Vecka 12 taktade på bra och dag innan lön hade jag 350 kronor att sätta sprätt på. Det blev en Chablis och ett klarrött nagellack till tårna av märket Essie eftersom mitt gamla kladdat ihop och det nalkas vår. Inte för att det känns då här uppe men det sägs att april ska vara en vårmånad.
En fadäs i lördags kväll. Jag hade inte kollat receptboken (min nästa bok: Vego/fisk för sex veckors rullande schema) så jag hade glömt tina fisken till kvällens fisctacos. Och innan du rynkar på näsan är det en helt underbar rätt. Sprödstekta, panerade fiskbitar i tacoskal med grönsaker, picklad rödlök och chipotle-majonnäs, ljuvligt. Men fisken var hårt som fryst fisk och jag vägrar tina fisk i mikron. Inte heller hade vi någon panikmat hemma av typen färdiga pastasåser (lär jag mig över huvudtaget något av min egen bok?) så alternativen var att åka till affären eller ta take-away. Klockan var halv sex och jag saknade all form av inspiration så det blev hämtpizza för 400 spänn.
Det intressanta var att observera barnens reaktioner. Först trodde de inte på mig (hehe, frugal weirdoness dragen till sin spets) men när de sedan förstod att jag menade allvar blev de uppspelta må ni tro. Det är inte lätt att beställa hämtpizza till barn som får det en gång vartannat år. Nej, det ska trixas och donas. Exempelvis fick jag på ena barnets pizza som enligt menyn innehöll fårost, rödlök, champinjoner och svarta oliver, ta bort alla ingredienser utom fårosten. Men lägga tilll ananas. Pizzabagaren verkade varit med förr så han replikerade bara torrt "hawaii med fårost".
Ni undrar säkert vilken som är min favoritpizza? Visst gör ni? Det är den rätt obegripliga pizzan Tonno, det vill säga med tonfisk (från burk) och rödlök. Det är något med den. Lite syrligt, lite rivigt med löken. Gillar den skarpt, trots att jag inte är så stor fan av burktonfisk. Så helgens dagspeng gick till detta äventyr, men det gjorde inte så mycket givet att jag inte rörde mig utanför huset i övrigt och således inte gjorde av med några pengar.
Veckans uppgifter handlade om att behärska sin börshjärna. Det kan tyckas som ett flummigt tema men är faktiskt den enskilt viktigaste biten om du vill ge dig in. Sammanfattningsvis handlar det om att:
1. Skaffa perspektiv. Titta på bilder av historisk börs, lär dig att en sättning (>10 procent) varar i knappt sju månader i snitt och en krasch (>20 procent) i ett år och tre månader.
2. Punkt ett handlar om hjärna. Punkt två handlar om ditt hjärta. Min rekommendation är att du i låg börs regelbundet lyssnar på nedan meditation. Jag finner den åtminstone lugnande.
Skriv gärna ditt eget manifest, eller dina egna ledord. Passa på att göra det när börsen och ditt psyke är stabilt. Mitt skulle kunna låta så här:
"Jag är medveten om att börsen går upp och ner men att den på lång sikt ändå går upp. Det finns än så länge en enda 20-årsperiod i börsen historia som hamnat på minus. Börsens vinnare är de med is i magen, de som sitter still när det blåser. Därför ska även jag sitta still när det blåser, oavsett orsak till debaclet. Alla kriser är olika och sker av olika orsaker. Men börsen har alltid återhämtat sig. Köp för allt vad tygen håller när börsen är på rea. Gå emot strömmen. Sitt still."
3. Gör slut med affärspress och andra mediala produkter som rapporterar om börs och ekonomi. Sluta följ experter på Twitter för så länge du har bred exponering i exempelvis indexfonder, kan de inte tillföra något.
Om du som nybörjare förmår att ta till dig ovan tre råd skulle jag våga påstå att du är bättre rustad än runt 95 procent av befolkningen.
Ungefär i samma veva som jag skrev inlägget om att jag känner mig rik från förra veckan så var 15-åringen med om en mopedolycka. Det var inget allvarligt, hon körde in i en stolpe på kompis moppe på skolgården när hon skulle "öva". Hon hade alltså aldrig suttit på en moped klass 2 innan och blev på 15-åringars vis överraskad av...ja inte vet jag, att den gick framåt och att den inte styrs av sig själv.
Eftersom jag låg invalid i ryggskott och min man var bortrest fick mamman till den kompis som ägde mopeden köra in min dotter och kompisen till vårdcentralen för att kolla eventuella skador. Precis ja, kompisen satt baktill på moppen, eftersom det syntes som en god idé, great minds etc.
Lyckligtvis var de båda oskadda. En dag kom jag in i hennes rum då hon låg och pluggade till moppekortet och då var kinderna fläckiga av mascara och hon grät över 1) Det var "skittråkig teori" och 2) Hon skulle ändå aldrig få en epa av märket King Cab som var det enda rimliga alternativet för vi var så snåla.
Anyheuw. I samband med olyckan frågar jag mopedmamman om mopedskadan. Hon menar att det inte var några problem eftersom de tagit en helförsäkring. Jag säger att vi givetvis betalar självrisken. Veckorna går. Det är tydligen inte helt lätt att få tid för moppereparation och det är först en fredagskväll dryga månaden senare jag får ett lakoniskt sms från 15-åringen.
Mmm. Jag som precis gick och grämde mig över månadens elräkning. Fantastiskt. Femton tusen. Det är ungefär vad jag tjänat på böckerna och då har jag lagt ner hundratals, ja kanske uppåt tusen timmar på skrivandet, korrandet och layoutandet. Tre års arbete, borta lika snabbt som en femtonåring kan stava till konsekvens.
Tur att det var fredagkväll och jag hade fått mitt riesling, annars hade jag nog fällt en grämelsens tår. Sen kom jag emellertid på bättre tankar. Om ni nu tror att jag skulle ägna mig åt kärleksfulla funderingar av slaget "Det var i alla fall ingen som kom till skada" så tror ni fel. Nej, jag tänkte bara ekonomi.
Jag är visserligen härdad efter det att samma barn som liten började prenumerera på ritprogram i någon app för vilket det drogs sammanlagt tio tusen från min mans konto under loppet av ett drygt år. Jag har också levt med bil i Stockholm och ryckt ett antal vidunderligt höga böter från vindrutan, trots att jag är nitisk med att läsa av skyltar och betala avgift (systemet är riggat).
Men femton tusen är nog rekord. Det svider. Just att pengarna är så poänglösa. Med ritmallarna hade hon ju ändå kul medan hon laddade ner dem (för att sen aldrig nyttja dem).
Är du en halvfull eller halvtom person? Jag syftar till den gamla glaset-metaforen. Jag försöker vara det förra. En psykolog skulle nog kalla det coping mechanisms och för dem är jag tacksam. Det tog inte mer än en kvart innan jag lyckades identifiera ett antal fördelar med ovan upplägg:
1) Jag kunde, tack vare barnens konstnärsfond, visa generositet mot den andra familjen. Nu tror jag nog det är standard att man betalar för vad ens barn förstör, men enstaka exemplar hade nog duckat för frågan eller i alla fall dragit ut på att höra av sig. I samma minut som jag fick ovan sms hörde jag av mig till moppemamman och sa att vi naturligtvis tog kostnaden och frågade vilket konto hon ville ha pengarna på. Nu löste det sig på annat vis se P.s.
2) Jag har nu en permanent hållhake på 15-åringen. Hon kommer aldrig mer att dra upp den gamla epa-frågan igen (och en epa av det slag som hon "accepterat" hade landat på >70'). Jag har vid ett tidigare tillfälle sagt att vi kan ge henne ett moppebidrag på 10 000 kronor som hon mer eller mindre fnyst åt ("Man får ingen moppe för 10 000"). Gissa om det blir något moppebidrag? In her dreams. Och det kommer inte att gnällas över det! (?). Vilket leder mig till la grande finale i punkt 3.
3) Blotta vetskapen om att ha en omdömeslös 15-åring på moppe ute på rattfylleristvägarna här uppe har hållit mig sömnlös vissa nätter. Inget moppebidrag = ingen moppe = ingen moppekörning. Visst kommer hon att ratta pojkvännens epa, men då är han med i bilen plus att bilen (typ en Audi, inköpspris tre gånger högre än vår bil) utgör ett skyddande skal ink. airbags.
Därutöver kan jag dra upp skadekostnadskortet när som. "Ny mobil för att det är trista emojis på din gamla? Verkligen? Låt mig påminna dig om den episod...vasa? Du går in på ditt rum?" Jag tror faktiskt att jag kan hamna på plus av denna händelse.
Vilken är din suraste utgift till dags dato?
Mvh/ FruEfficientBadass
P.s. För transparensens skull vill jag uppdatera ovan (som skrevs i höstas, annat har kommit emellan) att det inte blev några femton tusen. 15-åringarna hade missförstått det hela så det blir på sin höjd en självrisk på dryga tre tusen, vilket jag inte har för avsikt att förtydliga för henne. Vidare är hon nu stolt innehavare av ett moppekort som i sig är pengar i sjön men kanske underlättar när hon ska ta riktigt körkort vad vet jag. D.s.
Förra veckan var lite av himmel och helvete privatekonomiskt. Helvete i det lilla att jag fram till och med helgen släpande på mellan minus sju- och åttahundra, hur jag än ansträngde mig att hålla låg profil. Boven i dramat var förra veckans Stockholmshelg och mardrömsshopping med 13-åringen. Butikerna drar ibland med flera dagars eftersläp vilket strular till det på kontot.
Himmel eftersom en okänd välgörare pytsade in en inte oansenlig summa på lönekontot för att hjälpa sitt först- och sistfödda barn med det kommunala vatten jag ondgjorde mig över i förra veckans blogginlägg.
Jag vet att det inom rörelsen inte är helt kosher att ta hjälp av föräldrar men jag sväljer stoltheten och sänder härmed ett stort tack till desamma som jag vet läser bloggen.
Vecka tolv går jag in i med minus 114 vilket jag räknar med kommer att lösa sig under dagen. Jag har all ambition i världen att sluta veckan på plus för jag känner för att införskaffa något onödigt och extravagant från stora gröna apoteket för att fira att mars månad - månaden från helvetet - snart är slut.
En stor händelse förra veckan var att 18-åringen på andra försöket tog körkort. Vi ser redan positiva effekter. Bland annat sköts numera lämning/hämtning fest övriga barn av den körsugna 18-åringen vilket är livskvalitet på ny nivå. Vem känner för att åka till Enånger halv ett en fredagskväll? Ingen.
Vidare ser vi nu ett slut på flödet av räkningar från körskolan. Jag bad att få ut totalen och fick då en fyra sidor lång utskrift i A4-format som jag inte iddes summera men min Rain Man gjorde det och kom fram till den runda siffran 30 000.
Därtill ska läggas diverse som kostnader till Trafikverket, tillverkning körkort och säkert något tillstånd. I vilket fall: Värt varenda spänn och dessutom motsvarande det bara Spiltans avkastning YTD i barnens konstnärsfond. (Därmed inte sagt att jag av principskäl inte avundas min vän vars dotter tog körkort efter att ha tagit två lektioner och skött resten med youtube.)
Veckans uppgifter i "Mitt sparår" var akademiska och gick ut på att förbättra relationen till pensionen. Inte den ISK:ade pensionen, den vanliga som folk gnäller över. En av mediasveriges bäst bevarade hemligheter (@Max: mediasverige/Mediasverige?) är att majoriteten av våra pensionärer är nöjda över sin pension. Di skriver i en artikel från sommaren 2021:
"Trots en hård debatt om våra pensioner är åtta av tio pensionärer nöjda med sin ekonomiska situation. Fler kvinnor än män är missnöjda med ..."
Sen blev det låst artikel men kontentan är där. HUR kan det komma sig när vi åtminstone en gång i veckan får snyftreportage i kvällspress om hur illa det är ställt? För att inte tala om tugget i fikarum runt om i landet så här års när pensionsmyndigheten skickar ut sina uppdateringar. Två faktorer:
1) Mediahus är kommersiellt styrda bolag som ser mer klickpotential i att lyfta Göran 80 som tvingas äta torrfoder än i Gun 85 som äter najadlax till frukost sju dar i veckan.
2) Pensionsmyndigheten har inte gjort ett sådant bra jobb rent kommunikativt. Jag fick mitt orange kuvert i Kivra 19 februari och jag förväntade mig framsteg på fronten. Detta var vad som kommunicerades i min inbox:
De skriver förvisso att du måste logga in för att se pensionsprognos så det är ju positivt. Men jag tror att man hade haft att vinna på att vara ännu tydligare med att denna prognos är vacker och hoppfull.
Annars är risken att folk stannar vid pdf "Årsbesked 2023" kopplad till det orange kuvertet d.v.s. status på det allmänna pensionskapitalet. Det allmänna pensionskapitalet är ju bara en DEL av det du tjänat in. För de av oss som haft kollektivavtal (d.v.s. 9 a v 10) tillkommer uppskattningsvis 30-200 procent (min heppning) i tjänstepension. För att se dina totala pensionsavsättningar måste du logga in på antingen på pensionsmyndigheten.se eller minpension.se.
Förr hade jag rekommenderat den senare sidan eftersom den tillät kreativa tilltag som att ange "Lön: 0" och olika pensionsåldrar i spannet 55 och uppåt. Nu ser jag att samma funktionalitet finns på pensionsmyndigheten så det kvittar vilken du använder. Men vad du gör, runda det ointressanta oranga kuvertet.
Om jag hade jobbat som kommunikatör på pensionsmyndigheten hade jag till 2024 års utskick modifierat nuvarande text. Här får ni, helt gratis Pensionsmyndigheten:
Jag uppmanar er också att löpande föra över siffrorna för inkomstpension, PPM respektive tjänstepension i ett Excelark där ni också anger månad/år som rubrik. Så kan ni följa utvecklingen över tid. Det är sånt vi gör i den här communityn och tycker du det låter trist får du inte vara med.
Vidare kan du ju leka lite och se vad som hade hänt om du drog ur pluggen idag. Spoiler alert: Du får fortfarande pension vid 69 eller när det nu blir dags. Den blir bara inte lika hög. Vilket kanske spelar mindre roll om du har en välfylld ISK eller om du har planer på down-shifting och husförsäljning när barnen flyttat.
Mitt defaultläge i dessa appar är att jag saknar arbetsinkomst och tänker gå i pension vid 55 vilket ger en pension på sju tusen fram till 65 och därefter 19 000 kr/månad fram till Döden. Om jag håller mig på mattan och väntar till 65 blir motsvarande siffra noll respektive runt 25 000 kronor livsvarigt. Vilket är betydligt mer än jag behöver om vi får ordning på inflationen. Å andra sidan är börsexponering en bra inflationsförsäkring.
PPM tänker jag inte orda så mycket om annat än att nämna att jag ligger kvar i AP 7 Såfa som jag skrivit om bland annat här. I det inlägget finns också länkar till mitt pensionsspecial från 2019.
Var skulle du placera din pensionsångest på en skala från 1 till 10?
En sak som slog mig när jag började jobba är att jag inte tjuvhåller på pengarna i lika stor utsträckning som tidigare. Rättare sagt: I samma sekund jag hade signat började jag lätta på bromsen, nota bene cirka två månader innan min första lön. Det var en känsla av att återigen vara stadd vid kassa som röjde väg för ett antal större inköp av typen 3D-printer och ny tvättmaskin.
Nu tror ni säkert att jag skämtar när jag säger att jag köpt en 3D-skrivare men det är sant. Bakgrunden är att mitt äldsta barn fyllde 18 under hösten och det fanns bara en sak på önskelistan: Nämnda skrivare. Vad ska man med den till (förutom att printa vapen) tänker kanske du. Jag är lika frågande jag, men barnet är konstnärligt och sysslar primärt med miniatyrer av olika slag, så tydligen är det detta som ska printas. Eller vapen.
Men sen må ni tro, gick jag åstad och köpte en ny tvättmaskin, trots att det gamla fortfarande fungerade. Fungerade och fungerade förresten, jag insåg när den nya var på plats att det gjorde den ju inte. Bland annat tvättade den dåligt, vilket jag förstått är ett minus. Vidare obstruerade den inför centrifugering så att man fick smyga upp bredvid den och varsamt drämma till för att den skulle komma till skott.
Man kan tycka vad man vill om funktioner som "SteamCare-system som minskar skrynklor i tvätten med en tredjedel", men den har miljöklass B vilket troligtvis är 18 steg bättre än vår gamla Cylinda.
Jag vill också säga ytterligare några ord om vår gamla tvättmaskin innan ni guilttrippar mig. Den kom till oss begagnad för runt 15 år sen. Rent hypotetiskt kan den alltså ha varit 100 år gammal och den såg lite ut som skräckfilm inuti.
Dessutom har jag levt tillräckligt länge i den här familjen för att kunna förutspå efterspelet till ett plötsligt tvättmaskinshaveri:
Inom fem minuter: Ramaskri från två av barnen.
Inom fem timmar: Tvätten börjar bulka upp.
Inom fem dagar: Ingen kommer att ha några underkläder (nackdelen med ett minimalistiskt synsätt).
Att köpa ny tvättmaskin innan den gamla kastade in handduken hade, förutom ovan, två fördelar:
- Jag hade tid att sondera marknaden och fyndade en tvättmaskin på rea.
- Vi kunde i lugn och ro vänta in den nästan en vecka långa leveranstiden utan att under tiden gå all in mayhem.
MEN! Om jag inte haft ett jobb på ingång vet jag inte hur jag hade resonerat. Jag hade förvisso medlen att skaffa en tvättmaskin, det var egentligen inte det som var poängen. Men i då rådande ekonomiska läge hade jag drabbats av fattigdomsskräck och aversion mot att sälja av fonder (detta var innan januariuppgången) även om de med ett lite längre tidsperspektiv (exempelvis ett år och nio månader som är den genomsnittliga längden på en >20 procentig dipp a.k.a. "krasch") fortfarande gjort bra ifrån sig. Jag hade nog därför snålskjutit på problemet och tänkt att det får gå så länge det går.
Hur tänker du kring investeringar av denna typ? Jag menar då inte 3D-printern för det är bara galningar som skaffar sådana, men mer hemelektronik/pannor/raskatter. Börjar du sondera nytt kylskåp redan när det existerande börjar låta som en flygplansmotor eller väntar du på pin kiv in domedagen? Har du en separat buffert för dylikt eller låter du pengarna jobba på börsen och hoppas att haveri inträffar under uppgång? (Eller vänta, efter tidigare inlägg vet jag hur 90% av er gör: Ni har ett separat ISK "vitvaror")
Vecka tio har varit spännande på flera plan. Jag har varit på Kurs. Jag bävade lite för detta då konceptet Kurs var ett som jag inte rankade särskilt högt i yrkeslifvet. Jag vet inte hur många kurser i försäljning, ledarskap och diverse mög jag gått och gemensamt för dem alla har varit att jag fått myror i brallan vid lunchtid dag ett. Men den här kursen var faktiskt helt ok. Fint hotell bodde jag på och jag träffade nya, trevliga kollegor. Så yrkeslivet har sin lilla charm, det måste en tillstå.
Finansiellt har veckan varit mindre bra. I torsdags damp det ner en faktura på 22,5' i mailen. Det var sista (?) betalningen för det kommunala vattnet. "Tar det aldrig slut?" frågade min man och jag undrar detsamma. "Hur mycket blev det totalt?" frågade han också men jag sa som det var: "Jag vet inte och jag vill inte veta". Det som från början kommunicerats ("55, max 60 tusen") har i alla fall dubblats. Kanske med råge.
Den dagliga pengen har jag i skrivande stund ännu ej sammanställt. Det var Stockholmshelg, så jag misstänker att det blir tagelskjorta på veckan som kommer.
Det var inga extravaganser: Parkering, Brittfylla på Sturehof och en alldeles underbar mörkbeige kashmirtröja med crew neck från Djäfvulens bolag Uniqlo. Nu när jag skriver detta inser jag att det låter rätt spendypantsy men bär då med er att jag i princip aldrig går på lokal, ytterst sällan köper ett nytt plagg och betala parkering bör man, annars dör man (i Stockholm). Den här gången följde jag emellertid läsartipset Easypark och slapp därmed bot.
Veckans uppgifter handlade om att föra över pengar till ISK:en och googla på prisvärda fonder för att därefter genomföra ett köp på 200 kronor. "Du har nu aktiverat den mekanism som kommer att göra dig rik på aktier" säger jag malligt. Och det stämmer ju. Svårare än så är det inte och det vet merparten av er redan. Detta kapitel vänder sig främst till nybörjare med börsskräck.
Jag rekommenderar inga specifika fonder i boken men ni vet ju alla vad jag förespråkar och har. Men för sakens skull gjorde jag en googling. Man får se sig för var man hamnar. Ofta är det banker och finansbolag som köper sig till sidan ett i sökresultaten och där slussas man vidare till deras utbud.
På Börskollen hittade jag rankinglistor på "bästa indexfonderna" på ett, tre respektive fem års sikt. Jag har svårt att se poängen med att utvärdera ett innehav på kortare tid än fem år och innehavet bör alltid korsköras mot åtminstone OMX30 (vid svensk indexfond) eller DJ USA (vid amerikansk/global indexfond). Dessa tre rekommenderas på fem år:
Handelsbanken USA Ind Crit A1, 0,21% i avgift. Största innehav: Apple, Microsoft, Nvidia (techbolag), Alphabet (Google), Johnson & Johnson m fl.
Grön linje: Handelsbanken USA Ind Crit A1. Gul linje: DJ USA. En bra bit över index och således klart godkänd. Fondavgiften är borträknad i ovan så det du ser är nettoskillnad.
Storebrand USA A SEK, 0,21% i avgift. Innehaven är i princip desamma som hos Handelsbankens USA-fond ovan.
Länsförsäkringar USA Index, 0,21% i avgift. Grön graf. Ja, samma innehav som i de ovan minus lite Tesla i svansen.
Som alltid när jag läser smäktande rankinglistor av det här slaget blir jag ängslig. "Ska jag kanske byta till denna istället?". Men oftast är svaret bara ett Avanza-sök bort och i princip alltid till min fördel. Eller neutralläge. Spiltan Aktiefond Investmentbolag, mitt största enskilda innehav (grön graf), har visserligen åkt lite mer berg- och dalbana än Länsförsäkringar USA (blå graf). Men resultatet är i skrivande stund detsamma.
Det var tunnsått med svenska indexfonder i min snabba googling. Har du några tips får du gärna dela med dig av dessa, gärna med jämförelse relevant index. Att flasha ökningstal utan att delge avgifter eller indexrelation är Kuckelimucks jobb.
Jag har kanske nämnt att jag har en börstävling med en kompis? Hon gillar att handplocka ”lovande” bolag, främst inom medtech och jag är som bekant indexkramare. För sex år sen investerade vi 5 000 kronor var enligt våra respektive börsstrategier.
Jag lovade att ligga blick still i min DNB Global Indexnära och hon fick wheela och deala hur mycket hon ville. Tanken var att vi redan efter fem år skulle avsluta och då resa för pengarna, förloraren fick betala flygskumpan.
Det var för övrigt henne jag träffade på Sturehof och resultatet till dags dato var förkrossande. För mig. Mina innehav ligger på 9 800 kronor vilket ju i rimlighetens namn får anses vara bra. Man säger ju att börsplacerat kapital i regel fördubblas på tio år.
Att då nå nästan samma utfall på bara sex år är klart godkänt. Så kände jag tralala tills jag såg hennes portfölj. Dryga sjutton tusen! Visserligen hade hon tydligen, helt regelvidrigt, pytsat in 2 500 kronor i samband med någon nyemission men ändå. Knäckande.
Nu dags för en utvikning. Av de tiotalet bolag hon valt hade typ två raketat iväg medan resten dippat. Hon trodde att ett bolag gått i konkurs för hon kunde inte hitta det i listan. ”Men det är inte så lätt att veta eftersom nästan alla bytt namn sen start”.
Är det korrekt att sammanfatta utkomsten av vår tävlan så här?
”Indexinvestering - förutsägbart, stabilt och småtrist. Enskilda aktier inom innovativa sektorer - oförutsägbart, volatilt och därmed spännande”.
Allt började nog med Strul, Björn Skifs succé film från 1988. Nu får ni tänka att detta var "förr" i tiden och jag såg den på tv först i mitten av 90- talet med min far, då gick jag i mellanstadiet. Kommer väl ihåg hur de kånkade ut stora säckar med pengasedlar och att jag utbrister - det där måste vara massor med pengar, typ en miljon. Varpå min käre far skrattade och sa åt mig att vänta medan han gick ner i källaren. Upp kommer han med 2 sedelbuntar och säger - det där dom kånkade ut i säckar är betydligt mer än en miljon. Här är hundratusen och du ser hur lite det är.
Ja vad ska en säga, min far är min far. Han var även den som först berättade om 4 % regeln men tyvärr var jag väl lite för ung för att förstå det magiska i den och tänkte inte mer på det förens min mamma cirka 20 år senare kom med en utklippt artikel om farbror fri och ekonomiskt oberoende. Just då hade jag relativt nyligen bytt arbete eller jag kanske ska säga att jag för första gången tagit ett jobb som innebar jobb 8-17 och inte möjlighet till att få ledigt hur som helst. Hade även då 2 små barn, under 4 år.
Från att ha gillat att jobba och att alltid kunnat få styra över hur mycket jag ville jobba, när jag ville ha ledigt och att när jobbet var slut för dagen så var det verkligen slut och inga uppgifter kunde staplas på hög så var jag nu fast i en heltidsfälla med jobb som staplades på hög om jag vabbade, var ledig eller när jag gick ned i tjänstgöringsgrad. När jag läst artikeln, skulle tro att året var 2017, så började jag direkt räkna på hur mycket jag och familjen skulle behöva för att kunna stämpla ut. Tror jag kom fram till svindlande 11 miljoner och jag gömde artikeln låååångt bak i mitt minne.
Efter cirka ett år började en känsla av att allt inte riktigt hade blivit som jag tänkt mig, jobbet gjorde mig sömnlös, jag började glömma saker, stresspåslaget visade sig även fysiskt i form av att min psoriasis som under flertalet år inte hade visat sig till att blossa upp. Detta var år 2018 och jag googlade för första gången ekonomiskt oberoende och kom in på fru EBs blogg. Här hittade jag det som sedan har drivit mig och min man fram till målet. Började nu förstå att 11 miljoner som var det första jag räknat ut berodde på alla utgifter, började följa fru EBs råd och kapade utgift på utgift även fast jag nog alltid har levt ekonomiskt så fanns det ändå en hel del att spara på. Exempelvis streamingtjänster, mobilabonnemang, försäkringar och rea shopping.
Sen insåg jag att vi hade en hel del pengar redan sparat, dels från mina föräldrar som en gång i tiden sparat i en fond till mig och som jag aldrig har rört och dels eget sparande som då låg på vanligt sparkonto med 0 i ränta. Vi tog itu med saken, öppnade ISK och kastade in vårt sparade kapital. Här nånstans fick jag med min man på tåget som passande nog är ekonom och lätt gjorde han en egen räkndesnurra som vi fyllde i månad för månad och blev fullkomligt chockade hur bra avkastning börsen gav.
Vi valde att placera pengarna i olika fonder med låga avgifter, inte så mycket tanke bakom våra val annat än i olika marknader. I snitt 50% av våra inkomster per månad kunde vi kicka in i isk:en. Rekordmånaden var 76% av våra inkomster. Målet var helt enkelt att vi ville vara fria att göra det vi vill och få möjlighet att vara med och närvarade för våra barn.
År 2019 började skakigt, min man blev uppsagd och på min dåvarande arbetsplats blev det neddragningar. Jag blev erbjuden liknande jobb men då skulle det inneburit pendling. Jag tackade nej med förvissning om att vi hade kapital (då 1,5 miljoner) som kunde täcka upp inkomstbortfallet och för att jag var fast besluten att inte ge arbete mer tid som både fru EB och andra i bloggen skrivit om. Vi båda hittade dock annat arbete nästintill direkt och då var planen 5 år till arbete.
Fru EB nämnde även i ett inlägg boken prylbanta och jag la direkt in en reservation på bibblan. Efter att ha läst den så kändes det enkelt att göra sig av med saker, så pass att jag och min man tog beslutet att sälja huset cirka 9 månader senare då vi en kväll satt och pratade och jag sa att jag nog kunde tänka mig att sälja huset om en bostadsrätt i samma område skulle bli till salu. Min man som inte är den att kunna ta snabba beslut surfade in på hemnet och vad hittar han, jo den bostadsrätt jag just pratat om.
Pang, så var beslutet taget. Två veckor senare så hade vi köpt bostadsrätten och mäklarkontakt tagits för att sälja huset. Husförsäljningen resulterad i vinst på nästan en miljon, att tillägga hade vi amortera bort topplån och två billån innan resan mot FIRE startade. Försäljningen av huset medförde även att vi kunde sänka penga målet då renoveringar/reparationer som ett hus medför kunde tas bort. Nu låg vårt mål helt plötsligt betydligt närmare och utgifterna minskat till totalt 15' per månad med allt från bostad, mat, kläder, fritidsaktiviteter m.m.
Året 2020 startade med flytt, sålde massvis med saker som vi inte längre behövde som resulterade i flera tusenlappar som kunde åka in på isk:en. En av bilarna sålda vi när vi insåg det dumma med att ha två, klirret åkte direkt in i isk:en. I november blev situationen ohållbar på mitt arbete och jag valde då att säga upp mig då vi räknat och sett att vi var nästintill i hamn med vårt mål på 3,5 miljoner. Målet är räknat på att vi äter av isk:en och det som möjligtvis blir kvar får våra barn ta del av när den dagen kommer.
2021 i februari var jag fri och min man drog ur pluggen i maj. Vilken känsla! Våra barn kunde komma hem direkt efter skolan istället för fritids och få nybakat bröd eller plättar till mellanmål. Jag och min man tog långa promenader och sysselsatte oss i stuga (köpte kontant när vi var unga och priserna var nästintill noll) och med odling. I augusti så fick jag erbjudande från mitt gamla jobb (där jag kunde styra över mina arbetstider/ledigheter/tjänstgöringsgrad) och jag fick igenom mina krav på att jobba halvtid hemifrån och vara ledig när jag vill.
Så jag jobbar fram till lunch, är ledig alla lov och lovdagar med mina barn plus en riktigt lång sommarsemester från mitten på maj till slutet på augusti. Min man tog taxi-körkort i början på 2022 (fick det betalt av arbetsgivare då det råder stort brist på taxiförare) efter tips från någon av kommentatorerna på fru EBs blogg och kunde då köra när han ville och hur lite han ville. Min man drev eget ett kort tag under 2012 men lade ner då osäkerheten kring uppdrag var ett faktum och att vi på den tiden inte kunde ta det osäkra framför det säkra. Han blev nu i sommar kontaktad av den dåvarande uppdragsgivaren om han var intresserad av att starta upp igen, givetvis tackade han ja för nu så passade det alldeles utmärkt med cirka ett uppdrag per vecka som ger väldigt bra betalt.
Vi är väl i något semi-FI läge, jobbar så lite som vi behöver utan att nalla av ISK:en så den kan växa sig större. Det som eventuellt blir kvar varje månad sparas nu på sparkonto så vi slipper ta ut från ISK:en om börsen är låg. Vetskapen om att vi närsomhelst kan välja att sluta jobba är nog det som gör att vi just nu trivs så bra plus att vi får rå om våra barn under tiden de faktiskt uppskattar att vara med oss. Vill verkligen understryka att utan Fru EBs blogg hade vi nog inte varit där vi är idag, är så tacksam att jag trillade över den i min panik att få bli fri!
Så hur kom det sig då att allt började med Strul, jo, det var här jag som barn insåg att man verkligen kunde spara ihop mycket pengar. Har hela mitt liv fått höra - man kan inte spara sig rik. Men jag visste, om min far kunde så kunde även jag. Att tillägga så har jag även nu insett att min far levde på 4%-regeln med lite extra knäck de sista 10 åren av hans arbetsliv och min mor sålde som tusan på marknader i 10 år och har därför idag ett sparande som ger henne en dräglig pension. Jag har det nog i blodet! Och behöver jag ens berätta att mina föräldrar har applåderat hela vår väg fram till målet?!
Tiden flyger iväg när man jobbar. Förra veckan var det ett jäkla tempo och innan jag visste ordet av torktumlades jag ut i helg. Är ni medvetna om detta alla ni som jobbar, att tiden går tio gånger så snabbt? Och att tiden kommer att gå tio gånger så sakta när ni drar ur pluggen? Så är det i alla fall.
Denna vecka ska jag på kurs med kurt. Få se vad i floskelväg det här företaget producerar och lyckas klämma in på två dagar. En sak jag verkligen uppskattar med firman är att man har egen reseavdelning. Jag behöver således inte tänka utan kan bara skicka ett mail och sen sköter tredje part allt från tåg- till hotellbokningar. Inte för att det är så svårt att boka själv, men det känns lyxigt.
Rent finansiellt taktade jag på, jag går in i veckan med 228 kronor tillgodo. Då har jag förvisso maskat en del kostnader genom att ta från överblivna barnbidrag. Exempelvis ett frenetiskt swishande till 15-åringen som tillbringat helgen på egen hand i Stockholm och förutom mat och SL försatt sig i prekära situationer (glömda nycklar etc) som tärvat Ubers in the night. Vilket var det billiga alternativet då plan A var att boka in henne på hotell.
Veckans uppgifter då. Det var 100 procent skolk från min sida eftersom jag inte har så mycket kontostädning att göra. Inte heller behöver jag upplysas om vad en ISK är. Men om du inte har boken och undrar vad jag talar om lydde veckans kredo: Rensa bland kontona. Ha inte lite cash här och där, samla allt på ett och samma ställe för maximal tydlighet (men ha gärna ett kreditkort i diametralt motsatt bank ifall ryssen trollar ner förstabankens hemsida).
Inte heller är jag en fan av att ha flera olika sparkonton. Jag vet att många har ett konto "bil", "hus", "mat", "resor" etc. Min invändning där blir väl ungefär samma som min invändning mot budgetar. Vad gör de för skillnad? Om ditt angreppssätt på tillvaron är att göra av med noll spänn och allt som spenderas därutöver är absolut nödvändigt eller en väl planerad lyx (som den Chanelparfym ni såg på Insta), så ger "budgeten" sig själv i form av en "uppföljning" som du kan vältra dig i när månaden är slut. Risken med budgetar är, precis som så sker på företag, att du vid månadens eller årets slut konstaterar att det fanns lite fluff kvar i någon kategori och då ska det promt brännas.
Med nollvisionen som utgångspunkt kommer pengar att samlas en masse på ditt enda "sparkonto" och när det blir dags att betala utgifter relaterade till "bil", "hus", "mat", "resor" är det bara att plocka därifrån. Livet är meckigt nog som det är, försök hålla åtminstone din ekonomi ren och enkel som en zenträdgård.
Enda avsteget från denna spartanska struktur skulle väl vara om du har någon form av gemensam ekonomi där ni båda pytsar in i något gemensamt matkonto eller dylikt. Jag vet inte hur sådant funkar eftersom jag lyckats undvika det till dags dato.
Samma sak gäller givetvis sparande. Att ha ett ISK för framtida pension, ett för resor, ett för husspar etc. är för mig obegripligt. En ISK räcker. Jag har visserligen två men den ena är barnens konstnärsfond och jag motiverar uppdelningen med att det känns lite slabbigt att blanda de två.
Och här en läsarberättelse som kom som en liten julklapp i december. Hälsningar från P:
HUR BÖRJADE DET Jag har alltid haft sparandet i mig på ett eller annat sätt. Lite fonder som barn och ungdom, köpte mina första H&M-aktier när jag pluggade på universitet, och fortsatte växla upp aktieköpen i olika bolag under finanskrisen hösten 2008 (började heltidsjobba samtidigt som jag höll i studentomkostnadsnivå, bra tajming). Så fortsatte det tio år där jag kombinerade lagom sparande med att leva livets glada dagar. Sen snubblade jag över FIRE-världen. Jag minns vägen något i stil med att råkade hitta över en pod som handlade om någons pengamaskin, vidare till Miljonär innan 30 och vidare till FEB. FEB inspirerade mer än bara investeringstjatet som jag skummade igenom hos andra bloggare, frugal weirdo-inriktningen fastnade på mig. Även om jag varit lagom sparsam genom livet så fanns det förbättringsutrymme.
VAD GJORDE JAG FÖR FÖRÄNDRINGAR Jag och sambon gjorde en Islandsresa sommaren 2018 och satan i gatan vad jag tyckte det var pricy där. Efter den resan blev det alltid matlåda till jobbet, det kändes som ett bra steg på vägen. Jag hade ett månadssparande i fonder men fyllde mest på sparkontot med det som blev över. Sen började jag köpa utdelningsaktier inom ISK efter jag hört om utdelningsinvesterare. Men hallelujah moment blev när jag hösten 2019 skrev ”Placeringsstrategin – Att följa i ur och skur”, efter ett FEB-inlägg. Det skapade lite mer uppstyltat upplägg i sparandet och frigjorde tid till annat än att fundera på vilken nästa aktie som skulle köpas. Dessutom behöver jag då inte lockas att köpa aktier som nån i min närhet pratar om eller köprekommenderas i en tidning, jag har min strategi att hålla mig till. Vid den här tiden hade jag sparkvot på ca 50 %. Fler förändringar som följde med var att hålla mer i pengarna, ”köp inte onödig skit”, leva mer minimalistiskt osv. Exempelvis gjorde jag 15 weekendresor till europeiska städer 2016-2018, det har jag i n t e gjort sedan jag hittade FIRE.
SÅ HÄR INVESTERAR JAG Målet i ISK är 50 % Global indexfond, 25 % Spiltan Invest Sverige, 25 % enskilda aktier. Det ger mig en bra spridning av branscher och geografiska områden, samt att det är lite mysigt att få utdelning från de enskilda aktierna, som kan återinvesteras i fonderna. Nu ligger jag 52/15/33 så jag har en bit till målet. Sparkvoten är betydligt lägre nu efter att vi satt barn till världen, men 20 % känns ok, särskilt som ingen av oss jobbar heltid.
MITT LIVSMÅL 200 kg marklyft? Eller vi kanske snackar finansiella livsmål? Pensionär vid 55 känns lockande. Eller kunna jobba halvtid innan dess. Någon FIRE kommer jag aldrig bli. Men det gör inget. Bättre att ha pengar än att inte ha dom så jag har ingen brådska med att sätta ett mål.
MINA TRE BÄSTA SPARTIPS Inget revolutionerande.
Automatiskt månadssparande, som ligger där bland kommande transaktioner bland övriga räkningar som ska dras vid månadsskiftet.
Låt oss börja med väsentligheterna. Jag träffade min stora idol Bengt af Klintberg, mannen bakom Råttan i Pizzan.
Om man ska vara petig skedde detta i slutet av vecka sju, men eftersom jag befunnit mig på resande fot har jag inte haft tid att sätta samman mina humble brags. Var, när, hur utspelade sig ovan undrar kanske ni? Jag blev helt enkelt bjuden på filmpremiär av en av bloggens allra vackraste läsare, tillika följare av sparåret. Tack för en underbar kväll! Är det för övrigt någon som känner igen mannen till vänster?
Anyheuw, jag började vecka åtta på ett klädsamt plus om 256 kronor. Sen gick det snabbt utför vilket egentligen var en bokföringsteknisk miss då de kostnaderna härrörde från min Stockholmshelg vecka sju men drogs först under måndagen och tisdagen. Inte bara var det utgång på bar och restaurang, jag gick också loss och köpte den ovala blåvita kruka (syns på Insta) jag spanat på i Sjöhistoriskas presentbutik under uppskattningsvis sju år. Det var en jäkla tur att jag köpte den, sina 400 kronor till trots, eftersom de var en rest från en ostindisk utställning och de exemplar som stod på hyllan var de enda som var kvar. Hade jag grämt mig om de tagit slut medan jag låtit åren av snålande rinna på? Svar ja.
Hur mycket hade jag kvar att leva loppan för i fredags? Tjugotvå kronor. Inte mycket att hänga i julgran. Man kan köpa lösgodis om man är lagd åt det hållet, men det är inte jag. Man kan köpa en Leffe. Funderar starkt på det och låta den stå och götta till sig i det fortfarande iskalla skafferiet tills på fredag.
Ingen lönecava blev det, glömde helt bort det. Det blir inte heller samma sak när jag övergått till autogiro som dras några dagar efter lön än tidigare då jag manuellt satt och knappade in räkningar och gjorde överföring till Avanza den 25:e.
Mars ser ut att bli en lysande månad med närmare 9 000 i sparutrymme (estimat -4 500 kr) efter att månadspengen är avräknad. Hur är det möjligt? Jag har el- och slamräkningar för tio tusen och därtill övriga räkningar inklusive avgiften för lägenheten i Stockholm. Kanske beror det på att min man köper i princip all mat. Och att korta februari gör att behovet av månadspengen minskar. I vilket fall är jag mycket optimistisk, 20' sparade i år och nu är det snart vår.
Veckans uppgifter då? Jag har slarvat, ska jag erkänna. Skor är liksom ingen stor vara för mig. Jag har inga att rensa ut eftersom jag använder i princip samma två-tre par hela tiden vintertid. Sommarskorna rensade jag bland när jag ställde upp dem i höstas. Jag är ingen skokvinna, en sån som går igång på att plocka upp nya skor i tid och otid. Tvärt om, det är ett nödvändigt ont. Jag har också stora fötter vilket omöjliggör nätta historier att trippa runt i, mina fötter kräver rejäl (gärna foträt av det slag man hittar hos exempelvis Tamaris) markkontakt och har jag väl hittat en modell som funkar kör jag vidare på den i ny tappning år efter år. Just nu går jag bara i mina Icebugs och de går inte ens att putsa så där får ni klara er själva.
Det jag däremot tog tag i var "Smycken & övrigt". Jag har en liten träkista för ändamålet vid sidan av klädstången. Jag besöker den mycket sällan. Jag är heller ingen smyckesmänniska och jag blir fortfarande full i skratt när jag tänker på min vän från Stocksund som kritiskt granskade mina fingrar och frågade var jag "förvarade mina ädelstenar". Själv förvarade hon merparten i ett bankfack. Nix, jag bär det jag har det vill säga vigselring på vänster och min farmors turmalinring i 20-talssnitt på höger. Halsband ger mig klaustrofobi och mina örsnibbar har tydligen bestämt sig för att jag är allergisk mot allt utom Blomdahls örhängen av plast så jag har två uppsättningar med någon form av vit kristall. Ett par små och ett par ännu mindre. Perfekt.
Smyckeskistan visade sig fylld med konstiga saker. Fula träningsband, min mans tennisbollar, psykofarmaka i en Hermèslåda (dekadent va?) och random smycken jag inte använt på år och dar förutom det stora kedjeliknande närmast "handen" som jag hade på en julfest.
Jag la ungefär hälften i en plastpåse som jag la under trappen i väntan på nästa loppistur. Därefter torkade jag ur lådan och petade tillbaka resten. Jag behöll några av de dysfunktionella örhängena, bland annat ett par Chanel som jag tänker mig att jag nog ska klara att bära en kväll i alla fall. De tar ju inte orimligt mycket plats och om ni går in på slumpvis vald Youtube-kvinna från USA och ser henne rensa bland sina smycken inser ni att mina innehav närmast är att beskriva som spartanska. Klockan är min morfars Jaeger LeCoultre som behöver lagas. Sist gick det på fem tusen, så jag samlar kraft och mod. Men den ska åter i bruk.
Jag vill också inflika ett tips: Sälj oanvänt guld och silver via Guldbrev. Jag är inte sponsrad, bara nöjd kund. Det var i början av sparprocessen jag tog tag i gamla vigselringar från släkten, barnens dophalsband som aldrig användes på grund av barnsliga motiv (hoppas inte den äldre generationen läser detta) och det inbringade bra med stålars som gick rakt in på ISK:en. Och skulle du få för dig att du vill köpa nya smycken, gå till Kaplans webbutik och köp patinerade smycken för hälften av nypris. Du kan även sälja via Kaplans, men som du säkert redan gissat är andrahandsvärdet lågt. Jag har behandlat ämnet smycken på bloggen tidigare och ni vet vad jag tycker: Det är i mångt och mycket överflödigt eftersom ingen lägger märke till dem. Satsa på enstaka grundsmycken du verkligen älskar och skippa resten.
Då återstår bara att redovisa veckans pyssel, att rita två festutstyrslar. En för sommar och en för vinter:
Ja vad kan man säga. Jag saknar fantasi. Inga färgglada tubtoppar eller glittriga fodral. Ej heller meterhöga klackar. Jag kör på basen. Pennkjol och vit clownblus på sommaren, svarta byxor och tröja (notera att jag lagt till ett armband) med välputsade stövlar på vintern. Lägg krut på hår, smink och en vinnande personlighet istället för att bulka upp med obrukbara festplagg.
Jag citerar några rader från boktextens avslutande pekpinnar för månad två:
Med en fungerande garderob kommer du inte att känna samma behov av shopping. Det blir också roligare att klä sig. Du har troligtvis tänkt till så att du har klädkombinationer för de flesta sammanhang, inklusive fest. Detta bidrar till minskad vardagsstress.
Du kommer kanske också att börja uppskatta lyxen i att ha en garderob där plaggen hänger luftigt. Du behöver varken bända fram plaggen eller sträcka dig för att nå dem. Inte sällan kan en enkel garderob kännas mer exklusiv. Särskilt om du jämte dina plagg har dina accessoarer och skor.
När jag skriver det här har jag jobbat i ett kvartal. Jag minns att jag i somras pratade med en kompis om det här med jobbets vara eller icke vara och jag sa som jag kände, att jag trodde att jag inte hade det i mig längre. Att även om jag hade velat hade haft svårt att rätta mig i leden längre. Att jag bara skulle zooma ut och kanske resa mig upp mitt i möten om jag fick panik.
Döm därför om min förvåning när jag med lätthet gled in i gamla mönster. Med raska steg erövrar jag kontoret, småsnackar med kreti och pleti, skrattar på rätt ställen och mina fingrar minns kortkommandona i Excel. Det enda jag känner viss osäkerhet kring är Teams, eftersom det inte fanns när jag jobbade sist. Inte för att det är svårt, men det är lite trix, särskilt om man som jag byter mellan mobilversion och dataversion under pågående möten på grund av resor till kund.
Jag hade också svårt att hantera konceptet dubbla skärmar som är standard här men som jag aldrig haft förut. Jag var tvungen att smyg-googla "Hur få över innehåll från en skärm till en annan” för att inte göra mig själv till åtlöje. IT-support hade tillräckligt roligt åt mig som det var.
Bara för ett par veckor sen var jag tvungen att skicka in ett ärende jag bara vet att de kommer att spara i fredagsmappen. Jag satt och jobbade i baksätet på kollegans bil och råkade vid ett vägbupp komma åt någon inställning i outlook som förminskade brödtexten till myrskrift. Teckenstorleken i formateringslisten var satt till standard, men på min skärm var det teckenstorlek 2p. och zoomknappen i nedre högra hörnet gjorde ingen skillnad.
Efter googling utan svar var jag tvungen att maila dem och då förstora till 40p för rimlig storlek för att se vad jag skrev plus att jag trodde att skriften skulle se liten ut även för mottagaren. Naturligtvis var det inte så, det var bara hos mig det var myrskrift (jag hade kommit åt en obskyr ond Outlook-egen zoomknapp, dold uppe i en flik till höger i verktygsfältet) och supporten fick mail där jag likt en dåre skrek i gigantiska gemener.
En sak som faktiskt förvånar mig är hur lätt jag har att navigera i olika system. Jag trodde att 4½ år av trädgårdsskötsel (nåja) och Netflixande hade förslappat min hjärna. Istället verkar det ha blivit tvärt om. Jag har oändligt med lagringsutrymme och min hjärna suger åt sig som en svamp. Inom loppet av två veckor behärskade jag vårt affärssystem på en nivå som vissa av de mer seniora kollegorna inte gjorde.
Företaget jag jobbar med har oändligt med artiklar, leveransmetoder och affärsområden. Jag bedömer att det kommer att ta minst ett år innan jag kommer att behärska det. Men jag har snälla, tillmötesgående kollegor och bra support varför jag inte behöver lära mig precis allt. Min taktik är att lägga in en hög växel första halvåret för att a) Ge ett kompetent intryck b) Säkra min anställning (6 månaders provanställning) för att c) Sedan kunna lägga in trean framåt sommaren.
Det där med provanställningen tar jag på allvar, särskilt eftersom jag tidigt blev varse att de avblåste min rekrytering på grund av rädsla för sämre tider. Tanken var att en kollega som gått vidare inom organisationen skulle ha såväl min som sin nya tjänst. Man bara glömde att stämma av detta med honom och när han tvärvägrade tog man tag i rekryteringen igen vilket förklarar det tre veckor långa glappet mellan intervju ett och två. Men blir det tufft framåt våren är det inget som hindrar att de inom koncernen säger upp alla provanställningar.
Jag har ett 60-tal kunder och ingen är stor. Alltså, ingen är central, vilket jag tackar min lyckliga stjärna för. Jag råkade vara med vid ett storkundsmöte för ett tag sedan och det var som en madeleinekaka till mitt tidigare yrkesliv. Generiskt gnäll från verksamhetsfrånvända tjänstemän vars input var omöjlig att vidta åtgärder från ("Alla upplever jämt problem ...") och en del anchoringtekniker de lärt sig på förhandlingskurs (exempelvis att i fasett begära helt orimliga saker som ingen tror kommer att ske). Suck. Kan folk inte bara chilla på en frilla?
Veckorna går så fort när man jobbar. Som fri var veckorna som böljande hav av tid. En tisdag kunde vara en vecka lång. Jag hade tid att märka upp färgburkar och sortera skruvar. Nu hinner jag knappt få måndagskänsla (observera att jag inte använder ordet ångest för det har jag inte på det här jobbet. Men måndag är måndag) innan veckan är över. Jag vet inte om det är en bra sak. Man vill ju gärna njuta av livet, inte se det swisha förbi som landskapet utanför ett X2000 (dålig liknelse).
Samtidigt har jag rätt kul. Jag gillar att vara på mitt jobb eftersom det finns noll backstabbing och det är rätt mysiga människor som jobbar där.
Framför allt känner jag stor tacksamhet. Att jag fick det här jobbet när jag verkligen behövde det. Att de vågade anställa en snart 50-årig kvinna med en krater i cv:t. Jag känner också tacksamhet över jobbets fria karaktär och noll krav på face time. När det nu trillar in obehagliga elräkningar, räntekrav och nyheter om ökad ISK-skatt är det så oerhört najs att ha en vanlig heltidslön.
Med det sagt: Inte en chans att jag kommer att fortsätta på det här viset till ordinarie pensionsålder. Livet levs bäst med slack och andrum och även om mitt jobb inte är så krävande så är jag varje dag medveten om att jag följer tredje parts agenda. Jag behöver infinna mig på platser och jag kan inte spontanleva som under de fria åren. Jag återkommer på temat, rest assured.
I veckan skulle vi gå igenom ytterplagg och vinteraccessoarer av typen mössor, halsdukar och handskar. Jag har en bekännelse. Jag smygstartade detta moment redan under hösten 2022 under en manisk utrensning i det så kallade "vinterklädesrummet" på plan två. Jag insåg att jag varje år sparade på jackor som aldrig såg dagens ljus vintertid och även om de var i gott skick skulle inget få dem in i värmen igen. Dessutom kan det ju vara schysst att lämna in vinterkläder till välgörenhetsorganisationer under just vinterhalvåret, inte ett halvår senare varför jag fick mitt ryck. Metoden var enkel:
1) Jag la jackorna på soffan
2) Jan informerade övriga familjemedlemmar om att jackorna skulle gå vidare till nya ägare innan veckans slut.
3) De som kände sig manade norpade åt sig ett plagg. Endast ett plagg norpades. Resten tvättade jag och torkade på vår iskalla torkvind i typ två månader.
När det sen var dags för denna veckas uppgifter passade jag dessutom på att reda ordning i övriga plagg som förpassats till skamvrån under trappan. Det vill säga det ställe dit barnen tar de plagg de tröttnat på. Det första jag gör när de hamnar där är att tvätta dem, oavsett om barnen säger att de är tvättade eller ej. Jag använder som alltid parfymfritt tvättmedel. Sen lägger jag tillbaka dem i skamvrån och när antalet kassar börjar välla ut ur nämnda utrymme ordnar jag mig en liten arbetshörna i matsalen ink. strykjärn på en handduk.
Sen pluggar jag in in ljudbok från [kostnadsfria] Biblio och sen stryker jag. Jag stryker för kung och fosterland. Aldrig blir plagg så prudentligt strukna i vårt hem som när jag sätter samman en loppisbatch. Varför? För att det ger mig gott samvete. Jag vill att volontärarbetarna som vittjar mina kassar ska tänka att jag är en fin människa. Se bara vilket vackert kluster:
Från vänster till höger: Rad med ytterplagg. Rad med hoodies, linnen och blåjeans. Rad med T-shirts/skjortor, kjolar och svarta jeans. Sen lägger jag dem kategorivis i papperskassar med förklarande post-its på varje hög. "Tröjor vuxenstorlek", "Jeans 13-15 år" etc.
Redan samma dag (detta är viktigt) ställer jag in kassarna i bilen. Jag funderar också på vilka inrättningar jag passerar de kommande dagarna och bestämmer vart de ska gå. Den här gången hade jag tänkt sprida mina gracer till en loppis i kommunens regi, en så kallad dagverksamhet. De hade emellertid strikta krav kring inlämning. Endast under ett visst tidsintervall i veckan och bara en påse åt gången (?!). Det hade tagit mig närmare ett kvartal att bli av med alla kassar så jag åkte till min vanliga loppis.
Det som inte syns på bilden ovan är en sopsäck till två tredjedelar full med återvinningstextil. Det rör sig företrädesvis om sådant som är permanent fläckat eller 15-åringens syprojekt där hon tror sig kunna sy in ett par jeans eller förkorta en tröja med hjälp av nål, tråd och en 15-årings hjärna. Även min mans gamla sletna tofflor åkte med där.
Med ovan känner jag mig rätt nöjd med min vintergarderob av ytterkläder. Jag har ingalunda ett överflöd av mössor/vantar/halsduk utan kör på samma uppsättning varje år. Nyhet för i år är att jag verkligen börjat använda den kashmirblandade beiga halsduk jag fått av min vän och som av obegriplig orsak legat oanvänd under förra vintern. Den har ju allt.
Vad gäller övriga uppgifter från veckan finns inte så mycket för mig att göra. Så fort något går sönder lämnar jag in det hos vår lokale skräddare. Jag har inte mer än två ytterplagg per säsong och de hänger snällt och väntar uppe på plan två. Två tunna kappor för vår/försommar och sensommar/tidig höst. En oljerock och en lite tjockare jacka för vår/höst. Täckkappa och kamelfärgad rock till vinter.
Nu återstår bara för mig att dela med mig av min skiss från sidan 47: "Rita ett par kombinationer ytterplagg/mössa/halsduk":
Det började i yngre tonåren med oro för pengar. Från att ha växt upp i ett rätt så övre medelklassrikt liv med två akademikerföräldrar (i en bruksort: dvs vanlig medelklass i Stockholms-mått) så kom en skilsmässa och en mamma som fick det betydligt ekonomiskt tightare. Inte regelrätt fattigdom, men oro. Så jag började samla pengar på sparkonto vid första sommarjobben, var väldigt ekonomiskt medveten som student etc. Vågade dock inte investera på börsen (trots ett tillskott på 50 000:- från farföräldrar som trillade in när jag fyllde 18). Min storasyster hade fått samma summa pengar sju år tidigare och investerat dessa efter råd från storbanken, och sen behövt ta ut pengar när värdet sjunkit med med drygt 50%. Hon avrådde mig därmed med bestämdhet att ha med börsen att göra. Så den blev jag rädd för. Låste istället in pengarna på ett konto med lite högre ränta. En ränta som i bästa fall matchade inflationen (men det gjorde den nog aldrig).
VAD GJORDE JAG FÖR FÖRÄNDRINGAR Jag kom ut i arbetslivet ca 2015 med ett redigt stort studielån, och insåg samtidigt att mina sparpengar knappt växt något, snarare urholkats av inflationen. Ramlade in på Claes Hembergs blogg - och det blev min ögonöppnare att välja något annat än sparkonton. Jag tog därmed ut pengar från sparkontot och började successivt sätta över på nyöppnat Avanza-konto. Globala indexfonder, Sverige-indexfonder, aldrig mer än 0,4% i förvaltningsavgift (tror Hemberg hade det som riktmärke).
Från Hemberg började jag upptäcka fler ekonomibloggar. Bara svenska. Men framförallt behövde jag hitta nya bloggar när han själv slutade skriva på sin. Där någonstans måste jag ha upptäckt FIRE, eller åtminstone Miljonärinnan30 (men då upplevde jag nog hans blogg med 50% fasa. Kändes så extrem. Har mycket mer behållning av hans blogg idag). Eftersom jag också hade börjat jobba, och insett att arbetslivet var rätt svårt och krävande, mycket pga jag valt en vårdutbildning och tyvärr är arbetsmiljön och arbetsvillkoren rätt bedrövlig i stora delar av hälso- och sjukvården. Läkare var jag ju inte heller så fanns inte utsikten att kunna jobba 50% och ändå fortsätta investera i samma takt som på nuvarande heltidstjänst. FIRE-bloggar blev min tröst och snuttefilt efter ångestfyllda och stressiga arbetsdagar. Hoppet om att jag någon gång, och innan 65-70 års åldern, faktiskt ta mig ur ekorrhjulet.
SÅ HÄR INVESTERAR JAG Har en (ganska diffus) målbild på 6 miljoner. Når i dagsläget, borträknat pengar investerade i en brf, en tredjedel på vägen. 2/3 av mina investerade kronor är placerade på Avanza. Utspritt lite hejvilt i olika fonder men allting i hyfsat billiga och framförallt breda aktieindexfonder, med tonvikt på globala. Resten är på Lysa med konto 60/40 aktie/räntor. Ska minska räntedelen där, särskilt i och med ökad skatt på ISK.
Märks nog att efter Hamberg blev Rikatillsammans min nya ledstjärna för hur/vad jag skulle investera pengarna. Jag fick även en en stor klumpsumma in på kontot efter en mycket köra och nära persons bortgång (men fy vad jag hellre hade velat haft kvar personen i ett tiotal år till oavsett alla pengar i världen) där jag behövde komma till beslut vad göra med dessa.
MITT LIVSMÅL Jag vill leva som att lönen inte spelar någon roll: att jag kan ta beslut baserat på lust och intresse, och inte utifrån att säkra en inkomst. Enklare sagt än gjort då min personlighetstyp innehåller en stor portion oro och katastroftänk (men det är ju också dessa drag som gjort att jag sparat så mycket genom åren, så inget ont som inte har något gott med sig osv).
Jag har dock haft en önskan om kunna säga upp mig från ett jobb och ändå klara mig under lång tid. Dit har jag nått. Huvudmålet är att inte behöva jobba alls, annat än i min trädgård, eller åtminstone inte med något jobb jag inte har lust med. Problemet är väl att oro kring ekonomi fortfarande finns kvar - så vi får se om jag någonsin kommer våga. Pengar är en sak, modet att ta stegen i praktiken något annat. Önskar jag kunde hantera Excel, tror att kunna se investeringar och utvecklingen, räkna på uttag etc skulle kunna hjälpa mig att bli lite modigare, att liksom se att pengarna med hyfsad sannolikhet kommer att räcka till.
MINA TRE BÄSTA SPARTIPS Jag är inte den bästa på att spara men jag har nästan alltid sparat pga jag har sett det som en seger när det finns pengar kvar i slutet av månaden. Pengar som då alltid satts in på ett sparkonto. Nu för jag över pengar i samband med lönen. Hur som, mina tre:Har (nästan) slutat köpa nya kläder, Sellpy är nu min klädkedja. Enkelt och bekvämt. Klipper mitt eget hår - för känner mig ändå rätt ful efter frisörbesök. Väldigt lite smink/hudvårdsprodukter. Ska försöka se snällt på mina gråa hårstrån och inte börja färga.
Sammanfattningsvis kan tre råden ovan bli ett: lathet och inte så stort fokus på utseende kan faktiskt hjälpa en i sparandet. Särskilt som kvinna i storstad.
Tack för din blogg och böcker FruEB! Och tack för alla läsare som lämnar kommentarer på dina och andras inlägg. Det är mitt bästa sätt att inleda arbetsdagen att läsa dessa. Det kanske egentligen är mitt tips nr 1: fortsätt ha koll på målet och hålla sig inspirerad, genom exempelvis bloggar.
Veckan avslutades svagt på plus. Det spelar mindre roll att pluset är litet. Det viktiga är att det är just på plus och att jag känner att jag taktar mot månaden. Det är en helt fantastisk känsla, denna att ha dragit i handbromsen. Inte för att det läckte ut pengar innan sparåret, men jag hade ingen koll. Nu har jag koll på varenda spänn.
Mitt knep för uppföljning är att jag loggar in på Kuckelimuck och kollar dragningar från lönekontot med några dagars fördröjning och bokar kostnaderna på rätt dag. Ibland kan man ha dragit kortet på måndagen och så syns det inte förrän på onsdagen. Väntar jag ett par dagar noteras kostnaden enkelt och snyggt och jag kan föra in den i boka.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig en så finansiellt lyckosam vinter. Jag såg framför mig sju svåra år och gräshoppeinvasion. Istället har jag, trots feta elräkningar och ovälkomna utgifter (mer om det i nästa stycke) kunnat spara runt fem tusen i månaden. Jag ska vara transparent nog att säga att jag i nuläget inte investerar utan bygger buffert, eftersom jag krasst räknar med att inte få tillsvidareanställning (på grund av ansträngd arbetsgivarekonomi, naturligtvis inte på grund av bristande förmåga hos undertecknad). Men ISK:en har fått lite välbehövlig vila och se så den myser och har sig.
Jag nämnde ju i ett tidigare inlägg apropå gud vet vad (dyrt att ha gård?) att det lät konstigt från utsidan av huset och att vattnet steg i golvbrunnen vid dusch trots rensad golvbrunn. Sen byggdes det på av otrevliga inslag. Exempelvis att det vid spolning i toaletten började bubbla upp vatten i golvbrunn och i tvättmaskinsavlopp. HUR är det möjligt, de avloppssystemen är helt frikopplade från varandra? En dag upptäckte vi en liten pöl vid toaletten och när vi torkat upp den uppstod den igen och igen som en platt, transparent grisen Särimner.
Att låta mig och min man felsöka VVS är som att släppa in två femåringar på Bukowskis och be dem värdera abstrakt konst. Vi (nåja, jag, min man spelade piano mest) kliade våra huvuden och googlade och spekulerade men det slutade i vanlig ordning med en massa förvirrade samtal varav ett lyckligtvis landade hos den man som en gång i tiden grävde vårt avloppssystem och han rådde oss att boka slamtömning och spolning av - och jag citerar - gråvattenbrunn samt pumpbrunn. Igen står jag som ett frågetecken - hade vi ens en pumpbrunn och vad ska vi med den till?
Den cowboy som sen dök upp, tatuerad upp till käklinjen med en cigg lojt hängande i mungipan, undrade nyfiket när vi senast slamsugit. ”?” sa jag. varpå han fnissade och sa att det ska man göra varje år. Jag vet inte riktigt, men jag tror att det var tio år sen avloppet grävdes och mig veterligen har ingen slamsugit like evva.
Han var för övrigt imponerad över den "kaka" som bildats nere i vår brunn, vilket jag i brist på annan stimuli tolkade som en komplimang. Han visade mig också runt bland de olika brunnarna och förklarade deras syften och samverkan.
Känner ni till det efemära sug- och slamspråket? Svartvatten = från damrummet. Gråvatten = från dusch och diskho. Pumpbrunn = pumpar vattnet från gråvattnet till filtrationsbädden (Eller heter det infiltrationsbädden? Bädd var det i all fall). Den senare måste grävas om vart 15-20 år och det kostar 120 000 cirka. Livet i hus...
Han avslutade sin rundtur med att nonchalant suga upp den fortfarande glödande fimpen in i sugslangen och sa att "Nu löser sig nog resten". Och han hade rätt! Golvbrunnen slutade gurgla, pölarna försvann (det var tydligen kondensvatten som delvis berodde på bristande ventilation som på något mystiskt sätt hängde samman med avloppet och slammet i dess slut).
Jag tänkte på slamkillen när jag satt på en fancy middag någon vecka senare bland konsulter, entreprenörer och allehanda tjänstemän. Inte en (1) av dessa hade kunnat felsöka eller åtgärda problemet i vårt badrum. Heder åt slamskrået, vad gjorde en utan dem?
Men det är inte gratis att lyxa runt med slamtjänster. Fyra tusen fem hundra kronor ligger inne för betalning den 27 februari. Å andra sidan hade det kunnat vara mycket värre. Min VVS-fantasi slutar här så jag vet inte exakt vad det problemet hade kunnat vara men säg ett akut behov av att lägga om grundvattenspalten eller kraftigt skadad gnosspuddlare? Jag utesluter inget.
Nog om den lilla världen, nu går vi över till det väsentliga nämligen veckans uppgifter som var att jobba vidare på garderoben. Aaargh jag blir så sur varje gång jag glömmer att ta förebilder men ni får helt enkelt tro mig på mitt ord när jag säger att vår klädstång såg minst sagt vissen ut. Knöligt upphängda kläder, en del smutsigt, lite inhalkade plagg från hallen som inte ska vara där och en kort klänning (på mig en lång topp) som jag egentligen lagt i bortskänkeskassen men som jag i ett anfall av nostalgi tog tillbaka i tron om att den hade mer att ge (vilket den inte hade) osv.
Jag började enligt instruktion: Lägg ut alla kläder på lämplig sorteringsyta. I mitt fall betyder det alltid sängen. I boken har jag spridit ut sorteringsövningen över hela veckan och jag rekommenderar då en soffa eller liknande. Men eftersom min garderob är så liten så tog jag allt en och samma kväll. Och då hann jag rassla igenom min mans kläder också.
Ursprungsläget var nio byxor och en kjol. Jag fick ner dessa till sex byxor och en kjol. Det som rök var de stuprörsbyxor i grått och svart jag köpte second hand i somras och jag gör nu en mental notering inför alla framtida byxköp: Byxor utan fickor kommer inte att användas.
Överdelarna blev ett mindre berg och ur detta plockade jag tillbaka 17 stycken. I boken skriver jag att du ska börja med att plocka ut fem-sex underdelar och sedan tre-fyra överdelar per underdel vilket kommer att summera till i runda slängar 30 plagg. Jag landade på 24 vilket ju får anses vara klart godkänt. Se så fin vår samlade garderob såg ut efter:
Nedan plagg åkte in i skämshyllan i hallen i väntan på nästa helhetsrensning. Jag vet att det låter atypiskt mig men jag orkade inte ta tag i hela varvet runt just nu, jag ville bara frigöra mina aktiva plagg från möget.
Jag kände visst motstånd mot att genomföra veckans uppgift. Delvis för att jag har drabbats av jobb och kommer hem som en urlakad trasa på eftermiddagarna kvällarna. Men också för att jag inte såg poängen. "Jag har redan slimmad garderob" liksom.
Men det är något magiskt i själva akten att dra av allt från galgarna, lägga det på sängen, syna, tvätta de plagg som behöver tvättas, stryka det som är skrynkligt och sen med intention hänga tillbaka plaggen ett efter ett. Det blev som att damma en bokylla. Exakt samma innehåll som innan, bara lite färre, rakare, prydligare och fräschare. Kanske "garderobsuppfräschning" passar bättre än "garderobsrensning"?
Vidare upptäckte jag plagg som halkat åt sidan i mitt medvetande som jag nu börjat använda igen. Att en gång för alla göra slut med bruket av ficklösa stuprörsbyxor var också befriande. Nu vet jag att alla mina byxor funkar. Och jag har återigen lovat mig att börja använda kjol då och då.
Det hela avrundades med att jag i boken sidan 44 listade mina beståndsdelar inklusive skor och accessoarer.
Trots att jag håller mig i nedre spannet av en kapselgarderob känns det som rätt många plagg ändå. Jag har ju skrivit flera saker per rad under överdelar.
På skor en rätt trist historia. Jag har nästan bara Icebugs på mig så här års eftersom det är iskana överallt och hur snyggt det än är med ridstövlar i putsat läder så är det fult med arm i mitella vilket var nära att bli verklighet efter en representationskväll förra fredagen då jag i mina italienska skosulor vurpade tre gånger på väg till taxin. Jag fick feta blåmärken på hela vänster sida kroppen inklusive handloven. För övrigt är det nu rätt säsong att köpa Icebugs. Jag ser dem på rea exempelvis här, här och här.
Veckan avslutades i boken med vikning av kläder ner i off-season-lådor inklusive innehållsförteckning på lådans utsida enligt devisen "det du inte ser finns inte”. Detta är anledningen till att du vid varje säsongsskifte springer åstad och onlineshoppar.
Nu har jag så få plagg per säsong och som ni kanske minns skapade jag förra sommaren min ultimata sommarbarderob i svart/beige/vitt som nu ligger prydligt vikt i ett skåp på plan två. Jag har helt enkelt inget behov av att strukturera mer än så.
När försommaren kryper på viker jag pö om pö undan de fåtaliga plagg som syns på klädstången ovan och byter plats med sommarkläderna. Betydligt enklare än för flickeflarnet i nedan video.
Det här blir ett lite annorlunda inlägg eftersom det kommer att handla om kostnadseffektiva sätt att döda smådjur det vill säga möss. Jag är väl medveten om att jag kommer att kölhalas i kommentatorsfältet och framöver kommer refereras till som sparbloggosfärens Doktor Död men så lyssna på mig innan ni dömer mig.
Vi bor på landet i otätt hus från 1890-talet med möss. Eller rättare sagt: Vi bor inneboende hos mössen. De fanns här när vi flyttade in och är säkert inne på 750:e generationen, utan några som helst planer på att flytta. De bor i väggar, tak och golv och har gissningsvis ett sedan länge effektivt logistiksystem som möjliggör såväl genvägar som sköna krypin för den enskilda familjen.
Jag har inget principiellt mot möss. Jag tycker att de är rätt söta, rätt lika de hamstrar som passerat genom åren. När jag hör deras rasslande steg ovan spänntaket i matsalen drabbas jag mer av myskänslor än av äckel. När jag hittar muslort i städskrubben ler jag milt, torkar upp och låter udda vara jämnt.
Men under vintern har mössen passerat en gräns. De har börjat vistas i utrymmet under diskbänken där de gnager sönder sopkärlen i jakt på gotter. Och värst av allt: De springer runt i skafferiet. En dag såg jag att de tagit en tugga på vardera cocktailtomat. Varför? Hade de varit smarta hade de ätit en hel, det är inte som att jag håller räkningen.
Vidare hade man gnagt bort översta lagret på ett digestivekex så att bara ett lövtunt kex fanns kvar. Musen la sig sen för att vila i pappersåtervinningen för att vakna till först när min man skulle tömma den på Coops parkering.
När vi flyttade upp hit skaffade vi katt eftersom vi hört att katter fångar möss och att möss instinktivt håller sig undan om det finns katt i huset. Vilket skitsnack gånger två. Vår katt är ointresserad så till den grad att hon inte ens tar dem om jag placerar henne en meter från en i skafferihörnan inträngd mus, ett exempel från förra veckan. Vårt hopp stod alltså till externa metoder.
Första steget i musbekämpningen var att skaffa elektriska musskrämmare som sätts i eluttag. De sänder då ut ultrahöga ljudfrekvenser som endast ska uppfattas av små små djur (även om jag med bestämdhet hävdar att även jag hör dem, som en ettrig tinnitus). Ljuden ska efterlikna ”musbråk” så att mössen ska lägga bena på ryggen i tron att stället redan befolkas av en rivaliserande stam. Dessa doningar kostade några tusen och enligt instruktionen kunde det ta ett par år för mössen att fatta vinken.
Vi är nu inne på fjärde året och mössen har INTE fattat vinken, så i november tog jag det till nästa nivå med ”humana musfällor”. Otroligt namn. Tanken är att man ska känna sig human när man använder dem eftersom man inte dödar djuren, bara fångar in dem.
Man laddar lådan med godsaker (helst skinka) varpå musen ska vilja tränga sig in genom en sorts flärp som enbart tillåter inpassage. Därefter åker man minst en kilometer bort från sitt hus och släpper ut den så att den inte hittar tillbaka. Det är så det sägs i alla fall, vi fick aldrig veta eftersom inga möss nappade på betet och det trots att barnen tillagat pannkaka med grädde och färska jordgubbar och lagt i. Vid det här laget var vi inte bara irriterade, vi var förorättade. Äta ur kompostpåsen går an, men våra pannkakor duger inte va? Mussnobb.
(Visste ni förresten att ordet snobb kommer från ”snob” som på engelska internatskolor förr var en förkortning: ”s. nob” = ”sine nobilitate” d.v.s. ”saknar adlighet” vilket stod i elevförteckningen hos de nyrika brackbarnen till skillnad från de ”fina” barnen med stamtavla).
Samtalsämnet möss dök upp i fikarummet och jag fick tips om en musfälla som säljs på Granngården vid namn Supercat Pro. Två stycken för 89 kronor så den i särklass billigaste investeringen hittills. Redan första natten var det jackpot.
Man laddar den röda kanalen med något gott och kladdigt, exempelvis leverpastej. Sen kommer musen och sniffar och börjar lapa i sig och BAM så smäller fällan igen med en sådan kraft att den dör ögonblickligen. Det ser man nästan på dess leverpastejssaliga min.
Barnen var ömsom förtvivlade ömsom imponerade över tilltaget. Vissa av dem hade hoppats på att få ha kvar levande möss från den humana musfällan i hamsterbur för en tids umgänge innan frisläpp, medan andra, som varit delaktiga i apteringen av fällan, tyckte att det var spännande att vi lyckades fånga en redan på första försöket.
Jag la ut kadavret på gårdsplanen i förhoppning om att en rovfågel skulle få syn på den. Eller kanske en räv. Så hade dess liv inte varit helt förgäves menar jag. Jag hoppas också att det inte var en hona som var på jakt efter mat till sina söta små ungar, precis lika dem i Mössens julafton.
Kontentan av inlägget är att vill du nå resultat i din musbekämpning är det billigaste också det mest effektiva. Musfällor för 45 kronor styck från Granngården överträffar såväl super sonic devices som humana råttfällor.
