Boklansering: Mitt sparår - 52 veckor mot ett friare liv

Det är snart två år sedan jag lanserade Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende. Nu är det dags för uppföljaren: Mitt sparår - 52 veckor mot ett friare liv. 

Boken är en spin-off på den första i det att den bygger på samma principer (för dig som sovit dig igenom umgänget med mig: Sluta med dum konsumtion och spara dig till större frihet). Mitt sparår - 52 veckor mot ett friare liv är emellertid strukturerad på ett annat sätt. Jag låter baksidestexten tala för sig själv:

Boken är uppbyggd som en kalender där du varje månad utmanas inom ett specifikt område. Månaden bryts ner i enkla uppgifter per dag. Tanken är att du ska kunna genomföra dem även om du jobbar heltid och har fullt upp med familjelogistik. 

Varje månad inleds med en fyll-i-tabell över dina inkomster och utgifter. Därutöver fyller du varje dag i dina småutgifter, vilket gör att du under året kommer att få örnkoll på var dina pengar tar vägen. Sist men inte minst har du "investeringsgrafen" där du varje månad kan följa storleken på ditt investerade kapital.

Den primära målsättningen med boken är att hjälpa dig att spara pengar. Men när du gått igenom året kommer du dessutom att ha koll på dina prylar, ha en välordnad garderob, ett fräscht och inbjudande hem samt ett eget kartotek av vardagsnöjen, budgetvänliga resor och plånboksvänliga recept. 

För er nördar inget nytt i sak. Men det kan alltid vara bra med en genomlysning av sitt sparbeteende. Varför inte göra 2023 till ett omstartsår? Låt gå att du redan applicerar ett antal av knepen i boken. Men jag törs lova att du inte scorar 10/10. 

Boken passar också bra att ge bort till någon som kan behöva en skjuts i rätt riktning men som inte vet var hen ska börja. Och det är just detta som är USP:en. Du får det hela serverat för dig, ett litet steg per dag, vilket gör att du inte behöver tänka, bara göra. De flesta av bokens dagliga uppgifter tar 10-15 minuter. En del tar lite längre tid, men då har jag försökt att lägga in vilodagar i anslutning till dem så att man har en sportslig chans att jobba ikapp i det fall familjelogistiken sätter käppar i hjulen. Du har dessutom paus var fjärde månad för att landa dina nya vanor och götta dig åt dina framsteg.  

Exempel: Första uppgiften, måndag vecka ett, är: Städa ur kylskåpet. Uppgiften ser oskyldig ut på pappret, men bara åtta sidor och tre veckor senare har du fått ordning på hela mathanteringen och kommer garanterat att känna dig mer inspirerad att fixelitrixa i köket. Och sedan pysslar du på, lite i taget varje dag med undantag för pausdagarna och de tre pausmånaderna. 

En viktig aspekt är att det ska vara roligt att följa boken. Visst skriver jag en del om självspäk i form av att rensa förråd och göra storkok. Men lika mycket försöker jag att ta fasta på livets glädjeämnen, om än frugala sådana. Av den anledningen kan en av dagens uppgifter vara att bygga en koja i vardagsrummet och titta på Youtubeklipp med djur som gör roliga saker. Vad har det med sparande att göra? Inte mycket, men det är kul. Och det bryter eventuellt av mot din vanliga måndagsrutin som - ve - kanske är att onlineshoppa eller gå på lokal för att förtränga att det är måndag.

En annan av bokens syften är att göra dig mer kreativ, om än i det lilla. Ofta fastnar vi i jobba-äta-sova-formulan och även om den är funktionell så föder den gärna ett missnöje över sakernas tillstånd. Genom att integrera små segment av skapande vänder du leda till lust. Vem vet, kanske väcker du en björn i ide? En kreativ tillvaro skapar förnöjsamhet och som du vet är en nöjd konsument en dålig konsument. 

Boken har också avsnitt som tangerar hälsa. Jag är, som ni vet, ingen fitnessguru och det är inte här ni kommer att coachas till Iron Man. Men du kommer att få tillfälle att reflektera över ditt aktivitetsmönster och uppmanas att hitta en motionsform som är långsiktigt hållbar. Jag kommer också att introducera mina allra bästa sömntips. 

Jag vill helt enkelt att boken ska bereda väg för ett roligt, hälsosamt och rikedomsbyggande liv. 

Boken är i vanligt pocketformat så att den ska vara billigare än Sparboken (som var storpocket). Mitt sparår - 52 veckor mot ett friare liv lämpar sig illa att beställa till bibliotek. Varför? Det är en fyll-i-bok där du ska anteckna spending på daglig basis, göra månadssammanställningar av inkomster/utgifter, plottra i långsiktigt sparande, rita capsule wardrobes, fantisera om drömresor, redogöra för inredningsprojekt och utvärdera dina framsteg med hjälp av pedagogisk grafik.

Var hittar jag Mitt sparår - 52 veckor mot ett friare liv?

• I min webbshop (syns även i datorläge på bloggen). Här styr jag själv priset och det är 129 kronor + 36 kronor frakt = 165 kronor.
• Bokus tar 172 kronor + 35 kronor frakt = 207 kronor. 
• Adlibris tar 167 kronor + 35 kronor frakt = 202 kronor.

Nätbokhandlarna ändrar löpande sina priser, men detta är vad som gäller i skrivande stund. För mig spelar det ingen roll vilken kanal ni köper från, jag har samma avans oavsett. Att nätbokhandlarna ligger runt 40 spänn över är för att de gör ett påslag för att låta mig synas på deras sajter.

Oavsett krona törs jag lova att ROI för svenne banan blir runt en miljon (åtminstone på några års sikt). Förutsatt att man "är lite på tå" som det heter i yrkeslivet och håller tempot i de föreslagna dagsuppgifterna. Oklart var det landar för en frugal weirdo. Men några tusenlappar ska du väl kunna yxa loss genom att hänga på ett sparår. Tajmingen hade ju knappast kunnat vara bättre, bara dagar efter ny räntehöjning med stegrad hushållsångest som en extra motivator.

Mark Twain lär ha sagt: "The secret of getting ahead is getting started. The secret to getting started is breaking your complex overwhelming tasks into small manageable tasks and then starting on the first one.”    

Huvet på spiken om du frågar mig. För du kommer under året att åstadkomma storverk med såväl organisation i hemmet som din syn på resor, nöjen och fashion. Men det sker i så inkrementella steg att du knappt märker att det är privatekonomisk historia du skriver. En god ekonomi är inte resultatet av briljant hjärna (tur va) utan konsekvensen av dussintalet små beslut du tar i vardagen. Mitt sparår - 52 veckor mot ett friare liv är din guide på vägen, din kompass i djungeln, din fyrbåk i natten et cetera.

Mvh/
FruEfficientBadass

Jobbsökarcirkusen

Jag skrev i förra inlägget att jag blivit med jobb. Det kanske framstod som att det var lätt, att jag bara vispade ihop ett par ansökningar och sen var det klart. Så var det INTE. Full disclosure:

Sedan början av september har jag sökt totalt 22 jobb. Av dessa ledde sju till någon form av nästa steg. Ibland av nästan esoteriskt slag. Ett mail en söndag eftermiddag (!) från ett företag i Stockholm som frågade om jag kunde tänka mig att jobba på distans, för att sen aldrig mer höra av sig. 

Eller en timslång telefonintervju där HR-människan mest verkade vilja processera egna trauman (för att sen aldrig mer höra av sig). Jag skulle säga att enbart tre av de 22 sökta jobben ledde till i mitt tycke riktiga rekryteringsprocesser, ink. fysiska intervjuer med verkliga människor. 

Två av dessa var i Hudik, en i Stockholm. Det var kanske en tillfällighet, men Hudikprocesserna var betydligt trevligare än Stockholmsprocessen. Den senare måste jag gå in på lite mer i detalj, för den var så märklig.

Efter tio minuters telefonsamtal med en entusiastisk rekryterare blev jag uppsläppt till kund för digital intervju. Jag hade av rekryteraren blivit lovad att tala med HR-chef och rekryterande chef, låt oss kalla honom Tommy Körberg. I rutan kommer istället en person och med annat namn än Tommy K, säg att han hette Spattsnubben. Jag ägnade de första fem minutrarna åt att fundera över vem han var och varför jag satt och pratade med honom, tills jag började ana att rekryteraren måste ha blandat ihop namnen mellan olika rekryteringar vilket senare visade sig vara riktigt. 

Spattsnubben ville mest prata om sig själv (surpris) och företaget. Det vill säga om hur dåligt det gick på grund av alla idioter som jobbat där historiskt (underförstått: innan han började). När det gått cirka 20 minuter av vår 30 minuter långa intervju undrade jag i mitt stilla sinne hur han skulle ha en chans att bedöma min lämplighet för tjänsten eftersom han inte lät mig få en syl i vädret. 

Det är då han kör en plot twist genom att kläcka ur sig att de redan har en perfekt kandidat. Jag minns hans exakta formulering: "Han är en ung kille som inte är sådär konfliktsökande, som är bra på att hantera de medelålders kvinnorna på kundsidan". 

Så många följdfrågor. Verkar jag, efter mina 20 tysta minuter i tillkämpat glatt nickande, till skillnad från den unge herr mannen, konfliktsökande? JAG är en medelålders kvinna, är det då charmigt att tala om min demografiska grupp som ett gäng cougars som behöver "hanteras" av en ung charmör? Men kanske framför allt: Vad gör jag här, om ni redan har den perfekta kandidaten?

Så efter avslutad ”intervju” lämnade jag det där bakom mig och fortsatte söka andra jobb. En vecka senare ringer den überpositiva rekryteraren och säger att de är "jätteintresserade" och att jag nu ska till Stockholm för att träffa vd:n. ??????? Inte nog med det, de är så långt gångna i processen att hon redan nu vill ta mina referenser så att banan ska vara helt krattad när jag träffar hen, eftersom det "kan gå undan”. Vad hände med den konfliktundvikande unge mannen? Oklart.

Jag vet, jag vet, jag borde anat ugglor i mossen men helt ärligt var jag lite nyfiken. Vad var det här för dårhus? Eftersom jag redan hade en Stockholmsresa inplanerad tidigarelade jag den därför för ett möte på deras huvudkontor i centrala stan.

Jag fick ett betydligt bättre intryck av vd och personalchef än jag fått av Spattsnubben (som också var med, ivrigt kläckandes oneliners). Jag kände att jag gjorde bra ifrån mig i min avdammade Tigerkavaj. Jag var avslappnad, självsäker och fick dem till och med att skratta. Jag såg vid flera tillfällen hur vd:n skickade nöjda blickar mot Spattsnubben till. 

Intervjun avslutades en halvtimme efter schema med att de kommande vecka ville bjuda in mig för att träffa "mina framtida kollegor". Spattsnubben avslutade mötet med ett fast handslag och ett "Jag ringer dig senast på fredag och bokar en tid".

Senare samma dag ringer rekryteraren upp och nu håller hon på att smälla av. "De ÄLSKADE dig! Jobbet är DITT!". Så jag skjuter upp min hemresa från fredag till onsdag påföljande vecka för att verkligen ta höjd för det kollegiala gemytet. En ren formalitet, som ett farfarssamtal och för att ge sken av demokratisk rekrytering. Jag gick till och med ut och sänkte en bägare med en kompis en kväll för att "fira" (ett sådant rookiemisstag va). 

Fredagen kommer och går, inte ett ljud från firman i fråga. På måndag morgon får jag ett mail av rekryteraren som säger att de ska höra av sig under dagen med en tid. På tisdag morgon ringer hon igen och för första gången låter hon inte sprallig och yster. Hon får inte tag på någon av kontaktpersonerna på företaget och undrar oroligt om de har hört av sig direkt till mig. De har de alltså inte.  

På tisdag eftermiddag ringer hon igen, med en ny, myndig ton i rösten för att meddela att "de har haft möte nu och enats om att de måste se över hur tjänsten ska utformas" varför de satt det hela på ”paus” vilket på rekryteringsspråk betyder att jag är ute ur leken. Inte ett ord om hennes uppenbara oförmåga att läsa uppdragsgivaren, inte antydan till ursäkt för att hon i princip garanterat positivt utfall. (Däremot - rolig detalj - vill hon skicka mig en länk så att jag kan betygsätta henne). Det var bara att åka hem igen. Någon vecka senare såg jag att de lagt ut annonsen på nytt, med identiskt innehåll.

Jag har ingen aning om vad som gick snett här. En sak är väl om de hade haft problem med något i mitt cv eller min personlighet. Men varför då återkoppla till rekryteraren att jag var "som hand i handske", så sent som efter vd-intervjun (möjligen var detta rekryterarens personliga tolkning, färgad av hennes regnbågsfilter)? Och varför utlova kollegeträffar, vilket resulterade i att jag fick stanna kvar i Stockholm sex dagar mer än planerat? Eller vänta, jag vet ju svaret: De bryr sig inte.

Det som stör mig allra mest är att jag ens blir förvånad. Det är ju precis detta som är rekryteringar, det vet jag ju från tidigare. Att behandlas som något katten släpat in. Kandidaten förväntas lägga tid och ansträngning på processen medan den potentiella arbetsgivaren kan bete sig hur nonchalant som helst. Som employer branding, fast tvärt om. 

I en Stockholmsprocess utsattes jag för ett för mig nytt koncept nämligen "fördomsfri rekrytering". Vilket är en eufemism för "kostnadseffektiv rekrytering". Istället för att rekryteraren för hand ska behöva sålla i kandidatmaterialet utförs rekryteringens första steg med hjälp av automatiskt utskickade frågeformulär där man får besvara frågor som ganska exakt speglar annonsens kriterier för jobbet. 

Om man lyckades med dessa skickades en länk till någon form av logiktest samt ett personlighetstest som helst skulle visa att du var ”driven, analytisk och en teamplayer". Endast de cv:n som sen blev kvar syntes hos rekryteraren. Det märkliga var att jag misslyckades big time på logiktestet men gick vidare ändå.

Inte bara gick det dåligt (det var inte standardvarianten man kan plugga till utan ett i mitt tycke obegripligt sådant vilket kanske säger mer om min IQ än om testet som sådant). Jag tappade efter några frågor sugen och klickade bara på måfå vilket gav resultatet att jag "presterade betydligt sämre än referensgruppen, men jobbade dessutom snabbt och slarvigt". 

Trots detta hörde rekryteraren av sig igen och sa att jag gått vidare i processen och att de inom kort skulle höra av sig med nästa steg. Rekryteraren och rekryteraren förresten, det rörde sig nog snarare om en bot med tanke på att jag fick mailet mitt i natten (körning från låglöneland?).

Så en söndag (!), flera veckor efter det katastrofala testet, hör saken av sig igen och säger att jag nu är redo för fortsättningen nämligen ett "möte med Tengai på en livesänd videointervju". Wtf, Tengai? Är det bara jag som tycker att de borde valt ett annat namn? Och vad betyder livesänd? CNN? 

Sanningen visade sig vara mycket värre. Tengai ser ut så här och läser av din minik när du svarar på hens frågor.

Oklart varför stockphoto-kvinnan i skärmhörnet ser så glad ut. Själv hade jag nog knipit ihop ögonen face to face med Tengai. Jag avstod från det frestande erbjudandet att boka in mig med detta monstrum. 

Nej, då är det nästan bättre att bli intervjuad av den nya kompetensresursen på moderna rekryteringsföretag nämligen researchern. Översättning: Den lågavlönade instegspersonal som ska säkerställa att du inte är en idiot innan de släpper dig vidare till intervju med rekryteraren. Researchern sitter med förhoppningsvis rätt jobbannons framför sig och läser innantill: 

"Har du högskoleexamen inom X, Y eller Z?”

"Har du minst tre års arbetslivserfarenhet av bla?”

Vid något tillfälle hade jag lust att ställa en motfråga: "Har du läskunnighet i svenska för i så fall står dessa saker i det cv jag skickade er?"

Det finns egentligen bara ett värdigt sätt att bli med jobb och det är att bli head-huntad i ordets egentliga bemärkelse. Det vill säga att du är en noga framsållad kandidat och kanske den enda som presenteras för kund. Det har bara hänt mig en gång och vilken underbar process det var. 

Till dagens rekryterare kommer här ett råd: Avstå från ”smarta" lösningarna i form av avatarer som "effektiviserar och skapar ett bättre beslutsunderlag i intervjuprocessen" och lägg istället energi på fotarbete. Nyttja nätverk, gör research och prickskjut enskilda kandidater. Notera välformulerade följebrev snarare än att stirra er blinda på diagrammen från personlighetstest. Sköt intervjuerna själva. Jag är övertygad om att en aldrig så kort telefonintervju ger en bättre bild av en kandidat än ett timslångt möte med Tengil.

En annan sak som alltid förbryllat mig är att man låter den arbetssökande själv välja referenser. Min erfarenhet är att även den sopigaste av sopor kan lyckas krama fram två personer man har en hållhake på. En professionell rekryterare med Linkedin Premium borde kunna vaska fram anonyma referenser, det vill säga folk kandidaten jobbat med historiskt men som inte handplockats av densamme. Gissningsvis tio gånger mer givande än ett riggat upplägg. Men såklart, det blir ju längre tid till fakturaskick för rekryteringsföretaget och gissningsvis ett markant dropp i tid på aftonbladet.se.

Om du är i jobbsökartagen skulle jag vilja ge dig följande råd: Skriv följebreven från scratch. Läs noga igenom annonsen och ta fasta på egenskaper de eftersöker. Sen googlar du synonymer på dessa och infogar. Komplettera därefter med konkreta exempel på hur du använt dessa egenskaper för att skapa framgång för dina tidigare arbetsgivare. Gör också lite grundläggande research under en minut om företaget i fråga och peta in en detalj som inte framgår i annonsen. Jag lovar, du kommer att sticka ut i mängden deluxe.

En tänkvärd sak som förresten passerade mitt flöde under den här tiden är att "män tenderar att söka även de jobb där de bara uppfyller några av kriterierna, medan kvinnor i större utsträckning bara söker de jobb där de uppfyller samtliga kriterier". Tänk på det kvinna. Ansvarsbördan ligger på företaget om de väljer att kalla dig på intervju trots kriteriebrist. 

Vidare har jag börjat att göra en "Executive summary" i form av tre punkter (med stark anknytning till annonsen) i början av följebrevet, så att även den mest juniora researcher förmår förstå att hen bör läsa till slutet i det fall hin inte vill begå tjänstefel. Typ så här:

Re: Ansökan till Karolinska Institutet jobb ref 3qgjgh4q90

Korta versionen:

- Fil mag i organlära

- Mångårig erfarenhet av obduktion

- 100 procent nöjda kunder

Långa versionen:

"Jag har allt sedan barnsben varit fascinerad av hur kroppar ser ut på insidan. Redan i förskoleålder jagade jag smådjur i skogen och med hjälp av en skalpell..." 

Infoga också foto. Och jag veeeet att man nuförti'n ansöker via LinkedIn i ett klick men enligt mig är ett gediget frammejslat brev och bifogat (möjligen situationsanpassat) cv mer värt än tio klick på LinkedIn. LinkedIn är inte ett arbetssökarverktyg, det är Tinder4Professionals.

På intervjun: Avbryt aldrig. Ställ frågor. Visa att du läst på om företaget. Men eftersom de flesta intervjuare lägger förvånandsvärt lite tid på att ställa frågor om dig och hellre pratar om sig själva och firman, vill det till att du under ditt enda säkra fönster under intervjun ("Berätta om dig själv") lyckas klämma in så mycket du bara kan av professionella segrar. 

På samma sätt som i följebrevet: Hur ditt agerande ledde till konkret formulerade vinster för dina tidigare arbetsgivare. Gärna med brygga över till: "Och det är därför jag blev så intresserad av den här tjänsten, för ni står ju inför liknande utmaningar". Inte ens den mest dagdrömmande, egocentrerade intervjuare kan här undgå pollettnedfall. 

Fler tips från er?

Mvh/

FruEfficientBadass

Ner i gruvan - jag börjar jobba

Jag har ju sedan jag lämnade gängse yrkesliv 2018 jobbat till och från. Deltid som reporter, en kort karriär inom fast fashion (där man trots sin på ytan miljömedvetna profil var besatt av dagens försäljning och obekymrat slängde emballageplast i brännbart eftersom ”vaktmästar’n tyckte det var enklast”, läs mer om greenwashing inom modebranschen här) för att avrunda med en ledsagartjänst på timbasis. Det har försett mig med en skön krockkudde och det man hos svenne banan refererar till som Guldkant på Tillvaron. 

Under sommaren började det emellertid stå klart för mig att guldkant inte skulle täcka smör för 60 kronor paketet eller el för fem spänn kilowatten. Jag kunde visserligen valt att öka upp timmarna som ledsagare men det hade gjort marginell skillnad givet den låga timlönen. 

Rent teoretiskt hade min ISK även i detta läge kunnat brygga över till tjänstepensionsålder. Det känns bara så trist att sälja i låg börs och se sitt nest egg krympa för varje månad. I september började jag söka. Och mötte ett par utmaningar. 

1. Det kryllar inte av jobb i Hudik. Såvida du inte är montör eller sjuksyrra. 

2. Det är, upplever jag, fler som söker per tjänst idag än när jag var inne i cirkusen sist. Jag har sökt jobb både i Hudik och Stockholm och en del Stockholmsföretag avslog redan dagen efter skickad ansökan med motiveringen att de "redan fått 200 ansökningar och tvingats stänga intag". Och det handlar då inte om prestigefulla uppdrag utan typ Key Account på limbolag i Jordbro.

Jag kom ganska långt i en process i Stockholm. Ett så kallat hybridupplägg där jag kunnat veckopendla några dagar i veckan, men där föll jag på mållinjen. Väl tillbaka var jag på intervju hos ett Hudikföretag och i mitten av oktober blev jag erbjuden jobb. 

Hudik är stort som en ärta så jag säger pass på typ av företag och tjänst. Lönen är helt ok för att vara ej Stockholm och arbetet erbjuder personligt svängrum.

Så. När ni läser detta är jag igång igen. Mitt första heltidsarbete på drygt fyra år. När jag 2018 berättade att jag skulle dra ur pluggen höjdes varnande fingrar: "Tänk om du måste börja jobba igen, då är det inte helt lätt att ta sig tillbaka med ett håååål i cv:t!" Facit: Det gick ändå.

Tricket är att motivera sitt hål. Jag har ju de facto pluggat under drygt två år (motiverat av gröna vågen-drömmen som ju är sanning) för att därefter extraknäcka. Jag har också egen firma för att kunna redovisa bokintäkten och den går lätt att haussa. 

Så betänk detta om du står i begrepp att sluta jobba: Det går att återvända. Se gärna till att ha en livlina som kan användas till att kitta igen cv:t om situationen så kräver. En fempoängare på högskolan (du behöver ju inte göra tentan), ett extraknäck? 

Eller kanske firma: Verklig eller fiktiv, ingen kommer att kontakta bolagsverket för att kontrollera att du verkligen har en. Om det mot förmodan blir besvärliga följdfrågor på egen verksamhet kan du säga att du för enkelhetens skull gått via Cool Company eller annan frilansfaktureringstjänst. Ska de då begära ut din senaste inkomstdeklaration för omsättning, don't think so. De orkar ju knappt läsa ditt cv.

Så nu går bloggen in i en ny fas: Den där jag är åter i yrkeslivet. För hur länge vet jag inte. Tills saker har lugnat ner sig på världshaven. Ett par-tre-fyra år? Jag kommer inte jobba heltid till ordinarie pensionsålder, det är en sak som är säker. IGMR sa att han såg fram emot bloggen i work mode, hoppas ni gör detsamma. Vi ses i gruvan!

Mvh/
FruEfficientBadass

Andra läsarberättelsen

I ett tidigare inlägg bad jag om era egna FIRE-berättelser och här kommer nummer två, en riktig FI-macho-historia om du frågar mig. Jag skrev tillbaka och sa att i regel är det fall som nedan som hamnar i offerall (trademark Sparo) hos Lyxfällan. BJ visar hur man trots stora motgångar kan vända skutan. Här kommer hans berättelse, enjoy!

HUR BÖRJADE DET
Det började för min del med en fet smäll. Jag åkte på en grav vattenskada i min fullbelånade kåk. En vattenutkastare hade vid nybyggnation -78 monterats uppochned, o efter decenniers cykler av vinter till sommar hade kopparröret antagit formen av en ballong, som till slut spruckit. Bara den sista månaden innan upptäckt hade 70 m3 vatten extra gått ner i grunden och upp i väggarna. Läckan hade dock pågått åratal innan upptäckt, då bara i mindre omfattning.

Försäkrings- o skadebolag inkallades och man kunde pimpla i ett testhål i golvet samt innerväggarna hade svartmögel 1,5 meter upp. Syllarna som huset vilade på var i princip ruttnat, mosat fnöske. Evakuering på dagen med två kassar kläder och datorn för mig fru och två barn. Detta var 2012, året som mayaindianerna spådde mäsklighetens förintande. De hade enbart delvis rätt.

Sedan började eländet på allvar. Det var knepigt nog att sy ihop livet boende i lånad husbil, lånad lägenhet från vän, hotell, en lånad sommarvilla under vintern, en kåk i annan kommun två kommuner bort och slutligen en liten lägenhet i nämnda kommun. Samtliga dessa boenden betingade 12-12.5k i månaden, lyckligtvis med försäkringsbolagsstöd.

Under tiden drabbades jag av sjukdom, först fysisk pga det upprivna möglet antar jag, sköldkörtelsinflammation som höll på att ta kål på mig innan de hittade vad som var felet efter en dryg vecka inlagd. Sedan senare, psykisk, då jag åkte på utbrändhet samt panikångesttacker då försäkringsbolaget ansåg skadorna var för stora för en vattenskada (?!) och vägrade ersätta. Jag var ej dummare än att jag insåg lägets allvar.

Det var över ett års juridisk strid innan jag genom att ha den stora turen att vara vän med två byggnadsingenjörer som stred för min sida fick rätt och huset fick en i princip nybyggd nedervåning inifrån och ut efter 1,5 år. Men då hade frun sedan ett tag ledsnat o lämnat och jag hade under denna långa tid i kappsäck o som sjukskriven haft det fulla ansvaret att spara ihop 120 000+ för självrisk och rörmockarjobb. Brytpunkten för att få rörmokeri ersatt var 30 år. Kåken var ett par år över det. Inte en krona på sparkontot fanns innan. Jag hade iaf överlevt ekonomisk armageddon och en högst reell risk att hamna på gatan med endast ett maxat huslån på fickan.

VAD GJORDE JAG FÖR FÖRÄNDRINGAR
Jag insåg hur fullkomligt vansinnigt oansvarig jag varit tidigare. Levt från månad till månad utan att bygga någon buffert överhuvudtaget. Under min tid i kappsäck hade jag varit tvungen att strypa ner på nästan allt som ej var nödvändigt för att trots den osäkra utgången kunna betala kostnaderna som skulle komma att falla på mig om renoveringen skulle bli av.

Jag tvingades bli frugal helt enkelt! Jag tyckte långt från den biten var det jobbiga i situationen så jag beslutade mig för att ej växla upp mina utgifter nämnvärt väl tillbaka under mitt egna kära tak, utan jag kunde gott i princip fortsätta på den inslagna vägen, men kanske nu iaf unna mig något gott till helgen.

• Jag strukturerade upp ett automatiserat sparande.
• Jag lovade mig själv att här skulle jobbas, med mål 1 att betala av hela huslånet och billånet.

Under några år jobbade jag inte deltid, halvtid eller heltid, jag jobbade alltid. Ofta innefattande iaf en helgdag i veckan och pass från 9 till efter midnatt var snarare norm än undantag. Jag hade ett hyggligt bra betalt jobb som ingenjör inom telecom och arbetsuppgifter saknades aldrig. Samtidigt med detta började jag ta åt mig sidouppdrag inom politiken och startade upp en lokal förening. Jag jobbade fokuserat mot mitt mål, och även om jag nu i efterhand kan se det smått galna så trivdes jag bra och led ej alls. Under denna perioden kunde jag lägga undan multum, rekordet för ett år var sparkvot på 76%.

SÅ HÄR INVESTERAR JAG
Idag är min inkomst mycket, mycket lägre, och mitt sparande har fått följa med på den resan. Jag är en försiktig general, automatiserat sparande i tio olika indexfonder, spridda geografiskt och branschmässigt.

• 5000 kr/månaden fondhandlas på detta vis plus överskjutande på rent sparkonto.
• 400k sitter på 2års bundet fasträntekonto till runt 2%, skrämd av corona mm.
• 150k på sedan länge avslutat IPS. Dessa fanns redan vid resans början, men dessa kan som bekant ej kommas åt innan man fyllt 55.
• Lite andra punktinvesteringar, ett par inköp av fysiskt guld, ett inköp av min drömklocka, som sedan dess mera än dubblats i värde. 
• Inköp av instrument har även gett avkastning i form av betalda spelningar.

MITT LIVSMÅL
Rent ekonomiskt o även lite annat, en tvåstegsraket:

Mål 1: Amortera bort alla lån, fullbelånade kåken, ganska billiga begagnade bilen.

Detta uppnåddes början av 2017, och jag firade utan skam med en fin bit argentiskt kött med min nya kvinna på lyxresturang i länets residensstad. Lättnaden jag kände och känner är så värd alla alternativa vinster jag kan ha gått miste om genom att inte investera tuffare istället för amortera. Ändrade inget alls i levernet jag var nöjd med.

Den fina köttbit med tillbehör som firades med på kvällen huslånet betalats av.

Mål 2: Ha pengar på banken att kunna göra vad jag vill fram till pension.

Detta mål är på ett vis ej uppfyllt utan pågående, för jag har ej tillräckligt med pengar för att även med mitt nya frugala leverne klara mig till pension. Jag är idag 50 år gammal, och mina sparade pengar räcker för att hålla mig flytande i min nya, som jag ser det helt ok levnadsstandard (har det bra, har det jag behöver och saknar inget, upplever att jag inte är gniden vare sig mot mig eller vänner) en smula över 6 år, långsamt i ökande. Tänker man på ett annat vis så är målet uppfyllt redan nu, för jag gör vad jag vill.

Lönearbetar ej längre. Studerar ett ämne som intresserar mig på heltid, webutveckling o programmering, distans genom AF. Inga studielån. Jag plockar hem lite inkomster var månad genom att sitta i politiska kommunala nämnder, samt som nämndeman vissa dagar i Tingsrätten i länets residensstad. Kommande mandatperiod har jag även anmält intresse för att ställa upp i regional politik. Allt detta är sådant jag vill och brinner för och skulle inte vilja lämna en endaste sak därhän för att istället rulla tummarna och köpa hattar.

Extramål: Resa o se sig om är alltid kul! Även om jag jobbat i Estland, Brasilien o Kina samt besökt 15 andra länder i rena nöjesresor eller i politikens tjänst så vore det synd om jag inte skulle känna att jag kunde kosta på mig det någon gång mellan varven ibland. Det behöver ju inte kosta skjortfabrik, London har jag bara mellanlandat i, några dagar där lockar. Prag. Paris. Budapest. Rom. Enkla turer i vårt egna sköna land eller våra lika fina nordiska grannländer.

MINA TRE BÄSTA SPARTIPS

1. Nu får du kamma dig! Nej, men klippa dig! Gud vet hur mycket pengar jag sparat på ett enkel kit med hårtrimmer och frisörsax. 400 kr för många år sedan, och redan från ruta ett insåg jag att det där med att klippa sig själv varken blir bättre eller sämre än hos dyra frisören. Dessutom för mig som har kalufs som växer som ogräs är det jätteskönt att kunna ta när det behövs o andan faller på, till skillnad mot att krångla med att boka tid. Har du en sambo eller vän närvarade så kan ju du be dem ta det sista babyfjunet i nacken, det är det enda som är lite bökigt. Även ett utmärkt sätt att byta tjänster, jag klipper dig gärna, har ett decenniums erfarenhet, du är ju duktig på detta andra som jag är kass på.


2. Tänk över vad du har och vad om något du behöver. Sälj av det som ej bär sitt värde för dig. Jag sålde nyss en lyxig mountaincykel daterad innan min omvändelse och fick en bunt tusenlappar över även efter att inhandlat in en enkel men nästan ny brukscykel för 500 kr. Tänk noga över nya inköp, behövs det verkligen? Samt omvänt, om det är något som brukas ofta och är jätteviktigt, kanske lönar det sig att köpa kvalitét? Jag köpte ny dator förra året för drygt det dubbla av vad billigaste bärbara pc`n kostar, men då vet jag att den i likhet med den jag ägt innan kommer att fungera utmärkt kommande dussin år!

3. Skaffa en katt! Håller med Jan Emanuel om mängden glädje per krona här. En katt kan fås för en tia tassen, men snåla ej med vaccinering eller sterilisering och behandla den som den lilla vänliga individ i beroendeställning till dig som den förtjänar. Du kommer att få tusenfallt åter för det du investerar. Får rationalisera detta tips av mera livstipstyp genom att du kommer att spara mängder av pengar genom billiga aktiviteter o mys med katten. I skrivande stund har jag en som värmer mina knän i soffan. Mycket värt även det i dessa dyrtider där kåkens värme stundtals får närma sig ensiffrigt.

Tack för mig, det var intressant iaf för mig att få tillfälle att samla mina tankar kring detta med ekonomi och mål, hoppas även en o annan läsare tycker samma lika.

Over and out/BJ

Försämring av jobbhälsan efter pandemin

Detta är ett inlägg vars syfte är att raljera över tjänstemannalivet och påpeka det absurda i att efter hundratusentals år på stäpp och i agrikulturell familjeföretagsamhet fösa ihop ett stort antal slumpvis valda människor i samma lokaler mellan nio och fem, fem dagar i veckan för att sedan förvånas över att det inte faller väl ut.

Objektet för min analys är en artikel skriven av fackförbundet Akavia (tidigare Jusek+Civilekonomerna). Fråga mig inte hur jag trillade över den, troligtvis ett automatiserat utskick från den tiden jag var med i någon av dessa. Rubriken lyder: Tydlig försämring för jobbhälsan efter pandemin.

Observera bildbyråbilden med hysterikan som stöttas av en stabil man. Eller ska det föreställa offer och gärningsman, när han försöker undvika åtal för tafs i kopiatorrummet? Har man ens kopiatorrum längre eller ens rum, i det post-coroniala yrkeslivet? Kanske har hon förgripit sig på honom och nu spelar hon ut gråtkortet i hopp om att slippa upptuktning på HR? Frågorna var många varför jag ivrigt satte i mig texten. Jag komprimerar på grund av plagiatskräck men denna länk går till artikeln i sin helhet. Så här går resonemanget:

När pandemin precis slog till mådde folk dåligt. Efter ett år började folk må bra igen. Faktiskt bättre än på mycket länge. 

Vi har aldrig fått så positiva svar på i princip alla jobbhälsorelaterade aspekter som under 2021. Vi pratar om ”all time high” på cirka 80 variabler, säger Lars Hjalmarsson till Akavia Aspekt.

Vem är Lars Hjalmarsson? Strunt i det, han bara kan om sånt. 

Artikeln fortsätter: När studien i fråga släpptes nu i somras (efter det att de flesta återgått till kontorstjänst) visade resultatet att folk mådde sämre igen, det vill säga resultatet gick tillbaka till hur det såg ut innan pandemin. Så långt inga konstigheter, det hade jag kunnat komma fram till utan att tillfråga 10 000 personer. 

Jars Hjalmarsson uttrycker det så här:

Att många nu har återgått till sina arbetsplatser kan också vara en förklaring till att exempelvis trakasserierna och jobbstressen har ökat. [...] Nu behöver fler åka till jobbet i högre utsträckning och det kan ge mer stress och sämre balans mellan jobb och fritid.

Eh ja. Lite svårare att psyka någon via Teams, även om jag antar att man kan backstabba någon med hemlig kopia även på distans. Om jag skulle utgå från hur jag fungerade i kontorsmiljö skulle jag nog säga att den största pandemivinsten nog varit att slippa klä ut sig varje dag för att åka till ett artificiellt vuxendagis och leka tjänsteman. Men så långt vill inte artikeln ta det. Vi talar ju trots allt om Vuxna Människor.

Här trodde jag att slutsatsen var klar. Men icke. Lars tror nämligen att det kan finnas andra orsaker bakom missnöjet:

Samtidigt kan många andra faktorer spela in, till exempel logistikproblem och stigande priser på framförallt energi. Det skapar vånda i organisationerna och kan bidra till jobbstressen.

Come again? Jag förstår inte. Jag utgår här från att Lars ej avser privata logistikproblem att ta sig till jobbet utan problem för företagen. Och att de stigande energipriserna leder till pressade kalkyler och minskad vinst? 

Ursäkta en cyniker som jobbat nästan uteslutande i pressade branscher med allsköns problem kring affärsmodeller och lönsamhet men: Är det inte en smula naivt att tro att den kollektiva arbetsstyrkan i landet låter företagets EBITA avgöra välmående på jobbet? 

Såvida man inte går runt och är konstant rädd för att få kicken mötte åtminstone jag rätt få kollegor som brydde sig om annat än tillbehörsbudget på nästa förmånsbil eller huruvida julfesten skulle bli trist eller kul. De flesta hade nog inte ens koll på vinstmarginalen i procent.

Nu är det här bara spekulationer även från min sida. Men jag tror att anledningen till att man gärna tillgriper alternativa analyser till folks dåliga mående på arbetsplatsen beror på att det är en rätt stor diskrepans mellan tillrättalagda mätningar av typen medarbetarundersökningar (där folk ljuger som en häst travar för att slippa HR-workshop på nästa konferens) och denna typ av anonymiserade masstudie där folk säger vad de verkligen tycker. Vi har under alla år lärt oss att människor stimuleras så vansinnigt av att träffa varandra och de avgudar gott ledarskap och finkaffe, så hur kan siffrorna i Jobbhälsoindex visa tvärt om? Det bara måste finnas en annan förklaring! Enter: Elpriserna.

Med risk att låta foliehatt finns det ju också en och annan som har intresse av att kontoren står pall, åtminstone hybridmodellen. Givetvis alla leverantörer av kontorsmaterial i allt från lokaler och deras underhåll till krukväxter och entrémattor. Sen har vi de själsliga leverantörerna som ska komma in och städa när de antropologiska experimenten spårat ur. Ett missnöjt arbetsliv skapar också efterfrågan på information om själva problemen. 

Det öppnar upp för att driftigt folk kan leverera studier, undersökningar och utredningar. Exempelvis ovan nämnda Lars Hjalmarsson och hans Jobbhälsoindex, en studieidé som enligt Lars tillkom vid kaffeautomaten på jobbet vilket enligt honom är det utlimata beviset på att arbetsplatser behövs. Nedan ett axplock från de senaste årens rapporter från nämnda organisation:

• Trakasserier i anslutning till jobbet, delrapport
• Är jobbet meningsfullt ?  delrapport

• Är det meningslöst på jobbet?
• Psykisk ohälsa
• Chefer i offentlig sektor trivs mindre med jobbet än vad chefer i privat sektor gör

För vad skulle hända på rapportsidan om folk fick jobba pandemic style framöver?

• Fortfarande inga trakasserier i anslutning till jobbet, delrapport
• Jobbet är meningsfullt!  delrapport

• Det är inte meningslöst på jobbet!
• Psykisk hälsa
• Chefer i offentlig sektor trivs lika bra som chefer i privat sektor gör

Bi Puranen sa i Kvartals Fredagsintervju för ett tag sen: "Dåliga nyheter är nyheter, goda nyheter finns ju inte". Vem vill köpa rapporter om ett arbetsliv i harmoni, där människor trots att de inte sitter på kontoret levererar bättre än någonsin? 

Hur skulle ditt perfekta arbetsliv se ut? 

Mvh/

FruEfficientBadass

Spara & Slösa hemmavid

Jag har fostrat två Spara och en Slösa. Jag vet inte om det är en tillfällighet att Slösan är det barn som påminner mest om mig, såväl fysiskt som mentalt. Liksom jag är hon lite himpavimpa, vill gärna ta genvägar och skarva när det går, i allt från skolarbete till renoveringar. 

Så medan de andra barnen är försiktiga och aktsamma med sina respektive ekonomier, bränner mellanbarnet iväg studiebidraget på, bokstavligt talat, en kafferast. Jag betalar ut studiebidraget (minus 200 kr som går till fonder) den 25:e varje månad, och ett par dagar senare ligger där en tia och skvalpar. 

Det barnet drar iväg stålars på är företrädesvis småköp av typen snabbmat och snacks från dyrköp. Ibland inhandlas också lågkvalitativa plagg från ställen som Shein. Sen klagar hon på att hon inte har några kläder att ha på sig och när jag påtalar att hon bara köper struntkläder blir hon upprörd och menar att "hur ska jag kunna köpa dyra plagg med bara tusen kronor i månaden?". Vilket ju är ett problem om man redan dag fyra bränt merparten av månadens inflöde på kexchoklad och sushi.  

Ett tag tänkte jag att jag skulle lyxfälla henne, det vill säga göra en sammanställning över allt småskuff hon köper. Problemet är att de där 14-åringarna rör sig likt en amöba över stan och någon lägger ut för övriga, varpå ett komplext swishande tar vid och det är helt omöjligt att veta vad det är för kostnader som avses. Runt tre fjärdedelar av hennes kontotransaktioner sker via Swish. 

Under sommaren har såväl hon som äldsta barnet fått rätt mycket pengar i samband med språkresorna. Därtill - som man enligt experterna inte ska göra - har vi premierat ett A-betyg med 200 kronor och ett B-betyg med 100 kronor, så de har varit (med betoning på varit) stadda vid kassa. Men nu under hösten är det back to business och då går det åt skogen för mellanbarnet, varje månad. 

Ibland ber hon om att få utföra uppgifter mot betalning. Jag har låtit henne bära ved och städa huset mot en mindre ersättning historiskt, även om det naturligtvis strider mot naturlagarna. Barn ska hjälpa till hemma oavsett betalning eller ej, och det enda jag gör är att likt en medberoende ytterligare facilitera hennes lättvindiga inställning till sin privatekonomi. 

Nu har hon dessutom hittat ett kryphål i systemet genom att skaffa en rik pojkvän. Till skillnad från henne är han flitig och företagsam och har gott om pengar från diverse extrajobb. Gissa var dessa pengar tar vägen nu? I slukhålet mellarnbarn. Det äts ute, det skjutsas hit och dit med dyrbensin i epan och det ges gåvor i alla prisklasser. OMG jag har närt en golddigger vid min barm.

Var ska detta sluta? Hur ska hon lära sig? Hon är helt ointresserad av mina föreläsningar och därtill manipulativ och stundtals gullig så man vill liksom hjälpa henne när hon sitter där i slutet av månaden med fuktiga ögon.

Men att sticka till henne pengar för diverse småtjänster är en björntjänst deluxe. Jag har några exempel från min uppväxt på bekanta som så att säga växte upp med silversked i mun och fick pengar hemifrån titt som tätt när jag själv fick knega ihop slantarna via telemarketingjobb. Det lärde mig a) att hata telemarketing (jag får fortfarande stresspåslag om jag hör ljudet av ett nummer som rings upp som på förr i tiden) b) att...inte att ta hand om min ekonomi för det kom långt senare. Men jag tror ändå att jag blev självständig fortare än de mer bortskämda kompisarna. Jag flyttade hemifrån direkt och stod på egna ben från studenten medan vissa kompisar i bästa välmåga vegeterade hemmavid till 25-26.

Det som kanske är mest beklämmande är att jag anser att man som förälder kan påverka barnens syn på viktiga saker, som ekonomi. Se valfritt avsnitt av Lyxfällan och ”mina föräldrar lärde mig aldrig”. Här har jag gått helt bet, det är som vatten på en gås. Det är hata Sellpy, YOLO, "orka!" och hela consumer sucker-baletten. Att de andra två blivit dygdemönster kan jag således inte ta åt mig äran för eftersom det verkar nästan genetiskt, som att de i handling brås på sin far som aldrig varit särskilt slösaktig. 

Så mina frågor till er lyder:

1. Hur ser det ut hos dina eventuella barn? 

2. Formades du ekonomiskt under din uppväxt?

3. Hur ska jag hantera barnet i fråga?

Mvh/

FruEfficientBadass

Första läsarberättelsen!

Förra veckan efterlyste jag era historier på temat ekonomisk slack och frihet. Här kommer första läsarberättelsen från signatur "Pumpa i Perstorp":

HUR BÖRJADE DET

För min del var det faktiskt banken som fick upp mina ögon i samband med att vi köpte vårt första boende. Jag har alltid varit sparsam och innan jag insett att det var det jag gjorde, så började jag på en FIRE-plan redan innan jag kom ut i arbetslivet för ca 15 år sedan. Då räknade jag ut (killgissade väl mest, men stämmer ganska bra även idag) att jag skulle behöva 15000 kr/månad resten av livet för att slippa jobba. Men då jag räknade på vad jag behövde på ett sparkonto och var runt 20 år gammal så var det ett hiskeligt belopp som jag inte såg att jag rimligen skulle kunna spara ihop genom ett drägligt leverne. Börsen var något jag ansåg vara enbart för banktjänstemän och någon sparränta ens på bundet sparkonto var det knappt tal om på denna tid.

Tillbaka till banken då, nu snabbspolar vi ca 10 år framåt och jag hade ett fast jobb med medellön, sambo och en ettåring, boendes i en hyrestvåa på 50 kvadrat. Vi tog beslutet att köpa hus. Såklart kändes det surt att slänga in alla våra surt sparade slantar i kontantinsats och dessutom ta lån på resten, men vi insåg att någon gång måste vi ta klivet.

Så i samband med förhandling av ränta lurade storbanken på oss både diverse försäkringar och var sitt månadssparande hos dem för att ”bygga relation” med oss för att kunna erbjuda oss bättre personlig ränterabatt… Hur som helst så var det här mitt första ISK öppnades och med ett månadssparande till pensionen som jag och bankmannen kom överens om på 3000 kr i en generationsanpassad fond i deras egen bank. Jag ville spara mer med tanken om tidig pension i bakhuvudet, men det var tydligen ”inte bra att spara för mycket” som bankmannen sa, och 3000 kr var tydligen mycket. Jag undrar än idag varför han ansåg det vara dåligt att spara ”för mycket” till pensionen i ett ISK och ångrar att jag inte frågade.

Hur som helst så hade jag fått upp ögonen för ISK och det var här, när jag såg hur fort pengarna förökade sig (jag var salig över varje hundralapp värdet ökade utan att jag gjort någonting!) som jag började intressera mig för börsen. Jag ville varken vara beroende av min bankman för att ändra mitt månadssparande eller sabba vårt förtroende genom att spara mer när han rekommenderat att inte göra det, så jag läste på och startade ytterligare ett ISK hos Avanza. Här sparade jag överskottet jag ansåg mig ha råd med i en global indexfond, och det dröjde inte många månader tills jag insåg att det både var billigare och gav bättre avkastning hos Avanza än hos min bank. Så det slutade med att jag även flyttade över hela ISK-innehållet från storbanken till Avanza, och på riktigt påbörjade resan mot FIRE med ett obligatoriskt excelark innehållande prognos över värdeutveckling, nuvarande och framtida estimerade månadsutgifter samt troligt exitår (spoiler alert: 2035)!

VAD GJORDE JAG FÖR FÖRÄNDRINGAR

Först och främst höjde jag det automatiska månadssparandet från 3000 till ca 8000. Men det slutade alltid med att jag förde över lite till (eller månader då jag varit lite överambitiös istället fick flytta tillbaka lite) i slutet på månaden, så nu försöker jag istället vara så sparsam jag kan hela månaden och för över exakt saldo som är kvar på lönekontot till mitt ISK kvällen före varje löning.

Det andra vi gjorde var att flytta bolånet till annan bank, vilket nästan halverade våra räntekostnader, samt att säga upp våra försäkringar vi tecknat med banken. Vi anser att vi nu troligtvis har tillräckligt stor buffert för att klara eventuella krissituationer utan försäkringar och därmed kan betala den månadspremien till oss själva istället för banken.

Vi har också dragit ner på amorteringen till förmån för att kunna spara mer på börsen. Detta gjorde vi i december i fjol innan börsen började dyka så det känns dessvärre som ett dåligt tajmat beslut då pengarna hade gjort större nytta i att minska bolånet än att bara sugas in i ett svart hål på börsen. Eller så var det tvärtom ett bra tajmat beslut, det får framtiden utvisa! Nu sparar jag däremot 12-13000 varje månad istället vilket känns fantastiskt.

Utöver det har jag faktiskt inte gjort några större förändringar vilket jag främst tror beror på att jag alltid varit sparsam. Jag är dålig på att unna mig saker och har helt enkelt inga intressen som kostar speciellt mycket. Dessutom är jag bakåtsträvande på det sättet att jag kan tänka att en kexchoklad brukade kosta 5-6 kr, så om den kostar nästan det dubbla så står jag hellre över. Inte helt logiskt kanske med tanke på ja, inflation, men ändå ett effektivt spartänk! Nu kan jag inte skala löken så mycket mer med tanke på familjesituationen och boendet som vi trivs med, utan nu följer jag helt enkelt bara den utstakade sparplanen och utövar tålamod.

SÅ HÄR INVESTERAR JAG

Jag har laborerat fram och tillbaka med olika fonder och aktier efter att ha inspirerats av diverse ekonomibloggar, lite för mycket dessvärre då jag insåg att sambon som bara har Avanza Global på sitt ISK har haft bättre avkastning de senaste åren trots att jag varit mer intresserad och insatt än honom… Så nu kör jag bara fonder, dock kan jag inte låta bli att diversifiera lite mer än sambon men tro mig, jag har försökt hålla det till ett minimum. Såhär ser fördelningen ut:

• 40% Avanza Global
• 25% Spiltan Aktiefond Investmentbolag
• 15% AuAg Precious Green A
• 10% PLUS Fastigheter Sverige Index
• 10% Avanza Emenging Markets

MITT LIVSMÅL

Det är väl här man borde skriva att man med allt sparande och gnetande strävar något stort och nobelt som att med sin fria tid kunna bidra till världsfred eller nästa nobelprisvinnande uppfinning (viss ironi), men jag är ledsen att göra er besvikna genom att säga att jag bara vill vara. Jag vill vara min egen, fri och ifred. Att kunna anpassa dygnet efter min kropp och utan några större måsten, umgås med de jag vill och lägga upp dagarna hur jag vill, slippa gå in i en roll på jobbet och utsätta mig för mer eller mindre daglig stress genom att behöva prestera saker jag inte brinner för och bli bedömd och låtsas vilja utvecklas ständigt.

Jag vet att många säger att man måste längta TILL något och inte bara IFRÅN något. Man måste utanför sin comfort zone för att leva fullt ut o s v… Men jag håller inte med, alla är vi väl olika? Jag är introvert och älskar att bara umgås med mig själv och kunna balansera det med umgänge med vänner och familj på kvällar och helger. Jag har inget emot att leva i min comfort zone och bara vara nöjd. Jag vill fortfarande ha rutiner men kanske på en nivå likt denna:

Måndagar: Städdag

Tisdagar: Utflyktsdag på egen hand (vandring, svampplockning, badhus, muséer etc)

Onsdagar: Hobbydag (datorspelande, lägga pussel, läsa bok, handarbeta etc, jag är periodare på det viset)

Torsdagar: Träningsdag

Fredagar: Ärenden + social aktivitet typ fika, middag eller AW med vän(ner)

Lördagar: Familjeaktivitet

Söndagar: Veckohandla och laga mat

Drömmen

Värt att nämna är att jag inte delar min FIRE-dröm med min sambo. Han fortsätter gärna att jobba till ordinarie pension, men har heller inget emot att jag sparar mycket och slutar jobba långt tidigare, så länge han slipper försörja mig. Jag sparar alltså för att kunna betala hälften av alla gemensamma kostnader gällande hus, bil, mat, barn och semestrar samt mina egna intressen och prylar.

Jag kommer njuta av egentiden på dagtid och samtidigt med glädje kunna hjälpa till med läxor, aktiviteter och att helt enkelt finnas där för barnen på ett sätt som jag kanske inte annars hade orkat, plus att jag kommer ha mer tid till att sköta hemmet vilket blir skönt för alla.

MINA TRE BÄSTA SPARTIPS

Äg ingen bil om det inte är nödvändigt. Om det är nödvändigt så använd den så lite som möjligt, och köp en ”lagom bra” bil (helst utan lån) istället för att leasa. Flytta bolånet dit ni får den bästa räntan! Ett tips är att köra hela lånet rörligt eller att se till att bundna lån löper ut samtidigt så det är lätt att flytta lånet, få banker vill ta över delar av ett bolån. Och skriv in i kalendern 1 gång per år att jämföra andra avtal som bredband, el etc. Byt så fort ni hittar billigare! Många har också bättre pris första året innan det övergår till ordinarie pris, så det är värt att kolla över igen året därpå. Kör max en streamingtjänst i taget, det är lätt att pausa och starta abonnemangen igen så har det bara aktivt när ni faktiskt tittar.

Läsarberättelser efterlyses!

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om min sparresa från start till mål halvvägs. Nog för att jag är fascinerad av min egen historia, men visst är det roligare att höra om andras? Därför efterfrågar jag nu era berättelser.

Det behöver inte vara fullskaliga from zero to hero-berättelser. Tvärt om, det härliga med ökad ekonomisk medvetenhet är ju att den kan manifesteras på så många olika sätt. Allt från att beta ner sina blankoskulden till hanterbar nivå till att vara MI30-fri. 

Det som också är intressant för den stora massan är ju vilka åtgärder du vidtagit för att vända på skutan. Maila mig på fruefficientbadass [kanelbulle] gmail.com och för enkelhetens skull, presentera gärna med följande rubriker:

HUR BÖRJADE DET

VAD GJORDE JAG FÖR FÖRÄNDRINGAR

SÅ HÄR INVESTERAR JAG

MITT LIVSMÅL

MINA TRE BÄSTA SPARTIPS

Jag hade ju kunnat be er göra detta i kommentatorsfältet. Men då blir det lätt rörigt. Tanken med den här kommande inläggsserien är, förutom det uppenbara att jag slipper vara kreativ i några inlägg framöver, att verkligen djupdyka i era resor och ge utrymme för långa, detaljerade berättelser.

Givetvis publiceras inga namn, men ange gärna ett alias eller ditt kommentatorsnamn. Det är också kul med bilder, en liten skärva av ditt liv. Allt från en intagande bild från ditt frugalt fulländade hem, ett stycke uppstekt roadkill eller en symbolisk målbild, stulen från interwebz. 

Mvh/
FruEfficientBadass