Hur tänka kring "sejfande"?

Det kom ett mail från Kjell A. Jag stod i rubrikvalet mellan "safande"/ "sejfande" och "försiktighetsnivå" och valde det mellersta, även om det inte är optimalt. Ni fattar vad jag menar. Jag måste säga att jag tyckte att det var svårt med nedan. Jag menar, sparande och börs är så mycket psykologi och det är ofta hjärnan som fäller en. 

Rent rationellt skulle jag ju säga åt Kjell att av 15' sparade per månad sätta av åtminstone 10' i  indexfonder och lägga max 5' i buffertspar (jag menar, hen kommer inte att likvidera indexfonderna på pensionsdagen utan merparten av investeringarna kommer att ha många fina år på sig att götta till sig).

Men Kjell ska ju också kunna sova gott om natten. Om Kjell inte sover gott om natten och ligger och våndas över de dippar som kommer att inträffa under de fem åren som föregår hens pension, är det ju inte så mycket lönt eftersom:

a) Livet ska vara kul och härligt, inte präglas av dålig nattsömn och...

b) ...risken är då överhängande att Kjell gör något dumt, som att sälja av i nedgång.

Så här skriver hun:

"Hej!

Tack för all inspiration? Jag fick Sparboken i julklapp o har lusläst! SÅ kul skrivet !!
Vill gärna höra hur Du ser på detta: Är gift, har vuxna barn (tre st - varav yngsta 18 år bor hemma). Vi har ett hus med lån på 1,1 miljoner som vi ej amorterar på just nu. Arbetar heltid på ett trivsamt arbete med en "svår chef". Underbara arbetskamrater! (FruEB kommenar: Jag vill veta mer om "svår chef!")

Har nu ett månatligt sparande på 7000 kr/mån. Tänkte försöka öka till 10-15 000. Jag har 330 000 kr. Har pengarna på Avanza, indexfonder med låg avgift.  Under förra o detta året har jag (o de flesta) sett hur pengarna sjunkit ihop...Målet är att gå FIRE om 5 år. Har 20 000 i buffert på (Collector med 3,8%).

Funderar på om jag ska "safa" och spara på vanligt bankkonto...
Vet inte om nerverna tål börsens upp o nersvängningar med min snäva tidshorisont.

MVH Kjell Alinge"

Guldkant på tillvaron

Ett av läsarönskemålen var att få läsa om hur man kan få den berömda "guldkanten på tillvaron" trots att man strävar mot större ekonomisk slack och frihet. Detta talades det en del om i Choose FI avsnitt 444: Spending for Happiness. Det var inga nya tankar som presenterades men väl värda att lyfta igen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: You can afford anything, but not everything (#PaulaPant)


Jag tror att det är här folk går bort sig. Jag kan exemplifiera med mig själv pre 2015. För mig var guldkant synonymt med allt. Det innebar stort boende, två bilar, minst två utlandsresor per år helst tre, utelunch varje dag och därtill ett par-tre restaurangbesök kvällstid med familjen. Ansiktsbehandlingar, fotvård, personal shopping, spa, lyxiga hygienartiklar inklusive pumptvål för 230 kronor flaskan, nya gadgets av olika slag, städhjälp, färdiga matkassar, ny inredning, allt detta var det ackumulerade paketet som stavades guldkant. 

Vad som hände i maj 2015 när jag slogs av blixten och började läsa MMM var att jag kopplade på min hjärna och började fundera på vad som verkligen var viktigt för mig. Det finns en effektiv metod för detta och det är Finansiell Detox (eller "slaktår" som jag kallar det i Sparboken). Det vill säga att du under en period, säg ett år, slutar konsumera allt. Förutom mat och medicin. Närhelst du stöter på problem, som exempelvis "Mitt hår börjar bli långt och risigt" utmanar du dig att hitta en frugal lösning på problemet. I mitt fall: Köpa en frisörsax och YouTuba mig till att klippa mitt eget hår. Okej, där köpte jag ju något, men ni fattar den övergripande idén. 

Är färdiga matkassar en livsnödvändighet? Kanske för vissa, men inte för mig. Jag började istället googla billiga recept och satte samman veckomenyer och plötsligt hade vi skurit våra matkostnader med flera tusen i månaden. Men resten rök i princip helt. Ni anar inte hur länge man kan leva på en välmatchad basgarderob. En kashmirtröja håller i tio år om man tar hand om den och vem vill köpa akryl från fast fashion när det hänger en marinblå och grå kasmirtröja i garderoben? Bara vettvillingar.

Var ansiktsbehandling, fotvård och massage livsviktiga för mig? Njä, men jag älskar medicinskt fotvård (tänk: skalpell) och efter ett par års avhållsamhet återinförde jag två fotvårdsbesök om året. Till vilka jag använde friskvårdsbidraget. 

På ovan skala-löken-aktiviteter sparade jag i runda slängar åtta tusen i månaden, vilket är rätt stora pengar. Men den stora besparingen var en annan. Det var valet av boende. 

Nu kan man tycka att det låter som ett tveksamt spartips att öka upp lånen med ett par miljoner och flytta till innerstaden. Idag hade jag inte rekommenderat någon att göra det, med tanke på räntorna. Men då var pengar gratis och jag vill minnas att vi betalade runt åtta-nio tusen i månaden för vår fyrarummare på A-läge ink. föreningsavgift. Ungefär som att hyra en andrahandsetta i Jordbro. Och det var ungefär vad vi betalade för huset i dussinförorten, eftersom det huset slukade el, samfällighetsavgift och diverse annat.

Låt oss stanna vid "diverse annat". Vårt hus var i tre plan och var på runt 170 kvadrat om jag minns rätt. Vi var de första som bodde i huset och alla som har erfarenhet av att flytta in i nyproduktion vet att det sällan är helt klart, även om det är bodugligt. Vi ville liksom alla andra i kvarteret ha markiser (på tre plan), större uteplats, fondväggar, häck, fruktträd, insynsskydd mot grannarna, isolering i trädgårdsskjulet osv osv i all oändlighet. Jag är nästan tacksam att jag hade noll koll på min ekonomi under de här åren för det var ett veritabelt slukhål. Allt vårt sparutrymme gick ner i fastigheten.

Klipp till: Gammal lägenhet i Stockholms innerstad. I dussinförorten köpte vi Ikea-rekvisita för att fylla alla ytor. I stan fick vi genomgå ett minimalistiskt stålbad. Mer än hälften av våra möbler och prylar rök i samband med flytten. Likaså en bil. Det blev kontantflöde in snarare än kontantflöde ut. Dessutom var det otroligt skönt att slippa städa och ta hand om de stora ytorna med tillhörande grejer.

Vidare kapade vi för all framtid alla utgifter relaterade till fastighetsförbättring- och skötsel (det finns en gräns för hur mycket du kan lägga på en tre kvadratmeter stor terrass). Jag upplevde att vi genom att flytta från hus till lägenhet sparade runt fem-sjutusen per månad, särskilt under vinterhalvåret. Den avyttrade bilen sparade oss ytterligare någon tusenlapp. 

Ytterligare en stor budgetpost var resande som nog motsvarade hundra tusen per år eller åtta tusen per månad. Nu reste vi ju litegrand ändå - ensamresor med ett barn i taget, inrikesresor, en tripp till Köpenhamn - men säg att vi sparade sex tusen i månaden på att drastiskt dra ner på detta slentrianchartrande.

Enbart boendeförändringen och resminskningen motsvarar alltså ett månadsspar på runt tolv tusen per månad. Lägg till mina beteendeförändringar kring konsumtion och vi är uppe i runt 20 000 kronor. Tjugotusen i en indexfond i tio år blir runt 3,5 miljoner, vilket är mitt FI-mål (jag är inte där än). 

Det otippade var att mitt liv bara blev bättre efter ovan förändringar. Jag älskade vår nya boendesituation som dessutom öppnade upp för billiga men härliga helgaktiviteter som Djurgårdshäng och gratismuséer i större utsträckning än tidigare då vi var tvugna att böka runt med bil och parkering för att komma till skott. Livet i dussinförorten var i många hänseenden bara en sorts förvaring i väntan på liv. 

Jag upptäckte att det var kul att hitta mina egna menyer och triggades av att ta med lunchlåda eftersom jag såg den sparade kronan (då: runt 80 kr/dag) som en graf mot frihet (1 600 kronor i månaden i tio år = 280 000 kr). Detsamma såg jag med allt, allt. Begagnat istället för nytt till barnen: ticktick. Skala ner användningen av dyra krämer: ticktick. 

Jag skapade mig en bekväm livsbas av kostnadseffektiva lösningar. Sparandet löpte, efter en omställningsperiod, på i bakgrunden som ett antivirusprogram på datorn. Jag tänkte inte ens på att pengarna fanns där och trattades in i min ISK varje månad. Jag upplevde noll lidande men max tillfredsställelse. För det är roligare att utmana sin kreativitet än att köpa lösningar.  

Men lyss: Jag behöll vissa saker. Jag föredrar Chanelparfym. Jag gillar yasuragi och skaffade ett rätt dyrt klippkort. Men det var livskvalitet varje gång jag tog mig dit. Jag älskar film och vill helst se den på bio varför ett medelmsskap i Stockholms Filmfestival köps varje år och därtill biljettkostnaden under pågående festival. Jag köper kvalitet när jag är tvungen att skaffa nytt (exempelvis skor och stövlar jag vet att mina fötter gillar), men kör därefter helt slut på dem. Vilket är en utmaning om man tar hand om kvalitetsskor, eftersom de då håller hur länge som helst.

Så svaret på frågan är: Det är inga problem att ha guldkant på tillvaron så länge man slaktat drakarna. Du har fett med para och några utsvävningar här och där gör egentligen ingen skillnad. Tvärt om, egentligen: Om du guldkantar dig i lagom dos håller du välbefinnande och motivation på bra nivå. 

Vi går på restaurang ibland. Typ en gång per år och då går vi på Riche eller Sturehof, för att till fullo få restaurangupplevelsen. Visst hade vi kommit lite billigare undan om vi då gått på en kvarterskrog, men det hade inte varit Riche. 

Framför allt måste man påminna sig att det räcker med tre-fyra take-aways av thai för att landa på samma prislapp som en episk kväll på Sturehof, som barnen kommer att minnas för alltid. Och eftersom vi aldrig tar take-away är det hela en icke-fråga. 

Det gäller helt enkelt att identifiera vad som är viktigt för just dig. När du väl gjort det kan du skrota resten och låta denna rest bygga framtida frihet. Själva frihetsbygget i sig leder till omedelbara positiva följdverkningar på din livskvalitet. Du kommer ganska omgående att sova bättre på natten när du känner att du anpassat din utgiftsmassa till att kunna hantera en annan inkomst. Det vill säga: Du skulle klara dig även om du blev sjuk, föräldraledig eller förlorade ditt jobb.

Du kommer, så snart du börjat bygga lite stash, att känna en lättnad i att kunna parera en kris. En av tre svenskar skulle inte klara av en oförutsedd utgift på 30 000 kronor. Och denna siffra är från 2022, gissningsvis är det ännu knepigare för folk idag. 

Man glömmer ofta att ekonomi är en del av välmåendet. Vi är [framförallt i Sverige] väldigt pigga på att prata träning och diverse kostdoktriner. Men ekonomi är tabu och dessutom tråkigt. Ändå är det en stor källa till relationstrubbel och allmänt dåligt mående. Så här skriver Per-Olof Östergren, professor i socialmedicin vid Lunds universitet, i ovan länkade studie:

Personer som har svårt att betala sina löpande räkningar och saknar besparingar har en fördubblad risk över en 10-årsperiod att utveckla nedsatt psykisk hälsa.

Att leva ett sparsamt liv leder ofta även till ett antal andra positiva följdverkningar för hälsan. Du rör dig mer om du börjar gå, cykla eller åka kommunalt på grund av avyttrad bil. Du äter bättre om du lagar hemma istället för att gå på restaurang. Ett hem med färre prylar ger [åtminstone mig] större sinnesfrid och jag slipper lägga tid och energi på att gulla med dem. 

Därför blir jag ofta konfunderad när folk lägger huvet på sned och frågar om jag inte saknar guldkanten. För mig är ovan guldkant. Men kom ihåg: Slakta drakarna, gör en detox och addera sen en noga utvald guldkant.

Mvh
FruEfficientBadass

P.s. Jag minns att vi tangerat det här ämnet tidigare och ett tips är att läsa kommentarerna, det är inspirerande läsning. D.s.

Spartips glasögon

Veckan ägnas som du ser åt ålderstunga kategorier - grått hår och glasögon. En läsare bad om tips på billiga progressiva glas. Skam att sägandes har jag ingen erfarenhet av progressiva glas. Jag vet knappt vad det är. Är det när man behöver hjälp att se både på långt och kort håll? 

Jag blev närsynt i tonåren och när det var som värst kunde jag inte räkna handens fingrar på armlängds avstånd. Jag tror att jag låg på -5,25 på ena ögat och något bättre på andra. 

Vid 20 sponsrade min farmor en Lasikoperation vilket jag är evigt tacksam för. Det förändrade mitt liv, jag skojar inte. Det är otäckt att vara halvblind utan glasögon. Föreställ dig att du tagit ur linserna och gått och lagt dig och sen går brandlarmet mitt i natten. Har du då inte lagt glasögon bredvid dig på nattduksbordet kan du bara glömma att du tar dig ut i tid, jag hade garanterat snubblat in i en garderob och dött rökdöden.

För att inte tala om ett scenario då du på grund av ögoninfektion tvingats gå på krogen utan linser (eller glasögon eftersom jag är fåfäng) för att nästa morgon vakna bredvid en riktig rugguggla. 

Ingreppet var emellertid allt annat än trevligt. Det var otrevligt. Lasik hade precis kommit till Sverige och antalet utövare var få. Memira hade ännu inte gjort sitt segertåg över landet och jag gjorde min operation i en källare på Bryggargatan. 

Receptionen bemannades av två tonåringar i vita rockar och på våningen under huserade en - förhoppningsvis - ögonläkare (möjligen slaktare) från något land i öst. Han talade i vilket fall varken svenska eller engelska och vår kommunikation skedde medelst kroppsspråk. Han var rätt brysk också och jag fick inget skydd över ansiktet. 

Nedan följer ett parti jag känner att jag behöver triggervarna för. Om du tycker att ögonen är känsliga kan du hoppa ner till partiet som inleds med fet röd text.

Varför ska man han skydd för ansiktet när man genomför en ögonoperation av Lasiktyp undrar kanske du? För att man inleder operationen med att skära upp en tunn skiva ur ögat och lyfta upp den för att därefter skjuta laser in i det oskyddade ögat. Jag vet inte hur stor erfarenhet du har av att skära i ögon, men det skvätter en del. 

I det här fallet landar skvättet på patientens panna och kinder. Det här är en inte helt behaglig upplevelse och professionella utövare, som Sophiahemmet, lägger skyddspapper på patientens ansikte för att bespara hen från upplevelsen.

Sen kommer lasern. När man bränner laser in i öga luktar det ungefär som att du bränner hår. Det är inte heller särskilt trevligt, särskilt om din ögonläkare inte informerar dig om att så kommer att ske så att du kan förbereda dig mentalt. 

Eftersom min ögonläkare (?) var såväl sur som icke-språkkunnig kom varje moment som en överraskning. När lasern går igång låter det också rätt högt och vid första ögat ryckte jag till varpå han fräste någon form av tillrättavisning.

Sen inte ett ord. Det kändes sådär. En sak att frisören säger ”sitt still” i ett känsligt klippmoment. Men att en ögonläkare tillrättavisar en när man ligger med en laser i ögat är next level. Jag var övertygad om att jag nu sabbat operationen och att jag skulle få tillbringa resten av livet med piratlapp över höger öga. 

Hade mannen haft bara en procent förståelse för det mänskliga psyket hade han kunnat säga ett par lugnande ord, om än på sitt språk. Kanske nynnat en visa, visslat, vad som helst.

Men han fortsatte bara mol tigande på öga nummer två. Därefter fick jag två transparenta plastkåpor över ögonen och en folder av tonåringarna som jag skulle läsa vid hemkomst vilket gick sådär eftersom jag inte såg något. Eller såg och såg, det var som att någon hällt olja och grus i ögonen och det var ungefär så det kändes också.

Det gick väl ett par dagar och jag fick ta av kåporna (någon hjälpte mig läsa broschyren). Jag såg grumligt ett par dagar till men sen inträffade miraklet: Jag såg perfekt. Det var, vid sidan av barnens födelse, mitt livs halleluja moment. Obeskrivligt. Väck alla optikerbesök. Behöver jag ens säga att min optiker avrådde mig från operation?

Sen dess har jag sett perfekt. Möjligen med en liten försämring de senaste tio åren så jag kanske ligger på -0,25. Men vid mitt senaste optikerbesök i Hudik fick jag betyget 5:5. Det vill säga: Min närsynthet börjar ätas upp av min långsynthet (ålderssynthet) och nu ligger jag således nära nollstrecket. 

Det var för övrigt ett otippat trevligt besök och jag vill slå ett slag för kedjan Specsavers. Inte för att jag haft någon närkontakt av tredje graden med optiker sedan ögonoperationen så jag har inte så mycket att jämföra med. Men jag kan ju inte undgå att höra om upplägget hos vissa andra. Min granne i Hudik (vars ekonomi jag försökte lyxfälla för ett par år sedan) stod med en dåres envishet fast vid sitt "abonnemang" hos Synsam. 

Jag fattar att man har ett abonnemang på mobilen, men på glasögon? "Jo men det är så bra, jag kan bara gå dit så får jag ett par nya". Ni hör ju hur skumt det låter, det är ju knappast välgörenhet de ägnar sig åt på Synsam. För som ni vet finns det inga gratisluncher och just abonnemang har dålig klang (tänk ”strumpabonnemang”)

Jag har förträngt priset för detta abonnemang, men det låg nog på runt femtusen per år. Vad får man för femtusen per år? I'll tell ya: Typ 20 par enkelslipade glasögon på Specsavers. Inklusive syntest, någon form av scanning av dina ögonbottnar och en timmes terapi med en utbildad optiker. För det var precis det jag fick på Specsavers Hudik. Jag ventilerade alla mina ångestar kring annalkande ålderssyn, torra ögon et al. 

Optikern pratade mig tålmodigt igenom mina bekymmer och gödde därefter mitt ego genom att säga att mina ögon var, och jag citerar "i toppform". Jag hade kunnat fria till karln (det är nämligen den här typen av komplimanger man har att förvänta sig efter 45).

Att tro att lågprisoptiker innebär låg kvalitet är (tror jag - rätta mig om jag har fel optikerfolk) samma sak som att anta att lågpris-indexfonder ger sämre avkastning än aktiv förvaltning. För tydlighetens skull: Specsavers är indexfonden och märksoptiken är Kuckelimucks aktiva förvaltning. 

Vad skaffade jag för glasögon efter min terapeutiska konsultation? Jag tog ett par vanliga och ett par slipade solglasögon. För även om jag hade på snudd på "perfekt syn" dras jag med ett problem efter ögonoperationen: Sämre mörkerseende. När jag möter trafik på kvällen bildar framljusen stora glorior som stör mig jättemycket. Glasögonen tar udden av detta. 

Dessutom känner jag mig som Tom Cruise när jag har på mig mina pilotglasögon. Jag vill minnas att jag betalade under tusenlappen för nedan (och då ingick synundersökning). Däremot försökte de sälja på mig försäkring och någon form av antirep-behandling som jag tackade nej till. Kanske är det där pengarna görs? I så fall är mitt frugala tips: Avstå alla extras.


Ledsen att inte ha bemött läsarens frågor om progressiva glas men detta var vad jag hade att säga om optik. Men jag är övertygad om att kommentatorsfältet har råd. 

Mvh
FruEfficientBadass

Frugal wins färga håret själv

Som uppmärksamma läsare noterat genom åren färgar jag mitt hår själv. Alternativet hade varit att låta någon annan färga det för 20 gånger pengen vilket är 20 gånger för mycket. Ibland stöter jag på dygdemönster som föreslår att jag ska sluta färga mitt hår men de förstår inte problematiken. Om jag slutar färga mitt hår kommer jag att addera 20 år till min ålder vilket är 20 år för mycket. 

Det är oklart hur mycket gråa hår jag har, men min gissning är att det ligger inom spannet 60-80 procent vilket, som du säkert förstår, är 50-70 procent för mycket. Jag hade kunnat leva med lite grå strimmor i det råttfärgade, men allt >50 går bort. 

Grått hår ligger i familjen och därtill kommer de i ung ålder. Jag vill minnas att min farmor började få grå hår redan i 25-årsåldern och detsamma var det för mig. Jag minns det väl, det första grå håret. Jag var nyss hemkommen från bröllopsresa och stod i hissen på väg upp till mitt dåvarande kontor. 

Hissen hade en stor spegel och därtill gott om naturligt ljus från stora fönster. Plötsligt ser jag det - ett liksom genomskinligt hårstrå som sticker rakt ut från tinningen. Jag begrundar hårstråt och ber min kvinnliga kollega, som också står i hissen, om en second opinion.

Hon säger då att "det där är bara ett pigmentfritt hårstrå, oroa dig inte". Jag drar en lättnadens suck och det är först i korridoren på väg ner mot kaffemaskinen insikten slår mig: Grått hår är hår som saknar pigment. Det är det som definierar ett grått hår. Damn.

Sen har det taktat på. I vilken takt vet jag inte eftersom jag färgar vid ungefär 1,5 cm utväxt. Det betyder att jag färgar ungefär var sjätte vecka eller åtta gånger per år. 

Att färga hos frisör i Hudik kostar runt två tusen och uppåt, jag skojar inte. Något har gått fel i tillgång/efterfrågan-mekanismen på frisörfronten däruppe. 

I Stockholm kan du få en färgning för runt tusingen. Jag har inte jättebra koll på prisbilden men i Fältans mindre pretentiösa salong Max kostar det 1 490 kronor. Jag antar att the sky is the limit här, du kan nog med lätthet hitta salonger i Stockholm som tar mer än Hudik.

Om jag skulle färga i samma utsträckning på salong skulle jag alltså behöva betala i runda slängar 12 000 kronor per år. Motsvarande siffra om jag köper eget och fixar i badrummet blir någonstans kring 600 kronor. Diffen, lagd i en indexfond i 30 år, blir nästan ofattbara 1,2 miljoner. Varför 30 år? För att jag räknar med att läggas in på demensboende vid 80 och då kommer ingen orka färga mitt hår. Inte bryr jag mig då heller. Frågan är vad jag ska med 1,2 miljoner när jag blir dement, kom gärna med förslag i kommentatorsfältet.


Jag använder lite olika märken och nyanser. Mest använder jag Garnier Nutrisse, den liggande damen nederst (76 kr om jag ser rätt med mina åldersskumma ögon). På somrarna händer det att jag väljer en ljusare nyans, alternativt gör jag några tunna slingor för att boosta sommarlooken. Jag försöker att bara färga själva utväxten så att håret inte blir för slitet. 

Det krävs emellertid en investering innan du kör igång. Du behöver en slabbedabbtröja. En tröja du kan ha på dig medan du färgar ditt hår för att skydda eventuellt linne och/eller underkläder. Såvida du inte vill gå omkring naken hemma, som en galen människa. Min ser ut som nedan:


Man kan tro att den tillhör en fransk Hannibal Lector, men den är min, fyndad på loppis för några tior. Sen vill jag slå ett slag för frisrösaxen så att du med axellångt hår i icke-frisyr kan passa på att klippa topparna i samband med färgningen och på så vis addera ytterligare någon mille till ISK:en.

Min är från Tweezerman och kostar runt 400 kronor, vilket du sparar in på gissningsvis en klippning. Fördelen med att fixa sitt eget hår är att det går snabbt. När jag väl tagit beslut går det på 45 minuter från a till ö. Om jag bara ska klippa går det på två minuter.

Hur klipper man sitt eget hår? Konsultera YouTube. Jag har inte kontrollkollat dessa filmer, men se här, här eller här för inspiration. Att döma av tumnaglarna är det den sista videon som närmast liknar min metod. Jag delar håret i mittbena och fäster det i två tighta råttsvansar precis bakom öronen. Sen drar jag ut en svans mellan pek- och långfinger så att det blir som en platta av hår och sen klipper jag någon centimeter. Det går på en sekund. Sen gör jag likadant på andra sidan.

När jag torkat håret och fönat det i min vanliga frisyr kollar jag i backspegeln om det sticker ut någon tåt någonstans. Det gör det i regel. Så även efter ett frisörbesök, är min erfarenhet. Då efterklipper jag, tjopp tjopp. 

Nuförtiden får jag också hjälp av 15-åringen som är skicklig på dylikt. Då kammar jag håret bak på ryggen och så klipper hon rakt av. Nu går hon dessutom frisörprogrammet på gymnasiet så om ett par-tre år kommer jag att få en riktig salongsupplevelse, inklusive obekvämt småprat och försök att sälja på mig dyra hårprodukter. Man säger att det kostar två miljoner att föda upp ett barn. Det här blir lite av Return On Investment. 

Ja, så mycket mer att säga i frågan har jag inte. Färgar du ditt hår?

Mvh
FruEfficientBadass

Återgång till arbetslivet - skillnad nu och då

”Berätta om återgången till arbetslivet, skillnad nu och då?”. Så lät önskemålet kring ämne från en kommentator i "Önskeinläggs-inlägget". Jag har ju tangerat ämnet i ett tidigare inlägg, men eftersom jag nu närmar mig årsdagen kan jag brodera ut lite mer.

Om jag ska sammanfatta det i en mening kan jag säga att det inte rör sig så mycket om att arbetslivet förändrats, utan att jag valde en annan typ av jobb. På vilket sätt var detta en framgångsfaktor?

1. Jag valde ett jobb på landsorten, ej i Stockholm. Detta gör stor skillnad för stressnivå och fladder. Med ”fladder” menar jag det stockholmssyndrom som gör att företrädesvis tjänstemän tar jobbet på blodigt allvar vilket resulterar i onödiga arbetsplatskonflikter, rödflammande chefer som kräver krismöten i tid och otid samt diverse backstabbing. Jag har inget av detta i min nuvarande tjänst. Däremot skrattar jag på jobbet nästan varje dag, ibland flera gånger.

2. Jag valde ett prestigelöst jobb. Jag gick från att vara marknads- och försäljningschef i ett börsnoterat, internationellt industriföretag till att bli fältsäljare i ett svenskt onoterat bolag i en oglamourös bransch. Min bransch drar inte till sig strebrar. Det gör att fladdret minskar. Jag tror till och med att det finns en graf som förklarar detta orsakssamband:


3. Jag valde ett jobb utan krav på facetime. Så länge jag når mina mål får jag inga följdfrågor på var/när/hur. Det innebär att jag någon gång ibland går in och tillbringar lördag förmiddag på jobbet för att få några surdegar ur händerna. Men det innebär också att jag någon gång har checkat ut tidigare en fredag för att vegetera i bubbelpoolen på Centralbadet. Jag har inget emot att jobba mycket och intensivt i perioder. Men det bygger på att jag i perioder INTE behöver jobba mycket och intensivt. Det jag tycker är helt själadödande däremot, är uttalade eller outtalade krav på att sitta av tid i ett kontorslandskap, oavsett om det finns saker att göra eller inte. 

4. Jag har ett jobb med stor variation. Ingen dag är den andra lik. Jag får utlopp för mitt sociala behov i kundkontakt med folk på alla nivåer inom regionens företag. Jag får också se unika och stundtals spännande miljöer ute hos kund. Så sent som för en vecka sedan var jag på en anläggning med högsta säkerhetsklassning där jag fick se stora coola maskiner manövrerade av Riktiga Män i varselkläder och skit under naglarna.

5. Jag har trevliga och hjälpsamma kollegor. Se punkt 1.

6. Jag har en bra chef. Se punkt 1.

7. Jag har bra lön. Jag vet inte hur det gått till, men jag ligger på en lön som i min värld är 10 lakan för hög för det jobb jag gör. Och jag tror inte att det beror på att företaget vid min anställning gjorde [den korrekta] bedömningen att jag var en fixstjärna. Utan det är där lönerna för den här tjänsten ligger. Så antingen har jag under åren i ekorrhjulet bara blåst mig själv genom att tro att en chefstjänst genererar väsentligt högre lön. Eller så har lönerna ökat markant under de år jag inte jobbade. Oavsett vilket tackar jag och tar emot.

Så summerat. Jag är rimligt nöjd över att jobba. Trots att jag inte hinner gå hemma på gården och skrota. Jag är glad över skrotåren och jag kommer inte att jobba fram till ordinarie pension, rest assured. Men som jag tidigare missionerat: Det är bra mycket roligare att jobba när man har ett rejält stash på banken. 

Måste jag jobba för att klara av min Flamingo-FI? I själva begreppet Flamingo-FI ligger ju att man helt eller delvis jobbar i perioder så svaret är ja, särskilt om jag vill göra extravaganta saker som att ibland ta ett glas rosé på Negresco. 

Tanken den här rundan var ju att jag skulle jobba tills det lugnat ner sig på världshaven kring vuxensaker som inflation, höga räntor etc. Och dessa saker har ju inte löst sig sist jag kollade, vi måste tydligen ta en ekonomisk smäll ink. ökad arbetslöshet först om jag förstått saken rätt. Rätt tajming för uppsägning blir således tidigast om 1,5-2 år. 

Det enda jag vet är att det just nu sitter som en smäck att få in en heltidslön och jag kommer nog att känna så under ett bra tag framöver. Särskilt eftersom barnen för tillfället kostar skjortan och halva ärmen. Vi bekostar ju äldsta barnets hyra samt bidrar till övriga omkostnader under studierna. Detta kommer att pågå i nästan två år till, eftersom den folkhögskoleutbildning han valt ger studielån först ett halvår efter att han fyllt 20. 

Flytten till Stockholm var också ett slukhål av utgifter. En vägg var tvungen att byggas, loftsängarna bytas mot golvsängar, mannen vill ha ny tv (orkar inte gå in på det men jag är beredd att hålla med då samtliga inblandade riskerar stroke varje gång vi försöker göra något avancerat med åbäket, som att streama), barnen blev i ett mammasvagt ögonblick lovade en rejäl hacka till nya kläder inför skolstarten och minstingen fick gå till frisör för "lager" vad nu det betyder men det inbegriper inte klippning med min hobbysax i badrummet. 

Den ljuvligt kostnadsfria kulturskolan i Hudik byts mot privatlektioner eftersom Stockholm har eonlånga köer och därtill den dåliga smaken att förlägga musikundervisningen till kransförorterna vilket inte är ett alternativ med ett barn som knappt hittar till närmaste T-banestation.

Det formligen rinner stålars ur min privatekonomi just nu och räntorna...nej, jag vill inte ens prata om det, det är för jobbigt. Dessutom orkar jag inte med förnumstiga kommentarer från er som lyckats hacka boende på liten ort och saknar lån. Vi har lån, ok? STORA lån. Vilket fram tills helt nyligen var en icke-fråga, men nu har det blivit en fråga. 

Så summerat: Arbetslivet har nog inte förändrats, men mitt val av arbetsplats/ort samt min egen inställning till jobb har förändrats. Familjen vill gärna se att jag omallokerar till Stockholm men det sitter långt inne att släppa den här gobiten. Det känns som att jag hittat en glipa i systemet. De får kicka ut mig helt enkelt.

Mvh
FruEfficientBadass

Västkustveckan

Det kom ju några önskemål om att redogöra för västkustveckan i kommentatorsfältet till "Önskeinlägg". Någon refererade till en "reseguide" som verkade ha utlovats. Inte av mig i alla fall, för min västkustvecka var allt annat än heltäckande. Men jag kan ju ta tillfället i akt att visa lite bilder. För fint är det, måste tillstås, även om jag som Stockholmare föredrar de lite grönare kobbarna på östsidan (GBG shitstorm coming up).

Utsikt från huset

Vi hyrde ett hus i Stockevik tillsammans med min svägerska med familj. Det var lite lustigt, för min svägerska - trots att hon är västkustare - hade tagit fel på ort så bara någon timme innan incheck trodde vi alla att vi skulle till Stockevik på Orust. Men det var alltså Stockevik mellan Fiskebäckskil och...andra ställen. 

Dagen vi kom dit visade sig västkusten från sin bästa sida. Glittrande vatten, goa gôbbar, krabbor och maneter (hua). Huset var fantastiskt. En stor vit villa med gott om utrymme för oss nio. Själv sov jag i en utbyggnation med ateljétak, säkert fem meter i höjd. Två rymliga badrum, varav det ena var nere i källaren men där spökade det enligt 15-åringen, som gråtande ringde mig vid dusch och krävde eskort upp (hur ska de klara sig i livet barna?).

Enligt väderprognosen skulle det vara fint i två dagar och därefter regn varför vi ägnade de första dagarna åt bad. Naturligtvis Lysekil med dopp från klippor men också i Stockevik. En tidig morgon cyklade jag ner till Fiskebäckskil och chillade med överklassen som hasade runt parvis i vita morgonrockar längs med strandpromenaden.

Inte mitt barn tyvärr, de dyker inte sådär.

Sen gick vi mycket i närområdet. Naturen är överjordiskt vacker och promenadslingorna väl ingådda (ord?). En favorittur var upp för en närliggande kulle och ner i en vik där vi hittade allsköns vattendjur till småkusinernas förtjusning. 

Jag tog också en dygnslång tur till min vän Blottaren i Dalsland. Nedan exponerar hon sig för en stackars man som hamnat på avvägar. Vi spelade 20-frågor-i-bastun, badade näck och fick egenskjuten älg i den möraste bourgignon jag någonsin ätit.

Jag fick också en guidad rundtur i området inklusive Dalslands konstmuseum och ingenjörshistoria i en avancerad akvedukt. Ni kanske tror att jag driver med er nu, men det var en snudd på livsomvälvande upplevelse. Akvedukten i Håverud alltså. 

Jag besökte också köpcentret i Mellerud, men det var lite läskigt. Folk dekorerade sina cowboyhattar med hajtänder och jag svär att jag såg en banjo i baksätet på en Cheva på Coops parkering. (Hoppas nu inte att jag har läsare i Mellerud).

Övrig tid la vi på att besöka sevärdheter som Ikea i Uddevalla samt en stor mängd loppisar. Resan sammanföll med att äldsta barnet precis fått erbjudande om bostad, så fokus var på att hitta lämplig säng inför e-order samt diverse köksrekvisita. 

Skotterud är tydligen nya Sultan.

Jag har säkert berättat att jag under consumer sucker years hängde på Ikea så gott som varje månad, kanske flera gånger faktiskt. Jag älskade Ikea. Nu avskyr jag Ikea. Jag får nästan kvävningskänslor där inne och hatar att de lyckas skjutsa mig igenom köpvarvet, som om vore jag en labbråtta (vad hände med genvägarna?)

Men barnen ÄLSKADE stället och då inte enbart barnavdelningen. Nej, alla soffor skulle provsittas, alla gardiner skulle kännas på. Så går det när man ägnar sig åt avhållsamhet, det blir exotiskt. Ni må tro att de skämdes när jag lekte OS vid utgången (sprang ut med händerna höjda mot skyn i en segergest). 

En annan köpupplevelse var Erikshjälpen i Uddevalla. Det var folkfest. När vi kom dit stod folk och köade. Inne var det typ 1,90 i takhöjd och sååå varmt, sååå trångt. Hemifrån-flyttaren hittade en del grejer men jag satt mest i cafét och tittade på klockan. Men jag lyckades få med mig ett par buntar linneservetter till ingen peng alls.


Vi rådfrågade också en granne om vad man kunde hitta på en regnig dag. Hon rekommenderade en sorts outlet någon timme bort. Där skulle också finnas en helt "fantastisk lekplats", och eftersom småkusinerna har mycket energi tyckte vi att det lät värt att pröva. Jag kan för mitt liv inte minnas vad stället hette, men den läsare som på Insta sa att hon hade ställe i Grundsund kan säkert fylla i luckan. Tror det låg på Orust eller Tjörn. 

Det var i alla fall ett inferno. Jag begriper inte hur folk frivilligt åker dit. Det var som en sorts miniatyr av Ullared med en massa skit och hur mycket folk som helst. Huvudattraktionen var tydligen "restaurangen" där man kunde äta billiga räkmackor. 

Restaurangen kändes mer som matsalen på ett ålderdomshem (reviderat efter kommentar) och jag drabbades av akut olust. Det gjorde övriga familjemedlemmar också, så vi lämnade rätt snabbt. Men det var fin väg till och från, man åkte färja vid flera tillfällen.

Den kanske bästa dagen så som jag minns det var när alla drog iväg på utflykt utom jag som fick huset för mig själv. Min man tog barnen på Liseberg och resten drog tillbaka till Lysekil för att besöka Havets Hus. Jag låg inomhus och läste hela dagen. 

Nu låter jag som en världsfrånvänd och asocial person men det stämmer bara delvis. Vi hade härligt umgänge under resten av tiden, stora middagar med sammanlagt fem barn, ibland gäster från Göteborg, och det gladde oss mycket att kusinerna fick så mycket tid tillsammans. Tid för vad? Att spela in TikTok-videos såklart. 

Extra dimension blev det ju av att äldsta barnet nu flyttar hemifrån, så det var lite "sista-sommaren-med-gänget"-känsla. En annan USP var att jag fick mycket tid med min svägerska och hon är alltid rolig att hänga med. Hon gav mig rejält med input till mitt nästa bokprojekt som tangerar ämnen som estetik.

Ja som ni ser har jag inte så mycket att bistå med i västkustfrågan. Jag kan absolut rekommendera det. Västkusten alltså. Man kanske inte måste hyra ett så dyrt hus som vi gjorde (jag törs inte ens skriva ut siffran) utan ta hjälp av STF för tidig bokning (de lär gå åt snabbt). Det vi gjorde bra ur frugalt perspektiv var att vi i princip bara åt hemma. Folk vaknade sent så det blev frukost och middag, på sin höjd en glass på stan. 

Veckan avslutades i Göteborg och min svärfars 80-årsdag. Se så stilig han är i sin 2nd hand-fyndade smoking.


Mvh
FruEfficientBadass

Återflytt till Stockholm

Den första augusti flyttade det äldsta barnet hemifrån. Han började konstskola i Gävle och i samband med det fick han en studentlägenhet i ett getto för vilket vi betalar premiumpris (kan någon förklara hyresrättssystemet för mig?). Det var plågsamt. Inte hyran utan frånvaron av barnet. 

Inte för att jag är en överdrivet sentimental person, utan för att det här barnet och jag var så i symbios. Vi brukade dröja oss kvar efter middagarna för att bläddra i loppisfyndade inredningsböcker från 90-talet, diskutera gylldene snitt och färgcirklar. Vi förmådde liksom följa varandras ibland tveksamma tankebanor på ett sätt som ibland möttes av huvudskakningar från övriga familjemedlemmar. 

Vi hade därtill utvecklat en egen dialekt som bara vi två pratade (tänk ”Lillebrors syskon”) vilket övriga i familjen tyckte var tröttsamt och till slut fastnade vi i dialekten utan möjlighet att ta oss ur, rätt skrämmande. Vi delade krämpor. Närhelst jag drabbades av något skumt - typ akut ont i vänster örsnibb - drabbades han av detsamma. Och nu är han borta. 

Det enda som avhåller mig från kliniska symtom är att jag ser hur lycklig han är av flytten. Han har ju genom åren plågats av diverse och stundtals varit rejält under isen. Men när vi hälsade på för några veckor sedan såg jag hur han bara lyste av livsglädje. "Jag har så mycket energi!". Inte ens den egocentriska av mödrar (och tro mig - jag ingår där) förmår att grämas över en sådan utveckling. 

Nästa slag i solar plexus var höstens upplägg som ju går ut på att vi flyttar till Stockholm. Detta skedde inför småttingarnas skolstart i mitten av augusti. Det var en diskret flytt. Barnen packade ett par väskor med kläder, jag och min man tog inte med något. 

Sen vidtog ett omfattande arbete med småttingarnas rum. Eller ska vi kalla dem utrymmen - de bor i ett avdelat sovrum. Femtonåringen ville måla influencer-rosa och ha "dubbelsäng" på sin sida väggen  (det blev en 120-säng). Fjortonåringen ville bli av med loftsängarna och måla om. Inte mitt problem, mannen får rodda. Varför får han rodda?

För att jag har katapultat mig ur vardagen genom att tillbringa måndag till torsdag på mitt gamla jobb i Hudik. Jag har valt att göra så eftersom jag gillar det här jobbet. Jag gillar det jättemycket. Jag kan inte minnas att jag gillat ett jobb så här mycket sen jag jobbade som utesäljare i konsumentvarubranschen och det var anno 2000 och jag hade svältlön. 

Nu har jag inte svältlön. Det är välbetalt, superfritt och med jättetrevliga kollegor och kunder. Min man förespråkar en flytt till samma företag i Stockholm men så här mycket vet jag: Stockholmskunderna kommer att vara rävgift. De kan inte hjälpa det, det ligger i generna. Det går en sjuka i stan som gör att man måste hetsa upp sig över småsaker och AGERA KRAFTFULLT om man inte får sin vilja igenom. Ett mail ska besvaras pronto och är man beställare pekar man med hela handen och går upp i falsett om leverantör inte presterar enligt de av kund uppsatta förväntningarna. Så är det inte i Hudik.

Men Stockholm har en uppsida. Det är helt underbart. (ser ni? Jag både kursiverar och stryker under, absolut nono enligt min lärare i organisation och ledarskap, för övrigt det enda jag lärde mig under den kursen).

För även om jag tillbringar måndag-torsdag i Hälsingland, tillbringar jag torsdag kväll till måndag morgon i Stockholm. Då lyser Stockholmssolen på mig. Jag formligen dyker ner i allt detta härliga. 

Centralbadet fredag efter jobbet. Kanske en brittfylla fredag kväll, någon är alltid - och jag säger alltid - på. Eller varför inte en Dramaten med en Loranga på Riche efteråt? Merparten av mina stockholmsvänner har en bugg som gör att de aldrig säger nej, särskilt inte till kultur i kombination med apelsinläsk.

Morgon efter - gryningsräd på Djurgården, kanske med min vän från Karlaplan (gillar att poängtera att hon bor på Karlaplan, får mig att känna mig rik), kanske med min före detta chef golden doodeln Ludvig? Vi går inte långt, men tillräckligt för att hinna avhandla Lifvet och Konsten, oavsett om jag går med jurist eller hund. 

Och nu till min senaste upptäckt: Meetup. Ett helt universum av social interaktion. Det är en app i vilken man tickar i sina intressen (allt finns - förutom kinky stuff det är en annan app) och sen dyker det upp förslag.

I skrivande stund har jag varit på en Creatives Coffee - ett caféhäng en söndag med folk som är kreativa i största allmänhet. Ett tvåtimmarsmingel från vilket jag kom helt rusig av inspiration. 

Veckan efter var jag på Söder och hängde med AI-nördar med det upplyftande temat ”WW3”. Förutom världens undergång på grund av Kina hann vi även med ämnen som Indiens ökande inflytande i oljebranchen, medborgarlön och ny digital valuta inom BRIC (jag smyggooglade BRIC). Omgiven av företrädesvis indiska forskare från KTH kände jag mig som kusinen från landet vilket stämmer ganska bra.

Jag har varit på Naboterrassen och tagit drink med allsköns människor. Jag har anmält intresse för finansträffar (även om just det segmentet verkar vara rätt trött). Och lyss: Det här händer INTE I HUDIK. Om man inte räknar "Markna'n" som sker någon gång i september och går ut på att alla i Hudiksvalls kommun tar bilen in till en fotbollsplan där man köper godis.

Åter till bygda. Första måndagen hemma själv på lantstället var inte kul. Jag rattade upp från Stockholm tidigt, efter en helg dopamindopad av upplevelser, drog några kundbesök, svängde in på kontoret och runt fem åkte jag "hem". Kan det kallas ett hem när övriga familjemedlemmar flyttat? 

2019

Det var i vilket fall en rätt vemodig upplevelse. I fyra års tid har vi bott här. I augusti för fyra år sedan var det en yster tillvaro. Vi var så förälskade i konceptet. Vi målade om, köpte loppismöbler, skaffade höns, barnen började nya skolor och jag började på journalistutbildningen. Förändringens vindar, uppbyggnation. 

Det som mötte mig den här kvällen var stagnation. Jag kommer hem, det är mol tyst. Ingen som tjattrar, lagar mat, inga som klöser, öser, färgar hår eller bygger. Bara jag. Äldsta barnet tog till och med med sig katt och krukväxter.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig - någon form av gudomlig zen - men det kändes bara sorgligt. Jag grät till och med en skvätt i luren på min förstegråterska vilket inte hör till vanligheterna (jag gråter bara till lågkvalitativ romcom). 

Jag har benat i den här känslan en smula. Det handlar om så mycket. En härlig tid i vår familj har tagit slut. För även om jag har längtat tillbaka till stan och vännerna har vi ju haft det bra här uppe. Vi har utvecklats, åt alla möjliga håll. Barnen har gått från tweenies till tonåringar/vuxna. Vi har haft gulliga höns och vår grönavågen-dröm blev verklighet. Det var ju verkligen här jag kände av flykten från ekorrhjulet (även om jag smög in i det igen på slutet). Men störst av allt tror jag är att jag under veckorna lever utan barnen. På två veckor gick jag från att vara heltidsförälder för tre till deltidsförälder till två. 

2023

Barn nummer två har aviserat att hon om prick två år ska flytta hemifrån med pojkvännen (när han, sugar daddy, gått ut gymnasiet och kan hyra den Östermalmslägenhet hon tror kommer att bli verklighet). Kvar blir minstingen. Och jag missar i nuläget 50 procent av tiden med henne (och storasyster). 

Jag pratar med dem i telefon varje dag och ibland facetajmar vi middagarna. Jag vet ju att vi normalt sett inte ses mer än någon halvtimme per dag (eftersom de mestadels jäser i sina gryt). Men det känns ändå så påtagligt - att familjelivet som vi känner det - är på väg att försvinna.

Oklart var jag ville komma med detta inlägg annat än att beklaga mig. Eller beklaga och beklaga, det tog ett par dagar och sen var det rätt gött att vara själv på torpet. Jag kan stäckkolla nya inredningsserier på Netflix och kolla städvideos på YouTube läsa skönlitteratur i den utsträckning jag önskar. 

Jag kan gå och lägga mig utan att plugga in öronproppar på grund av vissas snarkningar och/eller barns cat fights utanför mitt sovrum mitt i natten. När jag sen glider in genom dörren på Malmen torsdag kväll är jag kungen. Den roll [affärs]män spelat i flera generationer. 

Någon som jobbat distans och erfarit samma dubbla känslor som jag?

Mvh
FruEfficientBadass

Att ge ut en bok

I samband med lanseringen av Receptboken - Vego och fisk som mina barn gillar, fick jag frågan från Aktiepappa om jag skrivit om att skriva böcker (snacka om meta). Det har jag inte. Men jag har fått ett par frågor på mailen från läsare som är sugna på att ge ut. Eftersom jag är lat har jag bara refererat till Publits hemsida där det framgår hur man gör. Isch. Det är lite mer meck än vad som framgår där, varför jag nu gör ett go-to-inlägg för er som sitter med en strålande bokidé som väntar på att förlösas på Adlibris.

Det absolut enklaste sättet att ge ut en bok är att få manuset accepterat av ett förlag. Då kan du i princip lassa in ett Word-dokument och en redaktör hjälper dig att bearbeta materialet, förlaget fixar omslag och distribution och du kan bara luta dig tillbaka. Du behöver på din höjd dyka upp på lite författarevents, någon morgonsoffa (om ditt förlag lyckas muta in dig) och om du tajmar boken rätt: På bokmässan för att signera. Har jag gjort det? Jag har gjort det, i mitt tidigare liv, när jag gav ut böcker utan pseudonym. Det var så länge sen nu så det går inte att hitta dem, men låt oss säga att det inte var skönlitt.

Sen har jag ju jobbat en sväng i förlagsvärlden, på ett av de stora husen och där lärt mig ett och annat:

1. Det är jättejättesvårt att få ett manus antaget. Särskilt svåra är manus av typen "krisande-okända-människor-som-vill-dela-med-sig-av-sina-livsöden" eftersom de rasar in en masse och i princip är osäljbara, förutom till närmast sörjande.

2. Ska du bli antagen av någon av de stora krävs i princip ett redan etablerat författarskap (på annat förlag) eller kändisfaktor. Med "etablerat" menar jag att du har sålt bra. Ett skönlitterärt förlag tar in runt en debutant per halvår. Om det är ett stort förlag vill säga.

3. Fackböcker är enklare. Här kan du bli antagen om ditt ämne är tillräckligt smalt eller hett och din expertis tillräckligt stor. Jag heppar nu, men säg att om tre procent av skönlitteraturutgivningen under ett år kommer från debutanter, är motsvarande siffra på fackbokssidan 25-30 procent. 

4. Skriv inte ett färdigt manus och skicka in. Gör ett synopsis och skicka med första kapitlet. Gärna med ett följebrev där du kort beskriver dig själv och din tanke med verket. Detta räcker för att lektören/praktikanten ska kunna ta beslut om huruvida boken ska presenteras för utgivningsgruppen eller ej. Jag minns hur en av de Stora (och roliga) Förläggarna teatraliskt la händerna för ansiktet och stönade om ”dessa män, som tar tjänstledigt för att färdigställa en vikingatrilogi. GÖR det inte säger jag!”

5. Mitt tips är att vända sig till de mindre förlagen, de som får plocka smulorna som faller från de stora förlagens bord. Mina tidigare böcker är utgivna på små förlag, förutom en vars pocketutgåva kom ut på en av de stora (men då hade den först presterat i inbundet).

6. Förtjänsten för en inbunden bok låg när jag var i branschen på 15-20 kronor före skatt. Pocket 5-7 kronor. Men pocket säljer i regel fler exemplar givet prisbilden mot kund.

7. En inbunden snittbok säljer i 2 000 exemplar. Du kan själv göra matten och konstatera att du inte kommer att bli rik på att sälja böcker, såvida du inte heter Läckberg eller Guillou. 

8. En bok säljer i princip hela sin volym under första månaden. Lite tickar in under månad två och tre, men sen är det bara skvättar. Att tro att en bok ska bli en stadig inkomstström för år framåt är en chimär. 

Däremot är det fasligt KUL att skriva bok och har du redan en plattform (en blogg, ett stort Instakonto etc) har du ju möjlighet att marknadsföra boken därifrån. Därför rekommenderar jag dig att överväga egenutgivning. Det finns ett antal plattformar för så kallad "print-on-demand" men den jag använder heter Publit. Processen i korthet:



- Du skriver ett manus i InDesign. Du kan inte skicka in i Wordformat. Varför? Word skapar inte textfiler i tryckvänligt format. Det är väldigt petigt med marginaler och annat, och vill man få till det någorlunda bra ska man i InDesign importera en widget med "Publit crop marks" vad nu det betyder, men då blir det rätt.

- InDesign är rätt knepigt om man inte är van. Jag lärde mig programmet på journalistutbildningen och det är INTE intuitivt om man är van att jobba med vanliga ordbehandlingsprogram. Men kanske känner du någon som är vass? Då kan du bara skicka Wordfilen till hen så hjälper denne någon dig att "sätta" boken. 

- Textfilen laddas upp som pdf på Publit liksom omslaget. Omslaget kan du göra själv i InDesign, eller så väljer du att använda en formgivare. Jag använde en snubbe med alias hubspot_pro på Fiverr i de senaste två utgivningarna och är mycket nöjd. Du får betala någonstans i storleksordningen tusen kronor för ett färdigkorrat omslag, vilket är sjukt värt med tanke på att det ingår tre förslag och ungefär lika många revideringar. Dessutom går det snabbt - du har i regel ett första förslag inom ett dygn.

- Du kan skapa ett ISBN på Publit utan kostnad. ISBN är den streckkod som sitter baktill på boken. Det är också bokens id-märke, vilket behövs om du ska synas på ex. nätbokhandlarna. Du copy/pastar koden och infogar den på baksidan av ditt omslag.

- Sen gör du ett provtryck. Detta är viktigt, för det blir aldrig som man tänkt sig. Jag har snittat runt tio provtryck för varje bok och alltid hittar man något som inte syns digitalt. Ett stavfel, konstiga radavstånd osv.

- När du är helt nöjd trycker du "publicera". Nu kan du inte längre göra några ändringar, så tänk dig för. Du kan nu marknadsföra boken på din egen plattform och där har Publit olika koder du kan klippa in på exempelvis en hemsida eller en Insta-bio som leder kunden direkt in på din "webbshop" (som ligger hos Publit). Det är denna webbshop ni kommer till om ni i webbläge klickar på böckerna till höger om min blogg. 

- När kunder sen beställer din bok, skickas en order till Publit och de trycker den. Du kan också välja att trycka proaktivt och betala för lagerhållning hos Publit. Men det är inget jag rekommenderar, i det fall du inte med säkerhet vet att din bok kommer att bli en bästsäljare. Det är denna print-on-demand-process som gör att det tar så lång tid för dig att få hem mina böcker.

- Du kan också utöka distributionen till Adlibris/Bokus samt göra den synlig för bokhandlare runt om i landet. Då måste du registrera dig hos Bokinfo. Du får då en kod som du lägger in på Publit. Därefter visas din Publitutgivning hos näthandlarna med någon dags fördröjning. 

Om en kund kommer in i en svensk fysisk bokhandel (finns de ens längre?) och vill beställa hem din bok, kan bokhandlaren göra det via samma plattform (Bokinfo alltså). Det har faktiskt hänt att FINSKA bokhandlare har beställt hem Sparboken, så det verkar som att de jobbar från samma system, åtminstone i de svensktalande delarna.

- Det som är lite trixigt är att du inte kan kontrollera prissättningen hos nätbokhandlarna. Jag kan bara ange ett inpris på Publit. Sen är det upp till Adlibris/Bokus att bestämma vilken marginal de vill ha. Priset kan också ändras, vilket gör att det svajar väldigt i prissättningen på nätet. Det pris jag sätter för min egen webbshop ligger emellertid konstant. Jag kan också ändra detta pris, så om jag vill köra en egen bokrea kan jag under en period droppa priset och flagga för det på bloggen. 

- Via smakprov.se kan du skicka in ett läsprov som potentiella köpare kan bläddra i hos nätbokhandlarna (bokikon under omslaget). Du väljer själv hur många sidor du lägger ut.

Det är inte helt kostnadsfritt att ge ut själv. InDesign kostar knappt tre tusen för ett år. Ett provtryck kostar ink. frakt dryga hundringen. Sen är det publiceringsavgift på några hundra och Bokinfo kostar runt 700 för startavgift och publiceringsavgift. 

För Sparboken landade jag på drygt sju tusen i kostnad med allt inräknat, men då sålde jag för närmare 50 000 bara under första året. Dessa pengar ska skattas, så räkna med ungefär hälften kvar. Återigen - att ge ut böcker gör man för att det är kul, inte för att det ger så mycket pengar. Om jag slår ut vinsten på antal timmar hamnar jag gissningsvis långt under det Amazon ger i lön till sin lagerpersonal.

Som företagsform har jag valt egen firma vilket ju är stökigt eftersom jag blandar min utgivningsekonomi med min privata. Men det är en sådan banal verksamhet med så små och enkla flöden att jag hade svårt att motivera aktiebolag.

Eftersom jag har kontaktskräck med Verksamt, Skatteverket et al är detta (att tvingas ha eget) enligt min mening den största nackdelen med att ge ut böcker. Jag får stresspåslag varje gång jag får ett brev från Skatteverket och inbillar mig att jag kommer att sluta mina dagar i ett white collar prison på västkusten. 

Så på ett sätt ser jag fram emot att bli klar med bokskrivandet. Problemet är att det alltid dyker upp nya idéer. Jag har en nu. Ingen storsäljare, men jag kommer att lära mig massor på att skriva den. Jag ser det som en billig hobby och ett sätt att förkovra mig. 

Vad har du för bokprojekt i skrivbordslådan?

Mvh
FruEfficientBadass



Nasare i finansbranschen

Jag har via Choose FI hittat podden Catching Up To FI som jag kan rekommendera särskilt för dig som börjat sent i livet. Programvärdarna är mellan 57 och 65 och den förre är bara halvvägs. Bill Yount (”den förre”), berättar om hur han vid 49 upptäcker FIRE och "avskedar sin finansiella säljare" det vill säga det investeringsinstitut han och hans fru tidigare anlitat. 

Han beskriver en dyr produkt med värdelös rådgivandefunktion. Bland annat lät finansinstitutet ifråga honom sälja av alla innehav under nedgång, utan att ens föreslå att en framkomlig väg kunde vara att sitta still i båten. Man kan tycka att just det rådet är någon form av lägstanivå om man nu vill kalla sig rådgivare (och ta bra betalt för det).

Men dessvärre befolkas finansbranschen av inte så få säljande organisationer och deras snajdiga ansikten utåt. De lever på att folk i gemen har lågt finansiellt självförtroende som tror att investeringar måste skötas av en hane i slips. Min gamla maxim: Köp aldrig något som aktivt säljs på dig, för då blir du troligen blåst. 

Och som du redan vet, eftersom du läser denna blogg och troligtvis även andra inom DIY-finance-sektorn, är den enklaste och billigaste investeringsmetoden i regel den mest effektiva. Hur ofta säljs indexfonder på någon? Aldrig, vad jag vet. I regel får man leta med ljus och lykta i bankens fondutbud och de kommer inte att applådera ditt val. 

Jag har till och med hört om folk (läsare?) som blivit guilttrippade att ta bankens aktiva förvaltning "eftersom ni ju nyttjar andra av våra tjänster, som bolån". Dubbelfel: Bolånen är bankens kassako och som tack gentemot kunden anser jag det vara deras plikt att styra in hen mot vettiga investeringar. Det banken tjänar på sin fond-i-fond-slöjd är en droppe i havet mot vad de höstar in på bolåneräntor. Kan det då inte vara lite gentilt, till och med rimligt, att ge kunden bra råd? Parentes, men byt till Avanza så slipper ni jidder av det slaget.

Till saken: För några veckor sedan hörde en vän av sig och berättade att hon och mannen blivit uppringda av en av mina favoriter bland driftkuckus. Troligtvis samma aktör jag såg försöka grooma en silverräv på Diplomat för några år sedan, men det ska jag låta vara osagt. Pedagogiken lät emellertid snarlik. 

Ett telefonmöte hade bokats och säljaren skulle där tråla in min vän samt man att placera de obligatoriska miljonerna (plural) som är minimigräns för att få bli kund. Jag tänker av stämningstekniska skäl inte namnge bolaget, men ni kan säkert gissa vilket det är. 


Nåväl, jag förberedde ett frågebatteri till min vän och ni ska nu få ta del av detta samt de svar som levererades. Nedan mail från min vän någon vecka efter mötet. Säljarens svar i rött. Enjoy!

Hej,

Säljkillen på X inledde med att behandla oss som gullungar, avslutade med drygt snack och lite översitteri. Han tyckte säkert jag var en jobbig kärring som ställde frågor. Hans nonchalans för Trustpilot tog priset. Eller kanske hans avslut att han har en ny kund på 92 år. Han ringer på tisdag för att stämma av om vi hänger på tåget. Vi hänger absolut inte på tåget... Men ett intressant och lärorikt möte på 30 minuter.


1. En svensk indexfond, exempelvis Swedbank Robur Access Sverige, har de senaste fem åren avkastat 44 procent eller runt 9 procent per år. En global indexfond, exempelvis Länsförsäkringar Global Indexnära, har under samma period haft 82 procent i avkastning, eller drygt 16 procent per år. Har ni överträffat denna avkastning de senaste fem åren? Om ja, var kan vi hitta underlag som stödjer detta?

Svar: Ja det har vi, vi har givit våra kunder en oslagbar avkastning på 120%, jag mailar underlag.

FruEB kommentar: Jag fick ta del av dessa underlag och jag fattar mycket lite. Det är ett sammelsurium av tabeller, grafer och floskelfest där det närmaste avkastning är en tabell där man jämför vad jag uppfattar som deras portfölj mot MSCI World Index. Men när jag kollar på de senaste fem åren är den genomsnittliga avkastningen för finansbolaget bara 13 procent (att jämföra mot MSCI som enligt tabellen i fråga snittat 12 procent under samma period, vilket i sin tur inte stämmer med de siffror jag ser på annan sajt men strunt samma). Om bolaget i fråga verkligen snittat 24 procent i avkastning för sina svenska kunder de senaste fem åren men avstår från att nämna det i sin införsäljningsfolder måste jag säga att de är väldigt blygsamma.

2. Fonderna jag nämnde ovan har en avgift på 0,29 respektive 0,22 procent. Hur hög förvaltningsavgift har ni?

Inledningsvis en startkostnad på 0,75% plus moms som är 16%.

Men vad är er avgift löpande per år? 

1,74% i runda slängar allt kommer att stå i mailet.

Min kommentar: "I runda slängar", älskar't. Jag riktigt ser killen framför mig. Han har nu fattat att det här är en jobbig person och han drar en trött hand genom backslicken medan han sträcker sig efter ett nikotintuggummi extra strong. Enligt införsäljningsmaterialet ligger avgifterna på "i runda slängar" 2,5 procent per år så det var ju intressant att han så specifikt nämnde 1,74. Men jag är ju bara novis, jag förstår inte den sofistikerade affärsmodellen. Avgifterna är, inte helt otippat, uppdelade i ett antal undergrupper med namn som för tankarna till George Orwells författarskap. "Mottagna betalningar från tredje part: 0%. Asterisk: Företaget tar inte emot några betalningar från tredje part". Mind blowing.

3. Ni skriver i en artikel om börsåterhämtningar från 3:e april i år att:

"Börsåterhämtningar går inte som på räls: De faller ner, hoppar upp och planar ut. Men dessa kortsiktiga fartgupp förhindrar inte att aktierna stiger på lång sikt, vilket enligt [oss] är ett bra perspektiv för investerare att ha."

Det stämmer, det finns bland annat en studie av JP Morgan som visar att det ännu inte funnits en 20-årsperiod i börsernas historia som slutat på minus. Om långsiktigt aktieägande är en rekommendation från er, vad skiljer ert erbjudande från att köpa och hålla kvar vid ett par indexfonder - en svensk och en global?

Vi delegerar portföljen till [FEB kommentar: här anger han det egna företagsnamnet vilket är förvirrande, delegerar de till sig själva?] som därmed blir en synergieffekt. Vi arbetar tätt och personligt med våra kunder och har alltid möte per telefon med 3 månaders intervall som efterföljs av mail och kvartalsbokslut på innevarande investering, tätare om kund önskar. Vi är alltid tillgängliga.

Min kommentar: Notera hur skickligt säljaren väjer för frågan och genar direkt över till floskelträsk med fokus kundservice. Det här med återkoppling till kund verkar vara centralt i deras erbjudande. Jag vet också att det är sant eftersom jag har bekanta som placerat en rejäl kaka hos nämnda bolag. Mannen i familjen berättade, inte utan stolthet i röst, att deras kontaktperson en gång hört av sig och ursäktat att de missat att identifiera en nedgång (deras affärsidé är att ge kunderna extraordinär avkastning genom att gå likvidt precis innan nedgång och steppa in igen på botten...). Det lät på honom (min bekant) som att han därmed var fine med det, liksom "det var ju schysst av dem att erkänna sina misstag". 

4. SPIVA (S&P Indices versus Active) som håller koll på prestationen aktiv vs. passiv förvaltning har ju i sitt "SPIVA Scorecard" länge redovisat att de flesta aktiva förvaltare underpresterar mot index. På 20 års sikt är det färre än 10 procent av aktiva förvaltare som överträffar index. Är ni en av dem och har ni siffror som stödjer detta?

Glädjande för våra kunder är att vi tillhör de 10% som överträffar index. Mailar angående siffror.

Min kommentar: Ska jag tolka det som att de löpande sedan start, det vill säga från 1995 och framåt, alltid överträffat index? Om man nu ska lita på de siffror de presenterar i sin införsäljningsfolder - den där de jämför sig med MSCI World Index - är det tolv år de INTE överträffat detta index. 

5. Runt 70% av era omdömen på Trustpilot är enstjärninga. Bland annat skriver en kund: "Hade kanske varit intressant för mig men tycker att startavgiften är för hög. Avgiften är en procentsats på hela kapitalet. Trots att jag sagt att jag inte är intresserad ringer de väldigt ofta och frågar om jag ångrat mig. Varje gång säger de att de ska ta bort mig från systemet men så ringer de igen några månader senare för att följa upp och då har de kvar all info om mig. Tror inte det är förenligt med GDPR." Om vi inte är intresserade, kommer ni att fortsätta att kontakta oss framöver?

Vi har noterat detta, men ser inte enstjärniga bedömningar som seriösa, vem använder sig av Trustpilot?

-Vi använder oss ofta av Trustpilot, det är en bra plattform för temperatur och seriositet på företag
för oss konsumenter.


Ja men som sagt, det är inte våra kunder som hänger där och smutskastar. Våra kunder är enligt undersökningar 99% nöjda. Vi hör inte av oss och JAGAR en potentiell kund som meddelat att han inte vill inleda ett samarbete. Jag ska precis teckna ett avtal med en kund på 92 år. 

-OK, och? 

Ville förmedla att vi har kunder i alla spann eftersom du verkade osäker pga er ålder att byta förvaltare.

FEB kommentar: Fniss, älskar att min kompis lakoniskt replikerar "OK, och?". Återigen imponeras jag av företagets ödmjukhet. Som gammal marknadsförare kliar det i fingrarna. 24 procent genomsnittlig avkastning de senaste fem åren och därtill en kundnöjdhet på 99 procent. Jag vill göra banners! YouTube-filmer! Flashiga foldrar! Men den enda siffra jag hittar på företagets hemsida är en som anger "Investerare som litar på att X hanterar sina besparingar med omsorg". 

Som med den mesta kommunikationen från företaget öppnas ett kaninhål av följdfrågor. Definiera investerare. Är det en undersökning bland bolagets egna investerare? Andra finansiella instituts investerare? Eller avses kunder? På vilka marknader/i vilka länder? Tidpunkt för undersökningen och vem genomförde den? Undersökt population och bortfall? Att jämföra mot vilka andra bolag och på vilka marknader? Aaaargh jag biter snart ner mina naglar. 

Jag inser att det är att sparka in öppna dörrar att snacka ner ett företag av den här sorten. Men på samma sätt som Calle i podden Sparadiset bedrivit korståg mot finansiella influencers med tveksam agenda, känner jag ibland för att dra mitt strå till stacken. Den här typen av aktörer lyckas uppenbarligen håva in en del kunder och komma undan med minst sagt luddiga införsäljningsargument. Jag har själv bekanta som hoppade på ovan institut för några år sedan och de är inga dumhuven, de har bara dåligt finansiellt självförtroende. Hur gick det då med min vän? 


Mvh
FruEfficientBadass

Läsarberättelse från Herr Grävling

Tack för alla önskemål i förra inlägget. Jag har nu en gedigen uppslagslista prudentligt noterad i mitt anteckningsblock med saker ni vill (”städning och minimalism!”) och inte vill (”städning och minimalism!”) läsa om. Får se hur jag hanterar de konträra önskemålen. Ni som hanterar de olika barnakraven från familjelivet, försök med tvåtusen bloggläsare.

Apropå bloggen händer ibland magiska ting. Exempelvis att man gästar en podd, därigenom får en ny läsare och några månader senare sitter med hen AFK och för djuplodande samtal mitt i natten framför sprakande kakelugn. Eller att jag raljerar över ett inslag i P1 (plånboken-gate) och därigenom får en vän för livet (den i programmet grillade författaren) som varit stöd i ett flertal trixiga situationer de senaste åren.

Men riktigt magiskt blir det när jag på grund av tidsöverskott hinner djupläsa en utgåva av Julstämning från 1944, skriver ett inlägg om töckera fokus ett reportage om trakterna kring Blockhusudden på Djurgården och i veckan får nedan mail:
"Hittade din text om blockhusudden och Eolskulle från 2021-10-02. Du skrev om 2 barn som omkom i en brand….Det va 3 barn …en av dom var min farfars bror. Jag har släktforskat en del och stötte på den här historien. Det hände 1886. En tragisk händelse som det stod om i alla tidningarna."
Kul va? Eller just kul var det ju inte, men det fick mig att påminnas om varför jag skriver. Hade det inte varit för bloggen hade jag gått miste om så mycket. Jag räknar in åtminstone tre kvalitativa vänner, ett antal nya bekantskaper, massor av klokskap och lärdomar i kommentatorsfältet, ovan sorts inspel och så ibland, typ några gånger per år, mail från läsare som menar att denna (och andra) blogg (ar) hjälpt dem på vägen mot ett friare och mindre stressigt liv. Det sistnämnda varandes ursprungsskälet till bloggstart. 

Nedan mail berörde mig särskilt mycket. Kanske för att det påminde så mycket om min egen historia. Minus att jag, som påpekades i förra inläggets kommentatorfält, nuförtiden jobbar heltid vilket nedan läsare inte gör på grund av exit. Det är något med saxande ur dagböcker. Det går liksom rakt in. Varsågoda:

Hej Fru EB!

Jag har följt din blogg sedan 2019 med stort nöje och nytta. Nu äntligen är jag fri och delar gärna med mig av min resa. Och snälla, fortsätt inspirera som du gör. Ditt sätt att skriva och din humor påminner mig om hur Mr. Churchill ville ha sin champagne – kall, torr och gratis.

Nåväl, tillbaka till mig. Håll till godo.

Hur började det?

Utdrag ur dagboken, den 10 februari 2019:

”Har varit en vecka i Åre, men kunde inte slappna av. Hade med mig datorn och jobbade på distans. Har jobbat mycket nu. Många krav, styrelsemöten, nytt crm-system, många kunder, partners, beslut och viljor. Och så har jag varit sjuk, hosta och feber, igen. Jobbigt att inte kunna träna, återhämta. Bara ”tröska på”. Trött, sliten. Har en molande smärta högt upp ovanför höger öga. Spänd i hjärnan. Trött utan slut. Jag känner igen det här från när jag jobbade på XX. Jag är stark men inte odödlig. Ingen balans. Inte sugen på någonting, allt är meningslöst och jag känner mig ensam.”

Två veckor senare brakar jag ihop. Jag kom bokstavligt talat inte ur sängen. Jag ringde mig sjuk och var helt ledig i två veckor. Jag sträckkollade på Game of Thrones, lyssnade på musik, gick promenader. Minnena därifrån är grumliga och det kändes som att hjärnan var gjord av kola. Det var fruktansvärt. Jag var så trött, ledsen och uppgiven. Jag orkade inte mer. Tre månader gick utan att jag riktigt vet vad som hände. Innan dess hade jag jobbat för ”det stora företaget” i åtta år. Jag gav allt för mina kunder och ville verkligen ”lyckas”. Ända tills det inte gick längre. Jag var slut.

Någonstans där började jag googla. Hur mycket måste man jobba? Vad är meningen med jobbet? Ska man stå ut med ekorrhjulet och sen bara dö? Är meningen med livet att betala räkningar?

Utdrag ur dagboken:

”Har taggat ner ordentligt nu. Jag vill tillbaka till min harmoni, balans och energi. Först som igår kände jag att energin var på väg tillbaka. Bara fortsätt. Lugnt. Det här funkar.

Frihet. Smaka på det ordet. Att vara fri. Inga krav, inga måsten. Bara vitt och oändligt. Fullkomligt ledig. Bara kunna göra det man vill, när man vill, för att man vill. Leva långsamt, enkelt och fritt. Jag har hittat bloggarna Enkel Boning, Fru Efficient Badass och Mr Money Mustache och läst om FIRE. Man kan leva på 5% av sina tillgångar. Om jag drar ner till 12 tkr/mån så är jag fri med 3 mkr. Som en student alltså. Det har jag gjort förr. Det känns möjligt. Det kittlar i magen bara jag tänker på det. Tänk att vara fri!”


Vad gjorde jag för förändringar?


Okej, var är jag? Vart ska jag? Hur tar jag mig dit? Jag räknade ihop mina sparpengar, min tjänstepension och PPM. Jag såg över varenda räkning, abonnemang och försäkring. ALLT. Jag började göra skillnad på vad jag BEHÖVDE och vad som bara var fluff. Inga halvmesyrer, all in!

Du har ibland beskrivit din ”inre grävling” Fru EB, och jag känner så väl igen den. Där och då vaknade min inre grävling. Beslutsamheten var total. Nu handlade det bara om vägen dit. Det låter kanske lite dramatiskt, men drömmen om frihet fick mig upp ur depressionen och jag började jobba smart istället för hårt. Målet att bli fri gav mening till alla dumheter man måste stå ut med i arbetslivet. Jag gjorde bara det som syntes, och lät andra saker bero som jag tidigare inte skulle släppt. Det konstiga var att jag fick bättre resultat och blev mindre stressad. Se där, en lärdom.


Privat gjorde jag följande förändringar:Jag slutade konsumera nyheter och började läsa MMM och Fru EB varje dag och jag gjorde en lång ”frihetslista” på vad jag skulle göra när jag blev fri. 

Jag slutade gå ut och äta och gå på krogen och började ha ryggsäck, termos och matlåda. Jag drack bara vatten och termoskaffe, ingen alkohol eller läsk. Jag började äta mer grönsaker, ris och bönor och mindre kött. Inget mer mjukt bröd, utan det billigaste knäcket. Jag slängde nästan ingenting och hade ofta med mig stormkök när jag skulle resa.

  • Jag slutade gå till frisören och klippte mig själv.
  • Jag hade för tillfället en stor lägenhet med tillhörande lån. Jag hyrde ut ett extrarum ett tag, men skaffade en mindre och billigare bostad som binder mindre kapital.
  • Jag skaffade en 10 år gammal kombi med dragkrok, halvförsäkring istället för helförsäkring.
  • Jag slutade vara med i gym och föreningar och tränade hemma istället. Jag började ta cykeln så ofta jag kunde. ”Inte bilen under milen”.
  • Jag slutade använda torktumlaren och ställde in tvättmaskinen på 1000 varv för centrifugering istället för de förinställda 1400. Kläderna höll mycket längre.
  • Jag slutade köpa böcker och sa upp all streaming, och gick till bibblan och SVT Play istället.
  • Jag slutade semestra utomlands och tog min praktiska lilla bil och hälsade på vänner i Sverige istället. Jag har börjat vandra och tälta istället för att ligga på stranden och bo på hotell.

Jag kom ner till 70% sparkvot. Och nu i maj 2023 nådde jag mitt mål. Jag slutade jobba och har nu varit fri i tre månader. Jag vet att det är på gränsen, men jag har inte räknat med arv, allmän pension eller någon extrainkomst. Kanske blir jag sugen på deltid om ett tag, vi får se. Det tog fyra år, men nu äntligen är jag framme. 

Känslan av frihet är överväldigande. Jag har klarat det! Jag är fri! Jag har flyttat närmare mitt barndomshem för att vara mer med mina syskonbarn och mina föräldrar som börjar bli gamla. Jag lägger tiden på relationer, hälsa och intressen. Jag älskar min ”frihetslista”.

Så här investerar jag:

Jag har provat olika ”portföljer” men har nu landat i 75% bred, billig USA-fond och 25% Spiltan Investmentbolag. Jag har 90% på börsen och 10% på ett bankkonto, SBAB. Jag balanserar om en gång i halvåret och under tiden tar jag pengar från bankkontot.

Mitt livsmål:

Jag vill ha lugn och ro och enkelhet. Jag vill göra saker jag gillar med människor jag gillar. Jag vill leva fritt och enkelt med mycket kärlek. Det får bli som det blir, det viktiga är att jag kan sitta på en stol i 20 minuter utan att få ångest för mig själv, för kunder, för chefer och andra som ”tycker” saker. Jag väljer utifrån lust istället för tvång.

Mina bästa spartips: Se ovan.
Lån: Ta fullt CSN-lån, bättre lån än så kommer du aldrig att få. Jag har ett mindre bostadslån, men i övrigt är jag skuldfri.
Underhållning: Lev långsamt. Njut av sällskap, matlagning och naturen. Läs. Utnyttja biblioteken och SVT Play, de är en riktig guldgruva. Lär dig ett instrument eller ett nytt språk.

Fritt och vänligt,

Herr Grävling

Önskeinlägg?

Jag vet att jag under sommaren kommit på en del saker jag vill skriva om och tänkt "Det här ska jag skriva om" men nu är det helt blankt. Jag känner att jag ältar samma teman hela tiden typ "sluta renovera och köp indexfonder" och behöver er hjälp. Vilka ämnen vill ni läsa om framöver? 

Som ni vet har jag ett brett upptagningsspann och väjer för intet, så länge jag får kontaminera webben med mina texter. Så kör, vad vill ni läsa om? Eller för all del, skicka in läsarfrågor till fruefficientbadass AT gmail.com så matar vi ut dem till kommentatorsfältet för analys och lösning.





Mvh
FruEfficientBadass

Jag betalar 30 lax för läxa

För ett par år sen köpte jag, inspirerad av en granne, utdelningsaktier i fyra bolag. BE Group, Navigo Invest, SSAB och något till jag förträngt. Jag vill minnas att det var precis innan Ukraina och aktierna dök. Jag struntade i det eftersom det som bekant blir utdelning ändå. Mantrat från utdelningskramarna: ”Ett uuunderbart sätt att bli rik, ger utdelning i såväl upp- som nedgång”. 

Det kanske är roligare om man har stora poster men med 20’ i varje blev vårens utdelningar i storleksordningen några hundra per bolag. Katchingljudet i Avanzaappen gjorde mig till slut mer förbannad än glad och nedan grafer störde feng shui på ISK:en.


Alltså...

...Det är alltså de gröna graferna som är jag.

Därför gjorde jag det man inte ska göra: Sålde av trots nedgång. Likviden gick in i gamla trotjänaren Spiltan Aktiefond Investmentbolag och numera är min ISK ren och fin som en av Aurikaatarina städad diskbänk: Spiltan och lite DNB Global Indeks (en aktietävling med en kompis).

Min känsla för feeling våren 2022 kostade mig alltså 35 000kr men lyss: Det var värt det. Det var nödvändigt för mig med en reality check nämligen att jag är bäst konstruerad för indexfonder. Varför? För att jag bara är människa och jag ogillar förlust mer än jag gillar vinst.

I Choose FI avsnitt 445 talade Brian Feroldi om just detta. Det fiffiga med en indexfond är att man slipper se enskilda bolags prestation. Man kan givetvis gräma sig över att fonden gått ner. Men eftersom det a) i regel speglar börsklimatet som helhet och b) följs av en uppgång runt 150 dagar senare, är det rätt lätt att tugga i sig.

Enligt Feroldi backar löpande merparten av bolagen i en bred indexfond, medan runt 40 procent går upp. Men eftersom en indexfond innehåller de absoluta stjärnorna (eftersom de innehåller ”allt”) kompenserar dessa för bakhaset. Hur kan de göra det om de bara står för runt 40 procent av innehaven? För att raketerna i regel ökar mer än förlorarna tappar. Det vackra är att du slipper se debaclet, allt är ihopbakat i en fin, len graf. Bara köp och skaffa sen en hobby.

Jag jämför ovan läxa med mitt köp av en Burberrytrench för ett tiotal år sen. Den var ett felköp redan från dag ett och den hängde och skämdes i garderoben i säkert fem år. Jag ville så gärna tro att jag en dag skulle bli förtjust i den men tvärt om - ja - den störde mig med sin blotta existens. 

Så jag bet i det sura äpplet, realiserade förlusten på Blocket, la in pengarna i Spiltan och fem år senare var jag break-even. Jag hoppas nu att Spiltan skyler över mitt dumdristiga aktieryck och åtminstone hjälpligt skapar återväxt åren som följer. Nu tänker jag hålla mig på den inslagna vägen för resten av livet, amen.

Har du lärt dig några läxor på sistone?

Mvh

FruEfficientBadass