Jag fortsätter att plocka skräp

Jag berättade ju förra året vid den här tidpunkten hur jag plockat skräp i dikesrenen längs min landsväg. Det började efter att min man berättat att aluminiumburkar kan hamna i höet och strimlas till mordvapen i kossornas magar och eftersom vi bor i EPA-bygd låg det rikligt med folkölsburkar i vägrenen, burkar som ibland blåste in på åkrarna. 

Så jag började ta med mig en soppåse varje dag jag gick ut och gick. Jag fyllde påse på påse och när man väl börjat kan man inte sluta. Jag nöjde mig således inte med metallburkar utan plockade allt som inte var av organiskt material. Till slut började jag även plocka saker av organiskt material, som näver i bjärta färger, men då insåg jag att det var dags att sluta. Så här såg sophög 2020 ut:


Sammanlagt runt sex kassar, ett däck, plogpinnar och de där urfula reklamskyltarna för fiber (samt en Swedbank-mäklarskylt som stått i säkert tre år, reality check - rucklet kommer inte att säljas!). Det tog säkert två veckor att komma i mål. I år - fantastisk skillnad. På fyra promenader var jag klar. Det var ett mycket lättare plock eftersom jag tog storskräp av typen däck redan förra året. Jag insåg också att det jag plockade år 2020 nog legat där i ett antal år och att jag framledes bara kommer att behöva underhålla Mein Ordnung. I vanlig ordning blev jag påhejad av ortsbefolkningen och en kvinna skulle ta vid där jag slutade (vid en vägkorsning) och under sina dagliga promenader plocka även hon. 



Koppling till sparande

Koppling sparande? Inte så mycket, mer än att det är bra gratismotion att hoppa i och ur dikesfåror, jag är ofta helt slut när jag kommer hem. Nej, den stora förtjänsten med skräpplockningen är att jag får känna mig så förbaskat god. För vad är det Spar-Jesus säger: Sikta på att varje dag göra något som är jobbigt (plocka skräp), något som är bra för ditt närområde (plocka skräp) och något intellektuellt stimulerande (ok inte plocka skräp). Som synes tickar skräpplockandet i två av tre punkter för en bra dag. 

Och vad handlar resan om egentligen? Att ackumulera en hög siffra på ett konto? Nay! Den handlar om att känna att varje levd dag är meningsfull och stimulerande. Det är väl därför vi i denna community strävar efter rörelsefrihet? För att kunna öka antalet dagar som känns härliga och minska antalet dagar som känns internal audit-meningslösa? 

Med det sagt, man kan nog göra betydligt mer betydelsefulla saker för sitt närområde. Jag har bara inte kommit på vad än. Har ni några tips? 

Mvh/
FruEfficientBadass

Det där definitiva ögonblicket - om utbrändhet

Jag har ett vagt minne av att jag någon gång sagt att jag kanske inte svarar på alla kommentarer men att jag läser och göttar mig åt dem alla. Det visade sig att jag farit med osanning. Det här stod klart då jag under en vit natt låg och kollade gamla inlägg på mobilen (snacka om grandiost, läsa om sina egna inlägg). Men det var faktiskt inte primärt inläggen jag läste utan kommentarerna och då särskilt de som trillat in på slutet. Förutom T. Williams, som brukar dyka upp i elfte timmen, låg där mängder och mängder av fina kommentarer och, vad ska vi kalla dem, berättelser. Berättelser jag inte läst eftersom jag utgått från att folk slutar kommentera ett inlägg efter uppskattningsvis två dagar och därför inte brytt mig om att gå in igen för att kolla.

Först ett par tack 

Först och främst vill jag tacka de som skriver snälla saker till mig för nu har jag läst även dessa kommentarer, åtminstone från året. Jag blir också väldigt glad och taggad varje gång någon av er hör av er med läsarmail, både vad gäller frågor till kommentatorsfältet och för att berätta om livsstilsförändringar som blivit resultatet av att följa denna och andra FIRE-bloggar. Men det som gör mig rörd på riktigt är de kommentarer där ni uttrycker tacksamhet till övriga kommentatorer. Ett av många exempel är Anonym 07:47 som i slutet av tråden kring inlägget Carpe Diem skrev:
"Vill bara tacka "Anonym 13:11" som sa att man inte behöver trasha andras val för att motivera sina egna. Detta upplever jag inte i någon hög grad just här, men på andra ställen. Tack för orden som fick mig att förstå varför jag ofta blir sorgsen, på andra ställen än här. Här finner jag generositet, humor, självinsikt och massa annat hos både topp-skribent och kommenterare. Tack allihop!"

En kommentar om utbrändhet 

Sen hittade jag, i slutspurten av mitt inlägg om tandläkarmetafor (att förändring ofta föds ur en obehaglig upplevelse), en historia från läsare 'Alice' som inte fick några kommentarer vilket jag tror beror på att den kom in så sent. Så jag lyfter den (hoppas ok för dig Alice):

"Jag har fondsparat under hela yrkeslivet men inte med särskilt hög sparkvot och hade ingen aning om att FIRE ens var möjligt. En första krasch i väggen ledde till att det blev två barn. Medan jag jobbade tänkte jag alltid att jag kanske skulle ha barn "sen", men det var liksom aldrig rätt tidpunkt. När jag ändå hade ramlat ut från arbetslivet var det liksom "nu eller aldrig" eftersom jag var över 35.

Efter fyra års föräldraledighet jobb igen, trivdes bättre och det rullade på. Några år. Men stressen var massiv, hög arbetsbelastning hela tiden. Barnen fick varsin diagnos. Mamma dog efter några års tilltagande demens (där jag som enda barnet skött allt administrativt på distans) och jag fick samtidigt en stor tumör i magen. Så småningom jobb igen, lära upp nyanställd som visade sig skriva dagbok på jobbdatorn om hur hemska vi var, en kollega råkade se det på skärmen och krisen var ett faktum. Ny krasch i väggen, 17 år efter den första. Då började jag googla "hur mycket pengar behöver man för att sluta jobba", hittade några bloggar och böcker och satsade stenhårt på att bygga utdelningsportfölj.

Jobbet blev så småningom värre, konflikt med chef m.fl, skulle lära upp nyanställda som fick högre lön utan erfarenhet. Nytt, sämre datorsystem tvingades på oss. Ständiga utvecklingsprojekt som alltid skulle prioriteras på bekostnad av det löpande arbetet som vi ändå hade lagkrav på att hinna med. Ett lönesamtal där chefen sa att hen höll igen på min lön eftersom jag var så negativ... Till slut stod jag med hjärtklappning i hallen en morgon och kände bara att - nej, jag dör om jag fortsätter. Slutade för ca ett år sedan och har inte ångrat det en sekund. Jag hade väl inte riktigt uppnått de sparbelopp jag egentligen hade som mål men det fick bära eller brista. Hellre fattig och vid liv än rik och död."

Det är vid rödmarkerat jag vill stanna upp en smula. För samtidigt som jag lider med Alice och hennes dåvarande livssituation kan jag inte låta bli att dra filmatiska växlar på detta definitiva ögonblick. Jag kan utan att anstränga mig se bilden för mitt inre. En person precis på språng ut genom dörren som plötsligt inser att det tagit stopp. Hit men inte längre. Jag har inte varit riktigt där själv utan mer smetat ut beslutet i form av låggradig ångest över flera års tid, men jag anar känslan. 

En film på temat

Nyligen såg jag en film via den fantastiska appen Draken Film (läsartips btw, samma plattform som Göteborgs filmfestival, jag betalar 44kr/månad för kvalitetsfilm deluxe). Filmen heter Bird People och är franskamerikansk, går under rubriken "Den nya franska vågen" (=den är konstig).

En vid första anblick rätt banal film om en amerikansk man på affärsresa i Paris, spelad av Josh Charles (kanske mest känd som en av eleverna i Döda poeters sällskap). Parallellt med hans rollkaraktär får man följa en ung städerska på hotellet som i en onödigt lång sekvens förvandlas till en fågel som flyger runt och tittar på folk, men strunt i den delen. 



Den delen av filmen som följer den manliga huvudkaraktären Gary skulle kunna vara en något tillspetsad dokumentär om mig (minus att han är man, amerikan, betydligt tätare etc). 

Gary landar i Paris och checkar in på ett flygplatshotell. Han avverkar ett möte i en förort där han i timmar sitter instängd i ett klaustrofobiskt mötesrum av exakt det slag som jag suttit i så många gånger runt om i Europa. Ni vet den sorten med cementplattor i lågt tak, fläckiga heltäckningsmattor på golven och plasthandtag i dörrarna. På bordet står torra kakor och skålar med olika sorters socker som man plöjer ner i de bruna plastmuggarna med jätte-äckligt automatkaffe som man fortfarande envisas med att erbjuda sina kontorsbesök på kontinenten. Stämningen i mötet är upprörd och han sätts att lösa ett problem man förstår är typ omöjligt att lösa. Men Gary kan inte sluta titta ut genom fönstret mot den disiga storstadshorisonten. Aaargh madeleinekaka till mitt yrkesliv!

Han åker tillbaka till hotellet och beställer väckning till nästa morgon då han ska vidare till Dubai. På natten vaknar han emellertid med hjärtklappning och går ut för att ta luft och lugna ner sig. När han kommer tillbaka till hotellrummet sätter han sig i en fåtölj och den franska berättarrösten säger:
"Senare skulle Gary Newman inte kunna säga exakt när han tog beslutet. Men var det bara ett beslut? Kunde man tala om 'ett val' när idén, när den väl tagit form verkade så självklar för honom? Under de följande timmarna funderade Gary på konsekvenserna av beslutet han tagit men inget kunde få honom att ändra sig. Tvärtom, allteftersom timmarna gick blev han alltmer övertygad om att det för honom var den enda lösningen."
Han har efter att i åratal känt sig fången i ett liv han inte riktigt valt och nu, på studs, bestämmer han sig för att lämna allt. Jobbet, familjen, USA. Vän av ordning kan kanske tycka att det är i överkant själviskt att inte komma hem till sina barn, men då hade det inte blivit fransk ny-vågfilm av det. 

När morgonen gryr ringer väckningen men han stannar kvar på rummet, skippar flyget till Dubai och efter några timmar slår skiten i fläkten när hans affärskompanjon hör av sig och undrar var han tagit vägen. Dagen ägnas åt telefonsamtal med personer som ställer sig frågande till hans beslut för att avslutas med ett Skypemöte med frun som kan vara en av de bästa göra-slut-scener jag sett. 

Det jag tycker att filmen gör så bra är att den skildrar en full blown drop-out från ett ekorrhjul utan att för den skull hemfalla åt överdramatik. Det är inget Michael Douglaeskt Falling Down Moment eller en man som är med om en flygkrasch och därefter omvärderar sitt liv. Det är en film som på ett hyfsat trovärdigt sätt skildrar en person som hamnat i en återvändsgränd och som får insikt om att enda vägen framåt är att avsluta allt som pågår runt omkring. "Att ständigt vara i krig" som karaktären uttrycker det. När det känns omöjligt att ta ens ett steg till, så som jag föreställer mig att man känner om man drabbas av arbetsrelaterad utbrändhet. 

Ett priviligierat klag?

Jag är medveten om att det låter fånigt att tala om modernt yrkesliv på det sättet och de av er som trivs på era jobb känner inte igen er. Men det var precis detta jag erfor när jag fortfarande tumlade runt i det corporata: Varje dag var en fight. Jag visste aldrig på förhand vem jag skulle gå upp i ringen med men med största sannolikhet innebar en dag på kontoret en runda med kunden från helvetet, en fladdrig chef och/eller en eller flera missnöjda direktrapporterande. 

Det kan snackas hur mycket det vills om "spännande utmaningar" i ett "kvalificerat" jobb men för mig handlade utmaningen snarare om att hålla psyket intakt än att gå igång på av extern part formulerade mål som i nio fall av tio handlade om att nå en orealistisk budget som satts i syfte att hålla chefens chefs chefer nöjda. 

Nu slapp jag lyckligtvis (?) Alice akuta jobbavslut. Frågetecken eftersom det bara är en fråga om att dra plåstret snabbt eller långsamt. Jag har emellertid hört så många liknande historier att jag antar att det är så det sker för många som "går in i väggen". Man kör på, men en dag säger kroppen ifrån och man kan inte ta sig utanför dörren. IGMR har exempelvis en liknande historia i bagaget och jag tror att rätt många som intresserar sig för FIRE har samma erfarenheter. 

Vad jag vill säga är detta: TACK Alice för din berättelse. Och tack whatever filmbolag som gjorde Bird People och visualiserade den känsla som är så svår att förklara för folk som höjer på ögonbrynen och undrar varför man inte ville fortsätta sin fina tjänst med fina lön. INGEN lön, någonsin, är värd ett yrkesliv som känns som ett krig.

Hallå! Är det någon som sett filmen? Om inte kan jag varmt rekommendera att streama Draken Film, åtminstone ett par månader, och ta del av en helt makalös filmskatt.

Mvh/
FruEfficientBadass

Mitt drömhem och trädgård

När jag för någon månad sedan höll på att vårstäda trädgården kom jag att fundera en del på vad jag vill ha ut av den. Som ni vet var mina ambitiösa odlingsprojekt förra året ett misslyckande av episka mått. Inte bara avseende själva utfallet, utan mina känslor vis-à-vis trädgården. Visst, det var kul att förkultivera inomhus under första kvartalet. Då levde så att säga fortfarande drömmen och likt resten av Sverige var jag ju i coronachock vilket för flertalet yttrade sig i odling och altanbygge. Men när plantorna sen hamnade i rabatter och odlingslådor (efter många om och men ska tilläggas) hade jag redan tröttnat på dem och ogillade deras krävande små miner kring gödsel och vattning, liksom sköt er själva.

Värdet av en trädgård

Vad är värdet av en trädgård? Om man verkligen funderar ett slag måste det svaret landa i att det beror helt på vem du är. Min konstnärliga ledare älskar sin trädgård och sina odlingar att hon "ligger och smyggooglar på frön under täcket" på nätterna. Det är mer än en hobby, det är ett passionsprojekt.

Det är det inte för mig. Kanske hade det blivit annorlunda om det gått väldigt bra förra odlingssäsongen, vem vet. Men faktum är att jag givit mig på pucken ett antal gånger genom åren med klent utfall så jag tvingas inse att dörren mot trädgårdspassion nog är stängd. Men som med alla andra stängda dörrar öppnas ett fönster och i detta fall var det en insikt.

Vad jag vill ha ut av min trädgård

Om jag hårdrar det finns det ett antal saker jag uppskattar med trädgård och det är nedan:

  • Ett uterum på sommaren där vi kan äta frukost i hammocken eller spela kort på en filt på gräset.
  • En hyfsat välkurerad rabatt med stryktåliga växter som inte dör om man råkar resa bort ett par veckor eller glömmer att vattna.
  • Våra höns.
  • Kanske en eller två grödor i de av min man ihopsnickrade odlingslådorna. Ej förkultiverade och "härdade" utan bam rakt ner i jorden och riklig avkastning (vilket enligt mina erfarenheter enbart sker med mangold och mynta).
  • En kruka på farstukvisten med något säsongstypiskt, exempelvis en stor Mårbackapelargon på sommaren eller ljung på vintern. 
Med andra ord skulle jag kunna tillfredsställa samtliga mina trädgårdsbehov genom att klippa gräset löpande under sommaren, peta ner några frön i odlingslådorna under våren och underhålla ovan nämnda kruka. Det närmar sig min utopidröm om minimalistettan där jag bara ska ha en växt som jag gullar med dagligen. Nedan några bilder från mitten av april som är ganska spot on:


En stol att sitta på, en stol att ha benen på och en dyna som hänger precis innanför dörren.


Påskliljorna hängde fortfarande kvar, vackrare än någonsin. Men snart byts de ut mot pelargon eller lavendel. Eller kanske en kombination därav, det beror på vad den lokala matbutiken råkar få hem.


Fågelbadet blev ett humlebad, efter inspiration från Ibland Gör Man Rätt. Till och med jag klarar av att fylla på den här med vatten då och då.

Hönsens plats i trädgården

Höns var en central del av min frihetsdröm när jag fortfarande sprang ekorrhjul. Förra året vid denna tidpunkt hade vi tolv höns och en rastgård åt dem på baksidan. Sen kom räven och tog alla utom fyra och under vintern snöade det så mycket så att rastgården rasade (den hade finmaskigt hönsnät som tak vilket ackumulerade tung snö).

Så nu under våren har vi släppt ut dem på framsidan dagtid, precis som i början. Och jag inser att jag älskar det. Det har sina nackdelar. De riskerar att dö och vi riskerar att trampa i deras skit. Men ändå...De är så vansinnigt mysiga att ha omkring sig när man sitter på bron och dricker kaffe eller rensar bort löv och takläggarspik ur rabatterna. De är kanske inte direkt keliga, men de är absolut sociala och vill vara med. 


Eftersom de gillar att gräva i rabatterna för att göra sig små gropar de kan ligga och rulla runt i underlättar det om man inte har får många dyrbara nyköp däri utan litar på att de gamla trotjänarna, som vuxit där sedan 50-talet, står pall. Jag lutar nu nästan åt att inte uppmana min man att laga rastgården och låta hönsen gå fritt på framsidan. Är de bara fyra blir det inte lika mycket skit som när de var tolv. Bara 33 procent så mycket skit faktiskt, jag räknade ut det med min hjärna.


Mitt drömhem och min trädgård i summering

Ni som följt bloggen ett tag vet att jag gillar att hålla det enkelt. Liten garderob, få saker i badrummet, få saker överallt faktiskt. Jag tror helt enkelt att såväl insida som utsida av hus ska vara enklast möjliga för att jag ska maxa endorfin et al. I stan har vi visserligen en terrass, men det enda jag gör där att byta växter i en blomlåda som syns från köksfönstret. Jag ser fram emot det där blombytet hela vintern och sommaren. Dessutom är det billigt, jag la runt en hundring vid varje säsongsskifte. 

Vad jag försöker komma till är att jag kapitulerar. Jag tror att jag har hittat min sweet spot i min trädgård. Jag vill att det ska se städat och snyggt ut, med någon liten säsongstypisk detalj och kanske lite tulpaner som tittar upp till våren. Minimalt med tid att rodda trädgården och maximal tid att vara i den, läsa böcker, prata med familjemedlemmar, spela svarte petter med minstingen (världens roligaste eftersom hon helt saknar pokeransikte), ja leva i den helt enkelt. 

Att förstå vad man vill ha nyckel till framgång

Det kanske skiner igenom att jag fortfarande är avundsjuk på alla dessa människor som faktiskt lyckas få till prunkande oaser på ren intuition (jag vet jag vet, ligger massa trial & error bakom men det känns inte så damnit). Men jag kan leva med det. Jag är mycket nöjd över att jag kommit till denna självinsikt. 

Faktum är att jag även tänker transponera resonemanget till privatekonomi, den såg ni inte komma va? För hur många ägnar inte en massa tid och pengar åt att skaffa sig något bara "för att". Man ska ha en stor veranda, en fransk köksträdgård, en pool eller bastu och visst, man har säkert kul under tiden man planerar och genomför projektet. När den nya grejen är på plats - och man slaktat merparten av sin dyrbara semester på projektet i fråga - börjar man snegla på nästa projekt. Och jag vill inte dra några alltför långtgående slutsatser här, men vi har aldrig använt terrassutbyggen och liknande under lika många timmar som själva bygget varade. 

Förra året byggde min man under uppskattningsvis 40 timmar en sorts balkong i hörnet mot gammelhuset. Syftet var att förlänga sommarkvällsumgänget, eftersom solen stannar i just det hörnet. Surprise, vi har typ aldrig varit där. Förra året kanske fem gånger. Meckigt att komma upp dit med glas och tilltugg. Det blev filt på gräset istället, precis som tidigare. Dessutom kommer det i norra delen av landet som bekant mygg i skymningen varför man drar sig inåt mot kakelugnen (DÄR gjorde mina förfäder en bra investering). 

Missförstå mig inte, jag tror helt klart att vissa projekt är värda att göra. Men inte alla projekt för alla människor. På samma sätt som man i jakten på FIRE bör identifiera vad man vill få ut av sin frihet, bör man inför varje ambitiöst hus- och hemprojekt fråga sig: Tillför detta verkligen ett värde för mig? Kommer vi att umgås mer som familj om vi har jättestor altan eller ska vi skippa denna semesters byggprojekt för att istället gå rakt på pudelns kärna: Att faktiskt umgås.

Det kan vara så enkelt som att skaffa ett spel som alla i familjen faktiskt gillar (udda detalj: vi hittade ett gammalt 70-talsmemory på vinden och har gått in i kollektivt memoryvansinne, spelar varje kväll). Eller dra ut en picknickfilt på gräsmattan och sätta en ära i att åtminstone en gång om dagen få ut alla på den för en gemensam frukost eller eftermiddagskaffe eller vad det nu kan vara. Jag börjar i alla fall landa i att jag nu är nöjd med sakernas tillstånd. Jag håller det litet, enkelt och med maximalt fokus på de saker jag med hundra procent säkerhet vet att jag gillar. En kruka med blomster, mina fyra höns. Kvällstid: En brasa i kakelugnen.

Om du har trädgård, var lägger du ribban?

Mvh/
FruEfficientBadass


Investera för nybörjaren Del 3

Investera för nybörjaren, den tredje och avslutande delen, tema ”vad köpa”. Men innan vi börjar med det så behöver jag säga en sak av stor vikt.  

En sak av stor vikt när det gäller investeringar

När man investerar långsiktigt är det av Stor Vikt att förstå att börsen går upp och ner men på lång sikt har den alltid gått upp. Alltid. Om den skulle krascha och aldrig gå upp igen har du/vi gissningsvis större problem än fördelning ränta/bostad/börs. Då talar vi apokalyps där konservburkar och tändargas är hetaste valutan. Och kanske breda antibiotikas och amfetamin, men det är ett sidospår. Ungefär lika pricksäkert som krypto, även om Ibland Gör Man Rätt gjort 5% på en dag på det senare (jag försöker låta raljant när han påpekar detta men är mest avundsjuk då jag aldrig fattat hur man köper skiten).

Ovan graf visar Dow Jones, det vill säga ett amerikanskt börsindex, från 1900-talets början (d.v.s. sedan start). Det hack du ser efter 1920-talet är den omtalade börskraschen och den efterföljande "stora depressionen". Den varade förvisso nästan fram till andra världskriget i vissa länder, men poängen är denna: Börsen återhämtade sig även från den. På samma sätt som den återhämtat sig efter världskrigen, börskraschen -87, IT-kraschen, finanskrisen eller coronadebaclet.

TID är nyckel vid börsinvesteringar. Och diversifiering, att äga lite av mycket för att inte riskera att satsa på fel häst, men det kommer vi till i nästa stycke. Om du är långsiktig i dina investeringar (>5 år, helst >10 år) är du i princip "säkrad" avkastning. 


Sajten The Balance listar de bästa och sämsta avkastningsperioderna mellan 1973 och 2016 och resultatet ser du ovan. Grafen talar sitt tydliga språk: Under ett kalenderår är det som att singla slant, det kan gå upp och det kan gå ner. Om du som nybörjare råkar tajma ett dåligt börsår är risken stor att du hoppar ur igen med den känslomässiga övertygelsen att det där med börsen är farliga grejer, bäst att spara på lönekonto.

Om du har is i magen nog att hålla ut i tre år ser det helt annorlunda ut. Då har man under majoriteten av treårsintervallen landat på ett plus. Vid fem års sparande ännu större andel positiva utfall. Från och med femton år har ALLA rullande mätperioder 1973-2016 gått med plus.

Nu tror jag inte att vi står inför en krasch av det slag som kommer att vara i femton år. Men det är ändå viktigt att du har med dig detta: Historiskt har börssparande alltid slutat på plus, förutsatt att man håller i sina innehav. Så länge du har en buffert för oförutsedda utgifter som gör att du inte kommer att tvingas sälja aktier eller fondandelar när börsen är låg. 

En annan viktig sak med investeringar

Jag nämnde ovan att det är viktigt att sprida risken. Vad betyder det ens? I klartext: Att inte satsa på ett fåtal aktier. Det är bättre att äga lite av många bolag, eftersom det då blir knappt märkbart om ett företag går i kånken. Istället för att köpa på dig små aktieposter i femtio bolag kan du enkelt köpa en eller ett par billiga fonder som vart och ett innehåller massor av bolag. 

Fonder består av enskilda aktier. Tänk dig att du står vid lösgodishyllan och plockar på dig tio bitar av samma sort. Så visar det sig att det var romrussingelé i alla och du blir ledsen. Om du istället plockar tio olika bitar, varav endast en är romrussingelé och resten är mellan- eller jättegoda, blir du ganska nöjd i slutänden. Detta är principen med breda fonder. Du kommer inte sopa banan med din avkastning, men det kommer att bli godkänt. 

Ofta består en indexfond av de största bolagen på en börs. Stora stabila bolag ger utdelning, vilket du då får del av med dina indexfondsinnehav. Enda skillnaden mot att få utdelning i indexfond jmfrt. med aktier är att utdelningen i fonden återinvesteras per automatik, medan du med en utdelande aktie får utdelningen som cash på kontot. 

Om indexfonder ur Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende

"Det är svårt att identifiera de aktier som lyckas prestera bättre än index. Så kallad ’disruption’, att industrier och tekniker blir föråldrade och byts mot andra industrier och tekniker, sker snabbare än någonsin. Du kommer alltså att behöva vara på tå för att inte sitta med nästa Svarte Kodak, Nokia, Polaroid, Facit eller Agfa på hand. Denna typ av bryderier behöver indexinvesteraren inte ägna sig åt eftersom ett underpresterande bolag så småningom trillar ur indexfonden och ersätts av ett annat. Du behöver heller inte ligga sömnlös och fundera på vilket bolag som om några år ska läggas till akronymen FAANG (Facebook, Apple, Amazon, Netflix, Google) eftersom indexfonden per automatik plockar upp 'rising stars'." Det är mina huvudsakliga argument för indexfonder. Plus att de är billiga. En fonds avgift är av stor betydelse för ditt långsiktiga utfall.

Vidare om nackdelar med indexfonder:

"Om du lyckas identifiera och hålla kvar vid aktier som lyckas prestera bättre än index på lång sikt kommer du att få bättre avkastning än index. Du slipper fondavgift (men betalar en köpavgift, courtage)."

Det är troligtvis den röda texten ovan som får folk i gemen att fnysa lite åt indexfonden (eller fonder överlag). Man tror sig vara liiite vassare än övriga investerare och kan genom att hålla sig uppdaterad på Twitter ta bättre beslut än den flegmatiska fondinvesteraren.

Fördelen med att vara nybörjare

Men du är nybörjare och som sådan har du en superkraft: Dåligt självförtroende när det kommer till börs. Du kan alltså leva med att inte handplocka din egen superportfölj som ska sopa banan med index utan kan nöja dig med genomsnittlig börsavkastning. Just ”genomsnittlig” är sant för indexfonderna eftersom de tar rygg på de största bolagen och således blir en spegling av hur dessa presterat. 

Du kanske tror att det är dåligt att få genomsnittlig avkastning? Nay! Tvärt om visar många studier att det är den passiva indexinvesteraren som vinner i längden. Till och med Buffet menar att det är det bästa investeringsslaget för de allra flesta.

Hitta indexfonderna

Sök efter "mest ägda indexfonder" så får du nog upp bra resultat som är köpbara på en svensk bank. Jag fick vid sökning exempelvis fram den här sidan som listar några alternativ. Listan visar vilken marknad fonden investerar på (Sverige eller Global) och vilken avgift den har. Du ska aldrig betala mer än 0,3% för en indexinvestering.

Det är inte superviktigt att du väljer Exakt Rätt Indexfond eftersom de alla apar efter snittet, det vill säga: En svensk indexfond presterar ungefär lika bra, oavsett om den har "Länsförsäkringar" eller "Swedbank" i namnet. Som nybörjare skulle jag välja en svensk och en global indexfond och sen fördela emellan (50/50, 60/40 eller 70/30 med störst andel svenskt). 

En favoritfond bland Avanzianerna är Spiltan Aktiefond Investmentbolag (avgift 0,27) och det är i huvudsak den jag äger. Ett aktivt urval av investmentbolag (Industrivärden, Kinnevik, Investor etc, bolag som i sin tur äger massor av bolag på olika marknader) gjordes vid fondens start. Men därefter förvaltas den passivt och har därför den låga avgiften. Mina innehav har överträffat index sedan start. En sorts hybrid mellan passiv och aktiv förvaltning, men till passiv prislapp.

För över pengar till ISK:en varje månad och köp enligt din på förhand valda fördelning, oavsett om börsen är hög eller låg. Varför? Se tidigare punkter. Det är ingen idé att försöka tajma marknaden och det är viktigt att låta pengarna ligga på börsen för att få ta del av såväl värdeutveckling som utdelningar. Låt gå att den dippar ibland, men strunt i det. Med din långsiktiga sparhorisont har det mycket liten betydelse hur börsen går en enskild vecka, månad eller till och med under ett år eller två. 

Ögona på bollen

När du nu kommit igång med ditt månadsspar i aktier (för indexfonder är som sagt aktier, bara paketerade) måste du hålla ögona på bollen. Håll dig borta från finanspress och en massa tyckande. Fokusera istället på de sparåtgärder du genomför i vardagen som leder till att du kan yxa loss ännu mer pengar att pumpa in i ISK:en. 

Lär dig bygga capsule wardrobes, putsa dina skor till att hålla i en evighet, laga din egen mat, klipp ditt eget hår, städa ditt eget hem, underhåll dina egna barn, gör allt som står i din makt att - speciellt under första sparåret - reducera dina kostnadsmassa så att det trillar in massor av cash på investeringssparkontot. Se det som bränsle till den atlantångare som ska ta dig till friheten. 

Det är här många går bort sig. Man ägnar onödigt mycket tid åt att nagelfara finansmedia i jakt på "klipp" när man istället ska vända blicken mot sitt liv och sina utgifter. Att investera är inte svårt, att frigöra pengarna som ska gå in i investerandet däremot, kräver sin man och kvinna. 

Om du är på jakt efter effektiva sparknep kan du be ditt bibliotek att ta hem Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende. Ange ISBN 9789180202817. Följer du råden i boken kommer du (i det fall ni är en tvåbarnsfamilj) att ha fått loss drygt tre miljoner på tio år, förutsatt att ni investerar sparutrymmet på börsen.

Lycka till nybörjare! 

Mvh/
FruEfficientBadass









Investera för nybörjaren Del 2

Investera för nybörjaren är en serie om tre inlägg och här följer nummer två. Först ett hejarop till de av er som bearbetat era bibliotek i Hufvudstaden:

Bra jobbat med Stockholmsbiblioteken! För någon vecka sedan fanns ett ex under inköp. När jag kollade igår verkar det som om boken är på väg in på biblioteken i Blackeberg, Farsta, Hornstull, Husby, Hässelby gård (mina gamla hoods!), Högdalen, Kista, Kungsholmen, Sköndal, Stadsbiblioteket, Telefonplan, Tranströmerbiblioteket och Östberga. I Malmö Stad har man bara tagit ett ex, just sayin'. Åtta på kö.

Åter till inlägget: Efter att du genomfört ett antal sparåtgärder i vardagen och samlat ihop en fin buffert (och betalat konsumentkrediter) är det dags att börja investera. Det gör man som bekant på börsen, genom att köpa aktier.

Time in market > Timing the market

Innan vi ens närmar oss ämnet skulle jag vilja strypa tajming-diskussionen i sin linda. Många nybörjarsparare är så oroliga för att gå in på börsen vid "fel" tillfälle, det vill säga när den är "högt värderad" eller riskerar att "krascha". Det är mycket möjligt att börsen är högt värderad just nu, eftersom börsen historiskt alltid har ökat i värde över tid vilket gör att vi allt som oftast befinner oss i närheten av en ”all time high”. 

Att tro att den plötsligt skulle gå ner till 2010 års nivåer är inte så troligt. Möjligen kan den i en nära framtid falla för börsen faller med ojämna mellanrum. Men så länge du då behåller dina fondandelar eller dina aktier över tid har du inte förlorat något. När börsen återhämtar sig kommer även dina fondandelar eller aktier att återfå sina tidigare värden. Tricket är att inte sälja i nedgång. En genomsnittlig nedgång varar i två hundra dagar och som du minns har du nu en buffert som kan hålla dig flytande i det fall du av någon anledning behöver extra likvider under nedgången. 

Så kortfattat: Den bästa dagen att börja investera var igår och den näst bästa dagen är idag. Sålla dig inte till skaran av "sparare" som sitter och håller på stora kontantreserver i väntan på "nästa krasch". Det är ungefär lika logiskt som de som suttit med insats till hus på lönekontot i tio år i väntan på att bostadsmarknaden ska krascha.

Ring din bank

Nybörjare, räds icke! Du behöver inte skaffa en ny bank av specifikt slag för att börja investera (även om de flesta efter ett tag flyttar sina innehav till antingen Nordnet eller Avanza). Jag vill gärna att tröskeln för dig som läser detta inlägg ska vara minimal så jag säger så här: RING din vanliga bank. Jag är väl medveten om att det är långa köer, men det kan vara värt det eftersom direktkontakt är SÅ mycket enklare än att hålla på och chatta med någon bot eller försöka maila (min Kuckelimuck Bank har två (2) arbetsdagars svarstid). Men just deras telefonservice är öppen - håll i dig - dygnet runt! Ring vid en tidpunkt då du misstänker att svenne banan har annat för sig, exempelvis när SVT bjuder på Babben Larsson eller när det är lönelördag efter lunch. 

Prata med kundtjänst

När du väl fått banktjänstepersonen i luren, säg som det är. Att du är nybörjare  kring sparande och behöver extensiv hjälp, knapptryck för knapptryck, till att komma igång med ett investeringssparkonto (ISK). 

Varför investeringssparkonto? Det är ett enkelt och kostnadseffektivt sätt att spara. Du betalar löpande en schablonskatt och kan sälja innehav utan att det får några administrativa konsekvenser i form av vinstskatt. Det sköts av banken per automatik. De flesta i sparbloggosfären har ISK och i det här fallet råder jag dig att följa massan.

En stor fördel med ISK är att du enkelt kan flytta hela konkarongen till annan bank den dagen du tröttnar på Kuckelimuck Bank. Förutom schablonskatten är det bara insättningar och uttag från ISK:en som leder till (relativt blygsamma) skattekonsekvenser.  Däremot kan du köpa och sälja för allt vad tygen håller inom ISK:en utan att du betalar vinstskatt (men köper du enskilda aktier betalar du köpavgift; courtage, vilket du gör även utan ISK).

Alternativet är en vanlig värdepappersdepå vilket jag har för mig att man får med "på köpet" när man startar en ISK. Från värdepappersdepån dras ingen schablonskatt. Men där får du problemet med administrativa följdverkningar vid försäljning av värdepapper (med påföljande skatt).



Häng kvar med kundtjänst

När den tillmötesgående kundtjänstmedarbetaren hjälpt dig att starta ISK ska du hänga kvar som en igel. Nu ska du be hen att knapptryck för knapptryck guida dig till hur man gör för att överföra pengar från ditt lönekonto till ISK:en och VE dig om du inte antecknar dessa steg på ett papper. Detta papper ska du senare renskriva, illustrera med blomster och laminera för att sätta upp väl synligt framför datorn så att du aldrig glömmer. Överför på stående fot - med bankens hjälp - en symbolisk summa från lönekontot till ISK:en. Ett par hundra räcker.

Vissa människor tycker att det är skämmigt att be om hjälp på det här viset. De vill hellre lösa det själva, utan att prata med någon. Det är ofta den gruppen som ger upp på vägen och säger saker som att "det verkade så krångligt" och "det funkar inte på min dator" etc. Det finns ett visst samband mellan den här inställningen och misslyckat sparande. 

Om du inte tycker att det är värt det att begå våld på din stolthet i ett 5-50 minuter långt samtal med en kundtjänst (vars existens du betalar med dina bankavgifter) så är det ditt aktiva val. Mitt förslag är emellertid att du kör över din stolthet och bara gör det. Jag kan lova att kundtjänstmedarbetaren INTE kommer att minnas dig under resten av sitt liv som ”den där korkade kunden”.

Två bankdagar senare ringer du igen

För nu har pengarna kommit in på investeringssparkontot. Åtminstone tar det ett par bankdagar om du för över från en Kuckelimuck till en av nätbankerna. Kanske går det omedelbart om du skapar en ISK hos din ordinarie bank, jag vet faktiskt inte. 

Du säger som det är, att det är första gången du ska köpa aktier eller fonder och ber om hjälp. Återigen, steg för steg, du antecknar. Troligtvis säger de något i stil med "Gå först in på flik 'värdepapper' och sedan söker du upp den aktie eller fond du vill köpa och klickar på ’köp’." Så funkar det i alla fall på Avanza. I nästa steg väljer du vilket konto du vill att köplikviden ska tas ifrån (d.v.s. din ISK, dit du redan fört över pengar). Ange belopp du vill köpa för (förslagsvis alla dina två hundringar) och tryck ”Köp”. Klart! Mer än så här behöver du inte kunna för att investera  

Nästa gång ska vi prata om VAD du ska köpa. Det blir kul och mycket läskigt för mig eftersom jag egentligen ogillar att ge specifika köptips.


Mvh/
FruEfficientBadass

Investera för nybörjaren Del 1

Deep Year och krukväxter i all ära, men det här är ju faktiskt en sparblogg. En av läsarna påminde mig om detta i ett mail för ett tag sedan:

"Hej! Jag har följt din blogg i några år nu, och har tack vare dig utökat min content-bubbla med sparande- och investerings-konton på Instagram och i bloggvärlden. Jag har levt halva mitt liv i ekonomiskt oförstånd (är snart 50) och räknar inte med att kunna kliva av ekorrhjulet innan jag blir pensionär. Däremot är det inte försent att lägga undan pengar till pensionen. Jag känner mig redo och står på kanten till att börja. Bättre sent än aldrig. Om du är öppen för önskeartikel till din blogg skulle jag (och andra i min situation) varmt uppskatta en pedagogisk steg-för-steg-instruktion till ISK, med start i hur man väljer leverantör (bank?), till det bästa kom-igång-tipset, hur man undviker den vanligaste nybörjarfällan och hur man ska tänka långsiktigt."

Att komma igång med sitt sparande från scratch

De av er som varit med från början kanske kommer ihåg min sparskola för investeringsutmanade. Jag tänker inte köra en repris på den utan tänkte att jag, givet mina nya insikter kring finansiellt illitterata (e g mitt äldsta barn) skulle göra en helt ny serie med det klickvänliga namnet "Spara pengar för nybörjare". Ni vet kanske också att det för de allra minsta finns en serie på Youtube feat. mina barns gosedjur. 

Men jag inser att den har sina begränsningar, både vad gäller content och utförande, varför jag nu gör en serie blogginlägg om nybörjarspar. Du som redan kommit igång med ditt sparande alternativt överglänser mig i kunskap (vilket borde vara giltigt för uppskattningsvis 85 procent av följarskaran), kan DRA ÅT H-E.

Steg ett i att börja spara

Jag skojar givetvis, ni får gärna följa med på resan. Men ha i era smarta bakhufvuden att det kanske inte kommer några överraskningsmoment denna vecka. De här inläggen är för ovan läsare och hennes gelikar. Och för ordningens skull måste jag betona att steg ett i att börja spara är att vilja börja spara. För om sparandet görs av plikt eller en känsla av att man måste, kan man lika gärna låta bli. Det blir som med dieter, du kommer bara att må dåligt och hoppa av. Du måste identifiera ditt "varför". Varför? Annars kommer du bara må dåligt och hoppa av, lyssnar du inte på vad jag säger? 

Syftet med ett sparande är ju det diametralt motsatta, att du ska känna livsenergi och sprittande förväntan inför framtiden. Som Morgan Housel uttrycker det i Pengars Psykologi

"Ett sparande är som att ta en tidpunkt i framtiden som ägs av någon annan och ge tillbaka den till dig själv". 

Så sätt dig ner en timme eller fem och ta dig en ordentlig funderare kring hur du vill att ditt liv ska se ut om fem-tio år. Lägg inte ribban för högt här genom att utkräva någon form av ”totalt livsmål". Min erfarenhet är att det bara blockerar hjärnan. Tänk snarare: "Hur vill jag att en typisk dag i mitt liv ska se ut? Hur stor del av dagen ska handla om arbete? Vad skulle jag vilja göra med den tid som inte är förlagd till arbete? Vad får mig att känna trivsel?”

När du väl landat i de frågeställningarna kan du ju fundera på hur pengar kan vara ett verktyg i ekvationen. Ska de finnas där för att delfinansiera denna framtid? Eller ska de bara finnas där som en skön mental krockkudde så att du slipper oroa dig för oväntade utgifter eller ett liv som fattigpensionär? Om du frågar mig är de sistnämnda skälen precis lika goda som att sträva mot full blown FIRE. Utan tvekan är pengar kopplade till mental hälsa och själsligt välbefinnande. Livet är inte alltid lätt, men det blir enklare om du inte behöver bekymra dig för din privatekonomi, stjärnstopp. 

Steg två i att börja spara

Det andra steget till att komma igång med sparande är att beställa hem alla titlar som innehåller ordet "investera" eller "aktier" från nätbokhandeln och avsätta tre månader till att plöja dem. Ha! Skojar igen (det är ingen hejd på mitt skämtlynne idag). Det är absolut INTE vad du ska göra. 

Tvärt om ska du under steg två hålla armlängds avstånd från allt vad komplicerade experttips heter. Du ska bara lyssna på mig. Och jag säger till dig: Under steg två ska du implementera ett antal livsstilsåtgärder i din vardag som gör att pengarna i större utsträckning blir kvar på ditt lönekonto. Du börjar idag. Jag listar 100+ tips i Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende på just sådana små till synes obetydliga förändringar som tillsammans kan frigöra drygt tre miljoner kronor på tio år i en tvåbarnsfamilj. Några effektfulla tips från boken är att:

  • Genomföra ett köpfritt år precis i början av din sparresa. På så vis har pengarna tid att götta till sig enligt ränta på ränta-principen. Därefter kan du återgå till ett mer spendersamt liv. Tricket är att du under det köpfria året kommer att ha detoxat dig från konsumtion så även om du sedan tycker att du lever lyxliv kommer din utgiftsmassa med stor sannolikhet att vara lägre än innan det köpfria året.
  • Ge dig själv månadspeng nedbrutet per dag så att du på förhand får "spara ihop" dagspengar till ett större köp eller ett restaurangbesök under månaden. Du måste täppa igen de där småhålen i ekans botten.
  • Anamma ett minimalistiskt synsätt och lär dig att gilla det. Det är svårt att göra av med pengar om din strävan är att ha så få prylar som möjligt. Tvärt om kommer du att börja sälja av saker vilket ger ett positivt kassaflöde.
  • Sluta äta ute. Jag menar det. Under första året ger du dig själv besöksförbud på restaurang/bar/café och det kommer att göra underverk med ditt sparande.
  • Ta ett resfritt år. Enligt punkt ett ovan är det viktigt att tidigt på din sparresa yxa loss så mycket pengar det bara går så att ränta på räntan har något att bita i. Denna "uppoffring" kommer att betala avkastning varenda år framöver. Det underlättar också att du vet att du efter en tids avhållsamhet kommer att få resa igen. 

Det som händer nu är att du inom kort kommer att känna av att det samlas mer pengar än vanligt på ditt lönekonto. Ägna de första månaderna åt att bygga upp en buffert på ett vanligt konto i Kuckelimuck Bank, lämpligen kallat "Sparkonto". Kontakta din banks kundtjänst och be dem ordna ett sådant åt dig. Det kostar ingenting och vissa KM-banker är generösa nog att - inte ge dig ränta vad tror du, men: döpa om ditt konto efter eget hufvud. Om du vill spexa till det lite kan du kalla det "Smurfkontot". Privatekonomi är för många nybörjare så dyngtråkigt att det är viktigt att ta varje tillfälle att lätta upp stämningen. 

När du har runt två månadslöner på Smurfkontot är du redo för nästa steg, att börja investera. Såvida du inte har en massa blancolån och konsumentkrediter, då ser du till att dräpa dem först. 

Mvh/
FruEfficientBadass



ISK:en passerar nästa miljonstreck

Jag bläddrade igenom min gamla tjänstemannadagbok för ett tag sedan och såg att jag år 2016 skrivit att jag "inte skulle känna mig trygg förrän jag hade två miljoner på ISK:en". Le voilà! Jag passerade märkligt nog ny miljon under april (märkligt eftersom jag inte nysparat sedan våren 2018) och det går inte att beskriva känslan i ord. Eller gör det det?

MEGA-SUPER-DUPER-FANTASTICO

Ja kolla, det gick. Jag ska bara lägga in lite brasklappar.

Brasklappar

  • Börsen kan "krascha" när som helst.
  • Allt kan gå åt helvete.
  • Bitcoin äter upp alla Fiatvalutor.
  • Det kan gå rakt söderut.
  • Bostadsmarknaden rämnar och vår lägenhet blir värd 300 000 kr.
  • Det finansiella systemet samt alla banker går sönder. 

Min feta "månadslön" 2021

Så, åter till min (eventuellt temporära) glädje över att vara tvåfaldig miljonär och det faktum att avkastningen under 2021 motsvarat en nettolön som någon av nedan personer troligtvis drar in:



Däremot har jag inte dragit in i närheten av den här strippan som enligt Daily Mail tjänar 8 000 dollar per kväll. 


Jag blev ledsen när jag läste artikeln om strippan för så här står det: 

"Strippers who earn $8,000 A NIGHT at world's most famous strip club admit they don't 'respect' money because they make it so fast - and end up broke because they don't save any of it."
Flickeflarn! Come to Mummy, jag ska lära er att sätta upp ett brokerage account på Vanguard och lära er att tratta in 85 procent av lönen i billiga indexfonder varje månad så är ni fria på två år!

Ekonomisk plan med reservationer

För att återgå till verkligheten och mig själv så inser jag ju att två miljoner kronor inte är mycket att hänga i julgran i dessa sammanhang (sammanhang = FIRE-bloggosfären). Det finns de - host MI30 - som har mångdubbelt mer. Samtidigt är två miljoner ungefär den summa jag behöver för att leva ett i mina ögon perfekt liv. Om jag fortsätter att dra in lite pengar på småjobb och parallellt med det tar ut från ISK:en kommer den att bära min del av räkningarna+fickpengar fram till ord. pension. Går vi in i en långvarig lågkonjunktur får jag växla upp jobbet eller så får vi sälja lägenheten. Får vi trots det inte ekvationen att gå ihop får vi leva på slemmig korngröt och torkat björnkött (läser för tillfället apokalypslitteratur av två braskande kvällstidningsjournalister så jag vet vad som gäller). 

The beauty of it. Jag behöver inte bestämma mig här och nu! Det mest magiska är att inget av alternativen ovan innehåller orden ”audit”, ”dataskyddsförordning” eller ”processkartläggning”. Nyckeln i det här scenariot är låga omkostnader och flexibilitet.

Sweet Spot nådd

Två miljoner är min sweet spot och nu är jag här. Pengen gör det den ska nämligen förser mig med självförtroendet att fortsätta att leva ett liv i sus och dus och det finns egentligen ingen anledning för mig att vare sig spara mer eller dra på mig uppdrag av andra anledningar än att de känns roliga. Återstår bara en sak att göra, nämligen att planera för MILJONMIDDAG!

Trots att börsen är lite crazy bananas nu (dock inte mer crazy bananas än för två år sen) vill jag också delge dem av er som är i början av sparresan att det enligt min uppfattning är NU efter två miljoner som ränta på ränta börjar lyfta till magiska nivåer. Choose-FI-Jonathan menade att 100 000 dollar (runt 840 000 kronor) var det magiska ränta på ränta-brytet. Väl medveten om att fluktuationerna kan gå åt båda håll och går det nedåt känns det mindre magiskt. Men ännu mer medveten om att börsen historiskt gått upp.

Två frågor:
1. Har du formulerat en sweet spot?
2. Tror du att du kommer att nöja dig när du är där?

Mvh/
FruEfficientBadass

Tre knep till att bli rik

Gå gärna in och kolla Enkel Bonings recension av "Sparboken - en konkret guide till ekonomiskt oberoende"!

Morgan Housel skrev i Pengars Psykologi: "Det finns böcker om konjunkturcykler, tradingstrategier och sektorvinnare. Men den mest kärnfulla och viktiga boken borde heta 'Håll käft och vänta'". Mitt förslag är att du, medan du väntar, vässar din pengamaskin ytterligare i syfte att frigöra ännu mer sparutrymme som du kan köpa aktier för. 

Min bristfälliga erfarenhet (diverse uppsnappade anekdoter i ekonomifora) gör nämligen gällande att de som är väldigt om sig och kring sig på börsen (det vill säga folk som ägnar sig åt sådant Housel pratar om ovan), i regel segar sig fram som sniglar på vägen mot finansiell splendour. Deras frugala olycksbröder- och systrar däremot, verkar komma framåt snabbare. Varför? För att de/vi lägger tid på att jacka loss sparutrymme, istället för att lägga tid på att sitta och tvinna sin lugg framför diverse experter som pratar om hur man kan fixa och trixa med innehaven. Muskler framför hjärna, kanske vissa hade sagt. Personligen tycker jag att det kvittar, framåt är framåt oavsett orsak. Idag följer således tre fundamentalt viktiga knep för att bli rik. Förbered er på ett inlägg som ger russinfingrar.

1. Tvätta dina kläder

Det är klart att du redan idag tvättar dina kläder. Vad jag menar är ett metaforiskt tvätta dina kläder, ungefär som Candides slutord "låt oss odla vår trädgård" inte enbart handlar om att ruska liv i rabatterna. Det handlar om att vårda sina plagg på ett nästintill religiöst sätt, att vörda dem. 

Jag har ju som ni vet gått från att vara storkonsument av kläder till att i princip inte köpa några kläder. Detta sparar mig runt 36 000 kronor per år (jag sa ju storkonsument). Pengar som utan att passera gå landade i ISK:en under uppskattningsvis sju år vilket byggt ett kapital på drygt 300 000 kronor (still counting). Bara ränta-på-räntan blir under denna period 80 000 kronor, så jag har fått dricks för att inte vara consumer sucker.

Min klädrutin är enkel. Jag har en uppsättning vår/sommar-plagg och en uppsättning höst/vinter-plagg. Vid säsongsskifte går jag igenom allt: Tvättar, vädrar, viker prydligt ihop föregående säsong och lägger plaggen i min säsongslåda. På toppen lägger jag ett silkespapper, för att det ska kännas extra lyxigt att ta fram plaggen ett halvår senare. Funkar perfekt. Jag känner mig alltid upprymd och nöjd när jag plockar upp säsongsplaggen och jag känner mig alltid välklädd. Shoppingbehov noll. Tvärt om får jag klåda inne på HM för att inte tala om Sportbutiker när barnen - hua - ska köpa baddräkt eller gympakläder (vilket är en mental påfrestning utan dess like, om du har tweenies vet du vad jag menar).

Inför årets säsongsskifte - som påbörjades i mitten av april - bestämde jag mig för att tvätta alla mina tjocka tröjor av typen kashmir- och merinoullsttröjor. Jag brukar vanligtvis bara vädra dem och tvättar först när de har synliga fläckar. Men det slog mig att jag inte tvättat vissa av tröjorna på åratal, varför jag la upp en plan. Planen var att jag Varje Dag under en vecka handtvättade En (1) tröja. Då blev det lite mer av mindfulnessövning än en stress. Och tröjorna var verkligen smutsiga. Nedan ser du tvättvattnet från min Dagmarkofta som säkert inte tvättats på tio år (WUA!).



Eftersom den var av merinoull pudrade jag bara vanligt tvättmedel i ljummet/varmt vatten och lät den ligga och götta till sig en halvtimme. Till kashmir använder jag efter läsartips ett billigt Lidlschampo, vilket som helst. När plagget legat en stund tjoffar jag runt det lite, försöker göra som jag sett i Astrid Lindgren-filmer, höjer händerna (med koftan i dem), sänker ner i baljan, skrubbar eventuella fläckar försiktigt mot annan del av plagget. Sen häller jag ut vattnet och häller upp en omgång svalt sköljvatten. Efter någon kvart (eller ett par timmar, beror på hur min agenda för dagen ser ut) gör jag samma rörelser, utan gnugg. Sen en sista omgång sköljvatten. 


Sen rullar jag, återigen efter läsartips, in plagget i en handduk och låter det ligga där och gona sig ett par timmar. Därefter är det redo för torkställningen där jag försöker att lägga det över flera linor för att undvika vikstreck. Koftan blev som ny och efter genomgång av samtliga fem vintertröjor vek jag dem prydligt ner i säsongslådan och ser fram emot att börja använda dem igen till hösten. 

2. Nöj dig med mindre

Jag talade för ett tag sedan med en kompis som har samma familjestorlek som vi. Hon bor i en Stockholmsförort och har tre minuters gångväg till en spårvagnsförbindelse till city, så rent krasst skulle de klara sig med 0-1 bilar. Nu hade de precis skaffat bil nummer fyra. Hon ondgjorde sig lite över det (det var en Man Splurge) och sa "Och ni som bor på landet och har en bil! Varför ska vi ha fyra?". Bra fråga faktiskt. En genomsnittlig personbil har enligt Insplanet en driftkostnad på 2 143 kronor per månad. Räknar man in värdeminskningen kostar den 4 643 kronor. Låt oss för ordningens skull anta att deras bilar kostat 150 000 kronor i genomsnittligt inköpspris (vilket är snällt räknat, de har en SUV och en cabriolet). På fem år skulle då deras bilpark kosta dem 1 114 000 kr, om man avstår från att räkna med värdeminskning. Vi köpte vår bil för 45 000 kronor och min uppskattning är att den kostar lite drygt 600 kronor per månad givet att skatten är så låg och att vi bara har trafikförsäkring. Motsvarande bilkostnad på fem år i vår familj ligger således på 81 000 kronor. En differens på 1033 000 kronor alltså, ett kapital man enligt 4%-regeln kan plocka 3 400 kronor av varje månad utan att beloppet för den skull minskar i värde. 

Vi nöjer oss med mindre och det hjälper oss att (för)bli rika. Men jag går steget längre än så. Vi inte bara nöjer oss med mindre, vi gläds åt det mindre. Ja, du gissade rätt, ska jag visa före- och efterbilder på vårtvätt av bilen (som för övrigt var gratis hemmavid):





Jag och minstingen avsatte en halvdag till att dra ut och skrubba mattorna, dammsuga, dammtorka och svabba av den. Det var lite av ett familjenöje (?). Tillfredsställelsen efteråt var stor och min man, som fick äran att åka vår renskrubbade bil först av alla, sa att det var, och jag citerar "en vacker upplevelse". 

Vi är samtliga i familjen väldigt förtjusta i vår bil. Den möjliggör så många fantastiska saker. Vi tar oss till skola, jobb och fritidsaktiviteter. Vi kan lasta saker i den, åka till tippen med den och sedan ett par månader övningskör vi med 16-åringen i den (för det blir ett minimum av körlektioner hos bilskola för att skona barnens konstnärsfond). Vi vet helt enkelt att uppskatta den, vilket leder till att vi gullar runt med den. På kuppen spar vi, jämfört med min referensfamilj i Stockholm, en mille på fem år. Så att nöja sig med mindre är viktigt, men lika viktigt är att verkligen uppskatta och glädjas åt det man har. Det gör underverk för din inre minimalist och det är primärt hen som fostrar ditt sparbeteende. Så håll det enkelt och vårda det du har. 

3. Städa dina lådor

Även detta kan tolkas såväl bokstavligt som metaforiskt. Det handlar helt enkelt om att ha koll på sina prylar och göra regelbundna inventeringar. Varför? Då slipper du köpa dubbletter av saker plus att du nöter jämnare på dem. 

Vid nedan aprilövning, då jag tröttnat på att se min mans tumult av under- och träningskläder, insåg jag att han hade helt oanvända kallingar längst ner i kalsonghögen, kompletta med Christer Pettersonveck och i vissa fall, prislapp. Jag minns att han fick dem för ett och ett halvt år sedan, i anslutning till någon av dessa katalogköp som skulle finansiera en klassresa för ett av barnen. Men han har helt avstått från att använda flera exemplar eftersom han, likt de flesta män, bara gräver så djupt han behöver för att gå runt.



Jag rev ut allt, vände på kalsonghögen, la prylarna i sortrena skokartonger (Kondotips) och skrev förklarande post-its på vad som ska ligga var. Ovan: En hög för träningströjor och en hög för träningsbyxor. Inte bara slipper jag höra det återkommande "Har du sett mina tennisshorts?" eller "Vi måste tvätta, jag har inga T-shirts!". Han sliter jämnare på plaggen och kommer heller inte att avvika in på Intersport på väg hem från jobbet eftersom han upplever en brist i någon av ovan kategorier. Detta i sig leder väl inte till några finansiella underverk. Men applicera samma tänk på samtliga skåp och lådor och du har en pengamaskin som kommer att ticka på för resten av ditt liv.

Ovan åtgärder tar tid, det är riktigt och sant. Det hade exempelvis gått snabbare att knöla in de otvättade vintertröjorna i en Ikeakasse längst in i garderoben (vilket hade resulterat i nyinköpt höstgarderob i september). Det hade varit enklare att skaffa en till bil, så hade en av oss sluppit ta elcykeln till stan om den andra haft bilen (usch rörelse). Min man hade lika gärna kunnat klicka hem ett två-tre par träningsshorts av något fint märke (han har ju bara fem par träningsbyxor).

Men dessa tids- och bekvämlighetsförluster (frågetecken på den senare) måste ställas mot den tid investeraresset lägger på att läsa Di och följa expertos på Twitter för att sedan logga in på internetbanken och steppa in och ut ur innehaven.

Ovan tre beteenden renderar mig runt en och en halv miljon i besparingar mot min referensfamilj i förorten, på fem år (har visserligen inte stenkoll på deras klädutgifter men skulle tro att de ligger där våra en gång låg). Sett över en livstid handlar det om hisnande belopp. 

Jag kommer återigen att tänka på ett citat från MMM. "I samma stund som dina levnadsomkostnader går ner till noll är du ekonomiskt fri". Nu är ju inte detta görbart, jag är alldeles för dålig på att bo i tält och jaga/samla. Men man kan ympa det tänket in i alla processer i vardagen, det vill säga att optimera användning av det man har och minska inflödet av nytt så mycket man bara kan. Det är så du yxar loss sparutrymme och i förlängningen blir rik.

Till skillnad från våghalsiga börstips är också utfallet rätt förutsägbart. Somliga kanske skulle säga trist och därför hellre "spelar på börsen". Du är troligtvis inte en av dem för då hade du slutat att följa den här bloggen för länge sedan. 
"The stock market is a device for transferring money from the impatient to the patient."           
Och medan du lunkar omkring och är tålmodig, inventera dina saker och ta hand om dem. Tar du hand om dina prylar?

Mvh/
FruEfficientBadass

Rapport från ett zoo

Innan jag börjar: Såg att Göteborgs stad tagit in nio ex. av Sparboken - en konkret guide till ekonomiskt oberoende. Motsvarande siffra i Stockholms stad är ett (1) ex till vilket 27 personer står i kö. De av er som står på den här reservationslistan kanske kan höra av sig till sina lokala bibliotek i Stockholm och be dem att ta in den? Annars får ni vänta i upp emot tre år för att läsa den. Nog tjatat om boka, till dagens inlägg:

Jag vet inte om ni är medvetna om det, men den här bloggen skrivs numera av sig själv. Inte som av en robot, men nästan. Jag sitter här, tronande i min Svenskt Tenn-imitation, och bara tar emot. Sen bakar jag inlägg på det och ni hugger och kommenterar. Det spelar ingen roll vad jag skriver om eller vilket problem jag kan tänkas ha, jag får alltid kvalitativ input (tack vare måndagens inlägg har jag nu ett stycke Paraflex-recept liggande på apoteket). Jag måste säga det ändå, ni är fantastiska på att kommentera. Va! VILKET kommentatorsfält. Jag njuter varje dag. Särskilt kul är det när jag skriver om död eller arv, då blir det liv i luckan.

Mitt biktbås

När jag säger att jag "tar emot" saker så är det inte enbart från rösterna i mitt huvud utan från folk som mailar mig (er) eller ringer mig (vänner IRL) och berättar saker. Biktar saker? En hybrid. Jag tror att många upplever att jag är ett safe space de kan vända sig till när det corporata blir dem övermäktigt. De vet att jag a) kommer att hålla med dem i att motparten är dum och b) jag kommer att motta deras berättelser utan att komma med vuxen-feedback av slaget "ska du inte boka ett samtal med din chef och en representant från facket och diskutera igenom saken?".

Nu kanske ni tycker att jag uttrycker mig väl barnsligt för att vara en person som uppskattningsvis gått fem ledarskapsutbildningar, genomlidit mer än lovligt många 360-gradersfeedbackar och därtill genomfört utvecklingssamtal på längden och tvären i nästan 20 års tid, men så här är det: Jag är i hjärnan en rätt junior person, även om jag genom klädsel, gångstil och jargong ibland har lyckats lura folk (rekryterare, chefer och ibland även medarbetare) att jag är mer mogen. 

Min senaste rapport från yrkeslivet

Den senaste anekdoten som landade i biktbåset löd något så här:

"Jag hade ett Zoom-möte med en grupp kollegor. En av kollegorna är mycket erfaren och duktig på det hon gör och hon har en bra förmåga att ställa korrekta frågor för att få projekt och arbetsuppgifter att löpa på framåt. Till saken hör att hon för tillfället har ganska mycket 'on her plate' (corporatejargong för att han har mye å göra) vilket kan ha gjort att det här mötet blev lite annorlunda. Hon angrep mig nämligen verbalt på ett sätt som hon inte brukar göra, så till den grad att några av mina kollegor efter ett tag började ta mig i försvar. När mötet sedan gick in i fas två, som handlade om ett område där hon varken kan ha eller förväntas ha så mycket kunskap, men där jag på grund av min befattning har mycket kunskap, erbjöd jag mig att leverera råmaterial, för att facilitera (corporate bullshitiska för "underlätta", en alldeles utmärkt svensk synonym som däremot inte låter lika ball) för hennes rapportsammanställning. Hon ignorerade detta. 

Någon dag senare får jag veta att hon hade ringt min chef och sagt att mötet i fråga 'inte hade gått som hon tänkt' och den huvudsakliga anledningen var att jag hade 'mästrat' henne genom att erbjuda mina tjänster inför övriga i gruppen. Jag förstod ingenting, det var ju en vänlig förfrågan och inte helt ologisk sådan eftersom det ju är den typen av tjänster jag är satt att ta fram inom vår organisation. Jag ringde då personen i fråga och efter en stunds kallprat tog jag upp den från henne kommande kritiken och frågade om det var något jag hade kunnat göra annorlunda under mötet och då blev det tyst. Till slut sa hon något i stil med: 'Du behöver inte bli så sur när jag tackar nej till din hjälp'."

Knäpp vän eller knäppt yrkesliv?

Jag fattar ingenting. Och det är svårt att greppa saker när man själv inte är där eller förstår kontexten. Jag är naturligtvis också påverkad av det faktum att det rör sig om en nära vän som jag tycker är såväl ödmjuk, snäll och fantastisk och jag har otroligt svårt att se att hon skulle kunna provocera någon över huvud taget. Sanningen ligger nog närmare det faktum att min vän är en rätt härlig person med en över snittet positiv attityd till det mesta, vilket lär reta skiten ur ett uptight tjänstemannaego.



Men låt oss för sakens skull anta att min vän har en Mr Hyde-sida som gör att hon blir en liten bitch när hon försöker prångla på kollegorna sin expertkunskap. Även med detta antagande: att då lyfta luren, inte för att ringa personen med vilken man haft upplevd konflikt med utan dennes chef, är för mig helt craycray. Vad är vi, förskolebarn? Detta var också något som min vän föreslog för kollegan. "Nästa gång du upplever att något i den här stilen händer, kan du inte slå mig en signal då först?". Tystnad. 

Vi är blott djur. Ibland i bur.

Jag försökte då, som stöttning till min vän, spy galla över denna till synes lealösa och märkliga kollega. Min vän, varandes snäll och ödmjuk, gjöt då olja på vågorna och sa återigen att hon har så mycket att göra, så stor press etc. och återigen slog det mig. Detta är inte vårt naturliga habitat. Jag läste följande i en beskrivning av djur på zoo:

"To begin with, animals kept in cages demonstrate stressful behaviors. They pace up and down, bang their heads on cage bars and cry out as if they are in pain. This is torturous, nasty and heart breaking for the animal. Just watch an animal in the zoo and you will observe these behaviours daily."

Nu kanske man inte kan jämföra oss människor med vilda djur som tigrar eller schimpanser. Men vi kan jämföra oss med ett tidigare stadium av mänsklighet: Bönder. Jag kan inte tala för dig, du kanske är av adlig börd, men jag och uppskattningsvis 95 procent av er för tre generationer sedan var BÖNDER. Vad gjorde de om dagarna? Jag vet, eftersom jag grottat ner mig i släktens administration:



Ovan är ett schema för när olika mannar skulle ställa upp med kraft till dräneringen av sjön intill vårt hus. Du har alltså en projektgrupp på runt åtta FTE (corporatska för människor) som tjänstgör under en typisk vecka. Men alla jobbar inte alla dagar, i snitt är de tre man som går med spaden. Går de på varandra? Nay! Gissningsvis är de inte ens på talbart avstånd, de går i snålblåst och dy upp till knäna säkert hundra meter ifrån varandra. Uppgiften är solklar: Lera ska upp, vatten ska bort. När allt vatten borta = klart. Inte så mycket att dividera om, även om jag utgår från att det blev en del grymtande emellanåt ändå. De hade ju trots allt lunchrast med utrymme för personkonflikt och säkert var det någon slöade och andra som upplevde sig som martyrer. 

Förr suger men med några undantag

Jag försöker på intet vis romantisera "livet förr" för det var i sanning inget harmoniskt liv. Obekvämt, fullt av sjukdom, våld och svält. Men jag tror att det är av vikt att förstå att det arbetsliv man ser bland tjänstemän idag (d.v.s. jobba tillsammans i projekt av olika slag, gärna timmar, dagar, veckor i sträck) är en rätt ny företeelse, sett ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv. Det är lite av ett mänskligt experiment. Min gissning är att även samlarna hade blivit nuts (fattar du: nuts, de samlade ju nötter) om de stängts in i en grotta tillsammans med stammens övriga samlare under en vecka i en sorts nöt-workshop där de tillsammans skulle klura ut smarta sätt att arrangera nötterna i optimal vinterförvaring e d. De hade tagit fram knölpåkarna och bara: "Släpp ut mig! Jag vill gå på min vanliga solotur och slippa de här galningarna!" 

Men så kan man ju inte säga idag. Man får hålla tand för tunga och om saker ballar ur fullständigt får man inga in, vad heter det nu igen, arbetsmiljöombudet och göra en utredning och kanske en extern COACH som ska reda ordning i lägret. Varför berättar jag denna historia med efterföljande amatöranalys? Av två skäl:

  • Jag mår alltid lite gött när jag får höra sånt här. Liksom: Thank Jesus att jag slipper skiten.
  • Inse att du inte är onormal när du känner att det är cocodrilo på jobbet. Det Här Är Inte Naturligt för människan, det är onatuuurligt. Det är möjligt att vi om 200 000 år vant oss vid matrisarbete i en överansträngd tjänstemannamiljö och vårt primitiva psyke har då framgångsrikt lärt sig balansera revirpinkeri och samarbetsvilja via digitala mötesplattformar. Men den tiden är ännu ej kommen. Du är fortfarande en neandertalare i kostym, för att inte tala om din knäppa kollega, han är en apa i kostym. Kan inte detta tankesätt kännas som en sorts befrielse? 

Har du varit med om några dråpliga arbetslivssituationer på sistone? Mitt biktbås finns här för dig.

Mvh/
FruEfficientBadass

Ryggskott & lycka

Dagen före boksläppet stod jag i sovrummet och påbörjade en lutande rörelse över sängen i syfte att rätta till några av min mans plagg som skulle fotas för att läggas ut på Tradera när jag plötsligt hörde ett knäck. Knäcket kom från min rygg och under någon sekund kände jag en ilande smärta i svanken. Sen gick det över, men jag tog det ändå försiktigt den dagen. Jag rörde mig bara lite och med små tomtesteg, vis av tidigare ryggepisoder att jag inte ska ta ut mig när det börjar krångla.

Jag lovar att inte tråka ut er med min rygghistorik men gör det likväl

Jag ska inte tråka ut er med mina ryggproblem. Men trogna läsare vet ju att jag får återkommande ont i ländryggen och att jag har gått hos såväl naprapater, kiropraktorer som sjukgymnaster för att få bukt med det hela. Det enda jag inte testat (vilket kanske är dumt) är vanlig läkare, vilket jag efter den episod jag kommer att redogöra för nedan, kommer att konsultera så snart tredje vågen börjat lägga sig. 

Den sammankokade bilden jag fått av de redan tidigare konsulterade yrkesmänniskorna är att det inte är något fel på min rygg av typen diskbråck etc, men att jag är mer rörlig än snittet vilket gör att kroppen ibland går utanför sin "comfort zone" och då drar svankmusklerna ihop sig för att skydda ryggraden på något vis. 

Osmarta aktiviteter

Veckan innan knäcket hade jag, som ni ser på bloggen, målat om tv-rummet, skakat mattor, lyft möbler och sprungit runt i huset med bland annat tunga blomkrukor som dessutom lyfts i och ur duschen på kanske inte helt ergonomiska vis. Hade jag lärt mig av historien hade jag försökt sansa mig en smula. Jobbat max ett par-tre timmar om dagen och gjort dagslånga uppehåll ibland. Men nu saknar jag tydligen förmågan att lära mig, så jag körde heldagar av kroppslig ansträngning och skulle prompt luta mig långt över sängen trots att jag kände att jag var trött i ryggen.

Bla bla bla så ointressant, jag ska komma till poängen. Men först ska jag redogöra för mitt lidande som inträffade morgonen efter knäcket. 

Mitt lidande

När jag vaknar morgonen efter knäcket böjer jag mig ner mot golvet för att nå laddaren och då händer något mye obehagligt. Tänk dig den där krampen du kan få i foten mitt i natten, du vaknar med skräck och innan du kommer på att du kan stretcha ut foten med den andra foten har du panik.

Överför den krampen till svanken och dra upp styrkan med runt hundra procent så har du det jag erfor, utan möjlighet till stretch (jag har liksom inte en till svank jag kan stretcha svanken med). Det gjorde så Djäfla Ont att jag skrek rakt ut, vilket bara händer vid förlossningar annars. Ja, faktum är att smärtan var mycket lik den svanksmärta man har vid runt åtta cm under en förlossning, minus att man då vet att det är "normalt" och att det snart ska komma ut en gullig bebis.

Jag fattade ingenting, vad var det som hände, var det game over nu, ryggen skulle slutgiltigt ge upp och gå av på mitten? Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till så det slutade med att jag kort och gott skrek "HJÄÄÄÄÄLP" tills min man kom springande.  

Efter en evighet (runt 10 sekunder) släppte krampen och jag lyckades vältra mig ner på sidan i sängen där jag förblev. Jag lyckades trots mitt tvärläge svälja en stark värktablett men den hjälpte ju nada mot kramperna, som på förlossningsvis kom ungefär var femte minut och höll i sig ungefär i tio sekunder åt gången. Tio sekunder då jag likt en galning stirrade ut i världsalltet och profylaxandades varvat med gutturala läten.

Jag får sovrumsbesök av två gröna män 

Min man blev skärrad och ringde 1177. Fanns det möjlighet att få hit en läkare som kunde ge muskelavslappnande? Nej, det fanns det inte, men jag kunde naturligtvis åka in på hälsocentralen. What a joke, jag kunde ju inte ens vända på mig i sängen. Det slutade helt enkelt med att min man, på 1177:s inrådan, ringde 112. Dramatiskt, jag vet, och jag opponerade mig högljutt under hans samtal med larmcentralen och försökte bevisa att det inte var så illa genom att försöka resa mig upp ur sängen. De läten jag då utstötte fick larmoperatören att skicka en ambulans. I efterhand har jag förstått att de liksom misstänkte hjärtattack eller annat, eftersom min man ombads känna på min hud och liknande. Well.

In i mitt gemak träder två änglar i grönt. Lugna som filbunkar, pratar om ditten och datten ("Jag har själv lite ryggproblem"), tar lite blodtryck. De håller med mig om att en tur in till akuten inte är någon bra idé, annat än om jag absolut vill ha morfin. Muskelavslappnande hade de inte och jag uppfattade genom dimman att det inte gick att få hux flux på akuten heller. Så de injicerar Voltaren i ryggen och råder mig att "komma upp på benen så snart det går" vilket just då kändes som ett för tidigt och opassande aprilskämt. 

Min väg tillbaka

Kramperna kommer och går under dagen, men framåt eftermiddagen lugnar det ner sig och under stor möda lyckas min man få ner mig på bottenvåningen där jag förskansar mig i någon sorts 45-gradig vinkel i en säng nära badrummet. Jag tänker inte gå in på några detaljer, men det var lite meckigt att få till vissa vardagslogistiska lösningar under det första dygnet. 

Men dagen efter kunde jag med hjälp av en bastant stol gunga mig upp ur sängen själv. Två dagar senare kunde jag vagga runt lite i matsalen. På tredje dagen hade jag föreläsning och då ömsom stod ömsom satt jag upp i tre timmar, med kortare pauser i horisontalläge. Fortfarande inga kramper.

I skrivande stund, dag fyra, klarar jag nästan av att sköta mig själv. Minus allt som rör att sträcka mig uppåt eller nedåt, varför påklädningen involverar flera familjemedlemmar vilket får mig att känna mig lite som en kunglighet från förr. Jag ligger här i en kokong av kuddar och filtar, egenpåhittade ergonomiska hjälpmedel och all teknik på armlängds avstånd och mår faktiskt väldigt bra, min usla rörlighet till trots. Jag skulle tro att jag om en vecka kommer att röra mig hyfsat normalt och om två veckor kommer jag att ha glömt den här episoden och börja göra dumheter igen (med facit en månad senare: fullt rörlig, men blir snabbt trött i ryggen vid promenad e d).

Den ologiska kopplingen mellan misär och lycka

Poängen med detta inlägg (som du säkert börjar undra över nu om du inte redan slutat läsa) är: Vilken lycka det är att ibland vara med om sådant här. Att plötsligt bli fråntagen sådant man tidigare tagit för givet är initialt en chock och en besvikelse. Men att pö om pö sakta återerövra världen, även om det bara gäller att plötsligt få känna rinnande vatten mot sina händer för att man lyckats knixa sig ner till handfatsnivå, är freakin' magiskt. 

När jag igår upptäckte att jag utan problem kunde ta mig uppför trappan till plan två (om än att det tog tio minuter) var en sådan seger. Imorse tvättade jag mitt hår för första gången på en vecka och jag slipper nu se ut som en galen konstnärspensionär på Österlen med gråblont skatbo på huvudet.

Hedonistisk anpassning goes both ways. Ni känner ju redan till de lyckostudier som gör gällande att man ganska snart efter en omvälvande händelse av såväl god som dålig art återgår till de forna lyckonivåerna. Jag var mycket olycklig dag ett. Eller rädd, snarare, den oförutsägbara krampsmärtan skrämde mig. Men när den akuta fasen var över och jag började hitta tillbaka till någon form av normaltillstånd igen, om än mycket annorlunda från vad jag var van vid sedan tidigare, kändes det ungefär som vanligt eller till och med bättre. 

Ändrat fokus

Barnens hemkomst från skolan var dagens höjdpunkt. Då smsade jag in dem till mitt rum där de i tur och ordning fick sitta i besöksstolen och språka med mor sin. Hur ofta gör jag detta annars? Det är liksom "Okeeej, nu kom det hem ett barn, hoppas hen inte trampar på mitt nysvabbade golv med ytterskor".

Min man tittade förbi med en liten räktoast och ett glas vin och jag var på väg att fria till han när jag insåg att vi redan var gifta. Trots att så många saker som jag uppskattar med livet var tillfälligt pausade (promenader, hemmafix, cykelturer till stan) levde livet. Och jag uppskattade så många små små saker som jag normalt sett inte ens ser. 

Det här är ju trots allt en sparblogg...

...så ekonomisk take på det? Att få ryggskott för då kan du inte göra av med några pengar. Nej, naturligtvis inte, jag önskar inte min värsta fiende (med ett undantag) den tisdagsförmiddagen. Men så här då: Du vänjer dig vid allt. Du vänjer dig vid fancy pancy Desperate Housewife Jackie O Splendid Saint Tropez Yacht Life inom loppet av ett par månader (veckor?). Sen är det samma vad lyckonivåerna anbelangar. 

På samma sätt kommer du relativt snabbt på benen (metaforiskt talat i mitt fall) även efter olycka och plötsligt sprakar det till av ett litet lycko-tomtebloss där du minst anar det ("Å, ett helt nytt paket näsdukar som jag dessutom når, fest!"). Jag såg att Enkelboning också råkat i ohälsa (fast snäppet värre då, han fick faktiskt åka in på sjukhus) och kommit till samma slutsats: OMG vad det normala lifvet är underbart! Knäckemackor!

Slutlig poäng: Sluta sträva efter blinget, det gör dig inte lycklig i längden. Lagom är bäst. En hyfsat sparsam livsstil som ger pengar över till en frihetsfond är av godo eftersom forskning däremot visar att självbestämmande och förmåga att påverka sitt liv leder till en ökad nivå av välbefinnande och nöjdhet med sakernas tillstånd (d.v.s. var ingens bitch). Och när skiten slår i fläkten, exempelvis om du blir dålig, var uppmärksam på de saker som gör dig glad. Maskineriet är omkalibrerat och inställt på en helt annan belöningsskala. 

Kan du relatera till det jag skriver?

Mvh/
FruEfficientBadass

Vårfixa krukväxterna

Innan jag börjar: Mina föräldrar försökte låna Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende på biblioteket i Delsbo men fick veta att de inte skulle ta in den eftersom den redan var beställd till Hudiksvall (som är samma kommun). Jag gick in och kollade och såg nu att det stod 12 på kö för boken. Ett (1) ex beställt för länets 45 bibliotek. Jag har visserligen inte jobbat som inköpare på bibliotek, men när 12 står i kö på ett exemplar skulle jag kanske överväga att ta till ännu ett ex till samma franchise (de går ju att skicka emellan). 

Jag tänkte därför be dem av er i länet som är intresserade av att läsa boken skicka den som inköpsförslag till era lokala bibliotek. Då kanske folk i Hudiksvalls kommun inte behöver vänta i ett år för att få låna den. Av opraktiska skäl formulerar de alla sina mailadresser på olika vis, men här följer några exempel: bibliotek.bollnas@bollnas.se, biblioteket@hofors.se, bibliotek@ljusdal.se, folkbiblioteket@sandviken.se, biblioteket@soderhamn.se, stadsbiblioteket@gavle.se. ISBN: 9789180202817. Nu till dagens inlägg.

Inlägget

Ibland undrar jag hur jag ska kunna klämma in ett ämne inom ramen för privatekonomi. Det visar sig att det nästan alltid går att relatera allt till ekonomi, bara man anstränger sig en smula. Idag ska jag anstränga mig kring krukväxter.

Mina Frankensteinväxter

I slutet av mars, i samband med att jag gjorde om tv-rummet i förra inlägget, tog jag tjuren vid hornen och planterade om alla krukväxter. Vi har trettio stycken, så det tog ett par timmar. Jag må vara ett misslyckande när det kommer till trädgårdsodling, men jag har alltid lyckats hålla krukväxterna i hyfsad form. Att vårda krukväxter har vissa likheter med att städa. De ska renoveras ibland, vattnas, poleras och donas med, jag förstår helt enkelt hur jag ska ta mig an dem på ett annat sätt än en nyckfull pallkragesodling där man måste rotera grödor och varva tre olika sorters mull för att få de små bortskämda glina att ens titta upp ur marken.

Jag blev extra triggad att vårfixa krukväxterna då ett barn kom krypande med två av mina före detta krukväxter som varit i exil i barnets rum det senaste halvåret. Det var ingen munter syn. Nedan växter, som överlevt vår familj i säkert tolv år, såg ut att ha gått in i mörkret: 

Men likt Frankenstein gav jag mig den på att väcka liv i dessa växtkroppar. Min metod är enkel. Jag lirkar upp plantan, smular bort gammal jord, lägger lecakulor i botten, lägger i ett tunt lager jord, sätter tillbaka plantan och fyller upp med jord i kanterna. Därefter toppar jag med lite lecakulor igen. Varför? Vet ej, jag tycker att det ser fint ut.


Därefter häller jag på utblandad växtnäring. Ovan sort, Plantagens egna ekologiska näring, gör underverk med krukväxterna. Stina Vini använder den till sina krukväxter och hon visade mig på en hög kaktus effekten av att börja med den. Fram till en viss nivå hade kaktusen fått vatten, men efter att hon började ge av ovan näring växte den vidare i en helt annan styrka och färg, jättemärkligt. Kan bero på att det är en hästkur som antingen dödar eller gör underverk. Det var den här näringen som föranledde FB-varningar om missbildade tomater förra odlingssäsongen. 

Blomduschen nyckel till friska plantor



Därefter följer den absoluta nyckelscenen, blomdusch. Och då menar jag inte med en mesig blomspruta, utan du ställer växterna i duschen, duschar av dem med svalljummet vatten och därefter låter du duschen stå på ett par minuter så att det blir fuktigt i badrummet. OBS! Duschen ska inte riktas mot en planta, utan slå i golvet jämte plantorna. Stäng eventuell duschkabin eller dra för duschdraperiet och stäng dörren till badrummet. 

Efter några minuter stänger du av duschen men låter växterna stå kvar i 10-15 minuter (fortfarande stängda dörrar). Det är nästan obegripligt vilken effekt det här har. De blir som nya! Bättre än nya, de blir så vansinnigt fräscha efter en sådan här kur att det ser ut som stodo de ute i Moder Natur. När man sen ställer tillbaka dem i fönstren, med stora vattendroppar på deras blad, kan jag nästan höra hur de i kör besjunger mig och min godhet. 

Det är  jobbigt att plantera om blomkrukor

Att plantera om krukväxterna är emellertid ingen njutningsfull process. Ett himla spring fram och tillbaka och upp och ner i huset för att få dem in och ut ur duschen. Köket såg ut som en slaktscen i en botanisk skräckfilm. Jord på diskbänken, kapade växtlemmar och lecakulor på golvet.


Hur blev då barnets växter? Jag lät dem stå och andas ut lite i söderläge innan de skulle återbördas norrläget och kanske är det inbillning, men jag tycker nog att de ryckt upp sig en smula. Växtnäringen kickar nog inte än på ett tag, men duschen rev av allt damm och de verkar kunna syresätta bättre. Sa doktor Planta.


Kopplingen till privatekonomi - nu kommer den

Ekonomin då? Om vi bortser från det ekonomiskt ofördelaktiga med att vanvårda sina krukväxter och istället behöva skaffa nya, finns det två omedelbart positiva effekter med att hålla sina krukväxter i topptrim. 

  • Ditt hem blir härligare att vara i. Du trivs bättre i det och kommer inte att känna samma behov av att checka in på herrgårdsweekend i jakt på trevliga miljöer. Ditt HEM är din främsta tillgång och du bör vårda varje del av det. Särskilt sådana delar som lever.
  • Du sysselsätter dig med ett handgripligt projekt som håller dig distraherad från tankar som rör Nextopia, what to shop eller evighetsloop i sociala medier för att se vad fint dina vänner skaffat på sistone. Du odlar din trädgård, har fingrarna i mylla, det blir inte mer jordnära än så. 

Ett avslutande tips, som jag även gav mina barn i anslutning till denna övning, är att hellre fokusera på ett fåtal plantor som man har tid att ägna sig åt än att knöka fönsterbrädena fulla med sådant som får stå och torka ut och samla damm. I min minimalistetta i Utopia ska jag bara ha en växt som jag likt Leon dagligen torkar av med en mjuk trasa, pratar med och ger svindyr växtnäring.

Har du tagit hand om dina växter i år? Och om ja, har du några bra växtvårdstips att dela med dig av?

Mvh/
FruEfficientBadass