar som möjligt läcker ut. What if jag ändrar fokus och drömmer större? Om jag uppgraderar mitt liv och höjer nivån, utan att för dess skull sälja min själ. Är det möjligt?

Något att fundera på :)"

Känner ni igen er?

Mvh/
FruEfficientBadass

Tips inför semestern

De läsarmail jag fått in handlar på min uppmaning om såväl stort som smått. Här kommer en fråga om Hjo (det vill säga stort).

"Hej och tack för en fantastisk blogg. Jag har en icke ekonomifråga, utan istället vill jag åka snålskjuts på att du har läsare på din blogg från hela Sverige (världen). Jag resa runt i Sverige på semestern och kommer då bland annat att vara i Skövde och Hjo. Jag har inga vänner i dessa städer, så jag undrar helt enkelt var man äter en god (men absolut inte fancy) middag där. Antingen kan det bli två middagar i Skövde eller en i vardera stad, planen är inte riktigt klar än. Så, jag tar tacksamt emot tips från läsare.”

Signatur Milla ber er alltså att vaska fram guldkornen ur den västgötska myllan. Det är väl inte helt osannolikt att Milla inte är den enda i läsarskaran som ska resa inrikes i sommar varför jag tänkte mig följande upplägg idag (för dig som inte snöar in på Hjo i kommentatorsfältet alltså):

- Om du själv ska resa, passa på att fråga om tips på berörd ort. Förutsatt att du vill ha tips, annars låter du bli. 

- Om du INTE ska ut och resa, var lite bussig och tipsa om saker på DIN ort. 

Jag tänker restaurangtips, sevärdheter, naturupplevelser, boenden, aktiviteter, allt som kan etiketteras underbart. Så har vi ett kartotek av förhoppningsvis härliga och kanske frugala inrikestips att tillgå vid behov. 

Mitt bidrag: Om du passerar Hudik på E4:an kring lunchtid och du är hungrig, sväng av vid Max. Du ska under inga omständigheter äta på Max eller något annat av de etablissemang som ligger bredvid (Burger King, Biltema). Istället fortsätter du på riksväg 84 mot Ljusdal i cirka 10 minuter. Ta av mot Ystegårn (skyltat). 

Där har du det: Hälsingegård med djur, gårdsbutik (det är här jag köper min linoljefärg) och en fin restaurang med uteplatser i pastoralidyll. Lunchen kommer att vara dubbelt så dyr som på Max och ta dubbelt så lång tid att få in. Men har du inte bråttom (vi talar trots allt om semestertips) får du helt enkelt en liten bit av Hälsingland med dig. Du ser meny här: 

https://www.ystegarncafe.se

Mvh/
FruEfficientBadass

Att sumpa sin chans

Hallå! Idag är månaden juni officiellt över och den på självklart vis framförda spådomen från en profet i min närhet slog alltså inte in. Tvärt om ökade åtminstone mina innhav med 1,8 procent. Det i sig är väl inget att hänga i julgran, även om det verkar råda konsensus om att en årlig genomsnittsavkastning på runt åtta procent är helt ok (förutom när så sker, då tycker alla att det varit ett dåligt börsår, att "börsen gått kräftgång" etc). Närmare två procent på en månad är således bättre än ett förväntat snitt, som torde ligga på 8/12 = 0,67 procent. 

YTD, vilket motsvarar den period då min vän legat med cash i väntan på kraschen, har mina innehav ökat med närmare 26 procent. Hade han själv valt att pytsa in sin mille vid årsskiftet hade han, förutsatt att han valt Spiltan Aktiefond Investmentbolag som jag, haft 260 000 kronor att spela med i sina framtida börsäventyr. Mig veteligen sitter han fortfarande att väntar. 

TIME IN MARKET > TIMING THE MARKET

Men det var inte det jag hade tänkt skriva om idag, utan om ett minne från förr som av oklar anledning pockade på min uppmärksamhet när jag häromdagen stod och rörde runt i den häxkittel som är min bokashikompost. Det handlar om val i livet, fokus ekonomi. Ni ska nu få höra berättelsen om min forna kollega, låt oss kalla henne Malin. Ber om ursäkt för ett endimensionellt porträtt, jag kände henne inte särskilt bra.

Berättelsen om Malin

Malin föddes någonstans i Sverige och växte upp i en typisk medelklassmiljö. Föräldrarna var akademiker av typen lärare och i 20-årsåldern flyttade hon till Stockholm i jakt på det som folk är när de flyttar till Stockholm (karriär, action). Det gick väl sissådär med karriären och efter en sväng in i vården landade hon på ett industriföretag i förorten och blev kollega med moi.

Det var uppenbart att Malin, trots att hon inte jobbade med sälj som jag, avskydde sitt jobb. Kanske var det de konstanta gäspningarna? Eller den slokande kroppshållningen? För den som var dålig på kroppsspråk kunde man få en hint av det som kom ut ur Malins mun, saker som "Aaaargh äntligen fredag fy fan..." eller "Måndag! Skjut mig!" samt diverse skitsnack om den egna chefen och arbetsplatsen inför den som orkade höra på. 

Jag var, tro det eller ej, vid den här tidpunkten rätt bra på att fejka arbetsmotivation. Jag hade precis snöat in på FIRE och insett att jag bara var där på genomresa vilket gjorde mig på oproportionerligt gott humör måndag-fredag. Det var alltså med FIRE-linser jag bevittnade nedan skeende. 

En tragisk vändpunkt

Efter en tids sjukdom dör Malins pappa, den enda kvarvarande föräldern där Malin var ensambarn. Efter lämnar han ett lågt belånat hus på en hyfsat attraktiv ort samt diverse prylar (tänk: bilar, elektro-gadgets). 

Malin sörjde sin far, men rätt snart var hon på banan igen. Prylar avyttrades i rask takt, vilket gjorde mig imponerad. Jag tänkte att hon nu skulle ta tillfället i akt och sälja huset och därefter investera i en frihetsfond så att hon på sikt (genast?) skulle slippa det jobb som hon så uppenbart vantrivdes med.

Icke! Malin skulle behålla huset, på bekvämt avstånd 40 mil bort. Hon tar således över de lån som fadern haft, som i kombination med innerstadslägenhetens lån blir rätt saftiga. Pappans hus genomgår viss renovering, vilket jag tyckte var märkligt eftersom hon aldrig hann vara där. 

Inte heller hade hon några planer på att flytta dit. Det var mer ett "nice to have" och om jag inte minns fel semestrade hon och sambon där max ett par veckor om året. Då brukade hon vara på dåligt humör efteråt, eftersom veckorna mest gått åt till gräsklippning och annat hemmansröj. Efter några år hittade hon en firma som kunde trimma trädgården åt henne när hon inte var där. Jag hoppas att hon riktigt njöt i tanken åt att ha en välvårdad tomt 40 mil bort. Kanske skickade firman bilder? 

Parallellt med detta påbörjas renovering av Stockholmslägenheten. Malin passade också på att skaffa en helt ny garderob, ny hemelektronik, ny hund, extentions (män: googla) och gick på olika kroppsbehandlingar med en imponerande regelbundenhet. Jag kanske inte ens behöver nämna att hon och sambon reste rätt mycket utomlands också under dessa första feta år. 

Efter ett par år hintar Malin (för som ni redan förstått var hon inte talträngd) att det inte längre fanns några pengar kvar från arvet. Pappans besparingar och pengarna från prylförsäljningarna var slut. Dessutom hade hon ökat på lånet av pappans hus, för att kunna göra X eller Y (minns inte vad) med huset. Hon var med andra ord lika fast som tidigare.

Malin blir på smällen

Så sker miraklet (enligt Malin). Hon blir på smällen och går på föräldraledighet. Miraklet utgörs enligt henne av att hon nu slipper jobba. "Jag ska vara på smällen resten av mitt yrkesliv" anförtrodde hon mig (och övriga kollegor) vid kaffeautomaten. Mannen fick inte ta en dag, "han gillar ju sitt jobb". 

När jag slutade var hon inne på barn två och hon och mannen hade uppgraderat sitt boende till villa i förorten, med vidhörande fetlån. Ny bil skaffade de givetvis. Det måste vara säääkert för baaarnen (för som ni vet är bara SUVar säkra för barn).

Malins alternativ

Om man likt en fé hade fått gå in och peta i Malins beslutsmaskineri någon gång där kring faderns död hade man kunnat tänka sig några olika scenarios:

1) Malin behåller pappans hus och hyr ut det. Hon använder hyresintäkten till att kunna gå ner på deltid eller ännu hellre - skola om sig så att hon hade kunnat skaffa ett jobb hon inte avskydde (hon kändes inte riktigt som FIRE-material, men att byta yrke hade nog inte suttit fel).

2) Hon hade kunnat sälja huset med dess innehåll och lagt pengarna på börsen. Med den börsavkastning vi haft sedan dess hade hon med stor sannolikhet varit FI nu.

3) Hon hade kunnat göra en 180-gradare: Sålt lägenheten i Stockholm, flyttat till pappans hus och leva ett för henne bra liv. Exempelvis envisades hon att ha hund i centrala Stockholm. Ni som har eller har haft hund i centrala Stockholm vet hur dyrt och obekvämt det är. Det är lättare att få en hundkompatibel tillvaro utanför storstaden. 

I huset hade hon sedan kunnat klämma fram en hel kull med ungar på sin gamla SGI och därefter sedan i lugn och ro försökt hitta en livsinriktning som känts ok. Med tanke på den värdestegring deras innerstadslägenhet hade genomgått sedan inflytt hade avkastningen på vinsten, i kombination med penga-arv och prylförsäljningen, troligtvis kunnat hålla henne flytande. Förutsatt att hon nöjt sig med en enklare livsstil.

Men Malin valde att lägga in nästa växel i status quo. Inte så märkligt kanske. Människan är ett samlande djur och vi gör oss ogärna av med saker. Att skala ner, förenkla och avyttra är inte helt naturligt för oss. Se på alla de Lyxfällandeltagare som samlar på motordrivna fordon. Går icke att göra sig av med. Än mindre hästar, men här känner jag att jag kommer att få mothugg av Fri2032 så jag lämnar det spåret.

Hade Malin haft en antydan till minimalist eller essentialist i sig hade hon varit snudd på fri alternativt helt fri idag. Jag vet i ärlighetens namn inte vad hon gör nu, kanske är hon kvar på min gamla arbetsplats. Kanske sitter hon där och suckar och begrundar sin livslott - att för evigt tillbringa 8-16 på ett jobb hon avskyr, allt medan tallbarren ansamlas i takrännorna på faderns gamla hus och hundvakten ånyo sjukanmält sig så att hon måste åka hem till förorten på lunchen.

Har du någon Malin i din närhet? Det vill säga en person som haft möjligheten att arrangera sitt liv på ett mer, hur ska vi säga, optimalt sätt men som valt att inte göra det? 

Mvh/

FruEfficientBadass