KGB-bossen

Ibland får jag mail i min inkorg och där framträder nyanser som inte alltid får utrymme i kommentatorsfältet och med personens samtycke publicerar jag här ett anonymiserat vittnesmål från arbetslivet i staten Sverige, andra coronaåret so help me God. Eftersom jag är noga med GDPR har jag upphandlat en AI-genererad personprofil som enligt Dataskyddsdelegationen i Strasbourg endast har 0,000002% risk att likna konturerna vid en idag levande person. Give it away for 20-åriga Kjell-Marianne: en enögd, överviktig astronaut som för tillfället jobbar i en stor industrikoncern utanför Åmål. Så här skriver hin:

"Hello!
Först: så härligt att läsa om ditt förmodade djupa år men jag läser mellan raderna att du är ivrig att ta del av vad som händer inom privat sektor. Jag kan också ha ett uppdämt behov av att skriva av mig. Jag står därför gärna till tjänst:

Inom min privata sektor har vi sedan länge fått direktiv från högsta ort om att arbeta från hemmet så mycket som möjligt. Livet kunde möjligtvis vara härligare som fri men detta med distansarbete är så nära frihet man kan komma som arbetare. Inga 2 h mentalretarderande busspendlingar varje dag utan ett lätt snoozande till kvart i åtta varje morgon. Min chef är en hygglig prick som är mån om sina medarbetare, litar på sina medarbetare och uppmuntrade distansarbete redan innan VIRUSET. Han påtalar det egna ansvaret att uttrycka sitt behov av kontorsanpassning hemmavid och sedan beställa vad vi behöver. Vi har sociala tillställningar varje vecka via Teams.

Idag kom det upp i mitt interna nyhetsflöde på jobb att det pågår en översyn av lokaler som en naturlig följd av att allt färre är på kontoret och att det inte kommer att gå att stoppa den stora massans glädje över hemarbete post pandemi. Denna nyhet får ju inte gå okommenterat förbi hårt arbetande tjänstemän i ledande ställning. Arenan blir på Slack. En chef som illa försöker dölja sitt enorma kontrollbehov av sina medarbetare skriver något i stil med att man inte bara kan förutsätta att populas kan jobba hemma hur som helst. Arbetsplatsen måste säkras ergonomiskt och psykosocialt och vad händer om man behöver skriva ut ett dokumentus? Här behövs kontroller, förslagsvis av folk i ledande ställning på företaget som kan göra hembesök hos de anställda för att säkerställa deras väl och ve. En annan chef lyfter "the group issue", att det ju är nästintill omöjligt att få folk att prestera som ett högpresterande TEAM hemifrån (vi är alltså administratörer). Jag funderar på frågor att ställa till överste kontrollingenjör:

Vad händer när delegationen kommer och ystert knackar på medarbetarens ytterdörr? Skrivs det protokoll? I am dying to know here. Är det inte bättre att man åker till jobb och scannar/skriver ut de få gångerna man faktiskt behöver? Det gör jag när jag behöver skriva ut tipsrundorna till barnkalaset. Riskerar hemmiljön i övrigt att föranleda anmärkningar från arbetsgivaren? Synpunkter på städning, sängens placering enligt Feng Shui etc? Jag tror tyvärr att min psykosociala arbetsmiljö kommer blir sämre av att kontrolleras i KGB-liknande former i mitt hem.

Till andre förnumstige antidistanskommentatorn: Högpresterande team? Vi pratar alltså administrativ personal inom privat sektor som högpresterande, you lost me at hello...

Hur kan man 2021 inte tycka att distansarbete är positivt för medarbetaren? Vi har dessutom ett val, vi får arbeta på kontoret bara inte samtidigt. Jag upplever en större livsglädje än på länge, nästan så att jag känner att mitt hjärta slår.

Så, nu är du uppdaterad, nu kan du gå i frid till hemarbete med god ergonomi och psykosocial anpassning." (Slut på insändare)


Alltså halleluja, vilken underbar beskrivning. Det är liksom Per Albin Hansson-Sverige kraschar in i gig-ekonomin. Hvad? Hur ska vi Chefer kunna säkra administrativ leverans, så som illustrerad i figur 3:5 i §15 av "Organisatorisk processhandbok", om vi inte kan monitorera de anställdas arbete IRL? Enligt våra tretton fackförbund skall varje medarbetare dessutom genomgå 2,3h ergonomisk anpassning (ink. utprövning terminalglasögon) per halvår, hur ska efterlevnad kunna ske från hemmet? Och hur ska de stackars krakarna överleva utan av chef iscensatta kollegiala samkväm? Nej nu, låt oss gemensamt överföra vår beprövade modell in i denna prekära situation och gör det som måste göras: Skyddsronder Hemma Hos Arbetarna om så krävs. Lita på mig Företag Corp, jag tar mitt Ledarskap på allvar!

Klipp till en sleten balkong i Berlin där en giggande systemutvecklare, app-designer, moderedaktör, vad vet jag, sitter och lattjar runt med sin lövtunna dator och dricker espresso macchiato utan att ha en susning om att det i ett land långt i norr brinner i huvudet på en hel generation prudentliga mellanchefer. Nu kanske jag är diskvalificerad att ha en åsikt givet att jag står vid sidlinjen och hojtar, men känns inte det Traditionella Svenska Ledarskapet lika passande i dagens (och framtidens) arbetsliv som en skrivmaskin på ett operationsbord? Ja, det sista är en parafras på Lautréamonts surrealistiska vision eftersom jag just nu har en kurs i modernism. Något jag, fram tills det att Kjell-Marianne mejlade mig tyckte var snarktråkigt. Plötsligt inser jag att det är kul i jämförelse med att utstå pseudo-auktoritärt ledarskap i en administrativ kontext.

Det verkar ju onekligen som om många arbetsplatser i Sverige rustar för att dra ner på de fysiska kontoren och tillåta mer hemarbete framöver, även efter ett eventuellt avslut av pandemin. Det blir som när Kina på prov lät några provinser laborera med marknadsekonomi ett tag. Ett, tu, tre så blev Kina världens största leverantör av allt. På samma sätt kommer folk i gemen inte att acceptera att gå tillbaka till ett ursprungsläge med facetime and shit. Det blir väl som ett sorts grupptryck gentemot landets samlade arbetsgivare kan man tänka. Det är näästan så att jag är lite avundsjuk när jag hör vänner som med vänsterhanden sopar igenom sina arbetsuppgifter på hälften av tiden (eftersom de inte blir störda av kontorsintriger och allehanda jidder) för att sen ha tid att vara i naturen, umgås med familjen eller träna och samtidigt hösta in full lön. Det är väl misstanken om detta som gör KGB-chefen ovan missnöjd. För Arbete Kommer Med Plikt och Lidande, det ska svida TILL lite. In med patrullen!

Känner du att det tär på chefssegmentet så här i coronatider? Det vill säga, att det kan vara svårt med omställningen till en mer uppluckrad struktur? Någon borde göra något, kanske starta ett nätverk för dem. 

Mvh/
FruEfficientBadass

En tandläkarmetafor

En sak jag faktiskt saknar med Stockholm är min tandläkare. Inte för att han var så exceptionellt bra, utan för att han hade ett sådant tjusigt väntrum, mitt på Östermalmstorg, med Svenskt Tenn-textil och jazz. Dessutom sålde han den tandkräm som jag ett tag var beroende av eftersom den smakade exakt som Jenka så man kan säga att han var en sorts pusher. Om du undrar vad det är för tandkräm är det den här och den kostar en bit över 200 kr tuben så inget för den frugale. När jag letade efter den och sökte på "exklusiva tandkrämer" hittade jag emellertid en i ett par prisklasser över, OMG:


Anyhow, sen 20-årsåldern har jag två veckor om året haft värk i en visdomstand. Det var inget fel på den, karies eller så, jag tror att den växte eller gottade runt eller något. Ganska exakt två veckor om året, ungefär vid samma tidpunkt, uppstod alltså värken. Det gjorde inte förlossningsont, men det var klart obehagligt. Under dessa två veckor brukade jag besluta mig för att dra ut tanden. Men när jag väl gick på nästa tandläkarbesök hade värken i regel gått över och jag brydde mig inte längre om det.

En gång sammanföll de två. Jag hade värk OCH hade ett rutinbesök hos tandläkaren. Han gjorde sin grej, röntgade och sålde på mig tandkräm, och precis innan jag skulle resa mig upp och gå nämnde jag att jag eventuellt skulle vara redo att dra ut tanden, förutsatt att han kunde göra det rätt omgående eftersom jag annars skulle fega ur. Han gjorde då något fantastiskt: Han gick ut till sin tandsköterska och sa något i stil med "Rensa min kalender!" och så gjorde han det bara. Antagligen hade han haft ögona på den där tanden under några år (i kombination med ett sadistiskt sinnelag, han är ju trots allt tandläkare) och var glad att få göra upp med den. 

Han bände och drog och när jag efter ett par minuter (eller 20 sekunder) kände livet sippra ur mig satte jag upp en hand för att försöka artikulera "jag vill inte mer". Då höll han triumfatoriskt upp tanden och petade in en sån där enorm bomullstuss i kratern där den tidigare suttit. Sen återstod bara två veckor med värk, föruttnelsestank och blod ur munnen och sen var problemet ur världen, jag har inte haft ont i munnen en dag efter det. 

Efter drygt tio år i yrkeslivet började det skava. Det var inget objektivt fel på mitt jobb, sweat shops eller sexuella trakasserier eller så, jag tror att det handlade mer om känslan av att varje dag komma hem som en urkramad disktrasa. Jag minns särskilt ett jobb vid den här tiden, på Säljbolaget. Huvudkontoret låg på tionde våningen och i hissen fanns en spegel. Jag brukade varje morgon stirra på mig där i spegeln och liksom psyka mig i modus: "Kom Igen Nu För Helvete Nu Kör Vi". Sen gick jag in, loggade in på telefonen (long time ago) och sen började det ringa och slutade inte förrän jag loggade ut klockan 17:00. Vissa dagar hann jag knappt gå och pudra näsan och ofta instjälptes en tragisk färdigrätt till lunch. Inte för att spara pengar, utan för att jag var så stressad. Men idag är jag tacksam, för jag har fått en massa bra material till blögga därifrån. Min poäng varandes: Jag fann mig i det. För vad fanns det för alternativ? 

Men efter Säljbolaget blev jag head-huntad till Förlaget och där tumlade jag in i andra cirkusar. Skillnaden var att jag, jag tror att det var 2011, råkade få Tobias Schildfats "Vägen till din första miljon" i knäet av misstag. Jag läste den, men gjorde inte så mycket åt min situation. Jobbet var stressigt, men funkade. Jag lockades löpande vidare in i labyrinten med morötter av olika slag. Bara en till utmaning, ett till lönehack, ett pinnhål till. Jag hade inte tid för reflektion och hade verkligen inte anledning att klaga. Jag blev till och med handplockad av högsta hönset att sättas i ”vd-träning” i ett exklusivt program som skulle leda fram till en sådan tjänst. 

Efter några år började det emellertid gå söderut. Försäljningen i det bolag jag satt i ledningsgruppen gick knackigt och lönsamheten var en katastrof. Affärsmodeller började tweakas, två år av purgatorium följdes av uppsägningar. Och när jag sagt upp de mina fick jag själv kicken. Där har vi det: En dålig situation (kicken) och vid samma tidpunkt lösningen (boken "bygg din egen pengamaskin”). Tandvärk och vid samma tidpunkt tandläkare. NU var jag redo att ta klivet och börja spara på riktigt. Jag insåg att jag inte kunde hänga upp mitt liv på att extern part, arbetsgivare, alltid skulle stå redo att betala min lön eller förverkliga mig. I slutänden ÄR var man en ö, oavsett vad man tycker om det. Men det var först skiten slog i fläkten som jag verkligen gjorde slag i saken och började spara på riktigt. Tajmingen var oslagbar.

Jag tackar min lyckliga stjärna för följande saker i mitt liv:

- Att jag 2011 hittade boken "Vägen till din första miljon"

- Att jobbet gradvis blev värre och kulminerade i ett avsked 2013

- Att min visdomstand gjorde ont samma vecka jag hade tandläkartid

Så här sitter jag nu, utan värkande tand och utan ett jobb som äter upp min själ men med ett rejält stash på banken. Jag tänker på det när jag läser en del av era kommentarer och inser hur vanligt det är med exempelvis utbrändhet som katalysator för FIRE-strävan (eller sparsträvan, om man inte är full blown Firee). Upplever du att du fick ordentlig motivation först när en "situation" uppstod, d.v.s. en negativ händelse?

Mvh/
FruEfficientBadass

Ögona på bollen

Ni har väl inte missat Fru Lugns blogg (nu i blogglistan till höger i pc-läge)? I veckan sveptes jag med i en rad inlägg där en garderobsrensning och en rensning av badrumsskåpet (på avundsvärt välkurerat språk) gjorde mig småsalig. Och då hade jag ännu inte kommit till ett helt fantastiskt inlägg titulerat "Förnöjsamhet vs mental misshandel" som berörde mig på många plan. Med risk att åka dit i någon copycat-robot så kopierar jag in en textmassa från nämnda inlägg:

"(...) Jag är väldigt nöjd med vårt liv som det ser ut just nu. Jag behöver inte mer, större eller bättre. Höjdpunkterna består i att möta solen på lunchpromenaden, se en liten tomatplanta kämpa sig upp ur jorden, dricka kaffe och tjöta om livet med någon som är genuint intresserad av mina åsikter och tankar, sköta vardagens små bestyr sida vid sida med Herr Lugn, gosa med en hund eller två, och bara allmänt må bra. Undvika drama och onödiga konflikter, göra mer av det jag mår bra av och mindre av det jag inte mår så bra av. Det verkar finnas två vitt skilda inställningar till livet i det här fallet. Det ena lägret vill leva stort och fort och mycket. De tycker att vardagen är tråkig och kräver regelbundna kickar, äventyr och drama för att tycka att livet är värt att leva. Finns det inget drama så hittar de på ett. Det andra lägret tycker att vardagen är livet, och tenderar att bygga in sina kickar i den. Jag känner mig mer och mer grundlurad som hade gått på myten om att det är läger ett som har rätt. Att man måste resa, konsumera, ha femtielva vänner, fullsketen kalender, minst tre fritidsintressen utanför hemmet som gärna kostar pengar, och dessutom kunna skryta om föregående punkter för alla som råkar höra." 

Nu till egen-skrivet: För ett tag sedan träffade jag en gammal kollega. Han tjänar bra (runt 50'/mån) men har dyra vanor. Han menar själv att det är hans arbetarklassbakgrund i småstad som gjort att han eftersträvar ett antal statusprylar av typen nyköpt suv, ett flertal utlandsresor per år, nyköpta märkeskläder och så vidare. På något vis försöker han att imponera på sin småstad, vilket är ironiskt eftersom han inte har kontakt med någon där längre. Därtill vill han bli rik, vilket kan bli knepigt med det konsumtionsmönstret. Han har vid ett antal tillfällen försökt genskjuta målet genom olika side-hustles, med klent resultat. Jag har fått intrycket av att han lever från lön till lön. Därtill har han två barnkullar och betalar rätt saftigt med underhåll samt en high maintenance new wife som suktar efter finresor och gärna hade sett en flytt till ett mer schangdåbelt kvarter. Det är knivigt, minst sagt. 

Jag gillar verkligen den här killen. Han är snäll, generös och konstnärlig. Jag tror egentligen inte att han blir särskilt lycklig av sin suv eller sina märkeskläder, utan bedömer att han hade trivts alldeles utmärkt på halva pengen om han hade känt efter en smula. Ibland önskar jag att jag hade fått tränga mig på i folks tillvaro och Lyxfälla dem. Detta hade jag gjort med denna familj:

- Suv ut, begagnad bil in. 

- Intro: Andrahandsmarknaden för allt: Kläder, heminredning. Han kan ju använda slut på sin existerande märkesgarderob under säkert ett decennium.

- Tre års resedetox. Därefter en resa per år av enklare slag (tänk: Tåg ToR Bretagne).

- All mat handlas på lågprisbutik istället för som nu, i Sveriges dyraste Hemköp.

- All mat lagas hemma, lunchlåda till jobbet.

- Fruga får frisörsax i födelsedagspresent.

- Fruga får nöja sig med att bo i ett socio-ekonomiskt område snäppet under Öfverklassen.

Om tio år är kull ett utflyttad från sin mor och då får han ett tillskott på ett antal tusen i månaden som går till underhåll idag. Och om tio år har han med ovan åtgärder enligt en snabb överslagsräkning sparat ihop runt två miljoner, förutsatt att han sparat mellanskillnaden på börsen. Då är han en bit över 50 och har bara ett drygt decennium kvar till statligt stipulerad pension (som är bra, jag har sett över hans pensionssparande). Fritt fram att tagga ner och leva några kvalitativa år utan kniven mot strupen. 

ELLER så kan han fortsätta som han gör nu, snurra runt i en förvirrad statusjakt och korta plåster-på-såren-beteenden som bara tar honom längre och längre från målet. 

Har du folk i din närhet som du skulle vilja tvinga dig på med dina förnumstiga sparknep?

Mvh/
FruEfficientBadass

Inget är gratis

Inlägget innehåller annonslänkar till Bokus. OCH OCH OCH jag vill passa på att tipsa om en FIRE-bloggare vid namn Sparkraft, ligger i blogglistan till höger. Hin fokuserar enligt egen utsago på saker som löneväxling, men låt er inte avskräckas, bloggen är fyndig och spirituell. Likt mig har hun även en fäbless för is

Inget är gratis. Det är titeln på ett kapitel i Morgan Housels bok Pengars Psykologi som kommit ut i svensk utgåva, översatt av ingen mindre än Unge Herr Ludvig bakom boken 101 Tankar om aktier. Det var lustigt, för Inköpar-Fredrik hörde av sig bara ett par veckor innan Ludvig skickade mig boken, alldeles lyrisk av sin läsupplevelse. En bit in i boken insåg jag att jag redan läst den engelska utgåvan, men den tål att läsas igen. Sällan har jag fått så många aha-upplevelser som från den här titeln. Jag fastnade särskilt för kapitlet om att ingenting är gratis. Housel menar att vi som investerare kan välja en av tre huvudsakliga strategier:

1. Att acceptera att priset för bra avkastning är volatilitet och oro (aktier)

2. Att undvika oro genom att välja tillgångar med låg volatilitet (typ obligationer och fasträntekonton)

3. Att försöka få #1 men utan volatilitet och oro, genom att steppa in och ut ur marknaden. "Buy low, sell high", även känt som den i FIRE-communityn förkastliga "marknadstajmingen".

Jag träffade en gammal klasskompis för några år sedan som tagit steget från Kuckelimuck till den förvaltningsfirma som då och då annonserar på min blogg. Jag tror att det var en representant från den firman jag såg köra sin sälj-pitch på en riking på Diplomat för ett par år sedan. Min gamla klasskamrat förklarade för mig när vi sågs att firman hade ett alldeles unikt sätt att förutspå börsnedgång. Dessvärre behövde man pytsa in tre miljoner innan man fick ta del av denna magiska potion. 

Men han kunde avslöja så mycket som att man sålde av kundernas tillgångar INNAN marknaden vände nedåt. Att ingen har tänkt på detta! Till sin hjälp i att förutspå marknadens nedgångar hade firman i fråga ett antal sofistikerade analysinstrument om vilka han inte kunde berätta, naturligtvis, hur hade det sett ut.

Det märkliga är att jag aldrig sett firman i fråga basunera ut siffror. Som: "Vi har slagit index tio år i rad". Istället visar man bilder på vackra 70+-are på stränder. Hvad kan det bero på? Housel skriver:

"Morningstar tittade en gång på utvecklingen för taktiska allokeringsfonder, vars strategi är att växla mellan aktier och obligationer vid lämpliga tidpunkter och ta del av marknadens avkastning fast med lägre risk på nedsidan. (...) Bara nio av 112 bolag hade bättre avkastning än en simpel 60/40-portfölj." Det är åtta procent! 

Troligtvis hade ett av mina höns tajmat marknaden bättre. Frågan är hur jag hade visualiserat hönans val på ett tolkningsbart sätt. Jag hade kanske kunnat plotta ut majskorn på en årskalender och se vilken dag hon äter av först och det får bli Peak Börs. Sen låter jag henne äta upp all majs, lägger ut nästa års kalender och hoppas att hon träffar en specifik dag med plutten. Buy Day!

Jag har grunnat rätt mycket på det här sen jag läste det. Inte för att jag försöker tajma marknaden, utan för att det är ett nästan trösterikt sätt att se på det. Långsiktig avkastning för buy & hold är dokumenterat god (ingen 20-årsperiod i börsernas historia har slutat på minus). Men priset man som sparare betalar är oro och stundtals nedgång. Varje sparare måste intala sig själv att avkastningen inte är gratis och att uppsidan är värd det. 

Det som däremot kan ge effekt på ett sparande är beteendeförändringar i vardagen. Sluta renovera, okynnesshoppa och sätt en ära i att laga Alla Måltider Hemma. Att investera är lätt, att frigöra sparutrymme är svårt. Och det är det som gör att frugal weirdos i regel är mer framgångsrik än den genomsnittliga börssnajdaren som åsidosätter vardagliga sparåtgärder till förmån för intag av Twitter-tyckares profetior om sättningar och enskilda aktier på uppgång. Eller som nu senast, ett antal mer eller mindre lyckosamma daytraders med Gameshop, där många var vanligt fölk som inte förstått att genvägarna kommer med en hög prislapp.

Upplever du att priset, i form av oro, är värt börsnärvaro?

Mvh/
FruEfficientBadass


Glädjen i att vårda sina saker

 "Vårda dina saker" skrev IGMR i ett inlägg från slutet av januari där han sedan går bärsärk med slip över allehanda träytor samt behandlar en hel soffa med Effekt läderbalsam. Älskar't! Inte bara är det helt rätt sak att göra rent konsumtions-etiskt. Det är kul OCH ger en känsla av tillfredsställelse. En sak jag ofta känner när jag exempelvis lämnar in ett par stövlar på lagning eller låter laga en kashmirtröja (som ni hör är jag bättre på att låta andra vårda mina saker än att själv vårda dem) är att jag ofta tenderar att gilla sakerna bättre efteråt. Det är mycket osannolikt att ett nyköp av höststövlar skulle komma i närheten av att kunna tävla mot mina existerande. Vi har hängt ihop i mer än ett decennium och att göra sig av med dem mot ett nyköp hade känts fel.

En som är expert på att ta om hand gamla saker och göra dem till skatter är, förutom IGMR, Liz Frugalwoods. I ett antal inlägg återkommer hon till hur hon fixat till saker som de hittat längs med vägen. Ja de skriver så, "hittat längs med vägen". Kanske någon av er, mer bevandrade i Amerikat än jag, kan förklara fenomenet. Är det USA:s motsvarighet till återvinningscentral, att ställa oönskade prylar vid vägkanten? 

Poängen är att jag älskar de där inläggen. Att se hur en sliten byrå blir som ny med lite färg och nya knoppar. Hur ett par gamla glass-coupes blir till ståtliga champagneglas i deras sparsmakade kök. De lyckas till och med att få brokiga kaffemuggar i anspråkslös design att se attraktiva ut, eftersom de tronar i ensamt majestät bredvid bryggaren på de helt rena köksbänkarna. 

Så, efter att ha tuggat i mig IGMR:s inlägg både en och två gånger började jag lystet ögna igenom beståndet av junk i huset. Till min besvikelse hade någon redan varit där och skeppat allt av sekunda natur till återvinningscentralen (jag) så det enda som återstod var Fåtöljen. The horror, the horror.


Denna snurrande styggelse i oxblodsfärgat skinn var bland det första jag enleverade från bostadsytan upp på vinden när vi tog över stället från mina föräldrar (tror det troligtvis min pappa som "fyndat" den på någon loppis och bedömt att den var "bekväm", men inte bekväm nog för att ta med till nya stället). Sen har den stått där och skämts. Inte ens mössen har brytt sig om den. När taket byttes rasade det stora mängder hundraårigt damm ner på den. Det var en sorglig uppenbarelse jag kånkade ner på bottenplan en förmiddag i februari.

Först tinade jag upp den i matsalen, eftersom den stått i tjugo minus. Därefter torkade jag av den med linoljesåpa och vatten. Redan där började min motvilja vekna. Den har en rätt vacker färg ändå, nästan lite rödvinsröd. Och skinnet är sådär gammalt och patinerat, på det sätt som skinn ska vara. Lite Effekt läderbalsam på det och den gnistrade som en rubin.



När jag ett par timmar senare passerade den såg jag att minstingen lämnat en hög Harry Potter-böcker jämte och jag var precis på väg för att hämta rottingen när hon förklarade att hon hade för avsikt att sitta i stolen och läsa på kvällen. Hon som högst motvilligt lägger ifrån sig TikTok. Men nu skulle det plötsligt plöjas tre HP. Sagt och gjort. Efter middag och dusch iklädde hon sig i sin gamla dam-mundering med morgonrock (65 kronor från Sellpy, istället för att köpa en ny för 198kr hos valfri fast fashionleverantör) och rosa turban, la på ved, bryggde te och satte sig i fåtöljen för att läsa. Hon satt där i en timme! 


Bilden gör det inte rättvisa, men det såg faktiskt väldigt mysigt ut. Katalysator: En oxblodsfärgad snurrfåtölj! Även övriga familjen var till sig över tilltaget. "Vad har du fått den här ifrån, den är ju perfekt här framför brasan!" sa min man. "Vad fin" sa barn 1. "Öööh jag vill ha Nike Airforce och flytta till Stockhoooolm" sa barn 2. Men på det hela taget: En viss uppståndelse, i vår på stimuli nedbantade tillvaro. Jag hade aldrig kommit på tanken att göra detta om det inte varit för IGMR:s inlägg. Och nu sitter en elvaåring och läser framför en brasa i Hälsingland istället för att lära sig ytterligare en ryckig TikTok-dans. Miraklet med Interwebz.

Har du några riktigt fula saker hemma som du kan tänka dig att piffa upp med lite sandpapper och/eller läderbalsam?

Mvh/
FruEfficientBadass

Nöjet med kniven mot strupen

Det har varit en kall vinter. Så kall att våra luftvärmepumpar inte riktigt mäktat med att värma upp huset. Därför har vi under januari och februari eldat en masse. Vi har fyra fungerande kakelugnar och en stor vedspis i köket och det har varit fart i dem i stort sett varje dag sedan mitten av januari. Det är lite bökigt att bära in ved, få fyr, lägga på med jämna mellanrum. Men det är också otroligt mysigt och - dagens poäng - helt underbart att känna att man behöver kämpa lite för...kanske inte sin överlevnad, men för att tillvaron ska vara najs.

Detta går stick i stäv med vad vi fått lära oss av konsumtionssamhället. Saker ska vara enkla, bekväma och smidiga. Du ska ha en bil som frostar av sig själv och ett hus som värmer upp sig till av dig bestämd temperatur, utan att du behöver göra mycket mer än att trycka på en knapp. Det vi upptäckte i köldhålet var att det var uppfriskande att ta sig an uppvärmning av huset och det av flera skäl.

1. Ritualen i det. Varje morgon går jag från kakelugn till kakelugn och sätter igång brasor medan kaffet puttrar på köket. När allt brinner och kaffet är klart kan dagen börja. Nu bör tilläggas att jag har all tid i världen att ägna mig åt detta. Hade jag varit jobbstressad hade det inte alls varit lika pittoreskt.

2. Känslan av oberoende. Om ryssen klipper av elen kan vi fortfarande laga mat. Faktum är att kökets vedeldade spis blev lite av ett happening hemmavid, särskilt hos minstingen. Hon hade aldrig sett den användas och vi ägnade en hel dag åt att göra rent den, utforska alla dess fantastiska funktioner (dubbelugn!) och jag lärde henne hur man måste värma upp rökgången i ett hemligt skrymsle bakom spisen för att få igång draget. Next generation gröna vågare, hon säger nu om att hon vill bo i huset som stor och bara laga mat på den här spisen. Hon menar business och frågar återkommande hur vi ska lösa det (hon vill att jag och min man flyttar ut).


Jag ser fler exempel runt omkring mig. Mina föräldrars bil slutade funka i kylan och jag erbjöd mig komma dit så att de kunde åka till affären. Men då hade mamma redan cyklat för att handla, trots rätt lång cykelväg, närmare tjugo minus och massor av snö. Jag hade kanske insisterat på att få komma dit om det inte vore för att jag anar att mamma är som jag, d.v.s. går igång på att lösa lagom stora problem. Jag ser framför mig hur hon belåtet planerat, genomfört och avrundat sin vintershoppingtur med en känsla av "self sufficiency"; hon klarar sig själv.

Kanske är det den här känslan vi vill åt när vi campar ute i skogen eller bor enkelt på båt? Min konstnärliga ledare, som springer mycket maraton och lopp, tränade en gång med en kille som sa att han sökte sig till utmaningar av typen "Tough Viking" eftersom "det är enda gången man får känna kniven mot strupen". Vi har det bekvämt så till den grad att det obekväma ger oss livslust. Det är en intressant tanke som man har skäl att umgås med både en och två gånger om man strävar mot ekonomiskt oberoende. Betalar du onödigt mycket för din bekvämlighet? Det behöver inte handla om uppvärmning. Det kan handla om nivå på bil, antal bilar, storlek på hus och husets funktion (d.v.s. behöver du verkligen bygga ut en flygel så att alla barn har 20 kvadrat rum eller kan du med din hjärna tänka ut andra lösningar?), förekomst av take-away, restaurangluncher, klädbestånd (plagg för exakt alla aktiviteter eller kan ett plagg användas multifunktionellt med lite list?) osv. i all oändlighet. Som vanligt blir en sidoeffekt av ett frugalt liv också ett mer kreativt och förnöjsamt liv. Ju snabbare du inser det, desto snabbare blir du fri.

Har du någon kniv mot strupen i ditt liv?


Mvh/
FruEfficientBadass

Smart organisation

Jag tänkte ägna dagen åt högar. Högar med slumpvis ackumulerat innehåll, som drivsopor vid en havsstrand fast hemma hos folk. Ofta återfinns de bredvid kaffebryggaren, på en köksö, en hallbyrå, ett skrivbord eller i lådan på ett nattduksbord. Innehållsförteckning: Tomma fönsterkuvert, reklamblad, en napp, P-skiva, ett gammalt medlemskort till ett gym som inte längre finns, två halvfulla paket näsdukar, en för liten mössa som ska vidare till småkusinen, två femtioöringar, en par plåster, ett gammalt foto på dig och bästisen i högstadiet, en manual till något och en halvfull påse tuggummi med melonsmak.

Varför hatar jag dessa högar? Svar: De är så fruktansvärt fula och oinspirerande. De andas dessutom resignation. Högens ägare må bo i ett tippelitopprenoverat hem med strömlinjeformade marmorbänkar i köket, precis rätt matsalsmöblemang från Lammhults och alla de rätta märkena i garderoben. Men Högen förstör allt. Högen är som en böld på en rosig kind. 

Naturligtvis är ett inlägg om höghat ett uttryck för mitt magnifika kontrollbehov. Redan som liten hade jag svårt att gå och lägga mig på kvällen om jag först inte fick städa mitt rum. Jag har ett över snittet stort behov av att se saker på sina respektive platser. Men bear with me, det finns även frugala poänger med att bekämpa högarna:

1. De är fula och genom att få bort dem får du ett mer harmoniskt hem. Med ett harmoniskt hem behöver du inte ta din tillflykt till vackra, dyra resorts för andlig spis, du kan bara skrota runt hemma och älska ditt hem, fullt av ytor och svängrum. 

2. De pocker på din mentala uppmärksamhet när du passerar dem. "Vad ligger där i högen egentligen?" "Jag borde sortera högen" "Jag skymtar Nisses urvuxna mössa, jag borde skicka den till småkusinen ojojoj" osv. Genom att eliminera högen/högarna gör du dig av med alla dessa frågor vilket reducerar din stress och du behöver således betala färre besök hos KBT-terapeuten i syfte att lära dig stresshantering

3. De ropar "förvaaaring". Med ett mer harmoniskt hem behöver du inte strosa runt på Granit i jakt på en lösning på högfrågan. Jag vet att det kan vara frestande att skaffa en vackert bunden sisal-korg till köksbänken eller hallbyrån där du tänker dig att du under ordnade former ska lägga dagens inkommande post för (nästan) omgående sortering. Spoiler alert: Högar trivs jättebra i sisalkorgar. Till slut har de koloniserat korgen och börjar växa ut över kanten, ner på den intilliggande ytan och sen vidare ut på golvet, som en amöba. Man skulle kunna säga att förvaring är en sorts medberoende - du hjälper högen att fortsätta med sin skit. Så: Utan hög, inga utgifter för förvaring.

4. Genom att utse en specifik plats för Varje Föremål I Ditt Hem kommer du alltid att veta var Varje Föremål I Ditt Hem befinner sig. Det gör att du sällan eller aldrig behöver köpa dubbletter. Du behöver inte beställa nya bankkoder eller nytt kreditkort eller be att få en räkning omskickad hem (säkert till en "administrativ avgift") för du vet att allt bankrelaterat ligger i höger skrivbordslåda och en räkning hamnar där inom två minuter efter det att du plockat upp den från hallmattan (eller ännu bättre, betala den omgående, släng den och tänk aldrig mer på den).

Förutom att spara pengar, psyke och få ett mer välordnat hem bidrar högslakten till något annat som jag i brist på andra ord kallar "self-empowerment", vilket ju bara är en omskrivning för att gå sitt kontrollbehov till mötes. Men ni vet att det är sådant ni får om ni läser den här bloggen så håll tillgodo. Det finns något ytterst tillfredsställande i att inte låta sig ägas av högarna. Att genom list och planering kväsa dem redan vid rotbildningen. I vårt hem finns inga högar. Varför?

POST

Hamnar i "stora klädnypan" som jag köpte på loppis för 5 kr. Här hänger även min mans recept för veckan (vita pappret var slut i skrivaren) så just vid detta tillfälle hade vi alltså ingen ej hanterad post. När brev är öppnade (i den mån vi får några, alla räkningar kommer per mail eller in i Kivra) och innehållet processerat i våra hjärnor, slängs de i återvinningen minus kuverten som hamnar i vedkorgen.

ALLSKÖNS FÖREMÅL


Ni vet säkert redan att Dymon är min bästa vän. Jag har märkt upp i princip alla områden i vårt hem, med största fokus på kökets alla hyllor, lådor och återvinningskorgar. På så vis slipper vi ägna dyrbar familjetid åt poänglösa meningsbyten av typen "Var lägger jag trasiga glödlampor" eller "Var är termosen?". Det är bara att läsa. 

TEKNIKLÅDAN

Tekniklådan är min pièce de resistence, min skatt och min kronjuvel. Här samlas all teknik på villovägar. Laddare, power banks, sladdar med oklart användningsområde. När ett barn eller man kommer lufsande med hundögon och ett "Har du sett min (insert tekniskt ord)?" säger jag bara "Kolla tekniklådan". Man kanske tycker att det är "listigt" att lämna en laddare i en viss kontakt eftersom man tror att man ska ladda mobilen precis där nästa gång. Spoiler alert: Det kommer du inte, plus att informationen kring vilket av husets trettio uttag du lämnat den i inte kommer att ha lagrats i långtidsminnet. Men tekniklådan består, här hamnar allt med sladd och mer därtill. 

Man kanske kan tycka att tekniklådan går emot min princip att inte samla junk i korgar. Till mitt försvar vill jag då säga att tekniklådan bara innehåller teknik. Teknik som vid ett antal tillfällen per dag åker in och ut ur den - det är en levande låda. Till skillnad från de kyrkogårdar till korgar, skålar och lådor som står och samlar damm på landets hallbyråar, köksbänkar och side-boards. 

Har du några stagnerade högar hemmavid och om ja, vad har du för tankar kring det?

Mvh/
FruEfficientBadass

Läsarmail: Orolig för att dra ur plugga

Innan jag börjar, en tryckteknisk fråga till er för ni verkar ju ha svar på allt: Är det någon som vet hur man konverterar ett InDesign-dokument till svartvitt? Jag håller på att provtrycka boken och trots att jag bara har svartvita bilder i den (jag har kopierat in varje bild i ppt, dubbelklickar på bilden, går in på "färg" och väljer bilden längst upp till vänster "färgmättnad 0%", allt enligt instruktioner på Interwebz). Sen monterar jag bilden i InDesign, allt ser bra ut, svartvitt, check check. Men när jag laddar upp boken på Publit står det att "45 sidor i färg" (och jag har 45 sidor med bilder). Vad gör jag för fel? Det blir ju både dyrare och sämre att skicka färgbilder på tryck för en svartvit bok, även om färgmättnaden är superliten. Jag har letat som en dåre i InDesign som trots sina trilzoner av obegripliga funktioner inte verkar ha NÅGOT alternativ för "skriv ut i svartvitt". På Publit rekommenderar de mig att "leta efter något program på nätet", men jag vet ju hur det kommer att sluta. Någon dyr Adobe-prenumeration som ändå inte kommer att funka. Det måste ju gå att lösa i InDesign? Help!

Inlägget: I januari fick jag ett läsarmail från "Gunilla med G" och så här löd det: 

"Skriver till dig med förhoppningar om att få ta del av din och dina bloggläsares visdom :) 

Jag är 30+ och hoppas kunna nå FIRE om 6 månader om inte mitt jobbuppdrag tar slut eller börsen kraschar. Inget av det senare är omöjligt att det händer men låt oss tänka positivt och tro att allt går vägen. Jag räknar med att behöva 13 500 kr/månad och så långt är allt bra. Nu till problemet. Jag är rädd från att gå från att kunna bekosta eventuellt spontant nöje/onödig utgift med de löpande intäkterna från en månad till att behöva spara ihop och vara långsiktig. Jag kanske snittar 13,5k men det är inte jämnt fördelat. Samtidigt lockar det inte att jobba ännu ett år bara för att öka säkerhetsmarginalen. Kort sammanfattat är jag rädd för att känna mig fattig, fast jag på pappret inte är det, och av den anledningen behöva avstå lite dyrare spontana saker. 

Som en del andra i FIRE-världen funderar jag på vad jag ska fylla mitt liv med de 9 h om dagen jag tidigare varit på mitt arbete. Jag inser att mina vänner och andra jag tycker om att umgås med kommer fortsätta hänga på sina jobb 8-17. Det känns lite som när jag i högstadiet kom överens med en kompis i en annan klass att skolka från en lektion men hon vågade inte och det slutade med att jag gick runt en timme själv och kände mig något korkad. 

Kommer jag gå runt 9 h själv varje dag när jag blir FIRE och känna mig korkad? Jag bor i en nyproducerad lägenhet så det finns inte mycket att dona med i hemmet. De flesta av mina fritidsintressen kräver att fler personer är med.

Sista och slutliga funderingen är om det är värt att jobba lite till och skaffa bil. Jag är som sagt inte så sugen på att jobba mer men om jag skulle. Jag har ingen bil idag för jag bor så jag slipper ha bil till jobb och har inga barn som behöver skjutsas/hämtas/lämnas. Vissa fritidsintressen skulle underlättas av bil, att utforska Sverige skulle bli närmare till hands och det skulle bli enklare att hälsa på delar av familjen. Dock känns det väldigt lyxigt att äga en bil enbart av de anledningarna.

Jag vet att allt det här kommer lösa sig med tiden men jag är bra på att vara ängslig över saker som ännu inte är ett problem och som kanske inte blir det heller. Jag tänker att det skulle vara kul att höra hur du/dina läsare tänker kring att bli "fattig", "skolka" och köra runt i en "lyxbil" när alla andra jobbar.

Och till viktigaste frågan av allt.. när är nästa Camp FI? (Om vi låtsas som att vaccinet kommer lösa allt.) (Vi behöver något att se fram emot.) / En som missat de tidigare campsen

Gunilla med G"


Okej min kommentar på B: Nästa Camp FI, så ser väl jag inte att det skulle vara någon omöjlighet att dra ihop något i Stockholm under sensommaren. Men det får ju lugna sig på coronafronten först. Vi får väl kräva vaccinationsintyg för alla som kommer eller någe. På A lämnar jag kommentatorsfältet öppet, framför allt till er som dragit ur pluggen.

Mvh/
FruEfficientBadass

Vi är de val vi gör

Jag är en stor fan av pulverkaffe. Jag har förstått det som att pulverkaffe befinner sig allra längst ner på statusskalan vad gäller kaffe men jag har aldrig förstått varför. För det första har det en rund och nyrostad smak och doft. För det andra är det praktiskt, bara att värma vatten, i med pulvret och voilà. För det tredje är det billigt. Jag vill minnas att jag i en kommentar hos Sparo på samma tema räknade ut att en kopp av det märke jag dricker kostar 35 öre. Här på landet har jag  emellertid börjat brygga kaffe. I vad? En vanlig kaffebryggare, av den sort vi brukar få i present av gäster som tycker synd om oss för att vi inte har en kaffebryggare. Den brukar normalt stå i ett skåp och tas bara fram när vi får gäster, så slipper de tro att vi inte har en och köpa en till oss.


Anledningen till att jag börjat brygga kaffe är att vi av någon anledning inte kan använda vattenkokare i detta hus, strömmen går. Därför måste vi värma upp vatten i en kanna på spisen och det tar rätt lång tid och är rätt energikrävande, särskilt om man bara ska göra en kopp. Jag har också upptäckt att jag gillar ritualen av att sätta på en helkanna kaffe varje morgon. Det blir som en sensorisk start på dagen med kaffedoft i köket, kicken av det lite mer umpfiga bryggkaffet och känslan av "hem" i att alltid ha kaffe tillgängligt. Jag är dessutom avgiftad från allt vad lyx heter, så jag kan utan att skämmas dra i mig en kopp morgongammalt, kallt kaffe framåt eftermiddagen utan att göra sura miner.

En morgon häromveckan kom jag så att tänka på Nestlés genom tiderna bästa produktlansering (efter bröstmjölksersättningen i Afrika) nämligen Nespresso-kapslarna. Ni vet, de där färgglada, folieinpackade engångskapslarna som man inte köper i butiker utan i "boutiquer", primärt i storstadsregioner. Som gammal marknadsförare kan jag inte göra annat än att lyfta på hatten och niga ner till golvet: Bra jobbat! Här har man alltså, från ingenstans, trollat fram en lust hos en köpstark grupp att UNNA SIG något man för några år sedan inte ens visste fanns. Det går runt 11 koppar snabbkaffe på en kapsel och om du frågar mig hade jag inte klarat en blindtest (minus espressovarianterna). 

Hur har man lyckats med det? För det första: Nestlé är världens största livsmedelsbolag med en omsättning på runt 250 miljarder dollar per år. De har därför råd att ägna sig åt produktlanseringar med återförsäljare på A-lägen i alla storstäder i världen. De har också råd att pumpa in en del i marknadsföring för att få consumer suckers att förstå att de behöver sucka upp för något nytt, nu när robotgräsklipparen och badtunnan är installerad och yesterday's news. Och det har gått bra, det har det. Vd Mark Schneider kommenterar 2019 års resultat:

"In 2019, we made significant progress in our portfolio transformation. We did what we said we would do and more. We are not done yet. We will respond to rapid changes in the industry and fast-evolving consumer preferences to position our portfolio for higher growth.(...) Cash flow was strong, while underlying earnings per share and returns to shareholders reached record levels. In 2020, we expect continued organic sales growth improvement as we take further steps to decisively address underperforming businesses."

Låt mig översätta: 

"Under 2019 lyckades vi övertyga consumer suckers över hela världen att de inte längre var nöjda med existerande produkter utan var tvungna att börja konsumera nya varugrupper, exempelvis vårt svindyra kaffe paketerat i små färgglada, miljövidriga kapslar. Eftersom de svalde betet med hull och hår kan ni fethaja att vi fortsätter. Om vi bedömer att vi kan pusha gränsen framåt ytterligare med nya bullshit-produkter gör vi givetvis det. (...). Vi tjänade shitloads of money, pengar vi med framgång lyckats överföra från kundernas konton till våra aktieägares. Vi utgår från att populas kommer att fortsätta låta sig flaskmatas med våra nya produkter även framgent. I de länder de ännu inte låtit sig övertalas kastar vi in några extra miljarder i marknadsföring."

Det kanske är min bakgrund i just den här branschen som gör mig cynisk. Det mesta tillverkas i samma fabriker, av samma råvaror. Ibland görs även paketeringen i samma fabriker. Då är det bilden och texten på utsidan av produkten som avgör hur priset positioneras och det är direkt avhängigt av de marknadsföringsresurser man har att tillgå. Att döma av den tuppstolta min åtminstone Stöckhölmarna har när de trippar ut ur Nespresso-boutiquen på Kungsgatan med en tjock, kvalitativ papperskasse i brunt och vitt i näven, har man lyckats "leverera" på sitt varumärkeslöfte.

Tiddelipom, här går jag och har gjort ett val

Tänk att lyckas konvertera kaffe till premium massmarknadsprodukt! Men så har man anlitat bullshit-masters för sin marknadsföring också. Jag var som hastigast inne på Nespressos hemsida och surfade runt lite, innan jag var tvungen att gå och snyta mig eller göra något annat mer högintressant. Mot prunkande Borneo-bakgrund kan man ta till sig av denna passionerade kaffefabrikants tankar:

"Vår ambition är att förmedla vår expertis, kunskap och passion längs hela kaffekedjan, från böna till kopp."

(Ok  översättning är nog inte nödvändig här, jag utgår från att ni förstår att det de menar är att deras ambition är att tjäna mer pengar till sina aktieägare)

"Vi presenterar några av våra mycket speciella kaffesorter, alltifrån från Master Origin till Espresso och Lungo så att du kan upptäcka de oändligt kompromisslösa val som ligger bakom varje unik kopp kaffe."

(Jag hade kunnat fortsätta hela dagen, sidan är full med samma nonsens, men jag måste komma till poängen med inlägget snart)

Om vi återgår till den normala världen, den utanför Fast Moving Consumer Goods-branschens snajdiga konferensrum, finns det för en svenne banan, eller jean francois, eller dino deutch, en viss poäng med att undvika att köpa kaffe för 4:50 kronor koppen. Kostar de förresten 4:50? Jag blir inte klok på prisbilden. Ett ställe säljer "Starbucks-kapslar" för 1,60/st. Inne på Nespressos egen webbshop kostar de 5:60/st, trots att man köper storpack. Fattar ingenting. Men låt oss anta att en kapsel kostar fyra kronor. En kopp snabbkaffe kostar 35 öre. Du dricker tre koppar om dagen, sju dagar i veckan, 52 veckor per år. Ett år kanske inte är en så stor grej, det handlar om en skillnad på 3 700 kronor. Men denna diff i en indexfond i tio år och du går som Nespresso-sucker miste om 55 000 kronor. Och då räknar jag inte in eventuell frakt på kapslarna eller frakt av dig till en Nespresso-boutique. För att inte tala om transport av dig till en "aluminium-återvinning" där du ska lämna de förbrukade kapslarna när du sippat klart dina Lungos.

Varför har det gått så bra för den här lanseringen? Enkelt, käre Watson. Kaffe är vår tids tobak. Om du kan dina Sherlock Holmes är det ett himla tjat om tobakssorter. "Jag känner, Mr Montgomery, att ni fortfarande röker Toblin Swift" etc. Valen gör mannen, eller i fallet kaffe även kvinnan (även om jag noterat att det företrädesvis är män som skryter om sitt kapselkaffe). Att med fingerspitzgefül och konnässör-min kunna välja det kaffe som återspeglar exakt DIN persona, är ett enkelt och tydligt sätt att signalera för resten av flocken att man är en nyckelspelare (lämna mig inte ensam kvar på savannen snälla!). Med van hand mejslar livsmedelsjätten fram ett budskap anpassat till vår evolutionspsykologiska vajerdragning. Och vi lapar i oss som små kattungar, fulla av förtroende för denna tillförlitliga leverantör av premiumkaffe. "Tror farbror schweiziska livsmedelsbolag att Vertuo Master Origin Peru Organic (för 10 kronor kapsel btw) kan få någon i fikarummet att imponeras?". Vi litar på att de har rätt när de i ett genomtänkt typsnitt kommunicerar till oss från sin hemsida den copy som de troligtvis har i guldram inne i stora konferensen i Vevey: "Vi är de val vi gör*." 

Två frågor:
1. Dricker du kapselkaffe?
2. Har du testat att göra ett blindtest mot ett bryggkaffe? 

Mvh/
FruEfficientBadass

* Funkar bra på alla relevanta marknader. "We are the choices we make". "Nous sommes les choix que nous faisons". "Wir sind die Entscheidungen, die wir treffen." Rulla ut skiten!

Är jag i ett Deep Year?

David Cain har bloggen “Raptitude” med den kittlande underrubriken “Getting better at being human”. För ett par år sedan skrev han ett inlägg om begreppet ”Deep Year”. Jag har skrivit om det tidigare och om ni minns handlar det om att "krama ur det man har" samtidigt som man initierar köpstopp. Man läser klart alla olästa böcker i bokhyllan istället för att köpa nya. Man äter upp allt i sitt skafferi, inklusive obskyra kryddor man köpt i ambitionen att göra en viss maträtt (bara gör den). Man slutar att drömma om framtida aktiviteter och fritidsintressen och fördjupar sig i de man redan påbörjat, oavsett om de påbörjades för ett halvår sen (en stickning) eller för några decennier sedan (klarinett i kommunala musikskolan). Jag undrar om jag inte råkar vara i ett Deep Year i detta nu. Inte för att jag aktivt har valt det, utan på grund av externa omständigheter. Vilka omständigheter?

1. Att bo på en gård på landet. Det dräller inte direkt av köptillfällen. Inte heller kan man signa upp sig på coola aktiviteter som pole dancing eller capoeira. Jag tror det finns att ett Friskis & Svettis, men jag är inte helt säker. 

2. Min arbetslivssituation. Det vill säga: Ingen alls. Jag har som litteraturvetarstudent en (1) föreläsning per vecka, resten av tiden är jag ledig. Fri. Minus en triljon sidor skönlitt som ska plöjas, men jag skummar och fuskläser sammanfattningar på näte.

3. Corona. Jag har varken lust eller samvete att röra mig i stadsmiljö. Jag håller mig på gården. Och här är det sedan flera år rensat så det förslår, så det finns inte längre några stora projekt av typen "rensa ut ett gammalt vindsförråd" att ta sig an. 

Jag är helt enkelt utlämnad åt det som finns i min absoluta närhet. I vår tunna bokhylla, i vårt smala utbud av DVD:er (och ja, såklart, Netflixutbudet), naturen runt om oss, mötet med de människor som passerar (företrädesvis min man och mina barn), våra djur och naturligtvis - veden. Denna begränsade uppmärksamhets-pool har resulterat i något vidunderligt nämligen en otrolig förnöjsamhet. Jag kan inte beskriva det bättre än så. När allt skalats av blir bara kärnan kvar och jag har upptäckt detta: Jag gillar den! Låt mig konkretisera genom att beskriva min dagliga rutin:

  • 06:00-09:00: Jag vaknar någonstans i detta spann. Inte av en väckarklocka, utan av mig själv. Ofta har det börjat ljusna eller är redan ljust. Jag kan ägna några minuter åt att bara ligga där och titta i taket och fundera på vad den här dagen ska bli av. Så djäfvulskt lyxigt. Efter ett liv av panikuppvaknanden av väckarklockan och ett "vad för otyg väntar idag?". 
  • Därefter morgondusch. En sådan banal aktivitet har i min avskalade tillvaro förhöjts till flärd deluxe. Vilken duschtvål ska jag välja? Ska jag göra en frugal weirdo torrborstning med skurborste eller bara dyka rakt in (i det ömsom kalla ömsom varma vattnet, vi har lite problem där)? Ibland är handdukarna nytvättade och då är det extra lyx. 
  • Sen sminkar jag mig och klär på mig, väljer en parfym för dagen. Jag är väldigt noga med detaljerna. Jag sätter inte likhetstecken mellan coronakarantän och sunkeri, en viss nivå måste upprätthållas. Inte minst för att jag då känner mig som hundra dollar och allt annat som jag tar mig för resten av dagen blir av bättre kvalitet än om jag såsat runt i pyjamas.
  • Jag går ut en sväng. Tittar till hönsen och bara det är en högtidsstund. Jag pratar med tuppen, kollar hur natten har varit. Jag försöker plocka äggen under brunhöna, och hon puttrar och låter, inte alls förtjust över tilltaget. Jag låtsas att hon är en hund och rufsar henne i nackfjädrarna, det både gillar och ogillar hon. Jag älskar stunden i hönshuset.
  • Jag bär in en korg med ved. Ibland måste jag klyva ett stort vedträ. En favoritaktivitet. Ibland låtsas jag att jag måste klyva ett vedträ som egentligen inte behöver klyvas, bara för att jag älskar klyven. Jag sätter igång en till fyra brasor, beroende på köldgrad. 
  • Sen går jag en promenad. Ibland träffar jag en bybo. Jag vet aldrig vilka folk är eftersom jag är ansiktsblind. Men det gör inget, alla är trevliga och man kan prata om samma saker, även om man pratade dagen innan (väder och räven). De här mötena är lite av dagens höjdpunkt. Då känner jag att jag är del av något större (en by med 200 invånare). 
  • Sen gör jag något att äta. Det rör sig ofta om rester från gårdagen, kanske tillspetsade med lite asiatisk touch (soja och sesamolja på allt). En liten Finkbräu till det och dagen är på topp. 
  • Sen sätter jag mig och skriver på boken eller bloggen. Ibland tar jag tag i praktiska administrativa ärenden. Vilket bara är en omskrivning för att betala räkningar eller reka efter hantverkare, den typen av småsaker. 
  • Framåt eftermiddagen kommer det hem barn. Då ska det pratas och planeras och fixas inför prov och allehanda aktiviteter. Jag kan till fullo gå upp i dessa engagemang, eftersom inget annat (som 30 obesvarade mail i Outlook) pockar på. 
  • Runt sextiden kommer dagens höjdpunkt: Middag. Då rekapitulerar alla sina dagar och jag min. Vilket ofta sker i en mening eftersom det inte hänt så väldigt mycket. 
Att smörja in händerna med handkräm - en fantastisk upplevelse.

Det är i den här, till synes lama, tillvaron som något händer i mig. Mina sinnen är omkalibrerade. Det som förut var oviktigt och en rutin, blir snudd på ritual. Jag älskar de här små ritualerna. Sitta med brunhöna. Klyva en vedklabbe. Laga lunch. Ta en dusch. Vittja brevlådan. Prata med ett barn. Jag till och med uppskattar tandborstning på ett sätt jag aldrig gjort innan. Jag hittade en jultidning från 1952 på temat Djurgården. En massa om den framlidne Prins Eugen, men också en artikel av någon som då bodde ute på mitt favorittillhåll av alla Djurgårdens tillhåll: Blockhusudden. 



En till synes banal artikel: ”Här lever idyllen”, av en som på 50-talet bodde ute på Blockhusudden, journalisten Staffan Tjerneld (som jag googlade och det visade sig att han är pappa till barnboksförfattarinnan Anna-Clara Tidholm - "Hitta på!"). Här fick jag veta att: "En gång hände något verkligt, något i samma slag som i övriga världen, det var då den lilla sommarvillan Eolskulle brann ner och två barn innebrändes. I lugnet och stillheten blev detta en ohygglig chock, och ännu kan man där ute få höra händelsen relaterad som om bara ett par år hade gått. Och ändå har två väldiga granar både hunnit växa upp på brandplatsen och huggas ner igen." Han skriver också om grannen, Konsulinnan: "Hon är ståtlig att se och ännu ett halvt sekel i Sverige bryter hon på sitt modersmål engelska. Hennes kläder är trettio år gamla, kanske mer, men aldrig ett ögonblick har jag funnit dem omoderna. Det blanka sidenet har kvar alla sina nyanser och plymerna sin svikt."

Jag läste "Julstämning 1952" från pärm till pärm. En av de medföljande affischerna (Prins Eugens målning, naturligtvis) satte jag upp i min woman cave på plan två, vid de övervintrade blommorna. Den här tidningen har legat i lådan på det soffbord jag plockade in i samma rum i samband med ommöbleringen jag berättat om tidigare. Den har alltså varit på armlängds avstånd i 30 år, men det är först nu jag faktiskt öppnar den och läser den. Jag kommer aldrig att glömma att två barn brändes inne på Eolskulle eller bilden av granarna som både hunnit "växa upp och huggas ner". Aldrig igen kommer jag att kunna passera Blockhusudden utan att för mitt inre sen Konsulinnan med de sviktande plymerna. Jag hade aldrig, under mina arbetstunga år, haft varesig tid eller intresse av att verkligen suga musten ur en tidning av det här slaget. Nu är det en skatt jag bär med mig för resten av livet. David Cain beskrev sin upplevelse av Deep Year på ett liknande sätt:

"Enjoying ordinary things seemed to take less effort. Without anything resembling striving, I derived more satisfaction from meals, furniture, cups of tea, walks to the store, hellos and goodbyes with friends, even odd details like illustrations in books and the shape my own handwriting.,In hindsight I attribute this effect to a deceptively simple shift in where I was expecting to find fulfillment: here, rather than there. As I got reacquainted with the things and people already around me, I started to let go of a certain background belief—pervasive in our consumption-driven culture—that fulfillment is something whose ingredients still need to be acquired."

I dagarna går vi och planerar en Stockholms-tripp. Den kommer att ske i slutet av denna månad och vi åker hela familjen. Vi ska bo i mina föräldrars lägenhet och uträtta lite Stockholms-business. Inga stora grejer. Men tanken på den här resan gör mig alldeles trippig, på ett positivt sätt vill säga. OMG! Vad ska jag ha PÅ mig, vad ska vi ta med oss på TÅGET, vad ska vi handla på närbelägna affären och tillaga i deras lägenhet? Det blir halleluja moment i hjärnan över denna överväldigande upplevelse. Kanske tar jag mig till Eolskulle?

Och det var när jag funderade på de här sakerna jag insåg att jag nog är i ett Djupt År. Det var på gång redan innan, men nu, utan jobb, blir det extra tydligt. Jag är ju också helt och hållet detoxad från åren i ekorrhjulet. Jag är ett oskrivet blad. 

Till min lättnad leder det varken till panik eller uttråkning. Tvärt om, det dyker ständigt upp små treats som jag kan sätta tänderna i. Jag har vaga minnen av att jag, inför flytten till landet, befarade att vintrarna skulle bli hemska. "Isolerad på gården, kallt och trist". Nay! Eller ok, kallt, men inte trist. Harmoniskt. Gemytligt. Detaljrikt. Fullt av små, anspråkslösa överraskningar. Jag tror att jag hade kunnat leva exakt det här livet från och med nu och för alltid och varit helt och fullt nöjd. 

Är du på gång med något liknande, i din isolerade tillvaro?

Mvh/

FruEfficientBadass

The Power of Barnens Konstnärsfond

För många år sedan var vi på någon form av rutinbesök på Kuckelimuck Bank och kom då in på ämnet "barnspar". Vi var vid tidpunkten fortfarande consumer suckers och barnbidraget trattades in i konsumtionscirkusen. Något sparande till barnen var det inte tal om, vi hade inte råååd, var ju tvungna att åka till Teneriffa och handla på Ikea et cetera. Men bankkvinnan övertalade oss och erbjöd några fina, aktivt förvaltade fonder (som i en senare granskning visade sig vara ej aktivt förvaltade fonder) och vi tog ett djupt andetag och sa ja. Därefter trillade barnbidraget in på ett för varje barn öronmärkt konto. Ett mindre optimalt upplägg, om du frågar mig. 

Flera år senare, efter privatekonomiskt uppvaknande, lyckades vi få samma bankkvinna att lösgöra fonderna så att vi kunde lägga dem i en vanlig ISK på Avanza. Vet inte hur det gick till, men jag misstänker att hon - kanske av dåligt samvete för den usla fondrådgivningen - överskred sina befogenheter en smula.

I vilket fall som helst. Under uppskattningsvis sju år sparade vi alla barnbidrag i fonder. Sedan fem år ligger de helt i Spiltan Aktiefond Investmentbolag och har således haft en magnifik utveckling. Det rör sig om ett antal hundra tusen som är öronmärkta för barnen. Vi har inga ambitioner att hosta upp handpenning till Stockholmslägenheter, utan ser kontot mer som vår "Go To"- kassa för "saker som dyker upp". Än så länge har det inte dykt upp så mycket, men i takt med att de blir äldre börjar konturer av behov bli synliga. Exempelvis ska äldsta barnet börja övningsköra till våren. Nu kommer det väl inte kosta så vansinnigt mycket och kanske tar vi det från löpande inkomster, det är inte helt bestämt. Ett av barnen behöver tandreglering. Men i Gävleborgs län verkar typ en (1) tandreglerare, som ska reglera tänderna på ett antal kommuners barn, varför kötiderna är aslånga. Jag ska inte tråka ut er med detaljer om mitt barns tandsituation. Men låt oss säga att regleringen är av hygienfaktorisk art, om hon ska ha en rimlig chans att få gå på date innan 20.

Därför har vi tagit i kontakt med en privat tandläkare i Stockholm och kommer troligtvis att köra det hela på egen hand. Pengar, i det här fallet, är en icke-fråga. Det blir en knappt märkbar bump i Barnens Konstnärsfond, och kanske tre år med högre livskvalitet för barnet i fråga. Det underbara i historien är ju att vi inte längre bidrar till Konstnärsfonden. Vi pumpade in pengar under sju sammanhängande år. Nu lever den sitt eget liv. Vi tog exempelvis ut 50 000 kronor och gav till äldsta barnet i samband med ISK-start till 16-årsdagen. Det uttaget syns inte längre eftersom Spiltan taktat på bra under vintermånaderna. Det är verkligen som en "Grisen Särimner" som bara finns där. En pengamaskin i miniatyr.

Ytterligare en aspekt med detta är att det känns som att vi skyddar barnen från vår frugal weirdo lifestyle. De ska inte behöva känna av vår snålval i viktiga frågor som just tandreglering, körkort, eventuella språkresor eller annat som kan tänkas uppkomma. Genom att ha en Konstnärsfond har vi skapat en sorts krockkudde mellan en i grunden sparsam och restriktiv livsstil, till ett förhållandevis normalt liv för dem. 

Och det enda som behövdes var att vi under en begränsad tid bet ihop och avstod barnbidrag, som för övrigt bara slaskades iväg på menlösheter. När bollen väl satts i rullning behöver vi inte göra något mer. (sa jag och dagen efter störtdök börsen). Jag är väl medveten om att man kan baka ihop barnsparet i sitt vanliga sparande. Det behöver inte ligga i en öronmärkt ISK. Men för vår del känns det bra, kan inte förklara det bättre än så. 

Om du ännu inte startat upp ett sparande för barn, minns detta: Lås aldrig barnens spar till dennes personnummer. Innan barnet är myndigt (eller i vårt fall: 16 år), låt pengarna ligga på en ISK i ditt namn. Det underlättar stort för alla former av transaktioner och jag kan heller inte se någon tydlig uppsida med att ha kontot i barnets namn. 

Har du ett enskilt sparande för ditt eventuella barn?


Mvh/
FruEfficientBadass

En nyfiken fråga

Vi går väl ungefär i detta nu in på andra coronaåret? Många tjänstemän började jobba distans redan tidigt under förra våren. För andra tog det längre tid att komma dithän. Men oavsett vilket har väl de flesta av er, i alla fall ni med bullshit jobs, haft möjligheten att genomleva distansarbete under ett rätt bra tag nu?

Jag har svårt att så här i efterhand sätta mig in i hur ett sådant upplägg hade sett ut för egen del från tiden som försäljningschef. Jag bara improviserar när jag säger att det hade varit massor av Zoom-möten men inte lika stor stress eftersom jag helt sluppit resor och bullshitkonferenser, ledarskapsutbildningar och annat mög. Jag hade också njutit av att varje dag (till skillnad från de två dagar i veckan jag normalt kunnat jobba hemifrån) slippa stressen i att kasta in ungarna i bilen klockan 07:00 för drop-off skolan 07:15 för att ha tid att tränga mig ut ur stan och checka in på jobbet klockan 08:00. Sammantaget: Det hade varit en klar förbättring. Men det hade inte varit bra, inte: Wohoo! Såhär hade jag kunnat fungera som människa för resten av mitt liv! Ty:

- Kunden från helvetet hade tämligen omgående listat ut hur man transponerar en utskällning IRL till en på Zoom.
- Min organisation hade fortsatt att sätta "utmanande mål" med kontinuerliga uppföljningar och rapporteringskrav även under en pandemi.
- Min chef hade även inom ramen för videokonferens kunnat få fladder i blick och stressrosor på halsen över "stängningen av Q2!!!!!". Och mina ledningsgruppskollegor hade kunnat kontaminera mig med sin brist på geist och livsglädje även på digital väg. 
- Jag hade fortfarande varit det Living a FI kallar "on call", det vill säga: Livegen mellan 08:00-17:00 i det fall en hög chef i fått för sig att hen (han) MÅSTE ha YTD -siffrorna på produktsegment gagga till en Zoom-dragning morgonen efter. 

M a o: Jag hade fortfarande varit någons bitch, om än på distans. Men som sagt, jag har ju inte riktigt genomlevt det så som många av er har. Reporterjobbet var fritt redan från början och de avstämningarna var som en västanfläkt jämfört med de inom vanligt näringsliv. Så jag frågar er:

Om du jobbar på distans (och även bedömer att du fortsatt kommer att kunna göra det post corona), hade det inneburit en förändring vis-a-vis en eventuell Exitplan? 

Mvh/
FruEfficientBadass

Statusuppdatering vårt liv

Jag inser att jag varit dålig på att redogöra för hur vårt liv ser ut nuförtiden och gör därför en kort sammanfattning för den som är intresserad (vilket jag utgår från att ni är). Nu skriver jag detta inlägg två veckor innan ni läser det så ta det för vad det är, en uppdatering med lagg:

Det är mycket snö. Och mörkt och kallt. Vissa dagar har vi haft ner mot 20 minus och då har det varit mindre kul. Vår elkapacitet är  tydligen inte helt rustad för sådan kyla så vi har fått lära oss vilka apparater som går att använda samtidigt (lampor+tvättmaskin) och vilka som inte går att använda samtidigt (luftvärmepump i ett av barnens rum och tvättmaskin, som ligger på samma "krets" eller vad det nu heter i elsvängen). Man får helt enkelt lära sig att planera sina aktiviteter utefter vilka rum som nyttjas. 

En komplicerande faktor har varit att två av tre barn bedriver hemmastudier (eller vad man nu ska kalla det att ligga på sängen och peppra iväg emojis till sina klasskompisar all vaken tid) vilket gör att jag inte kunnat stänga av värmen i olika rum så som jag önskar, i syfte att kunna dammsuga eller dra igång en disk. Men i skrivande stund, hélas, går mellanbarnets skola igång inom kort (tio timmar, femton minuter) vilket är en lättnad för alla inblandade. Det smärtar mig i min själ att se en 13-åring bara...jag vet inte...göra det en 13-åring gör, istället för att lägga en liiiten dos ansträngning i skolan och få bra betyg (jag menar, det är Hudik vi snackar om). Moroten för hennes del är att komma in på södra latin i Stockholm till gymnasiet och då har vi lovat henne hemflytt (eftersom "landet suger") men det verkar inte vara motivation nog att lyfta fokus från Snapchat mer än tre sekunder åt gången. Var jag sådan? Troligtvis. Fast utan Snapchat. Efterlysning: Hur hanterar man en lat, egocentrisk tonåring utan att gå in i rollen som tjatig tonårsmorsa? Jag avskyr den, men halkar likt förbannat dit på daglig basis.

Jobb då. Min man jobbar fortfarande deltid, enligt eget hufvud. Det vill säga: Vissa perioder jobbar han inte alls (när det är lite att göra) och vissa perioder jobbar han mycket (när det är mycket att göra). Ungefär så som man tänker sig att ett sunt arbetsliv skulle se ut om man inte hade en hang-up på exakt timstipulerade veckor. Jag halkade in i det svarta hålet "Living a FI" för ett tag sen och slogs igen av hur underbar den bloggen är. I inlägget "The Litany of Office Hate" samlar han lite smulor av saker han inte förmått koka hela inlägg på och kanske kan inlägget låta lite väl klagigt. Men jag älskar det, för han lyckas sätta fingret på de där små detaljerna som tillsammans gjorde att jag, vid sidan om de stora nackdelarna, bara avskydde jobbet. Så här skriver han om arbetstid:

"I hate the days when I don’t have enough to do because I’m then trying to figure out how to book seven or eight hours to projects when I didn’t actually work seven or eight hours.  I hate having too much to do and having difficulty being able to turn off my thoughts about work even when I’m home and ostensibly relaxing.  I hate being on-call.  I hate the fact that people with salaried jobs are frequently asked to work unpaid overtime but when things are slower they are rarely given the opportunity to leave work early — I hate that there’s no undertime."

Jag slutade mitt reporter-vikariat till årsskiftet och läser nu litteraturvetenskap på distans. Det är inte så kul som det låter. Just nu läser jag lyrik znark. Att läsa den är tråkigt. Att analysera den är omöjligt. Vad vet jag om vad som rörde sig i huvudet på Sapfo när hon låg och rimmade i en rosenlund vid Egeiska  havet. Låt det stå för henne och de tusentals på-riktigt-intresserade som försökt sig på analys innan mig? En del saker är rent svammel. Särskilt vår inhemska diktning, som de "svenska balladerna":


Men hvad gör man inte för lite uthyrnings-alibi. I övrigt håller jag på att skriva en bok. Den går under arbetsnamnet "Sparboken" och är tänkt att vara en sammanställning av, ni gissar rätt, mina spartips. Som en crash course till att rent praktiskt ta sin tanke ("jag vill bli fri och rik") till handling ("jag gör beteendeförändringar i vardagen"). Jag har ju tidigare givit ut fyra enklare fackböcker på vanliga förlag, men inget av dem är intresserade av att ge ut min rafflande titel. Så jag gör det själv, på Publit, så kallad "print on demand". Så om ni undrar varför jag varit lite frånvarande i kommentatorsfältet efter årsskiftet så beror det på att jag stångas med InDesign dagarna i ända. Jag kan emellertid konstatera att ni sköter diskussionen alldeles utmärkt på egen hand, utan mamma. Och jag läser alla kommentarer.

I övrigt är det väl ganska lugnt måste jag säga. Vi håller oss på vår kant. Jag lämnar knappt gårn och gör jag det är det för att uträtta ärenden i människobyn i en mycket förutsägbar ordning (biblioteket - systemet - postombudet). I mitt nyinredda shangri-la här på plan två känns det som en utopi come true. Jag, i min skrivarlya på landet med utsikt över de vita vidderna, min orkidéträdgård i vinterlandskap:


Ibland kommer jag på mig själv med att inse vilken total lyxtillvaro jag lever i. Jag skriver hur länge jag vill på kvällar och nätter, i trygg förvissning om att min underbare make sköter morgnar och lämning på skolan. Jag går upp, fixelidonar med lite tvätt, ved e d och tar sen en promenad så långt jag pallar i kylan. Efter en enkel brunch går jag upp och skriver och kommer inte ner igen förrän till middagen (som min man lagat). Ingen stress. Ingen chef. Ingen Outlook. Ingen som har åsikter om det jag gör. Det krävs ibland att jag går in och läser något av mina tidiga inlägg, min dagbok alternativt en gammal Living a FI-text för att till fullo förstå hur bra jag har det. Ett sista citat:

"I hate reviews. I hate self reviews and peer reviews, reviews of vendor products, reviews of prospective hires, and reviews of managers.  I hate setting goals for myself for the following year.  I hate having goals set for me. I hate how the bar always goes higher, never lower, never laterally or even in a circular motion.  Just:  Higher. I hate how I feel compelled to pretend that I like this ridiculous model because it’s “challenging.” I hate getting something done and seeing the ambitious glint in my manager’s eye that shows he’s thinking about how to publicize the accomplishment and capitalize on it to benefit his own career. I hate sometimes recognizing that there’s ambition in me, too, and I hate that I can’t entirely remove it."

Hur har DU det i vintertöcknet?

Mvh/
FruEfficientBadass

Lev Lokalt

Lev Lokalt är titeln på Oskar och Maribel Lindbergs nya bok. Boken kunde inte ha kommit mer lägligt. För att citera baksidestexten: "Det är inte bara klimataspekten eller praktiska faktorer som motiverar allt fler att utgå från det som finns nära. En global pandemi har nu tvingat många av oss att leva och arbeta hyperlokalt".


Men det är ingen hastigt ihoprafsad pandemibok. Fröet såddes redan i kölvattnet efter lanseringen av deras första bok: Ut ur ekorrhjulet. Paret Lindberg kom på sig själva med att i efterföljande intervjusituationer i princip alltid återkomma till det lokala livet som nyckel till att genomföra sin livsstilsresa. Och fortfarande gör, för som de påpekar i boken kan en bostadsort och levnadsform variera i olika skeden i livet. Men oavsett om man väljer att bo i storstad eller ute på landet, kan man göra val som gör att man kan dra nytta av det som finns och händer lokalt. I allt från arbete till inköp, skolor och sociala sammanhang.

Jag vill minnas att Oskar i ett inlägg på deras blogg för ett tag sedan nämnde att han tillbringat en del skrivtid på Leksands bibliotek och det märks. Referenserna är många och väl genomarbetade. En del känner jag igen (Your Money or Your Life) men många är nya bekantskaper. Det är en lyxig känsla när någon (Oskar och Maribel) tagit sig tid att djupdyka i de här frågorna, vaska fram teser och argument och sedan paketera dem i ett lättillgängligt och pedagogiskt format. Därtill kryddat med snygg grafik och vackra bilder på såväl deras närmiljö (Dalarna, året om) och deras barn. 

Jag tillhör ju redan gruppen "frälst-på-konceptet" givet att vi själva flyttat från storstad med tillhörande långpendling och behov av att köpa in allt, till ett down-shiftat liv på landet. Icke desto mindre finns det mycket i den här boken jag kan ta till mig och applicera på mitt nuvarande liv. Jag började efter läsning exempelvis att fundera på de tio punkterna kring hur man kan känna sig mer hemma lokalt. Punkter där jag idag checkar i på vissa ("rör dig till fots", handla lokalt") men där jag varit sämre på andra ("engagera dig ideellt", "var med och starta något nytt"). Det kanske är dags att jag tar nästa steg i min lokala resa?

Bokens stora förtjänst enligt min mening just detta, att här finns tips för alla. Oavsett var man bor och vad man gör. Alla kan leva mer lokalt, med stora vinster för miljö, ekonomi, mental hälsa och livskvalitet som följd. Paret Lindberg exemplifierar med att de under en (slow travel) tripp till en sydamerikansk mångmiljonstad ändå lyckades leva lokalt genom att handla i kvartersbutikerna och äta på hörnet. Inspirerande var du än befinner dig på skalan med andra ord. Eller, som det står på bokens baksida: "Gå inte över ån efter vatten".

Kapitel sju, "Utveckla inåt" är något av en favorit. Det sammanfattar en mängd tankegods inom såväl FIRE som minimalism och Deep Year. "Hemmet är viktigt och det betyder att det måste uppfylla en del grundläggande krav. Att hemma är viktigt kan dock ibland misstas för att det därför ska få kosta hur mycket tid och/eller pengar som helst. Vad som är rimligt avgörs bäst genom att ställa relevanta frågor: 'Varför är det för trångt i garderoben? Är den för liten eller har jag för mycket kläder?' Följdfrågor kan sedan vara: 'Använder jag kläderna i garderoben? Är det ens kläder som tar upp den mesta platsen eller är det annat skrot?' Att utveckla inåt är ett begrepp som vi själva kommit på och det handlar om att göra det bästa av det man redan har och sedan eventuellt, i en sista fas, tillföra något nytt eller bygga ut".

De är påhittiga med ord och bra på att hitta nya begrepp. Allt från ovan uttryck till rankingen av olika lokala livsvarianter: Multilokalt, serielokalt, sköldpaddslokalt. Eller varför inte deras tal om "färgglad" vs. "grå tid" (potentiellt också "svart tid"). Love it! Öka mängden färgglad tid, minimera den grå och bannlys den svarta.

På samma sätt som i Ut ur ekorrhjulet avstår boken från siffror i någon större mängd, med undantag av enklare räkneexempel inbäddade i text samt deras inspirerande sammanställning av utgifter som visar hur man kan leva ett "bättre liv till halva priset". Sammanfattningsvis en inspirerande, lättläst skrift om konsten att börja tänka till kring sina livsval. Jag fann mycket inspiration och konkreta tips i boken och jag kan bara tänka mig vilken ögonöppnare den skulle kunna bli för någon som sitter fast i en rävsax med långa arbetspendlingar i en fet villa med mångmiljonlån hen behöver köpa in städhjälp till så att pendlingen och jobbet ska hinnas med för att kunna betala på mångmiljonlånet och städningen. 

Jag kan starkt rekommendera att du går till ditt lokala bibliotek och beställer hem den. Den finns också hos nätbokhandlarna, exempelvis här. Avslutningsvis vill jag lyfta på hatten för detta par som under så många år delat med sig av sin resa. Från Fantastiska Farbror Fri till den av-anonymiserade familjen Lindberg bakom bloggen Enkel Boning. Hur lätt hade det inte varit att göra detta på sin kammare utan att andras ett knyst om det? Istället har de valt att gå ut med namn och bild och frikostigt dela med sig av sitt recept. Ett recept som inte bara handlar om att optimera sitt eget liv utan om hur vi genom att anamma en mer lågintensiv livsstil kan öka hållbarheten för såväl individ som miljö. De sa att den första boken skulle bli den sista. Sen kom Lev Lokalt. Är det ändå inte läge för en liten trea? 

Mvh/
FruEfficientBadass

Frugalt biotips: GBG filmfestival

Hallå! Igår började ju Göteborgs filmfestival. Jag vet inte om det alltid går så enkelt att streama, men troligtvis har det blivit än enklare efter corona. Du kan alltså se hela festivalprogrammet för 295 kronor. Det är helt bisarrt billigt jämfört med Stockholms Filmfestival där varje streamad biljett kostade runt 80 kronor (förutom startkostnaden för själva festivalspasset). För att inte jämföra med en bio IRL.


Det är en handfull premiärer per dag så man kan beta av filmerna några åt gången. Igår såg jag filmen om Tove Jansson ("Tove") som hade kunnat bli en normalstark trea om någon lagt en timme på att röstcoacha Shanti Roney vars åländska brytning lät som när ett av mina barn fånar sig. Jag började också på "The Killing of Two Lovers" som jag ska se klart nu. Den stora höjdpunkten blir på torsdag då min idol Thomas Vinterbergs nya film ""En runda till" får Sverigepremiär. Däremellan ett pärlband av för mig okända filmer och dokumentärer som med största sannolikhet kommer att rena min hjärna från årets inhemska filmproduktion samt alla de amerikanska romcoms jag på sistone satt i mig med själväckel som följd. 

Du kan se filmerna i mobilen med appen "Draken" eller streama med Chromecast e d till tv:n så får hela familjen 11 dagars kvalitetsfilm för under tre hundra kronor. Du köper festivalpass här


Mvh/
FruEfficientBadass

Ett recept på frugal inredningsmetod

Jag kommer i detta inlägg att ge ett recept på frugal inredningsmetod. För dig som har bråttom lyder det: "Känn förändringen först inom dig själv, därefter gör du vad du tycker är vackert och på så sätt skapar du stil."

Orden är inte mina utan Tyra Lundgrens, designer under 1900-talets första hälft och studiekamrat med Estrid "Svenskt Tenn" Ericson. Jag har tidigare berättat om hur jag gjort om ett rum på ovanvåningen till att bli ett mer tilltalande sommargästrum/musikrum/arbetsrum och här har jag myst hela sommaren och hela hösten. Ibland, när min man snarkar för mycket (eller jag snarkar för mycket) har jag även sovit här uppe och det har varit särskilt underbart de nätter det regnat och jag hört smattret på det nya taket utan att vara orolig för att det ska börja droppa in. 

Men i december stod det klart att rummet inte klarar vintergäster. Propparna gick så fort jag försökt passera 15 grader och jag tvingades motvilligt ut ur rummet till det intilliggande - det gula gästrummet. Av någon anledning är det mycket lättare att värma upp detta rum vintertid, vilket kan bero på att rummet har riktiga väggar snarare än timmerväggar, ett innertak och dubbelglas i fönstren. 

Det var inget större fel på gula rummet så som det såg ut. Det var ett funktionellt gästrum med tre sängar. Men det saknade själ och som det blir med ytor utan direkt syfte hade här ackumulerats röra. På sängen till vänster ligger alla hammockdynor och på det en hög utrensade kläder som ska till loppis. På sängen i mitten står de utrensade galgarna i en Lidl-påse och en massa textil av typen "kläder som barnen växt ur" blandat med "kläder som barnen omdesignat (klippt sönder) och inte längre vill ha". Mitt första steg i denna rumstransformation var alltså att sortera upp textilberget vilket resulterade i fyra kassar till loppis och två kassar till återvinningscentralen.


Det var då det slog mig - detta skulle bli min "symfoni i vitt". Symfoni i vitt var Estrid Ericsons namn på det utställningsrum hon tillsammans med Josef Frank inredde på plan två på Svenskt Tenn år 1934. 


Det kanske inte ser mycket ut för världen, men tänk på att en svartvit bild från närmare hundra år sen kanske har svårt att förmedla den stilrena lyx som besökarna på Strandvägen 5 erfor då man för första gången klev in för "...en första rangens händelse i Stockholms kulturliv". Björn Trädgårdh, som låg bakom möblerna, blev senare målande konstnär men Josef Frank, som tog fram lampor och textil, fortsatte att designa för Svenskt Tenn. Så här beskriver Kristina Wängberg-Eriksson utställningen i allmänhet och det vita sovrummet i synnerhet:

"Här kom wienergracen till sin fulla rätt med eleganta, organiskt utformade stolar och lätta och ändamålsenliga småbord i en charmfull blandning av former och material som lönn, asp och ljus mahogny. Den största uppmärksamheten tilldrog sig det nya vita sovrummet (...). Den breda sängen av ljus mahogny med rottinggavel sekunderades av en överdådig vilfåtölj med fotpall i gulvit plysch, isbjörnsfåtöljen. Zebraskinn, mönstrade kretonggardiner och bomullsöverkastets blå ränder förhöjde skalan av vitt. Framför ett inventiöst och välplanerat toalettbord stod en puff klädd med vitt siden i tydlig Haus-und-Garten-stil på naturvit ryamatta.”

Jag är helt tagen av den här beskrivningen. Den strama enkelheten, men ändock de rundade hörnen, stil- och materialmixen, den anspråkslösa färgskalan av blekt gult, vitt och blått. Jag insåg att jag skulle kunna inlemma några av dessa komponenter i mitt gula gästrum. När jag väl fått det klart för mig var det en ganska lätt affär att hiva ut och bereda blankt blad:

- De småblommiga IKEA-gardinerna åkte ut. Kvar finns de vita, enkla rullgardinerna från samma ställe som fyller sin funktion (hålla ljuset ute) utan att plottra till det.
- Samma väg gick de två 90-sängarna som nu står på vinden, lätta att flytta tillbaka vid besök. 
- Ut åkte trasmattorna och ner åkte den lilla tavlan som berättar om "Liten Karin" ovanför sängen. 
- Ut åkte också den folkloristiska tavlan som skymtar på högerväggen samt ett antal andra småtavlor som hängts härinne på grund av fantasilöshet. Nu skulle här strömlinjeformas!

Jag började med att fundera på rummets funktion. Jag behövde ett skrivbord och en plats för vinterförvaring av de sommarväxter som inte klarar kallutrymmena mellan oktober-april. Jag tog på mig mina symfoni i vitt-glasögon och finkammade husets alla utrymmen och så här blev det:

1. Sängen



Jag bäddade i vitaste vitt men bröt av med blått för att, som Ester, "förhöja känslan av vitt". Josef Franks linnelängd "Fåglar" låg för tillfället och deppade i ett skåp i samma rum efter att det efter en ommöblering på plan ett blivit överflödigt. Nu ersatte den Liten Karin (som istället hamnade ovanför dörren och dolde på så vis ett parti misslyckad schablon). 

2. Skrivbordshörnan

Jag tog ett gammalt schackbord i rummet intill samt en matchande stol med gul sidensits. Jag vet inget om wienergrace men jag bestämde mig för att bordet hade sådan. Stolen, med mjuka kanter och organisk form (säger vi) är mer funkis och för att komplettera i stil och funktion plockade jag till mig några saker under en blixtvisit på Erikshjälpen:
  • En skrivbordlampa i kycklinggult från 50- eller 60-talet (55kr).
  • Ett överskåp med vita lameller, troligtvis ett gammalt badrumsskåp (40kr). Jag tog bort knoppen och spacklade igen hålet och enligt ett barn såg skåpet nu lite "safariaktigt" ut vilket gifter sig väl med stilen (istället för zebraskinn på golvet). I skåpet har jag pennor, laddare och annat visuellt störande.
På skåpet ett elefantbokstöd i grön sten jag köpt på loppis i Berlin, även det en touch av exotism. Mattan kommer från rummet invid och är även den från Erikshjälpen. Blombordet i hörnet stod på vinden. Ramen på väggen fanns redan och den fyllde jag med en stor karta över Chicagos gatunät som jag hittade på Erikshjälpen (35kr). Helt onödig funktionalitet eftersom jag sällan är i Chicago, men jag gillar kartestetiken och färgerna. Den ger utrymmet en känsla av "skrivbordslighet" om ni fattar vad jag menar.

3. Blomhörnan

Jag tog in den låga långbänk som blommorna stått på även i det förra rummet och placerade i två rader fick i princip alla plats. Jag köpte en naturvit ryamatta på Erikshjälpen för 200 kronor och ställde dit en rottingfåtölj med fotpall, som jag köpte i somras på samma ställe. Det runda soffbordet har stått längst in på vinden och samlat damm. Jag har aldrig tyckt att det matchar vårt övriga möblemang av företrädesvis ljusare möbler. Men eftersom symfoni i vitt uppmuntrar blandning av former och material gav jag det en chans och se, det gifter sig väl med den ljusa rottingen och det vita, rektangulära sidobordet på vilket jag ställt två orkidéer som blommat ut. Fejkstänglar hittade jag på Erikshjälpen, två för 35 kronor. Boken jag saxat ovan ur heter "Estrid Ericson - Orkidé i vinterlandet" och nu kan jag sitta i min vilstol, bredvid mina orkidéer och blicka ut över vinterlandet.

Lampan stod i rummet bredvid, snäckorna var en del av en samling från ett annat rum och tennburken stod i hallen. Doftljuset var en present och inne i hörnet skymtar kruka Hortus i mässing från Svenskt Tenn. Elementet är inte jättesnyggt men funktionellt. På väggen hängde jag en samling stråhattar för att förhöja känslan av inneträdgård, lantlighet, sommar?

Poängen med det här inlägget är inte att du liksom jag ska börja vurma för just Estrid Ericson (även om hon är min husgud). Det handlar om hur du med enkla medel (ovan projekt landade på 365 kronor) kan åstadkomma förändring i ett rum. Nyckel är att a) identifiera stilen du gillar och b) förmå göra dig av med sådant som inte ingår i den stilen samt c) föra in saker som är förenliga med den stilen. Att köpa många nya objekt i vald stil riskerar att bli såväl livlöst som dyrt. Men om du lyckas förankra en bild av det du vill skapa i bakhuvudet, blir det en rätt enkel match att plocka samman saker som fungerar från såväl ditt existerande bohag som från en eller två loppisrundor. 

Min tur till Erikshjälpen tog tio minuter för jag såg omedelbart vilka saker som skulle passa. Jag behövde alltså inte stå och bläddra bland mattorna när jag väl fått korn på den naturvita ryamattan, jag bara tog den och drog till kassan. Samma sak med det vita badrumsskåpet, som normalt sett aldrig tilldragit sig min uppmärksamhet. Men nu satt det som en smäck. Förankring i temat är a och o. 

Ett hem förändras ständigt. Vi får olika behov, vi går in i nya faser i livet och vår smak förändras med tiden. Mitt råd är att förändra genom att flytta runt saker du redan har, plocka bort sådant som för tillfället gjort sitt och genom att prioriterera förägt snarare än nytt. En aldrig så enkel passage i en bok (kan även vara skönlitterär) eller en bild kan ge dig nycklarna du behöver för att komma vidare.

Inte den fetaste av plånböcker kan köpa dig samma resultat eftersom resultatet bygger på att du lär känna dig själv och vad just du går igång på. Tricket är att inkorporera känslan du vill skapa innan du ger dig ut på upptäcktsfärd eftersom du då med klockren precision kommer att kunna välja bort och välja till. "Känn förändringen först inom dig själv, därefter gör du vad du tycker är vackert och på så sätt skapar du stil." 

Har du några inredningsprojekt att bjuda på? Du får gärna skicka bilder. 

Mvh/
FruEfficientBadass