God Jul!

Jag har inte direkt varit flitig på bloggen under hösten och misstänker att min lättja kommer att spilla över även på Q1 2024. En del har hört av sig med erbjudanden om läsarberättelser till vilka jag tacksamt tackar ja. 

Så skicka in! Jag går också och ruvar på ett inlägg om inredning på liten yta, baserat på min inredning av min lilla yta. Sen är det kreativ torka. 

Kanske blir det en längre bloggpaus, för som en del brukar säga finns ingen större vits att skriva om man inte har något att skriva (duh). Men jag vill ta tillfället i akt att skicka en julhälsning till er alla och önska er ett - som det i skrivande stund ser ut - positivt finansiellt slut på ett saggigt börsår. 

Mvh
FruEfficientBadass

Anekdoter från ett yrkeslifv del 6

Jag hade efter ett års velande och trygghetskrisande sagt upp mig från industriföretaget och permanent klippt mina band till kunden från helvetet. Jag hade tillräckligt med stash för att klara mig hyfsat utan ett jobb men kände mig ännu inte redo att helt lämna ekorrhjulet. På grund av stash kände jag ändå att jag vågade ta ut svängarna lite mer och sonderade därför arbetsmarknaden efter något "kul".

Genom bekanta fick jag tips om tjänsten som storkundssäljare i en start-up, det vill säga ett nystartat bolag finansierat med riskkapital. Tänk "två killar i ett garage" plus fem år. Start-upen verkade inom ett område jag brinner för och jag hade själv använt produkten så det kändes vettigt. 

Jag förstod tidigt att det här inte var den typen av jobb jag var van vid. Rekryteringen sköttes via Teamtailor, en rekryteringsmetod jag tvivlar på att någon av mina tidigare företag ens vet existerar. Kontraktet signerades elektroniskt, vilket anno 2018 var lite exotiskt. Första mötet på huvudkontoret (vilket var typ då jag började) var smått kaotiskt. En stor vindsvåning i centrala Stockholm där folk liksom "loungade". 

Jag kan inte hitta ett bättre ord för att beskriva vad som försigicks där. Utvecklarna, samtliga från andra europeiska länder, satt i ett hörn och hade någon form av tech-party (det var cool musik, chest-bumps när en kollega som digital-nomadat på Bali en månad var tillbaka) medan säljavdelningen spatserade runt med kundsamtal i öronen bland övrig utspridd personal. Det tog ett tag innan jag identifierade den diskreta vd:n som satt i jeans och T-shirt vid olika skrivbord varje dag. För han kom inte fram och hälsade första dagen jag var där (eller andra, tredje, aldrig faktiskt) vilket var lite märkligt.

"Chest bump"

Det var mycket oklart vem som gjorde vad, för det fanns liksom inte avdelningar, organisationsscheman eller titlar. Det var bara en samling folk som satt och fipplade med sina datorer och lunchade ihop. Likt på förlaget var träning en bärande del av företagskulturen. Men inte den mesiga aerobics mina dåvarande kollegor ägnade sig åt utan på den här firman lämmeltågade man på daglig basis ner i källaren och körde någon sorts egenorkestrerad bootcamp. Jag minns inte vad det kallas, när man gör en massa olika saker vid ett tillfälle och kriteriet för framgång är att man ska vara halvt död när man är klar? Det skröts i alla fall regelbundet om fruktansvärd träningsvärk. 

I vanlig ordning fick jag ingen intro eller beskrivning av de övergripande målen (varför är det så svårt?) utan jag fick en dator (Macbook givetvis, som jag som gammal PC-tjänsteman inte kunde hantera), en mobil och en inlogg till Salesforce, det vill säga det CRM-system jag skulle bearbeta våra kunder från.

Här begick jag mitt första misstag. Min tågordning när jag kommer till ett nytt ställe är att försöka skapa mig en uppfattning om hur saker hänger ihop. Det vill säga: Vem gör vad. Vad finns det för resurser. Hur ser processerna ut. Hur skulle man kunna optimera de senare för att vässa kunderbjudandet. Det här är en kartläggning som inte behöver ta mer än ett par veckor, men min erfarenhet säger mig att det är väl investerad tid. Inte bara slipper jag uppfinna redan existerande hjul, man kommer också framåt snabbare om man har någon form av relation till övriga medarbetare. 

När jag landat min egenutformade intro kom jag fram med ett förslag på hur vi skulle kunna approchera det (nya) kundsegment jag var satt att bearbeta. Jag var rekryterad i egenskap av erfaren storkundssäljare och tänkte att jag kanske hade en del att bidra med vad gäller själva säljprocessen. Jag presenterade för min chef och han nickade glatt och sa "Visst visst, kör på det du. Men glöm inte din säljbudget". Först då fick jag information om den. Och den var ingen barnlek. Jag skulle alltså, från noll och intet (det vill säga kalla samtal) generera omsättning på runt en mille i månaden. 

Den produkt vi sålde hade fram tills nyligen varit uteslutande en B2C-produkt, det vill säga målgrupp privatpersoner. Nu ville man erövra företagsvärlden, varför man anställt mig och två till storkundssäljare. Inom start-ups jobbar som sagt en del coola killar, inte sällan unga vältränade sådana som gillar att hälsa varandra genom att slå samman sina bröstkorgar vilket de är bra på. Men det de inte är så bra på är att förstå hur företagsförsäljning funkar. 

Man ringer inte upp Vattenfalls växel och säger "Hej, jag har en produkt att sälja, tänkte du kunde koppla mig till inköpschefen". Om du mot förmodan får möte med rätt person är säljcyklerna eon-långa. I det här produktsegmentet är företag uppbundna i långa avtal och man byter inte en produkt av det här slaget utan noggrant övervägande med inblandning från ledningsgrupp, upphandlingsprocesser och i fallet Vattenfall: Med inblandning av ett antal fackförbund. 

Min infallsvinkel var att vi istället skulle låta berget komma till oss genom att positionera oss på kartan via events och frukostseminarier, där vi bjöd in beslutsfattare och nyckelpersoner inom de företag vi siktade in oss på. Jag lät trycka upp vepor, bokade lokaler i centrala Stockholm, scoutade föreläsare och roddade ihop goodie bags (det mest effektiva sättet att attrahera beslutsfattare). På knappt två månader drog jag igång mitt första frukostevent. Min typ 25-årige chef klappade mig på huvudet och tyckte att det var ett trevligt initiativ, men följdfrågan var "Vad har du i pipeline?" (d.v.s. vilka leads är du på gång att skicka för fakturering). Jag förstod först senare att företagets inställning till sälj kunde sammanfattas i en rätt enkel formel:

Få säljare = lite försäljning. Många säljare = mycket försäljning.

Eller som vd sa: "Vi bestämde oss för att kasta bensin på brasan för att se om det skulle börja brinna."

Det brann inte. Du kan kasta hur mycket bensin på stora etablerade företag du vill, skicka dit en armé av säljare, men du kommer inte att sälja mer för det. Du måste ha en viss finess parat med långsiktig säljstrategi. Finess var ett ord man inte kunde stava till på den här firman och inte heller hade man tålamod att vänta ut de trista, långa säljcyklerna som B2B-försäljning innebar. Jag och en av bensinmänniskorna fick därför sluta, bara fyra månader efter start. 

Jag var inne på företagets hemsida för ett tag sen och såg att de faktiskt lyckats dra in några företag. Samtliga i start-up-sektorn, flera av dem leverantörer till "mitt" företag. Vänskapstjänster alltså. De stora visionerna om att erövra Big Four eller stora statliga verk verkar ha pausats. Kanske inför nästa investeringsrunda, då man frigör kapital nog att slänga kärnbränsle på brasan.

Parentes bara men man hade en snubbe anställd (Tror jag? Eller var han bara polare med någon?) på firman vars jobb var att vara cool. Jag skojar inte. Hans jobb var att åka runt i företrädesvis Europa (men ibland övriga världen) och hänga med influencers så att han kunde # firmanamnet på Instas mer frekventerade flöden. Jag tror att han tjänade rätt bra på det, för han anmälde intresse av att hyra vår Östermalmsfyra när vi flyttade till landet. 

Jag minns att vi hade någon form av managementkonsulter inne på firman för att kartlägga personalen med pluppar. Ni vet: Röda, gröna, blå. Men det var inte den traditionella kartläggningen som görs på trötta tjänstemannaföretag gubevars, det var en cool start-up som skötte det hela med en massa digitala verktyg och deras pluppar var ej jämförbara med de traditionella plupparna. Det fick vi veta när de dök upp i fysisk gestaltning vid presentationen av resultaten. 

Sammanfattningsvis: Alla utom jag klassades i nedre vänstra hörnet av presenterad graf som kreativa, innovativa och underförstått coola individer. Perfekt klippta och skurna för start-up-verksamhet. I översta högra hörnet låg en ensam mörkblå plupp: En konservativ, processorienterad och underförstått astrist person och det var jag. Jag minns att vd frågade konsulterna om det var optimalt att vara blå i denna verksamhet? En subtil hint om vad som komma skulle: Kicken.

Min chef var så nervös inför detta samtal. Jag hade väntat på det som ett barn på julafton och hade med min analoga, konservativa kalender in i mötet. När han svamlande började framföra sitt ärende drog jag fram den och föreslog sista anställningsdatum. Mina steg ut från det stället den dagen var mycket lätta. Jag behövde bara jobba två veckor till. Märkligt nog lät man mig genomföra kundbesök under dessa två veckor, ett absolut nono i vilken säljande organisation som helst. Men det här var inte som vilken säljande organisation som helst, det var en start-up där ena handen inte visste vad den andra gjorde, där man skippade saker som förstudier eller marknadsanalyser och där ständigt fokus var att övertyga investerarna att det här var en framtidsprodukt. 

Jag gjorde något rätt barnsligt första dagen som fri. Jag cyklade nästan hela vägen till jobbet, på vanlig jobbstartstid. Men jag avvek därefter rakt ut på Norra Djurgården och tillbringade en helt underbar dag ute i naturen. Ni kan läsa om det här. Det var där och då jag bestämde mig för att inte bege mig in i jobbsökarcirkusen igen. Sen tog det ju inte lång tid (två år) innan jag började jobba deltid som reporter och idag jobbar jag heltid, Flamingo-FI style. Men det visste jag ju inte då. Underbart var bara förnamnet.

Mvh
FruEfficientBadass

Anekdoter från ett yrkeslifv del 5

Tar det aldrig slut, tänker kanske du. Nej, jag har bara kommit halvvägs baby. Som du minns slutade senaste kapitlet med att jag gick på min tredje och sista mammaledighet. Tre månader in i den ringer en rekryterare och frågar om jag är intresserad av en KAM-tjänst. "Nej tack, jag är föräldraledig" säger jag och avslutar samtalet. 

En månad senare ringer han igen och nu bönar han och ber (nåväl...). "Vi hittar bara dig!". Jag blir lite nyfiken och frågar vad det är för företag. Det var ett förlag. What? En sak att dagligvarubranschen byter KAM:ar som om vore de smutsiga kallingar (en KAM stannar i snitt ett år och tio månader på en arbetsplats, sen byter hen i förhoppning om att nästa ställe inte ska vara ett getingbo vilket sällan infrias), men att den här arbetsplatsen, kanske en av de mest prestigefulla i landet, skulle hitta "bara mig" lät som lögn.

Det visade sig att jag hade en inte helt vanlig kombination av säljerfarenhet och "författarskap" som rekryteraren uttryckte sig. Jag blev lite full i skratt och det skulle även ni bli om ni förstod vilken typ av böcker jag givit ut. Det var inte stor litteratur om man säger så, mer i genren "odla pelargoner". På förlaget ville man sälja mer böcker, men man ville liksom inte ha en "säljare" eftersom det var fult. Däremot en "författare" som förstod den "levande materian" (jag citerar direkt nu) och således kunde sälja med lite finess, det var vad de ville ha. Och eftersom det inte vimlade av storkundssäljare med författeri i bagaget i Stockholmsområdet landade sökljuset på mig. 

Jag insåg vilket förhandlingsläge jag hade och tackade ja till intervju, trots liten bebis på arm. Processen visade sig bli rätt segdragen, vilket ju var märkligt då de påstod att de bara "hade mig". Det var först när minstingen var nio månader som jag stegade in på förlaget för första gången (med en 50-procentig löneökning från föregående arbetsplats).

Jag hade en bild i mitt huvud av hur det skulle vara. Jag såg framför mig kulturelit, idel intellektuella superproffs vid skrivbord med intarsia som visste precis hur slipstenen skulle dras. Istället tilldelas jag dag ett ett helt vanligt höj- och sänkbart skrivbord i något som kändes som en källarlokal med utsikt mot en sunkig bakgård (kanske för att det VAR en källarlokal med utsikt mot en sunkig bakgård). 

Här huserade en brokig skara människor som ungefär hälften titulerade sig "försäljningschefer" (utan att egentligen jobba med försäljning). Det var gamla lärare, någon hade jobbat i butik, en tredje hade någon form av vårdutbildning tror jag. Skolad i konsumentvarubranschen, där de flesta inom sälj och marknad har någon form av ekonomutbildning, var detta lite av en chocker. 


Bland marknadsfolket var det ännu mer spretigt. Och till min besvikelse inte en svart polo så långt ögat kunde nå. Ingen diskuterade litteratur, konst eller musik men däremot LCHF och träning. Det var både förvånande och lite snopet. Det faktum att man på daglig basis sprang på kända författare vid kaffe- och kopieringsmaskiner var en viss tröst. Men överlag måste jag säga att förlagsbranschen var rätt banal.

Med undantag av vissa av förläggarna. Vilka personligheter! Jag brukade ofta pipa bort till deras del av byggnaden för att ta en kaffe och höra anekdoter från författarvärlden. Vår HR-direktör påpekade vid något tillfälle att hon aldrig sett någon kaffemingla så mycket som jag, oklart om det var en komplimang. 

Ett år efter säljuppdraget blev jag upplockad på ett dotterbolag som marknadschef. I samma veva drog man igång någon sorts vd-grooming-program med fem utvalda kvinnor inom organisationen (se - ett feministiskt initiativ) och vi fick själva skrädda våra program. Jag gick en ekonomiutbildning för vd:ar, som i mångt och mycket handlade om att kunna läsa en årsredovisning. 

Sen slog skiten i fläkten. Mitt bolag gjorde av olika skäl jag förträngt katastrofresultat och jag fick det tveksamma nöjet att avskeda ett antal medarbetare för att sen slutgiltligen få kicken tillsammans med resten av ledningsgruppen. Det var omtänktsamt av vd tycker jag, att han lät mig avskeda min personal innan jag fick gå. Han kunde sen tralla vidare inom organisationen utan blod på sina händer. 

Det här var fyra händelsrika och på många sätt fantastiska år. Jag fick träffa folk jag annars aldrig hade träffat. Jag har minglat med kulturfölk (på bokmässan och andra förlagssammanhang av typen Augustpriset) och jag har fått inblick i bokbranschen. 

Längtar jag tillbaka dit? Nej. Det är en bransch i nedförsbacke och som med alla utmanade branscher blir det svårt att få arbetsro (d.v.s. möjligheterna till slack minskar). Dessutom är det en bransch starkt präglad av nepotism och inbördes relationer. 

I princip alla höga chefer är män som rekryterar sina manliga vänner eller släktingar. Kvinnorna befinner sig längst ner i hiearkin med "skitgöra" som att vara redaktörer, formgivare eller sättare. En kvinna berättade för mig hur hon, efter att våghalsigt ha bett om löneförhöjning, fått veta att "det står 20 i kö för ditt jobb". De manliga cheferna tjänade multum och jag tror inte att de vid löneförhandling fick höra samma visa från sina chefer tillika svågrar. 

Å om jag hade kunnat få skriva om några av de episoder jag bevittnade på Hotel Park under de fyra bokmässor jag bevistade. Om hur kända författare rumlat in i hissar med kända politiker, om hur folk som marknadsför sig som godheten själv beter sig som svin och om hur kända programledare kan bete sig som grandiosa divor när kamerorna är av. 

Men det får vi ta på nästa Camp FI.

Mvh
FruEfficientBadass

Anekdoter från ett yrkeslifv del 4

Efter min andra föräldraledighet började jag som sagt att jobba för en distributör till min förra arbetsgivare. Det var ett säljbolag, även det verksamt i dagligvarubranschen. Affärsidén var att bära fram de varumärken som var för små för att ha egen säljkår och KAM-organisation. Eller varumärken som var nylanserade på den svenska marknaden och inte hunnit växa till sig. Det var exempelvis under energidrycks-starten så några sådana hade vi. 

Jag jobbade i segmentet "non-food" med hudvård, babyprodukter och vissa rengöringsmedel. Mitt jobb var att ha kontakt med uppdragsgivare (kunderna som ägde varumärkena) och därefter paketera deras produkter internt gentemot storkundssäljare och säljkår så att de såldes på det sätt uppdragsgivaren önskade. Att man tryckte på rätt USP:ar (säljargument), att rätt hyllpratare kom upp vid rätt tillfälle och allt praktiskt kring införsäljningen (som att ta fram butiksställ, rodda med säljtävlingar och låta fota produkterna till kataloger och säljblad).

Jag hade fyra uppdragsgivare varav tre var amerikanska bolag. Samtliga skrek som små spädbarn för att få mest uppmärksamhet av såväl mig, KAM:ar som säljkår. Jag hade kanske agerat likadant: Det var ju en kamp om resurserna (vår säljkår skulle presentera uppåt 50 varumärken vid ett tio minuter långt butiksbesök). Som resultat satt jag i telefon och svarade på mail non-stop 08:00-17:00 varje dag. Det var som ett maraton. Och det var aldrig trevliga samtal från kunder som ville ringa och tacka för att vi gjorde ett bra jobb. Enbart strul, klagomål och orimliga förväntningar på vad vi skulle lyckas åstadkomma.

Ett moment jag avskydde var att fylla i produktinfo i Validoo, det system dagligvarhandeln använder för att få teknisk data om en produkt. Mått och vikt i de olika materialen kan tyckas som en enkel match. Men tänk dig att du ska finfördela en tandkrämstub för att utröna hur mycket som är plast, kräm respektive metallfolie. Då fick man använda vaktmästeriets kokainvåg. Mätning och vägning av konsumentförpackning (den på butikshyllan), detsamma för distributörsförpackningen (paketet som levereras till butik) och sen pallmåtten och om jag minns rätt pallvikt och mått. Gäsp vad tråkigt.

Det var på det här jobbet jag brukade psyka mig i hisspegeln varje morgon. Kontoret låg på tionde våningen och jag hade runt 20 sekunder på mig att samla anletsdragen, le ett dollargrin in i spegeln och göra tummen upp innan dörrarna gick upp och jag tvingade mig själv till stuns i stegen i korridoren ner mot mitt rum. På den här tiden barn hade man FASTA telefoner som man LOGGADE IN på och jag minns att i samma sekund jag gjorde det började det ringa. Och det slutade inte förrän jag loggade ut vid fem. 

Vissa dagar var så stressiga att jag knappt hann äta lunch. Jag är en ganska effektiv person, men det här jobbet var på gränsen måste jag säga. Jag vaknade ofta på nätterna för att i ett block notera saker jag glömt göra, borde göra eller lösningar på problem. 

Min chef var en skör kvinna som mest satt inne på sitt rum. Hon darrade så vansinnigt på händerna så länge trodde jag att hon hade parkinson. Jag fick noll intro eller stöttning i det jag gjorde utan allt var "learning by doing". Typ fjärde dagen där kom en säljassistent in till mig och bad om "art worket till säljkatalogen" som skulle gå i tryck dagen efter. Vilken säljkatalog? Jag visste inte vad hon snackade om och tydligen var det enligt min chef inte så viktigt att ens ge mig den pusselbiten som intro. Sopa. 

Det chefen däremot gillade att göra var att stå och snacka goja i korridoren. Oändligt mycket snack om sina fantaaastiska tonårsdöttrar (som hon hovrade över som en hök - jag minns bland annat att hon följde med till Hultsfred när döttrarna skulle på festival för att bo på hotell i närheten), sin fantaaaastiska man och om deras fantaaaastiska semestrar. Det var också hon som varje höst skaffade nytt köksporslin. "Här kommer jag med höstporslinet!" kunde hon ropa när hon kom tillbaka från lunchen, med Cerverakassar i sina darrande händer (Det var kanske därför de darrade? För mycket höstporslin?) 

Att jag gjorde ett bra jobb fick jag bekräftat när en av våra största kunder, ett amerikanskt bolag, valde att låta oss skapa en dedikerad säljkår bara för dem med 20 nya headcounts. De villkorade affären med att jag skulle bygga upp den. Och visst fick jag vara med under projektstadiet, men när det skulle tillsättas en försäljningschef valde mitt företag att externrekrytera en olidligt självgod alfahane. Jag antar att det berodde på att jag vid den här tidpunkten var på smällen (igen). Frågan man ställer sig: Hade man agerat på samma sätt om det varit en man som skulle bli pappa?

Några ögonblicksbilder från det här jobbet: Jag var på säljmöte på en av de där konferensladorna i Bålsta. En av mina uppdragsgivare, vd:n för ett amerikanskt finkemsbolag (hudvård) stod och presenterade för våra säljare. Han var en riktig superman, jobbade konstant och var extremt krävande. Tydligen också mot sig själv för mitt under dragningen segnade han ner och svimmade, rakt framför våra ögon. Lyckligtvis hade vi fruktsocker i sortimentet och kunde peta in i munnen hans så att han vaknade till liv. Han vägrade sätta sig ner eller åka till sjukhus utan fortsatte dragningen som att ingenting hänt och senare på kvällen festade han med resten. Normalt?

En annan smått trivial episod fastnade i mitt minne. Vi produktchefer jobbade ju häcken av oss för att tillfredsställa alla våra uppdragsgivare. Säljassistenterna likaså. KAM:arna jobbade i perioder mycket, vid de så kallade "revideringsfönstren" tre-fyra gånger per år, de tillfällen man som leverantör får chans att med mössan i hand komma på audiens till ICA, Coop och Axfood för att presentera produktnyheter och prisändringar. Men sen hade vi några snubbar (bara snubbar) som ingen visste vad de gjorde riktigt. De var chefer, så mycket var säkert. Men de hette typ alla "försäljningschef" med något diffust tillägg och man såg aldrig att de var i några möten eller hastade i korridorerna som vi andra.

En av männen höll särskilt låg profil. Jag minns honom väl eftersom han hade ett sådant inställsamt leende och alltid var så välklädd. Oftast hade han dörren till sitt kontor stängd men ibland rasslade det till i skrivaren i korridoren utanför och då kilade han ut och hämtade sin utskrift, kvick som en vessla. 

En dag stod jag på pass vid skrivaren i väntan på utskrift och då såg jag hur det matades ut en bunt papper. Jag tog upp dem i tron att de var mina men såg att det var de ju inte alls - de här utskrifterna handlade om något juniort fotbollslag och deras stundande träningsläger. Raskt öppnades "försäljningschefens" dörr och han nappade åt sig utskriften. Missförstå mig ej - givetvis nyttjar man arbetsgivarens skrivare till privata angelägenheter - men det här var bara ett led i bevisföringen kring att den här snubben troligtvis knappt la två strån i kors en vanlig arbetsdag. Trots det tjänade han gissningsvis dubbelt mot vad jag gjorde, för han var chef, klädd i kostym och, dare I be feminist: Hade en pilles***p. 

Sådant här kan reta gallfeber på mig i efterhand. Han printar fotbollspapper, jag sprang livet ur mig och tvingades (?) ägna mig åt förnedrande självpepp i hiss för att orka med ytterligare en dag. 

[Brasklapp för att ovan redogörelse kan bära spår av subjektivitet]

Har du någon gång jobbat på ett företag där vissa människor lyckats gå under radar likt kopieringsmannen ovan?

Mvh
FruEfficientBadass

Anekdoter från ett yrkeslifv del 3

Var var jag? Jo, jag hade sagt upp mig från den tyska chefen från helvetet och stod därmed på bar backe. Jag hade noll sparat och var inte med i någon A-kassa. Min man jobbade och tjänade väl helt ok men det här var i en tid när min enda rimliga förväntan på livet var att man skulle jobba heltid fram till pension (herregud). 

Lyckligtvis är det rätt enkelt att få Key Account Manager-jobb i Stockholm (storkundssäljare) och jag blev rätt omgående kallad på intervju till ett annat företag i konsumentvarubranschen (produkter som säljs på ex. ICA). Det var emellertid något som skevade redan på första intervjun med rekryteringsföretaget.

Det var en enskild konsult som körde första filtreringen och min känsla var att hon nästan ursäktade sig inför jobbet i fråga. Hon sa saker som att "du ska vara medveten om att det är hög personalomsättning här" och att "Vd är lite speciell". Eftersom jag kom direkt från den Bayerska Valkyrian tänkte jag att "Hur illa kan det vara? Jag har varit med om det värsta, bring it on!" och tog jobbet.

Det visade sig att det kunde vara illa. Det var ett ganska litet företag med en omsättning på 40 miljoner och runt tio anställda som satt i en till kontor inredd lägenhet i Vasastan. Vd hade varit vd i mer än tio år och styrde stället med järnhand. Hon var i 50-årsåldern och vid första anblick skarp och charmig. Men det tog inte många dagar förrän hon började visa sitt rätta ansikte. 

Hon föredrog män. Ekonomisnubben var hennes favorit och honom gullade hon med konstant, trots att han var en odugling. Även min föregångare var man och hon kunde inte sluta prata om hur fantastisk han varit och hur bra jobb han hade gjort. Så fort jag hade någon fråga refererade hon till honom: "Nu skulle X varit här, han visste precis..." eller "Vi ska nog ringa X för att komma vidare". Vid något tillfälle visade jag henne en kundanalys och då drog hon genast fram en gammal presentation som underbarnet hade gjort och sa "X har redan gjort en analys, du kan titta på den". Sjukt oinspirerande.

Därtill hade hon grav PMS. Trodde jag då i alla fall, men idag tror jag snarare att det rörde sig om någon form av klimakteriedepression. Vissa dagar var hon på ett så oändligt dåligt humör. Det hördes redan när hon stövlade in i hallen och drämde dörren om sig. Därefter kunde dagen arta sig hur som helst. Hade vi tur stängde hon in sig på sitt kontor men hade man otur var hon på krigsstigen och kunde då utan synbar orsak skälla ut folk inför öppen ridå. Vi lärde oss alla att anpassa oss, väja undan och tassa på tå, precis som i en dysfunktionell familj.

Min och vd:s "relation" tog slut i samma sekund som jag berättade att jag väntade barn. Hon blev rasande och påstod att jag hade lovat henne på intervjun att inte skaffa fler barn, vilket var helt befängt. Jag var trettio år och enbarnsmamma, man kan väl räkna ut med röva att jag tänkte skaffa fler barn. Därefter började hon behandla mig som luft. Det var nästan imponerande hur bra hon var på det. Jag minns särskilt en kickoff vi hade i Sälen där hon hyrt en stor fjällstuga där vi alla skulle mysa tillsammans under en hel helg (huäää). 

På kvällen efter första middagen skulle vi ha någon form av konferens eller möte/workshop som gick ut på att hon orerade om företaget och framtiden. Under denna dragning, som skedde kring ett stort runt bord, såg hon på oss en och en i turordning med sina plirande små vesselögon men när hon kom till mig hoppade hon helt sonika över. Det låter fånigt, men det är en rätt kraftfull manöver. Tipz till dig som vill vässa din härskarteknik.

"Gröngölingen och vesslan" kom upp när jag försökte hitta "vesselögon"

Så när jag gick på föräldraledighet bestämde jag mig för att inte komma tillbaka. Istället tog jag anställning hos en av våra distributörer och det var en jävla fröjd att säga upp sig. Jag minns inte hur jag gjorde det men jag tror jag ringde. 

Det kanske största mysteriet i historien är att jag och den här ragatan båda bor på Östermalm och ibland stöter jag ihop med henne i Fältöversten (ett köpcentrum). Då kommer hon fram och ler ett nästan mänskligt leende och säger "Men heeej" som att vi är gamla goda vänner. Jag är ingen hämndlysten eller långsint person (okej lite långsint), men i hennes fall har jag gjort ett undantag. Jag ignorerar henne till 100 procent. Möjligen slänger jag en hastig blick åt hennes håll (nedåt, hon är en tvärhand hög) innan jag sveper förbi. 

Nu kanske ni tror att min nästa arbetslivserfarenhet blev mycket bättre och i viss mån blev den väl det, för jag slapp ragatan. Men helt optimal var den inte heller. Så här långt gången i mina arbetslivshistorier börjar ni kanske förstå att FIRE var det enda alternativet. 

Min man hävdar att jag haft otur. Jag brukar då vända spegeln mot honom och fråga hur han har haft det i sitt yrkesliv. Utifrån mitt perspektiv: Inte särskilt mycket bättre. Möjligen har han sluppit lika knäppa chefer, men istället haft ohemul stress, tuffa utsållningsprocesser i jakten på att bli partner eller annat lull samt oändligt många fler arbetade timmar än jag. 

Nog om detta. Har DU blivit utskälld för att du blivit på smällen?

Mvh
FruEfficientBadass

Det blåser på månen

Eller rättare sagt på min arbetsplats. Likt många industriföretag brottas vi för tillfället med vikande inflöden vilket resulterar i fladder i företagsledningen. Runt fem procent är varslade och fackliga förhandlingar ska inledas när som helst. Jag har ingen aning om tidsramarna här men det kan gå snabbt, det kan gå långsamt eller så sker inget alls (som tydligen var fallet vid förra varslet). 



Det är intressant att notera reaktionerna internt. Man skulle kunna dela in dem i tre:

- De som skrattar
- De som gråter
- De som är förbannade

Låt oss bena lite i de olika grupperna. Grupp nummer ett, de som garvar och galghumorar i sig debaclet, är enligt mig vinnarna. De kanske inte är vinnarna per se, det vill säga de människor som får stanna kvar, men de är vinnare i Lifvet. Jag pratade med en kollega söderut i veckan, en kollega jag haft nöjet att gå säljutbildning med vid tre tillfällen under det gångna året. Hur ska man beskriva karln? En levnadsglad tjillevipp. När jag frågade hur det var med honom skrattade han och sa "Man slits mellan hopp och förtvivlan" för att sen konstatera att han med största sannolikhet skulle få gå eftersom han var sist in på regionen i fråga (och åtta av 24 säljare skulle få sluta). Var han ledsen över det? Icke. Han var i full gång med att söka nya jobb. Och gå på Tinderdejts.

Sen har vi de som gråter. Eller kanske inte gråter, men de som verkar tappa all livsgnista och som går in som under en våt filt, oförmögna att rycka sig ur letargin. De kanske inte är handlingsförlamade, men de framstår som det. Som rådjur som överraskas av strålkastare på E4:an. Tappert försöker de hänga kvar vid sitt vanliga lingo i Teamsmötena, men deras röst- och stämningsläge går inte att ta miste på: De är totalt urlakade av insikten att de Kan Förlora Sitt Jobb.

Sen har vi de förbannade. De som inte tvekar att höja rösten i allsköns möten (oavsett agenda) och som påtalar det orimliga i att företaget lyft rekordvinster de senaste tre åren men ändock inte förmår hålla sig kvar vid strategiska beslut så fort vinstvarning råder. Dessas meningar inleds ofta med kraftfulla "Jag tycker det är trist att...", "Man skulle kunna tycka att..."

Själv tillhör jag ytterligare en grupp. Den tysta. Jag kniper käft och låtsas som att det regnar. Varsel? Okej. Vad ska jag göra åt det? Antingen får jag gå (vilket är rätt troligt med tanke på att jag är sist in på min region) eller så får jag det inte. Ingen idé att spekulera innan fack-debaclet är klart. Om jag får stanna är ingen gladare än jag, eftersom jag verkligen gillar stället. Om jag får gå kommer jag omedelbart att välja att se glaset som halvfullt och se mig på heltid i Stockholm framöver. På gott (att vara heltid med barnen) och ont (att behöva jobba med Stockholmare). (Förlåt Stockholmare, ta det inte personligt, jag är själv infödd. Men vi är jobbigare att jobba med än med lantisar).

Det intressanta är att varslen i det här fallet verkar slå mer uppåt än nedåt. Det här är ju ett blue collar company och kärnverksamheten är stort beroende av att riktiga yrkesmänniskor (ej tjänstemän) förrättar sitt värv. Därför är det fluffiga divisioner som den där extra säljchefen eller den nyinrättade X-utvecklingsavdelningen som hänger löst som mjölktanden på en åttaåring. Folk jag i början tänkte "De kommer att gå i pension på den här firman" sitter nu i fikarum och ondgör sig över det bittra slutet.

En reflektion. Och jag vill inte framstå som cynisk eller elak eller att sparka på någon som redan ligger (för jag vet med säkerhet inte att de kommer att ligga, inte förrän de fackliga förhandlingarna är klara och det kan lika gärna vara jag som kommer att ligga). Men hur är det möjligt att som 50+ chef, efter säkert 20+ år som chef med chefslön, ta höjd för ekonomisk ruin vid uppsägning? En person på företaget menar att det är katastrof, eftersom hen är ensamstående förälder. Jag vill bara stanna upp vid den tanken en sekund.

Du är ensamstående förälder i en svensk småstad. Låt gå att ditt enda barn är tonåring och snart utflugen. Det kan jag fatta, tonåringar kostar skjortan och halva ärmen. Men ensamstående? Dels får du barnbidrag/studiebidrag på 1 200 kronor, dels för du underhållsstöd på 2 223 kr. Om du likt denna chef gör bor i en småstad har jag svårt att se att boendekostnaden överstiger 10 000 kronor per månad. Mat för två på det. Lite räkningar. Och du plockar ut kanske 35' i månaden. Har du A-kassa med inkomstförsäkring och barn under 18 i hushållet kommer du att plocka ut runt 30' i sammanlagt 450 ersättningsdagar.

En nedgång varar i regel inte så länge (vi talar "ersättningsdagar", inte veckodagar). Är du erfaren chef är sannolikheten rätt stor att du under den här tiden lyckas tillskansa dig ett nytt jobb. Ändå denna panik. Jag sticker ut hakan här och säger att jag tror att det handlar om en kombination av dels ilska ("Hur kan de göra så här mot mig?") och ignorans. Med ignorans menar jag att man inte tagit ens en timme från sitt sociala mediescrollande de senaste åren för att skissa på en plan B. Vad plan B är kan diffa från person till person. Det kan handla om allt från att rita på ett "worst case scenario" där man de facto loggar in på sin A-kassas hemsida för att läsa på om vad man har för rätt till ersättning vid arbetslöshet. Eller att man kartlägger sina kostnader och ställer dem i relation till det som nämndes i förra meningen. Eller att man leker med tanken på att skära ner vissa element i sitt liv i det fall man går ner i inkomst.

Eller, och nu närmar vi oss science fictionnivå, att man redan för fem-tio år sen, när man varit chef ett bra tag, bestämt sig för att spara ihop till ett FU-kapital om en årslön eller tre, så att man sluppit sitta i fikarum och få panik över en fladdrig företagslednings taktiska nycker. 

Jag är ingen psykolog. Men jag tror att varsel handlar om så mycket mer än om människans oro för brödafödan. Det är självkänsla, värdighet, känsla av trygghet och samhörighet som spökar. Icke desto mindre: Spar ihop ett rejält stash och stå [förhållandevis] still när det blåser. 

Har du varsel?

Mvh
FruEfficientBadass

Anekdoter från ett yrkeslifv del 2

Efter magplasket i den franska firman sökte jag traineetjänster. En traineetjänst är en sorts påläggskalvtjänst där företag låter en testa ett antal olika positioner för att sen putta in en där man gör bäst nytta. Tanken är att man genom sin allsidighet ska kunna klättra inom organisationen.

Jag sökte bland annat inom telekombranschen och där kom jag rätt långt i en process. Man hade kunnat tro att telekom skulle företrädas av snajdigt folk, men jag intervjuades av två batiktanter i ett kontorskomplex i Kista. Och de var inte batiktanter på ett trendigt new wave-sätt, de var bara hennafärgade tanter med förskolevibes. 

Det var under den här rekryteringen jag fick träffa Psykologen. Det var på Kungsholmen och det hade bokats en heldagsittning under vilken jag fick prata barndom, rita trän, ange olika användningsområden för en tegelsten och som kronan på verket: Skriva fyra handskrivna sidor som sedan skickades på analys till en [troligen hippie-] kvinna i USA. 

Det hela utföll positivt och jag skulle precis signa när bolaget ifråga precis gick ihop med ett annat bolag (tror det var de som sen blev Telenor) och all rekrytering stoppades. Sliding doors moment: Jag hade kunnat bygga mitt corporata hat på telekombranschen istället för hur det sen blev: Konsumentvarubranschen.

För jag var en av de lyckliga som fick tjänsten som trainee på ett amerikanskt stort FMCG-företag (d.v.s. ett företag som säljer produkter i dagligvaruhandeln, typ ICA). Här fick jag börja som utesäljare för att sen gå vidare till marknadsavdelningen, sales planning, business planning och säljavdelningen.

Ett par ord om mina första dagar på det här företaget. Vi hade kick-off på ett spa söder om Stockholm. Lyxen var total: Bra mat, vedeldad bastu, fina rum. När jag trodde att det var dags att åka hem sa någon att "Men nu kommer ju kontoret hit, festen har bara börjat!" och dit kom "kontoret" (innan dess var vi bara säljare) och då blev det åka av på en annan nivå. 

Dagen efter fick vi under överseende av skeppare segla Swanbåtar över till Gotska Sandön där vi levde någon form av orkestrerat Robinsonliv med egenbyggda latriner (!), vindskydd och matlagning över öppen eld. Det var faktiskt rätt magiskt att sova under stjärnhimmelen med sina nya kollegor jämte. 

Nu trodde jag i alla fall att det var över men då sa någon: "Men nu väntar ju finalen, party i Visby!". Sagt och gjort, vi seglade till Visby och sen vidtog ett par dagar INTENSIVT festande vilket senare visade sig vara ett signum för företaget. Herreminje, vad party det var hela hela tiden på de mest fantastiska ställen. Man abonnerade TinTin-muséet i Bryssel, ett nyöppnat designerhotell i Stockholm, Berns och man hyrde in fantastisk underhållning. 

En vanlig fredagseftermiddag på kontoret övergick med lätthet i en pizzaleverans som sen blev AW och sen raka vägen in på Café Opera där säkert en handfull relationer inleddes mellan kollegorna, några hänger ihop än idag. Work hard play hard-ställe.

Jag trivdes väldigt bra här, särskilt eftersom jag fick tillbringa ett halvår i Bryssel. Företaget hade ordnat med lägenhet i finaste delen av stan (städning en gång i veckan vilket kändes överdrivet med tanke på att jag är jag och det var en tvåa). Jag fick fria resor hem varannan vecka och om jag inte ville åka hem fick jag kostnadsfritt ta dit någon annan varannan vecka. Det var ett generöst företag helt enkelt.

Företaget sponsrade motor så jag minns några fina resor till södra Belgien med rallyevents. Inte för att jag är någon fan av motorsport direkt, men att sitta på en uteservering i centraleuropa en solig septembereftermiddag och vänta på bilarna är ändå en välsignad stund. 

Jag fick också driva ett Benelux-projekt som gav mig möjlighet att resa till Luxemburg och Holland. I Amsterdam hade företaget avtal med Meridien vars policy var att vid tillgänglighet uppgradera till svit vid första besöket. Så kom det sig att jag som 25-åring fick tre rum precis vid kanalen i Amsterdam.

Scenbyte: In kommer Valkyrian. Jag var då Key Account Manager i Stockholm och fick en ny chef, en kvinna från södra Tyskland. Jag vet inte varför jag betonar att hon var från just södra Tyskland, men jag inbillar mig att de är mer konservativa och möjligen mer ”färgrika” där. 

Hon åt ingenting, för hon tyckte att mat luktade illa. Hon hade importerat tyska dunbolsterstäcken eftersom "svenska täcken var för platta". Hon gick klädd i kostym med kostymbyxorna nerkörda i höga stövlar vilket såg lustigt ut, som om vore hon en knekt. Hon rökte konstant och hennes devis var "First break them down, then build them up". 

Hon arbetade sig systematiskt igenom personalstyrkan på försäljningsavdelningen. Hon satte liksom pannlampan i ansiktet på folk och synade dem ner i minsta söm för att sedan rynka på näsan, skaka på huvudet och konstatera att det var dynga rakt igenom. Därefter levererade hon en mix av "konstruktiv kritik" och regelrätta uppsträckningar/utskällningar. Nedbrytningsfasen tog i regel tre-fyra veckor. Jag såg en av firmans starke män förlora såväl självförtroende som livsgnista på bara en. 

Folk reagerade olika på denna behandling. Någon sjukskrev sig. En annan blev på smällen. Framåt sommaren hade hon kommit till mig och jag, efter en upptuktande vecka på temat "vilka färger ska man använda i graferna i en powerpoint?" valde under semestern det året att säga upp mig brevledes, från ett hotell på Santorini. 

Jag stod inte ut med att natt efter natt på min ledighet vakna upp svettig av irritation över hennes detaljstyrande och infantiliserande ledarskap. Jag visste också att en skriftlig uppsägning skulle ligga kvar i arkiven varför jag inte skrädde orden. Eller, jag skrev som jag brukar, lite passiv-aggressivt. I samma sekund jag la brevet på lådan kunde jag sova igen, är det inte fantastiskt? Och det här var innan jag ens hade FU-kapital. 

Key learning: Får du psychoboss, säg upp dig. Din självkänsla kan inte värderas i pengar.

Trots min kverulanta uppsägning fick jag ett kungligt avsked. Hon höll till och med ett tal där hon särskilt lyfte min förmåga att ta till sig hennes råd. På avtackningen fick jag ett fläskigt presentkort på Svenskt Tenn som jag köpte tyg "Gröna Fåglar" för, ett tyg som fortfarande hänger uppe.


Det var på den här arbetsplatsen jag lärde mig merparten av det korporata lingo som fortfarande tjänar mig i yrkeslivet. Att prata om momentum, ROI, USP och premium, det etsade sig in i ryggmärgen och kommer väl till pass i alla situationer där man vill framstå som snajdig. 

Jag har fortfarande vänner från den här perioden och de sällsynta återträffar vi har är i sanning magiska. Det var som att vi delade en bubbla tillsammans under tidigt 2000-tal. Det var stundtals tufft men också lärorikt och väldigt kul. Jag hade inte varit den jag är utan den här erfarenheten, det är ett som är säkert.

Framför allt kommer jag för alltid att dyrka företag som inte är amerikanska med medföljande red tape, competetive bidding-processer och diverse onödig admin. Att kunna röra sig fritt och typ, köpa in en ringpärm, utan att först behöva be inköpsavdelningen om att oberoende korsköra tre olika leverantörer (trots att vi alla vet vem det kommer landa på i slutänden) för att sedan producera ett PO-nummer som sedan måste följa hela inköpsprocessen fram till fakturering, är frihet i en liten ask.

Har du jobbat amerikannskt?

Mvh
FruEfficientBadass

Sporadiska inlägg

Hoppsan, glömde visst publicera i måndags. För att göra en lång historia kort är det lite rörigt just nu, både professionellt och privat och bloggen är inte i fokus. Jag har en semi-matta inlagd men räkna med att det kommer att vara lite himpavimpa framöver. Återkommer när det lugnat ner sig på världshaven. Men återigen: Allt är bra. Hoppas detsamma med er bitchas. 

Mvh
FruEfficientBadass

Uppdatering

Så nu är vi alltså tillbaka i Stockholm och livet rullar på. Jag jobbar tre-fyra dagar på mitt säljjobb i Hälsingland och förlägger min admintid till Stockholm vilket ger långhelger eftersom jag inte åker tillbaka förrän måndag morgon. Jag har kommit över min tomhetskänsla i Hudik och njuter av lugnet, avsaknaden av jidder och Draken Film som jag äntligen lyckats ladda ner som app på TV:n.

Väl i Stockholm sitter jag på ett coworking space mitt företag har i centrala delarna av stan. Det är härligt att åtminstone då och då bryta av tillvaron på mitt oglamourösa kontor i Hudik mot stylat innerstadskontor. Bättre kaffe har de också. 

Familjen klarar sig bra i Stockholm under veckorna och jag upplever att min man kommit närmare barnen när jag är borta. Det är en sann fröjd att återförenas med vännerna efter fyra år i exil och då inte enbart för korta, intensiva träffar utan möjligheten att ta en loj söndagspromenad med tio minuters varsel eller bara hänga hemma hos någon. 

Barnen trivs bra i sina nya skolor och äldsta barnet lever livet i Gävle. På sparfronten inget nytt, förutom att jag nu är på gång att skaffa ISK till yngsta barnet trots att hon bara är 14. Jag tänker att det är lika bra att få det gjort så glömmer jag inte bort det. 

Börsen är ju halvkul för tillfället, men jag ser till att hålla mig borta. Om jag mot förmodan går in filtrerar jag på fem år och göttar mig. 

Hur ser din höst ut? Några roliga projekt? 

Mvh
FruEfficientBadass

Anekdoter från ett yrkeslifv

Någon läsare skrev under "Önskeinlägg":

"Jag tycker de flesta spartips man läser på bloggar skrivits femtioelva gånger tidigare i någon snarlik form så dessa typer av inlägg finner jag absolut inte intressant. Lite samma sak med ränta på ränta tugget. Däremot anekdoter från tidigare yrkesliv och hur otroligt fast majoriteten av människor är i hela Matrix världen/keeping up with the jonses det är intressanta grejer för mig."

Jag tänkte först att jag nog redan kramat ut det mesta ur mitt yrkesliv. Men sen kunde jag inte komma på några konkreta exempel. Och om jag inte minns vad jag skrivit, hur ska då ni minnas det? Reservation för att det kan komma att bli skåpmat här men jag gör som vanligt, kopplar bort det kritiska tänkandet och låter fingrarna jobba:

Ett minne från yrkeslivet. Jag hade fått mitt första jobb efter examen. Det var en Key Account-tjänst på ett franskt bolag som sålde premium-give-aways med företagsspecifik design. Jag fick gå på intervjuer såväl i Sverige som i Frankrike för att landa tjänsten och jag har än idag kvar rekryteringsannonsen från Dagens Nyheter i mitt arkiv.

Vad är en premium-give-away? Man måste nästan vara fransman för att förstå konceptet. Tänk dig ett företag som Profilkläder eller Vistaprint. Tänk dig nu att du låter dessa företag brinna upp och ersätter dem med hundraåriga franska modehus av typen Hermès, Longchamp och Lanvin. Där lägger man ribban. 

Det företag jag jobbade på tillverkade sina slipsar i samma fabriker som YSL, de lät samma parisiska madamer som rullade Chanels scarves rulla de sina (=fållarna rullas och handsys). De sourcade porslinet till sina vide poches i Limoges, den franska porslinsstaden.

Vide poche: "Ficktömmare"

Företaget ägdes av en Monsieur P som en gång grundat det hela. På 90-talet skulle han rekrytera en assistent och en vacker ung kvinna, utseendemässigt en något skev Coco Chanel, sökte tjänsten och fick som feedback: "Jag kommer inte att anställa dig, men jag vill att du blir min fru".

Lärdom 1: I Frankrike är det fortfarande en framkomlig väg att vara ett slemmo.

Hon accepterade förstås, vem kan motstå Direktören För Det Hele, och det var hon (nu marknadschef) som anställde mig efter en två timmar lång grillning på huvudkontoret i Vincennes, öster om Paris. Min antagonist, en ung kille fran Handels, rök enligt utsago i denna etapp efter att på frågan "Vad har du att erbjuda oss?" kaxat sig och vänt tillbaka frågan till henne: ”Vad har ni att erbjuda mig?". 

Lärdom 2: Under intervjun är man företagets bitch.

Jag började min anställning med fem veckors intro i Paris, Lyon och Limoges. Det var underbara veckor. Kanske min enda ensamreseperiod och jag for runt som en tetting i Paris förstäder under helgerna. Versailles, Fontainebleau, en tur till Lausanne. Ljuvliga bekantskaper när man på måfå tar sig ut i Paris nattliv på egen hand en torsdagskväll i oktober. Vill minnas att jag dansade argentisk tango i duggregn vid Bastiljen men säg det inte till min man (för vi hade ännu inte träffats dessutom). Sen var smekmånaden över och jag förväntades sälja. En masse. 

Problemet med franska premium-give-aways vid milleniets början var att ingen ville ha dem. Det var IT-bubbla, Jonas Birgersson bar orange fleece och om någon ens ville ha give-aways var det outdoor stuff som termosar eller sittunderlag, inte slipsar från Lyon eller obegripliga ficktömmare. Det kreativa utförandet, varsamt frammejslat av våra designers, appellerade till ingen.

Jag och min kollega satt och halvsov oss igenom våra 09:00-18:30-dagar på ett kontorshotell i centrala Stockholm i väntan på ett mirakel. Vi var tvungna att sitta av den franska kontorstiden eftersom Madame ibland kunde ringa på den fasta telefonen 18:27 för att se att vi fortfarande ”jobbade”. Jag minns än idag lyckan när vi kom på hur man vidarekopplade telefonen till sin Nokia 3310.

Lärdom 3: Face time sucks.

Men varannan måndag-onsdag var det party. Då skulle vi till Paris för upptuktning på Vincennes-hästbanan. Vår chef gillade att hänga där och under uppskattningsvis fem timmar fick vi [kvinnliga] säljare sitta och lyssna på hans mässande. Jag minns att jag hade så olidligt tråkigt att jag var tvungen att skriva i ett block för att hålla mig vaken. Och det var inte dicté på det han sa, rest assured. 

Hade jag sparat anteckningarna från den här tiden hade det varit bra brödtext till bloggen. "Nu går han igenom exakt samma sak som han gjorde på förra mötet och det tar aldrig slut munnen bara rör sig och hans fru bara nickar och nickar jag vill strypa henne med hennes pärlhalsband..."

På kvällarna däremot...o la la, jag och kollegan svidade om, drog ut på restaurang och sen till Barrio Latino vid Bastiljen. Här drack jag min första mohito och det var faktiskt exotiskt år 2000. När vi dök in runt nio var det ganska lungt men framåt midnatt blev hela lokalen som ett böljande hav av dans.



Lärdom 4: Du kan stå ut med företagsfloskler så länge du får gå ut och parta på kvällen.

Vi hade en kul incident på jobbet i december det året. Ägarparet fick nys om konceptet "Lucia" och att jag brukade sjunga i svenska kyrkans kör i Paris. De bönade och bad om ett uppträdande och jag kontrakterade ett par gamla körmedlemmar. Det var fagert, exotiskt, välartat. Därefter hade min fransk/svenska kollega sourcat "svenska specialiteter" i form av snittar med renkött och pepparrot och gravad lax. Till det serverade vi de där små nubbeflaskorna man köper på systemet i tiopack.



Ni måste då förstå hur fransmän förhåller sig till konceptet "apero", fritt tolkat "after work". Någon öppnar en flaska bubbel (äkta) och fördelar innehållet på 18 pers. Det vill säga: Ett snudd på symboliskt intag av dryck med låg alkoholhalt. Artigt prat och sen åker man hem. 

Nubbarna är bedrägliga i sin litenhet. Personalen förstod nog inte riktigt diffen i alkoholhalt utan lapade i sig nubbarna som kattungar vid mjölkfat. Med katastrofalt resultat. Tänk: "14-åring som dricker häxa för första gången".

Lägg därtill att detta var en dysfunktionell arbetsplats med många undertryckta konflikter. En marknadschef som gift sig till sin roll, ett gäng medelålders säljkvinnor som var otrogna med varandras män, en ung IT-kille med kaxig attityd och utseendet hos Jude Law som alftahanne-hotade Big Boss, en chef som dessutom hade egen toalett. 

Låt oss stanna där en smula för jag kan inte släppa detta. Vd:n hade en egen toalett, med sitt namn i skylt på dörren. Varför? Var det av hänsyn till oss andra eller för hans skull, för att vi andra var smutsiga kreatur? Jag förstår på riktigt inte. Nåväl. Dessa basingredienser gifte sig väl med nubbarna och redan runt åttasnåret smet jag och min kollega fnissande ifrån detta norénska inferno.

Lärdom 5: Fransmän tål inte brännvin.

Väl hemma i Sverige tröskade jag runt och gjorde mina kundbesök. Jag flög mycket under den här tiden och var stolt över mitt Eurobonus Silver (annan tidsanda). Danmark framför allt, och träffade inköparna för stora industriföretag. Men ingen ville köpa mina slipsar och scarves. 

På en resa satt jag bredvid en ung dansk SAS-pilot och vi åt middag i Nyhavn den kvällen. Han berättade för mig att han ibland brukade flyga förbjudet lågt när han landade på Kastrup, bara för att reta flygtornet. Detta tyckte han var väldigt lustigt. Jag, flygrädd, lärde mig att piloter är stora barn man inte ska lita på.

Lärdom 6: Välkomna självkörande flyg.

Vid ett tillfälle var jag på besök på ett stort svenskt industriföretag i norra Sverige som tillverkade skogsmaskiner. Jag tror att det var i Umeå och det var mitt i vintern och svinkallt. Inköparen, en man i 45-årsåldern, var otippat positiv till vårt koncept. Han ville absolut ha skissförslag och jag återvände till Paris, stolt och entusiastisk över detta mitt första riktiga lead. Studion kickade igång projektet och någon vecka sedan hade jag ett färdigt designförslag. 

Jag bokade flyg upp till Umeå för att träffa inköparen igen men det här mötet blev inte som jag hade tänkt mig. Han visade noll intresse för mina skisser men maximalt med intresse för mig. Vid sidan av mig visade han intresse för sig och berättade anekdoter från sitt liv samt stillbilder på hur han uppträdde i någon form av amatörteaterförening på orten. Modfälld fick jag återrapportera till Paris att det inte skulle bli någon affär.

Lärdom 7: Kunder är idioter.

Det första året led mot sitt slut. Jag uppskattar att jag kostat företaget dryga miljonen om man räknar lön, Mercurirekrytering, varannan vecka i Paris och annat vidlyftigt resande. Mitt sammanlagda bidrag till omsättningen låg på ungefär 80 000 kronor varav kanske 20 000 hamnade på sista raden. Det blev kicken. 

Till och med här splurgade de och anlitade Vinge för att skicka mig en delgivning. Än idag förbryllar det mig. När de sa upp mig sa jag "Ok, jag fattar, inga konstigheter", men trots detta tog de i från tårna och anlitade Sveriges dyraste advokatbyrå för att administrera det hela. Är man premium så är man.

En pikant detalj. Precis innan avskedet fick jag en sorts "dödskyssen-middag" på ett boutiquehotell i Gamla Stan där Monsieur och Madame glatt annonserade att de skulle få ett sladdbarn och att de bestämt sig för att döpa barnet - efter mig! Ett svenskt allmogenamn, helt obegripligt för 99,9 procent av Frankrikes befolkning. Det var min avskedsgåva. 

Lärdom 8: Fransmän är obegripliga.

Ja, det var några bilder från mitt första jobb. För protokollet ska sägas att jag fortfarande har några av produkterna i bruk. En necessär, en weekendväska och ett par scarves. Sådan gedigen kvalitet, kommer att överleva oss alla. 

En sak lärde jag mig under det här året och det var att ta folk. Jag träffade så många människor av alla de slag och därtill var jag en sådan där jobbig person som ville prata med mina flygstolsgrannar (och taxichaufförer). I dagsläget har jag nog gjort en 4 000 kundbesök och det finns inget, jag säger INGET, som skulle kunna bringa mig ur fattningen i mötet med en kund eller ens människa.

När jag sa detta till en vän för några veckor sedan sa hon: "Inte ens om du kom in och kunden stod naken". Ha! Vardagsmat. 

En man som satt med oss i sällskapet hade själv jobbat som cykelbud och han höll med. Bland annat hade han levererat bud till casten till, som han uttryckte det, "nakenfilm" (det var barn med i sällskapet) och vid ett tillfälle hämtade han upp en uppstoppad get som han sen fick ta på ryggen (”Det var lite svårt att klämma in sig mellan filerna”)

Har du några fina minnen från din första arbetsplats du vill dela med dig av?

Mvh
FruEfficientBadass

Läsarberättelse från Christoffer med boken

Även solen har sina fläckar och ibland får jag mail med läsarberättelser som jag ivrigt smaskar i mig men sen glömmer med någon vag idé om att "den här ska jag publicera, jag ska bara äta ett kex först" och sen faller det ur minnet. Läsare Christoffer mailade mig sin berättelse i maj i år men det var först i kommentatorsfältet till inlägget om att ge ut bok jag blev varse min fadäs. Bättre sent än aldrig, här har ni Christoffers berättelse. Vill ni läsa hans bok, klicka här.

Jag har varit en trogen läsare sedan länge, och uppskattar precis som många andra din ironiska underton och din humor. Jag har dock aldrig kommenterat något inlägg på din blogg, vad jag kan erinra mig, men läser dem med stor förtjusning. Har även läst din bok "Sparboken" med stor behållning, och den har en given plats i min bokhylla. Tänkte jag skulle bidra med min egen (hyfsat kortfattade) "sparhistoria":

Födelsen
Min investeringsresa tog fart för länge sedan. Jag vill minnas att jag var i 10-årsåldern när jag först hörde talas om vad aktier var (vet inte varifrån denna kunskap kom, eftersom mina föräldrar aldrig pratade om sådana företeelser). Jag läste Göteborgs-Postens börssidor och drömde om en framtid där jag skulle kunna köpa mina första aktier. Det dröjde dock ända till 20-årsåldern innan detta skedde, och då i form av fonder, som min flickvän (sedermera sambo sedan över 25 år) introducerade mig för. Jag hade då glömt mina tidigare drömmar om aktier, för att istället leva livet som ung och glad student i Uppsala. Fondsparandet blev dock starten för ett intresse för ekonomi och investering som efter det fördjupades, om än med lite pauser här och där under livet.

Uppväxten
Månad för månad överförde jag pengar till mina fonder hos storbanken, men jag tyckte varken det var särskilt spännande eller gav så stor avkastning. Under mitt första arbete efter studierna var inkomsten dessutom knaper och möjligheterna till sparande liten. Som många andra letade jag efter det "stora klippet", kanske inte för att bli rik, men för att få ihop en större summa att investera. Detta klipp kom dock aldrig, men nyfiken och lite entreprenöriell (heter det så?) som jag är, så tänkte jag ut en strategi som gick ut på att ta ett blankolån på min bank och investera dem på börsen och på så sätt få en hävstång för mina investeringar. Denna strategi gick bra. Jag tog varje månad ut pengar för att betala ränta och amortering på lånet, och fick detta till trots mitt kapital på ringa 200.000 kr att växa till ca 400.000 kr inom 2 år, dels genom kortare affärer, dels genom fondsparande i rysslandsfonder som då gick otroligt bra. Så här i backspegeln kan man nog säga att min avkastning grundade sig mer på tur än skicklighet.

Vuxenlivet
De pengar jag fått ihop levde jag sedan upp för att kunna försörja mig under min andra studieomgång. Lånet bakades in i det huslån jag och min sambo hade. Under studietiden (5 år till!) blev det endast en symbolisk summa av 200 kr/mån sparat, eftersom vi endast levde på min sambos lön. Min omskolning skulle dock leda till garanterat arbete med hyfsat hög lön, varför jag tidigare under denna min andra studietid drog upp riktlinjerna för hur framtidens investeringar skulle te sig: med hög lön och bibehållna utgifter skulle en hög sparkvot kunna erhållas, och jag hade även planer på att starta eget AB för att arbeta som konsult för att kunna använda skatteförmåner och andra bolagsrelaterade "förmåner" som ytterligare hävstång.

Steget mot friheten
Min plan iscensattes efter examen. Målet var att få pengar till investering, men något specifikt syfte fanns inte utöver det. Inte förrän jag insåg att mitt nya yrke innebar konstant stress med huvudvärk, nackvärk, yrsel och magkatarr, blev mitt fokus ett annat. Jag skulle investera mig FRI! Det var i denna veva jag som alla andra hittade Mr Money Mustache, Mr Fre at 33, Sparo, Fru EB, Miljonär innan 30, Rick Dad Poor Dad-serien etc, och med hjälp av diverse excelsnurror (känns detta igen!?) så formades mitt mål att som (huvudsakligen) utdelningsinvesterare gå mot FIRE. Denna resa har tagit 10 år, där det stora språnget skedde 2018-19 när jag började arbeta i eget AB och vi i hushållet successivt började beta av våra skulder, och dessutom investera lite smått i fastigheter

Friheten
Jag har nu 51 år gammal nått FIRE, men behåller krockkudden ytterligare ett år för att skapa lite mer buffert i tillvaron och lite mer finansiell luft i systemet. Men jag arbetar nu endast hemifrån, på de tider jag själv valt, ca 20 h/v. Därtill har jag under hösten och nu under våren färdigställt min bok om frihet och investering, läs mer om den här.

Mvh
Christoffer

Katterna - en uppföljning

Jag blev lite full i skratt när någon i inlägget om Önskeinlägg ville att jag skulle skriva om våra katter och "deras liv och leverne" samt att jag säkert skulle kunna hitta en ekonomikoppling även till detta ämne. Jag plockar upp handsken och kör på volley:

Mina bästa sparknep katter är att:

a) Inte skaffa katt

b) Om katt införskaffas, skaffa en rashona som du sen parar med en rashane för att sen sälja avkomman på Blocket.

Nu tror jag att frågeställaren var den läsare som sögs in i bloggosfären efter att ha googlat katter och av misstag hamnar på mitt inlägg från januari i år. Det vill säga en sann kattvän som varken uppskattar punkt a eller b ovan. Därför broderar jag ut en smula.

Kattungarna lämnade ju vårt hem 12 veckor efter födseln och det var en lättnad för alla inblandade. Inte bara var de minst sagt intensiva, de var också himmelskt söta och på slutet var jag vacklande nära att behålla Sot och Panter, de kolsvarta kattkillarna som lekte så bra ihop.

Men så dök det upp en intressent, en bekant till äldsta barnet, som fick kattbröderna free of charge. Parentes här men det är så lustigt hur en del resonerar kring djur. Den här familjen var öppen med att de inte "hade råd" att betala för katter, inte ens självkostnadspriset på det vi gjort i form av vaccination, chippning och besiktning. Däremot hade de tydligen råd att löpande ha två katter som äter, skiter och förhoppningsvis är försäkrade med någon av de i mitt tycke överprissatta försäkringsprodukterna på djurmarknaden. 

Här är en bild på Sot, efter att ägarna rakat hans kropp på grund av värmen. Se så han myser på en noppig handduk jämte kartongen med kattsand, cats am I right?


Däremot verkar många ha råd att köpa katträd, klösbrädor, selar, allehanda leksaker, kattborstar, kattgodis etc. Det är inte lika dyrt att ha katt som att ha hund, men det är inte gratis. Om katten gör sig illa eller blir sjuk kan det bli hur dyrt som helst. Min kompis ragdoll slutade äta under en period och blev "inlagd" under en vecka för felsökning (utan resultat ska tilläggas). Hon kunde hålla sig för skratt när fakturan kom men vi hade lite kul åt vissa av posterna. "Utfodring katt: 350 kronor/styck". Vad fick han, rysk kaviar och direktimporterad hummer? Dessutom åt han ju inte, det var ju därför han var där.

Dessvärre gick det inte så bra för Sot och Panter. En av dem dog. Jag vet inte vilken av dem, eftersom den nya familjen gav dem nya namn, men sonen trodde det var Panter, det vill säga inte katten på bilden ovan. Tydligen hade han vågat sig in på ett taget revir och bortjagad därifrån blev han överkörd av en bil. Det var sorgliga nyheter för oss, men det är en del av kattlivet. 

Vår katt Charlie fick åtta ungar varav en var hälften så stor som de andra. Vi kallade honom Finn och vi trodde länge att han skulle kola eftersom han var så späd.


Men Finn växte till sig och blev sedan adopterad av bekanta med småbarn. Barnen ville att Finn skulle heta Keso och kompromissade genom att kalla honom Finn-Keso, kanske det märkligaste kattnamnet i världshistorien. Se så frodig han är idag:


En av köparna, en äldre dam, hör regelbundet av sig med bilddokumentation och detaljerade beskrivningar av kattens förehavanden. Jag känner mig nödd och tvungen att svara på dessa sms med passande emojis (eftersom hon själv brukar dem ymnigt). I affärsvärlden kallas detta för "eftermarknadsföring" och "kundvård" och jag vill inte svärta mitt rykte i kattpusher-branschen, man vet aldrig var livet för en. 

Den här katten fick något problem med njurarna, problem jag fått uppdateringar om i realtid under ett antal dagar vid två tillfällen. Jag tolkar det emellertid som att det löste sig. Av de andra köparna har jag inte hört ett ljud. 

Själva moderskeppet Charlie har även hon flyttat ifrån oss. En dag stod hon bara där i hallen, med ett litet knyte över axeln och sa: "Nu har jag fått nog av er, jag flyttar till Gävle och börjar om". Nej, så var det givetvis inte. Katter kan ju inte prata. Inte heller planerar de för framtiden. Det var sonen som tog henne med sig vid hemifrånflytt. Charlie gillar bara honom och visar öppet sitt förakt för oss andra i familjen varför detta var ett arrangemang som gynnade oss alla.


Detta förakt, angränsande till äckel, har hon genom åren förfinat till konst. Exempelvis kan hon med exakt precision vända i dörren till sonens rum om hon hör min röst därifrån. Det är inte så att hon fräser eller springer iväg, hon girar bara elegant tillbaka ut i köket ungefär som att "Jag skulle bara kolla läget men nu fick jag något viktigare för mig". 

Om sonen gosar med Charlie på sängen och jag klämmer mig ner bredvid i naiv förhoppning om att även jag ska få vidröra hennes lena, lena huvud, ser jag omgående hur svansen börjar slå. Hon ser fortfarande fridfull och harmonisk ut i ansiktet (heter det ansikte på djur?), men hon vet också att jag fångar upp signalen med svansen. Vad hon försöker säga är: "Bara så att du vet, slyna, ligger jag enbart kvar här för hans skull. Hade det bara varit du och jag hade du fått veta att du lever".

Flytten till Gävle gick förhållandevis bra. Man ska bära med sig att Charlie är svårt institutionaliserad. Hon kom till oss från Hofors vid 12 veckors ålder och vet inget annat liv än det på vår bonnagård. Att flytta från denna kattidyll till en tvåa utan balkong i ett getto var en omställning på flera plan. Ny plats med nya dofter och ljud, men också begränsad rörelsefrihet. Inte för att hon var ute så mycket hemma hos oss (hon är ju ragdoll trots allt), men det hände att hon tog sig en lov ut i trädgården ibland. Då kunde hon sitta i timmar och stirra in i filtrationsbädden (den kulle där gråvattnet renas) vilket var lite creepy. 

Vi försökte verkligen få en markplanslägenhet med balkong men det var tydligen omöjligt, trots att vi ser att ett antal lägenheter i området med balkong mot gården saknar hyresgäster. Lite av ett mysterium men vad gör man, man muckar inte med kommunala bostadsbolag.

Sonen snickrade också en sorts ramp, eller "trappa" (eftersom han misstrodde Charlies förmåga att gå på spång som en normal katt utan behövde curlas med människotrappa) han hade planer på att ställa utanför fönstret. Men se det gick inte, den skitbeiga fasaden fick till intet pris kontamineras med av hyresgästena adderade gadgets. I ärlighetens namn var jag rätt lättad eftersom kombinationen nattöppna fönster på bottenplan, en aningslös 18-åring (som, för protokollet var 14 för bara fyra år sen) och ett getto inte lockade mig.

Däremot släpper han ut Charlie i trapphuset ibland så att hon kan ägna sig åt sin hobby: Att i lågt läge (ni vet hur de springer när de är skraja, platt invid marken) ränna runt i trapporna och räddhågset lystra till alla hotfulla ljud för att därefter kila tillbaka in i lägenheten. Därefter är hon nöjd i dagar. Då kryper hon in under sonens täcke och sover intensivt. 


Han har också försökt att promenera henne i sele. Jaja, ni kan sluta skratta kattfolk, jag vet ju att katt i sele är lika framgångsrikt som, säg: ål i sele. Det håller i kanske två minuter men sen har de brutit sig ut likt små lömska Houdinis. 

Vissa menar dessutom att det är skadligt att gå med katt i koppel. Kattens naturliga instinkt att kunna fly sidsteppas och därtill:

"Walking your cat in the garden is likely to be pretty stress-free and safeif done correctly. However, walking them at a local park is likely to present many stressors, such as roaming dogs and traffic noise, so is not advisable."
Nu är det förvisso rätt lugnt i gettot, åtminstone dagtid (på nätterna skjuts det säger min mamma, som lyssnar på lokalradio), så kanske görs nya försök framåt hösten. Jag tror emellertid att det bästa är att låta henne hoppa ut genom fönstret för att i egen takt utforska området meter för meter. När sonen ropar brukar hon komma (men, som ni säkert förstår, inte när jag ropar) och eftersom hon gärna sover dikt an sonen på nätterna finns skäl att tro att hon faktiskt skulle kunna hantera denna frihet-under-ansvar-manöver.

Jag betalar fortfarande några tusen i kattförsäkring per år, ev. vaccin (men såg nu att man inte behöver vaccinera mot kattsnuva årligen såvida katten inte lever i miljöer med många andra katter) och veterinärbesök samt att jag för över 500 kronor till sonen varje månad för kattmat och kattsand. Även om jag tror att en del av de pengarna går till snus.

Småttingarna har börjat tjata om ny katt till Stockholm. Men här sätter jag ner foten. Inte en innekatt i Stockholms innerstad. Inte katt oavsett läge. Jag är för tillfället mätt på kattupplevelsen och även om det är underbart att få gosa med någon annans en stund, vill jag absolut inte ha en egen. Jag menar, mecket vid resor exempelvis. Ofta kom vi dessutom på det i sista sekund och fick jaga folk för att få avsättning.

Mitt vinnande argument kring djurfrågor just nu är tidshorisonten.

- "Mamma, kan vi inte skaffa ny katt/samoyed/dvärgtax/pudel"?

- "Självklart ska du ha ett djur!"

- "...?"

- "När du flyttar hemifrån alltså. Det är bara [insert number] år kvar så kan du skaffa precis så många djur du vill. Det blir väl trevligt. Jag kan passa djuret när du behöver resa, kanske."

- "Määääääh".

Nog om detta. Har du en katt och i så fall: Är hen trevlig?

Mvh
FruEfficientBadass

Hur tänka kring "sejfande"?

Det kom ett mail från Kjell A. Jag stod i rubrikvalet mellan "safande"/ "sejfande" och "försiktighetsnivå" och valde det mellersta, även om det inte är optimalt. Ni fattar vad jag menar. Jag måste säga att jag tyckte att det var svårt med nedan. Jag menar, sparande och börs är så mycket psykologi och det är ofta hjärnan som fäller en. 

Rent rationellt skulle jag ju säga åt Kjell att av 15' sparade per månad sätta av åtminstone 10' i  indexfonder och lägga max 5' i buffertspar (jag menar, hen kommer inte att likvidera indexfonderna på pensionsdagen utan merparten av investeringarna kommer att ha många fina år på sig att götta till sig).

Men Kjell ska ju också kunna sova gott om natten. Om Kjell inte sover gott om natten och ligger och våndas över de dippar som kommer att inträffa under de fem åren som föregår hens pension, är det ju inte så mycket lönt eftersom:

a) Livet ska vara kul och härligt, inte präglas av dålig nattsömn och...

b) ...risken är då överhängande att Kjell gör något dumt, som att sälja av i nedgång.

Så här skriver hun:

"Hej!

Tack för all inspiration? Jag fick Sparboken i julklapp o har lusläst! SÅ kul skrivet !!
Vill gärna höra hur Du ser på detta: Är gift, har vuxna barn (tre st - varav yngsta 18 år bor hemma). Vi har ett hus med lån på 1,1 miljoner som vi ej amorterar på just nu. Arbetar heltid på ett trivsamt arbete med en "svår chef". Underbara arbetskamrater! (FruEB kommenar: Jag vill veta mer om "svår chef!")

Har nu ett månatligt sparande på 7000 kr/mån. Tänkte försöka öka till 10-15 000. Jag har 330 000 kr. Har pengarna på Avanza, indexfonder med låg avgift.  Under förra o detta året har jag (o de flesta) sett hur pengarna sjunkit ihop...Målet är att gå FIRE om 5 år. Har 20 000 i buffert på (Collector med 3,8%).

Funderar på om jag ska "safa" och spara på vanligt bankkonto...
Vet inte om nerverna tål börsens upp o nersvängningar med min snäva tidshorisont.

MVH Kjell Alinge"

Guldkant på tillvaron

Ett av läsarönskemålen var att få läsa om hur man kan få den berömda "guldkanten på tillvaron" trots att man strävar mot större ekonomisk slack och frihet. Detta talades det en del om i Choose FI avsnitt 444: Spending for Happiness. Det var inga nya tankar som presenterades men väl värda att lyfta igen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: You can afford anything, but not everything (#PaulaPant)


Jag tror att det är här folk går bort sig. Jag kan exemplifiera med mig själv pre 2015. För mig var guldkant synonymt med allt. Det innebar stort boende, två bilar, minst två utlandsresor per år helst tre, utelunch varje dag och därtill ett par-tre restaurangbesök kvällstid med familjen. Ansiktsbehandlingar, fotvård, personal shopping, spa, lyxiga hygienartiklar inklusive pumptvål för 230 kronor flaskan, nya gadgets av olika slag, städhjälp, färdiga matkassar, ny inredning, allt detta var det ackumulerade paketet som stavades guldkant. 

Vad som hände i maj 2015 när jag slogs av blixten och började läsa MMM var att jag kopplade på min hjärna och började fundera på vad som verkligen var viktigt för mig. Det finns en effektiv metod för detta och det är Finansiell Detox (eller "slaktår" som jag kallar det i Sparboken). Det vill säga att du under en period, säg ett år, slutar konsumera allt. Förutom mat och medicin. Närhelst du stöter på problem, som exempelvis "Mitt hår börjar bli långt och risigt" utmanar du dig att hitta en frugal lösning på problemet. I mitt fall: Köpa en frisörsax och YouTuba mig till att klippa mitt eget hår. Okej, där köpte jag ju något, men ni fattar den övergripande idén. 

Är färdiga matkassar en livsnödvändighet? Kanske för vissa, men inte för mig. Jag började istället googla billiga recept och satte samman veckomenyer och plötsligt hade vi skurit våra matkostnader med flera tusen i månaden. Men resten rök i princip helt. Ni anar inte hur länge man kan leva på en välmatchad basgarderob. En kashmirtröja håller i tio år om man tar hand om den och vem vill köpa akryl från fast fashion när det hänger en marinblå och grå kasmirtröja i garderoben? Bara vettvillingar.

Var ansiktsbehandling, fotvård och massage livsviktiga för mig? Njä, men jag älskar medicinskt fotvård (tänk: skalpell) och efter ett par års avhållsamhet återinförde jag två fotvårdsbesök om året. Till vilka jag använde friskvårdsbidraget. 

På ovan skala-löken-aktiviteter sparade jag i runda slängar åtta tusen i månaden, vilket är rätt stora pengar. Men den stora besparingen var en annan. Det var valet av boende. 

Nu kan man tycka att det låter som ett tveksamt spartips att öka upp lånen med ett par miljoner och flytta till innerstaden. Idag hade jag inte rekommenderat någon att göra det, med tanke på räntorna. Men då var pengar gratis och jag vill minnas att vi betalade runt åtta-nio tusen i månaden för vår fyrarummare på A-läge ink. föreningsavgift. Ungefär som att hyra en andrahandsetta i Jordbro. Och det var ungefär vad vi betalade för huset i dussinförorten, eftersom det huset slukade el, samfällighetsavgift och diverse annat.

Låt oss stanna vid "diverse annat". Vårt hus var i tre plan och var på runt 170 kvadrat om jag minns rätt. Vi var de första som bodde i huset och alla som har erfarenhet av att flytta in i nyproduktion vet att det sällan är helt klart, även om det är bodugligt. Vi ville liksom alla andra i kvarteret ha markiser (på tre plan), större uteplats, fondväggar, häck, fruktträd, insynsskydd mot grannarna, isolering i trädgårdsskjulet osv osv i all oändlighet. Jag är nästan tacksam att jag hade noll koll på min ekonomi under de här åren för det var ett veritabelt slukhål. Allt vårt sparutrymme gick ner i fastigheten.

Klipp till: Gammal lägenhet i Stockholms innerstad. I dussinförorten köpte vi Ikea-rekvisita för att fylla alla ytor. I stan fick vi genomgå ett minimalistiskt stålbad. Mer än hälften av våra möbler och prylar rök i samband med flytten. Likaså en bil. Det blev kontantflöde in snarare än kontantflöde ut. Dessutom var det otroligt skönt att slippa städa och ta hand om de stora ytorna med tillhörande grejer.

Vidare kapade vi för all framtid alla utgifter relaterade till fastighetsförbättring- och skötsel (det finns en gräns för hur mycket du kan lägga på en tre kvadratmeter stor terrass). Jag upplevde att vi genom att flytta från hus till lägenhet sparade runt fem-sjutusen per månad, särskilt under vinterhalvåret. Den avyttrade bilen sparade oss ytterligare någon tusenlapp. 

Ytterligare en stor budgetpost var resande som nog motsvarade hundra tusen per år eller åtta tusen per månad. Nu reste vi ju litegrand ändå - ensamresor med ett barn i taget, inrikesresor, en tripp till Köpenhamn - men säg att vi sparade sex tusen i månaden på att drastiskt dra ner på detta slentrianchartrande.

Enbart boendeförändringen och resminskningen motsvarar alltså ett månadsspar på runt tolv tusen per månad. Lägg till mina beteendeförändringar kring konsumtion och vi är uppe i runt 20 000 kronor. Tjugotusen i en indexfond i tio år blir runt 3,5 miljoner, vilket är mitt FI-mål (jag är inte där än). 

Det otippade var att mitt liv bara blev bättre efter ovan förändringar. Jag älskade vår nya boendesituation som dessutom öppnade upp för billiga men härliga helgaktiviteter som Djurgårdshäng och gratismuséer i större utsträckning än tidigare då vi var tvugna att böka runt med bil och parkering för att komma till skott. Livet i dussinförorten var i många hänseenden bara en sorts förvaring i väntan på liv. 

Jag upptäckte att det var kul att hitta mina egna menyer och triggades av att ta med lunchlåda eftersom jag såg den sparade kronan (då: runt 80 kr/dag) som en graf mot frihet (1 600 kronor i månaden i tio år = 280 000 kr). Detsamma såg jag med allt, allt. Begagnat istället för nytt till barnen: ticktick. Skala ner användningen av dyra krämer: ticktick. 

Jag skapade mig en bekväm livsbas av kostnadseffektiva lösningar. Sparandet löpte, efter en omställningsperiod, på i bakgrunden som ett antivirusprogram på datorn. Jag tänkte inte ens på att pengarna fanns där och trattades in i min ISK varje månad. Jag upplevde noll lidande men max tillfredsställelse. För det är roligare att utmana sin kreativitet än att köpa lösningar.  

Men lyss: Jag behöll vissa saker. Jag föredrar Chanelparfym. Jag gillar yasuragi och skaffade ett rätt dyrt klippkort. Men det var livskvalitet varje gång jag tog mig dit. Jag älskar film och vill helst se den på bio varför ett medelmsskap i Stockholms Filmfestival köps varje år och därtill biljettkostnaden under pågående festival. Jag köper kvalitet när jag är tvungen att skaffa nytt (exempelvis skor och stövlar jag vet att mina fötter gillar), men kör därefter helt slut på dem. Vilket är en utmaning om man tar hand om kvalitetsskor, eftersom de då håller hur länge som helst.

Så svaret på frågan är: Det är inga problem att ha guldkant på tillvaron så länge man slaktat drakarna. Du har fett med para och några utsvävningar här och där gör egentligen ingen skillnad. Tvärt om, egentligen: Om du guldkantar dig i lagom dos håller du välbefinnande och motivation på bra nivå. 

Vi går på restaurang ibland. Typ en gång per år och då går vi på Riche eller Sturehof, för att till fullo få restaurangupplevelsen. Visst hade vi kommit lite billigare undan om vi då gått på en kvarterskrog, men det hade inte varit Riche. 

Framför allt måste man påminna sig att det räcker med tre-fyra take-aways av thai för att landa på samma prislapp som en episk kväll på Sturehof, som barnen kommer att minnas för alltid. Och eftersom vi aldrig tar take-away är det hela en icke-fråga. 

Det gäller helt enkelt att identifiera vad som är viktigt för just dig. När du väl gjort det kan du skrota resten och låta denna rest bygga framtida frihet. Själva frihetsbygget i sig leder till omedelbara positiva följdverkningar på din livskvalitet. Du kommer ganska omgående att sova bättre på natten när du känner att du anpassat din utgiftsmassa till att kunna hantera en annan inkomst. Det vill säga: Du skulle klara dig även om du blev sjuk, föräldraledig eller förlorade ditt jobb.

Du kommer, så snart du börjat bygga lite stash, att känna en lättnad i att kunna parera en kris. En av tre svenskar skulle inte klara av en oförutsedd utgift på 30 000 kronor. Och denna siffra är från 2022, gissningsvis är det ännu knepigare för folk idag. 

Man glömmer ofta att ekonomi är en del av välmåendet. Vi är [framförallt i Sverige] väldigt pigga på att prata träning och diverse kostdoktriner. Men ekonomi är tabu och dessutom tråkigt. Ändå är det en stor källa till relationstrubbel och allmänt dåligt mående. Så här skriver Per-Olof Östergren, professor i socialmedicin vid Lunds universitet, i ovan länkade studie:

Personer som har svårt att betala sina löpande räkningar och saknar besparingar har en fördubblad risk över en 10-årsperiod att utveckla nedsatt psykisk hälsa.

Att leva ett sparsamt liv leder ofta även till ett antal andra positiva följdverkningar för hälsan. Du rör dig mer om du börjar gå, cykla eller åka kommunalt på grund av avyttrad bil. Du äter bättre om du lagar hemma istället för att gå på restaurang. Ett hem med färre prylar ger [åtminstone mig] större sinnesfrid och jag slipper lägga tid och energi på att gulla med dem. 

Därför blir jag ofta konfunderad när folk lägger huvet på sned och frågar om jag inte saknar guldkanten. För mig är ovan guldkant. Men kom ihåg: Slakta drakarna, gör en detox och addera sen en noga utvald guldkant.

Mvh
FruEfficientBadass

P.s. Jag minns att vi tangerat det här ämnet tidigare och ett tips är att läsa kommentarerna, det är inspirerande läsning. D.s.

Spartips glasögon

Veckan ägnas som du ser åt ålderstunga kategorier - grått hår och glasögon. En läsare bad om tips på billiga progressiva glas. Skam att sägandes har jag ingen erfarenhet av progressiva glas. Jag vet knappt vad det är. Är det när man behöver hjälp att se både på långt och kort håll? 

Jag blev närsynt i tonåren och när det var som värst kunde jag inte räkna handens fingrar på armlängds avstånd. Jag tror att jag låg på -5,25 på ena ögat och något bättre på andra. 

Vid 20 sponsrade min farmor en Lasikoperation vilket jag är evigt tacksam för. Det förändrade mitt liv, jag skojar inte. Det är otäckt att vara halvblind utan glasögon. Föreställ dig att du tagit ur linserna och gått och lagt dig och sen går brandlarmet mitt i natten. Har du då inte lagt glasögon bredvid dig på nattduksbordet kan du bara glömma att du tar dig ut i tid, jag hade garanterat snubblat in i en garderob och dött rökdöden.

För att inte tala om ett scenario då du på grund av ögoninfektion tvingats gå på krogen utan linser (eller glasögon eftersom jag är fåfäng) för att nästa morgon vakna bredvid en riktig rugguggla. 

Ingreppet var emellertid allt annat än trevligt. Det var otrevligt. Lasik hade precis kommit till Sverige och antalet utövare var få. Memira hade ännu inte gjort sitt segertåg över landet och jag gjorde min operation i en källare på Bryggargatan. 

Receptionen bemannades av två tonåringar i vita rockar och på våningen under huserade en - förhoppningsvis - ögonläkare (möjligen slaktare) från något land i öst. Han talade i vilket fall varken svenska eller engelska och vår kommunikation skedde medelst kroppsspråk. Han var rätt brysk också och jag fick inget skydd över ansiktet. 

Nedan följer ett parti jag känner att jag behöver triggervarna för. Om du tycker att ögonen är känsliga kan du hoppa ner till partiet som inleds med fet röd text.

Varför ska man han skydd för ansiktet när man genomför en ögonoperation av Lasiktyp undrar kanske du? För att man inleder operationen med att skära upp en tunn skiva ur ögat och lyfta upp den för att därefter skjuta laser in i det oskyddade ögat. Jag vet inte hur stor erfarenhet du har av att skära i ögon, men det skvätter en del. 

I det här fallet landar skvättet på patientens panna och kinder. Det här är en inte helt behaglig upplevelse och professionella utövare, som Sophiahemmet, lägger skyddspapper på patientens ansikte för att bespara hen från upplevelsen.

Sen kommer lasern. När man bränner laser in i öga luktar det ungefär som att du bränner hår. Det är inte heller särskilt trevligt, särskilt om din ögonläkare inte informerar dig om att så kommer att ske så att du kan förbereda dig mentalt. 

Eftersom min ögonläkare (?) var såväl sur som icke-språkkunnig kom varje moment som en överraskning. När lasern går igång låter det också rätt högt och vid första ögat ryckte jag till varpå han fräste någon form av tillrättavisning.

Sen inte ett ord. Det kändes sådär. En sak att frisören säger ”sitt still” i ett känsligt klippmoment. Men att en ögonläkare tillrättavisar en när man ligger med en laser i ögat är next level. Jag var övertygad om att jag nu sabbat operationen och att jag skulle få tillbringa resten av livet med piratlapp över höger öga. 

Hade mannen haft bara en procent förståelse för det mänskliga psyket hade han kunnat säga ett par lugnande ord, om än på sitt språk. Kanske nynnat en visa, visslat, vad som helst.

Men han fortsatte bara mol tigande på öga nummer två. Därefter fick jag två transparenta plastkåpor över ögonen och en folder av tonåringarna som jag skulle läsa vid hemkomst vilket gick sådär eftersom jag inte såg något. Eller såg och såg, det var som att någon hällt olja och grus i ögonen och det var ungefär så det kändes också.

Det gick väl ett par dagar och jag fick ta av kåporna (någon hjälpte mig läsa broschyren). Jag såg grumligt ett par dagar till men sen inträffade miraklet: Jag såg perfekt. Det var, vid sidan av barnens födelse, mitt livs halleluja moment. Obeskrivligt. Väck alla optikerbesök. Behöver jag ens säga att min optiker avrådde mig från operation?

Sen dess har jag sett perfekt. Möjligen med en liten försämring de senaste tio åren så jag kanske ligger på -0,25. Men vid mitt senaste optikerbesök i Hudik fick jag betyget 5:5. Det vill säga: Min närsynthet börjar ätas upp av min långsynthet (ålderssynthet) och nu ligger jag således nära nollstrecket. 

Det var för övrigt ett otippat trevligt besök och jag vill slå ett slag för kedjan Specsavers. Inte för att jag haft någon närkontakt av tredje graden med optiker sedan ögonoperationen så jag har inte så mycket att jämföra med. Men jag kan ju inte undgå att höra om upplägget hos vissa andra. Min granne i Hudik (vars ekonomi jag försökte lyxfälla för ett par år sedan) stod med en dåres envishet fast vid sitt "abonnemang" hos Synsam. 

Jag fattar att man har ett abonnemang på mobilen, men på glasögon? "Jo men det är så bra, jag kan bara gå dit så får jag ett par nya". Ni hör ju hur skumt det låter, det är ju knappast välgörenhet de ägnar sig åt på Synsam. För som ni vet finns det inga gratisluncher och just abonnemang har dålig klang (tänk ”strumpabonnemang”)

Jag har förträngt priset för detta abonnemang, men det låg nog på runt femtusen per år. Vad får man för femtusen per år? I'll tell ya: Typ 20 par enkelslipade glasögon på Specsavers. Inklusive syntest, någon form av scanning av dina ögonbottnar och en timmes terapi med en utbildad optiker. För det var precis det jag fick på Specsavers Hudik. Jag ventilerade alla mina ångestar kring annalkande ålderssyn, torra ögon et al. 

Optikern pratade mig tålmodigt igenom mina bekymmer och gödde därefter mitt ego genom att säga att mina ögon var, och jag citerar "i toppform". Jag hade kunnat fria till karln (det är nämligen den här typen av komplimanger man har att förvänta sig efter 45).

Att tro att lågprisoptiker innebär låg kvalitet är (tror jag - rätta mig om jag har fel optikerfolk) samma sak som att anta att lågpris-indexfonder ger sämre avkastning än aktiv förvaltning. För tydlighetens skull: Specsavers är indexfonden och märksoptiken är Kuckelimucks aktiva förvaltning. 

Vad skaffade jag för glasögon efter min terapeutiska konsultation? Jag tog ett par vanliga och ett par slipade solglasögon. För även om jag hade på snudd på "perfekt syn" dras jag med ett problem efter ögonoperationen: Sämre mörkerseende. När jag möter trafik på kvällen bildar framljusen stora glorior som stör mig jättemycket. Glasögonen tar udden av detta. 

Dessutom känner jag mig som Tom Cruise när jag har på mig mina pilotglasögon. Jag vill minnas att jag betalade under tusenlappen för nedan (och då ingick synundersökning). Däremot försökte de sälja på mig försäkring och någon form av antirep-behandling som jag tackade nej till. Kanske är det där pengarna görs? I så fall är mitt frugala tips: Avstå alla extras.


Ledsen att inte ha bemött läsarens frågor om progressiva glas men detta var vad jag hade att säga om optik. Men jag är övertygad om att kommentatorsfältet har råd. 

Mvh
FruEfficientBadass